Nöjeskungen Hasse Wallman

Hemmets Veckotidning

Nr 28, 2000

Mitt liv har varit fullt av äventyr

- men när jag låg i diket med bruten nacke trodde jag allt var slut...

Nöjeskungen Hasse Wallman har aldrig varit rädd för att göra det där lilla extra. 

För att snabbt skapa sig ett rykte lovade han publiken både Cliff Richard och Elvis Presley.

- När ridåg gick upp blev det först knäpptyst i salongen, sen brakade skrattsalvorna loss!

Men livet har inte alltid varit så lätt...

Någon kallade den Wallmanska villan för en gräddig bröllopstårta. Uttrycket hamnade i tidningen och nu kallas den så. Och nog är den så nära himmelriket man kan komma. Åsynen av huset på höjden med välkrattade grusgångar och oklanderligt vitt staket runt hagarna, är som klippt och skuren ur vilken filmklassiker som helst från den amerikanska södern.

- Vi frågade överallt efter ett hus vid vattnet, inte så långt från stan och med plats för ett par tre hästar, säger Hasse. Efter ett år ringde en mäklare och sa att han hade hittat vårt drömställe.

Nöjeskungen Hasse Wallman, hans Marie och barnen Veronica och Marcus fann sitt privata paradis i Västra Skägga på norra Värmdö för snart 20 år sedan. Huset är numera renoverat, ombyggt och försett med miljövänlig sjövärme. Hästar betar i hagarna och vid bryggan guppar båten. På skäret ute i viken häckar sjöfåglar och bortom det stävar såväl småbåtar som Finlandsfärjor ut mot Ålands hav. Inne vid land hörs bara fågelkvitter och vindens sus i trädtopparna men då och då även skottsalvorna från KA1 på Rindö strax intill, där prins Carl Philip just nu gör sin värnplikt.

- De drabbas nog snart av nedskärningar, säger Hasse hoppfullt där han sitter på bryggan och metar. Gäddan han har haft korn på hela morgonen har just dragit sin kos.
- Härom dagen fick jag upp en riktig bumling, säger han. Där ute vid skäret har jag fått två riktigt stora gäddor, en på 15 och en på 19 kilo.

Ridning är Hasses stora hobby med vilken han är så framgångsrik, att han har blivit svensk mästare i såväl hopp- som terräng- och distansritt. Hemma i Västra Skägga rider han mest i skogen, en hobby som så sent som i julas höll på att ta en ände med förskräckelse.
- Jag var någon kilometer hemifrån när jag lät hästen gå över från trav till skritt, säger Hasse. Plötsligt halkade den. Det var så halt på vägen att vi hamnade i diket båda två. Som tur var hade jag mobiltelefonen med mig och kunde ringa efter hjälp.

Hasse hade svårt att resa sig, så hustru Marie hjälpte honom hem. Men innan ambulansen var på plats, hade både nacke och rygg färgats blåsvarta.
- Det visade sig, att jag hade brutit nacken, säger Hasse som opererades dagen före nyårsafton. Först nu säger doktorn, att jag är frisk. Men jag får räkna med värk i musklerna ännu ett år.

Hasse är medveten om, att han bara var någon millimeter från döden där han låg i diket. Kanske hade han rent av änglavakt. Nu efteråt känns livet ljusare än förr och små glädjeämnen har blivit större.
- Naturen tycks märkligt nog vackrare, säger han. Och barnbarnen gör mig gladare än någonsin.

 

Publiken gillade mitt

fräcka aprilskämt      
Som barn drömde Hasse om att bli skådespelare. Han underhöll grannarna hemma på gården i Bromma och blev småningom lekledare för scouterna. Som tecknare ritade han serier i de stora tidningarna innan han 1959 blev ungdomsledare på Stockholms största ungdomsgård Kingside. Där startade han artistskola och ledde Vassa Wasses Kabaré med sina talanger om lördagskvällarna. Länge levde minnet kvar av hans aprilskämt från tidigt 60-tal. I Kingsides annonser stod att Cliff Richard skulle sjunga och publiken strömmade till. När ridån gick upp stod en ensam grammofon på scenen och spelade en skiva med idolen.
- Efter 30 sekunders tystnad brakade skrattsalvorna loss, säger Hasse. Plötsligt insåg ungdomarna, att det var första april.

Sommaren 1959 hade Hasse sällskap med en flicka. Det var bara en tidsfråga, innan de skulle växla ringar, trodde han. Den unga damen for emellertid på gymnastikläger och Hasse kom efter för att hälsa på.
- Jag hann inte mer än komma dit, förrän hon presenterade sin nye kille som var en riktig muskelknutte. Jag visste inte vilken bergvägg jag skulle köra in i när jag for därifrån. Väl hemma i Stockholm gick jag på krogen och söp mig full.

Plötsligt stod 18-åriga Marie framför honom och morgonens tragedi vändes till kvällens happy end. De dansade, bytte telefonnummer och på den vägen är det.
- För säkerhets skull fick hon ta hand om väskinlämningen på Kingside. Jag ville ju inte att hon inte skulle gå ut och bli kär i någon annan.

Hasse blev talangscout på skivbolag, idéspruta åt Lennart Hyland och marknadschef för Gröna Lund innan han startade dansstället Badholmen i Saltsjöbaden.
- Huset hade stått tomt i tio år när jag hyrde det av Grand hotell. Jag hade inga pengar så jag drog igång krogen med en bluff. Min fina adress - Grand hotell, Saltsjöbaden - räckte för att leverantörerna skulle ställa upp med krediter.

Tidningarna hade skrivit mycket om den blivande krogen och de beräknade 400 premiärgästerna blev dubbelt så många.
- Det var succé och katastrof på samma gång. Både mat och dryck tog slut redan klockan tio. Mitt i detta kaos kom Grand hotells direktör och advokat och bad att få se mitt kontrakt. De rev sönder det framför näsan på mig och erbjöd mig ett annat med sämre villkor. De insåg att Badholmen var en succé och ville ha större del av kakan. Jag hade inget annat val än att skriva på.

Tog hit både Beatles

och Rolling Stones

Några år senare vände Hasse upp och ned på hela Nöjessverige med ryktet om att han tänkte ta hit Elvis Presley.
- Jag ville satsa stort och det största jag kunde göra var att ta hit Elvis. Min kompanjon åkte till Amerika med en stor dalahäst under armen men han fick bara träffa managern, överste Tom Parker. Gästspelet skulle kosta en halv miljon och jag började leta en lämplig lokal - Råsundastadion. Elvis kom emellertid inte. I stället tog jag hit Beatles, Rolling Stones och en rad andra världartister.

Hasse blev så småningom Sveriges nöjeskung. Han har drivit de största krogarna varav Wallmans Salonger, Golden hits, Engelen och Kolingen ännu består. Han var också den som såg till att Chinateatern fick spela musikaler som Grease, Fame och Cats. I dag driver han Intiman, där Charley´s tant gjort succé under våren och där ”Lorden från gränden” står på tur. Hasse har en omvittnad fingertoppskänsla för succé. Själv mäter han den i ringlande köer till biljettluckorna. Han vet bara alltför väl att ödmjukhet är en förutsättning för framgång. Den hårda branschen förutsätter emellertid också rätt hårda nypor.

- I slutet av 60-talet fick jag stifta bekantskap med Stockholms undre värld. Bilhandlaren Mr X och några andra skumma bilnasare utgjorde en slags maffia ungefär som dagens Hells Angels. De sysslade med beskyddarverksamhet och ville frottera sig med kändisarna på Gamlingen. Vi ville inte släppa in dem, så vi hyrde in stabila vakter som vågade ställa sig i vägen.
- Mr X och hans anhang ringde och ville träffa mig. De skickade hotelsebrev om att de skulle slå sönder stället om jag inte betalade. De kom i folkvagnsbussar och erbjöd billig sprit och smuggelcigaretter. Jag vägrade allt! Börjar man med sådant, så är man snart i klorna på dem.
Marie och Hasse fick veta att de stod på maffians dödslista, varpå polisen erbjöd dem en specialtränad vakthund.
- När en gangster blev skjuten i huset bredvid vårt, ringde polisen och berättade, att de hade hittat vårt telefonnummer i hans anteckningsbok. Det hela slutade med att Mr X dog, trots att han fått batterihjärta. Sedan dess har det varit lugnt på maffiafronten.

I början av 90-talet höll Hasse på att förlora sitt nöjesimperium, sedan han gått samman med det så kallade Teaterbolaget. Med för många kockar om soppan förlorade han sitt inflytande varpå bolaget såg ut att gå mot konkurs.
- Det var hemskt! Jag hade 165 anställda och en advokat som plötsligt efter 30 års samarbete ville ha förskottsarvode. Nordbanken, där jag i alla år haft mina pengar, sa nej till ytterligare lån och jag låg vaken om nätterna och drömde om kronofogden.

Det var ett finasieringsbolag som slutligen räddade honom ur samarbetet med Teaterbolaget. Han blev några miljoner och teatrar fattigare på kuppen men hade krogarna i behåll.
- Kom och se min källare, säger Hasse plötsligt och visar vägen via en smal spiraltrappa från hallen till vinkällaren där exklusiva buteljer utgör scenografin med damm och allt. Han har känsla för det dramatiska, den gode Wallman.

Jag fastnade under

huset och fick panik
- Vi hittade källaren av en slump när Marcus som liten kröp under huset med en elkabel till trädgårdsbelysningen. Han kom ut och berättade om murade väggar som dem vi har på krogarna i Gamla stan.

Hasse bestämde sig för att själv se efter och kröp in under huset så stor han var.
- Jag fastnade och greps av panik. Kroppen svällde och jag låg där och kved under huset. Jag kom inte ur fläcken förrän jag lugnat ner mig. Sedan knackade vi hål i golvet och hittade källaren som var fylld av grus. Vi tänkte att det kanske låg en skatt begravd där men hittade bara en gammal trästol.

Den mysiga vinkällaren är en given plats för husets gäster som ofta får avnjuta sin förrätt just här. Och när det lackar mot jul samlas familjen under valven för att dricka glögg.
- Vi fick spränga bort stenar för att kunna bygga trappan upp till huset. Ursprungligen måste källaren ha tillhört det torp som låg här på 1700-talet och som ryssarna brände ner.

Det stora, vackra huset, som har en boyta på 360 kvadratmeter, tar sin tid att sköta. Men det var värre förr, säger Marie, när barnen bodde hemma och deras kompisar sprang in och ut. Veronicas häst klev till och med in i hallen en gång och tog taklampan med sig i rena förskräckelsen.

