Nr 37, 2011
Skilsmässan från Alcazar kom naturligt
Nu gör Lina Hedlund succé i "Gäster med gester"
Lina och Nassim hade en romans i tonåren och sedan förlorade de kontakten.
Trots att de arbetade i samma bransch och bodde i samma stad korsades aldrig deras vägar. Men när de äntligen möttes igen var saken klar!
– När jag fick höra att "Gäster med gester" skulle väckas till liv bad jag faktiskt att få vara med, säger Lina. Tänk på mig om det blir så! Några veckor senare ringde de. Nu är serien inspelad och det är det roligaste jag någonsin gjort!
Följer magkänslan
Legendariska "Gäster med gester" skapades av Lennart Swahn och Karin Falck 1982. Serien sändes fram till 1998 och när den nu återkommer känns flera ansikten igen. Eller vad sägs om Johannes Brost, Robert Gustafsson, Lennie Norman, Jeja Sundström, My Holmsten och Mi Ridell. Bland nya deltagare märks Morgan Alling, Martina Haag och Petra Mede.
– Jag ingår i ett lag med Christine Meltzer och Peter Magnusson, säger Lina. Vi har dessutom en gästartist varje gång.
Lina menar att "Gäster med gester" var en väldigt annorlunda upplevelse eftersom ingen kunde repetera eller förbereda sig på annat sätt.
– Arbetsdagarna fylldes av skratt! Det var bara att kasta sig rakt ut i luften och hoppas att man skulle komma ner på fötterna. Tokiga och galna saker hände mest hela tiden.
Lina, som just nu dessutom är aktuell i Doobidoo, sitter och berättar på ett litet gemytligt kafé mitt i Stockholm. Hon knaprar på en kycklingsallad med bacon, quinoa och avokado och dricker vatten till. Bara några dagar tidigare har hon gjort sitt sista jobb med Alcazar hos Lotta på Liseberg. Och nu är skilsmässan ett faktum. Medlemmarna går åt skilda håll. Därmed är det också dags för Lina att på allvar ta tag i sånt hon tidigare inte hunnit med.
– Andreas ska spela musikal i Malmö i höst. Därför blev det naturligt för oss att göra en paus på obestämd tid. Men när en dörr stängs, så öppnas oftast en annan. Jag är inte den som sätter mig inte ner och rullar tummarna. Men jag har inga speciella mål. Jag följer min magkänsla som hittills aldrig har lett mig fel.
Lina kom till världen i Kilafors, en liten tätort med ett par tusen invånare i Hanebo socken närmare bestämt i Bollnäs kommun. Storasyster Hanna, som hade hunnit fylla tre år, blev hennes bästa och närmaste vän som hon sedan dess gått hand i hand genom livet med.
– När Hanna gick i musikfolkhögskolan i Göteborg och jag hade tänkt åka till London som aupair övertalade hon mig att söka in på hennes skola. Då gjorde jag det. Och det har jag aldrig ångrat. Senare var det förstås också Hanna som uppmanade mig att söka till Wallmans.
Barndomshemmet var en trygg idyll i det undersköna Hälsingland. Det var dessutom fyllt av musik. Linas pappa, som då var lärare och reparatör av bleckblåsinstrument, spelade nämligen trombon och banjo med några kompisar i jazzkvartetten Belse-gubbs. Tre av fruarna sjunger dessutom Andrew Sisters i sångtrion Belse-Belles.
– De är så söta, säger Lina. Och när jag kommer hem får jag heta Baby Belle.
Miljön var en gata längs vilken husen låg tätt. Glada ungar fanns i varenda kåk. Alla sprang ut och in hos varandra varhelst det vankades nybakta bullar eller annat gott. Några artistdrömmar var det inte tal om på den tiden. Lina spelade visserligen påskrevy på byns biograf en gång om året likaväl som att hon sjöng i kyrkokören men i själ och hjärta var hon en inbiten hästtjej.
Måste avlivas
– Jag drömde om att bli ryttarinna och tillbringade varje ledig stund i stallet, säger Lina som i ur och skur gick upp tidigt om morgnarna för att hinna mocka åt hästarna innan det ringde in till första lektionen i skolan.
– Det är ett riktigt slitgöra, suckar hon. Jag har insett det nu när jag har tagit upp ridningen igen. Det är hur tungt som helst! Men det tänkte man inte på då. Man blev självständig och ödmjuk och tyckte att allting var roligt.
Linas favorithäst var en arab vid namn Jasmine. När hon skulle säljas gick föräldrarna in och köpte hästen.
– Jag fick en egen häst! Vilken lycka! Dessvärre varade det inte så länge. Jag lånade ut henne en dag. Då bröt hon benet och måste avlivas. Det var mitt livs första trauma. Jasmine var ju min bästa vän! Jag sov hos mamma i två veckor innan jag började komma till ro igen.
Därmed dalade intresset för hästar. Linas fyllde 15 år och annat i livet tog över. Hon gick högstadiet och gymnasiet Bollnäs, närmare bestämt estetisk linje med inriktning på sång och dans.
– Det var då jag kände att jag hade hittat hem. Sång hade dittills varit Hannas grej. Nu fick jag äntligen fick jag blomma ut själv. Plötsligt visste jag vad jag ville göra. Men några mål satte jag inte upp då heller. Jag har aldrig varit någon strateg över huvud taget.
Lina gick musikfolkhögskolan i Göteborg och åkte därefter till Rhodos som artist vid en semesteranläggning. I över ett halvår showade hon både morgon, middag och kväll fem dagar i veckan.
- Det var en otroligt bra skola.
– Det var också fantastisk, säger hon. Man får sjunga all sorts musik och stå på scenen fem, sex kvällar i veckan. Den sortens scentid kan man inte få någon annanstans. Det passar mig. Jag vill att det ska kännas att man jobbar. Det kommer ju av lusten till musiken och längtan efter att få stå på scenen. Så länge man känner så kan man jobba hur mycket som helst.
Lina och Hanna tävlade i Melodifestivalen 2002 och slutade på nionde plats. Året därpå gjorde Lina ett eget försök som strandade i andra chansen. Hon släppte en singel, spelade fars med Thoma Pettersson i Halmstad och gjorde musikal i Kramfors om Ådalen 1931. Efter en musikal med Ted Gärdestads musik och några säsonger med musikalen Cabaret värvades hon till Alcazar och blev rikskänd.
– Vi repeterade in tre, fyra nummer och gjorde ett gästspel på nattklubben G-A-Y i London. Det blev succé och på planet hem bestämde vi oss för att verkligen satsa. Några veckor senare for vi till Turkiet där jag på bara en vecka repeterade in Alcazars hela repertoar med texter och koreografi. Det var ett mastodontjobb. Ibland gick det bara runt i mitt huvud av alla ord och anvisningar.
Båda var singel
2008 kom första singeln med Alcazar och året därpå hitlåten "Stay the night" som blev gruppens största succé. Men nu, när de står på topp, har de alltså lagt av.
– Ja, så är det, säger Lina. Och det känns bra trots att avskedet var vemodigt. Jag älskar vartenda jobb med Alcazar och kommer att sakna det mycket. Samtidigt är det ju bra att ha något att längta efter.
Lina hade en liten romantisk fling med musikern, programledaren och skådespelaren Nassim Al Fakir redan 1997. Hon gick sista året i musikgymnasiet och han gick på folkhögskolan i Bollnäs.
– Jag var till och med här i Stockholm och hälsade på hans föräldrar, säger Lina. Men sedan åkte ju jag till Göteborg och Rhodos.
Deras vägar skildes åt men Lina kunde följa Nassims karriär på avstånd bland annat som programledare för Bolibompa.
– Men vi hade faktiskt inte stött ihop en enda gång här i Stockholm, trots att vi jobbar i samma bransch, när Alcazar i maj 2009 skulle göra en radiointervju. Vi kom dit och där satt Nassim som programledare! Det var verkligen tajming. Jag var singel sedan två månader och han likaså. Vi bestämde oss för att ta en fika och på den vägen är det.
Viktigt att träna
Lina och Nassim köpte så småningom en lägenhet i Vasastan där de bor sedan ett år. Det känns som att ha kommit hem, menar Lina som har haft tolv adresser bara i Stockholm sedan hon flyttade hemifrån.
– När vi kom till Vasastan visste vi att vi hade hittat rätt. Det är som en småstad i staden med spännande butiker, trevliga kaféer och mysiga restauranger. Många av våra vänner bor här och det är nära till naturen.
Lina tänker på Hagaparken som med stora grönområden för träning och friluftsliv bara ligger 15 minuter bort.
– Träningen är viktigt för både mig och Nassim. Fast vi tränar på lite olika sätt. Jag joggar bäst själv och han joggar bäst med mig, skrattar hon. Hur som helst så mår man bättre och blir gladare av att röra på sig. Det är en investering helt enkelt.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar