Allas Veckotidning
Nr 13, 2011
I dag oroar sig Bodil Malmsten för hur tiden ska räcka...
Engång ville jag inte leva
Efter den 4 april ska det skrivas. Så fort succéturnén på scen är över.
Romaner, filmmanus, teaterpjäser och den nya diktsamlingen.
Bodil Malmsten har lämnat franska Finistère och är tillbaka i "plaskdammen".
Och hon trivs!
– Jag blev plötsligt så trött på att jag beter mig så där tantigt, säger hon där hon sitter uppkrupen i sin stora bruna soffa. Efter 13 år är hon tillbaka i Stockholm där hon bor i en hemtrevlig liten våning tre trappor upp över gården. Stadsdelen håller hon för sig själv. Hon vill varken kallas söderböna eller vasastanprofil.
– Det är helt och hållet mitt eget fel att jag viker undan så där för gubbarna. Till sist insåg jag att något måste göras. Det blev en turné som sedan dess har växt till en lavin som bara rullar på av sig själv. Två premiärkvällar på Södra Teatern blev fyra och nu turnerar jag landet runt hela våren.
Räddat med nödrop
Författaren, dramatikern, poeten, översättaren och kulturskribenten Bodil Malmsten kan numera alltså även skriva estradör på visitkortet. Trots att hon avskyr att stå på scenen. Skådespelardrömmen hon bar på som barn hemma i Bjärne i Näs församling i södra Jämtland har hon för länge sedan glömt.
– Min syster Åsa och jag växte upp med vår mamma, säger hon. Pappa bodde i Stockholm. Han tillhörde en överklassgeneration som revolterade genom att bli kommunister. Det var lite känsligt för farmor och farfar som var blå. Han talade ryska och var verksam som tolk innan han utbildade sig till agronom.
Ett stenkast från barndomshemmet bodde mormor och morfar. Han satt i kommunfullmäktige och var Bjärnes starke man.
– Morfar var en gammaldags troende sosse som trodde på jämlikhet, säger Bodil. Han var nykterist och medlem i godtemplarlogen Lyran. På den tiden fanns ju inget måttlighetsdrickande. De som drack sprit var alkoholister. Morfar tog hand om dem alla. Han var förmyndare åt folk som inte klarade sig själva likaväl som han ordnade eget boende med bra hemvård åt de gamla som inte ville flytta till ålderdomshemmet.
– Vi har med ett nödrop lyckats behålla föräldrahemmet trots att vi inte har haft tid att sköta det. Huset höll faktiskt på att falla samman när Åsa äntligen tog tag i det. Jag har mest bara bidragit ekonomiskt. Men jag har i alla fall dragit in golvvärme i duschen. Och nu har vi börjat renovera storstugan också.
Alla i Bjärne talade jämtska som är ett mål och ingen dialekt, påpekar Bodil. Men i skolan var jämtska förbjudet. Inte ens på vägen dit fick barnen tala mål.
– Rikssvenska var ett huvudstadsspråk, ett härskarspråk och ett överklasspråk, tyckte jag då. Det var helt enkelt en fråga om klasstillhörighet. Men det blev ännu värre när vi kom med rälsbussen till Östersund för att börja i läroverket. Då var man bonnunge också och längst ner i hierarkin. Stadsbarnen var mycket finare vi. De hade ju både hiss och kylskåp. Vi som kom med rälsbussen kom alltid för sent och fick springa till morgonsamlingen i våra pjäxor.
Tolv år gammal kom Bodil till en fosterfamilj i Vällingby. Det var ingens fel. Alla berörda hade gjort så gott de kunde. Men Bodil vantrivdes och hoppades att pappan skulle komma till hennes räddning. Först som vuxen har hon förstått varför det inte gick.
Självmordstankar
– Jag trodde länge att han hade stuckit ifrån oss och var faktiskt ganska arg. Så småningom har jag förstått att han inte gjorde det. Och vad är det förresten som säger att alla föräldrar alltid ska göra allt rätt?
– Jag umgicks under lång tid med självmordstankar och samlade sömntabletter som jag tog från min fostermor.
Bodil var, som hon säger, nervös till sin läggning och vissen i nerverna. Det har hon fått bära med sig genom livet. Numera finns mediciner som gör att hon slipper lida av det.
– Jag är så tacksam att jag lever i en tid då antidepressiva medel har samma status som diabetessprutor och blodtrycksmedicin. Man ska inte behöva leva i mörker bara för att man är en sån som sörjer, ältar och fastnar för det negativa.
Sjutton år gammal fick Bodil följa farföräldrarna till Italien där farfar, möbelformgivaren Carl Malmsten, skulle skriva en bok. Det blev en välkommen andningspaus för Bodil som njöt av vistelsen i eget rum med utsikt över Medelhavet.
- Farmor som annars var så sträng var jättesnäll och farfar som var en väldigt respektingivande patriark var både rolig och knasig.
Bodil återvände aldrig till fosterföräldrarna. De orkade inte med henne för att hon aldrig var glad, säger hon. Undra på det när hon inte visste hur hon skulle bära sig åt för att leva.
Blev en vändpunkt
Bodil hamnade av en slump hos socialläkaren Nils Bejerot som frågade om det verkligen inte fanns något hon ville göra i livet.
– Han var den första i hela psyksvängen som ställde den frågan till mig. Det var verkligen en vändpunkt! Jag svarade att jag nog skulle vilja skriva. Han bad om ett smakprov som han i sin tur visade för en kulturkritiker. Jag fick väl inget beröm direkt men det var ändå lite uppmuntrande.
Barnavårdsnämnden ordnade en plats på Viggbyholms internatskola åt Bodil och efter avslutad utbildning blev hon elev hos en fotograf på söder.
– Jag fick bära sladdar och vara med på deras plåtningar. Ibland fick jag till och med låna deras hasselbladare. Samtidigt började jag måla och teckna på fria målarskolor som Idun Lovén som låg fem trappor upp utan hiss på David Bagares gata. Det var som på en fransk konstskola, takfönster och gipsbyster. Jag har massor av teckningar därifrån.
Bodil behöver inte leta särskilt länge. Ett tiotal inramade målningar från den tiden står lutade mot väggen.
– Den här kom jag in på Konstakademin med, säger hon. Jag utbildade mig där när jag träffade Peter som gick på Konstfack.
Bodil och Peter flyttade ihop och fick en dotter 1967, en dotter som idag försett Bodil med barnbarn.
– På den tiden bodde man i rivningshus för 50 spänn per månad och eldade i fotogenkamin. Vi bodde i ett sagobokshus i Segeltorp med dass på gården innan vi flyttade in i ett rivningshus på Hagagatan inne i stan.
Bodil skrev och Peter illustrerade i tidningar och böcker. Så småningom övergick de till att göra barnprogram i TV.
– Vi var inga hippies som rökte hasch och bar konstiga kläder på gärdesfester. Vi gillade jazz och föredrog att sitta på golvet med våra vänner och dricka te.
När de så småningom gick de skilda vägar fortsatte Bodil att göra TV-program. Hon skrev revy för stadsteatern, pjäser för Dramaten, radio- och TV-teater och översatte musikaler som A Chorus Line.
– Man måste ju försörja sig, säger hon. Måleriet lade jag på hyllan. Mitt konstnärliga skapande i den branschen var inte lämpat att försörja sig på.
Resten är svensk litteraturhistoria. Efter debuten med diktsamlingen "Dvärgen Gustaf"1977 har Bodil berikat den svenska litteraturen med otaliga diktsamlingar, novellsamlingar, romaner och teaterstycken.
Tänkte inte återvända
Så plötsligt meddelande Bodil att hon skulle lämna Sverige för departementet Finistére i Bretagne i Frankrike. Det är tio år sedan nu.
– Mitt barn och min mamma klarade sig på egen hand och mina gamla män var självgående. Jag hade fyllt 55 år och tyckte att jag hade befunnit mig i samma plaskdamm tillräckligt länge. Så jag köpte ett hus i en liten by vid Atlanten och gjorde det till min värld i böckerna. Det var en enorm befrielse att inte längre vara en del av det svenska.
Bodil kände sig inte det minsta ensam i Finistére trots att hon inte ens talade franska. Språket lärde hon sig själv genom att läsa böcker, se på tv och prata med grannarna.
– Och så inredde jag ett gästrum i garaget där mina vänner kunde bo när de kom på besök. Här ska jag dö, tänkte jag, men inte på mycket länge än. Jag hade inga som helst planer på att återvända till Sverige.
Men det har hon alltså gjort. Och nu trivs hon bra med det. Gladast är läsekretsen som får möta henne livs levande på turné.
– När den är överstånden ska jag bara skriva en lång period. Det är filmmanus, teaterpjäser, den nya diktsamlingen och alla romanerna som vill ut. Jag oroar mig ständigt för att jag inte ska hinna med allt.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar