Maja Lundgren

Allas Veckotidning

Nr 36, 2007

Maja Lundgren

räds inte kylan utanför kultureliten

Alla skriver inte så bra som jag

Neapels maffia och Sveriges kulturelit - revirtänkandet är detsamma tycker författaren Maja Lundgren. 

Med hämnd för ögonen skriver hon nu om sina forna kärleksaffärer, en bok som inte lär läsas med blida ögon av alla. 

Hennes tredje bok "Myggor och Tigrar" har just kommit ut. Maja Lundgren, 42, kan därmed kalla sig författare. Sådana titlar är det nämligen noga med. Först efter ett par tre böcker går det liksom an att titulera sig författare. Då är dessutom kritikerrosor att föredra framför höga försäljningssiffror. 

Den så kallade kulturmaffian rynkar alltid på näsan åt skribenter som Jan Guillou, Marianne Fredriksson och Henning Mankell.

– Det förekommer mycket snobberi i den finkulturella klicken, konstaterar Maja och serverar rykande hett kaffe i koppar med rosenmotiv och guldkant. 

Hon lever sparsamt, säger hon. Ja, rent av snålt. Därför har hon köpt kopparna hos Stadsmissionen. På så sätt har hon gått runt ekonomiskt sedan boken "Pompeji" gav en slant på banken 2001. 

Dessutom har hon varit verksam som kulturkritiker och översättare. Grundplåten för hennes privata buffert är ändå hennes royalty för "Pompeji". Det har emellertid haft sitt pris.
– Lyckas man nå ut till en större publik, har man diskvalificerat sig i kulturmaffians ögon. Fint ska det vara. Fint och fattigt. Det finns en väldig avund inom eliten mot dem som lyckas tjäna en slant.

Bittra kärlekshistorier
Maja är uppväxt i Bromma med föräldrar verksamma som översättare och litteraturkritiker. Tre äldre systrar kom att ägna sig åt annat, medan Maja oemotståndligt drogs mot litteraturen. Bara elva år gammal ville hon bli författare.
– Jag skrev sagor och romantiska berättelser. Så kom Bugsy Malone, en barngangsterfilm om två gäng i New York under förbudstiden som drabbar samman med gräddmaskingevär. Den inspirerade mig att skriva långa romaner om gangsters. Det hamnade i byrålådan förstås och där ligger det kvar än i dag.

Familjen bodde i Rom ett år. Föräldrarna kunde lika gärna översätta böcker där som här. Fjortonåriga Maja gick i engelsk skola och lärde sig italienska på köpet.

– Livet där var väldigt annorlunda. Sverige var det stillsamt och idylliskt på den tiden. I Rom var det bullrigt och otryggt men samtidigt väldigt spännande.

Väl hemma igen for hon med viss regelbundenhet till Italien för att hälsa på. Hon studerade till och med vid universitetet i Perugia, innan hon tog sin fil kand vid universitetet i Uppsala. 1993 var det dags. Hon for till Paris och skrev "Sprickan i ögat", en psykologisk thriller om förälskelse och besatthet.

Berättelsen var hennes egen. Som ung wannabe umgicks hon i de litterära kretsarna och förälskade sig i en av de stora svenska författarna. Hon bländades av hans lyskraft och han var inte sen att utnyttja situationen. Några veckor senare lämnade han henne för nästa offer.
– Jag kände mig lurad och kränkt. Speciellt som han gick ut i media och sa, att han tänder på 13-åringar. Boken blev en slags uppgörelse med en kultfigur som jag möjligen var kär i.

Den gången var han namngiven - som nu i tredje boken. Ändå tog han illa vid sig. Kritikerna jublade men upplagan förblev liten. Det innebar att Maja behöll sin plats i de fina kretsarna. Det innebar också att hon behöll jobbet som servitris för sin försörjning. Hennes penna hade emellertid fått fart, så hon började skriva i ett antal tidskrifter. Som grädde på moset blev hon dessutom litteraturkritiker på Aftonbladet. Där blev hon passionerat förälskad i den såväl gifte som religiöse kulturchefen med vilken hon inledde ett smärtsamt förhållande.
– Han var extremt flörtig med sina kvinnliga favoriter och använde ofta kultursidan för sina egna syften. Nu efteråt har det varit svårt att skriva om allt som hände på redaktionen. Det var som att försöka kräkas upp en ankdamm.

Maja fann kärleken och var sambo med honom i fem år, innan förhållandet var över. Då for hon till Neapel för att under två månader traska runt i den antika staden Pompeji. Resultatet blev ovan nämnda, kritikerrosade bok "Pompeji" med vilken Maja obönhörligen åkte ut ur kulturelitens innersta kretsar. Den sålde nämligen. Och den sålde bra.
– Jag fick väldigt mycket uppskattning men drabbades också av avundsjuka. Det var allt från grova påhopp till mer finstilta gliringar. Man fick läsa mellan raderna. Det kunde vara så utstuderat, att jag ibland undrade om jag hade tappat markkontakten och inbillat mig alltihop.

Spanade på maffian
Maja blev mer eller mindre utfryst. Allt mer sällan blev hon bjuden på kulturella partyn. Somliga slutade till och med hälsa.
– Det var nedbrytande. Samtidigt födde det en revanschlusta. Man får ta mycket skit, när man är framgångsrik. Det får man tåla. Men jag värjer mig det inte riktigt uttalade, det som inte går att bemöta.

Maja stod samtidigt i centrum för medias och allmänhetens intresse. Boken sålde som smör i solsken och hon höll föredrag mot betalning på nya platser varje vecka.
– Jag fick väldigt mycket beröm. Det var kul förstås. Men det är lätt att bli rusig av framgången. Det finns en risk, att man tappar huvudet.

Det var precis vad hon gjorde. En kväll hamnade Maja under täcket med ytterligare en känd svensk författare tillika kollega från Aftonbladet. På morgonkvisten fick han väldigt bråttom iväg. En tid senare försökte han avkräva henne ett tysthetslöfte. Varken hans ex eller hans nya älskarinna skulle få veta något. Maja kände sig kränkt och förödmjukad. Det får han igen för nu i tredje boken. "Nu ska jag skriva om hur det gick till han använde pitten som vapen för att försöka tysta en författare", skriver hon i kapitlet "Vendetta". Med högburet huvud pekar hon finger åt honom och alla andra som gjort henne illa. Klär av dem, om man så vill. Som en tiger.
– En tiger vet man i varje fall var man har. Det är mycket värre med myggighet. Den är försåtlig. De här männen har egna pennor och dessutom forum, där de kan försvara sig.

Maja är egentligen inte särskilt elak. Hon är åtminstone inte ute efter att skada någon.
- Jag lämnar egentligen ut mig själv mycket mer än jag lämnar ut dem.

Hur kaxig hon än låter, så tåras ögonen. 

Mycket hon upplevt och utsatts för gör fortfarande väldigt ont.

 
Det var under tiden i Pompeji som Maja första gången mötte den napolitanska maffian camorran. Det är inte bara Margaritapizzan som har sina rötter i Neapel. Första mötet var en skrämmande händelse på en bro, en möjligen död man på golvet i en pizzeria och ett närmast folktomt museum i en skum stadsdel. När Maja några år senare återvände till Neapel var det för att skriva en exilroman om en författares frustration över den svenska kultureliten. Men det var också för att ta sig en närmare titt på just camorran. Hon hade hyrt en lägenhet i kvarter som styrs av maffian och kunde från sin balkong iaktta en frukt- och grönsakshandel, där märkligare saker än just handel utspelade sig. Vakter turades om att se ut som oskyldiga grönsakshandlare och en vit skåpbil var ett återkommande mysterium.
– Camorrans män älskar gudfadernfilmerna och gör allt för att se ut som riktiga mafiosos, säger Maja och berättar hur de hela tiden ser sig ofta axeln. Det finns trots allt en risk att bli mördad eller tillfångatagen av polis.
– Som turist måste man hålla låg profil, vara ödmjuk och försiktig. Polisen sliter sitt hår men korruptionen är utbredd. Camorrans män åker ut och in i fängelset hela tiden. Mycket handlar om revirtänkande. Precis som inom den svenska kulturmaffian.

Törs inte återvända
En som glömde att hålla låg profil i Neapel var operasångaren Tito Beltran. Han skulle sjunga Rigoletto på operan där och gick omkring på gatorna med en Rolexklocka värd 400 000 kronor på armen.
– Han blev rånad, säger Maja. Men det gjorde ingenting. Han hade 150 rolexar till därhemma. Dessutom demonstrerade han sin andningsteknik genom att lägga min hand på hans skinka. Den svällde upp som en ballong, när han andades. Som om det inte var nog, visade han att han kan sticka ner en gaffel i halsen utan att kräkas.

Maja strök omkring i maffiakvarteren. Hon tittade, spionerade, tog risker, blev bortmotad och även hotad. Till sist blev hon accepterad men utsatt för våld och övergrepp. Vissa traumatiska händelser i tredje boken orkar hon inte ens tala om. Till sist lämnade hon Neapel med poliseskort. Det lär dröja innan hon återvänder. Hon törs helt enkelt inte.

I väntan på de skandaler som tredje boken väntas ställa till med, funderar Maja med viss bävan på vad hon ska skriva härnäst. Skafferiet är fullt av anteckningsböcker med idéer och halvfärdiga projekt. Bara ett är klart. Det blir något helt annorlunda.
– Det är lite pausknapp just nu, erkänner hon. Jag går på sparlåga men ska snart åka till Ameno i Norditalien för att skriva ett bidrag till en antologi om naturen.

Maja har gjort upp med kultureliten. På sitt sätt. Hon mår bra nu. Självförtroendet är det heller inget fel på.
– Jag skriver ju väldigt bra, konstaterar hon och ser förvånad ut över sina egna ord.
– Om jag får säga det själv alltså. Det är ett objektivt faktum. Det är helt enkelt inte alla som skriver så bra som jag. Men visst oroar jag mig för ekonomin och min vardag. Det är därför jag bor i en etta och köper koppar hos Stadsmissionen.

Maja kallar sig författare nu. Efter tre böcker kan hon lugnt göra det. I ärlighetens namn hoppas hon också att "Myggor och Tigrar" ska sälja, så att hon får lite påfyllning på banken.
Och om den inte säljer?
Ja, då är hon åtminstone fin...
Monica Antonsson