Elena Paparizou

Allas Veckotidning

Nr 41, 2005

Schlagervinnaren Elena vet att Tony är mannen i hennes liv

Jag slösar inte bort mina bästa år på fel kille

Elena Paparizou är en härlig blandning av svenskt och grekiskt. Som sill och tsatsiki. Och när hon kammade hem den stora schlagerfinalen åt Grekland kändes det som en seger även för Sverige!

Med Eurovision Song Contest i Kiev fick Sverige en ny storstjärna. Det var visserligen Grekland som vann med låten ”My number one”, men vi kan slå oss för bröstet ändå. Elena Paparizou är trots allt både född och uppväxt i Göteborg. 

Dessutom har hon fått en stor bamsekram av kungen på kronprinsessan Victorias födelsedag. Hur många har fått det? Så nog är hon svensk alltid, även om hon står med ena benet i den grekiska kulturen. Numera bor hon periodvis i sin hyresrätt i södra Aten. 

Bofast är hon på Kungsholmen i Stockholm. Den kulturella blandningen är lika utsökt som charmig. Hon har ett hett temperament och en stor portion energi blandat med lite svenskt lagom och en ödmjuk inställning till jobbet. Elena jobbar stenhårt och målmedvetet på sin karriär och i motsats till många kollegor är hon inte rädd för att möta vanligt folk på gator och torg. Tvärtom!
- Det är härligt att folk kommer fram och pratar, säger hon. Speciellt som jag oftast får en massa beröm. Vill jag ha det lugnt omkring mig, får jag väl hyra en stuga i Värmland. I Grekland kan jag knappt gå ut, förrän någon ska bjuda på något. Kom hem så ska jag laga mat åt dig, ropar de. I Sverige är folk mer försiktiga. Ursäkta att jag stör, säger de.

Farliga sparkar
Elenas mamma Efrosini kom till Sverige med föräldrarna i början av 60-talet. Svenska företag värvade arbetskraft i Sydeuropa och fattigt folk från landsbygden bröt upp för att få ett bättre liv. Om somrarna for de hem till sina byar och en kväll, när det var festival, blev Georgio från grannbyn förälskad i Efrosini. Han bad om hennes hand man fadern sa, att det fick hon bestämma själv. Han var ju civiliserad, morfar. Så det blev bröllop och snart kom barnen Rita, Dino och Elena till världen.
- Mina släktingar har verkligen kämpat. I dag driver mamma en butik med barnkläder i Göteborg, medan pappa driver restaurang. De har villa, bil och en vacker trädgård.

Det var sång, musik, dans och skådespeleri för Elena redan från början. Hon gick i grekisk skola likaväl som hon gick i svensk och hade hemspråksundervisning. Hon tog dessutom pianolektioner, sjöng i kör och dansade såväl grekisk dans som klassisk balett. Resultatet av det syntes tydligt i ”My number one”.
- Jag var lite pojkaktig av mig, säger Elena vars idol är ingen mindre än Pippi Långstrump. Redan som barn var hon stark nämligen. Det var inte lönt att killarna stack upp.
- Jag brukade knäa dem på pungen. Pappa var jättearg för det. Det är farligt, förstår du väl, sa han.

Elena sjöng på grekiska nationalfester och bildade tretton år gammal gruppen Soulfunkomatic med tre latinamerikaner. De spelade i trakten av Göteborg och drömde om ett engagemang i en stockholmsförort.

- Redan då visste jag att jag hörde hemma på scenen. Diana Ross var min idol. Hennes megahit ”Baby love” var den första sång jag sjöng offentligt.

Elena höll på att bli fotomodell också. Men när agenturen krävde, att hon skulle banta, hoppade hon av.

- Då fick det faktiskt vara! Jag vill själv bestämma, hur jag ska se ut. Jag äter allt men tar det lite försiktigt. Det får räcka.

Den stora kärleken
Sjutton år gammal bildade hon Antique med barndomsvännen Nikos Panagiotidis. Duon slog igenom i Sverige men framför allt i Grekland med först ”Opa, opa” och sedan ”Die for you” som lyckades kamma hem tredjeplatsen för Grekland i Eurovision Song Contest 2001. Därmed blev Antique en svensk framgångsrik musikexport. Gruppen sprack emellertid hösten 2003, sedan Elena och Nikos blivit osams. Han hoppade av och hon var förkrossad. Plötsligt stod hon ensam på scenen. Några månader senare drog hon igång sin solokarriär peppad av livskamraten Tony Mavridis, 34, som är den stora kärleken i hennes liv. Det är hon säker på. Det är han och hon för alltid.
- Självklart! Jag spenderar inte mina bästa år med en man, om jag tror att det ska ta slut. Vi har varit ihop i sex år och förlovade i fem. Vi förlovade oss på en stor fest på min pappas krog i Göteborg.

Det är med andra ord ingen tvekan om att kärleken gror i bostadsrätten på Kungsholmen. Elena lagar mat och städar, medan Tony gör annat. Och även i grytorna blandar hon sina båda kulturer. Eller vad sägs om skinka med tzatziki till jul och souvlaki, sill, lax och kokt potatis till midsommar.
- Jag lagar svensk mat som köttfärslimpa likaväl som jag kokar grekisk bönsoppa, säger hon. Och vi är så glada över att Ikea har öppnat en butik i Aten. Vi åker dit minst en gång i veckan för att få äta köttbullar med lingon och lax med kokt potatis.

Av grekiska favoriter föredrar hon grillat lamm och grekisk sallad med dodonis fetaost. Helst ska den vara hemgjord och inhandlad hos en gumma i en avlägsen bergsby.

Något datum för bröllopet är emellertid inte bestämt, men när det sker, är det i nöd och lust som gäller.
- Vi träffades på en restaurang och såg varandra utan att ta kontakt. Sedan gick vi som katten kring het gröt en hel vecka, innan jag blev arg en kväll. Ursäkta mig, sa jag. Men det är mig du ska gå hem med. Det var ju ganska fräckt förstås. Man skulle kunna tro, att jag är en kaxig typ. Men vi är ganska ynkliga båda två. Och stormkära fortfarande. Tony är elva år äldre än jag. Men jag gillar äldre män. De är mogna, för de har levt och är trygga. Även om jag är stor och stark som Pippi Långstrump, så behöver jag en famn att krypa in i då och då.

Många bröllopsgäster
Efter segern i Kiev skrevs det mycket om Elenas heta längtan efter barn. I verkligheten är projektet skjutet på framtiden.

- Det är klart, att jag vill ha barn. Men inte just nu! Barn är livets mening men jag vill gifta mig först och det kommer inte att ske i år. Bröllop kräver planering med tanke på alla bondtanter från Grekland som vill komma. Jag har en stor släkt och väldigt många vänner. Och om sanningen ska fram, så blev jag faktiskt lite avskräckt, när min syster fick barn. Jag var med från det att vattnet gick, tills det var 20 minuter kvar och hon började krysta. Då slängde hon ut mig! Gå härifrån, sa hon. Du stressar mig. Det var väldigt tufft. Jag fick ingen luft och kunde knappt andas, så jag svimmade. Läkarna fick ta hand om mig i stället. Men tänk vad häftigt det är att vara kvinna! Tänk att vi kan få ut en sådan där varelse ur kroppen med både armar och ben.

Kärestan Tony är född i Sverige av grekiska föräldrar. Han är musiker men koncentrerar sig numera på Elenas karriär. Hon omger sig skickligt med bra folk på alla positioner. Det är en av nycklarna till framgången.

- Det var grekisk TV som frågade, om jag ville tävla för Grekland i Eurovision Song Contest. Då hade vi inte ens en låt. Vi litar på att du och skivbolaget hittar en, sa de.

Valet av sångerska var ett lyckokast. Elena är den enda grekiska sångerska som är känd i det övriga Europa. Grekland kunde därför hoppas på viktiga röster åtminstone från Norden. Elena utsågs till grekisk turistambassadör, varpå Grekland satsade 28 miljoner kronor på hennes marknadsföring inför finalen i Kiev. Och satsningen gick hem. Nu återstår att se, om hon fått den svikande turistströmmen att vända. Charterturismen har som bekant letat upp nya resmål sedan Grekland, Spanien och Italien gick med i EU och priserna sköt i höjden.
- Det var ju roligt att jag vann, säger Elena. Att man är segertippad behöver ju inte betyda att man faktiskt vinner. Och det höll på att gå riktigt illa. Jan halkade faktiskt, fast det inte syntes i rutan. Det var en våt fläck på plexiglasgolvet.

Leder sångtävlingen
Elena kunde ha njutit segerns sötma med rysk kaviar och champagne på något av Kievs inneställen efter finalen. I stället ställde hon upp i en välgörenhetskonsert med ukrainska sångerskan Roslana. Det var helt enkelt viktigare.
- Man ska hjälpa sin nästa, säger Elena. Om jag kunde, skulle jag hjälpa hela världen.

I Grekland togs hon emot som en drottning. Där var hon megastjärna redan innan. Nu lanseras hon i hela Europa. Går det bra, blir det världen nästa. Det är därför det numera står Helena med H på skivetiketterna. Det är mer internationellt gångbart, tycker skivbolaget. Det gäller att spela ut korten rätt. Nästa år går Eurovision Song Contest i Aten med Elena som värd. Se där vilken valuta Grekland får för sina PR-miljoner.
- Jag önskar förstås, att karriären sakta men säkert ska fortsätta att gå uppåt. För övrigt vill jag, att hela världen ska må bra och att jag aldrig ska göra mina fans besvikna.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 13, 2014

Elena Paparizou höll på att gå under av sorg och sjuksom 

Jag sjönk så långt ner man kan komma

Nu är allt bra.

Karriären blomstrar för fullt och det stundar bröllop med nya kärleken Andreas.

Men det fanns en tid då stjärnan Elena Paparizou var djupt deprimerad och förtvivlad.

Med låten ”Survivor” klev Elena Paparizou, 32, in i årets upplaga av Melodifestivalen och tog sig till Andra chansen. Lycklig över att få vara tillbaka släpper hon nu sin första platta i Sverige på sju år. ”One life” heter albumet som består av idel nyskrivet material. 

I Grekland klättrar den redan på hitlistorna och Elena känner sig nöjd. De svåra åren är över. Det fanns nämligen en tid när hon av sjukdom och sorg närmast gömde sig för omvärlden. Nu ser hon framtiden an som den ”survivor” eller överlevare hon är.

– Man har bara ett liv och det ska man ta vara på, säger hon när hon virvlar in i skivbolagets konferensrum med en mugg rykande hett kaffe i handen. Vacker, vänlig och tillmötesgående har hon flugit in från Aten för att ge några intervjuer. Efter Allas Veckotidning kommer Expressen och sedan står flera andra på tur. Sånt är livet för en schlagerstjärna av världsklass och sånt är livet för ett enkelt reportageteam. På minimal tid och i bildmässigt sett rätt anskrämlig miljö ska man uträtta underverk.
– Tag det lugnt, viskar Elena när pressagenten inte hör på. Fotografen ska få den tid han behöver. Jag kommer att göra ett bra jobb.

Och det gör hon förstås.

På tredje plats
Det var Elenas mamma Efrosini som först kom till Sverige med sina föräldrar i början av 60-talet. Svenska företag värvade arbetskraft i Sydeuropa och fattigt folk på landsbygden bröt upp från det gamla i hopp om en ljusare framtid. Om somrarna for de hem och hälsade på släkten och i samband med en sådan resa mötte Efrosini sitt livs kärlek i Georgios från grannbyn. Bröllopsklockorna ringde och han etablerade sig som krögare i Sverige. Barnen Aretis, Konstantinos och Elena kom till världen och när de vuxit till sig kunde Efrosini börja sälja barnkläder i egen butik.
– Jag vet inte hur många restauranger pappa har haft i Borås, Alingsås och Göteborg, säger Elena. Han var en fantastisk gastronom som i flera år jobbade tillsammans med min bror så han är nästan lika bra. Min syster arbetade med mamma i affären men den är nedlagd nu. Hon har sadlat om och blivit politiker i Partille.

Det var aldrig någon tvekan om vad Elena skulle ägna sig åt. Sång och musik stod i främsta rummet redan från början. Hon uppträdde på Grekiska föreningens fester, tog pianolektioner, sjöng i kör och dansade såväl klassisk balett som grekisk dans. 

Sjutton år gammal bildade hon gruppen Antique med barndomsvännen Nikos Panagiotidis och slog igenom för en större publik. 

De lyckades kamma hem en tredjeplats för Grekland i Eurovision Song Contest 2001 men skildes åt efter några år. Elena bestämde sig för att satsa på en solokarriär och 2005 vann hon hela Eurovision Song Contest med låten ”My number one”.

– Min ekonomi förbättrades avsevärt men jag blev inte miljonär, skrattar hon. Den ekonomiska krisen i Grekland har påverkat alla. De fattiga har blivit ännu fattigare och medelklassen håller på att dö ut. Men man ser att förändringar är på gång. Det finns pengar. Det investeras igen. Man sätter igång vägarbeten och gör tv-produktioner och då kommer även reklamen in i bilden. Det märks tydligt att grekerna börjar komma ur sin svacka. Men även jag som har det bra märker av krisen. Min moster är fortfarande en hjärtsjuk människa vars pension man har skurit ner på. Hon har inte ens har råd med sina hjärtmediciner.

Smärtsamt minne
Efter segern i Eurovision Song Contest kallades Elena hem till Sverige av svenska nöjesarrangörer. Hon gjorde ett antal bejublade framträdanden men drog sig tillbaka till Aten där hon arbetade allt hårdare. Samtidigt höll hon på att insjukna i struma, en åkomma som smyger sig på och innebär att sköldkörteln inte klarar av att producera hormon som den ska. Sjukdomen är svårdiagnostiserad och ger de mest diffusa symtom som sömnproblem, humörsvängningar, depression och menstruationsrubbningar.

Att Elena 2008 under dramatiska förhållanden förlorade sin pappa gjorde inte hennes hälsotillstånd bättre.
– Det var julfest i Grekiska föreningens lokaler på Hisingen i Göteborg. Pappa hade dansat med min systers lille son och kände sig trött. Han drog sig tillbaka på kontoret där mamma hittade honom på golvet. Någon ringde efter ambulans och någon gjorde hjärt- lungräddning. Men kvarteret ses som ett riskområde med mycket bråk så ambulansen fick inte köra fram utan poliseskort. Därför dröjde det innan pappa kom till sjukhus

Elena tystnar och gömmer ansiktet i händerna. Minnet är så smärtsamt att hon helt enkelt inte kan låta bli att gråta. Hon säger också att hon har känt ett stygn av dåligt samvete över att karriären hade hållit henne på avstånd från familjen.
– Pappa var död när ambulansen kom fram till sjukhuset. Själv sjöng jag på en nattklubb i Aten den kvällen och fick ingenting veta förrän jag hade klivit av scenen.

Elena tog första bästa flyg till Göteborg och fick först när hon kom fram veta att allt redan var över. Det enda som återstod var sorg och bedrövelse för familjen och en Lex Maria-anmälan som småningom lades ned utan åtgärd.

– Pappa och jag talades vid sista gången på luciadagen när han fyllde 60 år. Jag ringde tidigt på morgonen och gratulerade. Jag älskar dig pappa, sa jag, och han sa att han älskade mig också.

Rätt diagnos

Helenas struma blev allt värre och följaktligen också depressionen.
– Jag sjönk så långt ner man kan komma. Samtidigt samlade jag på mig vatten, gick upp i vikt och blev jätteplufsig. Att ha struma är som att ha PMS konstant. Man fryser och får hjärtklappning och orkar knappt med sig själv.

Så småningom ställdes rätt diagnos och Elena fick en medicin som på sikt lyckades återställa hormonbalansen.
– Jag har två knölar på sköldkörteln men än så länge behöver de inte opereras bort. Så jag känner mig faktiskt som en miljonär vad gäller hälsan. Att få må bra är också en rikedom.

Elena arbetade hårt på sin grekiska karriär. Hon gjorde krogshower, klubbturnéer och sjöng in såväl rockiga plattor som dansklubbsskivor innerst inne antagligen medveten om att hon stod inför ännu ett smärtsamt uppbrott.
– Min förre fästman och jag separerade efter tolv år tillsammans, säger Elena. Det är tre år sedan nu. Det kändes som ett stort misslyckande. När man har ett förhållande tror man ju att kärleken ska bestå. Det är väl ingen som ger sig in i en relation om man inte tror att den är evig.

Elena konstaterar att hon har gått igenom en hel del före den nu aktuella comebacken.
- Återstår att se om den svenska publiken välkomnar mig tillbaka, säger hon.

Gifter sig snart
Och det är som det är med kärleken. Plötsligt står den bara där bakom nästa hörn och väntar. Det gjorde den även för Elena en kväll för två år sedan. På en middag hemma hos goda vänner mötte hon den 12 år äldre grekiske byggnadsingenjören Andreas Kapsalis som hon numera delar sin morgontidning med.
– Jag har alltid varit svag för äldre män men det var jag som fick ta initiativet. När min väninna frågade vad jag skulle göra dagen därpå svarade jag att Andreas skulle ta mig med på en dejt. Som tur var hade han ingenting emot det. Han hade till och med tänkt fråga, sa han.

Elena och Andreas träffades på tu man hand och på den vägen är det.
– Det bästa med honom är att han är så artig och omtänksam. Och det är skönt för mig att vi inte arbetar inom samma bransch. Vi tar aldrig med oss jobbet hem.

Andreas har friat så nu stundar dessutom bröllop inom en inte alltför avlägsen framtid.
– Frågan är om vi ska gifta oss borgerligt eller om vi ska ställa till med en jättestor fest. Andreas har varit gift förut så för honom spelar det ingen roll. Jag har med åren blivit allt mer romantisk så jag vill nog gärna ha både brudklänning och kyrka. Ett bröllop i Grekland beror på vilken trakt man kommer från. I min hemby festar man en hel vecka innan och en hel vecka efteråt, så man måste ha långsemester för att kunna gifta sig. Men det är inte så viktigt för mig. Huvudsaken är att det blir trevligt och att de som kommer är jätteglada för vår skull.
Monica Antonsson

Marie Picasso

Allas Veckotidning

Nr 5, 2008

Idollvinnaren Marie Picasso har börjat sitt nya liv

Det här har jag drömt om sedan jag var två år

Snacka om revansch! 

När Marie Picasso vann den stora Idol-finalen i Globen bevisade hon en gång för alla att hon är en sångerska av världsklass. Nu är väl gamla synder glömda...

Marie Picasso, 28, njuter i fulla drag av all uppmärksamhet hon får tack vare "Idol". Själv har hon gått från klarhet till klarhet och fått höra, att hon är en sångerska i världsklass. När vi ses en tämligen frusen eftermiddag på Idol-hotellet, står det ännu skrivet i stjärnorna, hur länge hon ska lyckas hålla sig kvar. 

Men det spelar ingen roll, säger hon. Hon njuter av att få vara med så länge det går och suger i sig av nya kunskaper som ett kapital för framtiden.

– Jag har ju inte stått så ofta på scenen och aldrig tagit sånglektioner, så jag har lärt mig hur mycket som helst.

Marie Pettersson, som hon egentligen heter, kommer ursprungligen från Strömsholm, en naturskön liten ort i Västmanland som växt upp kring drottning Hedvig Eleonoras slott.

– Det var som en dröm att få bo där, säger Marie som är yngst i syskonskaran. Storasyster Martina har etablerat sig inom livsmedelsbranschen och mellansystern Veronika pluggar till lärare i franska efter att ha bott utomlands i tio år. För Marie har det aldrig varit någon tvekan om yrkesvalet.

– Jag var bara 2,5 år, när jag talade om för mamma, att jag ville bli sjungare. Det har hon inspelat på band. Senare blev det min dröm att få sjunga i Globen! Men det är ingen annan i familjen som sjunger. Vi brukar skoja om det. Det enda vi vet, är att morfar brukade spela på tramporgel, när mamma och hennes syskon sjöng som barn.

Hade ätstörningar
Det gjorde Marie också. Hon sjöng jämt, vare sig hon satt på sin cykel eller sprang över ängarna. Familjen kunde höra på långt håll, att det var hon som kom. Bland idolerna fanns Lili & Sussie, Pernilla Wahlgren och Madonna.

– Jag var Madonna! Väggarna i mitt rum var tapetserade med affischer, knappar och vykort. Jag hade jacka, t-shirts och tröjor med Madonna på och så många kors runt halsen, att pappa undrade om jag inte fick ont i nacken. Jag hade alla hennes skivor och kunde alla hennes låtar. Självklart sjöng jag i hemlighet framför spegeln med hårborsten som mikrofon.

– Numera använder jag fjärrkontrollen, säger hon och fnittrar. Den är faktiskt flitigt använd hemma hos mig. I somras sjöng jag så högt och länge, att grannarna dunkade i väggen!

En av grannarna hemma i Strömsholm var den sex år äldre Linda Rosing som även hon så småningom skulle bli rikskänd genom Big Brother.
– Linda, hennes bror och jag spelade boll och lekte Bullen som alla andra barn. Hon var superduktig i gymnastik, så hon tränade mig, när jag var sju, åtta år.

Marie tävlade i en gymnastiktrupp och ställde så hårda krav på sig själv, att hon drabbades av ätstörningar. Supersmal blev mager och i tidiga tonåren vägde hon bara 39 kilo. Det tog flera år för hennes kropp att få normalvikt och ro igen. Under de åren fann hon tröst i alla djur som var hennes vänner.
– Jag har alltid varit en extrem djurvän som envist räddat livet på alla småkryp. Det var därför jag bestämde mig för att bli vegetarian. Jag var åtta år gammal, när jag förklarade för mamma, att jag helt enkelt inte vill äta djur. Fortfarande föredrar jag grönsaker, frukt, quorn och tofu i stället för falukorv.

Tio år gammal gjorde Marie och en kompis en tidning om djur. De skrev, klippte, klistrade, kopierade på mammas kopieringsmaskin och sålde tidningarna för 5 kronor styck.
- Vi fick faktiskt ihop 575 kronor som vi skickade till Samfundet mot plågsamma djurförsök.

När Marie drabbades av både astma och allergi, hjälpte inga tårar i världen. Kaninen hon fått måste lämnas bort.
– Någon sa att allergiker kan tåla pudlar, så när jag var 12 år, åkte vi till en uppfödare. Jag fick en kungspudelvalp! Det var det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Picasso låg i sin lilla rosa korg och jag pussade på honom hela tiden. Det var som att vi blev ett. Två år senare tog jag hans namn och sa till mamma, att det ska stå Marie Picasso på min första skiva följt av en liten tass. Folk vande sig vid mitt nya namn och idag är det ingen som kallar mig något annat.

Picasso blev 13 år. Marie tvingades själv ta honom till veterinären, när det blev så dags. Han fick en spruta och somnade in.
– Jag säger fortfarande ibland, att han ska komma och lägga sig i min säng. Bara för att ha det sagt. Det är förstås inte så, att jag tänder rökelse och tar kontakt med min döda hund, men jag tror på änglar och att man går vidare efter döden. Så jag vet att han finns hos mig ibland och brukar prata lite med honom, innan jag somnar. Folk får tro vad de vill. Jag har min tro.

Marie drömmer om att skaffa sig ett stort hus, där hon kan ta emot djur som farit illa. Det är så många som stöttar människor, säger hon. Hon stöttar djuren.

Ung och dum
Familjen flyttade till Västerås och Marie gjorde vad hon försökte bli sångerska, men projekt efter projekt gick i stöpet. Skivbolag som gick i putten och producenter svek sina löften trots många och långa möten med hennes föräldrar. I flera år pendlade hon till en studio i Göteborg, där hon sjöng in den ena låten efter den andra, utan att det gav några andra resultat än att en låt spelades i tysk radio.
– Det var mycket prat och liten verkstad, konstaterar Marie som under tiden prövade på andra yrken. Hon var receptionist på en hårsalong, butiksbiträde på Ikea och värdinna på en nattklubb. Men ständigt återkom hon till sången.
– En del producenter var oseriösa, andra hade inte ekonomi nog att förverkliga sina planer. Även om tanken var god från början, så tog de sig vatten över huvudet på slutet.

Kvar stod Marie med sina drömmar i spillror. I det skedet ringde Adam Alsing och Marie tackade ja till "Big Brother". Marie var instängd med andra människor i BB-huset i fyra veckor och filmades dygnet runt. Hon hann förlova sig med Benjamin Sorani och älska live med honom i TV.
– Jag var ung och dum, konstaterar hon. Åh, vad jag har varit ledsen för det. Det värsta är alla rykten jag aldrig får bemöta. Folk tror att de har stenkoll på mig, bara för att jag var med i en dokusåpa för sex år sedan och är blond. Jag är väldigt trött på det. Ibland tar det all min energi. Jag har massor av vänner, ett gott hjärta och kloka tankar om livet. Så ge mig en chans! Jag måste få gå vidare.

Det är min tur nu
Marie och Benjamin var förlovade ett helt år, innan de gick isär. I dag är hon singel och tänker så förbli, tills hon möter någon som förmår sätta hennes hjärta i brand på allvar.
– Han ska vara trygg, trogen, stabil och ha humor, drömmer hon. Vi ska kunna skratta tillsammans och ha roligt.

Marie blev småningom artist hos Fritidsresor. Efter en månads utbildning på Cypern stationerades hon på Kreta i Grekland med uppgift att underhålla svenska turister.
– Jag sjöng allt från gospel till rock i ett halvår. Det var en jättebra skola för mig. Scenen var liten och utrustningen dålig. Det hände oväntade saker och man fick hela tiden hantera de mest märkliga situationer. Jag fick verkligen lära mig jobbet från grunden.

Det var på Kreta hon blev sjuk. Marie svällde upp, blev deprimerad, drabbades av andnöd och kunde somna i logen mellan låtarna. Kort sagt, hon fungerade inte. Ändå vägrade hon att åka hem. Det blev därför en grekisk läkare som till slut ställde diagnosen hyperthyreos, vilken innebär att hon lider brist på ett hormon från sköldkörteln.
– Jag har egentligen ingen sköldkörtel, konstaterar hon. Den är helt ihopskrynklad. Men jag blev inte ledsen. Jag hade varit sjuk så länge, att det var skönt att äntligen få en diagnos. Jag fick medicin och kunde äntligen ta tag i mina problem.

Medicineringen är livslång och Marie har hopp om att balansen i kroppen ska vara återställd inom ett halvår.

Väl hemma igen knöts Marie till TV4 som programledare för program som Spelrum och Nattliv, dit folk kan ringa in och vinna pengar. Det gav ekonomisk trygghet med även TV-vana.
– Man lär sig av allt. Alla kan trots allt inte stå och titta rakt in i en kamera och babbla om väder och vind varje dag tre timmar i sträck. Det är också en konst.

Men nu är det alltså äntligen sången som gäller. Marie sjöng och grät sig in i "Idol" på ett sätt som väckte såväl medkänsla som uppmärksamhet. Speciellt som jurymedlemmen Daniel Breitholz sa att han märkligt nog hade varit nära att rösta ut henne på grund av hennes medverkan i Big Brother. Än en gång var hon nära att drabbas av sitt förflutna. Dessbättre lät han sig överväldigas av hennes sång.
– Äntligen känns det som att jag kommer längre och längre bort från Big Brother. Jag får visa vem jag är och vad jag kan. Det är skönt. Och jag är glad, att jag har hunnit bli 28 år. I dag är jag tillräckligt harmonisk och stabil för att klara av en karriär. Jag känner tydligt att nu är det faktiskt min tur!
Monica Antonsson

Alexandra Pascalidou

Allas Veckotidning

Nr 14, 2010

Alexandra Pascalidou tar de bästa ur två världar

Att bli bortgift är inte min grej

Alexandra Pascalidou har gjort en fantastisk klassresa, från Rinkeby till tv-stjärna. 

Men det har inte alltid varit en lätt väg.

Ett tag fick hon utstå så mycket hat att hon tvingades fly landet. 

Det är som att TV-profilen, journalisten och författaren Alexandra Pascalidou, 39, står med ena foten i den svenska kulturen och den andra i den grekiska. Uppväxt i mångkulturella Rinkeby utanför Stockholm gick hon i hemspråksklass och blev tvåspråkig intill fulländning. I dag är hon TV-stjärna där såväl som här och hennes välskrivna böcker ges ut på båda språken.

- Men min dotter Melina växer upp i Sverige, konstaterar Alexandra där hon står med sitt senaste alster "Min stora feta grekisk kokbok" i famnen.

– Hon blir svensk! Så med den här kokboken överför jag en del av mitt grekiska arv till min dotter. Det är ju hon som har gett min matlagning mål och mening.

Starka kvinnor
Den vackra boken med bilder tagna av sambon Johan Lindskog, som är chefredaktör för tidningen Res, är fylld av spännande recept på grekisk mat. Alexandra bjuder dessutom generöst på berättelser ur den egna spännande släktsagan. Kärleksfullt har hon satt sitt kulinariska arv på pränt som en hyllning till mamma Hrisula, mormor Sofia och hela det övriga grekiska matriarkatet. Många matminnen har hon fått med sig från mormor som tog hand om henne som barn. Men det mesta av grekiska mattraditioner kommer från uppväxtåren i Rinkeby, en förort till Stockholm av asfalt och betong där det knappt bor en enda svensk.

– Rinkeby var min Bullerby, säger Alexandra. Vi visste ju inget annat. Och inte tyckte vi att vi växte upp i ett andra klassens samhälle heller. Där fanns folk från världens alla hörn som alla hade lågavlönade enkla jobb och som alla var lika fattiga. Alla hade sitt ursprung i andra länder där vi hade lämnat mor- och farföräldrar som vi längtade efter. De flesta var arbetskraftinvandrare så det var underförstått att vi skulle återvända en dag. Men så blev det inte. De flesta stannade kvar.

Alexandra berättar hur invandrarbarnen sprang omkring och lekte på gårdarna. Det var hur kul som helst i en trygg och bra miljö, menar hon.
– Där fanns gott om bullmammor. De var världens starkaste kvinnor som slet med städjobb och inom hemtjänsten om dagarna. Om kvällarna doftade det ljuvligt gott av nybakat bröd och exotiska kryddor. Jag brukar säga att vitlöken bodde i vår portuppgång. Det var ju väldigt ovanligt då. Vitlök såldes bara på apotek.

Kunde inte läsa
När Alexandra som vuxen skulle sommarprata i radion en midsommarafton insåg hon att hon faktiskt inte visste hur en svensk midsommarafton firas.

– Jag fick slå upp det, erkänner hon. Det bodde ju inga svenskar i Rinkeby så vi dansade aldrig kring midsommarstången. Svensk kultur var lika främmande för oss som uzbekisk.

Alexandra kom till världen i Rumänien dit mor- som farföräldrarna hade flytt efter andra världskriget. Hon var ett år gammal när de återvände till Grekland. Modern fick jobb på en garnfabrik och fadern tvingades göra militärtjänst så barnen fick inackorderades hos släktingar. Det innebar för Alexandras del att hon fick bo hos mormor Sofia i en liten bergsby.

– Mormors trädgård var vårt skafferi fyllt av lök, tomater, bönor, zucchini och paprika. Där växte fullt av kryddor som mynta, basilika, rosmarin, timjan, lagerblad, persilja och oregano. Och så citroner förstås som nästan det viktigaste i grekisk matlagning. Mjölk fick vi från korna och ägg från hönsen. Mormor visste vad svält var och kunde koka soppa på en spik. Hennes två första barn svalt ihjäl under kriget. Hon plockade kamomill och andra örter till te och kokade soppa på maskrosblad, nässlor och gräs.

Mormor Sofia var analfabet. Hon fick bära med sig såväl recept som all annan kunskap i huvudet. "Lär dig bokstäver, barn, sa hon till Alexandra när hon ur minnet berättade sagor om det goda som övervinner mörkret. "Lär dig att läsa."
- Och jag har skrivit en kokbok, konstaterar Alexandra som dessutom just nu tävlar i matlagning i TV3:s "Stars in the kitchen".
– Mormor tvättade kläder i floden och kunde nacka höns med ena handen, innan hon plockade och tillredde dem. Men kött och fisk var sällsynt på tallrikarna i byn.

Bad om förlåtelse
Ett år vann Alexandras mormor ett litet lamm som prästen lottat ut bland byns fattiga. När hon kom hem med lammet i ett snöre var kärleken ögonblicklig.
- Jag döpte henne till Isabelle, matade henne med gräs och promenerade med henne varje dag.

När påsken stod för dörren kom morbror och högg huvudet av Isabelle. Förkrossad bestämde sig Alexandra för att aldrig mer äta kött. Men när påskmåltiden dukades fram och familjen tog för sig av läckerheterna åt även Alexandra med god aptit.
– En enda tugga räckte för att jag skulle svika vår vänskap! Vilken smakupplevelse! Efteråt bad jag Gud förlåta mig för att jag hade ätit upp min kompis.

Det var fattigdom som drev familjen till Sverige. Alexandra var fem år och hade två små systrar. Något uppehållstillstånd var det inte tal om så Alexandras pappa tog hyra som mekaniker på en oljetanker medan familjen inkvarterades i Rinkeby.

– Pappa var borta i nästan tre år innan vi fick uppehållstillstånd. Under tiden hann jag börja i skolan och mina systrar på dagis. När pappa kom hem fick han finna sig i att bli städare och fönsterputsare.

I skolan fick invandrarbarnen lära sig att de skulle gå i föräldrarnas fotspår. Några andra utsikter fanns inte.

– När jag gick Kungsholmens gymnasium inne i stan såg jag olikheterna mellan oss och svenska välordnade medelklassfamiljer. De levde ju helt annorlunda och åt middag prick klockan sex varje kväll. Så ville jag också ha det. Plötsligt hade jag fått ett mål och en dröm om ett privilegierat liv med egna visitkort, ett jobb som inger respekt och en ekonomi att då och då tillåter en semester. Att bara bli bortgift var liksom inte min grej.

Alexandra menar att det svenska samhället var ganska slutet och cementerat då.
– Men det fanns faktiskt små kryphål för den som verkligen ville ta sig igenom. Jag bestämde mig tidigt för att studera och förändra världen.

Alexandra jobbade extra från det att hon var tolv. All ledig tid för övrigt tillbringade hon på Rinkebys bibliotek. Dels för att familjen inte hade några böcker och dels för att hon inte hade något eget rum att dra sig tillbaka i. När hon så småningom gick ut skolan gjorde hon det med toppbetyg som tog henne till Stockholms universitet, studier i statskunskap och en högskoleexamen i kreativt skrivande.

På 80-talet vallfärdade media till Rinkeby för att göra reportage. Alexandra stack ut som en ovanligt kaxig invandrarflicka med starka åsikter och fick vara med i alla möjliga TV-program vilket småningom resulterade i jobbet som programledare för invandrarprogrammet Mosaik. Samtidigt utvecklade hon sin förmåga hålla föreläsningar, leda debatter och skriva såväl reportage som krönikor och böcker.

Alexandras klassresa har varit framgångsrik men stundtals också smärtsam. När hon vårtalade på Skansen vid Valborg ett år och var värd för "Uppesittarkväll" i TV ett annat kom lådvis med protestbrev om att "svartskallar" inte har med svenska traditioner att göra.

Fastar i 40 dagar
– Det var en brytningstid, konstaterar hon. Ny Demokrati och Lasermannen var aktuella och jag blev en symbol för det mångkulturella. När Aftonbladet betalade 50 000 kronor för en bild av maskerade och beväpnade nazister utanför min dörr blev jag av med jobbet på Mosaik. Hotbilden blev så stark att jag en tid tvingades fly landet.

Men skam den som ger sig. När Alexandra iförd nationaldräkt nationaldagstalade på Götaplatsen i Göteborg hände något magiskt. Plötsligt kände hon sig svensk! Och ingen protesterade heller. Numera försöker hon därför ena sina två kulturer i en vilket kokboken är en del av.
– Tusentals svenskar åker till Grekland på semester varje år. Jag känner ett visst ansvar för att de ska få en bra vistelse och ordentlig tillgång till det grekiska köket.

Alexandra, vars efternamn betyder påsk, berättar att påsken just i år råkar infalla samtidigt i de båda länderna. I Grekland samlas man på påskafton efter 40 dagars fasta. Prästerna förkunnar att Jesus är uppstånden varpå pusskalas utbryter och fyrverkeriet skjuts mot himlen.

– Man äter en enkel inälvssoppa så att magen får vänja sig vid mat efter fastan. Dagen därpå grillas lamm, kryddade med vitlök och rosmarin, över hela Grekland. Till det äter vi bröd och goda grönsaksgrytor. Och så knackar vi ägg förstås. Man tar varsitt färgat eller målat ägg, säger till varandra att Jesus är uppstånden och krockar äggen. Den som har sitt ägg intakt fortsätter krocka vidare med resten av sällskapet.

I år firar Alexandra påsken i Sverige. Det innebär bland annat att färgglada påskägg med godis delas ut i familjen.
– Om man tar det bästa av båda kulturerna får man väldigt mycket att fira, säger Alexandra som för egen del tillför det svenska påskfirandet massor av god mat, medryckande musik, sång och dans.
Monica Antonsson

Lill Lindfors

Allas Veckotidning

Nr 7, 1991

Livslustan

Mina besök hos Anders slutar alltid med att jag tar mina plastkassar och går!

- Är man engagerad i något viktigt knner man också livslust. 

Det konstaterar nygifta Lill Lindfors som satsar både hjärtat och pengarna på att hjälpa fattiga barnhemsbarn i Brasilien.

En annan livslust är maken Anders, som hon bor med.

Då och då...

Hemmets Journal

Nr 47, 1991

Nu flyttar Lill till sin man Anders

- men det tar tid att packa allt hon samlat genom åren...

Jag som är krigsbarn kan ju inte kasta en enda sak!

Hemmets Veckotidning
Nr 42, 1996

Serie: Mitt första hem

Gästerna fick sitta på lådor

- men tack vare Masken Mask kunde jag köpa både soffa och bord!

Möbler lyste med sin frånvaro - men Lill Lindfors själv lyste av lycka när hon flyttade till första egna lägenheten! Till en början  inredde hon med lådor, men i takt med att hon blev känd bytte hon ut kartonerna...

Idag bor hon mitt i stan, på bekvämt avstånd till jobbet. Enda nackdelen är att det blir problem med lakanen...

Suzanne Osten

Hemmets Veckotidning

Nr 16, 1995

Utblottade stod mamma och jag på gatan

- Det var då jag förstod att jag måste överge henne...

Mamma hotade ofta med barnavårdsnämnden när jag var bråkig, berättar regissören Suzanne Osten. 

Men i själva verket var det jag själv som tiggde och bad myndigheterna om att få komma till fosterhem!

Pappa var försvunnen och mamma kom inte ens ihåg att jag behövde mat då och då...

… valde just den filmen.

Så kom ”Livsfarlig film” 1988, ”Skyddsängeln” 1990, ”Tala det är så mörkt” 1993 och ”Bara du och jag” 1994.

Suzanne är världsbäst på barnteater. Hon plockar av livets erfarenheter och utgår ofta från det svikna, övergivna och utsatta barnet. Hon skapar barntragedi för att hon vägrar berätta annat än sanningen.
- Närmast blir det en film om en flicka och ett sommarlov. Det handlar om mig på sätt och vis, om en stark liten flicka.

Hon är framgångsrik, Susanne, stark och obändig på något vis. Ändå finns den där sårbara lilla ungen där. Kanske tar det henne hela livet att bearbeta uppväxtåren trots de många unika konstnärsmedel hon har.
- Om sanningen ska fram, säger hon, så hade jag gärna bytt både böckerna och filmerna mot två älskande och närvarande förändrar.
Monica Antonsson

Ma Oftedal

Det finns många fler klipp...

OV23 och OV44 oklart år tex

Avisen

24 maj 1997

Allas Veckotidning

Nr 18, 2003

Ma Oftedal är tillbaka efter de svåra åren

All min kraft försvann när kyrkan slängde ut mig

Det blev ett herrans liv när prästen Ma Oftedal fyllde sin kyrka med värstingar, rockmusik och mystik.

Kyrkan kastade ut henne mmen Ma ville inte sluta sin gärning som själasörjare. 

Först fick hon hela sig själv...

Fem år har gått, sedan Ma Oftedal stod vid skampålen offentligt beskylld för att vara icke renlärig den svenska kyrkan. 

Att hon blev frikänd på alla tio punkterna fick aldrig samma genomslagskraft. 

Efteråt drog hon sig tillbaka för att slicka sina sår, medan kyrkan stängde sina portar. Frikänd eller inte, Ma Oftedal var inte längre välkommen.

– Sedan dess har jag yrkesförbud, säger Ma där hon sitter framför kakelugnen i sitt trivsamma hem på Söder. 

Unga i kyrkan

Hon har rastaflätor i håret och är fortfarande samma rebell. Hon går hellre sina egna vägar än säljer sin själ och rättar sig i ledet.

- Caroline Krook kräver att jag ska göra avbön. Annars får jag inte arbeta i svenska kyrkan, så länge hon är biskop. Men det är omöjligt. Jag står för vad jag skrivit. Och yttrandefriheten gäller även mig.

Det började med att Ma fick kyrkan i Fisksätra att svänga. Den hade stått tom i närmare 20 år, när hon släppte in graffiti, rockmusik och gospelsång. Buset försvann från gatorna och kyrkan fylldes av kreativitet. Många av ungdomarna hade sydamerikanska rötter så Ma lät en vän, som är shaman, berätta om indianska traditioner. Det ledde vidare till att de tillverkade livssköldar, små tavlor på skinn spänt över en cirkelformad sälgpinne.

- De limmade fast stenar och kvistar som symboler på det liv de ville leva. Jag kan inte förstå, hur det kan tolkas som ockult. Struliga ungar, som många skulle ha kallat värstingar, arbetade för fullt i två dagar. Deras livssköldar blev väldigt vackra.

Kyrkorådet förklarade sig missnöjt med hennes arbete. Verksamheten måste genast upphöra och hon skulle förses med stämpelklocka. Räcker det inte med att kyrkan är full, undrade Ma. Men det gjorde det alltså inte.

Fick en kollaps
- Luften gick ur mig. Det gjorde fysiskt ont till och med. Plötsligt blev det fruktansvärt tungt att stiga upp om morgnarna. Efter ett halvår kollapsade jag i sakristian mellan två vigslar.

Bestulen på livsglädje och arbetslust tappade Ma sin kraft och blev långtidssjukskriven. Hon hade trott, att kyrkan var till för alla och särskilt de sämst lottade. Hon var kändis och frånskild tvåbarnsmamma. 

Somliga retade sig på det. Hon deltog i TV-debatter och tävlade i Fångarna på Fortet. Hon tränade karate, snusade och var som folk är mest. 

Så småningom skrev hon ”Doxa – Till hela härligheten”. I den berättade hon om verksamheten i Fisksätra och om tusenåriga ritualer och annat ”övernaturligt” hon kommit i kontakt med.
- Jag ville bygga broar mellan olika åskådningar. Det är kristendom för mig. Man behöver inte vara japan för att gilla japansk mat.

Svåra anklagelser
För kyrkan blev hon ett med den så kallade nyandligheten. Hon fråntogs sitt ämbete men blev dessutom mordhotad och utsatt för telefonterror. Somliga ansåg att kyrkan begått ett grundlagsbrott och att Ma var del av en nutida kättarprocess. Domkapitlet var obevekligt. Det hjälpte inte ens, att förre biskopen Krister Stendahl vädjade för Ma. Hon överklagade beslutet och drog sig fram bäst hon kunde under ett helt år av ovisshet, innan hon frikändes 1998. Inte på någon enda punkt hade hon avvikit från svenska kyrkans lära.

- Jag var i Varberg för att föreläsa, när TT ringde och berättade att jag var frikänd. Jag blev förstås väldigt glad. Mitt under kvällens föredrag tvingades jag emellertid gå ifrån för en telefonintervju. Då satt pingstpastorn Stanley Sjöberg, biskop Henrik Svenungsson och Caroline Krook, som då var domprost, i TV-studion som bästa kompisar. De påstod att jag hade ljugit och att domen skulle överklagas. Nästa morgon satt de där igen och jag tvingades försvara mig från en lokal-TV-station. ”Oftedal ljuger” stod det på Aftonbladets löpsedel. Ska eländet aldrig ta slut, tänkte jag. Men så kom jag att tänka på alla de som är sjuka och som väntar på ett besked från läkaren. De måste ha det precis lika hemskt.

Några veckor senare blev Ma frikänd för gott. Det betydde emellertid inte, att hon fick tillbaka jobbet. Ska sanningen fram, så fick hon varken ursäkt eller upprättelse. Segern över svenska kyrkan har därför inte gett henne någon riktig glädje. Det är det svårt att ha fiender.

- För mig har kyrkan alltid symboliserat villkorslös kärlek. Därför är det svårt att acceptera, att de helt enkelt inte vill ha mig.

Dålig ekonomi
Efter två år av ovisshet, ändlösa skriverier och förnedrande förhör, drog hon sig undan för att få en tid för återhämtning. Hon drog sig fram genom att hålla föredrag men fick även uppleva tider av arbetslöshet och en ekonomi körd i botten.

- Jag har en grundläggande tro, att allt som sker har - eller i varje fall kan få - en viss mening. När jag funderade över hur jag skulle kunna lösa mina problem, så tänkte jag samtidigt på hur jag skulle kunna hjälpa andra. Då föddes ”själabudgeten” med sina sex olika konton för ordning och reda och med utrymme för belöningar. Varje krona ska skrivas upp för att man ska få insikt. Om jag har 4000 kronor till mat på vardagskontot men blir bortbjuden på middag några gånger, så har jag kanske tjänat 300 kronor på det. De går direkt till glädjekontot, där jag har mina önskningar. Det ska alltid vara tomt, så jag kan gott kosta på mig att gå på bio eller gå ut och äta på restaurang.

Time-out-kontot är till för lediga dagar, visar det sig. Som frilans har Ma inte råd med semester. Om en dag kostar 500 kronor, så tar hon ledigt, så snart hon tjänat ihop till en dag.
- För mig handlar det om att spara pengar, så att jag kan skriva. Det är min njutning och avkoppling. För övrigt finns ett cirkelkonto för inkomster och fasta avgifter, ett konto för ekonomiskt oberoende och ett miljonkonto med 200 kronor, där jag ska spara pengar. Bara känslan är fantastisk.

Tänker positivt
Förr mådde Ma dåligt av alla räkningar. För att må bättre tänkte hon om och blev tacksam för det de representerade. Genom telefonräkningen hade hon fått trevliga samtal, en rad uppdrag och möjligheten att hålla koll på barnen. TV-avgiften blev likaså en möjlighet att få se på TV, medan hyran blev en möjlighet att bo kvar.
- Förr fick jag ont i magen av alla räkningar. Det får jag inte längre. Jag har helt enkelt ändrat min negativa inställning.

Ma började spara även energi på samma vis. Inspirerad av viktväktarna utvecklade hon ett poängsystem med röda, gröna och gula prickar. Grönt står för bra saker som tillför kraft och glädje. Rött står för energitjuvar och gult står för sånt som måste till för att livet ska fungera.
- Man listar allt man gör under dagen för att komma till insikt om hur ens liv ser ut. Målet är att hitta en inre balans. Om det röda överväger, så måste man göra sig av med något som inte är bra. Det kan vara att lära sig säga nej eller att avstå från umgänge med en viss person.

Metoden blev en hjälp till självhjälp för Ma efter de tumultartade åren. Nu har hon kommit till ro och valt att med boken ”Själaväktarna” dela med sig av sina erfarenheter. Så småningom väntar introduktionskurser för självhjälpsgrupper i hela landet.

Fyller snart 50
- Situationen är allvarlig. Folk bränner ut sig i samma takt som resurserna dras in. När jag jobbade på fritids var vi fem personal på 25 barn. I dag är de ofta två personal på 30 barn. Då finns ingen tid över till andhämtning. Sånt orsakar personliga tragedier och kostar samhället pengar.

Ma är fylld av framtidstro. Där kyrkan svek, har hon funnit en väg att hjälpa. Nästa vår fyller hon 50, det nämner hon gång på gång som om hon vill vänja sig vid tanken. Dottern Linnea, 21, har flyttat till Cambridge för att plugga och sonen Oliver, 15, är självgående numera.
- Det finns ingen man i mitt liv, säger hon utan att ha fått frågan. Det har varit en krävande tid, så det har inte funnits plats för något förhållande. Visst hoppas jag på att få möta kärleken, men blir det inte så, så går det bra ändå.

Tänder ett ljus
Ma planerar nya skrivperioder och föreläsningar nu. Fortfarande bär hon även tanken på en kvinnokyrka - eller rättare sagt en kyrka där alla är välkomna och där kärlek och tolerans står i fokus. Är det meningen att hon ska bygga en, så kommer vägarna att öppnas för henne. Det är hon övertygad om. Hittills har hon samlat erfarenheter, accepterat situationen och satt punkt.

– Jag är svartlistad och har yrkesförbud, säger hon igen. Hur många tjänster och vikariat jag än söker, så kommer jag aldrig ens till intervju. Det är trist men jag är inte bitter. Min handledare på Arbetsförmedlingen är väldigt upprörd och vill att jag ska anmäla, då även kyrkan omfattas av lagen. Sista ordet är inte sagt men jag orkar just nu inte med en process. Jag ser i stället, att jag har en uppgift med själaväktarna. Kan jag hjälpa andra, så är det fantastiskt. Dessutom får jag utöva mitt ämbete. Det händer varje vecka, att jag viger folk och döper barn helt ideellt. Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.
Monica Antonsson

Ma Oftedal 1997

Foto: Monica Antonsson

Eddie Oliva

Hemmets Veckotidning

Nr 39, 1998

Katarina är svaret på alla mina drmmar

- men det tog tid att vinna hennes hjärta...

Redan efter första mötet var Eddie Oliva säker. Den mörka skönheten med det varma leendet var kvinnan i hans liv. Problemet var bara att Katarina inte var lika övertygad!

Men en italienare som sjungit kärlekssånger halva livet ger sig inte så lätt, tänkte Eddie - och började smida planer...