Nr 32, 2009
Liselotte och hennes fästman rånade en närbutik
Fängelsestraffet blev min räddning
Övergreppen i barndomen gav ett turbulent liv.
Det hela slutade med skilsmässa, kriminalitet och fängelse.
Nu har Liselotte lämnat kaoset bakom sig och ägnar sig åt att skriva böcker och plocka svamp.
Sexuella övergrepp i barndomen satte agendan.
När hon i dag berättar om kärleken och männen i sitt liv säger hon, att hon ofta har dragits till farliga män.
De snälla och beskedliga har oftast tråkat ut henne.
Hon kallar sig dessutom promiskuös i den meningen att hon sällan eller aldrig har kunnat tacka nej. Sexuellt har hon tagit för sig helt enkelt.
- Den som blir våldtagen som barn förlorar sin integritet, förklarar Liselotte. Min kropp har helt enkelt aldrig varit min.
Övergreppen inträffade någonstans i Dalarna när Liselotte var i tvåårsåldern. Förövarna var manliga släktingar som ibland satt barnvakt.
Det upphörde när hon var tre och ett halvt år gammal, för att familjen flyttade till Stockholm.
Liselotte var så liten då att övergreppen föll i barmhärtig glömska. Hon växte upp till en tämligen orolig tonåring utan att ens själv förstå varför.
- Jag har alltid varit envis, arg och rastlös, säger hon. Jag har orsakat konflikter och fått skulden för mycket vare sig det var mitt fel eller inte. Ibland har jag undrat om folk omkring mig tror att jag tål hur mycket som helst.
Liselotte gifte sig med en snäll och ordentlig man när hon var 22 år gammal. De flyttade till Åkersberga och han började på polishögskolan. Hon födde i rask takt deras tre efterlängtade barn. Att yngste sonen föddes med svårt hjärtfel var ett stort trauma men en stor operation räddade honom till livet.
- Vi var unga och trodde på framtiden, säger Liselotte. Då klarar man allt. Men rätt snart började det kännas som att vi lekte mamma, pappa barn. Vårt äktenskap var liksom inte på riktigt.
Dubbla liv
Liselotte tröttnade och tar skamset på sig skulden för skilsmässan 1995. Maken var så snäll att hon blev elak. Så här efteråt kan hon bara konstatera att hon inte riktigt var sig själv.
De gick skilda vägar med delad vårdnad om barnen när hon just hade fyllt 28 år.
- Jag har alltid varit envis, arg och rastlös, säger hon. Jag har orsakat konflikter och fått skulden för mycket vare sig det var mitt fel eller inte. Ibland har jag undrat om folk omkring mig tror att jag tål hur mycket som helst.
Liselotte gifte sig med en snäll och ordentlig man när hon var 22 år gammal. De flyttade till Åkersberga och han började på polishögskolan. Hon födde i rask takt deras tre efterlängtade barn. Att yngste sonen föddes med svårt hjärtfel var ett stort trauma men en stor operation räddade honom till livet.
- Vi var unga och trodde på framtiden, säger Liselotte. Då klarar man allt. Men rätt snart började det kännas som att vi lekte mamma, pappa barn. Vårt äktenskap var liksom inte på riktigt.
Liselotte tröttnade och tar skamset på sig skulden för skilsmässan 1995. Maken var så snäll att hon blev elak. Så här efteråt kan hon bara konstatera att hon inte riktigt var sig själv.
De gick skilda vägar med delad vårdnad om barnen när hon just hade fyllt 28 år.
Maken var fyra år yngre och nykläckt polis.
Livet delades in i mammaveckor och pappaveckor och barnen flyttade fram och åter.
- När det var mammavecka var jag en hårt dubbelarbetande småbarnsmor, säger Liselotte. När barnen var hos sin pappa roade jag mig på Stockholms inneställen. Min mamma har alltid sagt att den som sitter hemma och super i sin ensamhet är alkoholist. Därför gick jag ofta på krogen. Det var en destruktiv tid i mitt liv med mycket alkohol och många karlar.
Liselotte arbetade med att göra pastasallad och smörgåsar till sjukhus och ICA-butiker om nätterna. Lönen var bra. Liselotte kunde snart köpa ett hus till sig och barnen.
- Jag blev utmanövrerad av en som ville åt mitt jobb. Sedan fick jag jobba dagtid istället. Det minskade min lön med 4000 kronor per månad. För att kompensera det började jag servera för ett bemanningsföretag.
- Jag vet vad det innebär att vara fattig. Vid ett tillfälle tvingades jag till och med sälja ett smycke jag fått av min mamma för att kunna köpa mat.