Det rejäla köket andas matglädje och hemtrevnad. I matsalen som går i grönt dominerar det stora bordet och silverserviserna. Rummet är föremål för Maries inredningslusta just nu. Allt ska ändras och hon funderar på färgerna grått och gammelrosa med blekt blåa toner. Eventuellt ska stolsitsarna kläs i kungsblå plysch och hon letar efter lämpligt thaisiden till gardiner.
- Det är inte bra med grönt i en matsal, förklarar hon. Blått passar betydligt bättre till både porslin och glas.

De magnifika silverserviserna kom Hasse över billigt i New York när han vid ett tillfälle skulle köpa en klockradio. 
- Butiksägaren kastade sig för mina fötter och skrek: Messias! Ni har kommit för att rädda mig! Han var hotad av konkurs och sålde tyger, dukar och silver för en billig penning. Alltihop skeppades hem per båt men det blev inte så billigt sedan tullen fått sitt.

Vardagsrummet domineras av vackra gardiner från Hongkong. De tog flera år att få hit sedan mått och prover skickats fram och åter. Här finns soffgruppen och här finns baren, där Hasses ryttarmedaljer pryder sin plats. Den generösa altanen med sina röda hängpelargoner och utsikt över sundet är ändå pärlan av platser i det Wallmanska huset. Här mer eller mindre bor familjen om somrarna. Speciellt när barn och barnbarn kommer på besök. 

Marie och Hasse är numera både mor- och farföräldrar till Marcus döttrar Vanessa och Vendela och Veronicas barn Daniel och Fanny.
- Vanessa och Daniel föddes med bara några timmars mellanrum, säger Hasse. Sak samma med Vendela och Fanny. De bor här på Värmdö allihop så vi träffas ofta.

Hasse skulle kunna dra sig tillbaka nu. Vid fyllda 64 är hans imperium så stabilt, att han helt enkelt kan leva på räntorna. Men pengar är inte det viktigaste. Det är utmaningen, själva skapelseprocessen som hägrar.
- I oktober öppnar vi Wallmans Salonger i Oslo, säger Hasse. Det är spännande och ser väldigt lovande ut.
Monica Antonsson

Han älskade att rida och visste att det var farligt...

Se artikeln ovan.

Torbjörn Ek och Matias Rankinen i Aftonbladet 23 september 2014:

Hasse Wallman död efter ridolycka

Nöjesprofilen Hasse Wallman är död.
Han dog i måndags i sviterna efter en ridolycka.
Hasse Wallman blev 78 år gammal.

I fredags var nöjesprofilen med om en ridolycka. Hans skador blev så svåra att läkarna inte lyckades rädda hans liv. Hasse Wallman vaknade aldrig upp igen efter olyckan och i måndags somnade han in, enligt ett pressmeddelande.
– Han gick bort genom att göra det han älskade absolut mest, och det var att rida på sina hästar. Det var en otroligt oturlig olycka, säger Mikael Gordon Solfors, som jobbade med Hasse Wallman och stod honom nära, till Nöjesbladet.
Det är inte helt klart hur olyckan gick till, enligt Mikael Gordon Solfors.
– Det tillkallades hjälp ganska omgående, det var nära hemmet, ambulansen gick till Karolinska, säger han.

Nu sörjer han sin mentor.
– Jag tror inte det finns någon som har betytt så mycket för svensk nöjesindustri som Hasse Wallman. Hans förmåga att komma på nya koncept, hans förmåga att tro på unga artister hans förmåga att hela tiden vilja flytta på positioner för vad som är möjligt, säger han.

”En otrolig entrepenör”
Stora delar av Nöjessverige sörjer nu Hasse Wallman.
– En stor man i NöjesSverige har gått bort. R.I.P. Hasse Wallman. En otrolig entrepenör och eldsjäl. Mycket saknad. Fick arbeta med honom under de första åren som musiker på China Teatern och Engelen, skriver artisten Robert Wells på Facebook.

Hasse Wallman grundade Wallmans nöjen för mer än 50 år sedan. Han var med och introducerade Beatles för den svenska publiken genom att arrangera en konsert med den brittiska succégruppen 1963 på Kungliga Tennishallen under deras första Sverigebesök.
Han har stått bakom musikaluppsättningar som ”Cats”, ”West Side Story”, ”Annie get your gun”, ”Grease”, ”Hair” och ”Gökboet”.

Fick Guldmasken
1991 belönades han med en Guldmask för sina insatser i nöjesvärlden och samma år drog han igång sitt koncept med krogshow där serveringspersonalen också står för underhållningen på Wallmans salonger (numera Wallmans) och Golden Hits i Stockholm, ett koncept som sedan etablerats på flera ställen i Sverige och runt om i Europa.
– Hasse lämnar en stor tomhet efter sig och den enda trösten jag har är att jag vet att i himlen kommer änglarna att både dansa, sjunga och servera i bästa möjliga regi. Vila i frid världens bästa Hasse du är redan både saknad, älskad och för evigt applåderad, säger vännen och kollegan Mikael Gordon Solfors i ett pressmeddelande.
Hasse Wallmans närmaste fanns med honom när han igår somnade in. Han sörjs närmast av sin fru och sina två barn med familjer.

Marika Domanski-Lyfors

Allas Veckotidning
Vecka 33, 2004

Mackans tuffaste match på hemmaplan:

- Min egen man petade mig ur landslaget!

Marika Domanski-Lyfors knep drömjobbet som förbundskapten för damlandslaget i fotboll. Men när hon själv ville spela där satte maken Ulf stopp. Killarna i familjen bjuder på hårt motstånd - sin son vågar mamma Mackan inte träna fler gånger...

Av Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Brödtext:

Som sjuåring sparkade Marika Domanski-Lyfors, 43, boll med grabbarna hemma på gården. Sedan dess brinner hon för fotboll. 

Då, 1967 när hon skulle börja skolan, hade familjen just flyttat in till Trollhättan från det mer lantliga Norra Björke. 

I Marikas kvarter bodde mest bara pojkar, så det var tuffa tag med fotboll och hockey. Mamma Astrid var hemma med barnen som mammor var på den tiden. 

Förutom Marika fanns småsyskonen Eva-Lotta och Dennis i familjen. Pappa Jaroslav, bördig från Polen, var sjöman och borta för det mesta.  

– Mamma hade ett tungt lass att dra, när vi var små, säger Marika. Hon var oftast ensam med oss fem, sex veckor i streck. När pappa skulle komma hem, satt man och väntade hela dagen. Det var spännande att höra honom berätta och det är klart, att man fick presenter…

Spela med "tanter"

Marika hamnade i en klass med idrottsintresserade flickor och när det drog ihop sig till skolturneringar, var det de och inte grabbarna som bildade fotbollslag. Killarna nöjde sig med att träna flickorna.

– De hejade på oss och blev jättestolta varje gång vi slog ett pojklag.

Idrottsintresset gjorde att Marika siktade på att bli sjukgymnast eller idrottslärare. Att drömma om ett liv som fotbollsproffs – som de flesta pojkar skulle ha gjort – var det inte tal om. På den tiden fanns varken proffsverksamhet eller pengar inom damfotbollen.

– Vi spelade för att det var roligt, konstaterar Marika. Den första landskampen för damer spelades så sent som 1973.

Familjen flyttade till Nödinge utanför Göteborg, när Marika var elva år. Då blev det fotboll lite mer på riktigt i Nödinge SK. Och det var damlag som gällde. Flicklag fanns överhuvudtaget inte.

– Vi småtjejer fick spela med ”tanter” i 40-års åldern, skrattar Marika. Men det var kul. Inför varje match undrade vi, om motståndarlaget också hade några äldre tjejer med. De var lättast att dribbla av, tyckte vi.

Marika gick vidare till Surte IS, innan hon 20 år gammal kom till Jitex BK i Mölndal. Samtidigt påbörjade hon sina studier till idrottslärare i Örebro. De närmaste åren nådde hon sina största spelarframgångar, när Jitex BK 1981 och 1984 tog SM-guld.

– Det var en fantastisk känsla att vara bäst i Sverige.

Marika, eller Mackan som hon kallas, lyckades emellertid aldrig nå landslaget. Dåvarande förbundskaptenen Ulf Lyfors plockade helt enkelt inte ut henne.

– Det har jag aldrig förlåtit honom, säger Marika med hög röst, så att han ska höra det inne i vardagsrummet. De har varit gifta i över 15 år vid det här laget.

– Skämt åsido, säger hon. Ulf ville väl inte ha några tekniska ytterbackar helt enkelt. Han förstod väl inte bättre. Senare har han insett, att han faktiskt hade fel.

Större utmaning

Ulf Lyfors, vars tränarkarriär började redan 1967, var med och startade damfotbollen i Sverige. Han tränade Djurgårdens damer och var förbundskapten för landslaget 1980-1987. Största fjädern i hans hatt är damlandslagets EM-guld 1984. I dag är han konsult, tränare för sonen Joakims pojklag och Marikas främsta supporter

– Vi träffades i mitten av 80-talet och blev ett par, säger Marika. Men det dröjde ända till 1988, innan jag sa upp mig från jobbet som idrottslärare och flyttade till Stockholm. Samtidigt lade jag fotbollsskorna på hyllan. Jag fick ett nytt lärarjobb och började träna ett klubblag i Tyresö FF. Visst hade jag kunnat fortsätta som spelare några år till, men att bli tränare var en större utmaning.

Svenska fotbollsförbundet insåg snart att Marika fanns i Stockholm. De knöt henne till sig som damfotbollskonsulent, innan hon 1989 blev förbundskapten för damlaget närmast under landslaget. Året därpå kom sonen Joakim till världen.

– Att bli mamma var förstås det största någonsin. Det går inte att beskriva den glädje jag kände då.

Marika har aldrig haft några idrottsliga förväntningar på sonen Joakim. Men hon har hoppats, att han skulle bli intresserad. Och det blev han förstås.

– Jag spelar både fotboll, innebandy och ishockey, säger Joakim som tränar hårt varje dag med sikte på att bli proffs i någon av sporterna. Marika skjutsar, hämtar och lämnar som alla andra mammor i den mån hon hinner. Men tiden är knapp. I jobbet som förbundskapten reser hon minst 200 dagar per år. Det är samlingsdagar, konferenser, kurser och bevakning av matcher både hemma och utomlands. Ulf håller ställningarna och sköter marktjänsten. 

Håller tyst nu

På fritiden delar de intresset för Joakims idrottsutövande.

– Man får akta sig, så att man inte faller in i rollen som tränare, säger Marika. En gång, när Jocke var sju, åtta år gammal, ropade jag åt honom att försöka jobba på lite. Han stod kvar uppe på topp alldeles för länge, tyckte jag. Jocke sprang raskt ut till sidlinjen och klagade för Ulf. Nog är det väl så, att föräldrar inte ska ropa på sina barn, sa han. Sedan dess håller jag tyst. Åtminstone på matcherna.

Vid sidan av jobbet är Marika road av heminredning. Det märks i hennes hemtrevliga kök. Hon har målat väggar och skåpluckor med schabloner - som folk gjorde förr, när de inte hade några tapeter, säger hon. Hon har designat den öppna spisen, lutat av och lackat de breda plankorna i golvet. På samma sätt har hon gjort underverk med sommarstället i Vallvik utanför Ljusne.

– Det såg bedrövligt ut när vi köpte det, säger Ulf. Marika åkte dit och när Jocke och jag kom upp efter en vecka, hade hon gjort otroligt fint där. Det var som ett helt nytt hus. 

– Jag kopplar av när jag målar, säger Marika. Trädgården får Ulf ta hand om. För mig får den gärna vara vild och vacker.

Att Marika blev förbundskapten för landslaget innebar, att hon fick sitt drömjobb. Damfotbollen hade emellertid ingen status då och det hände att hon utstå en del kritik. När laget överraskande nog tog sig till VM-final i Los Angeles förra sommaren, var situationen plötsligt en annan. Omkring 4 miljoner svenskar bänkade framför TV:n, vilket var tittarrekord för TV4. Marika och spelarna var emellertid inte särskilt förvånade över framgången.

– Vi hade siktat på att gå till semifinal och ta medalj, säger Marika. Och vi gjorde det mer än bra. Vi var trots allt bara en frispark från guld.

Guld värda

Hon var jättearg först. Att bli lurad av Tyskland på guldmedaljen kändes mer än snöpligt. Först på väg hem förvandlades besvikelsen till glädjerus. 

– SAS bjöd på en jättefin mottagning i Chicago. Både piloter och flygvärdinnor hade landslagströjor på sig, när vi kom. Sedan flöt det på med champagne och snittar överallt. När vi flög in över Stockholm, fick vi eskort av två JAS-plan och på Arlanda rullades röda mattan ut, varpå vi fördes till ett VIP-rum. Där fanns journalister och fotografer från varenda TV-kanal. Vi hade inte väntat oss att sådant mottagande. Det stod folk överallt och vinkade från balkonger och kontorsfönster. Och i rondellen vid Sergels torg var det proppfullt med folk. När vi kom upp på scenen i Kungsträdgården, tappade man nästan andan. Det var otroligt många som hade kommit för att fira oss.

– De knep ett silver, de vann våra hjärtan och de är guld värda, sa statsminister Göran Persson. Det är en härlig känsla när folk kommer fram och säger grattis. Jag är en väldigt blyg person, men det känns enormt fint, när människor tackar för underhållningen som tjejerna bjuder på. Den värmen kan man bara inte stå emot. 

Sedan dess har Marika valts till såväl Årets tränare som Årets ledare. Det svenska tjejlandslaget har dessutom kvalificerat sig till EM-slutspel i England i maj nästa år. Det är stort men störst är ändå OS som snart går av stapeln i Aten. Marika har plockat ut sitt lag och snart bär det av till Rom på träningsläger.

- Vi har en god chans, konstaterar hon. Men man ska ha tur också. Det såg vi inte minst på herrarnas EM nu senast. Det kan vara stolpe in som avgör.

Titta i efterhand

Herrfotbollen ligger minst hundra år före damfotbollen, konstaterar hon. Men det går framåt. Framgångarna nu är frukten av väldigt mycket hårt arbete genom åren.

– Det är kul för mig också, säger Ulf och kan inte låta bli att retas. Jag brukar säga, att jag har krattat för det som händer nu. Damfotbollen har fått en enorm utveckling.  

Ulf tar sin kaffekopp och återvänder till vardagsrummet för ännu en fotbollsmatch på Eurosport. Så är det för det mesta. Det är egentligen bara när damlandslaget spelar som TV:n stängs av.

– Jocke och jag brukar se alla matcher med Djurgården men när Mackan spelar, då går det bara inte. Jag blir nervös och hetsar upp mig och Jocke blir irriterad på mig. Vi blir osams varje gång. Enda chansen är att banda matcherna och titta i efterhand, när vi vet resultatet.

Monica Antonsson

Ann Zacharias

Allas Veckotidning

Nr 21, 2005

Ann Zacharias såg kärleken sluta i tragedi

Sveken kostade Ted livet men hans musik dör aldrig

Det var inte två år i varje klass utan snarare två klasser varje år. 
Ann Zacharias visade tidigt att hon var en tjej utöver det vanliga. 
Hon har hunnit med mycket under sitt brokiga liv - inte minst män. 
Men Ted Gärdestads öde smärtar henne ännu. 
Han kunde ju ha blivit räddad...

Ann Zacharias, 48, är tillbaka i Sverige efter att från och till ha bott i Rom de senaste åren. Nu bor hon med sonen Zack, 11, i en spännande etagevåning på Östermalm som hon själv har renoverat.

Yrkesmässigt håller hon sig mest bakom kameran numera. Pittbullpojkarna heter senaste filmen som handlar om mansroller och är gjord på uppdrag av bland andra regeringen. 

Tusen kopior har spridits över landet i syfte att skapa fruktbara diskussioner.
– Vi har verkligen inte kommit särskilt långt i den här kvartssekelgamla debatten, säger hon. Det gamla problemet med män och våld är åter aktuellt och samhället präglas av ett slags ensam-är-stark-syndrom. I Italien får kvinnor vara starka, medan män kan kosta på sig att vara lite mjuka och känslosamma.

Ann brinner för sitt filmarbete och gör ofta allt från ax till limpa på egen hand. Hon skriver manus, producerar och regisserar. Likaså arbetar hon som skådespelare och scenograf.    
– Från bara en idéskiss ska man sälja in sitt projekt till rätt finansiärer. Det gäller verkligen att inte ge upp. De flesta säger nej men rätt som det är har man fått ihop en miljon. Och det är inte lätt att vara småföretagare med allt vad det innebär av moms och arbetsgivaravgifter. Men det har gått bra. Jag har försörjt mina män också.

Söp ihjäl sig 

Ann har växt upp med sin mamma Gun som är av judisk börd. Morföräldrarna kom från Polen och Ryssland på flykt undan tsaren som före revolutionen 1917 närmast bedrev klappjakt på den judiska befolkningen.
– Jag gick i Kristofferskolan men tappade lusten för studier. Waldorfpedagogiken passar inte alla. Jag behövde normer och disciplin. Pappa hade jag ingen nytta av. Han var en levnadskonstnär som bodde hemma hos farmor och dog i hennes soffa. Han älskade mig men brände sitt ljus i båda ändar och söp ihjäl sig vid 51 års ålder.

Pappan hette Arne Regneborn. Han var regissör och skådespelare och hade djupa rötter i statarsamhället.
– Han var geniförklarad på Dramaten redan som 19-åring, säger Ann. Han var karismatisk som en nordisk James Dean och drömde om att skapa ”de vanartigas teater”.

Likt sin mamma var Ann tidigt politiskt aktiv i vänsterns ungdomsförbund. Elva år gammal var hon pressinformatör i den alternativa miljörörelsen i kampen om Kungsträdgårdens almar. Hon hade så lätt för att lära att hon fick hoppa över både femman och sexan.
– Sedan fick jag tenta av nian när jag var tolv år. De hade inget annat val. Jag vägrade gå till skolan. Polisen hämtade mig till klassrummet en gång, men jag smet ut på andra sidan. Rektorn liknade mig vid Churchill som, när lärarna sa att de inte var så nöjda med eleverna, sa att de var inte så nöjda med lärarna heller. Mig satte de i vuxengymnasium. Redan som trettonåring tog jag studenten i några ämnen. 
Ann talar såväl engelska och tyska som franska, italienska och lite spanska. Det beror kanske på gener från mamma Gun som talar elva språk. Men visst kunde livet ha gått åt skogen. Det fanns en period med hasch och andra dumheter, säger hon. Men familjen flyttade från förorten och hon kom undan. Elva år gammal upptäcktes hon av fotografen David Hamilton som ville fotografera henne i Saint Tropez.

Nobbade nakenroller

– Jag åkte dit med min nio år äldre syster som emellertid avvek till Italien efter två dagar. Men det gick bra ändå. Jag bodde på hotell några veckor och blev väl omhändertagen av vänner, innan jag åkte hem igen. Två år senare tog jag en charterresa till Rom för att bli fotomodell. Tanken var att jag skulle börja filma, men både Roman Polansky, Carlo Ponti och Fredriko Fellini ville, att jag skulle springa naken filmerna igenom. Det var jag alldeles för blyg för, så jag åkte hem och tog studenten istället. Fjorton år gammal blev jag fotomodell i Paris där jag också började filma.

Ann har spelat mot Laurence Olivier i den rysk-amerikanska filmen om ”Peter den store” likaväl som hon har fått regi av Rainer Fassbinder i ”Bergtagen” av Tomas Mann. Här hemma slog hon 17 år gammal igenom i Janne Halldoffs ”Det sista äventyret” 1974. Samtidigt knöts hon till Stockholms stadsteater. I vänkretsen fanns redan då Ted och Kenneth Gärdestad. Det var emellertid den 22 år äldre Sven Bertil Taube som fick hennes hjärta att slå dubbla slag. 
– Han är fortfarande mitt livs stora kärlek fast i en annan dimension, säger hon. Passionen varade i fem år men det var mycket avundsjuka och intriger också. Jag gav upp min karriär för att få vara med honom och hade en föreställning om evig kärlek till en enda man med vilken jag skulle få många barn. Vi var väldigt påpassade och jag framställdes som en mansslukerska. Vi var faktiskt oftare på löpsedlarna än kungen och drottningen.

Ann lämnade Sven-Bertil, när hon var gravid med dottern Sascha, för att göra en film om ungdomsvåld i Los Angeles. Hon blev kvar i sju månader och hann under tiden skapa sig ett nytt liv.
– Jag hörde inte hemma här, säger hon. Sven-Bertil bodde i London och jag hade mitt liv i Frankrike. När jag kom tillbaka 24 år gammal såg jag Ted med nya ögon. Vi flyttade ihop. Sedan kom Sara till världen 1982 och Marc året därpå.

Såg Ted bli sjuk

Ann beskriver Ted Gärdestad som en sökare. Han hade försökt konvertera till judendomen men inte hittat hem, förrän han sögs upp av Bagwan-rörelsen. 
– Jag pluggade filosofi och han pluggade religion på universitetet. Under tiden sprang Bagwans folk på stan och lovade guld och gröna skogar. Det var många som blev hjärntvättade av sekten. Det var kurser och rebirthing. För att få ta del av Bagwan Shree Raijneeshs tankar och livsfilosofi blev de tvungna att ge upp såväl namn som identitet och språk. Ted ville att jag skulle följa med till Oregon och jag försökte få honom att stanna. Det finns inte ord för den vanmakt jag kände då. Och det blev bara värre och värre. Ted förändrades och lämnade allt 1983 för att leva där borta som den rödklädde lärjungen Swami Sangit Upasani. Sekten utnyttjade människor hänsynslöst och maximalt samtidigt som de levde promiskiöst. Ted drogs med och blev likadan. Han var lycklig med sin nya identitet, tills han blev sviken och övergiven av Bagwan. Sedan hittade han aldrig rätt. Jag insåg tidigt, att han var sjuk. Han blev paranoid och hörde röster och blev farlig för både sig själv och andra.

Ann beskriver Teds sjukdomstid som en rysare. Han var latent psykotisk och i ett tillstånd som han inte kunde ta sig ur.
– Hans död var en oerhörd tragedi som kan tillskrivas nedskärningarna inom psykiatrin, säger hon. Han levde i en helvetes avgrund och fann ingen annan utväg än att ta sitt liv. Hade han fått adekvat behandling, så hade han kunnat komma ur det där och få ett bra vardagsliv.
Ted förhördes om mordet på Olof Palme, sedan polisen av någon okänd anledning hade hittat krutstänk på hans rock.
– De kom hem och förhörde mig, säger Ann. Det var fruktansvärt. Tidningarna skrev och personalen på dagis var övertygade om, att barnens far var en mördare. Ted Gunnarsson som senare häktades och frigavs för mordet hade en bakgrund i samma sekt.

Berättar inte sanningen

Ann finner tröst i att en ny generation som också älskar Teds musik växer upp. Den nu aktuella musikalen ”Sol, vind och vatten” på Chinateatern i Stockholm är ett tydligt bevis på det. Det enda trista är att musikalens handling inte har något med verkligheten att göra.
- Sanningen fanns ju så nära, säger hon. De hade ju kunnat fråga oss som var med. Men det känns fint, att Ted med sina sånger kan skänka glädje till så många. Själv är han väldigt älskad av sin familj. Jag har den största beundran för hans föräldrar.

Ann gick vidare med sitt liv och gjorde 1988 en uppmärksammad film om den ryska själen och skatterna i den då 1000-års jubilerande ryskortodoxa kyrkan.
– Filmen har visats i hela världen, säger hon. Utom i Sverige.
Så mötte hon kärleken igen i den tio år yngre socionomen Olle Haglund som är pappa till Zack. Hon flyttade till Sri Lanka för att få ro att skriva, men inbördeskriget kom, så flyttlasset gick vidare till Rom. Det är tio år sedan nu. 

Ann har lagat mat på en restaurang och samtidigt skrivit såväl en bok som en långfilm. Även Sascha följde med. Efter att ha avslutat ”Skilda världar” här hemma, lyckades hon skapa sig en italiensk skådespelarkarriär och eget boende inklusive italiensk pojkvän. I dag har hon fyllt 26 år och är tillbaka i Sverige för teaterstudier. Sara, 22, arbetar backstage på såväl teatrar som TV-stationer. Marc gav sig 14 år gammal av till Jerusalem. I dag är han 21 år gammal rabbin under sitt judiska namn Moische i Toronto i Kanada. Han är dessutom gift och pappa till drygt ettåriga dottern Rechil. 
– Så jag är farmor nu, säger Ann. Marc talar både jiddish och hebreiska. Som rabbin följer han en tradition på min mormors sida. Där finns 38 rabbiner i rakt nedstigande led. Han har 613 regler att följa varje dag.

Saknar mötena

Ann är en skicklig berättare där hon sitter vid det rustika matbordet i köket med den rödvita katten Sputnik i knäet. Hon blev lurad när hon köpte våningen, säger hon. Nu är den renoverad och har kostat massor. Det är oklart om hon blir kvar i Stockholm. Hon vill lära känna nya människor och här är det ont om naturliga mötesplatser.
– Det är inte alls som i Rom där människor umgås i stora gäng på gator och torg. Här tycks folk bara träffa varandra på Ålandsbåtar. Arbetsmässigt står en film om Sibiriens ängel på tur.
– Hon hette i verkligheten Elsa Brändström, säger Ann. Hon har betytt lika mycket som Moder Teresa.
Monica Antonsson

Läs om Sibiriens ängel här och här och här och här och här 

Vanna Rosenberg

Allas Veckotidning

Nr 47, 2004

En gång kände sig tv-aktuella Vanna Rosenberg osäker och tjock

Mammas knuff gav mig självförtroendet jag saknade

Det var nog tur att Vanna varken blev dykare eller kassörska som hon drömde om som barn. 

I dag är hon firad skådespelerska och stor publikfavorit i tv-rutan. 

Och det är inte sin kända pappa hon har att tacka för det...

Vanna Rosenberg, 31, har på kort tid blivit Vivianne med hela svenska folket. Orsaken är förstås SVTs storsatsning ”Allt och lite till” för hela familjen. Under 20 lördagar virvlar Vanna och kollegorna Jacob Ericksson och Elisabet Carlsson - som spelar Jonas och Rut - förbi i rutan i totalt 412 olika karaktärer, samtidigt som de ställer till synes enkla men komplicerade vardagsfrågor på sin spets. Hur skulle det vara om det inte fanns musik? Vad händer när man dör? Och kan man verkligen leva utan en popcornmaskin? Rut är rastlös och Jonas är snäll medan Vivian är en besserwisser. Den färgstarka anrättningen signerad Johan Bogaeus är bästa pedagogiska snitt och därtill garnerad med musikaliska pärlor av Bengt Ernryd och Mats Nörklit.

En ny klassiker
– ”Allt och lite till” är en avlägsen släkting till ”Fem myror är fler än en elefant”, säger Vanna som hoppas och tror att serien ska bli lika klassisk som förebilden.
– Det var en stor lycka att bli tillfrågad. En sån här storsatsning har inte gjorts på flera decennier. Vi har jobbat på heltid i åtta månader och dessutom spelat in 20 låtar på skiva. Nu kan vi bara hoppas, att programmet ska väcka frågor och sätta igång samtal mellan barn, föräldrar och morföräldrar. 
Vanna fick rollen, när hon förra våren spelade med i den bitvis egenhändigt skrivna revyn ”Svenska för hamburgare” på Teater Tribunalen. TV-producenterna Maria Groop Russel och Calle Marthin sökte en skådespelare med komisk ådra och som dessutom kunde sjunga.
– Jag blev både förundrad och förtjust, säger Vanna. Speciellt sedan jag hade läst manuskriptet. Och vi har verkligen haft jätteroligt. Jag har kiknat av skratt minst två timmar om dagen.

Vanna är dotter till dramapedagogen Annika Isaksson och journalisten Göran Rosenberg. Sitt något ovanliga förnamn har hon fått efter journalisten Vanna Beckman som föräldrarna beundrade för hennes engagemang i Palestinarörelsen.
– Min pappa är av polsk släkt, säger Vanna. På polska och ryska betyder mitt namn badkar. Badkaret Rosenberg skulle man alltså kunna kalla mig. Först kunde jag inte förstå, varför farmor inte hade stoppat mina föräldrar från att ge mig detta namn. Sedan förstod jag att badkar heter van-na med en helt annan betoning.
Föräldrarna gick skilda vägar när hon var liten. Hon växte upp hos sin mamma på Östermalm och tog själv från och med första klass 47:ans buss till pappa i Birkastan.
– Mamma och pappa följde mig till bussen och talade om för chauffören var jag skulle gå av. Jag pratade en stund med busschauffören och vips så var jag framme.
Vanna har två systrar på sin pappas sida - Elin som är arkitekt och Agnes som är något av en mångsysslare. Själv inspirerades hon av sin mamma. Från det att hon var fem år, fick hon ofta följa med till hennes jobb på Vår Teater i Högdalen och senare i Fältöversten i Stockholm.
– Vår Teater var en väldigt lustfylld plats, där barn på ett kreativt sätt kunde fortsätta leka.

Avundsjuk och vilsen

För Vanna blev det en hel del teater och dessutom TV-serien ”Du måste förstå att jag älskar Fantomen”.
– Det var en kille på mitt dagis som spelade huvudrollen, så vi andra fick också vara med. Det var väldigt påkostat med drömsekvenser, där vi allihop hade fantomenkläder och brottades med skurkar. Jag var sex år och fick ett gage på 1000 kronor. Det var otroligt mycket pengar! Jag köpte två ABBA-skivor, en orange skivspelare och några snäcktvålar. Det var en över huvud taget en lycklig tid. Jag älskade att gå på dagis.
Några år senaste fick självförtroendet en knäck. Vanna tyckte att hon var för tjock, för dålig och fel på alla sätt. Då tog sången över för en tid. Samtidigt kände hon sig vilsen i de fina kvarteren på Östermalm, där klasstillhörigheten var viktig.
– Mamma var kommunanställd och vi bodde i en hyresrätt. Det smällde inte så högt bland kompisarna på högstadiet. Och visst blev man avundsjuk. Varför har hon allt det där men inte jag? Samtidigt bodde vi i ett fantastiskt hus med många kulturarbetare. Så småningom insåg jag, att det är ganska bra att inte ha för mycket. Man blir ju mycket gladare då, när man får något. Jag packade kassar i livsmedelsbutiken, när jag var 13 år. Det var mysigt att stå i kassan och trycka på knappar mot en symbolisk betalning. Som sjuåring var det just kassörska jag ville bli. Eller dykare.

Begåvning inte nog

Självförtroendet återvände när Vanna som 14-åring fick en roll i långfilmen Agnes Cecilia.
– Mamma hade fått en förfrågan, om hon visste några begåvade ungdomar som kunde provfilma. Du kan väl också gå dit, sa hon.
Det var precis vad Vanna gjorde. Hon fick rollen, blev sedd och bekräftad. Därefter valde hon treårig samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning på gymnasiet. Hon var sångerska i gruppen Adastra 1994, spelade med i filmen ”En på miljonen” med Måns Herngren och Hannes Holm 1995 och ”Eva och Adam” 1997. Hon gjorde dessutom två skruvade TV-filmer med Ulf Malmros, innan hon 24 år gammal blev elev vid Teaterhögskolan i Stockholm.
– Jag hade börjat tröttna på att vara naturbegåvning. Jag tyckte helt enkelt att jag saknade redskap, en utbildning för att komma vidare.
Vanna sökte en första gång men misslyckades. Inför andra försöket jobbade hon stenhårt med proverna tillsammans med kompisen Sara Sommerfeld som hon samtidigt repeterade ”En spelman på taket” med. Pjäsen skulle ha premiär på Scalateatern dagen efter offentliggörandet av intagningsresultatet. 
– Vi åkte till skolan på darrande ben, säger Vanna. Det var en sådan där snöblöt dag då det mesta känns otrevligt. Väl framme skärskådade vi listan med namn på dem som hade kommit in. En stund senare kändes allting fel. Jag hade kommit in men inte Sara. Vi genomförde vår premiär nästa dag, varpå Sara åkte till Göteborg. Hon gjorde om proven där och kom in. 
De tre åren vid Teaterhögskolan innebar att Vanna drog sig tillbaka från rampljuset. Hon är emellertid inte odelat positiv till det hon kallar lite mangelverksamhet vid skolan, trots att hon inser utbildningens värde.
– Det kändes märkligt att plötsligt befinna sig i en elevsituation igen. Som vuxen var jag van att ta ansvar och betala hyran, men i skolan var jag bara en liten elev. Man skulle putsa på allt, hur man går och står, hållningen och rösten. Det tog ett bra tag, innan jag hittade mig själv. Så plötsligt en dag hände det. Men här är jag ju!

Kärleken slog till

Vanna berättar hur hon fick pröva på både Strindberg och Norén och därmed öka på sitt register. I dag kan hon lätt gå från den ena genren till den andra, vilket innebär att hon har bredd. 
Det var på Teaterhögskolan som Vanna träffade skådespelande snyggingen Jonatan Rodriquez som snabbt blev mycket mer än en kollega. Kärleken slog till och idag bor de tillsammans i närheten av Norrmälarstrand på Kungsholmen.
– Jonatan är mycket intresserad av fotboll, säger Vanna och berättar att de har spenderat en del av sommaren på fotbolls-EM i Portugal.
– Det var verkligen fest! Speciellt när Sverige vann över Bulgarien med 5-0. Då kände man en riktig urglädje! Det var alldeles fantastiskt att få vara på plats och dela gemenskapen med spelarna och den övriga publiken. Sport, när den är som bäst, kan verkligen förena.
Vanna och Jonatan hade först tänkt vandra den 70 mil långa Pilgrimsleden från Pamplona i Spanien till fotbollsstadion i Lissabon.
– Vi gick några dagar, innan vi insåg, att vi hade tagit oss vatten över huvudet. Då tog vi flyget vidare till Lissabon. Men vi hann få oss en rejäl dos naturupplevelser i alla fall.

inte alls vilsen

Efter avslutad utbildning kom Vanna till Uppsala stadsteater och sedan dess har hon haft fullt upp. Bland annat har hon spelat med i Hasse Alfredssons melodram ”Lille Ronny” mot bland andra Siw Malmkvist och Mikael Samuelsson på Maxim.
– Vilken fröjd! Mikael är ett under av begåvning och Siwan är ju grym!
Vanna var under flera år återkommande gäst i Björnes Magasin. Hon fick dessutom sitt genombrott i SVTs humorserie ”Kvarteret Skatan” som hon gärna skulle göra en fortsättning av. Just nu spelar hon huvudrollen i Gunilla Boëthius dramatisering av Elsie Johanssons tre böcker ”Nancy Victoria” på Uppsala stadsteater och efter det väntar ”ett akademiskt sjukhusspektakel” vid namn ”Dass” med Staffan Westerberg på samma scen.
– Det ska bli kul, säger Vanna. Han är faktiskt inte så vilsen i pannkakan som man skulle kunna tro.      
Monica Antonsson

 _________________________________________________________________________________

 

Allas Veckotidning

Nr 49, 2007

Den biologiska klockan tickar snabbt för Vanna Rosenberg

Mitt barns far måste ha mycket humor!

Köttbullar hos pappa och ostron hos mamma.

Skådespelerskan Vanna Rosenberg firar jul på både traditionellt och okonventionellt vis. 

Det är en stor förmån, tycker Vanna som är aktuell i årets julkalender.

Vanna Rosenberg, 34, möter upp på en gemytlig liten kvarterskrog på Kungsholmen i Stockholm. Hon bor runt hörnet, så här hittar man henne ofta, säger hon. Det spelar just ingen roll om det är fest med vännerna eller bara en enkel fikapaus. Hon trivs i den något slamriga miljön, där alla tycks prata om allt och där maten är god.

Vanna bär en liten plastväska med fem personliga saker som vi har bett henne välja ut. De får emellertid stanna där de är, medan vi avnjuter dagens fisk och pratar om vad hon gör just nu.
– Jag är knuten till stadsteatern i minst ett år till. Jag trivs med det. Speciellt som "Älskar dig också" blev en sådan publik- och kritikersuccé i våras. Närmast väntar huvudrollen som Susanna i Figaros Bröllop. Det är skönt att vara anställd. Jag får bra roller och lön varje månad. Under våren har jag dessutom kunnat dryga ut min inkomst med rollen som mamman till huvudpersonen Mila i årets adventskalender.

Alla vill vara med
TV-mässigt är adventskalendern något av en milstolpe varje år. Alla skådespelare vill vara med i en. Åtminstone någon gång. Och för Vanna har drömmen alltså slagit in. Årets kalender handlar om hur Mila och hennes mamma flyttar in i ett hus och blir grannar med en man och hans son. Tycke uppstår mellan de vuxna och julen närmar sig. Mila önskar sig en riktig jul på tu man hand med mamma och tomten som skickar sin nissa Elfrid att uppfylla hennes önskan.

– Elfrid är emellertid inte bara den lataste av tomtenissor, säger Vanna. Hon är den klantigaste också! Så det händer en hel del på vägen…

Inspelningen påbörjades redan förra vintern och Vanna lyckades pussla ihop sina olika uppdrag till en lämplig mix. Nu återstår att se hur adventskalendern blir mottagen.
- Jag hoppas och tror att ingen ska bli besviken, säger hon.

Barndomens jular var ofta ett enda åkande för Vanna. Hon bodde med sin mamma, dramapedagogen Annika Isaksson, på Östermalm. Pappa Göran Rosenberg, journalisten och författaren, bodde i Birkastan, så Vanna tog tidigt bussen mellan föräldrarna på egen hand.

– När jag blev äldre och fick en pojkvän firade vi jul även hos hans föräldrar. Det kunde bli både fyra och fem destinationer per julafton. Till slut bestämde jag mig för att begränsa det hela. Speciellt som mamma numera är lärare, konstnär och gallerist på Österlen. Det får bli det ena eller det andra.

Vanna gjorde sin första TV-serie som sexåring och fyllde CV:n med filmroller långt innan hon hade kommit in på Teaterhögskolan. Som nybakad skådespelare tog hon sedan TV-publiken med storm i serier som Björnes Magasin, Allt och lite till och Kvarteret Skatan.
– Skatan blev allt populärare ju längre vi höll på. Den har kallats en värdig uppföljare till Lorry. Det är väldigt hedrande.

Ska hitta den rätte
Vanna har emellertid goda arvsanlag även från pappa. I skrivbordslådan trängs såväl
sångtexter som halvfärdiga romaner, teatermanuskript och spännande reseskildringar.
– Pappa råkade för några månader sedan få syn på utkastet till en barnbok. Men det här är ju färdigt, utbrast han. Det är inget utkast. Det är ju klart! Det var den största kick jag någonsin har fått. Så fort jag fått klart med en tecknare, ska jag gå upp till ett förlag med boken. Jag ville ju skriva redan från början. Alla mina lärare var säkra på, att jag skulle gå i pappas fotspår. Men jag har aldrig lockats av journalistiken. Det var författare jag ville bli.
Vanna öppnar kassen med de fem sakerna i samma stund som hennes bästis Anna kommer in med ettåriga charmtrollet Rebecca. Vanna vinkar och jollrar med den lilla en lång stund och Rebecca svarar på ett språk som bara de förstår.

– Ljuva unge, suckar hon sedan och tillstår att den biologiska klockan tickar med förfärande fart. För visst längtar hon efter egna barn. Problemet är att hitta en lämplig blivande pappa.
– Det är klart jag vill ha en familj. Det vill väl alla. Men det gäller att hålla sig sansad och inte rusa iväg. Jag har inte hittat rätt man ännu.
En sådan ska vara vuxen och trygg i sig själv, avslöjar hon. Han ska veta var han står, vara nyfiken och ha en stor portion humor.
– Jag får vackert vänta, tills han dyker upp. Hur träffar man någon? Jag undrar ofta över det. Det är svårt. Jag är så blyg.

Vanna föredrar trevliga hemmakvällar. Hon gillar att umgås med vänner och hon tycker om att resa.

– Röjpartyn är inget för mig. Men till och med min farmor stämmer numera in i kören av folk som tycker att jag borde gå ut och roa mig lite oftare.
Vanna har plockat upp några CD-skivor med brasiliansk musik ur sin kasse. Musiken svänger så in i bomben, säger hon och låter skivorna kort och gott symbolisera den musik hon bär med sig vare sig hon motionerar längs Norrmälarstrand eller lyfter skrot på sitt gym. Det är därför hennes ipod så viktig. Den rymmer inte mindre än 2500 låtar och fungerar som ett ypperligt sällskap i de flesta lägen.
– Jag stoppar mina "ploppisar" i öronen och låter musiken fylla huvudet. Sedan sjunger jag med för full hals och lägger till stämmor, där jag tycker att det passar. Möter jag någon, så tystnar jag. Men efter tio meter lallar jag igen. Jag älskar det portugisiska, sköna svänget som man kan stöta på i Brasilien.

Vilse i regnskogen
Vanna är faktiskt själv en duktig sångerska med flera skivor bakom sig. Minst en timma varje dag brister hon ut i sång för att hålla stämbanden igång. Det har till och med hänt, att hon funderat på en sångkarriär.
Av alldeles särskild betydelse i Vannas väska är den anteckningsbok hon jämt bär med sig. Hon antecknar tankar och bra formuleringar hon vill komma ihåg. På resor får den dessutom fungera som dagbok. Vanna är nämligen en vandrerska. Som sådan låter hon tankarna flöda fritt, medan hon tar sig fram på egen hand och upptäcker sådant som de flesta andra turister aldrig får se.
– När jag kom till ön Sal på Kap Verde förra julen, kändes det först som att jag hamnat vid världens ände. Jag tog mig vidare med inrikesflyg till staden Mindelo på ön Sao Vicente, där jag skulle bo hos en kreolsk kvinna vid namn Patricia och hennes tant Alise. Jag tog färjan till den vackra ön Sao Antao och vandrade omkring där några dagar. Väl tillbaka i Mindelo satt jag ofta på ett café vid torget. Där drack jag kaffe tills de stängde sent på kvällarna och skrev om allt jag hade varit med om.

En enkel elefant signerad konstnären Ove Gustafsson är nästa sak i Vannas väska. Han illustrerade såväl "Fem Myror" som efterföljaren "Allt och lite till" och har dessutom ställt ut sina verk hos mamma Annika på Österlen.
– Elefanten är betydelsefull för mig, då den hör ihop med barnprogram jag gjort. Till vardags står den på en gammal skänk i sovrummet med fem andra elefanter.

Vanna plockar slutligen upp en litet silversmycke som hon fick av förre pojkvännens farmor i Baskien. Hon tyckte mycket om den gamla damen och ser den som en lyckoamulett med en given plats på hallbordet, där hon samlar sina lyckisar.
Själva väskan har emellertid också sin historia. Den var vid ett tillfälle med på en vandring på Cook Island i Söderhavet. Vanna och hennes vänner hade tagit bussen ut i regnskogen för en längre vandring och då väskan var till besvär, hängde hon upp den på en gren. Tanken var att hon skulle hämta upp den på tillbakavägen.
– Vi tog oss till toppen men gick vilse och hittade inte vägen tillbaka. Vi sökte oss mot vatten och fann efter flera timmar en flod som vi gick i. Förr eller senare skulle den trots allt rinna ut i havet. Plötsligt fick jag för mig, att jag måste gå upp på land. Och tänk, där hängde väskan! Vilken tur! Därmed visste vi, att vi var på rätt väg.

Barn i familjen
Om det blir någon resa för Vanna även denna jul står skrivet i stjärnorna. Hon kan lika gärna stanna hemma Stockholm eller åka ner till mamma på Österlen.
– Hos pappa i Vasastan står det alltid hemlagad mat på bordet. Det är väldigt traditionellt utan att vara något överdåd. Han griljerar sina revbensspjäll och hans fru Lotta står för köttbullar, spenatpaj, skinka och specialinlagda sillar. I år kommer nog tomten dit också, för mina systrar har fått barn.
Vannas mamma bjuder på ett annat sorts julbord. Hos henne är det sillunch som gäller, innan middagen tar vid med paté tillagad av hennes make Staffan.
– Den är viktig och supergod, säger Vanna. Hemma hos dem kan det till och med stå ostron på julbordet. Någon tomte är det emellertid inte tal om. Man får sina klappar efter middagen. Så jag går från det traditionella till det otraditionella. Det är en väldig förmån att få göra det.
Monica Antonsson

Mona Sahlin

Allas veckotidning

Nr 38, 2004

Mona Sahlin berättar om saknaden efter komisen Anna Lindh

Jag ringde och ringde men hon svarade inte...

När Anna Lindh knivhöggs till döds var det inte bara en karismatisk politiker som togs ifrån oss.

Mona Sahlin sörjer sin kompis, väninnan som stöttat henne i över 30 år.

- Sorgen kommer aldrig att gå ur helt, säger Mona nu när ett år har gått. 

Det var stabssekreterare Lise Berg som berättade nyheten för demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin. Hon hade blivit informerad av justitieminister Thomas Bodström som i sin tur just hade fått veta, att utrikesminister Anna Lindh samma dag vid 15-tiden hade blivit knivskuren på varuhuset NK.
– Som alla andra trodde jag rätt länge, att det bara rörde sig om ett knivhugg i armen, säger Mona Sahlin inför ettårsdagen av bästa väninnans bortgång den 11 september. Tiden sedan dess har varit tämligen tung. Den värsta sorgen har kanhända lagt sig, men den kommer aldrig att gå ur helt.  
– Tänk alla regeringsmöten och sammanträden jag har kommit till och plötsligt insett, att Annas stol står tom. Man vill liksom inte riktigt tro, att Anna är borta. 
Mona berättar hur de två i tidiga tonåren lärde känna varandra på kurser och kongresser. Båda var aktiva i ungdomsförbundet SSU – Mona i Stockholm och Anna i Uppsala – och båda hade sina rötter i FNL-rörelsen.
– Som 13-åringar skramlade vi med FNL-bössor och sålde Vietnambulletinen. När vi sedan möttes, tog vi genast intryck av varandra. Personkemin stämde. Vi var dessutom födda samma år – jag den 9 mars och hon den 18 juni 1957. Anna hade väldigt roligt åt åldersskillnaden på tre månader och nio dagar. Expressen hade nämligen vid ett tillfälle publicerat listor över äldre respektive yngre socialdemokrater. Mitt namn stod med bland de äldre, medan Annas namn stod med på listan över de unga, begåvade politiker på uppåtgående.

Stöttade varandra
Ingen av dem drömde om att göra karriär. Det politiska arbetet var en naturlig del av vardagen. De hade bara råkat hamna i regering och riksdag, tyckte de. Drömmarna handlade om att träffa den rätte, gifta sig och få barn.

– Vi drogs till varandra, för att vi var tjejer och insåg, att vi måste hålla ihop. Det var ovanligt med unga tjejer i politiken då. Tillsammans med Margot Wallström, som är tre år äldre, bildade vi Kräkklubben – en systergrupp där vi kunde prata av oss och stötta varandra utan att utomstående kunde höra vad vi sa. Det var viktigt att ha vänner som man kunde vara busärlig med. Det kunde vi i Kräkklubben. Vi träffades, när vi hade tid över ett glas vin eller två och det fortsatte vi med genom åren.
Margot Wallström blev riksdagsman 1979. Tre år senare kom även Mona och Anna in i riksdagen. Kräkklubben bestod som en nödvändig ventil för de tre unga tjejerna i regeringens mansdominerade värld.       
– Vi sa alltid, att vårt jobb är ett uppdrag. Skulle man börja se politiken som ett jobb, så är det dags att sluta. Som politiker måste man tro på den något naiva drömmen, att världen faktiskt går att förändra. Alla inser inte det. Det är rätt många som blir förändrade, när de får politisk makt.

Bortjagad

Mona är klädd i en enkel jeanskjol och bär en uppknäppt, knallröd bomullsskjorta över den svarta jumpern. Hon ser inte alls ut som en makthavare. Det enda som skiljer henne från en tjej vem-som-helst är att pressekreterare Stefan Engström hela tiden närvarar. Tjänsterummet är enkelt och trivsamt med skrivbord, dator och en soffgrupp för besökare. På väggarna dominerar en bokhylla och fyra löpsedlar. En föreställer tjejerna i fotbollslandslaget och två föreställer Bruce Springsteen med texten: ”Jag var där!”. Det var hon också, visar det sig. ”Polis jagade riksdagskvinna med batong!”, lyder texten på den fjärde löpsedeln.
– Det var min första löpsedel, konstaterar Mona och skrattar lite. Jag var 25 år och ny i riksdagshuset, när en grupp ungdomar gjorde uppror ute på stan. Expressen tyckte, att jag skulle följa med ut i verkligheten och se, hur ungdomar verkligen har det. Vi råkade komma just som polisen hade bestämt sig för att rensa upp. ”Jag sitter i riksdagen”, sa jag i hopp om att de skulle låta mig vara. Men polisen brydde sig inte. ”Försvinn härifrån”, sa de och jagade bort oss.
I tjänsterummet finns förstås också en bild av Kräkklubben och ovanpå bokhyllan står Jerzy Einhorns bok ”Utvald att leva” (1996) med hans bild på omslaget som är vänd utåt rummet.
– Han var en god vän, förklarar hon. Jerzy var riksdagsman för kristdemokraterna, men vänskap har inte med partipolitik att göra.

Vanmakt
Mona påpekar att hon lever enligt devisen Carpe Diem – Fånga dagen. Varje stund är värd att tas tillvara. Det är viktigt. Carpe Diem står även ingraverat på en av hennes silverringar av designern Efva Attling.
– Visst hände det, att vi i Kräkklubben pratade om hotbilderna som drabbade oss. Ingen minister – särskilt inte kvinnliga – klarar sig undan förföljelser. Dessvärre drabbar det ibland även familjen.
Mona berättar om känslan av vanmakt, när anonyma hotelsebrev stoppats rakt ner i brevlådan därhemma och när illasinnade okända placerat använda kondomer på yttertrappan.
– Det är inget vidare att få ett kuvert som någon har bajsat i, säger hon. Men om man som jag jobbar mot rasism och för de homosexuellas rättigheter i samhället, så kommer sådana reaktioner som ett brev på posten. Det är en del av min vardag. Och folk som fixerar sig vid kända personer har alltid funnits, vare sig de hatar eller älskar en. Hotbilder måste man emellertid lära sig att bortse från. Som politiker måste man lita till proffsen på Säpo. 
Det gjorde även Anna Lindh. Ändå knivhöggs hon till döds en helt vanlig onsdag bland helt vanliga kunder på varuhuset NK mitt i Stockholm. Hon var ute på en shoppingrunda med väninnan Eva Franchell för att köpa en jacka till kvällens TV-debatt inför folkomröstningen om införandet av euro, när hon råkade stöta ihop med den psyksjuke och knivbeväpnade Mijailo Mijailovic. 

Fick inget svar

– Jag ringde Anna på mobilen minst tio gånger, sedan jag fått veta, att hon hade blivit knivhuggen, säger Mona. Anna ringde förstås inte tillbaka. Sedan satt jag uppe hela natten och följde händelseutvecklingen på text-TV. Margot ringde från Bryssel. Vi talades vid flera gånger under natten och ju mer information som smög sig på, desto otäckare blev känslan av, att Anna inte skulle klara sig. Situationen visade sig vara betydligt allvarligare, än vi först hade trott.
Det var vid åttatiden nästa morgon, som Mona fick veta, att Anna Lindh kl 05.29 hade avlidit till följd av en massiv blödning orsakad av en knivskada på levern och flera stora blodkärl i buken.
– Beskedet kom som en otäck bekräftelse på, vad många redan anade. Jag satt på mitt rum och grät i en timma, innan jag regeringssammanträdet skulle börja. Det kändes helt overkligt.
Sorgen förlamade inte bara Mona, den förlamade hela Sverige. Rödgråtna ministrar anlände till Rosenbad och utanför UD hissades svenska flaggan på halv stång. Statsminister Göran Persson höll direktsänd presskonferens, kämpade mot gråten och meddelade att Sveriges utrikesminister Anna Lindh hade avlidit av sina skador.

Anna var en kompis
– Från de dagarna minns jag mest alla gråtminnen som exempelvis blomsterbergen utanför NK, UD och Rosenbad. Det var hemskt. När Olof Palme hade dött, stod jag som alla andra vid avspärrningarna och grät. Han var min stora idol, en person som jag såg upp till. Det här var annorlunda. Anna var ju min kompis, en person som jag i över 30 år hade haft kontakt med varje dag. Hon var Bosses fru och mamma till David och Filip. Jag kände en sådan tomhet. Det var först på begravningen, när jag stod vid Annas kista hand i hand med Margot, som jag verkligen började förstå.
Mördarjakten vill Mona inte kommentera. Hon är nöjd med att Mijailo Mijailovic sitter bakom lås och bom. 
– För mig är mördaren som smutsigt grummelvatten som forsar förbi ibland, säger hon. Anna är den klara, porlande bäcken, den mest fascinerande politiker jag någonsin har mött. Vi får aldrig veta, om dådet hade ett politiskt motiv eller ej. Anna var på fel plats vid fel tillfälle. Det är det enda vi verkligen vet.
Det socialdemokratiska partiet har, efter Anna Lindhs död, inrättat en minnesfond i hennes namn. Den ska årligen dela ut ett stipendium till en kvinna som verkar i Anna Lindhs anda. Första stipendiet tillföll den israeliska journalisten Amira Hass.  
– Mitt i all hopplöshet är det viktigt att hämta kärlek, kraft och styrka ur Annas minne. Det är viktigt att ge beröm och premiera någon, medan hon lever. I morgon kan det vara för sent. Stipendiet delas ut på Annas födelsedag den 18 juni, säger Mona. Det är den dagen vi firar. Den 11 september är bara dagen, då hon dog.
Monica Antonsson

Gunde Svan

Allas Veckotidning

Nr 36, 2004

Huset står tomt och familjen har flyttat

Nu bryter jag upp för att satsa allt på Bingolotto!

Gunde Svan gillar utmaningar - nu har han gett sig sjutton på att rädda det sjunkande skeppet Bingolotto med vilja, nya idéer och lite tur. 

Mamma hade varit stolt men frun Marie var inte alls förtjust i början...

Var och en är sin egen lyckas smed. Det är Gunde Svan, 42, tämligen övertygad om. Själv litar han varken till ödet, slumpen eller turen. Vill han ha eller åstadkomma något, så tar han saken i egna händer och ser till att det blir så.
– Ingenting är gratis, säger han. Om man når sitt mål eller ej beror helt på vilja, motivation och energi.

Gunde vet vad han talar om. Han har lyckats med det mesta. Som skidkung tog han fyra OS-guld, sju VM-guld och hur många andra medaljer som helst. 

När han 1991 ställde skidorna i förrådet för gott, hade han åkt mer än 400 lopp, vunnit fler än hälften av dem och blivit tvåa eller trea i minst hundra. Han hade dessutom fått sin stora kärlek polisen, älgjägaren och elitskidåkaren Marie på kroken.
– Det var verkligen en pärs! Jag fick kämpa ett helt år. Blommor eller choklad hade ingen större effekt på Marie.
Det sägs att han gick armgång i en vajer mellan två hus, för att hon skulle se honom.
– Jag slog i backen och var ordentligt omskakad, men hon hade i varje fall upptäckt mig.
Senare gick de på skidgymnasiet i Torsby tillsammans. Gunde tränade och friade, tränade och friade. Till sist blev de ett par och 1990 gifte de sig i Dala Järnas vackra 1700-talskyrka. De bjöd 250 gäster på kalas och for till Australien på bröllopsresa - för att åka skidor.

Vändpunkt i livet

Efter skidkarriären körde Gunde rallycross. Han kunde ju inte gärna sitta hemma med armarna i kors, tyckte han. Så han tog SM-guld och EM-brons och slutade tävla helt, när dottern Julia, 11, och småningom också sonen Ferry, 7, kom till världen. 

Att vara pappa är mycket viktigare än att bli rallykung i världsklass. 

Så Porshen, som han hade byggt själv på lediga stunder, avregistrerades och samlar fortfarande damm hemma i garaget. 

Gunde behöver emellertid bara höra en Porsche på avstånd - som den här dagen på Café Harpalten i Lill-Jansskogen - för att se lyrisk ut. Han har kommit med flyg från Göteborg till Stockholm för ett uppdrag på Stockholms Stadion och bokat in den här intervjun i programmet. Tanken är att han ska berätta om sitt nya programledarjobb som tycks bli en vändpunkt i livet.  
– Jag sätter alltid upp nya mål för mig själv, som jag sedan kämpar för att nå. Det är alldeles nödvändigt. Annars mår jag inte bra.

Gunde blev programledare i TV och lyckades med det också. De som inte kände till honom innan, lärde känna honom i program som ”Fångarna på fortet” och ”Gladiatorerna”. Vältränad, energisk och full av skratt klev han rakt in i våra vardagsrum genom TV-rutan.

Som om det inte vore nog, blev han författare också. Tre böcker har det blivit hittills.
– Jag hade en spökskrivare till den första, men när jag läste igenom materialet, kände jag inte igen mig. Den kände journalisten hade använt ord och uttryck som inte var mina. Så jag bestämde mig för att skriva den själv. Marie satte sig vid datorn och jag dikterade. Boken var klar på några veckor.
Så småningom blev Gunde företagare. Tillsammans med Marie har han de senaste sju åren drivit ett företagscentrum i ett renoverat lokstall i Vansbro. Självlärd i livets hårda skola sadlade han dessutom om till ledarskapskonsult. 
– Jag var ju tvungen att visa, att jag inte bara har valla i huvudet, säger han. Det fanns folk som skojade om det.

Unik chans

Som ledarskapskonsult har Gunde hjälpt många företag att nå sina mål genom att utveckla ledare och medarbetare. Vägen till framgång börjar med viljan, hävdar han. Om den inte finns, så är det ingen större mening med att fortsätta. 
– Man måste planera, tänka enkelt och nytt och vara noga med detaljerna.

Gundes hemsnickrade framgångsstege kommer nu att sättas på hårda prov i Bingolotto, där han från och med hösten är programledare.
– Många ser Bingolotto som ett sjunkande skepp, men jag gillar utmaningar och slår bäst ur underläge. Jag hade faktiskt inte ställt upp, om programmet hade varit ett självspelande piano. 

Försäljningen av bingolotter har sjunkit från 3,2 miljoner till under en miljon lotter per vecka. Den trenden måste vändas och det är den utmaningen som har fått mig att tacka ja.
I Bingolotto ser Gunde dessutom sin chans att betala tillbaka en del av det han fått från förenings- och idrottslivet som han själv är en produkt av.
– Jag har ofta tackat nej, när föreningar har bett mig komma och skriva autografer. Tiden har helt enkelt inte räckt till. Nu får jag en unik chans att ställa upp för dem. Mamma skulle ha varit stolt över mig. Hon och moster Edith spelade bingo i alla år.

Gunde fick erbjudandet så sent som i april. Han analyserade programmets möjligheter och pratade med familjen.
– Barnen högg direkt! Marie var svårast att övertala. Det tog två, tre dagar att övertala henne.
Gunde tackade ja, varpå flyttlasset gick söderut. Företaget är lagt i malpåse och villan står tom. Familjen Svan har flyttat till ett radhus i Göteborg.
– Det är omöjligt att göra det här jobbet med vänsterhanden. Ska vi få Bingolotto på fötter, så måste jag satsa allt.

Lådor blir portar

Café Harpaltens ägare, Bata Jovanovic, bjuder på glass i solskenet. Han är glad över att ha Gunde som gäst. Gunde mumsar i sig av glassen och berättar att det stundar stora förändringar av Bingolotto nu.
– Tidigare har jag inte brytt mig särskilt mycket om programmet, erkänner han. Men sedan jag fick det här erbjudandet, har jag sett varenda sändning. Det är en väldigt hög tröskel, innan en nybörjare kan kliva in i programmet. Begrepp som lyckonummer och superchansen, som är självklara för de redan frälsta, känns väldigt främmande. Som nytillkommen tittare tycker man bara, att det är rörigt och invecklat. Nu gäller det för mig att se programmet med nya ögon och förenkla terminologin så, att det blir tillgängligt för fler. Ingen ska ställas utanför. Lådorna försvinner till förmån för portar och som det ser ut nu, så försvinner dessutom artisterna. I stället kommer nya spel att bjuda på både spänning som underhållning. Det blir dessutom tre finaler per program.

Inför premiären den 29 augusti laddar Gunde upp med att ha semester. Tillsammans med familjen njuter han av sommaren i fritidshuset strax utanför Vansbro.
– Familjen måste få sitt av mig nu, säger han. När Bingolotto väl drar igång, kommer det att bli många ensamma kvällar för dem. Just nu pluggar jag regler. Det är väldigt mycket att hålla reda på.
Gunde stiger som regel upp kl 6.45 varje morgon, vare sig det är semester eller ej. Han springer en timma i skogen eller tar ett pass på sin mountain bike. Motion är rena rama investeringen, säger han. Den finns det alltid tid för.  
– Man får tillbaka den med ränta på ränta. God kondition går inte att köpa på burk.

Måste ha tur

Så lämnar vi kaféet och promenerar bort mot Stadion, där Marie ska möta upp. Vi går längs en slingrande skogsväg bland andra flanörer och hör på avstånd motorljudet av ännu en Porsche. Gunde markerar med en blinkning, att han har hört den och talar om exakt vilken modell det rör sig om. När fotografen Per Arvidssons ber honom ta en tur på hans gula mountainbike, konstaterar Gunde, att han i så fall först måste byta kläder
– Annars ser jag ju ut som en 25-öres motionär, säger han och drar av sig såväl skjorta som byxor, där han står. Det väcker en viss munterhet bland folk, att skidkungen står där i bara kalsongerna. Han bryr sig inte. I stället fiskar han raskt upp ett par träningsbyxor ur ryggsäcken, hoppar i dem, cyklar iväg och vänder tillbaka för att bli fotograferad. Sammanbiten och taggad är han. Det är ingen tvekan om, att han kommer att satsa allt på Bingolotto. 

Frågan är bara varför tittarna ska lita till ödet, slumpen och turen för lycka och välgång, när han själv inte gör det.
– Man kan spela för spänningens skull, säger han överrumplad av frågan. Och om sanningen ska fram, så har även jag haft en stor portion tur i mitt liv. Det är bara det, att jag i min enfald gärna vill tro, att det är jag själv som har påverkat saker och ting. Som tävlingsmänniska med enormt höga mål måste man träna mycket för att bli bra. Men det räcker inte för att verkligen vinna. För att lyckas måste man ha en väldig massa tur också.
Monica Antonsson

Peter Johansson - musikalstjärna i Londons West End...

Allas Veckotidning
Nr 23, 2008

Peter och Lydia tog god tid på sig...

Vi kysstes i 10 månader innan det sa klick

Man skulle kunna utnämna honom till vår nästa stora musikalstjärna - om det inte vore för att han redan är det.

Berättelsen om Peter Johanssons karriär är som en saga. För att inte tala om ur han mötte kärleken och att det tog nästan ett år för honom att fatta det!

Musikalartisten Peter Johansson, 30, spelar just nu huvudrollen i musikalen Footloose på Wallmans Intiman vid Odenplan i Stockholm tillsammans med Anna Sahlin och Måns Zelmerlöw. Det är fulla salonger och stående ovationer fem kvällar i veckan. 

Anna och Måns behöver ingen närmare presentation. Båda är väl kända och folkkära inte minst efter Let´s Dance.

Peter är däremot tämligen okänd här hemma. Men det är bara en tidsfråga. I Londons West End är han desto större. Och om sanningen ska fram, skulle han kunna erövra världen redan nu. Peter har emellertid bestämt sig för att flytta hem till Sverige och först sätta sitt avtryck här, som han säger. Helst av allt vill han bli soloartist.
– Jag skriver låtar och skulle gärna sjunga in skivor. Allra helst vill jag åka på konsertturné med eget band, vara med i Allsång på Skansen och tävla i Melodifestivalen.

Musik i blodet
Peter har sina rötter på en gård på norra Finnö i Sankt Annas skärgård i Östergötland. Halva släkten bor på gården och familjen driver taxirörelse. Mamma Gunnel föder dessutom upp hästar, medan pappa Janne spelar dragspel och synthesizer, så snart det drar ihop sig till kalas. Så var han också dansbandsmusiker som ung.

Musik har alltid varit den stora gemensamma nämnaren i släkten. Instrument har också alltid funnits att tillgå i den så kallade musikboden, ett mindre hus dit Peter, hans syster Anki och alla kusinerna kunde dra sig tillbaka för att spela, närhelst de hade lust.

– Jag ville börja med tvärflöjt, men mamma tyckte, att det var bättre med trummor, säger Peter som fick ett riktigt trumset i födelsedagspresent på sin femårsdag.

- Anki och jag tävlade om vem som kunde slå de snabbaste trumvirvlarna.

På den tiden var Peter mest intresserad av sport. Det var tennis, bordtennis, skidor och fotboll för hela slanten. Han älskade att röra på sig och njöt av tävlingsmomenten.

– Jag drömde om att bli polis och brandman som alla andra killar. Det var inte förrän i 16-års åldern jag upptäckte glädjen med att sjunga, dansa och agera.

Då gick han i nian. En musiklärare gjorde honom till sångare och trummis i ett band som spelade på avslutningen. Det gav mersmak och ledde till att han, Anki och kusinerna startade ett eget band hemma på gården. Peter sjöng och spelade gitarr. Anki spelade trummor. Kusinerna Matilda, Magdalena och John spelade bas respektive rytminstrument och flöjt samt saxofon i nu nämnd ordning. I dag lyser även Matildas stjärna stark. Hon är musikalartist i Wien. Låt oss hoppas, att även hon bestämmer sig för att flytta hem.

– Kusinerna från Vikbolandet var också med, säger Peter. Josefin spelade synthesizer, Susanna kompgitarr och Oskar saxofon och rytminstrument. Tillsammans blev vi bandet Cousins, en svensk motsvarighet till Jackson Five.

Fart på festen
Ju äldre de blev, desto tuffare blev repertoaren. När de var som bäst, spelade de låtar av Abba, Gyllene Tider och Creedence Clearwater Revival. Sånger som "Proud Mary" och "Did you ever see the rain" satte fart på vilken fest som helst.

– Det var drag och mycket stämsång, konstaterar Peter. Vi började uppträda, när vi hade tio låtar på repertoaren. Sedan skulle vi spela till dans och hålla på i tre timmar. Då kunde det hända, att vi fick börja om från början, när låtarna tog slut.

De fick vara med i Café Norrköping med Ragnar Dahlberg. Det är en merit så god som någon.
– Men vi var framför allt ett liveband som spelade på bröllop och födelsedagsfester. Det fungerade hur bra som helst. Vi var ju familj. Blev vi ovänner någon gång, så gick det snabbt över.

Föräldrarna ställde upp och sponsrade med ljudanläggning och släpkärra med logga på.
– I början var det bara Anki som körde. Vi andra var för unga. Sedan fick vi undan för undan turas om att köra.

Efter gymnasiet visste Peter, att han varken ville bli bonde eller taxichaufför. Han måste därmed rikta in sig på att lämna ön. Han tog sånglektioner och fick en obetydlig roll i Trollkarlen från Oz med Norrköpings Operettsällskap på Arbetsteatern i Norrköping. Det gav mersmak. Peter sökte sig därför till Bjärnums folkhögskola och musikteaterutbildningen där. Det ledde vidare till Balettakademins treåriga musikalartistutbildning i Göteborg. I juni 2001 utexaminerades Peter som professionell musikalartist. Redan då var han kontrakterad för Saturday Night Fever i Köln i Tyskland. Det var där han träffade den dansaren Lydia Hill från London.

Kysstes på scen
– Det var något alldeles speciellt med Lydia redan från början, säger Peter. Vi kysstes på scenen varje kväll. Ändå tog det tio månader, innan det klickade till ordentligt mellan oss. Då var det bara två månader kvar på mitt kontrakt med Saturday Night Fever i Köln.

I september 2002 for Peter hem för att göra A Chorus Line på Göteborgsoperan. Lydia turnerade med Saturday Night Fever först i Sverige och sedan i England. I mars 2003 flyttade han till hennes föräldrar i Reigate i södra England. En månad senare fick han en anspråkslös ensembleroll i Queen-musikalen We will rock you i West End.
– Det var ju bra för försörjningens skull, men jag ville ju ha huvudrollen, säger Peter som med sin Lydia flyttade in i en takvåning i London. Hennes pappa var väl inte direkt förtjust men klok nog att se tiden an.
– Jag visste att jag skulle fria, säger Peter. I juni 2004 anhöll jag om hennes hand. Det var en pärs! Mest för att det kändes så fånigt. Men Lydias pappa tog min hand och sa, att han kände sig hedrad. Hon är hans tredje och yngsta dotter, så det var speciellt för honom. Han är ett av mina största fans, som tur är.

Vackraste bruden
Peter köpte en mycket speciell antik diamantring från 1790 åt sitt hjärtas dam. En kväll på landet, när svärföräldrarna hade gått till sängs, föll han ned på knä och friade. Hon sa ja och redan nästa dag började bröllopsplanerna ta form. Lydia, hennes mamma och hennes systrar tog hand om den saken.
– Jag tog hand om musiken och de skötte resten. Det var skönt. Jag och hela min familj sjöng och spelade vid vigselceremonin i den lilla metodiskyrkan av trä i Reigate, där såväl hennes föräldrar som systrar hade gift sig.

Peter berättar, att han och Lydia inte fick ses före vigseln den 10 juli 2005. I stället skickade de blommor till varandra.
– Det var den varmaste dagen på hela året, säger Peter som före vigseln gick omkring och småpratade med gästerna i kyrkan. Han är van att stå i centrum och kände sig inte ens nervös.
– Men när Lydia kom in i kyrkan med sin far… Wow! Vilken känsla! Den synen kommer jag aldrig att glömma. Det var fantastiskt! Hon var så vacker. Sedan gick det fort. Hela dagen var perfekt. Släkten pratar om det än. Och våra kompisar pratar om min släkt!

När Peter slutade i We will rock you våren 2005, hade han jobbat upp sig genom rollistan till den näst bästa rollen och var ersättare för huvudrollsinnehavaren. Längre skulle han inte kunna komma, så det var dags att göra något annat.
– En vecka före vårt bröllop slutade oväntat huvudrollsinnehavaren. Han hade fått ett skivkontrakt i USA och stack helt enkelt dit. Då ringde de och bad mig komma tillbaka. I huvudrollen Galileo! Ett sånt erbjudande tackar man inte nej till. Det är något av det häftigaste man kan göra i West End. En vecka efter vårt bröllop var jag tillbaka på Dominion Theatre igen. Någon bröllopsresa hann vi därför inte med.

Peter och Lydia köpte ett hus i London, varpå han gjorde rollen som Galileo i två och ett halvt år, innan han slutade den 29 september 2007. Han blev avtackad som en kung. Sedan bar det av hem till Sverige och Rhapsody in Rock på Cirkus med Robert Wells. Men nu är det alltså musikalen Footloose som gäller. Den gjorde succé i Göteborg förra säsongen och går nu för fulla hus i Stockholm. Och det är redan klart, att det blir förlängning till hösten.

Hoppas på tillökning
Peter och Lydia har därför köpt sig en lägenhet i centrala Stockholm. Den är de i full färd med att renovera, bygga om och möblera. Lydia pluggar samtidigt svenska för invandrare och går på auditions i hopp om arbetstillfälle som dansare.
– Vi har just kommit hem från en försenad bröllopsresa till Malaysia, avslöjar Peter. Så småningom hoppas vi förstås också på tillökning. Det är faktiskt bara en tidsfråga, om naturen är med oss och vi får vara så lyckliga.
Monica Antonsson

Fotnot
Kusinerna Matilda Hansson och Peter Johansson bjuder traditionellt varje år på sommarkonsert hemma i S:t Anna Kyrka. I år går de av stapeln den 18-20 juli.
Missa dem inte!

Bildinfo
Peter fick en gitarristens i Queen, Brian May, egenhändigt designade och specialbyggda gitarr som avskedspresent, när han slutade spela huvudrollen Galileo i Queen-musikalen "We will rock you" den 29 september 2007.

En annan avskedspresent var en plakett för lång och trogen tjänst – från maj 2002 till september 2007. Ingen annan artist har spelat med i musikalen "We will rock you" så länge som Peter.

Musikalen går på sitt sjätte år nu. Över sex miljoner människor har sett den.