Ann Zacharias

Allas Veckotidning

Nr 21, 2005

Ann Zacharias såg kärleken sluta i tragedi

Sveken kostade Ted livet men hans musik dör aldrig

Det var inte två år i varje klass utan snarare två klasser varje år. 
Ann Zacharias visade tidigt att hon var en tjej utöver det vanliga. 
Hon har hunnit med mycket under sitt brokiga liv - inte minst män. 
Men Ted Gärdestads öde smärtar henne ännu. 
Han kunde ju ha blivit räddad...

Ann Zacharias, 48, är tillbaka i Sverige efter att från och till ha bott i Rom de senaste åren. Nu bor hon med sonen Zack, 11, i en spännande etagevåning på Östermalm som hon själv har renoverat.

Yrkesmässigt håller hon sig mest bakom kameran numera. Pittbullpojkarna heter senaste filmen som handlar om mansroller och är gjord på uppdrag av bland andra regeringen. 

Tusen kopior har spridits över landet i syfte att skapa fruktbara diskussioner.
– Vi har verkligen inte kommit särskilt långt i den här kvartssekelgamla debatten, säger hon. Det gamla problemet med män och våld är åter aktuellt och samhället präglas av ett slags ensam-är-stark-syndrom. I Italien får kvinnor vara starka, medan män kan kosta på sig att vara lite mjuka och känslosamma.

Ann brinner för sitt filmarbete och gör ofta allt från ax till limpa på egen hand. Hon skriver manus, producerar och regisserar. Likaså arbetar hon som skådespelare och scenograf.    
– Från bara en idéskiss ska man sälja in sitt projekt till rätt finansiärer. Det gäller verkligen att inte ge upp. De flesta säger nej men rätt som det är har man fått ihop en miljon. Och det är inte lätt att vara småföretagare med allt vad det innebär av moms och arbetsgivaravgifter. Men det har gått bra. Jag har försörjt mina män också.

Söp ihjäl sig 

Ann har växt upp med sin mamma Gun som är av judisk börd. Morföräldrarna kom från Polen och Ryssland på flykt undan tsaren som före revolutionen 1917 närmast bedrev klappjakt på den judiska befolkningen.
– Jag gick i Kristofferskolan men tappade lusten för studier. Waldorfpedagogiken passar inte alla. Jag behövde normer och disciplin. Pappa hade jag ingen nytta av. Han var en levnadskonstnär som bodde hemma hos farmor och dog i hennes soffa. Han älskade mig men brände sitt ljus i båda ändar och söp ihjäl sig vid 51 års ålder.

Pappan hette Arne Regneborn. Han var regissör och skådespelare och hade djupa rötter i statarsamhället.
– Han var geniförklarad på Dramaten redan som 19-åring, säger Ann. Han var karismatisk som en nordisk James Dean och drömde om att skapa ”de vanartigas teater”.

Likt sin mamma var Ann tidigt politiskt aktiv i vänsterns ungdomsförbund. Elva år gammal var hon pressinformatör i den alternativa miljörörelsen i kampen om Kungsträdgårdens almar. Hon hade så lätt för att lära att hon fick hoppa över både femman och sexan.
– Sedan fick jag tenta av nian när jag var tolv år. De hade inget annat val. Jag vägrade gå till skolan. Polisen hämtade mig till klassrummet en gång, men jag smet ut på andra sidan. Rektorn liknade mig vid Churchill som, när lärarna sa att de inte var så nöjda med eleverna, sa att de var inte så nöjda med lärarna heller. Mig satte de i vuxengymnasium. Redan som trettonåring tog jag studenten i några ämnen. 
Ann talar såväl engelska och tyska som franska, italienska och lite spanska. Det beror kanske på gener från mamma Gun som talar elva språk. Men visst kunde livet ha gått åt skogen. Det fanns en period med hasch och andra dumheter, säger hon. Men familjen flyttade från förorten och hon kom undan. Elva år gammal upptäcktes hon av fotografen David Hamilton som ville fotografera henne i Saint Tropez.

Nobbade nakenroller

– Jag åkte dit med min nio år äldre syster som emellertid avvek till Italien efter två dagar. Men det gick bra ändå. Jag bodde på hotell några veckor och blev väl omhändertagen av vänner, innan jag åkte hem igen. Två år senare tog jag en charterresa till Rom för att bli fotomodell. Tanken var att jag skulle börja filma, men både Roman Polansky, Carlo Ponti och Fredriko Fellini ville, att jag skulle springa naken filmerna igenom. Det var jag alldeles för blyg för, så jag åkte hem och tog studenten istället. Fjorton år gammal blev jag fotomodell i Paris där jag också började filma.

Ann har spelat mot Laurence Olivier i den rysk-amerikanska filmen om ”Peter den store” likaväl som hon har fått regi av Rainer Fassbinder i ”Bergtagen” av Tomas Mann. Här hemma slog hon 17 år gammal igenom i Janne Halldoffs ”Det sista äventyret” 1974. Samtidigt knöts hon till Stockholms stadsteater. I vänkretsen fanns redan då Ted och Kenneth Gärdestad. Det var emellertid den 22 år äldre Sven Bertil Taube som fick hennes hjärta att slå dubbla slag. 
– Han är fortfarande mitt livs stora kärlek fast i en annan dimension, säger hon. Passionen varade i fem år men det var mycket avundsjuka och intriger också. Jag gav upp min karriär för att få vara med honom och hade en föreställning om evig kärlek till en enda man med vilken jag skulle få många barn. Vi var väldigt påpassade och jag framställdes som en mansslukerska. Vi var faktiskt oftare på löpsedlarna än kungen och drottningen.

Ann lämnade Sven-Bertil, när hon var gravid med dottern Sascha, för att göra en film om ungdomsvåld i Los Angeles. Hon blev kvar i sju månader och hann under tiden skapa sig ett nytt liv.
– Jag hörde inte hemma här, säger hon. Sven-Bertil bodde i London och jag hade mitt liv i Frankrike. När jag kom tillbaka 24 år gammal såg jag Ted med nya ögon. Vi flyttade ihop. Sedan kom Sara till världen 1982 och Marc året därpå.

Såg Ted bli sjuk

Ann beskriver Ted Gärdestad som en sökare. Han hade försökt konvertera till judendomen men inte hittat hem, förrän han sögs upp av Bagwan-rörelsen. 
– Jag pluggade filosofi och han pluggade religion på universitetet. Under tiden sprang Bagwans folk på stan och lovade guld och gröna skogar. Det var många som blev hjärntvättade av sekten. Det var kurser och rebirthing. För att få ta del av Bagwan Shree Raijneeshs tankar och livsfilosofi blev de tvungna att ge upp såväl namn som identitet och språk. Ted ville att jag skulle följa med till Oregon och jag försökte få honom att stanna. Det finns inte ord för den vanmakt jag kände då. Och det blev bara värre och värre. Ted förändrades och lämnade allt 1983 för att leva där borta som den rödklädde lärjungen Swami Sangit Upasani. Sekten utnyttjade människor hänsynslöst och maximalt samtidigt som de levde promiskiöst. Ted drogs med och blev likadan. Han var lycklig med sin nya identitet, tills han blev sviken och övergiven av Bagwan. Sedan hittade han aldrig rätt. Jag insåg tidigt, att han var sjuk. Han blev paranoid och hörde röster och blev farlig för både sig själv och andra.

Ann beskriver Teds sjukdomstid som en rysare. Han var latent psykotisk och i ett tillstånd som han inte kunde ta sig ur.
– Hans död var en oerhörd tragedi som kan tillskrivas nedskärningarna inom psykiatrin, säger hon. Han levde i en helvetes avgrund och fann ingen annan utväg än att ta sitt liv. Hade han fått adekvat behandling, så hade han kunnat komma ur det där och få ett bra vardagsliv.
Ted förhördes om mordet på Olof Palme, sedan polisen av någon okänd anledning hade hittat krutstänk på hans rock.
– De kom hem och förhörde mig, säger Ann. Det var fruktansvärt. Tidningarna skrev och personalen på dagis var övertygade om, att barnens far var en mördare. Ted Gunnarsson som senare häktades och frigavs för mordet hade en bakgrund i samma sekt.

Berättar inte sanningen

Ann finner tröst i att en ny generation som också älskar Teds musik växer upp. Den nu aktuella musikalen ”Sol, vind och vatten” på Chinateatern i Stockholm är ett tydligt bevis på det. Det enda trista är att musikalens handling inte har något med verkligheten att göra.
- Sanningen fanns ju så nära, säger hon. De hade ju kunnat fråga oss som var med. Men det känns fint, att Ted med sina sånger kan skänka glädje till så många. Själv är han väldigt älskad av sin familj. Jag har den största beundran för hans föräldrar.

Ann gick vidare med sitt liv och gjorde 1988 en uppmärksammad film om den ryska själen och skatterna i den då 1000-års jubilerande ryskortodoxa kyrkan.
– Filmen har visats i hela världen, säger hon. Utom i Sverige.
Så mötte hon kärleken igen i den tio år yngre socionomen Olle Haglund som är pappa till Zack. Hon flyttade till Sri Lanka för att få ro att skriva, men inbördeskriget kom, så flyttlasset gick vidare till Rom. Det är tio år sedan nu. 

Ann har lagat mat på en restaurang och samtidigt skrivit såväl en bok som en långfilm. Även Sascha följde med. Efter att ha avslutat ”Skilda världar” här hemma, lyckades hon skapa sig en italiensk skådespelarkarriär och eget boende inklusive italiensk pojkvän. I dag har hon fyllt 26 år och är tillbaka i Sverige för teaterstudier. Sara, 22, arbetar backstage på såväl teatrar som TV-stationer. Marc gav sig 14 år gammal av till Jerusalem. I dag är han 21 år gammal rabbin under sitt judiska namn Moische i Toronto i Kanada. Han är dessutom gift och pappa till drygt ettåriga dottern Rechil. 
– Så jag är farmor nu, säger Ann. Marc talar både jiddish och hebreiska. Som rabbin följer han en tradition på min mormors sida. Där finns 38 rabbiner i rakt nedstigande led. Han har 613 regler att följa varje dag.

Saknar mötena

Ann är en skicklig berättare där hon sitter vid det rustika matbordet i köket med den rödvita katten Sputnik i knäet. Hon blev lurad när hon köpte våningen, säger hon. Nu är den renoverad och har kostat massor. Det är oklart om hon blir kvar i Stockholm. Hon vill lära känna nya människor och här är det ont om naturliga mötesplatser.
– Det är inte alls som i Rom där människor umgås i stora gäng på gator och torg. Här tycks folk bara träffa varandra på Ålandsbåtar. Arbetsmässigt står en film om Sibiriens ängel på tur.
– Hon hette i verkligheten Elsa Brändström, säger Ann. Hon har betytt lika mycket som Moder Teresa.
Monica Antonsson

Läs om Sibiriens ängel här och här och här och här och här