När Liselotte har hunnit så långt i sin berättelse trillar tårarna. Hon klappar hundarna Lilia och Clara som ligger under köksbordet vid hennes fötter medan hon samlar sig.
- Skilsmässan och lillkillens hjärtfel pratar vi egentligen aldrig om, förklarar hon. Det gör för ont.
Det började ryktas om att Liselotte drack för mycket. Hon blev arg först men fick samtidigt en riktig tankeställare. Det nya huset långt ute på landet blev hennes räddning.
- Jag fortsatte att gå på krogen men blev tvungen att ta bilen in till stan. Plötsligt fick jag en ursäkt att inte dricka. Det var en stor befrielse!
Liselotte träffade så småningom den man som hon i boken ”Kampen om Kaos” kallar Ove. Hennes bil behövde repareras inför en besiktning och han ställde upp.
- Han bestämde sig för mig direkt, säger hon. Han var inte riktigt min typ men han invaderade mig. Jag hade inte en chans att stå emot.
Ur askan i elden
Det var en kväll när de brottades på skoj i soffan och han höll fast henne som minnesbilderna från barndomen vällde fram. Efter en lång och smärtsam process som sedan följde, började Liselotte förstå vad som hade hänt och varför hon alltid varit så rastlös och orolig.
- Jag konfronterade en äldre släkting som bekräftade alltihop. Mina föräldrar och syskon hade lite svårare för att ta det till sig. Det var och är fortfarande helt enkelt för hemskt.
Liselotte fick alltså inte den bekräftelse hon hade behövt från föräldrar och syskon för att kunna gå vidare. I stället bröts kontakten.
- Jag var så ensam, säger Liselotte. Den ende som orkade lyssna var Ove. Han blev mitt allt. Hos honom kände jag mig trygg. Men den psykiska smärtan gjorde kroppen sjuk. Jag fick ont överallt och utreddes under ett par år för misstänkt MS.
Ove visade sig vara såväl manipulerande som dominant och mästrande.
- En kväll när vi satt vid matbordet och åt ringde telefonen. Jag gick och svarade men avslutade samtalet efter en kort stund. ”Du bad inte om lov”, sa Ove förebrående när jag kom tillbaka. Va?! Jag förstod ingenting. ”Du svarade i telefonen utan att be om lov”, förtydligade han. Jag trodde inte mina öron. Sedan gick det snabbt utför. I slutet av vårt förhållande gjorde jag inget annat än bad om lov.
Ove var djupt involverad i grov kriminell verksamhet. När han sommaren 1998 flyttade in i hennes hus började det knäppa konstigt i telefonen. Människor hon aldrig tidigare hade sett började stryka omkring utanför huset och på vägen åkte bilar med infällda backljuslampor förbi.
- Det var krim, förklarar hon. Såväl jag som barnen hade livvakter och stod under organisationens beskydd. Det var jättesjukt. Samtidigt var det berusande.
Fyra gånger misshandlade han henne. Hon hade helt enkelt stått i vägen för hans utbrott. Ändå var hon destruktiv nog att vilja vara med.
- Jag lärde mig allt om den undre världen. Han fick mig att tro att jag var lika svart i själen som han.
I februari 1999 rånade Liselotte och Ove en Seven-Eleven-butik på Södermalm. Det var strax före stängningsdags och Ove lade en pistol på disken framför den vettskrämda kassörskan. Hon gav honom de tusenlappar som fanns i kassan, varpå de gav sig iväg. En stund senare greps de i sin flyktbil av polisen.
- Det var fruktansvärt pinsamt att stå där med handbojor, säger Liselotte. Jag trodde att jag var jättehård men det var jag inte. Vi togs till Södermalms polisstation för förhör och polisen spelade på kärleken till barnen. ”Om du erkänner får du åka hem och ingen kommer att få veta vad som hänt.” Två veckor senare dömdes vi till 1,5 års fängelse vardera. Vi överklagade men hovrätten fastställde domen. Tio månader senare började jag avtjäna mitt straff. Under fängelsetiden tvingades jag sälja mitt hus. Jag gjorde slut med Ove och bytte efternamn. Mina barn var sex, sju och nio år gamla.
Skrev om kaoset
Liselotte placerades på Färingsö kvinnoanstalt på Ekerö utanför Stockholm tillsammans med ett 40-tal andra kvinnor dömda för såväl småbrott som mord. Liselotte lärde känna dem alla.
- Man går upp och ned i korridorerna, tittar på tv, dricker kaffe och lyssnar på skvaller. Stämningen är dålig och det är fruktansvärt trist. Jag tränade varje dag, började röka och blev diskriminerad för att jag inte var narkoman. Den som inte knarkar är liksom inte att lita på. Jag blev till och med anklagad för att vara infiltratör eftersom ex-maken var polis.
Ex-maken såg till att barnen hälsade på sin mamma varje vecka. Hon fick dessutom permission för att kunna vara med på barnens skolavslutningar. Det mesta av straffet handlade om förvaring. Så småningom fick hon frigång och kunde plugga på Komvux. Till slut släpptes hon den 24 januari 2001 efter 366 dagar bakom galler.
- Det var då den verkliga kampen började, säger hon. Kampen för ett normalt liv tillsammans med barnen.
Idag är Liselotte djupt tacksam över att hon greps och fick möjlighet att börja om på nytt. Annars hade hon nog sjunkit ännu djupare ner i det kriminella träsket, tror hon. I dag bor hon och hundarna med barnen på halvtid i en trerumslägenhet i Åkersberga. Hon har sjukbidrag på grund av fibromyalgi, ägnar sig åt att skriva och plocka svamp när sådan finns. Sällan eller aldrig går hon på krogen. Inte heller söker hon en ny livspartner. Om det är meningen att hon ska möta sin drömprins en dag så kommer hon att göra det ändå, resonerar hon.
Liselotte bestämde sig under anstaltstiden för att göra verklighet av en gammal författardröm. Hon ville berätta om undanträngda barndomsminnen, om hur det är att bli manipulerad av sin älskade och om den fasansfulla fängelsetiden. Resultatet blev ”Kampen om kaos” med polisens bild av den efter rånet gripna Liselotte på förstasidan. Hon gav ut den i höstas med hjälp av Recito förlag. All försäljning sker på internet. Boken blev genast uppmärksammad och omskriven. Första upplagan såldes slut på ett litet kick och följdes av en andra. Nu ligger även romanen ”Baneman” eller ”Samtal med en mördare” klar för tryck. Den handlar om sånt hon sett och varit med om - eller bara hört talas om - under åren på tröskeln till den så kallade undre världen. En tredje bok är dessutom på gång.
- Jag hoppas få ut mina böcker på ett riktigt förlag, säger Liselotte. Det skulle kunna vara början till ett bättre liv för mig. Skriva kan jag ju göra trots min sjukdom. Och författare är jag ju redan. Jag behöver bara bli utgiven.
Monica Antonsson
När Liselotte har hunnit så långt i sin berättelse trillar tårarna. Hon klappar hundarna Lilia och Clara som ligger under köksbordet vid hennes fötter medan hon samlar sig.
- Skilsmässan och lillkillens hjärtfel pratar vi egentligen aldrig om, förklarar hon. Det gör för ont.
Det började ryktas om att Liselotte drack för mycket. Hon blev arg först men fick samtidigt en riktig tankeställare. Det nya huset långt ute på landet blev hennes räddning.
- Jag fortsatte att gå på krogen men blev tvungen att ta bilen in till stan. Plötsligt fick jag en ursäkt att inte dricka. Det var en stor befrielse!
Liselotte träffade så småningom den man som hon i boken ”Kampen om Kaos” kallar Ove. Hennes bil behövde repareras inför en besiktning och han ställde upp.
- Han bestämde sig för mig direkt, säger hon. Han var inte riktigt min typ men han invaderade mig. Jag hade inte en chans att stå emot.
Ur askan i elden
Det var en kväll när de brottades på skoj i soffan och han höll fast henne som minnesbilderna från barndomen vällde fram. Efter en lång och smärtsam process som sedan följde, började Liselotte förstå vad som hade hänt och varför hon alltid varit så rastlös och orolig.
- Jag konfronterade en äldre släkting som bekräftade alltihop. Mina föräldrar och syskon hade lite svårare för att ta det till sig. Det var och är fortfarande helt enkelt för hemskt.
Liselotte fick alltså inte den bekräftelse hon hade behövt från föräldrar och syskon för att kunna gå vidare. I stället bröts kontakten.
- Jag var så ensam, säger Liselotte. Den ende som orkade lyssna var Ove. Han blev mitt allt. Hos honom kände jag mig trygg. Men den psykiska smärtan gjorde kroppen sjuk. Jag fick ont överallt och utreddes under ett par år för misstänkt MS.
Ove visade sig vara såväl manipulerande som dominant och mästrande.
- En kväll när vi satt vid matbordet och åt ringde telefonen. Jag gick och svarade men avslutade samtalet efter en kort stund. ”Du bad inte om lov”, sa Ove förebrående när jag kom tillbaka. Va?! Jag förstod ingenting. ”Du svarade i telefonen utan att be om lov”, förtydligade han. Jag trodde inte mina öron. Sedan gick det snabbt utför. I slutet av vårt förhållande gjorde jag inget annat än bad om lov.
Ove var djupt involverad i grov kriminell verksamhet. När han sommaren 1998 flyttade in i hennes hus började det knäppa konstigt i telefonen. Människor hon aldrig tidigare hade sett började stryka omkring utanför huset och på vägen åkte bilar med infällda backljuslampor förbi.
- Det var krim, förklarar hon. Såväl jag som barnen hade livvakter och stod under organisationens beskydd. Det var jättesjukt. Samtidigt var det berusande.
Fyra gånger misshandlade han henne. Hon hade helt enkelt stått i vägen för hans utbrott. Ändå var hon destruktiv nog att vilja vara med.
- Jag lärde mig allt om den undre världen. Han fick mig att tro att jag var lika svart i själen som han.
I februari 1999 rånade Liselotte och Ove en Seven-Eleven-butik på Södermalm. Det var strax före stängningsdags och Ove lade en pistol på disken framför den vettskrämda kassörskan. Hon gav honom de tusenlappar som fanns i kassan, varpå de gav sig iväg. En stund senare greps de i sin flyktbil av polisen.
- Det var fruktansvärt pinsamt att stå där med handbojor, säger Liselotte. Jag trodde att jag var jättehård men det var jag inte. Vi togs till Södermalms polisstation för förhör och polisen spelade på kärleken till barnen. ”Om du erkänner får du åka hem och ingen kommer att få veta vad som hänt.” Två veckor senare dömdes vi till 1,5 års fängelse vardera. Vi överklagade men hovrätten fastställde domen. Tio månader senare började jag avtjäna mitt straff. Under fängelsetiden tvingades jag sälja mitt hus. Jag gjorde slut med Ove och bytte efternamn. Mina barn var sex, sju och nio år gamla.
Skrev om kaoset
Liselotte placerades på Färingsö kvinnoanstalt på Ekerö utanför Stockholm tillsammans med ett 40-tal andra kvinnor dömda för såväl småbrott som mord. Liselotte lärde känna dem alla.
- Man går upp och ned i korridorerna, tittar på tv, dricker kaffe och lyssnar på skvaller. Stämningen är dålig och det är fruktansvärt trist. Jag tränade varje dag, började röka och blev diskriminerad för att jag inte var narkoman. Den som inte knarkar är liksom inte att lita på. Jag blev till och med anklagad för att vara infiltratör eftersom ex-maken var polis.
Ex-maken såg till att barnen hälsade på sin mamma varje vecka. Hon fick dessutom permission för att kunna vara med på barnens skolavslutningar. Det mesta av straffet handlade om förvaring. Så småningom fick hon frigång och kunde plugga på Komvux. Till slut släpptes hon den 24 januari 2001 efter 366 dagar bakom galler.
- Det var då den verkliga kampen började, säger hon. Kampen för ett normalt liv tillsammans med barnen.
Idag är Liselotte djupt tacksam över att hon greps och fick möjlighet att börja om på nytt. Annars hade hon nog sjunkit ännu djupare ner i det kriminella träsket, tror hon. I dag bor hon och hundarna med barnen på halvtid i en trerumslägenhet i Åkersberga. Hon har sjukbidrag på grund av fibromyalgi, ägnar sig åt att skriva och plocka svamp när sådan finns. Sällan eller aldrig går hon på krogen. Inte heller söker hon en ny livspartner. Om det är meningen att hon ska möta sin drömprins en dag så kommer hon att göra det ändå, resonerar hon.
Liselotte bestämde sig under anstaltstiden för att göra verklighet av en gammal författardröm. Hon ville berätta om undanträngda barndomsminnen, om hur det är att bli manipulerad av sin älskade och om den fasansfulla fängelsetiden. Resultatet blev ”Kampen om kaos” med polisens bild av den efter rånet gripna Liselotte på förstasidan. Hon gav ut den i höstas med hjälp av Recito förlag. All försäljning sker på internet. Boken blev genast uppmärksammad och omskriven. Första upplagan såldes slut på ett litet kick och följdes av en andra. Nu ligger även romanen ”Baneman” eller ”Samtal med en mördare” klar för tryck. Den handlar om sånt hon sett och varit med om - eller bara hört talas om - under åren på tröskeln till den så kallade undre världen. En tredje bok är dessutom på gång.
- Jag hoppas få ut mina böcker på ett riktigt förlag, säger Liselotte. Det skulle kunna vara början till ett bättre liv för mig. Skriva kan jag ju göra trots min sjukdom. Och författare är jag ju redan. Jag behöver bara bli utgiven.
Monica Antonsson
Tidningen Kanalen 13 juni 2023
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar