Nr 6, 2007
Caroline af Ugglas ångrar inte att hon valde kärleken
Om jag inte gift mig med Heinz hade jag varit baronessa
Caroline af Ugglas passade adlrig in i den välbärade uppväxtmiljön i Djursholm.
Inte förrän hon hörde Janis Joplin första gången kände hon att hon hittat hem.
Från rockrebell till Melodifestivalen kan steget tyckas långt, men Bert Karlsson fick Caroline att tänka om...
Hon är ingen dussinmänniska direkt. Caroline af Ugglas, 34, har sin egen personliga stil. Den som en gång har sett henne framträda glömmer det inte.
Hon är emellertid inte bara sångerska. Hon är konstnär och körledare för folk som sjunger hellre än bra också. Det sistnämnda har hon gemensamt med mamma Yvonne af Ugglas.
Det var hon som startade de första alla-kan-sjunga-körerna när det begav sig. För henne gäller visa och musikal. För Caroline gäller rock och pop.
– Det viktiga är att må bra, säger Caroline. När man sjunger vibrerar glädjecentrat i hjärnan och man blir lycklig. Det gäller att sjunga på sitt eget sätt. Har man bara attityd och ger allt, så blir resultatet bra. Det behöver inte vara så jäkla präktigt. Sång är kort och gott friskvård.
Trodde han skämtade
Själv är hon idolen Janis Joplin trogen sedan tidiga tonåren. Hon fick en platta med kultsångerskan i present och kärleken var ögonblicklig. Att Joplins låtar blev symbol för den knarkliberala hippierörelsen har inget med Caroline att göra. Joplin nådde världsrykte för sin explosiva stil och spruckna stämma. Caroline blev lika bra fast utan knark. Och efter att i alla år ha gjort Joplin på engelska har hon nu gett legenden nytt liv genom att översätta och spela in hennes låtar på nytt. Tanken känns hopplöst mossig. Joplin dog trots allt av en överdos heroin redan 1970. Caroline var inte ens född. Men omvärlden slås av häpnad. "Janis Joplin på svenska" är så fräsch att den luktar genombrott.
Den framgången kombinerar Caroline med att ställa upp i Melodifestivalen. Att hon är gravid med sitt andra barn sätter inga käppar i hjulen. Hon är i ropet som aldrig förr och syns just nu överallt. Bland annat gör hon succé som författaren Göran Häggs parhäst i "På spåret".
– Det var Bert Karlsson som fick mig att satsa på Melodifestivalen, säger hon. Vi medverkade i Folktoppen tillsammans och han tyckte, att jag borde vara med.
– Det viktiga är att må bra, säger Caroline. När man sjunger vibrerar glädjecentrat i hjärnan och man blir lycklig. Det gäller att sjunga på sitt eget sätt. Har man bara attityd och ger allt, så blir resultatet bra. Det behöver inte vara så jäkla präktigt. Sång är kort och gott friskvård.
Trodde han skämtade
Själv är hon idolen Janis Joplin trogen sedan tidiga tonåren. Hon fick en platta med kultsångerskan i present och kärleken var ögonblicklig. Att Joplins låtar blev symbol för den knarkliberala hippierörelsen har inget med Caroline att göra. Joplin nådde världsrykte för sin explosiva stil och spruckna stämma. Caroline blev lika bra fast utan knark. Och efter att i alla år ha gjort Joplin på engelska har hon nu gett legenden nytt liv genom att översätta och spela in hennes låtar på nytt. Tanken känns hopplöst mossig. Joplin dog trots allt av en överdos heroin redan 1970. Caroline var inte ens född. Men omvärlden slås av häpnad. "Janis Joplin på svenska" är så fräsch att den luktar genombrott.
Den framgången kombinerar Caroline med att ställa upp i Melodifestivalen. Att hon är gravid med sitt andra barn sätter inga käppar i hjulen. Hon är i ropet som aldrig förr och syns just nu överallt. Bland annat gör hon succé som författaren Göran Häggs parhäst i "På spåret".
Jag trodde förstås att han skämtade, men han skickade mig några låtar. De var alldeles för enkla och banala, så jag tackade nej. Han hade emellertid sått ett frö. Jag insåg att jag ville vara med och tävla.
Vi slog oss ner runt matbordet Mattias Torell, min sambo Heinz Liljedahl och jag. Resultatet blev "Tror på dig" som är en schlagerfierad Joplin på svenska. Vi blev både glada och chockade över att den kom med.
Caroline kommer från det välbärgade Djursholm strax norr om Stockholm. Hon passade emellertid inte riktigt in, så hon gick sin egen väg och flyttade tidigt hemifrån. Det blev några oroliga år för föräldrarna, när hon studerade dramatik och sjöng rock i olika källarband. Inte för att hon var otrevlig på något vis, utan för att hon ständigt tänjde sina gränser. En symbol för det är en snubblande Herr Gårman hon har tatuerad på armen.
– Det är okej att snubbla, bara man inte tappar fotfästet utan reser sig igen, säger hon. Man måste vara rebell för att bli rocksångerska. Speciellt om man heter af Ugglas och kommer från Djursholm. Alla mina kompisar tog studenten. Jag hade inte den rätta motivationen.
I tonåren låste hon dörren till flickrummet, höjde volymen på stereon och sa att hon gjorde läxorna. I verkligen målade hon med akrylfärger och hade en gömma, där teckningarna låg på hög. Då hade hon inte en tanke på att bli konstnär. Det är alldeles för ensamt, säger hon.
– Att teckna är det svåraste. Men det kan man lära sig. Det finns teknik för det likaväl som för sång. Så jag skärper mig, när jag tecknar. Sedan kommer färgläggandet som är så härligt. Då slappnar jag av, målar och njuter.
Carolin är glad att hon hoppade av skolan. Hade hon pluggat vidare, så hade hon fått sämre betyg än hon förtjänade.
– Jag passade aldrig i skolan, så jag skolkade och fick dåligt samvete. Och det är ju inte kul att ha.
Föräldrarna fick aldrig riktigt reda på, hur illa det var ställt med skolgången. Hon skrev själv sina sjukintyg och avslöjades aldrig. Med facit i handen kan de skratta åt det tillsammans.
Adlig släkt
En liten koll på internet ger vid handen att Carolines släkt har sina rötter i Falun. Ugla hette den, innan den blev adlad 1772. År 1795 blev den friherrlig som släkt nr 311 med vapen och allt i Sveriges riddarhus. Men om sånt vet Caroline ingenting. Så hon ringer sin pappa baron Carl af Ugglas och frågar. En stund senare konstaterar hon, att hon faktiskt inte har någon titel alls.
– Jag har ju gift mig med en helt vanlig kille. Annars hade jag varit både baronessa och friherrinna. Men vem bryr sig? Inte jag. Jag har världens finaste man! Det är det viktigaste.
Caroline och Heinz träffades i studion, när hon skulle spela in sin första platta 1997. Han var hennes producent och de blev bästa vänner. Mer var det inte tal om då. Han var gift och hade barn.
– När vi gjorde andra plattan, kunde vi inte längre tygla våra känslor. Det blev en väldigt problematisk tid, innan vi väl fick varandra. Det är åtta år sedan nu och vi har det fortfarande lika fint tillsammans. Vi respekterar varandra, jobbar mot samma mål och är tillsammans nästan jämt.
För sex år sedan kom dottern Eddie Lee till världen. Hon är ett rågblont litet yrväder som ropar hej, när hon kommer hem från dagis och gör en kullerbytta i soffan. Luggen hänger som en gardin framför ansiktet. Det är ett under, att hon ser något alls.
– Med Eddie Lee blev jag vuxen, säger Caroline och fäster upp den bångstyriga luggen med ett hårspänne.
– Nu har jag lärt mig make up också. Inför presskonferensen av Melodifestivalen köpte jag smink för första gången i mitt liv. Jag har blått och grönt nagellack och en kräm som tar bort mörka ringar under ögonen. Jag har grön kajal och genomskinligt glitter att måla ovanpå. Och så puder förstås som gör att man ser lite mer vuxen ut.
Att hörnet av hennes ena framtand består av vitt guld är ingen gimmick. Caroline trillade ur barnvagnen som liten och tanden gick av. Den lagades med porslin men som tonåring trillade hon av moppen och då var det klippt igen.
– Jag bestämde mig för att fylla igen gluggen med något hållbart. Dessutom blev det personligare så.
Ma Oftedal vigde
Heinz flyttade småningom hem till Caroline i Ugglero i Kungsängen, där familjen har ärvt en egendom med flera hus efter hennes farmor. En slingrande grusväg som leder dit och det gröna, fyrkantiga huset av glas och betong syns på långt håll. Bottenplanet har tre sovrum och ett lekrum med kristallkrona. Här har såväl Caroline och Heinz som Eddie Lee och hans elvaåriga dotter Olivia sina sovrum. En trappa upp går kök, arbetsrum och vardagsrum i ett över hela våningsplanet. En trappa, som också utgör etagets enda innervägg, leder upp till takterrassen.
– Vi låg i sängen och pratade om hur vårt nya hus skulle se ut. Plötsligt kom vi på, att vi ville ha en takaltan. Vi gifte oss där uppe för tre år sedan, när huset stod nybyggt och klart. Det var lite oroligt med 150 gäster där uppe. Tänk om taket hade rasat in! Ma Oftedal vigde oss och Eddie Lee var tärna. Himlen sprack upp och släppte fram solen just då. Annars regnade det mest den sommaren.
Caroline berättar om sina systrar att de inte är fullt lika rebelliska som hon. Den ena är lärare och den andra förväntas bli läkare. Det passar Caroline som säger sig vara hypokondriker.
- Jag vill gärna ha en doktor att ringa till, när jag en vecka om året tror, att jag är döende.
Hon skattar gott men skämtet har ett stänk av allvar. Caroline oroar sig ständigt för vad som kan hända. Likaså inbillar hon sig lätt, att hon är sjuk.
– Jag avskyr att höra talas om folks sjukdomar. Samtidigt lyssnar jag ivrigt. Ja, jag ligger riktigt och marinerar mig i dem. Har jag ont i huvudet några dagar, börjar jag tänka på hjärntumör. Nu när jag är gravid, funderar jag mycket på havandeskapsförgiftning. Jag läser läkarböcker och kan en hel del om sjukdomar. Men så länge man har insikt om, att det faktiskt är inbillning, så är det okej. Då kan man skratta åt det.
Personlig stil
Caroline tror att hennes oro har sina rötter i mamma Yvonnes vana att sätta upp små lappar ned visdomsord överallt.
– Så fort man öppnade en skåpdörr möttes man av dem. "Ät morötter så slipper du cancer" kunde det stå. Eller "Sola solarium är livsfarligt". I dag skriver hon bara lappar åt pappa. "Sänk ditt blodtryck", står det på kylen. "Tag det lugnt med majonnäsen". Jag har gjort samma sak till Eddie Lee. Jag hängde upp ett tidningsurklipp om ett barn som blivit biten av en hund. Hon måste lära sig att ha respekt för hundar. En vacker dag är den lekfulla valpen inte längre en valp.
Caroline tar oss med till hagen, där hästarna Prince och Kornea står och väntar på mat. Hunden Rita skuttar kring hennes fötter och vi går vidare till hennes konstnärsateljé, där hon målar tavlor och lyssnar på talböcker. Stilen är personlig och lätt att känna igen. Caroline målar stora, kraftfulla och muskulösa figurer. Det är hästar, hundar, kossor, fiskar, vackra damer och lantbrukare som vänder baken till. Det är bananer med hundögon och paprikor med hästögon eller tvärtom. Tilltalande är det i alla fall.
- Jag beskriver min konst som antidepressiv. Tanken är att man ska bli glad av att hänga mina tavlor på väggen. Konst hänger ju uppe hela tiden. Och då vill man ju bli påmind om något trevligt!
Monica Antonsson
Caroline kommer från det välbärgade Djursholm strax norr om Stockholm. Hon passade emellertid inte riktigt in, så hon gick sin egen väg och flyttade tidigt hemifrån. Det blev några oroliga år för föräldrarna, när hon studerade dramatik och sjöng rock i olika källarband. Inte för att hon var otrevlig på något vis, utan för att hon ständigt tänjde sina gränser. En symbol för det är en snubblande Herr Gårman hon har tatuerad på armen.
– Det är okej att snubbla, bara man inte tappar fotfästet utan reser sig igen, säger hon. Man måste vara rebell för att bli rocksångerska. Speciellt om man heter af Ugglas och kommer från Djursholm. Alla mina kompisar tog studenten. Jag hade inte den rätta motivationen.
I tonåren låste hon dörren till flickrummet, höjde volymen på stereon och sa att hon gjorde läxorna. I verkligen målade hon med akrylfärger och hade en gömma, där teckningarna låg på hög. Då hade hon inte en tanke på att bli konstnär. Det är alldeles för ensamt, säger hon.
– Att teckna är det svåraste. Men det kan man lära sig. Det finns teknik för det likaväl som för sång. Så jag skärper mig, när jag tecknar. Sedan kommer färgläggandet som är så härligt. Då slappnar jag av, målar och njuter.
Carolin är glad att hon hoppade av skolan. Hade hon pluggat vidare, så hade hon fått sämre betyg än hon förtjänade.
– Jag passade aldrig i skolan, så jag skolkade och fick dåligt samvete. Och det är ju inte kul att ha.
Föräldrarna fick aldrig riktigt reda på, hur illa det var ställt med skolgången. Hon skrev själv sina sjukintyg och avslöjades aldrig. Med facit i handen kan de skratta åt det tillsammans.
Adlig släkt
En liten koll på internet ger vid handen att Carolines släkt har sina rötter i Falun. Ugla hette den, innan den blev adlad 1772. År 1795 blev den friherrlig som släkt nr 311 med vapen och allt i Sveriges riddarhus. Men om sånt vet Caroline ingenting. Så hon ringer sin pappa baron Carl af Ugglas och frågar. En stund senare konstaterar hon, att hon faktiskt inte har någon titel alls.
– Jag har ju gift mig med en helt vanlig kille. Annars hade jag varit både baronessa och friherrinna. Men vem bryr sig? Inte jag. Jag har världens finaste man! Det är det viktigaste.
– När vi gjorde andra plattan, kunde vi inte längre tygla våra känslor. Det blev en väldigt problematisk tid, innan vi väl fick varandra. Det är åtta år sedan nu och vi har det fortfarande lika fint tillsammans. Vi respekterar varandra, jobbar mot samma mål och är tillsammans nästan jämt.
För sex år sedan kom dottern Eddie Lee till världen. Hon är ett rågblont litet yrväder som ropar hej, när hon kommer hem från dagis och gör en kullerbytta i soffan. Luggen hänger som en gardin framför ansiktet. Det är ett under, att hon ser något alls.
– Med Eddie Lee blev jag vuxen, säger Caroline och fäster upp den bångstyriga luggen med ett hårspänne.
– Nu har jag lärt mig make up också. Inför presskonferensen av Melodifestivalen köpte jag smink för första gången i mitt liv. Jag har blått och grönt nagellack och en kräm som tar bort mörka ringar under ögonen. Jag har grön kajal och genomskinligt glitter att måla ovanpå. Och så puder förstås som gör att man ser lite mer vuxen ut.
Att hörnet av hennes ena framtand består av vitt guld är ingen gimmick. Caroline trillade ur barnvagnen som liten och tanden gick av. Den lagades med porslin men som tonåring trillade hon av moppen och då var det klippt igen.
– Jag bestämde mig för att fylla igen gluggen med något hållbart. Dessutom blev det personligare så.
Heinz flyttade småningom hem till Caroline i Ugglero i Kungsängen, där familjen har ärvt en egendom med flera hus efter hennes farmor. En slingrande grusväg som leder dit och det gröna, fyrkantiga huset av glas och betong syns på långt håll. Bottenplanet har tre sovrum och ett lekrum med kristallkrona. Här har såväl Caroline och Heinz som Eddie Lee och hans elvaåriga dotter Olivia sina sovrum. En trappa upp går kök, arbetsrum och vardagsrum i ett över hela våningsplanet. En trappa, som också utgör etagets enda innervägg, leder upp till takterrassen.
– Vi låg i sängen och pratade om hur vårt nya hus skulle se ut. Plötsligt kom vi på, att vi ville ha en takaltan. Vi gifte oss där uppe för tre år sedan, när huset stod nybyggt och klart. Det var lite oroligt med 150 gäster där uppe. Tänk om taket hade rasat in! Ma Oftedal vigde oss och Eddie Lee var tärna. Himlen sprack upp och släppte fram solen just då. Annars regnade det mest den sommaren.
Caroline berättar om sina systrar att de inte är fullt lika rebelliska som hon. Den ena är lärare och den andra förväntas bli läkare. Det passar Caroline som säger sig vara hypokondriker.
- Jag vill gärna ha en doktor att ringa till, när jag en vecka om året tror, att jag är döende.
Hon skattar gott men skämtet har ett stänk av allvar. Caroline oroar sig ständigt för vad som kan hända. Likaså inbillar hon sig lätt, att hon är sjuk.
– Jag avskyr att höra talas om folks sjukdomar. Samtidigt lyssnar jag ivrigt. Ja, jag ligger riktigt och marinerar mig i dem. Har jag ont i huvudet några dagar, börjar jag tänka på hjärntumör. Nu när jag är gravid, funderar jag mycket på havandeskapsförgiftning. Jag läser läkarböcker och kan en hel del om sjukdomar. Men så länge man har insikt om, att det faktiskt är inbillning, så är det okej. Då kan man skratta åt det.
Personlig stil
Caroline tror att hennes oro har sina rötter i mamma Yvonnes vana att sätta upp små lappar ned visdomsord överallt.
– Så fort man öppnade en skåpdörr möttes man av dem. "Ät morötter så slipper du cancer" kunde det stå. Eller "Sola solarium är livsfarligt". I dag skriver hon bara lappar åt pappa. "Sänk ditt blodtryck", står det på kylen. "Tag det lugnt med majonnäsen". Jag har gjort samma sak till Eddie Lee. Jag hängde upp ett tidningsurklipp om ett barn som blivit biten av en hund. Hon måste lära sig att ha respekt för hundar. En vacker dag är den lekfulla valpen inte längre en valp.
Caroline tar oss med till hagen, där hästarna Prince och Kornea står och väntar på mat. Hunden Rita skuttar kring hennes fötter och vi går vidare till hennes konstnärsateljé, där hon målar tavlor och lyssnar på talböcker. Stilen är personlig och lätt att känna igen. Caroline målar stora, kraftfulla och muskulösa figurer. Det är hästar, hundar, kossor, fiskar, vackra damer och lantbrukare som vänder baken till. Det är bananer med hundögon och paprikor med hästögon eller tvärtom. Tilltalande är det i alla fall.
- Jag beskriver min konst som antidepressiv. Tanken är att man ska bli glad av att hänga mina tavlor på väggen. Konst hänger ju uppe hela tiden. Och då vill man ju bli påmind om något trevligt!
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Oklart vilken tidning
Uppdaterad 13 februari 2008, 13:30.
Caroline af Ugglas: "Jag var totalt orädd inför döden"
Du är körledare, programmakare, sångerska, konstnär, hästtokig och tvåbarnsmamma – hur hinner du med allt?
- Med babyn är det svårt och jag har lite dåligt samvete hela tiden för att jag till exempel inte målat på några månader. När jag har kör är Otis med sin mormor - vi får extremt mycket hjälp från henne. Ibland tar också extrafarmor – grannen – Otis på en promenad.
Att vara en bra mor är en balansgång, menar Caroline.
- Jag tror inte att det är bra att bara läsa sagor, gå på badhus och fullständigt glömma bort sig själv. Man får inte kväva sig själv, utan göra saker som gör en till en lycklig mamma. De här grejerna måste mötas och man får be till husguden att det ska gå bra.
Ett snack med husguden tar Caroline tio minuter varje kväll. Då försöker hon påminna sig om att vara en bra förebild för sina barn.
- Jag vill lära dem att älska sig själva och att älska andra. Att lära känna och tycka om olika slags människor och att inte idolisera folk för att de är balla. Utseendefixeringen är värre än någonsin just nu.
Men hon skulle inte förbjuda barnen att titta på idol-program.
- De måste få göra som sina vänner och alla tittar ju på de där programmen. Men min dotter är inte alltid så intresserad. Jag försökte med att vi skulle titta på Melodifestivalen i helgen och efter en halvtimme gick Eddie iväg för att hämta en bok. Någonstans är det ganska sunt, tycker jag. Bolibompa och Hjärnkontoret däremot, det är bra grejer.
Hur hinner man med att vara kreativ i vardagen?
- Det gäller att inte göra en så stor grej av det. Är man en kreativ person bemöter man olika situationer med ett kreativt sinne. Man kanske sjunger eller målar. Att titta på andras tavlor och diskutera dem är också bra. Att vara konstnärlig innebär att få utlopp för sina känslor.
När Caroline var liten utsatte hon sig ofta för olika faror och hennes mamma fick leva med hjärtat i halsgropen.
- Jag var totalt orädd inför döden. Det var väl en uppmärksamhetsgrej. När föräldrarna grinar för att man dinglar med benen utför en fjord har man ju deras maximala uppmärksamhet. Visst kan man skrämma barnet till att inte göra sådana grejer, men för mig blev det nog ännu mer spännande då.
Caroline är tacksam över att dottern ännu inte uppvisar några sådana tendenser.
- Eddie är ganska orädd, men hon har självbevarelsedrift. Sen har de Heinz, världens räddaste man, att brås på.
Caroline har ibland blivit irriterad över att ständigt kallas ”bohemen”.
- Vad är egentligen en bohem? Slarvig kan jag vara och det kan vara lite stökigt hemma, men det är ju inte så farligt.
Regler gillar hon däremot inte.
- Jag hatade att mina föräldrar sa ”det är en principsak”. Det ska jag aldrig säga. Alla tillfällen är unika och det går alltid att diskutera sig fram till den bästa lösningen.
Men en regel som hon inte tummar på är tandborstningen vid läggdags.
- Jag har själv brutit mot den regeln och haft mycket hål i tänderna. Det är inte roligt och det blir dyrt i längden. De ska sköta sina tänder.
Allas Veckotidning
Nr 16, 2009
Caroline af Ugglas: "Jag var totalt orädd inför döden"
Du är körledare, programmakare, sångerska, konstnär, hästtokig och tvåbarnsmamma – hur hinner du med allt?
- Med babyn är det svårt och jag har lite dåligt samvete hela tiden för att jag till exempel inte målat på några månader. När jag har kör är Otis med sin mormor - vi får extremt mycket hjälp från henne. Ibland tar också extrafarmor – grannen – Otis på en promenad.
Att vara en bra mor är en balansgång, menar Caroline.
- Jag tror inte att det är bra att bara läsa sagor, gå på badhus och fullständigt glömma bort sig själv. Man får inte kväva sig själv, utan göra saker som gör en till en lycklig mamma. De här grejerna måste mötas och man får be till husguden att det ska gå bra.
Ett snack med husguden tar Caroline tio minuter varje kväll. Då försöker hon påminna sig om att vara en bra förebild för sina barn.
- Jag vill lära dem att älska sig själva och att älska andra. Att lära känna och tycka om olika slags människor och att inte idolisera folk för att de är balla. Utseendefixeringen är värre än någonsin just nu.
Men hon skulle inte förbjuda barnen att titta på idol-program.
- De måste få göra som sina vänner och alla tittar ju på de där programmen. Men min dotter är inte alltid så intresserad. Jag försökte med att vi skulle titta på Melodifestivalen i helgen och efter en halvtimme gick Eddie iväg för att hämta en bok. Någonstans är det ganska sunt, tycker jag. Bolibompa och Hjärnkontoret däremot, det är bra grejer.
Hur hinner man med att vara kreativ i vardagen?
- Det gäller att inte göra en så stor grej av det. Är man en kreativ person bemöter man olika situationer med ett kreativt sinne. Man kanske sjunger eller målar. Att titta på andras tavlor och diskutera dem är också bra. Att vara konstnärlig innebär att få utlopp för sina känslor.
När Caroline var liten utsatte hon sig ofta för olika faror och hennes mamma fick leva med hjärtat i halsgropen.
- Jag var totalt orädd inför döden. Det var väl en uppmärksamhetsgrej. När föräldrarna grinar för att man dinglar med benen utför en fjord har man ju deras maximala uppmärksamhet. Visst kan man skrämma barnet till att inte göra sådana grejer, men för mig blev det nog ännu mer spännande då.
Caroline är tacksam över att dottern ännu inte uppvisar några sådana tendenser.
- Eddie är ganska orädd, men hon har självbevarelsedrift. Sen har de Heinz, världens räddaste man, att brås på.
Caroline har ibland blivit irriterad över att ständigt kallas ”bohemen”.
- Vad är egentligen en bohem? Slarvig kan jag vara och det kan vara lite stökigt hemma, men det är ju inte så farligt.
Regler gillar hon däremot inte.
- Jag hatade att mina föräldrar sa ”det är en principsak”. Det ska jag aldrig säga. Alla tillfällen är unika och det går alltid att diskutera sig fram till den bästa lösningen.
Men en regel som hon inte tummar på är tandborstningen vid läggdags.
- Jag har själv brutit mot den regeln och haft mycket hål i tänderna. Det är inte roligt och det blir dyrt i längden. De ska sköta sina tänder.
Allas Veckotidning
Nr 16, 2009
Caroline af Ugglas ställer upp för barnen
När jag gör gott fylls hjärtat av kärlek
"Snälla, snälla" sjunger hon i Melodifestivalen. Och detta att vara snäll är något Caroline brinner för.
I år hoppas hon att vi ska köpa massvis av majblommor och därmed hjälpa barn som har det svårt.
Själv gör hon mer än då.
För 102:a året i rad ska omkring hundratusen mellanstadiebarn sälja vårens rödgröna majblomma. Under tre intensiva veckor kommer de att knacka dörr och förmå oss att köpa såväl nålar som kransar till förmån för barn som har det sämre. Redan nu står det klart att de kommer att dra in omkring 50 miljoner kronor till Majblommans Riksförbund som fördelar pengarna på lämpligt sätt. Barn hjälper barn. Det är själva tanken.
Till kampanjen hör att en konstnär varje år skänker en målning som förvandlas till affisch och sprids över landet av de 700 lokalföreningarna. Årets konstnär är Caroline af Ugglas, 36, som klädd i vit tröja, rutig kjol, röda strumpor och vita platåskor på förbundets hemsida gör segertecknet till alla som vill vara med och sälja majblommor.
- Det kändes självklart att tacka ja när Majblommans Riksförbund ringde, säger Caroline där hon sitter framför datorn vid sitt stora matsalsbord hemma i Kungsängen.
– Jag sålde majblommor redan som barn och nu får jag en chans att bidra även som vuxen. Det känns bra och väldigt hedrande.
Skilsmässor och gråt
Caroline bjuder på te kryddat med kanel, ingefära och anis. Hon kallar det "Sweet harmony" och sötar det med honung. Samtidigt berättar hon om melodifestivalen som hon tagit till sitt hjärta. Första gången blev hon övertalad av Bert Karlsson att ställa upp. Året var 2007 och hon hade just kommit ut med "Joplin på svenska". Skivan, som på bara en vecka sålde guld, låg länge i topp på försäljningslistan. Nu hoppas hon på samma framgång för plattan med årets melodifestivalbidrag "Snälla, snälla". Maken Heinz Liljedahl har skrivit musiken och hon har själv knåpat ihop texterna.
– De har hög gråtfaktor, avslöjar hon. Vi är i den åldern nu att många av våra vänner skiljer sig. Jag får ofta fungera som psykolog åt mina kompisar så det har varit lätt att skriva råa, nära och äkta texter. Många har kommit till efter dagar av gråt när jag känt mig tvungen skingra mina tankar.
Dottern Eddie Lee, 8, är i skolan och sonen Otis, 18 månader, är på dagis. Caroline har därför några timmar för sig själv mitt på dagen. Det är då hon målar, sköter bokningar och ger intervjuer.
Till kampanjen hör att en konstnär varje år skänker en målning som förvandlas till affisch och sprids över landet av de 700 lokalföreningarna. Årets konstnär är Caroline af Ugglas, 36, som klädd i vit tröja, rutig kjol, röda strumpor och vita platåskor på förbundets hemsida gör segertecknet till alla som vill vara med och sälja majblommor.
- Det kändes självklart att tacka ja när Majblommans Riksförbund ringde, säger Caroline där hon sitter framför datorn vid sitt stora matsalsbord hemma i Kungsängen.
– Jag sålde majblommor redan som barn och nu får jag en chans att bidra även som vuxen. Det känns bra och väldigt hedrande.
Skilsmässor och gråt
Caroline bjuder på te kryddat med kanel, ingefära och anis. Hon kallar det "Sweet harmony" och sötar det med honung. Samtidigt berättar hon om melodifestivalen som hon tagit till sitt hjärta. Första gången blev hon övertalad av Bert Karlsson att ställa upp. Året var 2007 och hon hade just kommit ut med "Joplin på svenska". Skivan, som på bara en vecka sålde guld, låg länge i topp på försäljningslistan. Nu hoppas hon på samma framgång för plattan med årets melodifestivalbidrag "Snälla, snälla". Maken Heinz Liljedahl har skrivit musiken och hon har själv knåpat ihop texterna.
– De har hög gråtfaktor, avslöjar hon. Vi är i den åldern nu att många av våra vänner skiljer sig. Jag får ofta fungera som psykolog åt mina kompisar så det har varit lätt att skriva råa, nära och äkta texter. Många har kommit till efter dagar av gråt när jag känt mig tvungen skingra mina tankar.
– Barn är egentligen det enda viktiga i livet, konstaterar hon. Som mamma har man verkligen en äkta uppgift som betyder något. Men det är precis som alla säger. Ett barn är inget barn och två barn är många barn. De tar mycket tid.
Caroline berättar att det går bra för Eddie Lee i skolan men att lille Otis drömmer mardrömmar och vaknar en gång i timman varje natt.
- Han ser sig omkring och somnar om efter att ha konstaterat att vi är där. Det gör att vi vaknar och får sömnproblem. Heinz och jag turas om att sova. Bäst är när hans 14-åriga dotter Olivia är här. Då får vi sova hela natten. Otis sover gärna med henne och hon vaknar inte av hans skrik.
Caroline bär sina vita, kraftiga platåskor med bred silverklack även privat. De är sju år gamla nu och av märket New Rock. Bara en enda gång har de varit hos skodoktorn.
– Jag har ett par exakt likadana som är tre år gamla. De är mina finskor.
I garderoben står även ett par gula och ett par svartvita platåskor.
– Jag förstår inte tjejer som kan gå i högklackat. Själv kan jag inte böja fötterna så. Det gör ont och jag blir vinglig. Platåskor är enda sättet för mig att komma upp lite. Jag är ju så kort i rocken.
Vårdar farmors ring
Hon bär en ring av vitt guld på sitt finger. Frasen "Söta farmor" står graverad på utsidan och "Tänk två gånger" på insidan.
- Min farmor och stora förebild var med om en bilolycka. Hon slog ut tre tänder och fick förstås nya. Men jag fick en ring av guldet i de gamla. Den är en klenod för mig. Jag är väldigt rädd om den.
Släkten är ett särskilt kapitel för Caroline. Det finns gott om kungligheter på pappans sida. Själv föredrar hon konstnärssjälar som Carl Mikael Bellman och Victor Rydeberg på mammans.
- Jag börjar intressera mig lite för mina rötter. Det händer att jag ringer och frågar pappa hur det förhåller sig. Han är som en levande databas. Jag får alltid svar.
Det förr så gröna, kantiga huset beläget långt bortom all ära och redlighet i trakten har målats vitt sedan sist. Väggarna är tjocka som i en betongbunker. Det är knappt att det går att ringa med mobiltelefon. Det platta taket fungerar som solterrass. Utsikten imponerar och vart man ser bor tjocka släkten.
– Det här är vårt drömhus, säger Caroline. Ska vi flytta någonstans måste vi ha ett likadant. Nu har vi byggt till 80 kvadratmeter och bland annat fått större sovrum.
Pengar till de svaga
I bottenplanet har Caroline numera sin konstnärsateljé med perfekt ljus som strömmar in genom stora panoramafönster. Här kom målningen "Rakt in i hjärtat" till för majblommans skull. En annan tavla har hon målat för bröstcancerfonden. Caroline har alltid varit positiv till välgörenhet. Med sin "Kör för alla" drar hon in en halv miljon varje år till Stadsmissionen.
– Vi gör två konserter i Berwaldhallen. Det brukar räcka. Pengarna är öronmärkta för barn. Många tror att Stadsmissionen bara hjälper uteliggare men stan är full av ungdomar utan tak över huvudet om nätterna. De har rymt för att de blir slagna hemma eller för att föräldrarna missbrukar alkohol och droger. Det finns mer misär och fattigdom än man tror.
Caroline har alltid hävdat sin särart och högst personliga kroppsspråk när hon sjunger. Hon är ingen annan lik.
- Jag vet att jag fäktar med armarna, suckar hon. Det kommer automatiskt. Det är inget jag har lärt mig. Jag lever mig in i texten helt enkelt.
Just nu ägnar Caroline nästan 90 procent av sin tid utöver barnen åt musiken. Det som till äventyrs blir över går till måleriet. Så småningom hoppas hon kunna vända på steken och göra tvärtom. Bäst-före-datumet är trots allt betydligt längre för en konstnär än för en scenartist, konstaterar hon och skrollar fram bilden av sin majblommeaffisch på datorn.
– Det är kärleken som strömmar rakt in i hjärtat när man gör något gott för andra, säger hon. Som till exempel att köpa en majblomma. Den liknelsen tror jag alla förstår.
Monica Antonsson
Caroline bär sina vita, kraftiga platåskor med bred silverklack även privat. De är sju år gamla nu och av märket New Rock. Bara en enda gång har de varit hos skodoktorn.
– Jag har ett par exakt likadana som är tre år gamla. De är mina finskor.
I garderoben står även ett par gula och ett par svartvita platåskor.
– Jag förstår inte tjejer som kan gå i högklackat. Själv kan jag inte böja fötterna så. Det gör ont och jag blir vinglig. Platåskor är enda sättet för mig att komma upp lite. Jag är ju så kort i rocken.
Vårdar farmors ring
Hon bär en ring av vitt guld på sitt finger. Frasen "Söta farmor" står graverad på utsidan och "Tänk två gånger" på insidan.
- Min farmor och stora förebild var med om en bilolycka. Hon slog ut tre tänder och fick förstås nya. Men jag fick en ring av guldet i de gamla. Den är en klenod för mig. Jag är väldigt rädd om den.
Släkten är ett särskilt kapitel för Caroline. Det finns gott om kungligheter på pappans sida. Själv föredrar hon konstnärssjälar som Carl Mikael Bellman och Victor Rydeberg på mammans.
- Jag börjar intressera mig lite för mina rötter. Det händer att jag ringer och frågar pappa hur det förhåller sig. Han är som en levande databas. Jag får alltid svar.
Det förr så gröna, kantiga huset beläget långt bortom all ära och redlighet i trakten har målats vitt sedan sist. Väggarna är tjocka som i en betongbunker. Det är knappt att det går att ringa med mobiltelefon. Det platta taket fungerar som solterrass. Utsikten imponerar och vart man ser bor tjocka släkten.
– Det här är vårt drömhus, säger Caroline. Ska vi flytta någonstans måste vi ha ett likadant. Nu har vi byggt till 80 kvadratmeter och bland annat fått större sovrum.
Pengar till de svaga
I bottenplanet har Caroline numera sin konstnärsateljé med perfekt ljus som strömmar in genom stora panoramafönster. Här kom målningen "Rakt in i hjärtat" till för majblommans skull. En annan tavla har hon målat för bröstcancerfonden. Caroline har alltid varit positiv till välgörenhet. Med sin "Kör för alla" drar hon in en halv miljon varje år till Stadsmissionen.
– Vi gör två konserter i Berwaldhallen. Det brukar räcka. Pengarna är öronmärkta för barn. Många tror att Stadsmissionen bara hjälper uteliggare men stan är full av ungdomar utan tak över huvudet om nätterna. De har rymt för att de blir slagna hemma eller för att föräldrarna missbrukar alkohol och droger. Det finns mer misär och fattigdom än man tror.
Caroline har alltid hävdat sin särart och högst personliga kroppsspråk när hon sjunger. Hon är ingen annan lik.
- Jag vet att jag fäktar med armarna, suckar hon. Det kommer automatiskt. Det är inget jag har lärt mig. Jag lever mig in i texten helt enkelt.
Just nu ägnar Caroline nästan 90 procent av sin tid utöver barnen åt musiken. Det som till äventyrs blir över går till måleriet. Så småningom hoppas hon kunna vända på steken och göra tvärtom. Bäst-före-datumet är trots allt betydligt längre för en konstnär än för en scenartist, konstaterar hon och skrollar fram bilden av sin majblommeaffisch på datorn.
– Det är kärleken som strömmar rakt in i hjärtat när man gör något gott för andra, säger hon. Som till exempel att köpa en majblomma. Den liknelsen tror jag alla förstår.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar