Nr 16, 2006
Vi hörde ett öronbedövande dån
- Sedan krossade vågen vårt hotellrum
Lasse vet inte var han fick krafterna ifrån. Med övermänsklig styrka slog han sönder det armerade fönstret och räddade sig och Mia undan tsunamin.
Idag jobbar de för att hjälpa de drabbade barnen i Thailand.
Det var med närmast övernaturliga krafter som Lasse Litzell lyckades rädda både sig och sambon Mia Bodén i samband med tsunamikatastrofen den 26 december 2004. När deras hotellrum på Patong Beach i Phuket med ett våldsamt dån plötsligt fylldes av vatten, riktade han tre hårda slag mot det armerade vädringsfönstret som flög ut med galler och allt.
Därefter skar han sig svårt på glas som satt kvar, när han hävde sig ut fick tag i ett stuprör att hänga sig fast i. Blödande vände han sig om efter Mia.
– Hon kom inte, säger han. Vattnet sprutade ut som en fontän genom fönstret, men Mia kom inte! Jag lyckades ta mig upp på en luftkonditioneringsfläkt närmare fönstret. Där fick jag syn på hennes ring som glimmade under vattnet. Hon hängde i fönstret med händerna men var paralyserad av skräck och kunde inte komma efter.
Ett och ett halvt år senare sitter Mia och Lasse hemma i vardagsrummet och berättar. Våren är på väg att bli sommar. Det är högsäsong för dem som driver Skanstulls Marina. Här bor de också, precis som på landet fast det bara är ett stenkast från storstadsbruset.
– För mig har det i minst 15 år varit tradition att semestra i Thailand, säger Mia. Barnen har åkt med mig vartannat år och vartannat år med sina pappor.
Mia och Lasse träffades förhållandevis sent i livet och har två barn var sedan tidigare. Mias söner Tim, 16, och Fred, 10, bor också här i skuggan av Skanstullsbron. Lasses barn Sandra, 11, och Oscar, 8, bor i Täby. Det är därför Lasse och inte barnen som pendlar varannan vecka.
– Han har lägenheten kvar, säger Mia. Det är trots allt barnen som är det viktiga och de har sin skola i Täby.
För Mias barn var 2004 pappornas år, när det gällde semester. Det hindrade inte att även Mia och Lasse for till Thailand i december för några veckors avkoppling. Julafton firade de med Fred och hans pappas familj på ön Koh Chang. Juldagen for de till Patong Beach i Phuket, där de skulle övernatta för att dagen därpå ta färjan till Tim och hans pappa, sångaren Niklas Wahlgren, på Phi Phi Island. Där var för övrigt även Mias bror Hans med fru Lisa och fyra barn. Vänskaps- och familjebanden har det aldrig varit något fel på.
- Vi tog in på ett litet hotell på stranden och fick ett rum med fönster ut mot havet, säger Mia.
Lasse blev emellertid magsjuk och genomled en sömnlös natt på toaletten. Nästa morgon gav sig Mia därför ut i jakt på medicin. Men alla butiker var stängda, så hon återvände till Lasse på hotellet i väntan på att apoteket skulle öppna. Med några tröstande ord satte hon sig på hans sängkant.
– Plötsligt hördes ett öronbedövande dån som bara blev starkare! Hotellet började skaka och vi for upp ur sängen. Jag var spritt språngande naken och väl inte direkt någon Tarzan efter natten innan.
Lasse drog in Mia i badrummet samtidigt som hela ytterväggen med fönster och allt slogs in i rummet. Dubbelsängen, TV:n och kylskåpet krossades. Det var bara betongväggen till badrummet som höll men både dörren och karmen slets loss.
– Vi stirrade båda två på det lilla vädringsfönstret som var enda vägen ut. Jag förstod direkt att det var kört. Det gick knappt att öppna och var dessutom försett med ett galler av armeringsjärn. Mia skrek av förfäran. Vi kommer att dö! Vi kommer att dö! Jag klev upp på toalettstolen för att nå fönstret. Samtidigt steg vattnet i rummet.
När vattnet var i Lasses brösthöjd, gjorde han det enda möjliga. Med våldsam kraft slog han ut fönstret med galler och allt. Var han fick kraften ifrån, har han ingen aning om.
– Man har ju hört talas om mammor som lyft bilar, när deras barn ligger under, säger han. Jag måste ha fått ett enormt adrenalinpåslag. Jag minns att jag tänkte, att jag måste ha träffpunkten en halvmeter bakom fönstret. Annars hade jag inte fått någon kraft. Kanske kom det av att jag tränade kampsport i tonåren.
Lasse hävde sig ut genom fönstret och hamnade i en bubblande lervälling full av bråte som bara steg. Men Mia kom alltså inte efter.
– Hon hade gett upp. Hon bara hängde där, säger Lasse. Som tur var fick jag tag i hennes handled. Jag tog spjärn med benen mot husväggen och lyckades dra ut henne. Sedan stod vi där båda två där på fläkten.
Lasse var övertygad om, att en bomb hade detonerat och att de upplevde tryckvågen av den.
– Det som kom var ju inte vatten. Det var en bubblande lervälling som tog med sig palmer, bilar, båtar och människor. Allt snurrade runt som i en torktumlare ungefär.
Mia var fortfarande hysterisk och skrek rakt i Lasses öra. Till slut slog han henne hårt på axeln. Skärp dig, skrek han. Jag klarar det inte själv! Det var som att trycka på en knapp. Mia kom till sans och kunde börja tänka strategiskt.
– När vågen började sjunka undan, hoppade vi ner i lervällingen och tog oss till nästa hotell. Därifrån såg vi en ny våg torna upp sig ute på havet. Den var betydligt större. När den sköljde in stod vi på andra våningen och kramade krampaktigt varsin betongpelare. Under oss såg vi hur båtar, bilar och bussar flöt förbi som Coca Colaburkar.
När andra vågen hade dragit sig tillbaka, tog de sig vidare till nästa hotell genom att klättra på all bråte som hade kilats i gränderna. De tog sig upp till fjärde våningen, där fick såväl skor som shorts av en norrman.
– Då kändes det faktiskt lite bättre, säger Lasse. Rummet var fullt av skadade människor. Hela golvet var rött av blod. Vi hjälptes åt att riva sönder lakan och lägga förband på dem som var värst skadade. Samtidigt rullade den tredje vågen in.
Mia och Lasse lämnade hotellet, när vågen hade dragit sig tillbaka. De sprang och sprang och fick till slut lift med en thailändsk lastbil som släppte av dem vid en liten bar uppe i bergen, där tusentals människor hade samlats.
– Då kom jag att tänka på barnen, säger Mia som fick ett nytt sammanbrott. Vad har hänt med barnen?! Phi Phi Island är trots allt bara en liten ö. Koh Chang visste vi ju heller inget om. Jag sa gång på gång, att jag gör vad som helst, bara mina barn har klarat sig.
Mia försökte förtvivlat få tag i en telefon och frågade alla. Vad har hänt med resten av Thailand? Hur är det på Phi Phi Island? En thailändsk kvinna på moped stannade och sa: Sorry madam! Phi Phi Island finns inte mer. Där är alla döda.
– Till slut fick jag tag i en telefon och lyckades ta mig fram till pappa. Han är världens bästa sambandscentral. Om någon skulle kunna få fram information, så var det han.
Det kunde han också. Mias bror hade nämligen redan ringt och berättat, att de var oskadda.
– De bodde på det enda höghushotellet på Phi Phi Island. Just den här dagen fyllde Lisa år, så de åt frukost tillsammans. Plötsligt kom dånet som Niklas tyckte lät som kulsprutor. Han trodde därför, att de hade hamnat i någon sorts krigssituation. Folk kom springande från båda stränderna. De sprang in mot byn som ligger mitt på ön, där så många blev krossade sedan. Själva tog de sig upp på hotelltaket och följde dramat därifrån.
Så kom det sig, att pappa Arne Bodén kunde ringa UD och rapportera om tsunamikatastrofen redan strax efter klockan fem på morgonen den 26 december. Han hade båda sina barn och alla sina barnbarn i katastrofområdet. Hur UD behandlade de uppgifterna vet alla. Mia fick i alla fall lugnande besked. Båda hennes barn var utom fara. Koh Chang var inte ens drabbat.
– Det var en otrolig lättnad, säger Mia. Jag blev så tacksam, att jag tvingade Lasse att läsa Fader Vår med mig flera gånger.
I den stunden fick Mia och Lasse nya vänner. En flicka gav henne sina enda skor. En annan gav henne sina sista pengar. Det thailändska paret Pom och Wew for iväg och köpte penicillin och förband till Lasse vars blödande skärsår var djupa och fulla av lera. En man lät dem sova över natten på sin soffa. I rummet stod TV:n på. Genom CNN fick vi veta vad som hade hänt.
Nästa dag tog sig Mia och Lasse ner till resterna av sitt hotell. Allt var förstört och kassaskåpen uppbrutna och länsade. De tog sig vidare till Bangkok, där de förenades med Tim och Niklas, varpå de efter en rad konsulära vedermödor tog sig hem med det första evakueringsplanet den 30 december.
– Jag mådde väldigt dåligt efteråt, säger Mia. Niklas mamma, Christina Schollin, såg till att jag kom till en bra psykolog, men det var svårt att bara gå vidare efter allt som hänt. Christina tröstade mig. Försök att hitta ett ljus någonstans, sa hon. Det finns nästan alltid någonting som är bra. Jag kom att tänka på alla fantastiska thailändare som varit så hjälpsamma. Vi måste försöka göra något tillbaka. Men vad?
Efter ett TV-reportage om svenska Maria Florén och hennes thailändske man Narin, som bygger ett barn- och familjehem i Muangmai i Phuket, åkte Mia och Lasse tillbaka till Phuket efter några veckor. Väl hemma igen kallade de samman sina vänner och bildade "Mitt i Hjärtat", en sammanslutning vars enda mål är att samla in så mycket pengar sin möjligt. Efter drygt ett år har de fått ihop 1,5 miljon kronor som utan avbräck har skickats direkt till barnhemmet. Via hemsidan på internet har Mia och Lasse administrerat volontärer som i perioder om två månader var på egen bekostnad har åkt ner för att jobba gratis. De har dessutom tiggt ihop såväl lakan som handdukar och stora lekredskap som de åkt dit med själva. Tim ställde för övrigt till med öppet hus i sin skola, samlade in pengar till barnhemmet och belönades med utmärkelsen Årets insats. Svenska kyrkan i Bangkok stöttar liksom Swea och Odd Fellow. Kungaparet har varit där på besök liksom statsminister Göran Person. Och det är bara början.
– Vi är väldigt tacksamma, att vi fått göra detta, säger Mia. Men det är ett långsiktigt arbete. Nu gäller det att få in pengar, så att vi kan driva barnhemmet också.
Monica Antonsson
Fotnot
Läs mer om Mitt i Hjärtat och barnhemmet i Muangmai på: www.mittihjartat.se
– Hon kom inte, säger han. Vattnet sprutade ut som en fontän genom fönstret, men Mia kom inte! Jag lyckades ta mig upp på en luftkonditioneringsfläkt närmare fönstret. Där fick jag syn på hennes ring som glimmade under vattnet. Hon hängde i fönstret med händerna men var paralyserad av skräck och kunde inte komma efter.
Ett och ett halvt år senare sitter Mia och Lasse hemma i vardagsrummet och berättar. Våren är på väg att bli sommar. Det är högsäsong för dem som driver Skanstulls Marina. Här bor de också, precis som på landet fast det bara är ett stenkast från storstadsbruset.
– För mig har det i minst 15 år varit tradition att semestra i Thailand, säger Mia. Barnen har åkt med mig vartannat år och vartannat år med sina pappor.
– Han har lägenheten kvar, säger Mia. Det är trots allt barnen som är det viktiga och de har sin skola i Täby.
För Mias barn var 2004 pappornas år, när det gällde semester. Det hindrade inte att även Mia och Lasse for till Thailand i december för några veckors avkoppling. Julafton firade de med Fred och hans pappas familj på ön Koh Chang. Juldagen for de till Patong Beach i Phuket, där de skulle övernatta för att dagen därpå ta färjan till Tim och hans pappa, sångaren Niklas Wahlgren, på Phi Phi Island. Där var för övrigt även Mias bror Hans med fru Lisa och fyra barn. Vänskaps- och familjebanden har det aldrig varit något fel på.
- Vi tog in på ett litet hotell på stranden och fick ett rum med fönster ut mot havet, säger Mia.
Lasse blev emellertid magsjuk och genomled en sömnlös natt på toaletten. Nästa morgon gav sig Mia därför ut i jakt på medicin. Men alla butiker var stängda, så hon återvände till Lasse på hotellet i väntan på att apoteket skulle öppna. Med några tröstande ord satte hon sig på hans sängkant.
– Plötsligt hördes ett öronbedövande dån som bara blev starkare! Hotellet började skaka och vi for upp ur sängen. Jag var spritt språngande naken och väl inte direkt någon Tarzan efter natten innan.
– Vi stirrade båda två på det lilla vädringsfönstret som var enda vägen ut. Jag förstod direkt att det var kört. Det gick knappt att öppna och var dessutom försett med ett galler av armeringsjärn. Mia skrek av förfäran. Vi kommer att dö! Vi kommer att dö! Jag klev upp på toalettstolen för att nå fönstret. Samtidigt steg vattnet i rummet.
När vattnet var i Lasses brösthöjd, gjorde han det enda möjliga. Med våldsam kraft slog han ut fönstret med galler och allt. Var han fick kraften ifrån, har han ingen aning om.
– Man har ju hört talas om mammor som lyft bilar, när deras barn ligger under, säger han. Jag måste ha fått ett enormt adrenalinpåslag. Jag minns att jag tänkte, att jag måste ha träffpunkten en halvmeter bakom fönstret. Annars hade jag inte fått någon kraft. Kanske kom det av att jag tränade kampsport i tonåren.
Lasse hävde sig ut genom fönstret och hamnade i en bubblande lervälling full av bråte som bara steg. Men Mia kom alltså inte efter.
– Hon hade gett upp. Hon bara hängde där, säger Lasse. Som tur var fick jag tag i hennes handled. Jag tog spjärn med benen mot husväggen och lyckades dra ut henne. Sedan stod vi där båda två där på fläkten.
Lasse var övertygad om, att en bomb hade detonerat och att de upplevde tryckvågen av den.
– Det som kom var ju inte vatten. Det var en bubblande lervälling som tog med sig palmer, bilar, båtar och människor. Allt snurrade runt som i en torktumlare ungefär.
Mia var fortfarande hysterisk och skrek rakt i Lasses öra. Till slut slog han henne hårt på axeln. Skärp dig, skrek han. Jag klarar det inte själv! Det var som att trycka på en knapp. Mia kom till sans och kunde börja tänka strategiskt.
– När vågen började sjunka undan, hoppade vi ner i lervällingen och tog oss till nästa hotell. Därifrån såg vi en ny våg torna upp sig ute på havet. Den var betydligt större. När den sköljde in stod vi på andra våningen och kramade krampaktigt varsin betongpelare. Under oss såg vi hur båtar, bilar och bussar flöt förbi som Coca Colaburkar.
När andra vågen hade dragit sig tillbaka, tog de sig vidare till nästa hotell genom att klättra på all bråte som hade kilats i gränderna. De tog sig upp till fjärde våningen, där fick såväl skor som shorts av en norrman.
– Då kändes det faktiskt lite bättre, säger Lasse. Rummet var fullt av skadade människor. Hela golvet var rött av blod. Vi hjälptes åt att riva sönder lakan och lägga förband på dem som var värst skadade. Samtidigt rullade den tredje vågen in.
Mia och Lasse lämnade hotellet, när vågen hade dragit sig tillbaka. De sprang och sprang och fick till slut lift med en thailändsk lastbil som släppte av dem vid en liten bar uppe i bergen, där tusentals människor hade samlats.
– Då kom jag att tänka på barnen, säger Mia som fick ett nytt sammanbrott. Vad har hänt med barnen?! Phi Phi Island är trots allt bara en liten ö. Koh Chang visste vi ju heller inget om. Jag sa gång på gång, att jag gör vad som helst, bara mina barn har klarat sig.
Mia försökte förtvivlat få tag i en telefon och frågade alla. Vad har hänt med resten av Thailand? Hur är det på Phi Phi Island? En thailändsk kvinna på moped stannade och sa: Sorry madam! Phi Phi Island finns inte mer. Där är alla döda.
– Till slut fick jag tag i en telefon och lyckades ta mig fram till pappa. Han är världens bästa sambandscentral. Om någon skulle kunna få fram information, så var det han.
Det kunde han också. Mias bror hade nämligen redan ringt och berättat, att de var oskadda.
– De bodde på det enda höghushotellet på Phi Phi Island. Just den här dagen fyllde Lisa år, så de åt frukost tillsammans. Plötsligt kom dånet som Niklas tyckte lät som kulsprutor. Han trodde därför, att de hade hamnat i någon sorts krigssituation. Folk kom springande från båda stränderna. De sprang in mot byn som ligger mitt på ön, där så många blev krossade sedan. Själva tog de sig upp på hotelltaket och följde dramat därifrån.
Så kom det sig, att pappa Arne Bodén kunde ringa UD och rapportera om tsunamikatastrofen redan strax efter klockan fem på morgonen den 26 december. Han hade båda sina barn och alla sina barnbarn i katastrofområdet. Hur UD behandlade de uppgifterna vet alla. Mia fick i alla fall lugnande besked. Båda hennes barn var utom fara. Koh Chang var inte ens drabbat.
– Det var en otrolig lättnad, säger Mia. Jag blev så tacksam, att jag tvingade Lasse att läsa Fader Vår med mig flera gånger.
I den stunden fick Mia och Lasse nya vänner. En flicka gav henne sina enda skor. En annan gav henne sina sista pengar. Det thailändska paret Pom och Wew for iväg och köpte penicillin och förband till Lasse vars blödande skärsår var djupa och fulla av lera. En man lät dem sova över natten på sin soffa. I rummet stod TV:n på. Genom CNN fick vi veta vad som hade hänt.
Nästa dag tog sig Mia och Lasse ner till resterna av sitt hotell. Allt var förstört och kassaskåpen uppbrutna och länsade. De tog sig vidare till Bangkok, där de förenades med Tim och Niklas, varpå de efter en rad konsulära vedermödor tog sig hem med det första evakueringsplanet den 30 december.
– Jag mådde väldigt dåligt efteråt, säger Mia. Niklas mamma, Christina Schollin, såg till att jag kom till en bra psykolog, men det var svårt att bara gå vidare efter allt som hänt. Christina tröstade mig. Försök att hitta ett ljus någonstans, sa hon. Det finns nästan alltid någonting som är bra. Jag kom att tänka på alla fantastiska thailändare som varit så hjälpsamma. Vi måste försöka göra något tillbaka. Men vad?
Efter ett TV-reportage om svenska Maria Florén och hennes thailändske man Narin, som bygger ett barn- och familjehem i Muangmai i Phuket, åkte Mia och Lasse tillbaka till Phuket efter några veckor. Väl hemma igen kallade de samman sina vänner och bildade "Mitt i Hjärtat", en sammanslutning vars enda mål är att samla in så mycket pengar sin möjligt. Efter drygt ett år har de fått ihop 1,5 miljon kronor som utan avbräck har skickats direkt till barnhemmet. Via hemsidan på internet har Mia och Lasse administrerat volontärer som i perioder om två månader var på egen bekostnad har åkt ner för att jobba gratis. De har dessutom tiggt ihop såväl lakan som handdukar och stora lekredskap som de åkt dit med själva. Tim ställde för övrigt till med öppet hus i sin skola, samlade in pengar till barnhemmet och belönades med utmärkelsen Årets insats. Svenska kyrkan i Bangkok stöttar liksom Swea och Odd Fellow. Kungaparet har varit där på besök liksom statsminister Göran Person. Och det är bara början.
– Vi är väldigt tacksamma, att vi fått göra detta, säger Mia. Men det är ett långsiktigt arbete. Nu gäller det att få in pengar, så att vi kan driva barnhemmet också.
Monica Antonsson
Fotnot
Läs mer om Mitt i Hjärtat och barnhemmet i Muangmai på: www.mittihjartat.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar