juni 2011
Karin Hübinette petades när systern fick jobb hos Reinfeldt
Nu ska jag ta revansch i rutan
När storasyster Hillevi blev minister förlorade Karin sitt jobb som programledare.
Efter ett år utanför rutan kommer nu Karin Hübinette tillbaka.
Med ett program som påminner om "Skavlan"
Den 6 september är det premiär för "Hübinette" i SVT, en helt ny programserie från samhällsredaktionen skräddarsydd för Karin Hübinette, 45, som alltså till mångas förtjusning nu återkommer i rutan.
Nästan ett år har gått sedan hon blev av med jobbet som programledare för Agenda för att systern Hillevi Engström, 48, just hade blivit arbetsmarknadsminister. TV-ledningen ansåg nämligen att det förelåg risk för jäv.
Karin hade sin fasta anställning och hon blev lovad andra arbetsuppgifter. Ändå blev hon bedrövad. SVT har gjort slut med mig, sa hon besviket i en kvällstidning.
Karin hade sin fasta anställning och hon blev lovad andra arbetsuppgifter. Ändå blev hon bedrövad. SVT har gjort slut med mig, sa hon besviket i en kvällstidning.
Tittarna rasade, telefonerna gick varma och mailboxen svämmade över av sympatiyttringar. Sedan gick tiden som den brukar och det mesta blev som förut med den skillnaden att Karin inte längre var kanalens kanske tuffaste nyhetsankare.
– Jag förstår beslutet, säger hon generöst när vi ses för en pratstund i tv-huset. Pressekreterare Ulrika Lundgren Borg ser till att vi får varsin kaffe latte och ett rum att sitta i vars dörr går att stänga. Utanför faller ett lätt sommarregn och på redaktionen sjuder det av kreativitet och spända förväntningar.
– Det var ju världens chans för min syster så klart. Och jag förstod faktiskt redan förra sommaren att det skulle kunna hända. Sven Otto Littorin hade avgått och Hillevi blev utsedd till talesperson i arbetsmarknadsfrågor. Det var ju faktiskt inte helt osannolikt att hon skulle få en förfrågan om att bli minister.
Pappa i fängelse
Så kom valet, regeringsdeklarationen och presentationen av ministrarna. Därefter hände allt från en sekund till en annan för Karin.
- SVT gick omedelbart ut med ett pressmeddelande om att jag måste sluta. Jag var mentalt förberedd. Ändå var jag inte förberedd på hur det skulle kännas. Och jag blev otroligt ledsen. Jag var liksom inte riktigt klar med det där jobbet.
Karins är född och uppväxt i villaidyllen Sollentuna strax norr om Stockholm. Hon var yngst i en syskonskara om två pojkar och två flickor.
- Men mina bröder var betydligt äldre och hade redan flyttat hemifrån, så man kan gott säga att jag har vuxit upp med min syster.
Karins mamma var egen företagare, övertygad moderat och fritidspolitiker vilket gjort henne till såväl nämndeman som ledamot av kyrkofullmäktige. Karins pappa var speciallärare. Han hade gått ur statskyrkan, röstade blankt och hade suttit två, tre månader i fängelse för vapenvägran. Men de kompletterade och respekterade varandra, påpekar Karin.
– Pappa var faktiskt en av de sista internerna som satt på Långholmen. Jag minns att jag ritade teckningar som vi skickade till honom. Han skrev och berättade att han satte upp dem på väggen i cellen. "De andra farbröderna hade tanter på sina väggar", skrev han. Så här efteråt förstår man ju vad det var för tanter.
Karin funderade på att bli arkeolog men pappan tyckte att det var en dålig idé. "När du är klar har de redan hittat allt", sa han. Kanske menade han att hon till sin läggning var alldeles för otålig för ett sådant tålamodsprövande yrkesval.
– Mamma hade en bokföringsfirma. Hon tyckte att jag skulle gå ekonomisk linje på gymnasiet. Sedan skulle vi jobba ihop och kanske till och med köpa en dator! Det var hur stort som helst 1982.
Karin gick ekonomiska linjen men insåg tämligen omgående att ekonomi var det tråkigaste på den linjen. Det skulle hon verkligen inte ägna sig åt.
– Men jag lärde mig maskinskrivning och det har jag haft väldigt stor glädje av. Då hade jag också börjat fundera på att bli journalist. Men tyvärr räckte inte mina betyg för att komma in på Journalisthögskolan.
Karin for till Toscana i Italien för att jobba på en hundkennel ett år. Hon kom hem, läste italienska och hamnade i restaurangbranschen som husfru, restaurangansvarig och konferensvärdinna på ett konferenshotell. Hon hann dessutom med att luffa omkring i Sydamerika ett halvår tillsammans med en kompis.
– På den tiden hörde man knappt av sig hem när man var ute och reste. Det var alldeles för dyrt. Inga nyheter var därför goda nyheter i vår familj. Man ringde ett collect call då och då och sa att man mådde bra. Det fick räcka.
Olyckligt telegram
När Karin och hennes kompis kom till Ecuador hade de inte hört av sig på över en månad. Dessvärre gick det inte att ringa collect call därifrån så de bestämde sig för att skicka ett telegram med den informativa texten "Mar bra".
- När Posten ringde till mamma och sa att hon hade telegram från Ecuador trodde hon minst att det rörde sig om ett dödsbud. Hon blev superstressad och skyndade sig till postkontoret där hon fick visa sin legitimation för att få ut telegrammet. Jaha, var det allt, tänkte hon och läste "Mar bra!" Efter det fick vi lova att aldrig mer skicka några telegram.
Karin läste pressvetenskap i Lund när hon upptäckte att det fanns en journalistlinje på Skurups folkhögskola. Hon sökte och kom in och blev småningom utexaminerad som journalist. Då var hon redan sedan länge involverad i Studentradion som småningom förvandlades till närradion Radio P4 i Lund.
– När jag var klar på Skurup hade Kinnevik klivit in i närradion, så jag blev erbjuden jobb och fick lön helt plötsligt. Det var ju något nytt. Lön var man inte van vid.
Karin berättar hur närradiokanalen med regelbundenhet sände reklam trots att det var förbjudet. De föreningsknutna sändningstillstånden drogs in ett efter ett men det fanns gott om föreningar som kunde ta vid så det gjorde ingenting. Genom lagändringen 1993 blev det sedan fritt fram för kommersiell radio.
Tackar Sievert
I mitten av 90-talet blev Karins jämnåriga chef, Johanna Unghanse, erbjuden ett jobb som redaktör hos Sievert Öholm på debattprogrammet "Svar Direkt". Hon ville inte flytta till Göteborg ensam så hon föreslog att Karin kunde få bli researcher.
– Vi reste dit och släpptes in på Sievert Öholms tjänsterum. Det var första gången jag var på Sveriges Television så det var jättestort! Sievert pratade med Johanna och jag förberedde mig på en anställningsintervju. Jag måste ju säga något smart! Men när Sievert var klar med henne bara tittade han på mig. "Johanna säger att du är bra, så då får jag väl tro på det". Därmed var det slut på intervjun. Jag tror aldrig att jag öppnade munnen ens. Men när jag åkte hem från Göteborg hade jag fått jobb som researcher!
Karin påpekar att det är Sievert Öholms förtjänst alltihop. Utan honom hade hon förmodligen aldrig blivit programledare.
– Vi jobbade med "Kvällsöppet" när plötsligt en av de tre programledarna hoppade av. "Du kan väl bli programledare", sa Sievert varpå jag ringde pappa och frågade. "Så klart du kan", sa han utan att bli ett dugg imponerad. Tre dagar senare satt jag i rutan. Jag fick lära mig jobbet medan jag gjorde det. Så skulle det aldrig kunna gå till i dag.
Karin, som hette Pettersson då, lämnade Göteborg för Stockholm sommaren 1996 och en kväll på krogen mötte hon kärleken i Johnny Hübinette.
– Han är också från Sollentuna. Vi spelade faktiskt i samma handbollsklubb när vi växte upp så vi kände rätt väl till varandra. Och så möttes vi igen 17 år senare. Det var ju lite märkligt.
Karin beskriver sin man som en väldigt bra person.
- Vi passar ihop helt enkelt. Vi är ett väldigt bra team. Men han är så mycket coolare än jag. Jag är hetsig och otålig, han är tålmodig och tar det lugnt.
Sedan barnen Adam, 13, och Erika, 12, kommit till världen gjorde de slag i saken och gifte sig. De flyttade dessutom tillbaka till Sollentuna. Därmed är cirkeln sluten, som hon säger.
– Det var ju väldigt omvälvande att bli förälder. Plötsligt insåg man att det finns sådant i livet som verkligen är på allvar. Föräldraledigheten delade vi rakt av. Jag var ju frilans så jag kunde inte vara borta så länge från jobbet. Och det var sak samma för Johnny som redan då drev sitt måleri.
Liknar Skavlan
Familjen har sedan några månader utökats med en svart labrador modell större som lystrar till namnet Winston som i Churchill. Han är ung, vild och bångstyrig, säger Karin som i höst ska ta honom med på dressyrkurs. Fram till dess drar hon alltså upp planerna för "Hübinette" som hon hoppas ska bli en riktig programsuccé. Gäster bjuds in och intervjuerna planeras noga för så går det till i TV.
– Jag brukar säga att programmet blir ett slags mellanting mellan Skavlan och Agenda. Jag tänker mig en sorts personporträtt på aktuella personer inom näringsliv, politik, idrott och kultur och vill försöka ge en mer komplett bild av människan bakom rubrikerna. Sedan återstår att se hur öppenhjärtliga mina gäster kommer att bli. Jag kan bara hoppas på det bästa.
Monica Antonsson
Bästa glassen
Jag väljer vad vi i familjen kallar finglass som bara finns i välsorterade matvarubutiker och som kostar lite mer. Barnen äter både bigpack och GB-glass.
Bästa plagget
Jag gillar att jobba med händerna så jag väljer ett par bra arbetshandskar.
Bästa maten
Allt som går att lägga på grillen
Bästa drinken
Jag är dålig på drinkar men kan tycka det är gott med en gin och tonic någon gång.
Bästa musiken
Det är sällan jag kommer åt kanalerna på bildradion men min dotter och jag har enats om att Veronica Maggios senaste skiva är rätt bra.
Bästa resmålet
Att åka ut till en öde kobbe i vår lilla samägda plastbåt.
Bästa avkopplingen
Att sitta på den lilla kobben, lyssna på en sommarpratare i radio och lösa korsord.
Min perfekta sommardag.
Ovanstående.
Annars är det ju himla kul att måla och renovera huset också. Det finns alltid något att göra.
Hobbisar
Det är årstidsbundet men jag spelar fortfarande handboll i ett slags hobbylag.
Långfärdsskridskor om det finns is.
Svamp om det är höst och fuktigt
Just nu hunden. Varje dag inleds med en lång promenad i skogen.
– Jag förstår beslutet, säger hon generöst när vi ses för en pratstund i tv-huset. Pressekreterare Ulrika Lundgren Borg ser till att vi får varsin kaffe latte och ett rum att sitta i vars dörr går att stänga. Utanför faller ett lätt sommarregn och på redaktionen sjuder det av kreativitet och spända förväntningar.
– Det var ju världens chans för min syster så klart. Och jag förstod faktiskt redan förra sommaren att det skulle kunna hända. Sven Otto Littorin hade avgått och Hillevi blev utsedd till talesperson i arbetsmarknadsfrågor. Det var ju faktiskt inte helt osannolikt att hon skulle få en förfrågan om att bli minister.
Så kom valet, regeringsdeklarationen och presentationen av ministrarna. Därefter hände allt från en sekund till en annan för Karin.
- SVT gick omedelbart ut med ett pressmeddelande om att jag måste sluta. Jag var mentalt förberedd. Ändå var jag inte förberedd på hur det skulle kännas. Och jag blev otroligt ledsen. Jag var liksom inte riktigt klar med det där jobbet.
Karins är född och uppväxt i villaidyllen Sollentuna strax norr om Stockholm. Hon var yngst i en syskonskara om två pojkar och två flickor.
- Men mina bröder var betydligt äldre och hade redan flyttat hemifrån, så man kan gott säga att jag har vuxit upp med min syster.
Karins mamma var egen företagare, övertygad moderat och fritidspolitiker vilket gjort henne till såväl nämndeman som ledamot av kyrkofullmäktige. Karins pappa var speciallärare. Han hade gått ur statskyrkan, röstade blankt och hade suttit två, tre månader i fängelse för vapenvägran. Men de kompletterade och respekterade varandra, påpekar Karin.
– Pappa var faktiskt en av de sista internerna som satt på Långholmen. Jag minns att jag ritade teckningar som vi skickade till honom. Han skrev och berättade att han satte upp dem på väggen i cellen. "De andra farbröderna hade tanter på sina väggar", skrev han. Så här efteråt förstår man ju vad det var för tanter.
Karin funderade på att bli arkeolog men pappan tyckte att det var en dålig idé. "När du är klar har de redan hittat allt", sa han. Kanske menade han att hon till sin läggning var alldeles för otålig för ett sådant tålamodsprövande yrkesval.
– Mamma hade en bokföringsfirma. Hon tyckte att jag skulle gå ekonomisk linje på gymnasiet. Sedan skulle vi jobba ihop och kanske till och med köpa en dator! Det var hur stort som helst 1982.
Karin gick ekonomiska linjen men insåg tämligen omgående att ekonomi var det tråkigaste på den linjen. Det skulle hon verkligen inte ägna sig åt.
– Men jag lärde mig maskinskrivning och det har jag haft väldigt stor glädje av. Då hade jag också börjat fundera på att bli journalist. Men tyvärr räckte inte mina betyg för att komma in på Journalisthögskolan.
Karin for till Toscana i Italien för att jobba på en hundkennel ett år. Hon kom hem, läste italienska och hamnade i restaurangbranschen som husfru, restaurangansvarig och konferensvärdinna på ett konferenshotell. Hon hann dessutom med att luffa omkring i Sydamerika ett halvår tillsammans med en kompis.
– På den tiden hörde man knappt av sig hem när man var ute och reste. Det var alldeles för dyrt. Inga nyheter var därför goda nyheter i vår familj. Man ringde ett collect call då och då och sa att man mådde bra. Det fick räcka.
Olyckligt telegram
När Karin och hennes kompis kom till Ecuador hade de inte hört av sig på över en månad. Dessvärre gick det inte att ringa collect call därifrån så de bestämde sig för att skicka ett telegram med den informativa texten "Mar bra".
- När Posten ringde till mamma och sa att hon hade telegram från Ecuador trodde hon minst att det rörde sig om ett dödsbud. Hon blev superstressad och skyndade sig till postkontoret där hon fick visa sin legitimation för att få ut telegrammet. Jaha, var det allt, tänkte hon och läste "Mar bra!" Efter det fick vi lova att aldrig mer skicka några telegram.
Karin läste pressvetenskap i Lund när hon upptäckte att det fanns en journalistlinje på Skurups folkhögskola. Hon sökte och kom in och blev småningom utexaminerad som journalist. Då var hon redan sedan länge involverad i Studentradion som småningom förvandlades till närradion Radio P4 i Lund.
– När jag var klar på Skurup hade Kinnevik klivit in i närradion, så jag blev erbjuden jobb och fick lön helt plötsligt. Det var ju något nytt. Lön var man inte van vid.
Karin berättar hur närradiokanalen med regelbundenhet sände reklam trots att det var förbjudet. De föreningsknutna sändningstillstånden drogs in ett efter ett men det fanns gott om föreningar som kunde ta vid så det gjorde ingenting. Genom lagändringen 1993 blev det sedan fritt fram för kommersiell radio.
Tackar Sievert
I mitten av 90-talet blev Karins jämnåriga chef, Johanna Unghanse, erbjuden ett jobb som redaktör hos Sievert Öholm på debattprogrammet "Svar Direkt". Hon ville inte flytta till Göteborg ensam så hon föreslog att Karin kunde få bli researcher.
– Vi reste dit och släpptes in på Sievert Öholms tjänsterum. Det var första gången jag var på Sveriges Television så det var jättestort! Sievert pratade med Johanna och jag förberedde mig på en anställningsintervju. Jag måste ju säga något smart! Men när Sievert var klar med henne bara tittade han på mig. "Johanna säger att du är bra, så då får jag väl tro på det". Därmed var det slut på intervjun. Jag tror aldrig att jag öppnade munnen ens. Men när jag åkte hem från Göteborg hade jag fått jobb som researcher!
Karin påpekar att det är Sievert Öholms förtjänst alltihop. Utan honom hade hon förmodligen aldrig blivit programledare.
– Vi jobbade med "Kvällsöppet" när plötsligt en av de tre programledarna hoppade av. "Du kan väl bli programledare", sa Sievert varpå jag ringde pappa och frågade. "Så klart du kan", sa han utan att bli ett dugg imponerad. Tre dagar senare satt jag i rutan. Jag fick lära mig jobbet medan jag gjorde det. Så skulle det aldrig kunna gå till i dag.
Karin, som hette Pettersson då, lämnade Göteborg för Stockholm sommaren 1996 och en kväll på krogen mötte hon kärleken i Johnny Hübinette.
– Han är också från Sollentuna. Vi spelade faktiskt i samma handbollsklubb när vi växte upp så vi kände rätt väl till varandra. Och så möttes vi igen 17 år senare. Det var ju lite märkligt.
Karin beskriver sin man som en väldigt bra person.
- Vi passar ihop helt enkelt. Vi är ett väldigt bra team. Men han är så mycket coolare än jag. Jag är hetsig och otålig, han är tålmodig och tar det lugnt.
Sedan barnen Adam, 13, och Erika, 12, kommit till världen gjorde de slag i saken och gifte sig. De flyttade dessutom tillbaka till Sollentuna. Därmed är cirkeln sluten, som hon säger.
– Det var ju väldigt omvälvande att bli förälder. Plötsligt insåg man att det finns sådant i livet som verkligen är på allvar. Föräldraledigheten delade vi rakt av. Jag var ju frilans så jag kunde inte vara borta så länge från jobbet. Och det var sak samma för Johnny som redan då drev sitt måleri.
Liknar Skavlan
Familjen har sedan några månader utökats med en svart labrador modell större som lystrar till namnet Winston som i Churchill. Han är ung, vild och bångstyrig, säger Karin som i höst ska ta honom med på dressyrkurs. Fram till dess drar hon alltså upp planerna för "Hübinette" som hon hoppas ska bli en riktig programsuccé. Gäster bjuds in och intervjuerna planeras noga för så går det till i TV.
– Jag brukar säga att programmet blir ett slags mellanting mellan Skavlan och Agenda. Jag tänker mig en sorts personporträtt på aktuella personer inom näringsliv, politik, idrott och kultur och vill försöka ge en mer komplett bild av människan bakom rubrikerna. Sedan återstår att se hur öppenhjärtliga mina gäster kommer att bli. Jag kan bara hoppas på det bästa.
Monica Antonsson
Bästa glassen
Jag väljer vad vi i familjen kallar finglass som bara finns i välsorterade matvarubutiker och som kostar lite mer. Barnen äter både bigpack och GB-glass.
Bästa plagget
Jag gillar att jobba med händerna så jag väljer ett par bra arbetshandskar.
Bästa maten
Allt som går att lägga på grillen
Bästa drinken
Jag är dålig på drinkar men kan tycka det är gott med en gin och tonic någon gång.
Bästa musiken
Det är sällan jag kommer åt kanalerna på bildradion men min dotter och jag har enats om att Veronica Maggios senaste skiva är rätt bra.
Bästa resmålet
Att åka ut till en öde kobbe i vår lilla samägda plastbåt.
Bästa avkopplingen
Att sitta på den lilla kobben, lyssna på en sommarpratare i radio och lösa korsord.
Min perfekta sommardag.
Ovanstående.
Annars är det ju himla kul att måla och renovera huset också. Det finns alltid något att göra.
Hobbisar
Det är årstidsbundet men jag spelar fortfarande handboll i ett slags hobbylag.
Långfärdsskridskor om det finns is.
Svamp om det är höst och fuktigt
Just nu hunden. Varje dag inleds med en lång promenad i skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar