Jackie Ferm. Svartenbrandts dotter...

Allas Veckotidning

Nr 19, 2011

Jackie Ferm ville hämnas på Lars-Inge Svartenbrandt

Jag hade sex i tv för att straffa pappa

Hon har alltid varit pappa flicka. 

Det är kanske därför som Jackie Ferm är så förlåtande mot sin far, en av Sveriges värsta brottslingar.

Här är Jackies skakande berättelse om hur det är att vara dotter till Lars-Inge Svartenbrandt.

Jackie Ferm är som en virvelvind. Hon verkar helst inte vilja stanna upp någonstans en längre stund. När hon väl sätter sig är det bara att konstatera att hon är snäll, har nära till skratt och är ovanligt öppenhjärtlig. På toppen av allt ser hon rasande bra ut. Det är en gåta varför hon har låtit spruta in perlan i läpparna. Men det är bara ett experiment, försäkrar hon. Sånt som ungdomar gör. Om ett år är det borta.

Jackie, eller Jacqueline som hon heter, är mest känd för att hon vann tv-såpan Paradis Hotel förra året och hade sex live direkt i rutan. Men det är inget hon ångrar. Det blev bra tv. Dessutom fick pappa en knäpp på näsan.
– Vi hade fest och gjorde vad ungdomar brukar göra, säger hon. Men visst tappar man omdömet när man är inlåst med kameror på dygnet runt i ett hus långt hemifrån.

En lång kamp
Jackie berättar hur produktionsteamet hetsade deltagarna att göra sånt de normalt inte skulle ha gjort. Dag som natt serverades dessutom obegränsat med sprit.
– Paradise Hotel blev ändå min räddning! Det satte mig på banan ekonomiskt och jag lyckades ta plats i media vilket innebar att jag fick lite makt att själv kunna ställa villkor. Jag lyckades dessutom ta mig ur ett väldigt destruktivt förhållande.

Idag är Jackie flitigt anlitad på events och kändispartyn. Hon bor lite varstans hos vänner, jobbar som modell när tillfälle bjuds och ställer upp som föredragshållare för att berätta om sitt liv. Blott 20 år gammal bär hon på erfarenheter som vore hon dubbelt så gammal. Hela hennes liv har varit en enda lång kamp för överlevnad.

Jackie kom till världen i september 1990. Platsen var Falun och pappa Lars-Inge Svartenbrandt/Ferm satt på kåken. Han var redan då känd som Sveriges i särklass farligaste förbrytare. Jackie tror att han har varit fri sammanlagt fyra år i hennes liv. En granskning av hans brottsregister ger vid handen att det antagligen är mindre än så.
– När alla andra åkte till Liseberg om helgerna, åkte vi till Kumla och drack kaffe med pappa. Det är därför jag brukar säga att jag är uppvuxen på anstalter. Men pappa ringde och skrev brev så ofta att jag alltid känt hans närvaro. Han har faktiskt brytt sig. Jag bär med mig hans brev i en tjock pärm oavsett var jag slår ner mina bopålar. Det är en överlevnadsgrej. Den är lika viktig som tandborsten.

Trasiga kläder
Jackie kom aldrig att bo i Falun. Flyttlasset gick till Säter, Borlänge, Stockholm, Linköping, Norrköping, Göteborg, Munkedal, Malmö, Helsingborg och Kristianstad. För att bara nämna några av de platser hon bott på - med och utan föräldrar. Lillebror Jack föddes 1992 och året därpå blev pappa Lars-Inge frälst. Han skrev en bok om sitt liv 1994 och tycktes ha en ljus framtid när han släpptes fri 1995. Då kom sonen Rick till världen och året därpå dömdes Lars-Inge till fängelse på nytt efter att ha rånat ett postkontor.
– Mina första åtta år var bra, säger Jackie. Sedan drabbades mamma av en hjärnblödning och höll på att dö. Hon tillfrisknade men fick panikångest och blev personlighetsförändrad. Man kan gott säga att det var då jag förlorade min mamma.

Föräldrarna skildes och mamman gifte om sig med en man som inte hade särskilt mycket till övers för de tre barnen. Plötsligt gick alla hushållspengar åt till sprit och syskonen drev omkring i trasiga kläder utan trygghet. Det var knappt att de fick någon mat, säger Jackie.
– En kväll när mamma och hennes man bråkade började han plötsligt misshandla henne. Jag kunde ju inte bara stå och se på så jag kastade en skridsko i huvudet på honom. Han fick ett jack i pannan och blev jättearg. Full som han var hängde han ut mig från balkongen och tappade mig. Sönderslagen låg jag hemma med flera brutna revben och spydde blod. Till skolan vågade jag inte gå. Jag var livrädd att Prussiluskan skulle komma och ta mig. Mamma brukade hota oss med det.

Kom till fosterhem
När Lars-Inge fick permission och kom för att hälsa på blev han "som tokig" av den misär som mötte honom.
– Han pucklade på mamma rejält och när jag försökte skydda henne med min kropp blev även jag misshandlad. Polisen kom och därmed fick socialen upp ögonen för hur det stod till hemma hos oss. Och då kom verkligen Prussiluskan! Vi blev tvångsomhändertagna medan mamma stod och grät. Hon ville ju inte det. Vi grät också men de tog oss i alla fall till ett jourhem. Så småningom placerades vi ut i två olika fosterhem. Så splittrades vi av socialtjänsten. Och pappa fick ett års fängelse för misshandeln.

Jackie var tio år gammal när hennes resa mellan LVU-hem, fosterhem och så kallade HVB-hem började. Hon berättar en tragisk historia utan särskilt många ljuspunkter om missförhållanden, maktövergrepp, elaka vuxna, religiös fanatism och 1800-talsregler. Hon berättar om aga och bestraffningar som att tvingas sitta på pallen i hallen fyra timmar i streck och bli utelåst ensam hur länge som helst mitt i smällkalla vintern.
Och barn lär sig som bekant.

Sökte efter mamma
– Jag lärde mig att skriva kärleksfullt om mina fosterföräldrar i min dagbok. Då fick man efterrätt. Det visste jag. Samtidigt kunde jag inte förstå varför jag och mina bröder inte fick vara tillsammans. Varför skulle vi straffas för att pappa satt i fängelse och mamma var arbetslös. Det var ju inte vårt fel. En gång bröt jag benet nästan med flit och njöt av att få ligga på sjukhus. Hela tiden drömde jag om att mamma och pappa skulle komma och hämta mig och att vi skulle bli en familj igen.

Inom Jackie föddes en liten rebell som snart började rymma. Målet var varje gång att hitta mamma.
– Mamma tvingades flytta ofta så jag sprang runt och letade efter henne. Hade jag ingen kompis att sova hos, så sov jag i trappuppgångar och lådor som det stod "Sand" på. Många man träffar ute på gatorna är elaka men jag hade tur och råkade aldrig illa ut. Dessutom hittade jag mamma förr eller senare. Sedan kom polisen och körde mig tillbaka. Eller så fick jag flytta till ett annat hem.
– Efter ett år kom pappa och hälsade på. Då förlät jag honom för misshandeln. Jag var rätt duktig på att använda hans namn också. Om någon var dum mot mig kunde jag alltid hota med att han skulle komma och mörda dem. Det skrämde livet ur de flesta.

När Jackie var 16 år dog lillebror Jack. Han och några andra barn färdades i jourhemmets minibuss som frontalkrockade med en buss. Mamman var sjuk och pappan fängslad så Jackie blev den som tvingades identifiera hans döda kropp.
– Han bara låg där, säger hon. Det var fruktansvärt. Jag dog lite själv den dagen.

Sedan ordnade hon kista, blommor, präst och musik till begravningen.
– Jag ringde pappa och sa att han måste komma ensam. Jacks begravning var vår privata avskedsstund som ingen hade med att göra. Men när han kom med handklovar och vakter så var även Aftonbladet med. Han poserade vid kistan och fotografen brände av sina blixtar mot honom medan Rick satt i kyrkbänken och grät. Jag fick panik och slängde ut reportageteamet. "Han har inte ens vårdnaden om killen som ligger död där i kistan", skrek jag. De publicerade som tur var ingenting men efter det bestämde jag mig för att hämnas på pappa.

Hämnden bestod av att Jackie fem år senare vek ut sig i Slitzs, en tidning som hon vet cirkulerar på landets fängelser. Samma dag dömdes han till fem års fängelse för ett rån mot Swedbank och låstes in i Kumlabunkern.
- För en gångs skull var det han – bankrånarkungen - som fick skämmas!

Vid det laget hade Jackie fyllt 18 år och var myndig. Därmed var hon av med socialtjänsten. Dessvärre var de också av med henne. Hon fick en bostad och förväntades kunna stå på egna ben. Det har hon också gjort sedan dess trots en ovanligt dålig plattform att stå på.
– De har det jättebra i fängelset, konstaterar hon. De kan jobba, utbilda sig, träna och träffa sin familj. De tjänar till och med pengar! Det är vi som är utanför murarna, vi som är barn till fångarna, som har det svårt.

Jackie har inte pratat med sin mamma sedan "Efter tio" sammanförde dem förra våren. Och före det hade de ingen kontakt alls på flera år. Pappan sitter där han sitter och kommer ingenstans.
– Hans uppväxt var för jävlig. Farmor och farfar slog honom tills han grät. Så han rymde och bodde på gatan där han blev en duktig ficktjuv. Han fick flytta till en moster som också slog honom. Där sov han med hästarna i stallet. Han var rädd och arg på hela världen och ville hämnas. Jag kan känna hans vrede ibland. Jag förstår den och har respekt för honom trots allt.

Har en egen lag
Jackie avslöjar att Lars-Inge Ferm kommer att mucka nästa gång om tre år. Han är 69 år gammal då, nästan 70. Då kan han drabbas av en ny lag - "Lex Svartenbrandt" – som han själv är upphov till och vars syfte är att ge återfallsförbrytare högre straff.
– Åker han in igen så får han sitta där tills han dör. Därför är det nog bäst att jag tar hand om honom. Han är väldigt vältränad och går fortfarande ner i split men han är alldeles för gammal för att fortsätta som kåkfarare. Jag får väl brotta ner honom med kärlek och låsa in honom bakom galler på ett pensionärsboende någonstans. Så jag vet var jag har honom. Jag har ju alltid varit pappas flicka.
Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson

Charlotta Milfors fann sin mamma i Chile

 Hemmets Veckotidning

Nr 23, 2015

Charlotta Milfors är en suverän dansare och lika duktig sångerska.

I flera år dansade hon i Vallentuna Revyns balett. 

Plötsligt dök hon upp i tv-programmet Spårlöst...

Se programmet sist i inlägget.

Jag såg direkt att hon är min mamma

Charlotta Milfors

Charlottas svenska adoptivmamma dog när Charlotta var 11 år. Det gjorde att hon ofta kände sig vilsen under uppväxtåren. 

Under flera år sökte hon förgäves sitt ursprung i Chile. Till slut gjorde hon ett sista försök...

Bilden från facebook på Charlotta Milfors och hennes mamma
Uberlinda Rodriguez är hjärtknipande. Mest för att de utstrålar så innerlig kärlek och gemenskap. Det är svårt att tro att de knappt har träffats. Men så är det. Fattigdom skilde dem åt. Uberlinda var bara 16 år och barnafadern gift. Hon hade egentligen inget val. Hennes baby adopterades bort.   

– Jag hade tur som kom till Sverige, säger Charlotta där hon sitter i sitt vackra hem i Vallentuna omgiven av dem hon älskar mest, maken Martin och barnen Nijo, 13, Olivia, 10, och lilla Nova, 3 år.

Charlotta var bara var två månader när hon kom till Åkersberga för att växa upp hos Lotta och Bo Milfors. I familjen fanns även den två år äldre Susanne som också har sina rötter i Chile.
– Våra föräldrar gav oss ett underbart hem fyllt av kärlek. De gjorde aldrig någon hemlighet av att vi var adopterade.  

Charlotta var, som hon säger, en riktig mammagris. Det berodde delvis på att mamma Lotta drabbades av cancer. Familjen genomled en lång och plågsam tid präglad av hopp och förtvivlan innan sjukdomen slutligen tog hennes liv.   
– Jag var bara elva år och kunde inte förstå att mamma kunde dö. Efter det kände jag mig väldigt ensam och vilsen.  

Charlotta började fundera på sitt ursprung. Hon visste att hon kom från Chile men vem var hon egentligen? Hon var inte lik någon i familjen och hon såg inte typisk chilensk ut heller, tyckte hon.
– Samtidigt visste jag att någonstans långt där borta fanns kanske min biologiska mamma.

Fick reda på namnet
Blod är tjockare än vatten, sägs det ju, och förr eller senare söker de flesta sina rötter. Pappa Bo hade full förståelse för det och såg till att hon fick alla handlingar från adoptionen. Av födelseattesten framgick att hon var född i byn Puren den 7 oktober 1977 som Jenny Del Rosario Rodriguez.
– Jag blev väldigt känslomässigt berörd av att få veta det. Där stod också min biologiska mammas namn. Uberlinda Del Carmen Rodriguez. Jag började tänka mycket på henne och undrade ofta hur hon såg ut men där fanns varken adress eller fotografi.

Charlotta sa redan som barn att hon ville ta hand om människor som det är synd om, när hon blir stor. Hon utbildade sig till undersköterska och arbetade i många år med människor i livets slutskede på ett äldreboende. Fritiden ägnade hon åt sång och dans utan att ha några artistdrömmar.

– Min högsta dröm har alltid varit att få en egen familj med många barn. Med Martin gick den drömmen i uppfyllelse. Jag älskar att vara mamma. Att få ge och känna kärlek är speciellt.

I dag är Charlotta assistent på en gymnasieskola för unga utvecklingsstörda och ungdomar med ADHD och autism. Fritiden ägnar hon åt Zumba, en mix av dans och aerobics till latinamerikansk musik. Fortfarande händer det att hon sjunger på dop, bröllop och begravningar.

Det var med barnen som frågorna om den okända Uberlinda blev allt flera. Charlotta kontaktade Adoptionscenter som hade varit inkopplade på hennes fall och fick allt material därifrån. Med hjälp av det sökte hon på internet utan att få napp. Ibland såg hon programmet Spårlöst på TV och blev djupt berörd. Till sist bestämde hon sig för att skriva till programmet och be om hjälp.
– Det var sista chansen, konstaterar hon. Jag kunde inte ge upp sökandet utan att ha prövat allt.

Redaktionen för Spårlöst hörde av sig och sa att hon kanske skulle komma på tal för ett program. En tid senare fick hon med bara en veckas varsel ge sig av till Santiago i Chile med programledaren Hans Fahlén och ett tv-team.
– Första dagen i Santiago var min födelsedag den 7 oktober 2013. På dagen 36 år efter min födelse var jag tillbaka. Det kändes helt naturligt konstigt nog. Jag hör hemma där lika bra som här.

Folkbokföringen i Santiago hittade mamma Uberlinda i sina register. Det visade sig att hon var född den 12 oktober 1959 i Cañete drygt 60 mil söderut. Hon hade gift sig 1982 och var antagligen vid liv i och med att det inte fanns någon dödsattest i noterad i datorn.
– Det beskedet var som att vinna högsta vinsten, säger Charlotta. Och tänk, att vi är båda födda i vågens tecken.

Tv-teamet reste vidare med Charlotta till Uberlindas födelsestad Cañete. Den lokala polisen sökte i sina register och eskorterade dem till ett hus på landet där Uberlinda möjligen hade bott för länge sedan men där hon inte fanns kvar.
– Jag blev väldigt ledsen trots att jag hade varit beredd på ett bakslag. Jag ringde hem och sökte tröst hos Martin. Han peppade mig att ta tag i sökandet på nytt.

Första kramen
Följande morgon började i Cañetes kommunhus där borgmästaren gav personalen order att söka efter Uberlinda i de lokala registren. Resultatet blev uppgiften om att hon skulle bo ”i ett grönt hus vid en skola i Lanagua” några mil bort. Charlotta fördes dit med poliseskort och på gårdsplanen utanför det gröna huset fick Charlotte omfamna sin mamma för första gången.

– Då släppte allt, säger hon. Jag såg direkt att hon är min mamma. Men där är hon ju, tänkte jag. Där är min mamma! Det var en omvälvande upplevelse nästan lika stark som att få barn. Vi är så lika. Jag kunde liksom spegla mig i henne.

– Tänk att du har letat efter mig, sa Uberlinda förundrad och såg ut som om tonvis med bekymmer föll från hennes axlar. Förlåt mig, sa hon. Förlåt att jag adopterade bort dig.

Charlotta försäkrade att hon har haft det bra och adoptionen säkert var det bästa. Hon hade med sig ett fotoalbum om sina 36 år i Sverige och Uberlinda sög i sig allt hon fick höra om Charlottas liv.
– Hennes man sa att hon har burit på en sorg i alla år och att den släppte när vi möttes. Äntligen kan hon skratta och vara riktigt glad.

Uberlinda berättade att hon som ung hade fått bo hos en familj medan hon studerade mot att hon skötte deras hushåll. Mannen i huset började uppvakta henne och snart var hon gravid. Han ville att hon skulle göra abort och när hon vägrade blev hon utkastad. Hon fick bo hos en kamrat och kontaktade inte sin familj förrän Charlotta var född.
– Min morfar konstaterade att hon som var så ung, outbildad och fattig inte skulle kunna ta hand om mig så jag adopterades bort. Jag frågade om hon hade blivit utsatt för övergrepp av min far men så var det inte. Hon verkade tycka om honom på riktigt vilket kändes bra. Hon var till och med så underbar att hon tog med mig till kyrkogården, så att jag fick se hans grav.

Charlotta lärde känna sin två halvsystrar Ada och Magdalena och hon fick hälsa på sin mormor som låg på sjukhus. Alla tog emot henne med värme och kärlek. Dagen därpå var Uberlindas födelsedag och då skulle dessutom släkten samlas till fest.
– Uberlinda frågade om jag ville sova över i hennes hus men jag sa nej. Det var så mycket som hade hänt den dagen att jag var alldeles omtumlad. Dessutom skulle tolken åka. Plötsligt insåg jag att jag höll på att missa chansen att få sova hos min mamma. Det var ju det jag ville! Hur kunde jag ens tänka på att tacka nej efter alla år av längtan?! Jag stannade kvar när de andra åkte till hotellet. Hur vi lyckades kommunicera vet jag inte ens. Men jag fick vakna i min mammas hus och vara den första som nästa morgon sa grattis på födelsedagen.

Firade återföreningen
Uberlindas födelsedagsfest blev ett kalas även för Charlotta. Hennes morfar såg både rörd och lite skamsen ut när hon kramade om honom. Bland gästerna fanns även Uberlindas båda systrar, de elva morbröderna, en lång rad kusiner och många barn som Charlotta är släkt med på olika vis. De äldre hade känt till hennes existens och för de yngre kom hon som en trevlig överraskning. Alla sjöng och hurrade för Charlotta och Uberlinda som äntligen hade återförenats.
– Jag hade föreställt mig Uberlinda som en rund och god bullmamma, säger Charlotta. Det är hon också fast lika lång som jag. Hon är helt underbar. Och ju mer vi pratade desto flera blev likheterna. Uberlinda drömde om att bli sjuksköterska som ung och jag är undersköterska. Vi har dessutom båda valt att ha hjärtan på våra vigselringar.

Charlotta är sedan ett drygt år tillbaka i sin vardag. Hon är helare och lyckligare än någonsin. Den förlorade pusselbiten är äntligen på plats. Via facebook håller hon daglig kontakt med Uberlinda och systrarna och hoppas nu kunna återvända med Martin och barnen inom en snar framtid.
– Spårlöst var mitt livs chans och jag tog den, konstaterar hon. Jag fick en ny stor familj i Chile som gör att jag känner mig rikare. Äntligen vet jag var min mamma finns. Jag har fått ro och behöver inte söka längre.
Monica Antonsson

Programmet sändes i kanal 7 den 2 mars 2014

 Spårlöst Sverige säsong 9, avsnitt 7

Rolf Björling

Hemmets Journal

Nr 52, 1989

Mitt nyårslöfte till Nina är att banta minst tio kilo!

Operasångare Rolf Björling vill leva många lyckliga år med sin hustru Nina Rödsrud - därför har han beslutat att minska på sin ståtliga kroppshydda. Inget tröstätande mer!

Motion får Rolf bland annat genom att snickra hemma i familjens villa i Täby. Men så har han också arbetat flera år som snickare, innan han slog igenom och blev ett världsnamn som pappa Jussi...

Sofia Källgren

Allas Veckotidning
Nr 38, 1992
Livslustan

Mamma var orolig för mig

- Jag var ju inte som andra tonåringar!

Livet går som på räls för Sofia Källgren just nu. Efter alla framgångar på skiva och scen får vi snart höra hennes röst i Disney-folmen Skönheten och odjuret. 

Men allt handlar inte om musik. Sofia avslöar att hon har ett hemligt intresse som kanske får en del att höja ögonbrynen.

Just nu är livet alldeles underbart, säger sångerskan Sofia Källgren och ler mot fotografen. Hon är söt som en karamell den 22-åriga rågblonda tösen från Partille utanför Göteborg. På grund av kärleken och jobbet är hon numera bofast i kungliga huvudstaden. Följaktligen väljer hon att fotograferas på ett av sina hemliga ställen längs Djurgårdskanalen dit hon ibland söker sig. Även i en storstad finns tack och lov en och annan vrå för den som vill vara privat.

- Så snart jag kom hit blev jag förälskad i Stockholm. Det måste vara den vackraste huvudstaden i världen och den som en gång kommit hit vill förmodligen aldrig resa härifrån. Det enda jag saknar är västkustens underbara skärgård med de karga kobbarna och saltvattnet som biter i skinnet när man badar.



På Storgatan strax intill har Sofia sitt kontor där hon numera själv sköter administration och bokningsverksamhet. Mellanhänder har hon för länge sedan ledsnat på. Folk som tjänar pengar på att hon arbetar och som lovar runt men håller tunt. Bor gör hon på Kungsholmen tillsammans med musikern och kapellmästaren Anders Neglin. Där, längs Norr Mälarstrand liksom här på Djurgården, brukar Sofia på lediga stunder jogga omkring för att hålla formen.

Som barn ville hon bli nattad med arian ”Nattens drottning” ur ”Trollflöjten”. Hon drömde om att bli arkeolog men ändrade sina planer och satsade på en framtid som barnläkare. En audition vid Stora teatern i Göteborg kom i hennes väg och 12 år gammal sjöng hon i stället barnhuvudrollen i Benjamin Brittens ”En sällsam historia”.
- Mamma anmälde mig till uttagningen och redan på vägen dit visste jag att det skulle gå vägen.

Sofia fick rollen och hon, som i alla år hade varit fascinerad av romantiska gammaldags kläder, fick den vackraste av kreationer uppsydd åt sig.
- Jag spelade en överklassflicka med egen guvernant. Min underbara sidenfodrade klänning var duvblå med vita ränder. Det var en oerhört snäll figur, fnissar hon. Jag hade till och med kringlor i håret.

Fyra kvällar i veckan stod Sofia på scenen samtidigt som hon utan anmärkning skötte skolarbetet. Gymnastiken som hon tidigare hållit på med fick hon däremot offra. 

Stämplad som tråkig

Pjäsen lades ned efter en säsong och Sofia återgick till livet som vanlig skolflicka. Hon tog sång- och pianolektioner och höll sig hemma för det mesta. Hon kom aldrig med i något ungdomsgäng och missade därmed livet på ungdomsgårdar och diskotek med allt vad det innebar av mopeder, öl och cigaretter.
- Efter en hel dag i skolan orkade jag faktiskt inte gå ut. I stället satte jag mig vid pianot och spelade, säger Sofia. Mina kompisar tyckte att jag var tråkig och mamma var nog lite orolig en tid. Själv trivdes jag och tyckte det var jätteroligt.

Sofia TV-debuterade hos Per Ragnar i ”Gomorron Sverige” och fick fina recensioner. Så småningom kvalificerade hon sig till ”De okändas revy” på Liseberg och därefter till folkparkernas TV-sända talangtävling. Hon kammade hem andraplatsen och kunde därefter välja och vraka bland erbjudande från inte mindre än fem skivbolag.
- Pappa och jag åkte runt bland bolagen och jämförde. Vi valde att samarbeta med schlagerveteranerna Lasse Holm och Torgny Söderberg vars bolag numera ingår i Sony där jag ännu är kontrakterad.

- Lasse och Torgny ville se om jag över huvud taget kunde arbeta i studio. Därför skulle jag sjunga en sång som de redan hade inspelad bakgrund till. ”Tag vilken Carola-låt som helst”, sa Lasse, som var van vid att tonårsflickor kan den repertoaren utantill.
- Jag har aldrig gillat Carolas musik, så jag kunde inte en enda sång. Men det vågade jag inte tala om. I stället köpte jag en platta, valde en låt, lärde mig den, sjöng och blev godkänd.

Sofia var mån om att klara gymnasiet innan karriären skulle få sitt. Så småningom kom skivsuccéerna ändå. ”Handen på hjärtat” och ”Fantomen”, som hon sjöng med Uffe Persson och som blev en guldplatta, var de första. Därefter kom en LP med julmusik och så i våras Lp:n med bland andra landsplågan ”Beatrice”.

Successivt har Sofia brutit samarbete med sina forna medarbetare. Hon vill stå på egna ben och själv ha kontroll över sin verksamhet. Hon är en ovanligt klok och målmedveten ung dam som noga har tänkt igenom det mesta i livet. Ytlighet vore henne fjärran och hon går noggrant till verket med det hon har bestämt sig för att genomföra.

Tillsammans även på scen
Lågkonjunkturen gynnar henne dessutom. Hon har fullt upp med jobb hos arrangörer som inte längre har råd att engagera de allra dyraste artisterna.

Lasse Holm och Torgny Söderberg har numera fått ge plats för andra producenter. Fästmannen Anders Neglin producerade exempelvis hennes julskiva. Textförfattaren Ingela Pling Forsman har dessutom bytts ut mot stjärnskottet Anna Tornehagen, en ung begåvad tjej från Södertälje som kommer att låta tala om sig framöver.

Vid sina framträdanden alternerar Sofia mellan inte mindre än fyra orkesterledare varav Anders Neglin är en. De samarbetar alltså men var och en sköter sitt. Även karriärens inriktning har numera fått en tydligare linje sedan Sofia även har lämnat folkparksscenerna till förmån för landets kyrkor där hon helst av allt ger konserter.
- Kyrkorummet är underbart att sjunga i, säger Sofia som förhåller sig neutral till religionen. Hennes tro är nämligen omöjlig att passa in i något speciellt samfund.
- Det finns en andlighet i kyrkan som jag tycker om. Å andra sidan kan man inte säga att alla kineser har fel. Jag skulle önska att det fanns en universell tro som kunde passa alla, något högre som står över det vi har idag.

För att ”få lite kunskap med sig in i framtiden” pluggade Sofia humanekologi och ekosofi vid universitetet för några år sedan. Därför är hon också kunnig i miljöfrågor och vet hur oerhört stora problemen faktiskt är.

- Med tanke på att Sverige har världens hårdaste miljölagar är jag faktiskt lite skeptisk inför EG. Hur i all världen ska vi i Sverige kunna föra samma miljöpolitik som exempelvis Holland? Jag ska lära mig mer inför den kommande folkomröstningen, men hur jag än funderar så får jag det inte att gå ihop.
- Man slår samman ett villaområde och säger att alla plötsligt ska ha tillgång till varandras trädgårdar. Vidare får man hoppa över staketet och låna saker hos grannens saker hur som helst. Var och en får dock högst odla fem morötter och bara ha ett visst antal vinbärsbuskar.
- Jag tror det blir kaos. Det är trots allt så att vi människor har olika temperament. Somliga har varit med om krig och är märkta av det. En del vill bestämma, en del vill bråka och andra vägrar att inordna sig. Andra har levt skyddat och isolerat och vill fortsätta med det. Hur i all världen ska alla vi som är så olika kunna samordna?

Sofia ser det hela ur ett historiskt perspektiv och är dessutom kunnig om personligheter ur det förgångna. Hon kan en hel del om Gustaf III och har vid ett besök i Värmland nyligen till och med suttit i hans sommarsäng. Den stod i en prästgård där hon övernattade efter en konsert. Om den hade varit bäddad och bara hälften så hård skulle hon ha sovit i den. Prästen, som samlat på möblerna, lät henne istället sova i en mjukare prinsessäng.

Napoleon är en annan personlighet som fascinerar henne liksom franska revolutionen och framför allt drottning Marie Antoinette vars liv gemenligen ändades av giljotinen.
- Hon bröt mot mönstret, var olyckligt gift och sökte sig till enklare människor. Jag har läst en del om hennes relationer till sina barn och tycker helt enkelt om henne, säger Sofia och avslöjar drömmen om att en dag få gestalta drottningen i en musikal. Någon sådan existerar dock inte så i värsta fall får hon skriva den själv. Hon komponerar nämligen i all hemlighet men än så länge har hennes alster fått stanna i byrålådan.
- Skriver jag den musikalen så kommer jag inte att spela huvudrollen. För att göra ett bra jobb måste man välja att göra antingen det ena eller det andra.

Sofia är över huvud taget lockad av att få spela musikal då den konstformen är en blandning av dramatik och sång. För att passa henne ska den dock ha lite mer klassiskt snitt än exempelvis Cats och Fame som skördat så stora framgångar.


Snart filmaktuell
I november väntas Sofia få en skjuts i karriären när den senaste i raden av Disney-filmer ”Skönheten och odjuret” har premiär. Sofia och Tommy Körberg talar och sjunger huvudrollerna. Succén är förmodligen given.
- Filmbolaget skickade förslag på några sångerskor till Walt Disney i Amerika redan förra hösten och jag blev godkänd. Därefter fick jag göra ett dramatiskt prov och klarade även det. Sedan var det bara att gå in i studion och arbeta, säger Sofia som fick god hjälp av producenten Doreen Denning. PÅ bara fem dagar spelades både tal och sång in.
- Ett filmavsnitt kommer att visas i Disneys traditionella julprogram, säger Sofia lyckligt. Tänk, i alla år har jag beundrat Alice Babs när hon har sjungit Askungens sång. Jag har verkligen sett upp till henne. Och nu får jag äran att själv vara med. Det är alldeles fantastiskt!

Sofia slår fast att Alice Babs – trots att hon för länge sedan dragit sig tillbaka – fortfarande är en av Sveriges absolut bästa sångerskor. Själv var hon med vid höstens TV-sända cancergala då Alice oanmäld gjorde ett av sina mycket sällsynta framträdanden.
- Stämningen var oerhört fin den kvällen. Alice är en god fe som sprider värme och kärlek omkring sig.

För egen del sätter Sofia upp små mål i livet som är förhållandevis lätta att nå. När hon väl nått dem sätter hon upp nya. På så vis är risken att bli besviken liten, menar hon.

Just nu är karriären mest angelägen men fler än tre dagar i veckan vill hon inte vara hemifrån. Med allt pappersjobb och musikaliska förberedelser blir det fullt upp ändå.

För framtiden hoppas hon mest på att kunna göra bejublade konserter i fullsatta kyrkor där publiken står upp och applåderar. För vad kan egentligen vara en härligare känsla för en artist?

Att bilda familj ska hon nog hinna med och tanken på barn känns inte alls särskilt avlägsen. Skulle det bli aktuellt med tillökning hemma hos paret Källgren/Neglin så går det nog bra att kombinera med respektive yrka.
- Om man planerar in två, tre konserter i veckan och är hemma resten av tiden, så är man nog oerhört priviligierad som förälder, konstaterar hon. Jag är dessutom en riktig hemmakatt som tycker att privatlivet är ofantligt viktig.

På fritiden sportar Sofia, umgås med vänner och läser böcker. Mest fascineras hon av biografier. Men det är naturens skiftningar som ger henne de starkaste känslorna av livslust.
- Det kan vara olika naturstämningar, högre krafter, det gudomliga som gör sig påmint. Jag kan uppleva det vid en vinterpromenad på Djurgården när himlen är guldfärgad av solen som just går ner. Det är min andlighet för närmare ”Gud” tror jag inte att man kan komma.

- Det är viktig att ha en positiv livssyn som gör att man vill gå vidare även när livet är tufft och svårt. Ett liv utan sorger är som en tavla utan skuggor, som någon sagt. Kan man inte känna sorg så kan man inte bli riktigt lycklig heller, säger Sofia och dröjer länge med att vara på frågan om varifrån hon fått all denna visdom.
- En gammal själ, säger hon och tystnar, medveten om att hon egentligen inte bör säga mer. Till slut medger hon att hon har funderat en del kring ämnet själavandring.

- Jag tror att det finns en odödlig energi och att vi lever kvar på något sätt. Ja, jag tror att jag har levt tidigare.
- Marie Antoinette, försöker jag hoppfullt när hon än en gång dröjer med orden.
- Än så länge vet jag inte riktigt och som forskare lägger jag inte fram mina teorier förrän jag är alldeles bergsäker. Jag tror att det finns en slags kretslopp i alla fall. Framtiden får visa vilken visshet jag får…
Monica Antonsson



Tidning
1992

Sofia Källgren om ett framtida medlemskap i EG/EU

Som alla andra svenskar har även sångerskan Sofia Källgren, 22, engagerat sig i frågan om ett eventuellt framtida svenskt medlemskap i Europeiska Gemenskapen och Europeiska Unionen.
Speciellt med tanke på miljöfrågorna
- Jag erkänner att jag är skeptisk. Sverige har världens hårdaste miljölagar. Hur i all världen ska vi kulla föra samma miljöpolitik som exempelvis Holland?

Sin ringa ålder till trots vet Sofia mycket väl vad hon talar om. I väntan på att sångkarriären skulle ta fart pluggade hon både humanekologi och ekosofi vid Stockholms universitet efter gymnasiet. Hon ville ha kunskaper om naturen och dess lagar med sig in i framtiden och såg till att hon fick det. Därmed fick hon också upp ögonen för den pågående miljöförstöringen.
- Tyvärr räcker det inte att uppmana folk att köpa rätt sorts tvättmedel. Så länge de mest förorenande fabrikaten får finna i handeln så kommer inget märkbart att hända. Först när katastrofen är ett faktum inser vi att miljön måste räddas.

Sofia menar att de svenska miljölagarna snarare borde skärpas än anpassas till det övriga Europas betydligt mildare lagstiftning. Den mänskliga naturen i all sin egocentricitet har också sin betydelse i sammanhanget.
- Jag vet tyvärr alldeles för lite om vad ett medlemskap i EG/EU skulle innebära. Men jag brukar jämföra Europa med ett villaområde där alla plötsligt får tillträde till varandras trädgårdar. Vem som helst kan hoppa över staketet, gå in till grannen och låna vad som helst. Ingen får odla fler än fem morötter eller ha två vinbärsbuskar. Tänk, jag tror det skulle bli kaos!

Sofia har snickrat ihop sin jämförelse alldeles själv med stöd av den information hon fått och de kunskaper hon förvärvat. Och så länge ingen bevisar motsatsen få får den gälla som sanning. Åtminstone för Sofia.
- Vi människor har olika temperament och bakgrund. Vissa har varit med om krig och andra har vuxit upp i social misär. Somliga har levt skyddade från verkligheten och andra lever mitt i den. För mig är det vårt att förstå hur alla vi ska kunna samordna. Vi som inte ens kan hålla sams i villaområden och familjer.

Sofia menar att regering och riksdag borde besinna sin odelade EG/EU-entusiasm och tänka efter före.
- Personligen vet jag ännu alldeles för lite om vad ett medlemskap skulle innebära. Men det lilla jag vet bådar inte gott. I god tid före folkomröstningen ska jag dock läsa på och bilda mig en uppfattning om vad som är bäst för Sverige.
Monica Antonsson



Tidning
1998

Sofia Källgren, 28, gör just nu succé i rollen som soldathustrun Ellen i musikalen Miss Saigon i Stockholm. Biljetterna går åt som smör i solsken och det är redan klart med en fortsättning i höst.
- Min roll är den enda icke-asiatiska i hela musikalen, säger hon. Det känns nästan som att komma till utlandet när man kommer ner till teatern.

Rollen som Ellen var en dröm som blev sann för Sofia som alltid har velat spela musikal. Och debuten var knappt gjord förrän hon fick en Guldmask för årets bästa kvinnliga biroll.
- Den är så fin så!

Hennes roll är viktig i föreställningen men inte så stor. Det blir mycket väntan i kulisserna. För att få tiden att gå löser Sofia korsord och pluggar engelska.
- Blir det en fortsättning nästa år så hoppar jag av, säger hon. Jag har jobbat med konsertverksamhet i tio år och vill inte släppa greppet helt om min publik. Det är skönt att vara sin egen och styra och ställa som man vill. Dessutom vill vi gärna ha barn, Anders och jag.

Den lycklige mannen är Anders Neglin, kompositören och arrangören som Sofia lever ihop med sedan åtta år. De har inga planer på att gifta sig men bor i en våning vid det vackra Norrmälarstrand på Kungsholmen. Till familjen hör även Felix och Gösta, två kattbröder som är resultatet av ett möte mellan en birma och en vanlig bondkatt.
- Vi har ett sommarställe på västkusten där Felix och Gösta kan tumla runt i det gröna så mycket de vill. När vi kommer dit på våren far de runt i trädtopparna som om de tar igen hela vintern.

Sofia och Anders är både livskamrater och arbetskamrater. Samtidigt har båda fullt upp på varsitt håll. Medan Sofia spelar musikal producerar Anders en platta med eget material.
- Förr trodde jag inte på ett förhållande med en man i samma bransch. Det skulle vara någon med andra intressen, trodde jag. Idag har jag ändrat uppfattning. Vem annan än en musiker skulle kunna ha förståelse för att jag knappt finns från torsdag till söndag. Jobbet med Miss Saigon påverkar hela vårt sociala liv. Man kan inte samla ihop sina vänner en måndag förmiddag. Då är de på jobbet.

Vad skulle du göra om du vann 5 miljoner?
Jag skulle investera pengarna och låta räntan gå till välgörande ändamål. Jag drömmer om ett hus inte alltför långt från stan, där jag kan ha några hästar och där Felix och Gösta kan få skutta omkring ute i naturen. Nu är strandpromenaden vid Norrmälarstrand min trädgård. Men idyllen störs av tät, bullrig trafik, så en villa strax utanför stan skulle vara toppen. Jag är van från uppväxtåren på västkusten att kunna gå barfota rakt ut i trädgården om morgnarna i det daggvåta gräset med min kaffekopp. Men det får inte ligga alltför långt från NK, då skulle jag känna mig isolerar.

När det gäller välgörenhet är jag något av det blödigaste som finns. Jag engagerar mig så fort jag ser att någon lider. Det kan gälla krigsdrabbade folk likaväl som djur som har det svårt. Jag hade säkert varit luspank om jag inte lagt band på mig och begränsat mitt engagemang till Rädda Barnen, Röda Korset och Läkare utan gränser.

Vem är den viktigaste personen i ditt liv?
Jag är väldigt familjekär så det är omöjligt att välja bara en. Anders är naturligtvis väldigt viktig för mig. Men det är även mamma, pappa, min syster och min mormor som nu är 92 år. Och så Felix och Gösta förstås. De blir väldigt besvikna om de läser tidningen och upptäcker att de inte står med.

När fick du dig ett gott skratt senast?
Jag skrattar mycket åt katterna. Felix älskar att jaga sådana där vita små maniker som man försluter plastpåsar med. Han far iväg längs golvet som en raket efter dem. Det händer att katterna drar ut roarullen över hela golvet eller gör något annat tokigt. Från jobbet minns jag en episod med en journalist – det kan trots allt bli ganska lustigt när ortens sportreporter plötsligt ska skriva en recension. Anders, Putte Wickman och jag skulle framträda i en kyrka och en tjej kom för att skriva reportage. Hon ställde en lång rad frågor till Putte som skojade och gav henne svar som han sedan tog tillbaka. Hon strök och hon strök i sitt block. När konserten skulle börja fick hon bråttom att fotografera. ”Tag med dig trumpeten, Putte, så får vi med den på bild”, sa hon. Vi skrattade länge åt det men avslöjade ingenting. Hon tror säker än idag att Putte Wickman spelar trumpet.

Vad gör dig mest upprörd?
Oärlighet och den djurhantering vi sysslar med. Oärlighet träffar man tyvärr på ganska ofta i min bransch. Det gäller att försöka hålla sig undan. När det gäller djurhanteringen kan jag bara beklaga att jag inte är vegetarian. Det är svårt att vara i mitt jobb, där man ofta bara får tag i pizza och varmkorv. Sedan jag besökte ett mönsterjordbruk äger jag inget kalvkött. Jag blir förtvivlad över det faktum att små kalvar inte får vara hos korna, för att bönderna ska få ut mer mjölk. De små kalvarna som bara är några dagar gamla står ensamma i sina boxar och skriker förtvivlat efter sina mammor. Hönsnäringen är heller inget att skryta över. Jag skulle gärna ha det där huset på landet, så att jag kunde handla vår mat på någon lantgård med koll på läget.

Hur visar du ilska?
Jag blir inte arg särskilt ofta eftersom jag med buddistiskt tänkande försöker avstå från att lägga energi och kraft på sånt som är fel. Det får helt enkelt inget utrymme. Jag försöker i stället vända det negativa till något positivt.

Tar du till vita lögner ibland?
Det händer. Speciellt när jag är ledig och har bokat in möten men känner att jag inte orkar genomföra dem. Då händer det att jag tar till en vit lögn, för att få vara för mig själv en stund.

Vilken är din sämsta egenskap?
Jag är dålig på att ta kritik. Jag försöker att inte bli ledsen om någon skrivit något dumt. Som i Östersund till exempel för fyra år sedan. Det är en svaghet att vara så fåfäng och det jobbar jag med.
En annan dålig egenskap är att jag, som är något av en pedant, plötsligt inte orkar gå ner med soppåsen utan skjuter på det i det längsta.

Vilken är din bästa egenskap?
Min goda självtillit, att jag gillar den jag är född till. Vi trivs bra ihop, min kropp och jag.

Har du varit riktigt rädd någon gång?
Jag blev rejält rädd när vi flög från Barbados. Vi befann oss mitt över Atlanten när vi plötsligt hamnade rakt i ett oväder med stora luftgropar, blixt och dunder. Annars är jag mest rädd för att dö eller för att någon nära anförvant ska dö – jag vet egentligen inte vilket som är värst. Och så är jag rädd för att gå ut på isar. Det spelar ingen roll hur mycket folk försäkrar mig att isen håller. Jag vet inte varför. Svaret finns säkert i något av mina tidigare liv.

Vad betyder kändisskapet för dig?
Det är positivt för att det bekräftar min talang och negativt för att det hämmar mig. Jag kan inte springa osminkad till affären i jeans och tröja och med smutsigt hår. Det skulle gå stick i stäv mot den stil jag försöker bygga upp i mitt kändisskap. Numera jobbar jag på att inte alltid vara så perfekt. Det jag tror är folks förväntningar kanske bara är min egenbild.

Vilket är ditt starkaste barndomsminne?
Tryggheten och värmen i mormors kök. Om jag någon gång mått dåligt så har jag sökt mig dit. Det räcker bara med att komma in i köket för att tryggheten ska infinna sig. Hon är världens underbaraste människa, min mormor. Vi har en fin relation och ringer minst en gång om dagen. Och hon är snygg också. Hon gillar att gå till vårdcentralen, för de brukar säga att ingen kan tro att hon är så gammal. Det håller henne glad en hel vecka.

Sover du gott om nätterna?
Nej! Felix och Gösta har fått för sig att det är dags att gå upp halv fyra på morgnarna! Då hittar de på alla möjliga hyss. De hoppar på oss, klöser på garderobsdörren och jamar efter tonfisk. Det är tur att Anders är lika förtjust i katterna som jag. Annars hade vi varit skilda för länge sedan.
Monica Antonsson

Sussie Eriksson

Allas Veckotidning

Nr 14, 2005

Framgångarna avlöser varandra men...

Ibland var det svårt att bara vara Sussie

Sussie Eriksson har fått jättefina recensioner för sin roll i Abba-musikalen "Mamma Mia". Men så är hon också en väldigt rutinerad artist. Hon har stått på scen sedan hon lärde sig att gå, i princip...

Sussie Eriksson, 41, är i absolut rätt ålder. För att vara Abba-fan alltså. När Abba var som störst, hade hon alla deras LP-skivor och kunde deras låtar utantill. Som alla andra småflickor på den tiden, sjöng hon både Waterloo och andra Dancing queen i hopprepsmikrofon framför spegeln. Och visst drömde hon om att själv få stå där på scenen en dag. Till skillnad mot de flesta andra, så lyckades hon också. Hon spelar just nu Rosie, en av huvudrollerna i Mamma Mia på Cirkus i Stockholm. Efter ett formidabelt segertåg runt världen har musikalen som bekant äntligen nått Sverige.
– Den kommer nog att gå ganska länge. De första 40 000 biljetterna gick åt som smör i solsken, säger Sussie över en portion sushi på en bar i köpcentrumet Fältöversten på Östermalm i Stockholm. Hon har slitit sig från repetitionerna för en snabblunch men har bråttom och kan inte stanna länge.

Älskade Gene Kelly
Att bli artist var emellertid det solklara valet för Sussie. Som barn drömde hon om att bli en ny Judy Garland och slukade allt som kom ut från MGM.
– Jag fick aldrig nog av de vackra filmerna från Metro Goldwyn Mayer. Gene Kelly skulle jag gifta mig med. Mamma sa visserligen att han var för gammal, men det spelade ingen roll. Han var så snygg och dansade så bra.

Sussies pappa Lennart var journalist och revykung hemma i Ludvika. Mamma Siv var revyns primadonna. Han skrev revytexter om somrarna och repeterade med ensemblen varje helg under hösten. På självaste nyårsafton var det dags för premiär, varpå föreställningar spelades om helgerna hela januari.
– Jag och mina syskon fick hänga med så gott vi kunde. Det var lika naturligt som självklart. Själv debuterade jag som treåring med ”Min hatt den har tre kanter” och ”Var bor du lilla råtta” som jag sjöng med mamma, när det var matiné. Annars stod jag mest i kulisserna och tittade på. Gissa om jag fick blodad tand!

Familjen flyttade till Solna, för att pappa Lennart fick jobb på Expressen. Det var bra där, tyckte Sussie. Solna har bra föreningsliv och det var nära till både skolor och kompisar. Radiostjärna var hon redan som sexåring och hon spelade med i ”Från A till Ö” med Birgitta Andersson. Och varje år när vintern kom, började familjen pendla till Ludvika.

– Pappa var revyns roliga gubbe. Han njöt av att stå på scenen. Det var bara synd, att ingen upptäckte honom på riktigt. Han hade en enorm timing. Somliga sa att han borde göra karriär. Det ville han nog också. Samtidigt hade han ekonomiskt ansvar för oss. Så han avstod och vårt liv kom att präglas av lokalrevyn. Den var en enorm drivkraft. Det var lika roligt varje höst, att sätta igång igen.

Skolkade mycket
Bilresorna från Stockholm till Ludvika om fredagarna kunde emellertid vara en plåga. Då skulle Sussies pappa nämligen testa alla sina nya skämt, som han under veckan hade hittat på.
– I längden blev det ändå ohållbart att pendla, så revyn lades i malpåse. När den togs upp igen efter 15 år, stod både brorsan och jag på scenen.

Sussie var inte särskilt förtjust i skolan. Innerst inne visste hon, att hon ville bli skådespelare, så hela gymnasiet slarvade hon bort.
– Det var en fruktansvärd tid, säger Sussie som helt enkelt inte bli vuxen. Hon spelade pajas och hade för hög frånvaro utan att för den skull vara elak och destruktiv. Civilkurage har hon alltid haft. Det är fullständigt självklart för Sussie att stå upp för det som är rätt.
– Jag borde ha valt en tvåårig linje i stället för en treårig och sett till att jag fick bra betyg. Men jag skulle prompt avsluta den humanitära linjen med latin och andra konstiga ämnen som jag själv från början hade valt.

Sedan Sussie väl fått sin studentmössa, sökte hon sig till en teaterutbildning på Kulturama. Hon finansierade det hela med ett jobb i garderoben på Oskarsteatern. Om dagarna tog hon sång- och danslektioner vilket så småningom resulterade i såväl en teater- som en musikalutbildning. Och det gav förstås utdelning. Sussie hann knappt avsluta sina studier, förrän hon fick huvudrollen i ”Spela spelet” mot Rickard Carlsson på Puckteatern. Den forna operettprimadonnan Ulla Sallert regisserade.

– Vid ett tillfälle kom jag två timmar för sent till repetitionen. Jag var nyförälskad och hade bråkat med min kille. Ulla lät förstå att det inte var något skäl att komma för sent. Hennes ögon var stenhårda. Åh, så bra hon var! Jag lärde mig verkligen jättemycket. Ibland hade vi bara tio personer i salongen men alla var entusiaster, så vi fortsatte. The show must go on, som vi sa.
 

Ville spela musikal
Så blev Sussie en av tjejerna i sånggruppen Crème Fraich. Hon fick hoppa in med kort varsel, sedan någon blivit sjuk, när gruppen skulle sjunga trestämmigt och dansa med Lasse Berghagen i Café Norrköping.
– Jag fick lära mig låten i bilen, men det gick bra. Efteråt kunde jag bara gratulera mig själv till att plötsligt vara en del av en etablerad grupp som gjorde krogshower med artister som Lasse Berghagen, Siw Malmkvist och Bosse Parnevik. Vi hade tre, fyra jobb i veckan och gjorde så småningom 322 föreställningar av Parneviks Oskarsparty.

Sussie ville spela musikal, så hon prövade för en roll i Les Miserable och blev första inhoppare för Beatrice Järås som spelade huvudrollen.

– Jag hade sett den i London och gråtit floder. Historien är så sorglig och eländig. Dessutom är musiken fantastisk. Föreställningen gick i ett och ett halvt år och jag var jättelycklig över att få vara med.

Kulfadern på Tyrol med Loffe Carlsson och Robert Gustafsson blev inte lika lyckad. Kritiken var skaplig men Loffe hoppade av, så efter tio föreställningar fick föreställningen läggas ned.

Publiken svek, när inte han var med. På den tiden hade få om ens några hört talas om Robert Gustafsson.
– Efter det fiaskot gömde man sig under täcket ett tag, säger Sussie. Som frilansare vill man ju hålla igång och vi hade alla hoppats, att Kulfadern skulle bli långlivad. För min del blev det ”Abba the true story” i stället. Jag fick sjunga Abbalåtar på Berns i ett och ett halvt år. Det har jag nytta av nu.

Renoverar ett hus
Vid sidan av jobbet i Mamma Mia, är Sussie en helt vanlig småbarnsmamma på Ekerö. Där har hon sina travhästar och där tillbringar hon sin tid med maken Anders och sönerna Oskar, 9, och Ludvig, 3.

– Vi flyttade dit för att vi helt enkelt hittade ett ställe, som vi inte kunde sluta tänka på. Det är ett renoveringsobjekt, så de senaste två åren har all min fritid gått åt till att studera huskataloger och inredningstidningar och åt att skaffa taktegel och plåt. Det har nästan blivit en hobby. Medan vi bygger, hyr vi ett hus i närheten. Till sommaren ska huset stå klart, som tur är. Det är jobbigt att bo provisoriskt. På fritiden försöker jag röra lite på kroppen. Jag har just prövat yoga. Man blir ju inte yngre direkt, så det gäller att röra sig på ett vettigt sätt. Målet är att hitta klänningsformen.

För övrigt är fritiden fylld av skola, fotboll och hockey. Oskar är idrottsmannen. Ludvig får tills vidare titta på och nöja sig med att beundra sin storebror.
– Vi spenderar många timmar i ishallen, säger Sussie som av och till tjänstgör i såväl caféet och som båset, där hon antecknar vilka spelare som gör mål.

– Det är otroligt kul med sport och föreningsliv. Jag har aldrig haft några problem bland de andra föräldrarna, för att jag är så kallad kändis. Men när Segermyr går på TV, märks det direkt. Då får jag faktiskt en och annan klapp på axeln. I går var det en dagisfröken som sa, att hon tycker jag är duktig. Sånt värmer.

Kan säga upp sig
Efter flera musikaler och farser, började TV-anbuden strömma in. Det blev Familjen Segermyr, Diggelo och Så ska det låta.
– Jag älskar tävlingar! Men det var svårt, att plötsligt bara vara Sussie. Det är mycket lättare att gömma sig bakom en roll. Nu har jag vant mig och tycker det är jättekul.

Det senaste året har Sussie spelat revy med Anders Lundin och REA-gänget på Hamburger Börs. Det har hon lämnat i och med Mamma Mia som säkert kommer att gå i många år.
– Det är å ena sidan fantastiskt, säger hon. Å andra sidan kan man säga upp sig, om det blir för mycket. Jag skulle till exempel kunna tänka mig, att jobba mer med TV. Jag gillar komedi men kan även tänka mig att snubbla in på lite drama. Men först av allt ska huset bli klart, så att vi får en schysst vardag.
Monica Antonsson

Lisa Werlinder

Allas Veckotidning

Nr 39, 2003

När Lisa trodde att ingen ville ha henne dök chansen upp

Nu har jag dansat med de stora elefanterna

Lägg namnet Lisa Werlinder på minnet. På bara några få år har Lisa varit med i flera filmer, hon har spelat i både tv-såpa och med Ingmar Bergman på Dramaten. 

Och det är bara början...

Lisa Werlinder, 30, överraskar genom att komma till mötesplatsen vid Mosebacke torg på moped. Hon knäpper av sig den svarta hjälmen och låter det långa, blonda håret falla ner över axlarna. Folk på gatan tittar både nyfiket och uppskattande. Det är tufft med en tjej på moped mitt i Stockholmstrafiken. Hon är dessutom ett känt ansikte numera tack vare rollen som Josefin i TV-serien Skeppsholmen. Det har hon jobbat hårt för. Redan som barn tyckte hon om att stå på scenen. 
– Jag sjöng i kör, spelade teater, dansade och lärde mig spela altsaxofon. Fast den var så tung, att mamma och pappa fick bära den till lektionerna.

Ville bli artist

Som de flesta andra var Lisa starkt präglad av Astrid Lindgrens sagovärld. Hon hade en mysse och en bysse – en skärmmössa och ett korkgevär – precis som Emil i Lönneberga. Och så käpphästen Lukas förstås, som en av hennes två äldre bröder hade gjort.
– Jag bestämde mig tidigt för att bli artist. Att uppträda var det roligaste som fanns. Fast ibland, sa jag, att jag ville bli arkeolog. Det lät liksom mer seriöst. Och jag var fascinerad av historia, även om jag aldrig skulle ha tålamod att delta i en arkeologisk utgrävning. Det har jag nytta av nu som skådespelare. Ibland behöver man tränga in i en annan epok för att kunna gestalta en rollfigur. 
Lisa var bara 15 år, när hon flyttade hemifrån. Teatern lockade men hon hade ingen aning om, att det fanns en scenskola. Det fick bli musik och i Uppsala, där hon bodde, fanns inget gymnasium med musiklinje.
– Jag flyttade till Västerås. Första året bodde jag inackorderad hos en dam som skulle hålla ett vakande öga på mig. Det fungerade hur fint som helst. Hon steg upp, innan jag vaknade och sov som en stock, när jag kom hem. Ett år senare fixade jag en egen lägenhet och kunde rå mig själv. Jag jobbade extra på ICA för att få fickpengar och mina föräldrar betalade hyran.

Sjöng jazz

Lisa njöt av musiken och övade från morgon till kväll. Huvudinstrumentet var sång och biinstrumentet saxofon.
– Jag var mest inriktad på klassisk sång men kom i kontakt med jazz genom saxofonen. Och när pappa gav mig en Ella Fitzgerald-kassett, som han hade köpt på macken, började jag sjunga jazz. Jag blev helt fascinerad och lärde mig alla hennes låtar. 
Lisa tog examen i vit studentmössa och sökte sig sedan till folkhögskolan Betelseminariet i Stockholm som drivs av Svenska Baptistförbundet. De lockade med studier i jazz, pop och rockmusik i kombination med teologi. 
– Jag ville bilda mig en egen uppfattning om religionen men hade inga planer på att bli teolog. 
Ett år senare kom hon in på Musikhögskolan som hon emellertid lämnade, sedan hon fått stipendium för teaterstudier i Alabama, USA. Då tog hon också språnget från musik till teater för gott.
– Under det året passade jag på att resa längs hela den amerikanska östkusten, till Gran Canyon och till Mexico. Jag sätter mig alltid in i landets historia och ska absolut titta på alla fantastiska minnesmärken. Den som reser med mig får finna sig i det. Det är skönt att bada men jag tycker det är tråkigt att ligga rätt uppochner på en strand och sola. Om jag hamnar där, lägger jag mig i skuggan under ett parasoll och läser en bok.
Hon är nyss hemkommen från en skådespelarkurs på ön Ösel i Estland, visar det sig. Resan var tänkt som semester men blev så ansträngande, att hon la in sig några dagar på SPA i Pärnu.
– Jag tänkte hela tiden på Ilon Wikland som illustrerade Astrid Lindgrens sagor. Husen på Ösel har grästak. Det ser ut precis ut som i Bröderna Lejonhjärta.
Efter året i Amerika blev Lisa skådespelare först på Borås stadsteater och sedan på Bohusläns teater i Uddevalla, där hon fick pröva på turnélivets vardag.
– Vi gjorde minst hundra föreställningar i Bohuslän. Jag har säkert spelat på varenda ö.

Grät som ett barn

Vid det laget hade Lisa sökt till Scenskolan flera gånger. Hon hade spruckit i tredje och fjärde provet flera gånger men envist kommit igen.  
– Jag grät som ett barn, när jag väl kom in på scenskolan 1996. Jag hade ju trott, att ingen ville ha mig. Det sa jag också, när folk frågade, hur det var fatt. Jag bara grät. Det var reaktionen över att ha blivit nekad så många gånger. Jag varken hoppade eller skrek av jublande lycka. Det bästa var, att jag aldrig mer skulle behöva söka till scenskolan. Man blir bedömd på några minuter och får kommentarer som man sedan måste kämpa med för att bli av med. Det var inte roligt. Det var hemskt!
Lisa gick scenskolans fyra år i Luleå och gjorde praktiken på Stockholms Parkteater. Det ledde vidare till rollen som rysk knarkkurir i Hasselfilmen ”Förgörarna”. Året därpå – våren 2000 - lämnade hon Scenskolan och återvände till Stockholm.
– Luleå kändes för litet, trots att jag undervisade i teater och hade en egen jazzkvartett. Jag var beredd att ta vilket jobb som helst, bara jag fick komma till Stockholm. Då ringde Dramaten och frågade om jag ville jobba med Ingmar Bergman!
Lisa fick rollen som en av fyra hovdamer i ”Maria Stuart” med Pernilla August och Lena Endre i huvudrollerna. Därmed fick hon redan i början av sin karriär arbeta med Den store regissören.
– Det var fascinerande. Han har enorm utstrålning och karisma och en otrolig kärlek till sina skådespelare. Man blir liksom innesluten i hans värme och omtanke.
Lisa fick samtidigt en mindre roll i Colin Nutleys film ”Gossip” och en större roll i Bille Augusts ”En sång för Martin”. Ingmar Bergman-produktionen togs dessutom till New York, samtidigt som Lisa fick rollen som Josefin i Skeppsholmen och huvudrollen i danska filmen ”Arvet” av Per Fly. Hon for som en skottspole mellan Köpenhamn, New York och Stockholm.

Drömmen blev sann

– Arvet, där jag spelar mot Ulrich Thomsen och Ghita Nørby, har svensk premiär den 29 augusti, säger Lisa. Det är en kärlekshistoria och ett drama kring ett familjeföretag. Vi fick strålande recensioner efter premiären i Köpenhamn. När den nu går upp på svenska biografer, har den redan setts av en halv miljon danskar.  
Lisa repeterar just nu ”Kung Lear” mot Börje Ahlstedt som har premiär på Dramaten i september. I väntan på det sjunger hon jazz när tillfälle bjuds. Tillsammans med Anna Sise, som spelar Linda i Skeppsholmen, fick hon exempelvis inleda Stockholms Jazzfestival.
– Det var en dröm som blev sann. Där har man stått och suktat framme vid scenkanten i alla år och lyssnat på alla fantastiska artister. Äntligen fick även jag vara med!  
Lisa har just avslutat inspelningen av ”Kärringen där nere”, en film av Ragnar Dimarso som får sin premiär på Göteborgs filmfestival i januari nästa år. Hon spelar Natalie som bor i ett hippiekollektiv och hjälper grannen, en pensionär spelad av Gunvor Pontén, att gömma en illegal flyktingtjej.
– Det är en spännande familjekomedi med jättefint manus, säger Lisa. Hon knäpper på sig hjälmen och sparkar igång mopeden för att fara vidare till nästa möte någonstans på Söder. Sedan ska hon hem och packa. Om bara några timmar bär det iväg till Venedig på en sista minuten-resa tillsammans med en kompis. Någon pojkvän finns nämligen inte i hennes liv just nu. 
– Vi ska hyra en bil och fara iväg dit näsan pekar, säger hon. Ingenting är bestämt mer än att vi ska fara norrut. Det är det som är tjusningen med att resa.
Monica Antonsson

Ludvig Andersson

Allas Veckotidning

Nr 44, 2012

ABBA-Bennys son Ludvig har missbruk i generna

Jag provade alla droger som erbjöds

Ludvig Andersson blev nykter alkoholist när han bara var 22 år.

Då hade han röjt runt rejält i många år och provat olika droger.

Idag fokuserar Ludvig på musiken och älskade dottern Viola.

Strax bortom fullriggaren af Chapman på Skeppsholmen i Stockholm har Benny Andersson sitt musikaliska högkvarter. Här, i en över hundra år gammal tegelbyggnad, arbetar han och här står hans flygel. I huset finns flera bolag men även medarbetare som Görel Hanser känd som Stikkan Anderssons högra hand. Härifrån förvaltas nämligen det världsunika Abba-imperiet.

– Där finns skivbolaget Mono Music, Briggen Teaterproduktion som handskas med teaterrättigheterna och galopphästägarföretaget Chess Racing, säger Ludvig Andersson som möter upp i ett hus intill.

– Därifrån administreras även Benny Anderssons orkester som i sommar bara gör en enda spelning. Det är så svårt att få ihop alla sexton.

Ludvig är Benny Anderssons son med hustrun Mona Nörklit. Han är numera en del av familjeföretaget och det är honom vi har kommit för att träffa.
– Vi gjorde en konsertversion av Kristina från Duvemåla på Carnegie Hall i New York och Albert Hall i London. Nu ska den sättas upp i Helsingfors, berättar han och visar oss runt. Båda husen var flottans magasin tills Skeppsholmen i början av 1960-talet inte längre var militärt område för allmänheten förbjudet att beträda. Det första huset hyr Benny Andersson av Statens Fastighetsverk sedan 1991. Det andra kom till för några år sedan.

– Det satt ganska långt inne faktiskt. Fastighetsverket var angelägna om att få hit kulturell verksamhet och hoppades på en repslagarverkstad eller ett båtbyggeri. När det inte gick fick vi hyra. För bara ett år sedan var det jordgolv här inne.

Det nyrenoverade huset hyser numera en stor studio kallad Rixmixningsverket, ett påhittigt namn av Abba-producenten Michael B Tretow. Studios är vanligen inrymda i mörka, ljudisolerade källare men den här har stora panoramafönster av specialglas utåt Saltsjön där vita skärgårdsbåtar ligger förtöjda vid kajen. Centralt placerat är det 64 kanaler stora mixerbordet byggt 1976 som har tagits hit från Nashville via London och producenten Max Martins studio. Här står även Benny Anderssons Synclavier, en klenod till synthesizer med inbyggd inspelningsmaskin.
– Det är väl ingen direkt sprutspetsteknologi, säger Ludvig. Men pappa har alltid jobbat på den. Det är väl bara Sting, Stevie Wonder och han som vet hur den fungerar.

Musik och teater
Ett gäng musiker pockar på att få komma in så vi lämnar studion och söker oss till ett sällskapsrum intill. Där kan man dricka kaffe i Abba-muggar och se hur toalettdörrens handtag växlar från grönt till rött när det blir upptaget.
– Pappa frågade för tre år sedan om jag var intresserad av att vara lite mer på kontoret, säger Ludvig och ursäktar sig för att skjortan är skrynklig. Det var så mörkt i garderoben i morse.

– Han ville att jag med tanke på framtiden skulle lära mig hur allt fungerar. Och det är verkligen kul. Men jag har egna projekt också. Jag har alltid spelat musik och hållit på med teater.

Ludvig hör hemma på det fashionabla Östermalm. När han var nio byttes stadsvåningen mot en stor exklusiv villa på Djurgården. Det var det enda som skilde honom från andra barn, säger han.
– Det var varken glamoröst eller spektakulärt hemma hos oss. Mamma och pappa löste korsord och såg på TV som alla andra. Världsstjärnorna som kom och gick i vårt hem var som vilka tanter och farbröder som helst för mig.

Abba-eran var för länge sedan över. Det är snarare Orsa Spelmän som musikaliskt har präglat honom.
– Jag tog bussen varje morgon till Alströmska skolan tills jag var femton år. Då fick jag moped. Den körde jag med till skolan i ur och skur, ja i snöstorm till och med.

Ludvig fick sin första elgitarr med förstärkare när han var sju. Han fick privatlektioner av Kalle Moraeus som då var en ung fattig speleman.
– Jag övade alldeles för lite. Det kan jag ångra idag. Jag kan visserligen aldrig bli ett musikaliskt geni som pappa och Paul McCartney men om jag hade övat så hade jag kanske blivit bättre.

Drack och festade
Ludvig spelade trummor i kommunala musikskolan och hade fjorton år gammal sitt första band. De tränade på vinden i den Anderssonska villan. När fönstren om sommaren stod öppna hördes det ända bort till Skansen. Några år senare vann bandet en talangjakt på Östra Real och fick spela in sin första skiva.
– Jag gick samhällsvetenskaplig linje och älskade den skolan. Som tur var hade jag lätt för mig. Jag läste aldrig några läxor. Jag var på plats i skolan mellan nio och fem varje dag men jag var inte nödvändigtvis på lektionerna. Det var mycket roligare att vara elevrådsordförande och ordna fester. Om nätterna hängde jag på stans nattklubbar och hade alldeles för kul alldeles för sent.

Från femton års ålder fick Ludvig jobba som scentekniker i Kristina från Duvemåla om helgerna. Efter studenten fick han jobb som sjungande statist i Chess. Plötsligt måste han passa tider och ställa upp på rutiner.
– När man kommer till teatern klockan sex på kvällen vet man att alla som är där måste göra sitt. Annars blir det ingen föreställning för de 1600 som har köpt biljetter. Vi spelade totalt 350 föreställningar och man kan gott säga att det var min bästa skola.

Ludvig prövade på att gå i sin mammas fotspår. Tre somrar i rad fick han vara journalistelev på Aftonbladet och recensera skivor med bildbyline.
– Jag intervjuade Peter Forsberg när jag var 16 år. Det var Vattenfestival i Stockholm och han hade fått något slags pris. Vi var minst 60 journalister som trängdes utanför hans tält när hans manager sa att Peter bara skulle göra en intervju. ”Var är Aftonbladet?” Jag klev fram och fick ställa mina frågor. Det ösregnade så blocket blev blött och pennan slutade fungera men jag höll masken och låtsades. Sedan var det bara att försöka komma ihåg vad han hade sagt. Jag tror det gick bra. Han ringde i varje fall inte och skällde.

Kände sig döende
Ludvig drömde om att få bli skådespelare. Efter Chess fick han en roll i Jesus Christ Superstar som spelades i Örebro, i Dalhalla och på Maximteatern i Stockholm. Samtidigt skrev han låtar, fick skivkontrakt och festade. Nattklubbslivet från gymnasieåren hängde fortfarande i.

– Man kan gott säga att jag mellan 14 och 22 ansträngde mig ganska mycket för att ställa till det för mig. Jag drack och festade minst tre dagar i veckan. Hade jag inte slutat med det så hade jag inte suttit här nu. Jag som har beroendesjukdom i generna klarar inte av den sortens liv. Och förloppet snabbas på om man blandar alkohol med andra kuliga grejer. Det gjorde jag. Jag tog allt som erbjöds, kom aldrig ihåg något och kunde vakna upp var som helst. Jag var bara 22 år gammal när jag första gången hamnade på Sankt Görans beroendeklinik med delirium.

Ludvig var medveten om sitt ärftliga påbrå. Farföräldrarna har han aldrig ens träffat.
– Mina föräldrar hade förklarat det där för mig men det hjälpte ju inte så länge festandet var kul. Men mot slutet av min dryckeskarriär var det inte så roligt längre.

Det var efter en rejäl fyllehelg som Ludvig drabbades av svåra abstinensbesvär.
– Det började krypa i hela kroppen. Det var som om någon hade dragit av mig skinnet och hällt salt över mig. Jag trodde hjärtat skulle stanna och var helt säker på att jag skulle dö.

Ludvig hamnade på sjukhus, fick behandling och sov ett helt dygn.
– Tio dagar senare mådde jag bra och fortsatte som förut. Då hände det igen! Direkt! Då insåg jag att jag inte kunde fortsätta lura mig själv. Jag var tvungen att sluta.

Mycket stolt pappa
Efter genomgånget tolvstegsprogram är Ludvig sedan åtta år nykter alkoholist. Idag berättar han sin historia för att avskräcka och hjälpa andra.
– De alkoholrelaterade problemen är de största vi har, konstaterar han. Tänk bara på vad alla sjukhusbesök och levertransplantationer kostar. För att inte tala om bilolyckor, knivslagsmål, krogbråk och hustrumisshandel.

Pappa Benny som bär på samma gener var också nära att drabbas men slutade i tid.
– Det var stort av honom att berätta det hos Skavlan. Det var inte bestämt i förväg men när vi hörde att My Skarsgård skulle medverka och berätta om sina problem bestämde vi oss för att berätta om det gavs tillfälle. Pappa är ett väldigt stort stöd för mig. Det har han alltid varit.

Ludvig gifte sig mitt i den allra rörigaste avvänjningsprocessen. Med en dröm om en karriär som artist i Amerika flyttade han och hans fru till Los Angeles 2005. I åtta månader spelade han när tillfälle gavs, skrev låtar i en liten stuga på en bakgård, knöt branschkontakter och fick en manager till sitt band.

– Då visade det sig att vi skulle få barn, säger Ludvig. Jag var 25 år och livrädd för att bli pappa så vi åkte hem. Sedan kom Viola Andersson till världen och allt ordnade sig till det bästa. För mig är hon är det finaste som finns. Naturen är väldigt välordnad på det viset.

I dag är Ludvig frånskild varannanveckaspappa som lämnar och hämtar på dagis. När Viola bor hos honom leker de och lagar mat tillsammans. När hon ska sova nattar han henne med sina speciella vaggvisor.
– Jag brukar sjunga Fritjof i Arkadien av Evert Taube. Den är ju som en saga. Men det blir Fattig bonddräng också och Sov du lilla videung.

Ludvigs band heter Atlas numera. Hans tredje CD ligger på skivdiskarna och han hoppas på det stora genombrottet. Fritiden tillbringar han gärna i skärgården ombord på familjens båt. När det drar ihop sig till midsommar på landet utanför Trosa i Sörmland spelar far och son musiken som en liten priviligierad skara får skutta runt midsommarstången till.
– Det brukar komma hundratals människor från alla håll, säger Ludvig. Somliga har instrument med sig och spelar med. Andra dansar på sommarängen. Det brukar vara väldigt trevligt.
Monica Antonsson

Östen Warnerbring

Hemmets Veckotidning
Nr 31, 1998

Faderslycka

Damen i Östen Warnerbrings liv heter Amanda, och är hans nu tioåriga dotter. Far och dotter tillbringar all tid de kan ihop, trots att 60 mil skiljer dem åt till vardags. Östen tycker att han är en mycket bättre pappa nu än vad han var då han var yngre. 

Nu är Amanda mitt hjärtas dam

- vid 60 är jag en mycket bättre pappa!

Det strålar om Östen Warnerbring. Och skälen är två; hälsa och kärlek. En hjärtoperation förra året räddade hans liv. Han mår nu bättre än på länge och kan lägga all tid och kraft på sin stora passion - Amanda. Tioåringen som han fick vid så fel, men ändå rätt tidpunkt...

Det är en glad och uppsluppen Östen Warnerbring som kommer nerför rulltrappan på Arlanda och släntrar bort mot transportbandet för att hämta sina väskor. Flyget från Ängelholm är försenat men det bekymrar honom inte. Han är van att resa och en halvtimma hit eller dit spelar just ingen roll.

- Jag har trekvarts sjukpension numera. Jag får inte jobba mer än tio timmar i veckan. För övrigt ska jag bara slappa av och ha det bra.

Östen har kommit till Stockholm för att vara spårhund i ”På rymmen” - ett TV-program som kan ta honom i stort sett vart som helst den kommande veckan. Det är därför vi gör vår avtalade intervju i bilen på väg till tioåriga dottern Amanda Eriksson och hennes mamma Mia i Högdalen, där han ska bo första natten.

- Min far var polis liksom en av mina bröder. Den andre var spion på Försvarets Radioanstalt, så det här ska nog gå bra, säger Östen om det förestående uppdraget.
- Men jag ska inte stressa. Jag ska spela rollen av elegant spårhud och inte flåsa omkring som de andra har gjort. Jag ska bara åka omkring och glassa och hälsa på min gamla publik, sitta still och spana mina tio timmar och hoppas på att rymmarna kommer förbi.

Östen skrattar gott åt sina egna tänkta hyss. 60 år fyllda är han en spjuver med befriande distans till sig själv. Att han är delvis sjukpensionerad beror på bypassoperationen i augusti förra året.
- Hela mitt liv är en sjukjournal, suckar Östen. Jag har haft allt utom mjäll. Om du vill, kan jag visa mina ärr...

Det började redan 1976. Östen spelade revy med Hagge Geigert i Uddevalla men drabbades av en svår halsinfektion.
- Jag ringde distriktsläkaren som kom till hotellet och gav mig en penicillinspruta. När han gått lyfte jag telefonluren för att ringa ett samtal men fick bara kontakt med receptionen, innan jag föll ihop på golvet. Receptionisten ropade på läkaren, som just steg ur hissen, och han åkte upp igen. När han kom in i rummet, låg jag död på golvet. Han blev påtagligt nervös - det såg jag från en plats utanför kroppen uppe i taket. Det var inte ett dugg obehagligt, så jag försökte lugna honom. Oroa dig inte, det går bra det här, sa jag gång på gång.

Läkaren hörde honom inte men konstaterade att hans hjärta hade slutat slå.

- Jag såg tunneln, fladdrande gardiner och allt det där som folk som varit döda brukar berätta om. En adrenalinspruta tog mig emellertid tillbaka till livet. Plötsligt vaknade jag bara som vilken morgon som helst. Sedan dess är jag inte rädd för döden men det vore ju förargligt om den kom, när man inte har tid.

Östen fördes till sjukhus men fick lämna akuten, så snart läkarna konstaterat att han hade drabbats av en allergisk chock på grund av penicillinet.
- Jag ringde min fru och min mamma och varnade för morgondagens löpsedlar. Och mycket riktigt, den församlade kvällspressen skrek ut nyheten att en känd sångare nästan var död.

Kvällen därpå framträdde han som vanligt med Britta Borg, Laila Westersund och alla de andra. Nästan 20 år senare, närmare bestämt 1985, drabbades han av hjärtinfarkt, när han showade på restaurang Kronprinsen i Malmö med Hasse ”Kvinnaböske” Andersson.
- Hasse upptäckte att jag var sjuk och kallade på ambulans. Det gick inte att komma in med en bår i logen, så de fick bära mig förbi spritkassan. ”Hej då”, hojtade jag. ”Jag ska bara ta en tur till lasarettet. Jag har fått en liten hjärtinfarkt.” Det var som ett stort skämt alltihop.

Östen drabbades inte bara av hjärtinfarkt utan också av en propp i hjärnan som tog ifrån honom hans musikalitet. Varken melodier eller rytmkänsla fanns kvar, när han vaknade upp.
- Det var fruktansvärt! Intellektuellt visste jag hur Gubben Noak går men när jag försökte sjunga blev det helt fel. Hjärnan kunde helt enkelt inte skicka rätt signaler till munnen.

Författaren Artur Lundkvist skulle fylla 70 och Östen lovade komma som sitt första framträdande efter infarkten.
- Jag läste några av hans dikter och sjöng några enkla tonsättningar som jag själv hade gjort. Det gick inte bra, så jag var ganska deppig. Efter några månader började förmågan att hitta rätt toner komma tillbaka. Flera av mina vänner hjälpte mig att traggla melodierna om och om igen. Efter ett halvår märkte jag att det började gå vägen. Den första melodi som kom tillbaka var en svår låt av Charlie Parker. Sedan kom alltihop nästan på en gång. Snacka om ketchupeffekt!

Hjärtinfarkten ledde så småningom fram till förra sommarens bypassoperation. Dålig blodcirkulation och ihopslammade kranskärl gjorde att Östen vaknade mitt i natten av kramp i hjärtat. Han insåg att det var bråttom och läkarna konstaterade att operation var nödvändig om han skulle överleva.

- Sven-Bertil Taube och jag opererades samma vecka - han i London och jag i Lund. Vi skulle båda ha jobbat på en visfestival i Falkenberg. Jag hann sjunga mina låtar men det gjorde inte han. Efter operationen mår jag bättre än på länge. Jag är rent av livsfarlig för damerna nu, när det är vår och allt...

Damerna vill han inte tala om. Där går gränsen. Utom den allra första kärleken Alice som han gärna berättar om.
- Jag var fem år och hon betydligt äldre, närmare bestämt åtta år. Jag försökte förföra henne i syrenbersån men min syster fick se oss från fönstret och hotade skvallra för mamma. Jag håller tyst om du går och handlar varje gång jag säger till, sa min syster. Så jag fick tillbringa hela min uppväxt med att springa ärenden åt henne. Dumma syster!

Redan då var han en entertainer. Östen debuterade nämligen redan som treåring på polisernas julfest i Malmö med att spela ”Spiskroksvalsen” på munspel. Tio år senare fick han dispens att medverka i Gösta Tönnes dansorkester på klarinett, flöjt och barytonsax. Han skivdebuterade 1952, innan han blev Östen med Rösten och värvades till Arne Domnérus Nalenorkester 1954. Exakt 37 låtar på Svensktoppen har han haft sedan dess, varav nästan alla har varit landsplågor.

Första hustrun Anita, hon som designade hans berömda krage i samband med melodin ”Alla andra får varann” och Eurovisionsschlagern 1960, är mamma till hans fyra äldsta barn Jonas, Lena-Maria, Niklas och Annika. Kerstin Warnerbring, numera politiker och riksdagsledamot för centerpartiet, var därefter hans hustru i tio år innan de gick skilda vägar 1989.

Numera är tioåriga dottern Amanda hans hjärtas dam. En lång och gänglig liten tjej som kastar sig i pappas famn, när vi kommer till skolan. Hon gillar uppmärksamheten och riktigt jäser av stolthet, när hon säger att en kille i klassen vill ha pappa Östens autograf. Han lovar ordna det och nojsar med småknattarna på skolgården som inte har en aning om vem han är, men som undrar varför han och Amanda blir fotograferade hela tiden.

Amanda har nästan alla skivor som pappa spelat in. De flesta kan hon utantill. Bäst gillar hon ”Tyrolerhatten” och ”Det var länge sen jag plocka några blommor”. Själv vill hon bli kallskänka och isprinsessa när hon blir stor. Det tilltalar Östens sinne för humor. Han ser för sin inre syn hur hon breder smörgåsar på Grand hotell om dagarna för att sedan ta bussen till Globen och vara isstjärna.
- Du kan väl ta med dig några mackor som blivit över hem till pappa, säger han hoppfullt men det tilltalar inte Amanda.
- Jag vill nog bli kallskänka, skådespelare, sångerska och balettdansös, när jag tänker efter, säger hon. Kallskänka är förresten inte så viktigt.

Amanda är duktig på att sjunga visar det sig, så duktig att pappa Östen är imponerad. Dessutom dansar hon, sjunger i kör och spelar teater en gång i veckan på Vår Teater i Högdalen.
- Jag träffar Amanda så ofta jag kan trots att 60 mil skiljer oss åt. Jag åker hit minst en gång i månaden och hon kommer lika ofta till mig i Helsingborg.

Amanda och Östen gör samma bus som alla andra pappor och döttrar gör. De går ut och kollar läget på stan och äter godis som hon inte får äta hemma hos mamma.
- Och så diskuterar vi Spice Girls förstås. Jag kan allt om Mel B, Mel C och de andra tjejerna. Och så Back Street Boys förstås och Hanson.

Östen tycker att han är en mycket bättre pappa till Amanda än vad han var för sina äldre barn. När de var små, var han ute i karriären och hade inte så mycket tid över för familjen. Amanda fick han vid fel men ändå rätt tidpunkt i livet.
- Det är stor spännvidd mellan mina barn. Den äldste, Jonas, är 42 och Amanda är 10. Mina stora barn har dessutom gett mig åtta härliga barnbarn att vara morfar och farfar till. Snart blir jag väl morfars far också. Min dotters äldste son har flyttat ihop med en tjej, så det dröjer nog inte länge.

Det känns onekligen lite gammalt, erkänner han. Morfars far. Då har man kommit förbi det där med att mata duvor och har bara rullatorstadiet kvar.

I sommar ska Östen jobba sina tio timmar i veckan med att sjunga på vis- och jazzfestivaler samt på en och annan födelsedagsfest.
- Det blir mycket fester för oss äldre artister. Vi måste ju släppa fram den nya generationen, de som är under 50. De ska ju också ha jobb.

Mellan varven skriver han poesi och noveller på sin dator vars hårddisk börjar bli full av halvfärdiga manus. Några memoarer är det dock inte tal om. Det finns ju gränser för vad som är intressant, menar han. Och det är tveksamt om det blir någon ny platta. Skivbolagen är inte särskilt intresserade av äldre artister.
- Vår publik finns inte, säger han. Den köper åtminstone inga skivor. Mina jämnåriga tycks nöja sig med de plattor de får av barnbarnen.

Det bekymrar nu inte Östen. Han har gjort det mesta och är inte särskilt hungrig längre. Nästa sommar tar han sig möjligen tid att uppfylla en gammal dröm av helt annat slag.
- Jag skulle vilja åka och hälsa på en gammal kompis i Australien. Han var musiker i början av 50-talet men som blev journalist och fotograf för Playboy. Han plåtade flickor i Afrika och Australien i över 15 år och blev sedan kvar där borta. Nu sitter han i en liten stuga vid en sjö, där han har en liten båt, ungefär 20 mil norr om Sidney.

Östen fick tag i sin gamle kompis för några år sedan tack vare en annan journalist.
- Jag ringde men hade egentligen inte räknat med att han skulle svara. Det gjorde han emellertid. Ja, här sitter jag nere vid sjön och lyssnar på pelikanerna, sa han. Dit skulle jag vilja åka. Vi skulle kunna sitta där några kvällar och prata om gamla tider, dricka en pilsner och mata pelikaner.
Monica Antonsson