Morgan Alling

Allas Veckotidning

Nr 18, 2006

Morgan Alling fick en chock när han ringde på dörren

Kvinnan som öppnade var min försvunna mamma

Han har egentligen spelat teater hela livet. Så det är inte konstigt att Morgan till slut blev skådespelare på riktigt.
Förmågan att improvisera har hjälpt honom att hantera många oväntade situationer. 
Som när han fyra år gammal hämtades av polisen och blev tvångsplacerad på ett barnhem...

Trots att skådespelaren Morgan Alling, 37, är något av en doldis, så är han hur aktuell som helst och ofta påtagligt närvarande i allas våra vardagsrum. Det är han som är den trollande toffelhjälten Tommy i "Lite som du" och det var han som var den tuffe reportern i "Kronprinsessan". Till hösten kommer dessutom den psykologiska thrillern "Lögnens pris" med Morgan i huvudrollen. Som om det inte vore nog, trillade han omkring på scenen som pausunderhållning i Melodifestivalen från Skandinavium. 

Hemma i Stockholm spelar han dessutom Visiren i "Sultanens hemlighet" på Dramaten och undervisar i Commedia dell Arte-skådespeleri på Teaterhögskolan. Morgan brinner nämligen för clowneri och slapstick. På TV-hyllan trängs därför samlingen av Charlie Chaplin- och Buster Keatonfilmer.
– Jag älskar att spela Norén men är lika gärna clown, säger Morgan. Det är bredd. Jag ser ingen motsättning i det.

Hemma i lägenheten på Söder står konstnären Björn Anderssons porträtt av Morgan i olja på golvet och lutar sig mot väggen. Att hänga upp tavlan vore att förhäva sig, tycker han. I motsats till många kollegor har han inte en enda teaterbild uppsatt på väggen.
– Det kan jag möjligtvis tänka mig att ha på kontoret, säger han. Det är bara det, att jag inte har något kontor.

Uppryckt med rötterna
Så tavlan står kvar på golvet. Synd! Efter att ha gjort en rejäl klassresa, skulle Morgan gott kunna slå sig lite för bröstet och med stolthet hänga upp den. Född i ett alkoholisthem i Mölndal blev han bara fyra år gammal hämtad av polisen och uppryckt med rötterna. Såväl han som hans två år yngre bror tvångsplacerades på ett barnhem. Där förväntades barnen stå på led, läsa bordsbön och tacka Gud för allt och inget. De delades in efter kön och ålder, så lillebror hamnade någon annanstans.
– Det enda jag minns, är att jag sökte efter honom hela tiden, säger Morgan Det var ju jättekonstigt för mig, att vi inte fick vara tillsammans.

Likt andra barnhemsbarn placerades Morgan i den ena jour- och fosterfamiljen efter den andra. Av och till det första året fick han bo med sin lillebror. Sedan splittrades de för gott.
– Då hade jag accepterat mitt öde, säger Morgan. Då hade jag slutat leta.

Morgan kan tacka sitt lätta sinnelag för att han inte blev bitter eller rent av gick under. Anpassningsbar som få överblickade han situationen i varje nytt läge och tog seden dit han kom. Jaha, nu är det så här. Hej! Här är jag. Vad heter du?

Aldrig saknat något
Morgan har förträngt detaljerna, men som barnhemsbarn har han upplevt, hur presumtiva fosterföräldrar kom och valde ut lämpliga barn åt sig. Precis som i filmen "Rasmus på luffen" var lockiga små flickor bra mycket mer värda än snaggade buspojkar.
– Jag har aldrig känt, att det var mitt fel, att jag hamnade där. Jag har aldrig omkring och saknat något eller tyckt synd om mig själv. Det här var min lott, så jag försökte ha roligt i stunden. Det hade jag också. Jag var en clown redan då. Det var som om jag befann mig i en film, där det gällde att vara duktig. Rätt som det var, kunde någon öppna dörren och säga, att man hade klarat testet.

När Morgan var sju och bodde på ett barnhem i Alingsås, lekte han och de andra barnen en dag med ett Snobben-mjukisdjur. De jagade varandra och kastade Snobben mellan sig. Till sist sprang en grabb in till toaletterna och kastade Snobben över en toalettdörr.
– Den hamnade rakt i toaletten, säger Morgan. Jag höll på att skratta mig fördärvad. Ja, jag har nog aldrig har skrattat så mycket i hela mitt liv.

Just då kom någon och meddelade, att Morgan hade besök. In på toaletten klev Martin Alling och hans fru som hade kommit för att adoptera en liten pojke. Morgan kunde emellertid inte sluta skratta.
– Till slut skulle jag försöka förklara för Martin, vad det var, som var så roligt. När jag väl hade lyckats med det, skrattade han också. Senare råkade han välta omkull någonting. Åh, förlåt, sa han Det var inte meningen. Han skämdes inte och skyllde inte ifrån sig. Det imponerade på mig. Av honom har jag lärt mig, att det inte är farligt att göra fel. Det kan hända alla. Som clown är det till och med en fördel. Det är felen som gör clownen rolig.

Morgan och en flicka vid namn Jenny blev fosterbarn hos familjen Alling. När föräldrarna tre år senare gick skilda vägar blev såväl Jenny som Morgan kvar hos sin far.
– Jag hade gott om överskottsenergi och var alldeles sjövild, säger Morgan. Det var väl ett sätt att få uppmärksamhet, antar jag. Samtidigt försvarade jag alltid alla tjejer och såg mig själv som en slags riddare eller hjälte. Men jag busade jag, klättrade på höga höjder och var omöjlig att få stopp på. Det var cirkus hela tiden. Från och med andra klass hade jag en egen bänk i korridoren. Min lärarinna var stenhård och det var bra. Du ska ut, sa hon och pekade med hela handen. Det hjälpte inte hur charmig och gullig jag försökte vara. Du har din bänk där ute, sa hon. Ut! Min far var likadan. Du måste göra det ena, annars får du inte göra det andra, sa han. Det var vanlig enkel uppfostran som jag tidigare aldrig hade fått.

Roligt att luras
Martin spelade fotboll men tyckte bäst om att ramla, som han säger. Ramla och spela teater som i italienska fotbollsligan. Där skulle han ha passat perfekt!
– Jag tyckte det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du?! Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. Numera spelar jag då och då med i olika kändislag. Då kan jag ta ut svängarna rejält och springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!

Femton år gammal drygade Morgan om söndagarna ut veckopengen med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag blev han emellertid mållös, sedan en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna han kände igen men inte kunde placera. Ja, jag är din mamma, sa hon som svar på hans outtalade fråga. Hon hade känt igen honom också. GP, frågade han. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Kan vi träffas, undrade hon. Javisst, sa han och gick.
– Jag har just träffat min mamma, sa jag till kompisen, när jag alldeles chockad kom ut på gatan. Jaha, sa han oförstående. Kom så fortsätter vi. På kvällen berättade jag för Martin vad som hänt. Ring upp henne, sa han. Hon står säkert i telefonkatalogen.

Morgan återförenades med sin mor som då var skild från hans far och levde ett mycket bättre liv. I dag har de regelbunden kontakt.
– Jag har aldrig varit arg på henne, säger Martin. Jag förstår varför det blev som det blev.

Lyckades direkt
Teaterbanan var ett självklart val för Morgan. Femton år gammal började han spela amatörteater vid Angeredsteatern. Där mötte en av världens bästa Commedia dell Arte skådespelare, Mario Gonzáles, som kom att bli hans mentor. Sjutton år gammal sökte han Teaterhögskolan.
– Jag gav mig själv fem år att söka någon av de tre scenskolorna eller med andra ord 15 chanser att komma in. Skulle jag misslyckas med det, var jag förmodligen ingen bra skådespelare, resonerade jag. Då kunde jag i stället ägna mig åt regi eller något annat inom teatern.

Morgan kom in på första försöket och knöts drygt tre år senare till Göteborgs stadsteater, där han genast gjorde succé i Charles Dickens Nikolas Nickelby. Sedan dess har alla de stora teaterscenerna i Sverige varit Morgans arenor. Med några vänner startade han dessutom clowngruppen "Projekt Commedia" till vars föreställningar idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter. Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 avsnitt och lärde barn att källsortera. Omåttligt populära fick de 11 000 brev till programmet. Om dagen!
– Det var helt hysteriskt. När jag kom hem satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr och ville ha autografer.

Sedan några månader finns flickvännen Anna-Maria vid Morgans sida. Hon delar hans humor och han gör ingen hemlighet av, att han drömmer om såväl barn som ett hus på landet. Närmast står emellertid Köpenhamn på tur för Morgan som i höst ska regissera "Maskeraden" på Kungliga Operan där. Han jobbar dessutom på en egen soloshow fylld av clowneri, humor och slapstick. För att bara nämna något.
– Jag har inga drömroller. Jag är nöjd om jag bara får jobba i bra sammanhang med bra grupper. Min humor funkar bäst på dem som har lätt till skratt och barnasinnet kvar. Därför älskar jag att jobba för barn. Det är fantastiskt att få tusen ungar med sig som bara skriker av skratt och spänning. Jag tycker helt enkelt om att se barn lyckliga.
Monica Antonsson


Året Runt

Nr 49, 2008

Jag blev en clown för att överleva barnhemmet

Morgan Alling var fyra år när socialen placerade honom på barnhem.

Kanske är de därför han vägrar vara ifrån sin fästmö och deras lille son.

Skådespelaren Morgan Alling, 40, spelar Eskil i filmerna "Tempelriddaren" och "Riket vid vägens slut". På vita duken är han den snälle brodern som Arn gång på gång söker skydd och tröst hos. Som Eskil får han visserligen inte slåss så mycket, men det händer att han sätter av i sporrstreck över Skaraslätten med svärdet i högsta hugg.

 
– Det är ett och ett halvt år sedan, vi spelade in filmerna, säger han. Allt spelades in samtidigt. Därför är det särskilt kul, när recensenterna skriver, att Joakim Nätterqvist har mognat i rollen som Arn.

Morgan reser just nu land och rike kring med enmansföreställningen "Fullbokat". Han spelar själv alla 40 rollerna och ska avverka 60 föreställningar, innan det är över. Samtidigt skriver han barnprogram för TV, medverkar i olika lekprogram samt producerar och regisserar "Tack gode gud för att du kom" i TV4.

– Jag älskar TV, säger Morgan över en kopp kaffe på ett litet konditori på Östgötagatan i Stockholm. Hans nya, fina Saab 93 med plats för barnvagn står parkerad utanför. Tvärs över gatan bor han och fästmön Anna Maria Dahl i sin charmiga lilla tvåa. Dit får vi inte följa med den här gången. Den 4 juni kom nämligen lille William till världen. Han och hans mamma behöver lugn och ro.
– Anna Maria är världens bästa tjej, säger Morgan. Vi träffades på en fest för några år sedan. Plötsligt stod hon bara framför mig. Vi satt och pratade hela kvällen. Ett halvår senare ringde hon och ville att vi skulle gå ut. Jag blev väldigt smickrad.

De förlovade sig på Hasseluddens Spa på självaste nyårsafton. Anna Maria var gravid, så det var just inte läge för någon större fest.
– Jag friade. Jag satt på sängkanten och hon stod. Det bara blev så. Vilken tur att hon sa ja! Hon är världens bästa. Jag har verkligen hittat rätt.

Morgan är född med ett ovanligt gott sinnelag. Det har varit hans räddning många gånger. Speciellt när han var barn och växte upp i ett missbrukarhem i Mölndal. 

Socialen ryckte upp honom med rötterna och placerade honom på ett barnhem i Alingsås. Han var fyra år gammal. Hans tvåårige lillebror placerades på en annan avdelning.

 
– Jag minns att jag sökte efter min lillebror hela tiden. Första året fick vi bo ihop ibland. Sedan splittrades vi för gott. Då hade jag accepterat mitt öde och slutat leta.

Barnen delades in efter kön och ålder. De förväntades stå på led, läsa bordsbön och tacka Gud för allt och inget. Morgan kan tacka sitt goda humör och för att han inte gick under. Som obotlig optimist överblickade han snabbt varje ny situation och anpassade sig.

Ofta kom presumtiva fosterföräldrar till barnhemmet för att välja ut barn åt sig. Och precis som i "Rasmus på luffen" stod små flickor med lockigt hår högst i kurs.
– Jag var en clown redan då, säger Morgan. Det var ett sätt att synas men också ett sätt att överleva. Jag försökte ha så roligt jag kunde. Det kändes ofta, som att jag befann mig i en film.

När Morgan var sju år gammal, kom Martin Alling och hans fru till barnhemmet för att välja ut några barn åt sig. Morgan var på sitt busigaste humör den dagen och lockade till skratt. Han blev utvald. Det blev även en flicka vid namn Jenny. När fosterföräldrarna tre år senare gick skilda vägar, valde Morgan att bli kvar hos pappan.

"Jag sökte efter min lillebror hela tiden..."  

– Jag hade mycket överskottsenergi, säger han. Jag var alldeles sjövild och omöjlig att få stopp på. I skolan fick jag ha min bänk i korridoren. Fröken var stenhård och pekade med hela handen. Du har din bänk där ute, sa hon. Ut! Det hjälpte inte hur charmig och gullig jag försökte vara. Martin var likadan. Du måste göra det ena för att få det andra, sa han. Jag fick helt enkelt en uppfostran. Jag var snäll men busig och försvarade alla tjejer. Jag såg mig själv som deras riddare och hjälte.

När Morgan spelade fotboll, tyckte han bäst om att ramla och spela teater.
– Det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du, skrek jag till någon av mina motspelare. Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. När jag nu någon gång spelar fotboll i kändislag, brukar jag ta ut svängarna rejält. Då kan jag springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!

Morgan drygade ut sin veckopeng med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag stod han plötsligt, femton år gammal, ansikte mot ansikte med sin biologiska mor.
– Jag hade knackat på och en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna jag kände igen men inte kunde placera. Jag är din mamma, sa hon som svar på min outtalade fråga. Hon hade känt igen mig! Ska det vara en GP, frågade jag. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Sedan frågade hon, om vi kunde träffas. Javisst, sa jag och gick. Jag var alldeles chockad. Jag har just träffat min mamma, sa jag till min kompis, när jag kom ut på gatan. Jaha, sa han och förstod ingenting. Kom så fortsätter vi.

Morgan berättade om mötet för sin fosterpappa. Ring upp henne, sa han och en tid senare återförenades mor och son. Hon var skild då och levde ett bra liv.
– Vi har en väldigt god kontakt, säger Morgan. I dag mår hon bra som helst. Hon har varit nykter i 30 år. Jag fick väldigt mycket kärlek av henne de fyra första åren. Det räddade mig. Jag har burit den med mig genom livet och aldrig varit arg på henne. Jag förstår varför det blev som det blev. Jag är stolt över att vara ett maskrosbarn och att jag har klarat av det.

Sin pappa har Morgan bara träffat vid ett enda tillfälle på en släktträff. De hälsade. Hej, hej! Sedan blev det inte mer.
– Det var första gången jag träffade Siw Malmkvist. Hon var också där. Siw är min faster. Det är inte många som vet det. I det livskaos jag befann mig, fick jag lite ryggrad av det. Jäklar! Vad häftigt! Varje gång jag hade sett henne framträda, hade jag känt en enorm samhörighet med henne. Åh, vad bra hon är! Sedan fick jag veta, att vi är släkt. Det var fantastiskt. Jag fick en slags identitet av det och någon att se upp till.

Siw och Morgan har aldrig suttit ner och pratat om sin gemensamma familjehistoria. Kanske är det känsligt. Han vet inte. Han har avvaktat och hållit sig till sitt.
– Vi träffades, när Arn hade premiär. Hon kom fram och kramade om mig. Vi har en ömsesidig respekt för varandra, känns det som. Vi är båda artister, även om jag inte är i närheten av hennes artistliv.

Morgan spelade amatörteater på Angeredsteatern, när han 17 år gammal sökte sig till teaterhögskolan. Han kom in på första försöket. Tre år senare knöts han till Göteborgs stadsteater. Sedan dess har han gjort succé på de flesta stora estrader landet erbjuder. Bland sina största ögonblick minns han clowngruppen "Projekt Commedia" till vilken idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter.
– Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 tv-avsnitt och lärde barn att källsortera. Programmen blev omåttligt populära. Vi fick 11 000 brev till programmet. Om dagen! När jag kom hem om kvällarna, satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr som ville ha autografer. Det var fantastiskt. Speciellt när man älskar sin publik.

Problemet var, att Morgan inte kunde stänga av den envisa uppmärksamheten. Han kände sig trött och behövde vila men förväntades ställa upp i alla möjliga sammanhang och vara med på för många fester.
– Till slut sa kroppen ifrån, säger Morgan som drabbades av panikångest.
– Jag svimmade, blev yr i huvudet och trodde att jag hade cancer. Det är så det börjar. Man blir hypokondrisk, tror att man är sjuk och springer till doktorn som inte kan hitta några fel. Du har fantastiska världen, sa min doktor. Du är frisk hur ofta du än kommer hit.

Morgan minns med fasa, när han skulle uppträda för 20 000 fans på Malmöfestivalen.
– Paniken slog till i huvudet. Jag trodde, att jag skulle ramla ihop och dö. Det var som att få klaustrofobi i sin egen kropp.

Morgan berättar att följden av panikångest är, att man till slut inte vågar utsätta sig för någonting. Man stänger in sig allt mer och är livrädd.
Morgan plågades av panikångest i flera år, tills han på egen hand började ta tag i sina demoner. Varje gång han kände, att en ny attack var på gång, tog han tid med klockan. När attacken nästan exakt 40 minuter började gå över, pratade han med den. Jasså, du är klar nu? Mer kan du väl? Kom igen då!
– Det var kognitiv terapi, fast det visste jag inte då. Jag bestämde mig för att under inga omständigheter låta panikångesten styra mitt liv. Jag fortsatte uppträda, trots att det snurrade i huvudet. I början trodde jag, att jag skulle hamna på mentalsjukhus. Sedan började jag inse, att det var de yttre omständigheterna i mitt liv det var fel på. Det som behövdes var en förändring.

Morgan slutade dricka alkohol. Han gjorde slut med sin dåvarande flickvän. Han flyttade från Malmö till Stockholm. Han började träna. Sakta men säkert började kroppen må bra igen.
– Jag gjorde en lång och ensam resa genom Europa. Det var jobbigt men skönt. Jag insåg att jag exempelvis kunde köpa skor själv och bestämma över mitt liv. Sedan kom Anna Maria. Med henne började jag må bra.

Och nu har alltså lille William kommit till världen som grädde på moset. Morgan håller upp sin mobiltelefon och låter den lille le mot oss från displayen. Närmare än så får vi inte komma.
– William är det bästa som hänt oss, säger han. Han är lik både mor och far, mår jättebra och är så fantastiskt söt. Han bara äter, sover och skrattar hela tiden.

Anna Maria och William följer med under höstens turné med "Fullbokat". Det var ett krav från Morgan. Annars hade han inte tagit rollen.
– Det kändes självklart, säger han. I höst ska jag vara farsa!
Monica Antonsson

Catharina Ingelman-Sundberg

Hemmets Veckotidning

2007

Jag hittar tyvärr inte klippet.

Illustrerar tills vidare med Per Arvidssons bilder från 2014.

Lycka är att ha en skrivarstuga på landet, en avskild plats att i lugn och ro och utan dåligt samvete mot omgivningen få försvinna in i romanfigurernas värld så länge äventyret pågår. Det säger historikern, marinarkeologen, journalisten och författaren Catharina Ingelman Sundberg som sedan några år har ett alldeles eget litet pepparkakshus med gärdesgård omkring på Värmdö i Stockholms skärgård.

Själv talar hon om sommarparadiset som ett fälla-ihop-och-fälla-ut-hus fyllt med saker hon köpt på loppis och sånt hon fått av snälla grannar. 

Som författare har hon - trots succéböcker som "Mäktig mans kvinna" om konungadottern Ingegerd från Sigtuna och "Brännmärkt" om den unga Anne i 1390-talets Stockholm – ännu inte blivit särskilt förmögen.

 Snarare tvärtom. För att klara sin försörjning arbetar hon halvtid som journalist på Svenska Dagbladet.

– Det är en bra tidning, konstaterar hon. Jag trivs med mina arbetskamrater och gillar att kombinera mitt något ensliga författarskap med det mer utåtriktade jobbet på en tidningsredaktion. 

Man blir väldigt osocial, när man skriver böcker. Jag brukar säga, att jag går i ide, när det är dags att skriva en bok. Ett halvår senare kommer jag ut igen.

Catharina är onekligen en gudabenådad mångsysslare. Vid sidan av sina många yrken har hon en rad brinnande intressen. Boken "Tantlexikon" med ett 50-tal skämtteckningar är ett uttryck för det. Hon helt enkelt älskar humor. Därför har hon gått en kurs stå-upp-komik och siktar på en fortsättningskurs som ska få henne att kliva upp på komediscenen. Likaså lockas hon av filmdramaturgi och har planer på att skriva filmmanus eller en tv-serie framöver. Hon håller dessutom ofta föredrag och går en kurs i akvarellmålning för att bli en bättre tecknare
– Jag är faktiskt irriterad över att dygnet har så få timmar, klagar hon.

Catharina är uppväxt i en läkarfamilj. Själv valde hon att plugga historia, arkeologi, etnologi, och konsthistoria. På fritiden var hon trubadur och sjöng till eget gitarrackompanjemang med egna sånger på repertoaren. Som om detta inte var nog, utbildade hon sig till dykare. Yrkesmässigt lyckades hon kombinera det hela och blev marinarkeolog med förkärlek för vikingaskepp, ostindienfarare, slavskepp och försvarsspärrar utanför Birka i Mälaren.

– Jag jobbade som marinarkeolog i 15 år och grävde bland annat ut holländska ostindienfarare i Australien. På en dykningsexpedition till Norge insåg jag hur mycket saker som ofta ligger kvar ombord. Det som bara ser ut som lera kan mycket väl vara grejor som tar tio år att gräva upp.

Catharina började så småningom intressera sig för svenska ostindienfarare och insåg snart att intresset för skeppet Götheborg, som efter tre seglatser till Kanton i Kina gick på grund och sjönk i inloppet till Göteborgs hamn 1745, dittills varit tämligen lågt. Då mycket av lasten borde finnas kvar, rekommenderade hon till dykningar på skeppet. Utgrävningarna startade 1986 under Anders Wästfeldts ledning, sedan Catharina utbildat dykarna i marinarkeologi.
– Man kan väl säga att jag var med och knuffade igång projektet. Själv stack jag till Stockholm och skrev böcker. Jag har följt äventyret Götheborg på avstånd och tycker att det är fantastiskt, att den skalenliga kopian faktiskt har varit i Kina nu, säger Catharina som naturligtvis var på plats i Göteborg, när skeppet återkom efter 2 års seglats.
– Det var en fullständigt enastående upplevelse att se Götheborg stäva in i hamnen. Hon var så vacker!

Catharina kallar sin första bok ett arkeologiskt testamente. Den handlade kort och gott om hur marinarkeologiskt arbete går till. Med den satte hon punkt för den karriären, sadlade om och började skriva såväl äventyrsromaner som faktaböcker med historiska förtecken. Då som nu hade hon en lägenhet på Kungsholmen men drömde, som sagt, om en skrivarstuga på landet.

– Man måste sitta isolerad, när man skriver böcker. Det är bara så. Och på landet är trevligare än i stan. Där finns dessutom oftast lugn och ro. 

Hösten 2000 fick Catharina höra talas om en närmast förfallen stuga på Värmdö som var till salu för 280 000 kronor. Det var emellertid alldeles för dyrt för en fattig författare med en halvtidslön att leva på.
– Jag bryr mig inte så mycket om saker, förklarar hon sin låga inkomstnivå. I tio års tid hade jag goda vänner som försåg mig med kläder. Jag blev en del av en ruljans som gick ut på att de köpte kläder, tröttnade på dem och köpte nya. Varje gång de tröttnade, fick jag nya kläder. Jag var verkligen själaglad för det.
Ingen köpte Värmdöhuset och en dag stod det bara 70 000 kronor på prislappen.
– Då ringde jag och bjöd 65 000 kronor för stugan i ett för allt. Jag var tvungen. Annars skulle jag aldrig i hela mitt liv få råd att köpa en stuga. Sedan ringde jag förlaget och lyckades tjata till mig ett förskott på beloppet. 

Den lilla stugan hade stått obebodd i 18 år, när Catharina tillträdde. Jord och gamla löv hade i åratal rasat från branten intill och packats till en meterhög kompost längs fasaden. Huset fick följaktligen grävas ut.

– Det var himla jobbigt. Jag var helt slut, när jag var klar. Då jag lutade mig mot nocken. Hela huset svajade. Dessutom hörde jag hur myror åt av virket. Jag fick tillkalla Anticimex för att få stopp på dem. En tredjedel av stugan fick rivas och gå på sopen direkt. Jag hade fortfarande inga pengar men en kompis kände en snickare. Han gick runt här och åtgärdade det värsta. Jag följde efter som hantlangare och gjorde vad han sa åt mig, tills huset åtminstone stod upp.

Catharina gjorde en dusch av skafferiet och byggde en garderob av överblivna brädor och lite strandgods. En av husets innerväggar, som tidigare varit en yttervägg, behöll hon som installation. En granne bidrog med ett fönster och en annan med tegelpannor till väggen. Stupröret blev förvaringsplats för öl och läsk.
- Det är bara att ta bort stocken i änden av röret så kommer burkarna ner automatiskt, skrattar Catharina.
- Smörkärnan har jag köpt på loppis. Likaså träkaret som står bredvid på golvet och är förvaringsplats för dammsugaren. Hela grannskapet har deltagit i det här bygget. Sängen och soffan har jag också fått av grannar.

När Catharina för några år sedan fick Widdingpriset för sitt författarskap, gick pengarna till en ny skorsten. 
– Den gamla hade rasat in. Av den byggde jag och mitt brorsbarn en dekorativ tegelvägg. I den har jag numera min bar.

Catharina har tagit tillvara några fyrkantiga korgar som placerats på strategiska platser. I den ena förvarar hon toalettsaker och i den andra kontorsmaterial som häftapparat och hålslag. Det vita bordet på glasverandan har hon hittat i ett grovsoprum.

– Jag tror att jag har världens billigaste kök. Hyllan kommer från loppis. Bänkskivan likaså. Den är egentligen är ett gammalt sminkbord. Jag har dessutom ett bord med fällskiva som jag använder när jag diskar.

Catharina har bytt ut väggar, innanfönster och elledningar efterhand. Tre projekt per år har varit målet. I dag har hon ett av Värmdös allra charmigaste sommarhus och det är alltså där hon just nu skriver stockholmsromaner från 1390-talet. "Förföljd", som är en uppföljare till "Brännmärkt" har just nått bokdiskarna. En tredje bok kommer småningom att fullborda tiologin. 
– Jag vill dessutom skriva en piratroman om käpplingemorden och vitaliebröderna som under några år på medeltiden var Östersjöns bandidos. Men det är mycket fakta som först måste forskas fram. Den historiska bakgrunden måste vara korrekt men även beskrivningen av kläder, prylar, skick och bruk och tankesätt.

Catharina avslöjar att hon genom forskningen inför sina böcker faktiskt har lärt sig mer om gångna tider, än hon någonsin gjorde som elev på universitetet. Speciellt som hon ofta skildrar kvinnornas vardag. Det skulle inga manliga historiker drömma om att skriva, säger hon.
– Vackra sommardagar arbetar jag vid mitt mobila skrivbord. Med det flyttar jag runt i trädgården med solen. När jag kör fast och behöver tänka, går jag ut och lägger mig på klippan vid havet. Jag har papper och penna med mig samt snorkel och cyklop. Sedan ligger jag där i solen och funderar. Ibland antecknar jag något och ibland springer jag in i författarstugan och skriver en stund. Blir jag för grötig i huvudet, tar jag mig ett dopp. Då dyker jag ner till bottnen och ser mig omkring bland gäddor och abborrar. Sedan simmar jag en bestämd sträcka fram och tillbaka. Det kan bli både fem och sex dopp per dag när sommaren är som bäst.
Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning

Nr 43, 2014

Catharina blev rik på rån

Nu är jag inte orolig för pensionen längre

Catharina Ingelman-Sundberg vald att jobba deltid och leva snålt för att kunna göra det hon helst ville - skriva böcker. 

Hon trivdes bra med sitt enkla liv, men insåg att det skulle bli knapert efter pensionen.

Då ändrade ett gäng brottsbenägna åldringar allt för henne...

– Hej då. Nu går jag hem och skriver en bestseller!

Så sa författaren och journalisten Catharina Ingelman-Sundberg till sina arbetskamrater när hon efter 22 år lämnade halvtidsjobbet på Svenska Dagbladet. 

Hon visste bara alltför väl att pensionsåldern närmade sig och att hon helt enkelt måste skriva en bästsäljare för att få ett drägligt liv efter 65. 

Trots att hon tidigare hade skrivit ett stort antal kvalitetsböcker som sålt bra och låtit tala om sig så har hon helt enkelt inte tjänat tillräckligt mycket pengar för att få en anständig pension. 

Allt enligt de orangea kuverten.   

 
– Jag brukade lägga dem i en låda, säger Catharina där hon sitter och berättar i sin lilla skrivarstuga på Värmdö. Här vid matsalsbordet på glasverandan har många av hennes historiska romaner kommit till. Datorn är närmast lövtunn och lätt att bära med sig när hon lämnar lägenheten i innerstan för lite skärgårdsluft.

Men låt oss börja från början.
Catharina är född och uppväxt i Stockholm. Föräldrarna var läkare och hon förväntades gå i deras fotspår. En konstnärlig ådra drog åt annat håll. Hon blev elev i Adolf Fredriks musikskola. Hon sjöng och spelade, målade tavlor, skrev visor, dikter och aforismer. Ingen brydde sig. Så småningom skulle hon ändå läsa medicin. Det visste ju alla.  
– Jag uppträdde som trubadur på vispråmen Storken men tvingades tacka nej till Hylands Hörna. Familjen skulle resa utomlands och det var viktigare, tyckte föräldrarna. En konstnärlig bana för min del fanns inte på kartan. Det var helt enkelt inte fint nog.

Efter studenten fick hon göra som hon ville, sa föräldrarna. Bara hon först tog sin fil kand.   
– Jag utbildade mig till dykare och tog en fil kand i arkeologi och historia fast det var svårt att få jobb och dåliga löner i museibranschen. Några år senare stack jag till Australien och bärgade vrak.

Catharinas meritlista som marinarkeolog och dykinstruktör är lång. Hon har, knuten till sjöhistoriska museer såväl i Sverige som utomlands, varit med och bärgat såväl fregatter som Ostindienfarare och vikingaskepp.
– Jag var med och drog igång utgrävningen av Ostindienfararen Götheborg som efter tre seglatser till Kanton i Kina gick på grund och sjönk i inloppet till Göteborgs hamn 1745. Jag utbildade dykarna men valde att för egen del åka hem till Stockholm och skriva min första bok, mitt marinarkeologiska testamente.

Blev journalist

Catharina sadlade om. Hon ville skriva, gick Journalisthögskolan och tjänstgjorde några år på olika redaktioner innan hon slutligen kom till Svenska Dagbladet. Under sina år där hann hon vara allt från vetenskapsreporter till nyhets- och kulturreporter.
– Jag gick småningom ner i tjänstgöringstid för att få tid att skriva böcker. Drömmen var förstås att en gång kunna försörja mig på det. Tänk att en dag få råd att sitta på ett kafé vid Medelhavets strand och skriva.

Catharina hade under åren som arkeolog samlat på sig så mycket material att bokidéerna nästan stod på kö. Som journalist var hon dessutom duktig på research. Det hon inte visste tog hon helt enkelt reda på till sina populärvetenskapliga böcker och historiska romaner. Så värst mycket pengar på banken blev det dock inte.
– Saker är inte så viktiga för mig. Jag valde att leva på väldigt lite pengar för att få ägna mig åt mitt författarskap.

Catharina berättar hur hon hittade möbler i grovsoprum och köpte prylar hon hos Stadsmissionen. Kläder fick hon fått ärva av vänner som därför med gott samvete kunde köpa nya. Det enda hon kostat på sig är skrivarstugan, en om- och tillbyggd gammal valstuga, på en pyttliten tomt nära Torsbyfjärdens strand i Stockholms skärgård.
– Jag fick höra talas om stugan för snart 15 år när den var till salu för 280 000 kronor. Den var tämligen förfallen så ingen köpare dök upp och en dag stod det bara 70 000 kronor på prislappen. Då ringde jag och bjöd 65 000 kronor för stugan och tomten allt i ett. Sedan bad jag förlaget om ett förskott på nästa bok.

Renoveringen av stugan till ett mysigt pepparkakshus är ett kapitel för sig. Särskilt som Catharina inte hade pengar till vare sig spik eller brädor. Grannar och andra ställde upp med än det ena, än det andra och resten köpte hon på loppis. 
Sedan dess har hon haft skrivarro i författarlyan och så hade det kanske fortsatt om inte den där eländiga pensionsåldern så obönhörligt envisades med att närma sig.

- Jag visste att jag aldrig skulle kunna klara mig på pensionen så jag bestämde mig för att skriva en bästsäljare och bytte till allmän förvåning genre. Jag hade redan berättat allt jag ville berätta om det medeltida Stockholm, vikingar i Östersjön och svenska sjömän i Australien på 1700-talet.
Catharina hade länge varit upprörd över behandlingen av gamla och sjuka i Sverige. Hon hade ofta besökt sin faster på ett servicehus i Dalarna. Hon hade två egna rum, fick hemlagad mat och hade tillgång till både frisör, fotvård och ett samlingsrum där det ibland bjöds på underhållning.

– Sedan läste man om besparingarna. Politikerna drog in på allt. Köken stängdes. De gamla fick nöja sig med mikromat i plastlådor. Vetebrödet till kaffet togs bort och man räknade ut hur många koppar kaffe de gamla skulle få dricka. Det var absolut droppen för mig.
Då föddes Pensionärsligan, en lättsam berättelse om Märtha, Snillet, Stina, Krattan och Anna-Greta som gör revolution genom att rymma från äldreboendet Diamanten för att begå brott och hamna på kåken. 

 
– Fångar får god och vällagad mat tre gånger om dagen, säger Catharina. De får den vård de behöver och verkstäder att jobba i. De får dessutom komma ut i friska luften varje dag. Det får inte pensionärer. Men för att få komma till fängelse måste man göra brott och det var minsann inte det lättaste.
Catharina lusläste kriminella sidor nätet och bovars memoarer likaväl som hon intervjuade poliser, fångvaktare och tuffa pojkar med skinnväst och motorcykel. Hon satt till och med i Sollentunapolisens häkte en dag.

– I dag kan jag det mesta om värdetransportrån, bankautomatsprängningar och hur man tvättar infärgade sedlar. Jag måste bara avgöra vilka brott Pensionärsligan ska få göra. Syftet måste vara gott. De tar från de rika och ger till de fattiga som Robin Hood ungefär.
Skapandeprocessen är fylld av glädje och glada skratt. Det syns tydligt. Catharina har helt enkelt roligt på jobbet.

– Jag blir till och med förbannad när jag måste gå till sängs om kvällarna. Jag är så nyfiken på vad som ska hända och hur det ska gå.
Första boken fick titeln ”Kaffe med Rån”. Förlaget var måttligt intresserat men Catharina var säker på sin sak.
– Första upplagan om 3000 böcker såldes slut på ett litet kick. Nu är vi uppe i en halv miljon! 

Gör segertåg över världen

Uppföljaren ”Låna är silver Råna är Guld” som delvis utspelar sig i Las Vegas går lika bra och nu är tredje boken på gång. ”Kaffe med Guld” ska den heta. I den reser Pensionärsligan till Karibien och dit är även Catharina på väg. Hon måste ju, som hon säger, researcha.
– Och i somras kunde jag resa till Grekland och uppfylla min gamla dröm om att få sitta på en uteservering vid Medelhavet och skriva.   

Catharina har alltså lyckats med det närmast omöjliga. Hon skrev verkligen en bestseller som nu gör sitt segertåg över världen. ”Kaffe med Rån” har sålts till 24 länder.
– Man kan ju undra vad folk i Norge har gemensamt med folk i Brasilien, Ryssland och Förenade Arabemiraten, säger Catharina. Alla tycks älska dessa gamla hjältar.

Det är fullt möjligt att Pensionärsligan snart blir film. Förhandlingar pågår och Catharina har för säkerhets skull gått en filmmanuskurs för att själv kunna klara av den delen också. Och nu ser hon pensionsåren an med tillförsikt. De skrämmer henne inte längre. Snart i klass med våra stora deckardrottningar kommer hon att kunna klara sig bra.

– Det hade aldrig gått om jag inte hade bestämt mig för att helhjärtat gå in för att faktiskt skriva en bestsäljare. Så jag vill varna alla kvinnor som sliter i låglöneyrken. Gör något åt er situation medan tid är. Kvinnor som tagit samhällsansvar, varit hemma med barnen och jobbat deltid blir de fattigaste pensionärerna. Jag funderar faktiskt på om jag framöver ska låta Pensionärsligan begå ett riktigt lönsamt brott till förmån för alla lågavlönade undersköterskor…
Monica Antonsson

Läs mer om Catharina Ingelman-Sundbergs böcker här.  

Bert-Åke Varg

Hemmets Journal

Nr 39, 1992

I nöd och lust

Anette Varg har aldrig varit svartsjuk på de sköna damerna omkring hennes Bert-Åke

"Men när han hade paljetter i kalsongerna började jag ju undra..."

I 35 år har de levt lyckligt tillsammans, Bert-Åke Varg och hans Anette. Det har varit mest glädje men visst har molnen hopat sig ibland. 

Som när Anette blev svårt sjuk och Bert-Åke kollapsade av oro.

Det där med paljetterna ledde däremot aldrig till någon kris!

Hemmets Veckotidning

Nr 33, 1999

Välkommen ombord på Bert-Åkes sommarparadis!

Jag drömde om henne tre nätter i rad - sen slog jag till!

Han är känd som maskinchef på Freja i Rederiet.

Nu har han skaffat sig en egen liten Freja, där han förlustar sig tillsammans med hustrun Juliana.

- Numera kostar jag på mig att låta kärleken komma i första rummet, säger Bert-Åke.

Men rollen som kapten är måhända lite svårare än den som maskinchef...

Efter många år har Bert-Åke Varg, 67, lämnat villan på Tyresö och flyttat in i en Östermalmsvåning på fyra rum och kök. Han har dessutom skrivit över sommarstället på Degerholmen i Nynäshamns skärgård på sina barn Petronella, Patrik och Pontus. De har mer eller mindre växt upp på ön och då var det inte mer än rätt att den blev deras, när det nu är dags för barnbarnen att göra detsamma. Själv har Bert-Åke blivit kapten på Freja II, en vit skuta som ligger förtöjd hos Nybrovikens Båtsällskap mellan Gröna Lund och Wasamuséet mitt i stan.

Bert-Åke har därmed satt punkt för ett långt kapitel av sitt liv, de 33 lyckliga åren med hustru Anette som, efter många års sjukdom med närmast outhärdlig oro för hela familjen, dog av cancer 1993. I stället har han påbörjat ett nytt kapitel tillsammans med Juliana, kärestan och livskamraten som han, i sommargrönskan på hennes 50-års dag för två år sedan, lovade älska i nöd och lust livet ut.
- Framtiden är ett oskrivet blad, men det bladet ska vi ska fylla tillsammans, säger Bert-Åke och lägger armen om sin kvinna, där de sitter i kajutan på Freja II. Solen skiner frikostigt från klarblå himmel och vågorna kluckar mot skrovet. Sommarvinden fläktar och den lätta sommarlunchen som står framdukad sprider förföriska dofter.

Freja II är en elva meter lång Petterssonkopia av plast med inredning av ädelträ. Bert-Åke berättar att hon är byggd på Ljusterö 1986 och bara tillverkad i sex exemplar.
- Jag såg annonsen i en båttidning och drömde om den tre nätter i rad, tills jag insåg att jag måste köpa den. Hon låg uppe i Holmsund, så jag bad min bror Lars-Theo i Umeå att åka dit och titta. Han tyckte att hon var fantastisk, så jag slog till direkt!

Freja II, som då hette Minerva, fick ligga kvar i Holmsund över vintern för att sedan köras ner till Stockholm på trailer och lyftas i vattnet vid Djurgården.
- Allt fungerar ombord, säger Bert-Åke hoppfullt och sätter kaptensmössan på huvudet. Hon har bra stuvutrymmen och vattenburen värme överallt. Nu ska jag slipa inredningen, köpa nya mattor och låta sy ett nytt kapell.

Vi kysstes och märkte

inte att vi gick på grund
Det är raskt marscherat från maskinchef ombord på Freja till befälhavare på Freja II. Bert-Åke läser sjökort som om han aldrig gjort annat och kryssar fram mellan grynnorna. Men det är inte alltid det gått som han tänkt sig.
- Vi gick på grund en gång utanför Degerholmen, Juliana och jag. Vi kysstes och var som uppslukade av varandra. Plötsligt stod vi bara där på grundet och kom inte ur fläcken. ”Vill du ha hjälp”, ropade en seglare som kom förbi. ”Nej, åk du”, skrek vi och fortsatte. Först en timma senare backade vi loss och åkte hem.

Efter det tog Bert-Åke navigationscertifikat.
- Det var lika bra det. Juliana var inte mycket till hjälp. Hon skulle läsa sjökortet en gång, när vi skulle till Trosa. Jag tyckte inte att jag kände igen mig och plötsligt var vi i Landsort. Det var bara att åka hem igen. Åh, vad vi skrattade. En annan gång skulle hon hoppa i land med tampen, när vi skulle lägga till. Båten gled undan, så hon blev stående med ena benet på bryggan och andra på båten. Till sist trillade hon i spat. Det var kul!

De skrattar gott och hjärtligt medan den svartvita, åttaåriga Jack Russeln Maja tar plats bakom Bert-Åke, där han står vid ratten. Över hans axel ser hon vida omkring, när de är ute på havet. Maja har blivit en riktig skeppshund och är en förträfflig väktare som slår larm direkt, när någon närmar sig båten.
- Jag blir allt mer fascinerad av sjölivet och skärgården, säger Bert-Åke. Det finns tusentals smultronställen på öar och skär, så vi styr på böljan den blå, så snart vi får en chans. Vi åker omkring för oss själva eller hälsar på kompisar. Alla som bor på öar vill ju att man ska komma. Det är ju så tråkigt att gå omkring på en ö! Själv är jag fascinerad av vatten. Det skiftar i färg och form och jag kan titta på det hur länge som helst.

Bert-Åke och några andra sjöbusar utgör såväl Gubbköret som Havets Hjältar, två föreningar med samma gubbar som har en massa hyss för sig när fruarna inte är med. De ger sig iväg på veckolånga turer till sjöss för att berätta historier och prata livets allvar. Gubbköret håller sig oftast i Östersjön medan Havets Hjältar utan vidare kan ta flyget till Grekland för att i stället hyra en båt och segla omkring på Medelhavet.
- Inga fruntimmer ombord, säger Bert-Åke bestämt. Det är förbjudet! Fruarna får åka bil från hamn till hamn, om de vill. Har de tur, blir de bjudna på middag ombord, när vi lägger till. Sedan får de diska och gå i land igen.

Bert-Åke förväxlas ofta

med sina rollfigurer
Han är väldigt glad och gemytlig, Bert-Åke. Och det är så han är känd för den breda publiken. Som maskinchefen Gustav ombord på Freja i TV-såpan Rederiet har han gjort sig närmast omåttligt populär.
- Det är den bästa av serier och vi är ett fint gäng. Dessutom har vi haft tur med alla gästskådespelare som varit med genom åren.

Bert-Åke har spelat rollen som Gustav så länge att de två nästan blivit ett men privat är Bert-Åke gladare än Gustav och full av upptåg.
- Det är kul med alla som kommer fram, dunkar en i ryggen och kallar en för Gustav, säger Bert-Åke som har en viss vana vid att förväxlas med mina roller. En tid var han Penti Varg från Fablernas värld för de flesta. Sedan blev han Helge för sin figur ur serien A till Ö mot Birgitta Andersson. Rösten är karaktäristisk och lätt att känna igen. Just nu är den aktuell i serien ”Bananer i pyjamas” i TV4:s morgonprogram.
- 200 program har vi spelat in, säger Bert-Åke som tycker det är kul att dubba film.
- Och svårt! Koncentrationen måste vara på topp, så det är ett bra sätt att hålla sig i form.

Bert-Åke sticker inte under stol med att Juliana är den bästa födelsedagspresent han någonsin fått. För det var ju så, att när Juliana efter flera års tvekan äntligen tog mod till sig och ringde, så råkade det vara hans 63:e födelsedag.
- Jag drömde att han behövde mig, säger hon. Jag blev väldigt orolig och undrade om han var sjuk eller hade andra problem. Plötsligt visste jag bara att jag måste ringa.

Det hade träffats tre år tidigare på en fest och haft trevligt tillsammans. Bert-Åke var emellertid gift och därmed oåtkomlig. Ett år senare var han änkling men hon vågade inte ta kontakt. Tiden var helt enkelt inte mogen.
- Jag sörjde Anette väldigt mycket och hade några väldigt svåra år, säger Bert-Åke som begravde sig i arbete, spelade in Rederiet på dagarna och var Monsieur Firmin i Fantomen på Operan om kvällarna.

- När jag kom hem efter föreställningen den där födelsedagen, kändes huset ovanligt tomt och tyst, säger Bert-Åke. Han lyssnade av sin telefonsvarare och hörde förvånad hur Juliana, som han kom ihåg från den glada festen, bad honom ringa upp.

- Hon ville åt min kropp, säger Bert-Åke som gillar att chockera och skrattar gott åt Juliana som smått förfärad försöker få honom att välja sina ord. Jag kom ihåg hur vacker hon är och hur trevligt vi hade det tillsammans, så jag ringde upp direkt. Innest inne tänkte jag på Uffe Larsson som också blev uppringd av sin blivande fru, när hon var en okänd beundrarinna.

Bert-Åke gav sig iväg hemifrån bara några minuter senare. Med famnen full av blommor och champagne knackade han en stund senare på hemma hos Juliana för att tillsammans med henne fira sin födelsedag. Några dagar senare var han på en helt annan fest.
- Jag kunde inte tänka på något annat än Juliana, så klockan halv sex på morgonen bankade jag på hennes dörr. Och på den vägen är det. Jag var lite orolig för hur barnen skulle ta det, men de blev bara glada för min skull.

Numera kommer 

kärleken först
Bert-Åke valde att ta sin nya kärlek på premiär på Vasateatern, där han visste att fotograferna skulle strömma till. Sedan stod det inte länge på förrän var och varannan tidning rapporterade om hans nya kvinna.
- Jag har aldrig haft några problem med pressen, säger han. Är man bara schysst själv, så blir man bra bemött. Min yngste son är journalist i skvallerpressen och han hör trots allt till dem som kan försörja sig!

Som ett brev på posten kom förstås kommentarerna om åldersskillnaden på 15 år. Men som Juliana säger, gifter man sig för kärlekens skull och inte med en ålder. Bert-Åke har dessutom svaret klart:
- Det är inga problem med åldersskillnaden, skrattar han. Hon får äta östrogener!

I höst har Bert-Åke tackat nej till flera roller på Stockholms teatrar. Efter omkring 1100 föreställningar av Fantomen på Operan och en hjärtinfarkt, som slutade med så kallad ballongsprängning, nöjer han sig med Rederiet till förmån för en meningsfylld fritid tillsammans med Juliana. Helgerna, då alla skådisar brukar jobba, är heliga nu. Kärleken kommer i främsta rummet. Det kan han kosta på sig nu, tycker han.
- Det tar en livstid att förstå sig på, hur man ska vara mot en tjej, säger Bert-Åke. Det är viktigt att kunna prata med varandra, att vara uppvaktande och tycka om beröring. Kvinnor föredrar en snäll kille som är frikostig med kramar framför en man som går omkring och försöker vara hero.

Juliana, som ursprungligen är skådespelerska och sångerska från Budapest och som kom till Sverige med sin dotter Christina 1976, tackar sin lyckliga stjärna för att hon tog mod till sig och ringde Bert-Åke. Samtidigt som kärleken slog till, fick hon emellertid ett erbjudande om att spela operett hemma i Ungern, något hon länge drömt om.
- Plötsligt kom allt på en gång men jag valde kärleken, säger Juliana. Under åren i Sverige har hon fått nöja sig med att sjunga folksånger på en och annan ungersk restaurang. För sin försörjning har hon varit såväl hemspråkslärare som undersköterska. I dag är hon hudterapeut med egen praktik.
- Vi är båda i en ålder då karriären inte längre är så viktig, säger Juliana. Vi har något annat att slå vakt om nu, vi har varandra.
Monica Antonsson

Bert-Åke Varg dog på nyårsafton 31/12 2022 på väg till konsert.

Sonen Pontus Varg: Han lämnade jordelivet i smoking och lackskor.

Peter Kleinwichs

Allas Veckotidning

Nr 38, 2015

Peters pappa bar på en tung hemlighet

Nu vet jag varför han betedde sig så illa

Peters pappa kunde inte acceptera att sonen hade egna mål med sitt liv.

När Peter valde dansen före pappans företag talade de inte med varandra på flera år. 

- Pappa var en fiende för mig, en man jag inte kände. 

Men när min 93-åriga faster avslöjade den mörka familjehemligheten började jag förstå honom...

När dansaren och entertainern Peter Kleinwichs i slutet av sjuttiotalet nådde sina största framgångar hemsöktes han om nätterna av sin döde far som i drömmen var lika föraktfull som när han levde. Vad är det du håller på med, fräste han. Är du inte klok!

– Det var hemskt, säger Peter som dåförtiden var känd som Sveriges förste manlige striptör i en succéshow på Bacci Wapen i Stockholm.

– Jag stod inte ut! Jag sa upp mig och lämnade över jobbet till Lars–Åke ”Babsan” Wilhelmsson. Det var enda chansen för mig att bli fri från min far. Så här efteråt kan jag tycka att jag svek honom. Jag lyckades aldrig duga och leva upp till hans förväntningar.

Peter föddes i Polen 1946 ett år efter krigsslutet. Pappan var jude och ateist, mamman var troende katolik. Det var som upplagt för livliga diskussioner vid middagsbordet. Men kriget pratade man aldrig om. Det var för svårt helt enkelt. De tre barnen kom därför att växa upp i skuggan av något de inte förstod.
– Pappas radikala åsikter gjorde att vi måste flytta. Han avvecklade allt på ett halvår och sa att vi skulle till ett land där folk var snälla och generösa och så rika att alla hade guldklockor. Man kan lägga sin guldklocka på gatan i Stockholm och vara säker på att den ligger kvar nästa dag, sa han. Det lät ju fantastiskt! Vi ville genast åka. Nu har jag bott här i över 35 år utan att ha sett en enda guldklocka på gatan.

Peters pappa öppnade frisersalong på Östermalm. Han upptäckte att det var vanligt med mjäll så han rörde ihop en tinktur kallad Aurentin som skulle hjälpa.

– En dag kom en kund som ville köpa en hel låda. Han hade haft svår psoriasis men blivit hel och fin i huden av tinkturen.

Dagens Nyheter skrev om undermedicinen och ryktet spred sig med vindens hastighet. Det blev rykande åtgång på Aurentin. Plötsligt ville ingen längre ha Skillingarydsalvan som luktade tjära.

– Det stod inte länge på förrän vi hade tillverkning och butiker i både Stockholm och Köpenhamn.

Peter var intresserad av hästar. Det hade han varit sedan han som fyraåring satt på balkongen i Warszawa och tittade ner på hästskjutsarna i stadstrafiken. Men till stallet ett stenkast från bostaden i Stockholm fick han inte gå. De som håller på med hästar är antingen dåligt folk eller överklass, sa fadern. Och du är ingetdera!
– Vi kunde aldrig tala med varandra, han och jag. Han psykade och knäckte mig. Mamma kunde jag heller inte anförtro mig åt. Berättade jag något för henne så visste han det strax och då fick jag stryk i alla fall. Han var en fiende för mig, en man jag inte kände.

Peter blev lärling hos en tandtekniker efter skolan. Där skulle han få ett riktigt yrke, som man sa.
– I mina uppgifter ingick att springa skubb. En dag råkade jag förväxla paketen. Två tandläkare fick fel löständer och jag fick sparken. Så slarvig får man helt enkelt inte vara, sa tandteknikern. Åk ut till Solvalla och sätt dig och glo på alla hästar du drömmer om.

Slokörad gick Peter hem för att berätta vad som hänt men örfilarna uteblev till hans stora förvåning. Du får arbeta hos mig, sa fadern som nu behövde hjälp med företaget.
– Sedan stod jag där från morgon till kväll och fyllde tinktur i små burkar, paketerade och skickade iväg. Min bror skickades till Köpenhamn för att ta hand om filialen där.

Drömde om sin pappa
Peter började ta danslektioner i smyg och debuterade i en föreställning på Intima teatern 1966 utan att föräldrarna ens visste om det. Walter Nicks som tog jazzbaletten till Sverige introducerade honom i spansk dans vilket tog honom till Madrid och danskurser där.
– Min far blev oerhört besviken när jag förklarade att jag inte tänkte ta över familjeföretaget utan ägna mig åt dans. Då hade jag valt bort honom också, sa han. Sedan talade han inte med mig på flera år. Min bror ville inte heller ta över fabriken. Efter pappas död sålde vi patentet. Det sista vi hörde var att tinkturen såldes som någon sorts hundschampo.

Peter utbildade sig till danspedagog vid Danshögskolan och blev snabbt en firad musikalstjärna. Han spelade revy med Kardemumma, filmade med Hasse & Tage, gjorde krogshower och dansade med Cullbergballeten. I flera decennier reste han dessutom runt i Sverige som ambulerande danslärare på högstadiet och gymnasiet. Som sådan lärde han såväl kronprinsessan Victoria som prinsessan Madelene och alla deras kompisar att dansa foxtrot, vals och bugg.
– Victoria var alla tiders! Killarna tjurade och ville inte dansa men hon fick upp dem på golvet allihop.

Mellan varven har Peter också hyrt teatrar och satt upp egna föreställningar. Alltid med humorn som förtecken. Han har dessutom ägnat sig åt något så ovanligt som gatuteater.
– Jag snickrade ihop en låda som scen och blev Stockholms förste gatudansare. Där på lådan debuterade den då 16 år gamla Petra Nielsen. Jag drog runt i hela Europa och showade som Pedro el Polacko. Bland annat steppade jag i en hästdräkt sydd av ABBA–designern Owe Sandström. Den hänger fortfarande i mitt klädförråd och är min livförsäkring nu. Se bara på Abbas gamla kläder. De fraktas ju runt i montrar försäkrade för miljarder!

Peter försonades med sin far något år innan han dog. Familjen hade mark på Väddö i Roslagen och där ville han bygga en stugby.
– Du ska driva den, sa han. Du kan ha både hästar och dansskola där om du vill. Plötsligt hade han accepterat allt han tidigare hade försökt hindra mig från. Men jag ville inte driva företag. Jag ville bara dansa.

En dag när Peter showade i Gamla Stan kom nöjeskungen Hasse Wallman förbi. Bacci Wapen gick sämre och Peter föreslog manlig striptease som då var stort i Amerika. Hasse Wallman tände på idén och plötsligt var Peter Sveriges förste striptör och konferencier för en manlig stripshow som lockade syjuntor och möhippor från hela landet.
– Du kan ju inte stå ute på lådan och dansa när det blir vinter, sa Hasse Wallman. Det blir ju kallt!

Krogen fick ett rejält uppsving och Peter tjänade stora pengar men efter fyra år sa han alltså upp sig.
– Jag skämdes och drömde mardrömmar om nätterna. Jag visade rumpan på krogen och fick jättebra betalt men min far fräste åt mig i drömmen. Vad håller du på med? Var det så här du ville ha det? Jag var tvungen att sluta. Det blev för dyrt helt enkelt. Pengar är inte gratis.

Det var en faster i Kanada som gav Peter nycklarna till fadern. Upprörd över förnekarna skrev hon 93 år gammal en släktkrönika om familjens krigsupplevelser.
– Flera av hennes syskon hade suttit i koncentrationsläger och ett av dem hade tagit sig till Sverige med Raul Wallenbergs vita bussar. Min far hade nygift och med ett litet barn på tyskarnas uppmaning flyttat in i Warszawas getto, de kvarter som nazisterna inhägnade 1940 som en uppsamlingsplats för judar inför transporten till förintelselägren.

Peters pappa kunde pendla till sitt arbete om dagarna och en kväll på väg hem stoppades han av en soldat. Är det din familj som ligger där borta? Se till att de kommer bort! De kan ju inte ligga där!
– Där låg hans älskade fru och deras lilla barn skjutna!

Tyskarna deporterade lass efter lass av judar till förintelselägren och stod 1943 inför den slutgiltiga likvideringen när gettot skulle tömmas. Judarna hade länge anat ugglor i mossen och redan året innan bildat en motståndsrörelse som skickat iväg en spion som återvände med berättelsen om morden i Treblinka. Med insmugglade vapen, bensinbomber och hemmagjorda handgranater ställdes de öga mot öga mot nazisternas artilleri vilket ledde till ett av historiens värsta blodbad.

 
– På en given signal flydde judarna plötsligt åt alla håll med soldaterna efter sig, säger Peter. Min far blev skjuten i armen men lyckades ta sig in i en port och undkomma. Där låg han i mörkret och hörde stöveltrampet utanför. Plötsligt öppnades en dörr och en äldre kvinna vinkade åt honom att komma in. Hon plåstrade om honom så gott hon kunde. Bakom henne uppenbarade sig en ung flicka på 18 år. Hon blev min mor. Det måste ha varit kärlek vid första ögonkastet. Hon blev med barn innan armen ens var läkt.

Med sina nyvunna kunskaper om pappan kunde Peter plötsligt förstå honom bättre. Och när teaterdirektör Jurij Lederman i samband med repetitionerna av ”Judas testamente” för några år sedan uppmanade Peter att försöka försonas med fadern genom att se saker och ting ur hans synvinkel föll pusselbitarna på plats. Av det kom sångtexter som ”Pappa, kan du se mig” som nu finns med i Peters försoningsföreställning Kabaré Prescribé på Teaterstudio Lederman.
– Jag mår bättre nu och kan se min far med vuxna ögon, säger Peter. Jag förlåter honom och hoppas att han förlåter mig.

I dag är Peter en livs levande turistattraktion i Kungsträdgården där han om somrarna lär folk att dansa. När hösten kommer drar han söderut och övervintrar i Fuengirola på Costa del Sol där han showar och lär såväl svenskar som spanjorer att dansa flamenco. Där började han också skriva sina memoarer för några år sedan. Och dem har han skrivit om flera gånger vid det här laget. Till sist har han emellertid bestämt sig för att de ska stanna i byrålådan.

– Varför såra människor om man inte måste, säger han. Jag har turen att få bo i ett land där allt är creme de la creme. Vi bor bra, vi äter god mat varje dag och vi är fria. Jag har fått göra allt inom teatern och jag har lärt tusentals ungdomar dansa. Jag har inget nytt att berätta som somliga sensationslystna författare de senaste åren. Jag har varken knarkat eller legat med kungen.
Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson  

Elliot Media AB:

Peter Kleinwichs 50 år... som dansare.

Memoarer för scenbruk i 2 akter. 

Tankar kring scenlängtan, scenen som flykt till, eller undan annat. 

Om att leva sitt liv, SITT liv på egna villkor.. till vilket pris som helst?

Kabaré Prescribé

Akt 1

Kabaré Prescribé

Akt 2

Svenska Magasinet

på Costa del Sol

Peter Kleinwichs, 61 år: 

Var det en svensk flamencodansör som fällde regeringen?

2008-02-06

Samhällsdebattören, underhållaren, dansaren, stå-up komikern och sångaren Peter Kleinwichs firar i år 40 spanska år. 1968 kom han till Spanien första gången och det blev kärlek vid första ögonkastet.

Av Ola Josefsson

-Kärlek för alltid skulle jag vilja uttrycka det.
Pedro el Polaco, som är hans artistnamn i Spanien, framträdde under en tvåtimmars enmansshow på Restaurant Regina i Fuengirolas småbåtshamn. ”Dansdoktorn” var på bästa humör och gav en och annan känga åt etablissemanget.

Studerade flamenco
Han studerade flamenco hos Mercedez och Albano på den legendariska dansstudion Amor de Dios i Madrid där han lärde sig flamenco såväl som klassisk spansk dans och folklore. Han har stampat till sig två diskbråck – men å andra sidan är det ju sådant man kan leva på, åtminstone i Sverige…
Han har blivit omskriven med en halvsida i Spaniens största rikstidning El Pais. Där blev han kallad ”Pedro el Sueco”. Eftersom han ursprungligen kommer från Polen har ”Pedro el Polaco” blivit hans artistnamn i Spanien. Han har fått silverbuckla, en officiell utmärkelse från spanska statens turistbyrå i att marknadsföra Spanien som kulturland. Hans finns även med i ett ansett spansk flamencolexikon som ende utlänning.
Han har strippat i Stockholm och vid spansknordiska sällskapet i Fuengirola 1987 varpå minst hälften av gästerna satte i halsen.
-Stripteasen gav min stjärt ett ansikte…

Judiska rötter
Peter Kleinwichs ansvarade för firandet då Svenska skolan i Fuengirola hade 20 årsjubileum och han räddade den svenska paviljongen i Sevilla under världsutställningen Expo 1992 då en räkfrossa gick fullkomligt fel och tusentals räkor av en olycklig anledning hamnade på golvet. Pedro grep tillfället iakt och bjöd upp till en eldig sevillanas med borgmästarens hustru i Sevilla för att dra uppmärksamheten till sig, och bort från olyckan med tusentals räkor som flöt ut på golvet.
Han är född i Polen, har judiska rötter, hans pappa var jude och ateist och hans mamma var troende katolik. Det var atmosfär vid matbordet…, som Pedro El Polaco själv uttrycker saken.
-Antisemitism är nationaldrag i Polen. Att vara jude i Polen är som att ha spetälska. På väg till Sverige tog vi omvägen och bodde några månader i Israel. Då hade jag vant mig vid tanken att vara jude. Jag blev populär i Israel, jag var blond, vilket var ovanligt. Några kompisar såg sedan att jag inte var omskuren och så blev jag kallad ”goj” ett judiskt ord för ickejude. Att inte vara jude i Israel är lika illa som att vara jude i exempelvis Polen.

Hur har detta format din uppväxt?
-Väldigt mycket. Jag tappade fotfästet, blev ensam, visste inte var jag hörde hemma. Det har format mig till en ifrågasättande och kritisk person mot överheter och regler, jag har blivit en enstöring, även en artist.

Vad har du för relation till din pappa?
-Han var krävande och fodrande. Inom judendomen förväntar man sig mest av den äldste sonen. Han hade ett framgångsrikt företag som han ville att jag skulle ta över. Men jag ville inte ha något med honom att göra. Nu i efterhand har jag fått veta att han gick igenom väldigt mycket under kriget och jag är imponerad över att han har klarat sig så bra, bildat ny familj och drivit företag. Min far glömde bort att man även måste visa att man älskar och inte bara kräva saker.
-Men ibland blir jag förvirrad som när jag ser dagens generationer som förnöjsamma sitter och får ölmagar i förtid. Är det bättre med kravlös ungdom?
Pedro el Polaco har fått mat, husrum och dricks tack vare att han kan dansa sevillinas. Det lönar sig att dansa…

Du menar att det inte finns något vackrare än flamencomusik?
-Vi har blivit ytliga och glömt rötterna. Flamencon liksom kyrkan har blivit anpassad. Musiken har blivit populärmusik, dåtidens flamenco har blivit urvattnad i vår tid och anpassad till vår tids tycke och smak i stället för att behålla sin egenart. Den riktiga flamencon är en magisk konstart men det glöms bort. Glädjande nog poppar det upp nu och då nya dansare somär hängivna åt ursprunget. Men för att de ska överleva måste de blanda rumba och pop.
-Sevillana är den vackraste och sensuellaste pardansen som jag vet och precis så mycket flamenco som oinvigda orkar med.

Dansen, hur viktig är den för dig?
-Det är a och o. Jag har diskbråck som kommer och går, kan jag inte dansa så ändrar jag personlighet och tappat livsmodet. Jag dansar medan kaffevattnet kokar, jag steppar i hissar och på perronger. Det är ett sätt att uttrycka mig och förhålla mig till tiden.

Kärleken till Spanien är stark och kommer att vara livet ut, men i en intervju i Dagens Nyheter är du ganska kritisk till utvecklingen i Spanien?
-Det som händer i västvärlden i övrigt har kommit ifatt Spanien också. De har sålt sin själ, materialismen griper omkring sig, den egenart som Spanien var kända för for iväg med pesetan, eller kanske tidigare. Det är fullt möjligt att jag som svensk polack bryr mig mera om sevillanas framtid än någon inhemsk spanjor. Jag har följt ferian i Fuengirola exempelvis sedan 1987, det är allt färre som kan dansa och ungdomar tvingas in i casetor med direkt ohälsosam volym på skränmusik.
-Trots reservationer är Spanien som en drog och jag grips av en oförklarlig lyckokänsla varje gång jag kommer hit. Jag har för många underbara minnen som tröst och att leva på.

I din underhållning märks en påtaglig samhällskritik, världen borde gå i terapi, hur sjuk är världen?
-Eller hur sjuk är jag, vem mår sämst, jag eller världen. Jag tillhör en civilisation på dekis. Jag ser ingen framtid om vi inte ändrar och daterar upp oss i tillvaron. Jag har kämpat för vissa saker exempelvis inom pardansen. Vi är drabbade av en annan kultur som islam. Vi är alldeles för flata för att våga hävda vår livsstil. Det finns tuffare krafter som kommer att ta över, kanske är det lika bra.
Han har jobbat på gatan runt i Europa, som artist med början på Odenplan och fick 37 kronor i hatten vid första tillfället. En tjejkompis vid namn Petra Nielsen – jo samma tjej som sedan blev dansare, skådespelare och musicalartist i världsklass – debuterade som scenartist med sevillanas på hans trälåda.
-Hon blev något, konstaterar Peter Kleinwichs…

Du talar mycket om kändislivet, när blir man någonting?
-När jag tog av mig byxorna blev jag riksbekant. Det behövs inte så mycket. När jag tjänade som bäst hoppade jag av strippkarusellen i ande och mening för att inte bidra till dekadansen. Det var dumt gjort, världen blev inte bättre, jag blev bara fattigare. Men strippens betydande inkomster kostade mer än de smakade. Flamencon och all min övriga scenverksamhet med byxorna på är roligare i längden…
Peter Kleinwichs irriterar sig på flumskolan, om kaoset i den svenska skolan. Om kaos på lektionerna, om hur invandrare håller på att sätta hela skolan i gungning.

Berätta om filmen ”Vikarien”?
-Det skulle blivit ett entimmes tvprogram. I stället blev det en långfilm som handlar om flumskolan, vårt förfall och vår civilisations kollaps. Vikarien sändes fredagen före valsöndagen i september 2006. Kanske var det jag som fällde den förra regeringen. Socialdemokraterna har förändrat vår syn på auktoritet i all välmening, men ack så tokigt. En fatal björntjänst, helt att jämföra med de steriliseringsprogram de genomförde tidigare.
-Muslimska kvinnor och män får inte ta i varandra, de umgås inte, man tar bara i sin hustru. Hur ska jag undervisa över kulturgränserna i exempelvis pardans när de inte får ha fysisk kontakt. Jag lär dem danssteg då är alla med, men när jag kommer till dansfattningar då lämnar samtliga muslimska tjejer salen. Det är en frontalkrock som inte skolverket har kontroll över.
-Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen, sa William Shakespeare. Vad jag känner för Hamlet, säger Pedro el Polaco avslutningsvis.
Fotnot. Peter Kleinwichs planerar för en turné under temat ”Mina 40 spanska år” på Costa del Sol i mars. Läs mer på: www.dansdoktorn.com

Ombytta roller. 

Vid Svenska Magasinets 15-årsjubileum stod Pedro el Polaco för underhållningen och intervjuer

Efter showen blev det en svängom med publiken. Här är det förra spanskläraren på Svenska skolan i Fuengirola, Doña Maria Luisa Leon Martin som blir uppbjuden av Peter Kleinwichs

Liselotte Divelli

Allas Veckotidning

Nr 32, 2009

Liselotte och hennes fästman rånade en närbutik

Fängelsestraffet blev min räddning

Övergreppen i barndomen gav ett turbulent liv.

Det hela slutade med skilsmässa, kriminalitet och fängelse.

Nu har Liselotte lämnat kaoset bakom sig och ägnar sig åt att skriva böcker och plocka svamp.

En stor del av 41-åriga Liselotte Divellis liv har präglats av kaos och turbulens. 

Sexuella övergrepp i barndomen satte agendan. 

När hon i dag berättar om kärleken och männen i sitt liv säger hon, att hon ofta har dragits till farliga män. 

De snälla och beskedliga har oftast tråkat ut henne. 

Hon kallar sig dessutom promiskuös i den meningen att hon sällan eller aldrig har kunnat tacka nej. Sexuellt har hon tagit för sig helt enkelt.

 
- Den som blir våldtagen som barn förlorar sin integritet, förklarar Liselotte. Min kropp har helt enkelt aldrig varit min.

Övergreppen inträffade någonstans i Dalarna när Liselotte var i tvåårsåldern. Förövarna var manliga släktingar som ibland satt barnvakt. 

Det upphörde när hon var tre och ett halvt år gammal, för att familjen flyttade till Stockholm. 

Liselotte var så liten då att övergreppen föll i barmhärtig glömska. Hon växte upp till en tämligen orolig tonåring utan att ens själv förstå varför.
- Jag har alltid varit envis, arg och rastlös, säger hon. Jag har orsakat konflikter och fått skulden för mycket vare sig det var mitt fel eller inte. Ibland har jag undrat om folk omkring mig tror att jag tål hur mycket som helst.

Liselotte gifte sig med en snäll och ordentlig man när hon var 22 år gammal. De flyttade till Åkersberga och han började på polishögskolan. Hon födde i rask takt deras tre efterlängtade barn. Att yngste sonen föddes med svårt hjärtfel var ett stort trauma men en stor operation räddade honom till livet.
- Vi var unga och trodde på framtiden, säger Liselotte. Då klarar man allt. Men rätt snart började det kännas som att vi lekte mamma, pappa barn. Vårt äktenskap var liksom inte på riktigt.

Dubbla liv
Liselotte tröttnade och tar skamset på sig skulden för skilsmässan 1995. Maken var så snäll att hon blev elak. Så här efteråt kan hon bara konstatera att hon inte riktigt var sig själv.

De gick skilda vägar med delad vårdnad om barnen när hon just hade fyllt 28 år. 

Maken var fyra år yngre och nykläckt polis.

Livet delades in i mammaveckor och pappaveckor och barnen flyttade fram och åter. 

 
- När det var mammavecka var jag en hårt dubbelarbetande småbarnsmor, säger Liselotte. När barnen var hos sin pappa roade jag mig på Stockholms inneställen. Min mamma har alltid sagt att den som sitter hemma och super i sin ensamhet är alkoholist. Därför gick jag ofta på krogen. Det var en destruktiv tid i mitt liv med mycket alkohol och många karlar.

Liselotte arbetade med att göra pastasallad och smörgåsar till sjukhus och ICA-butiker om nätterna. Lönen var bra. Liselotte kunde snart köpa ett hus till sig och barnen.
- Jag blev utmanövrerad av en som ville åt mitt jobb. Sedan fick jag jobba dagtid istället. Det minskade min lön med 4000 kronor per månad. För att kompensera det började jag servera för ett bemanningsföretag. 

- Jag vet vad det innebär att vara fattig. Vid ett tillfälle tvingades jag till och med sälja ett smycke jag fått av min mamma för att kunna köpa mat.

När Liselotte har hunnit så långt i sin berättelse trillar tårarna. Hon klappar hundarna Lilia och Clara som ligger under köksbordet vid hennes fötter medan hon samlar sig.
- Skilsmässan och lillkillens hjärtfel pratar vi egentligen aldrig om, förklarar hon. Det gör för ont.

Det började ryktas om att Liselotte drack för mycket. Hon blev arg först men fick samtidigt en riktig tankeställare. Det nya huset långt ute på landet blev hennes räddning.
- Jag fortsatte att gå på krogen men blev tvungen att ta bilen in till stan. Plötsligt fick jag en ursäkt att inte dricka. Det var en stor befrielse!

Liselotte träffade så småningom den man som hon i boken ”Kampen om Kaos” kallar Ove. Hennes bil behövde repareras inför en besiktning och han ställde upp.
- Han bestämde sig för mig direkt, säger hon. Han var inte riktigt min typ men han invaderade mig. Jag hade inte en chans att stå emot.

Ur askan i elden
Det var en kväll när de brottades på skoj i soffan och han höll fast henne som minnesbilderna från barndomen vällde fram. Efter en lång och smärtsam process som sedan följde, började Liselotte förstå vad som hade hänt och varför hon alltid varit så rastlös och orolig.
- Jag konfronterade en äldre släkting som bekräftade alltihop. Mina föräldrar och syskon hade lite svårare för att ta det till sig. Det var och är fortfarande helt enkelt för hemskt.

Liselotte fick alltså inte den bekräftelse hon hade behövt från föräldrar och syskon för att kunna gå vidare. I stället bröts kontakten.
- Jag var så ensam, säger Liselotte. Den ende som orkade lyssna var Ove. Han blev mitt allt. Hos honom kände jag mig trygg. Men den psykiska smärtan gjorde kroppen sjuk. Jag fick ont överallt och utreddes under ett par år för misstänkt MS.

Ove visade sig vara såväl manipulerande som dominant och mästrande.
- En kväll när vi satt vid matbordet och åt ringde telefonen. Jag gick och svarade men avslutade samtalet efter en kort stund. ”Du bad inte om lov”, sa Ove förebrående när jag kom tillbaka. Va?! Jag förstod ingenting. ”Du svarade i telefonen utan att be om lov”, förtydligade han. Jag trodde inte mina öron. Sedan gick det snabbt utför. I slutet av vårt förhållande gjorde jag inget annat än bad om lov.

Ove var djupt involverad i grov kriminell verksamhet. När han sommaren 1998 flyttade in i hennes hus började det knäppa konstigt i telefonen. Människor hon aldrig tidigare hade sett började stryka omkring utanför huset och på vägen åkte bilar med infällda backljuslampor förbi.
- Det var krim, förklarar hon. Såväl jag som barnen hade livvakter och stod under organisationens beskydd. Det var jättesjukt. Samtidigt var det berusande.

Fyra gånger misshandlade han henne. Hon hade helt enkelt stått i vägen för hans utbrott. Ändå var hon destruktiv nog att vilja vara med.
- Jag lärde mig allt om den undre världen. Han fick mig att tro att jag var lika svart i själen som han.

I februari 1999 rånade Liselotte och Ove en Seven-Eleven-butik på Södermalm. Det var strax före stängningsdags och Ove lade en pistol på disken framför den vettskrämda kassörskan. Hon gav honom de tusenlappar som fanns i kassan, varpå de gav sig iväg. En stund senare greps de i sin flyktbil av polisen.
- Det var fruktansvärt pinsamt att stå där med handbojor, säger Liselotte. Jag trodde att jag var jättehård men det var jag inte. Vi togs till Södermalms polisstation för förhör och polisen spelade på kärleken till barnen. ”Om du erkänner får du åka hem och ingen kommer att få veta vad som hänt.” Två veckor senare dömdes vi till 1,5 års fängelse vardera. Vi överklagade men hovrätten fastställde domen. Tio månader senare började jag avtjäna mitt straff. Under fängelsetiden tvingades jag sälja mitt hus. Jag gjorde slut med Ove och bytte efternamn. Mina barn var sex, sju och nio år gamla.

Skrev om kaoset
Liselotte placerades på Färingsö kvinnoanstalt på Ekerö utanför Stockholm tillsammans med ett 40-tal andra kvinnor dömda för såväl småbrott som mord. Liselotte lärde känna dem alla.
- Man går upp och ned i korridorerna, tittar på tv, dricker kaffe och lyssnar på skvaller. Stämningen är dålig och det är fruktansvärt trist. Jag tränade varje dag, började röka och blev diskriminerad för att jag inte var narkoman. Den som inte knarkar är liksom inte att lita på. Jag blev till och med anklagad för att vara infiltratör eftersom ex-maken var polis.

Ex-maken såg till att barnen hälsade på sin mamma varje vecka. Hon fick dessutom permission för att kunna vara med på barnens skolavslutningar. Det mesta av straffet handlade om förvaring. Så småningom fick hon frigång och kunde plugga på Komvux. Till slut släpptes hon den 24 januari 2001 efter 366 dagar bakom galler.
- Det var då den verkliga kampen började, säger hon. Kampen för ett normalt liv tillsammans med barnen.

Idag är Liselotte djupt tacksam över att hon greps och fick möjlighet att börja om på nytt. Annars hade hon nog sjunkit ännu djupare ner i det kriminella träsket, tror hon. I dag bor hon och hundarna med barnen på halvtid i en trerumslägenhet i Åkersberga. Hon har sjukbidrag på grund av fibromyalgi, ägnar sig åt att skriva och plocka svamp när sådan finns. Sällan eller aldrig går hon på krogen. Inte heller söker hon en ny livspartner. Om det är meningen att hon ska möta sin drömprins en dag så kommer hon att göra det ändå, resonerar hon.

Liselotte bestämde sig under anstaltstiden för att göra verklighet av en gammal författardröm. Hon ville berätta om undanträngda barndomsminnen, om hur det är att bli manipulerad av sin älskade och om den fasansfulla fängelsetiden. Resultatet blev ”Kampen om kaos” med polisens bild av den efter rånet gripna Liselotte på förstasidan. Hon gav ut den i höstas med hjälp av Recito förlag. All försäljning sker på internet. Boken blev genast uppmärksammad och omskriven. Första upplagan såldes slut på ett litet kick och följdes av en andra. Nu ligger även romanen ”Baneman” eller ”Samtal med en mördare” klar för tryck. Den handlar om sånt hon sett och varit med om - eller bara hört talas om - under åren på tröskeln till den så kallade undre världen. En tredje bok är dessutom på gång.

- Jag hoppas få ut mina böcker på ett riktigt förlag, säger Liselotte. Det skulle kunna vara början till ett bättre liv för mig. Skriva kan jag ju göra trots min sjukdom. Och författare är jag ju redan. Jag behöver bara bli utgiven.
Monica Antonsson

Tidningen Kanalen 13 juni 2023