Ann Zacharias

Allas Veckotidning

Nr 21, 2005

Ann Zacharias såg kärleken sluta i tragedi

Sveken kostade Ted livet men hans musik dör aldrig

Det var inte två år i varje klass utan snarare två klasser varje år. 
Ann Zacharias visade tidigt att hon var en tjej utöver det vanliga. 
Hon har hunnit med mycket under sitt brokiga liv - inte minst män. 
Men Ted Gärdestads öde smärtar henne ännu. 
Han kunde ju ha blivit räddad...

Ann Zacharias, 48, är tillbaka i Sverige efter att från och till ha bott i Rom de senaste åren. Nu bor hon med sonen Zack, 11, i en spännande etagevåning på Östermalm som hon själv har renoverat.

Yrkesmässigt håller hon sig mest bakom kameran numera. Pittbullpojkarna heter senaste filmen som handlar om mansroller och är gjord på uppdrag av bland andra regeringen. 

Tusen kopior har spridits över landet i syfte att skapa fruktbara diskussioner.
– Vi har verkligen inte kommit särskilt långt i den här kvartssekelgamla debatten, säger hon. Det gamla problemet med män och våld är åter aktuellt och samhället präglas av ett slags ensam-är-stark-syndrom. I Italien får kvinnor vara starka, medan män kan kosta på sig att vara lite mjuka och känslosamma.

Ann brinner för sitt filmarbete och gör ofta allt från ax till limpa på egen hand. Hon skriver manus, producerar och regisserar. Likaså arbetar hon som skådespelare och scenograf.    
– Från bara en idéskiss ska man sälja in sitt projekt till rätt finansiärer. Det gäller verkligen att inte ge upp. De flesta säger nej men rätt som det är har man fått ihop en miljon. Och det är inte lätt att vara småföretagare med allt vad det innebär av moms och arbetsgivaravgifter. Men det har gått bra. Jag har försörjt mina män också.

Söp ihjäl sig 

Ann har växt upp med sin mamma Gun som är av judisk börd. Morföräldrarna kom från Polen och Ryssland på flykt undan tsaren som före revolutionen 1917 närmast bedrev klappjakt på den judiska befolkningen.
– Jag gick i Kristofferskolan men tappade lusten för studier. Waldorfpedagogiken passar inte alla. Jag behövde normer och disciplin. Pappa hade jag ingen nytta av. Han var en levnadskonstnär som bodde hemma hos farmor och dog i hennes soffa. Han älskade mig men brände sitt ljus i båda ändar och söp ihjäl sig vid 51 års ålder.

Pappan hette Arne Regneborn. Han var regissör och skådespelare och hade djupa rötter i statarsamhället.
– Han var geniförklarad på Dramaten redan som 19-åring, säger Ann. Han var karismatisk som en nordisk James Dean och drömde om att skapa ”de vanartigas teater”.

Likt sin mamma var Ann tidigt politiskt aktiv i vänsterns ungdomsförbund. Elva år gammal var hon pressinformatör i den alternativa miljörörelsen i kampen om Kungsträdgårdens almar. Hon hade så lätt för att lära att hon fick hoppa över både femman och sexan.
– Sedan fick jag tenta av nian när jag var tolv år. De hade inget annat val. Jag vägrade gå till skolan. Polisen hämtade mig till klassrummet en gång, men jag smet ut på andra sidan. Rektorn liknade mig vid Churchill som, när lärarna sa att de inte var så nöjda med eleverna, sa att de var inte så nöjda med lärarna heller. Mig satte de i vuxengymnasium. Redan som trettonåring tog jag studenten i några ämnen. 
Ann talar såväl engelska och tyska som franska, italienska och lite spanska. Det beror kanske på gener från mamma Gun som talar elva språk. Men visst kunde livet ha gått åt skogen. Det fanns en period med hasch och andra dumheter, säger hon. Men familjen flyttade från förorten och hon kom undan. Elva år gammal upptäcktes hon av fotografen David Hamilton som ville fotografera henne i Saint Tropez.

Nobbade nakenroller

– Jag åkte dit med min nio år äldre syster som emellertid avvek till Italien efter två dagar. Men det gick bra ändå. Jag bodde på hotell några veckor och blev väl omhändertagen av vänner, innan jag åkte hem igen. Två år senare tog jag en charterresa till Rom för att bli fotomodell. Tanken var att jag skulle börja filma, men både Roman Polansky, Carlo Ponti och Fredriko Fellini ville, att jag skulle springa naken filmerna igenom. Det var jag alldeles för blyg för, så jag åkte hem och tog studenten istället. Fjorton år gammal blev jag fotomodell i Paris där jag också började filma.

Ann har spelat mot Laurence Olivier i den rysk-amerikanska filmen om ”Peter den store” likaväl som hon har fått regi av Rainer Fassbinder i ”Bergtagen” av Tomas Mann. Här hemma slog hon 17 år gammal igenom i Janne Halldoffs ”Det sista äventyret” 1974. Samtidigt knöts hon till Stockholms stadsteater. I vänkretsen fanns redan då Ted och Kenneth Gärdestad. Det var emellertid den 22 år äldre Sven Bertil Taube som fick hennes hjärta att slå dubbla slag. 
– Han är fortfarande mitt livs stora kärlek fast i en annan dimension, säger hon. Passionen varade i fem år men det var mycket avundsjuka och intriger också. Jag gav upp min karriär för att få vara med honom och hade en föreställning om evig kärlek till en enda man med vilken jag skulle få många barn. Vi var väldigt påpassade och jag framställdes som en mansslukerska. Vi var faktiskt oftare på löpsedlarna än kungen och drottningen.

Ann lämnade Sven-Bertil, när hon var gravid med dottern Sascha, för att göra en film om ungdomsvåld i Los Angeles. Hon blev kvar i sju månader och hann under tiden skapa sig ett nytt liv.
– Jag hörde inte hemma här, säger hon. Sven-Bertil bodde i London och jag hade mitt liv i Frankrike. När jag kom tillbaka 24 år gammal såg jag Ted med nya ögon. Vi flyttade ihop. Sedan kom Sara till världen 1982 och Marc året därpå.

Såg Ted bli sjuk

Ann beskriver Ted Gärdestad som en sökare. Han hade försökt konvertera till judendomen men inte hittat hem, förrän han sögs upp av Bagwan-rörelsen. 
– Jag pluggade filosofi och han pluggade religion på universitetet. Under tiden sprang Bagwans folk på stan och lovade guld och gröna skogar. Det var många som blev hjärntvättade av sekten. Det var kurser och rebirthing. För att få ta del av Bagwan Shree Raijneeshs tankar och livsfilosofi blev de tvungna att ge upp såväl namn som identitet och språk. Ted ville att jag skulle följa med till Oregon och jag försökte få honom att stanna. Det finns inte ord för den vanmakt jag kände då. Och det blev bara värre och värre. Ted förändrades och lämnade allt 1983 för att leva där borta som den rödklädde lärjungen Swami Sangit Upasani. Sekten utnyttjade människor hänsynslöst och maximalt samtidigt som de levde promiskiöst. Ted drogs med och blev likadan. Han var lycklig med sin nya identitet, tills han blev sviken och övergiven av Bagwan. Sedan hittade han aldrig rätt. Jag insåg tidigt, att han var sjuk. Han blev paranoid och hörde röster och blev farlig för både sig själv och andra.

Ann beskriver Teds sjukdomstid som en rysare. Han var latent psykotisk och i ett tillstånd som han inte kunde ta sig ur.
– Hans död var en oerhörd tragedi som kan tillskrivas nedskärningarna inom psykiatrin, säger hon. Han levde i en helvetes avgrund och fann ingen annan utväg än att ta sitt liv. Hade han fått adekvat behandling, så hade han kunnat komma ur det där och få ett bra vardagsliv.
Ted förhördes om mordet på Olof Palme, sedan polisen av någon okänd anledning hade hittat krutstänk på hans rock.
– De kom hem och förhörde mig, säger Ann. Det var fruktansvärt. Tidningarna skrev och personalen på dagis var övertygade om, att barnens far var en mördare. Ted Gunnarsson som senare häktades och frigavs för mordet hade en bakgrund i samma sekt.

Berättar inte sanningen

Ann finner tröst i att en ny generation som också älskar Teds musik växer upp. Den nu aktuella musikalen ”Sol, vind och vatten” på Chinateatern i Stockholm är ett tydligt bevis på det. Det enda trista är att musikalens handling inte har något med verkligheten att göra.
- Sanningen fanns ju så nära, säger hon. De hade ju kunnat fråga oss som var med. Men det känns fint, att Ted med sina sånger kan skänka glädje till så många. Själv är han väldigt älskad av sin familj. Jag har den största beundran för hans föräldrar.

Ann gick vidare med sitt liv och gjorde 1988 en uppmärksammad film om den ryska själen och skatterna i den då 1000-års jubilerande ryskortodoxa kyrkan.
– Filmen har visats i hela världen, säger hon. Utom i Sverige.
Så mötte hon kärleken igen i den tio år yngre socionomen Olle Haglund som är pappa till Zack. Hon flyttade till Sri Lanka för att få ro att skriva, men inbördeskriget kom, så flyttlasset gick vidare till Rom. Det är tio år sedan nu. 

Ann har lagat mat på en restaurang och samtidigt skrivit såväl en bok som en långfilm. Även Sascha följde med. Efter att ha avslutat ”Skilda världar” här hemma, lyckades hon skapa sig en italiensk skådespelarkarriär och eget boende inklusive italiensk pojkvän. I dag har hon fyllt 26 år och är tillbaka i Sverige för teaterstudier. Sara, 22, arbetar backstage på såväl teatrar som TV-stationer. Marc gav sig 14 år gammal av till Jerusalem. I dag är han 21 år gammal rabbin under sitt judiska namn Moische i Toronto i Kanada. Han är dessutom gift och pappa till drygt ettåriga dottern Rechil. 
– Så jag är farmor nu, säger Ann. Marc talar både jiddish och hebreiska. Som rabbin följer han en tradition på min mormors sida. Där finns 38 rabbiner i rakt nedstigande led. Han har 613 regler att följa varje dag.

Saknar mötena

Ann är en skicklig berättare där hon sitter vid det rustika matbordet i köket med den rödvita katten Sputnik i knäet. Hon blev lurad när hon köpte våningen, säger hon. Nu är den renoverad och har kostat massor. Det är oklart om hon blir kvar i Stockholm. Hon vill lära känna nya människor och här är det ont om naturliga mötesplatser.
– Det är inte alls som i Rom där människor umgås i stora gäng på gator och torg. Här tycks folk bara träffa varandra på Ålandsbåtar. Arbetsmässigt står en film om Sibiriens ängel på tur.
– Hon hette i verkligheten Elsa Brändström, säger Ann. Hon har betytt lika mycket som Moder Teresa.
Monica Antonsson

Läs om Sibiriens ängel här och här och här och här och här 

Vanna Rosenberg

Allas Veckotidning

Nr 47, 2004

En gång kände sig tv-aktuella Vanna Rosenberg osäker och tjock

Mammas knuff gav mig självförtroendet jag saknade

Det var nog tur att Vanna varken blev dykare eller kassörska som hon drömde om som barn. 

I dag är hon firad skådespelerska och stor publikfavorit i tv-rutan. 

Och det är inte sin kända pappa hon har att tacka för det...

Vanna Rosenberg, 31, har på kort tid blivit Vivianne med hela svenska folket. Orsaken är förstås SVTs storsatsning ”Allt och lite till” för hela familjen. Under 20 lördagar virvlar Vanna och kollegorna Jacob Ericksson och Elisabet Carlsson - som spelar Jonas och Rut - förbi i rutan i totalt 412 olika karaktärer, samtidigt som de ställer till synes enkla men komplicerade vardagsfrågor på sin spets. Hur skulle det vara om det inte fanns musik? Vad händer när man dör? Och kan man verkligen leva utan en popcornmaskin? Rut är rastlös och Jonas är snäll medan Vivian är en besserwisser. Den färgstarka anrättningen signerad Johan Bogaeus är bästa pedagogiska snitt och därtill garnerad med musikaliska pärlor av Bengt Ernryd och Mats Nörklit.

En ny klassiker
– ”Allt och lite till” är en avlägsen släkting till ”Fem myror är fler än en elefant”, säger Vanna som hoppas och tror att serien ska bli lika klassisk som förebilden.
– Det var en stor lycka att bli tillfrågad. En sån här storsatsning har inte gjorts på flera decennier. Vi har jobbat på heltid i åtta månader och dessutom spelat in 20 låtar på skiva. Nu kan vi bara hoppas, att programmet ska väcka frågor och sätta igång samtal mellan barn, föräldrar och morföräldrar. 
Vanna fick rollen, när hon förra våren spelade med i den bitvis egenhändigt skrivna revyn ”Svenska för hamburgare” på Teater Tribunalen. TV-producenterna Maria Groop Russel och Calle Marthin sökte en skådespelare med komisk ådra och som dessutom kunde sjunga.
– Jag blev både förundrad och förtjust, säger Vanna. Speciellt sedan jag hade läst manuskriptet. Och vi har verkligen haft jätteroligt. Jag har kiknat av skratt minst två timmar om dagen.

Vanna är dotter till dramapedagogen Annika Isaksson och journalisten Göran Rosenberg. Sitt något ovanliga förnamn har hon fått efter journalisten Vanna Beckman som föräldrarna beundrade för hennes engagemang i Palestinarörelsen.
– Min pappa är av polsk släkt, säger Vanna. På polska och ryska betyder mitt namn badkar. Badkaret Rosenberg skulle man alltså kunna kalla mig. Först kunde jag inte förstå, varför farmor inte hade stoppat mina föräldrar från att ge mig detta namn. Sedan förstod jag att badkar heter van-na med en helt annan betoning.
Föräldrarna gick skilda vägar när hon var liten. Hon växte upp hos sin mamma på Östermalm och tog själv från och med första klass 47:ans buss till pappa i Birkastan.
– Mamma och pappa följde mig till bussen och talade om för chauffören var jag skulle gå av. Jag pratade en stund med busschauffören och vips så var jag framme.
Vanna har två systrar på sin pappas sida - Elin som är arkitekt och Agnes som är något av en mångsysslare. Själv inspirerades hon av sin mamma. Från det att hon var fem år, fick hon ofta följa med till hennes jobb på Vår Teater i Högdalen och senare i Fältöversten i Stockholm.
– Vår Teater var en väldigt lustfylld plats, där barn på ett kreativt sätt kunde fortsätta leka.

Avundsjuk och vilsen

För Vanna blev det en hel del teater och dessutom TV-serien ”Du måste förstå att jag älskar Fantomen”.
– Det var en kille på mitt dagis som spelade huvudrollen, så vi andra fick också vara med. Det var väldigt påkostat med drömsekvenser, där vi allihop hade fantomenkläder och brottades med skurkar. Jag var sex år och fick ett gage på 1000 kronor. Det var otroligt mycket pengar! Jag köpte två ABBA-skivor, en orange skivspelare och några snäcktvålar. Det var en över huvud taget en lycklig tid. Jag älskade att gå på dagis.
Några år senaste fick självförtroendet en knäck. Vanna tyckte att hon var för tjock, för dålig och fel på alla sätt. Då tog sången över för en tid. Samtidigt kände hon sig vilsen i de fina kvarteren på Östermalm, där klasstillhörigheten var viktig.
– Mamma var kommunanställd och vi bodde i en hyresrätt. Det smällde inte så högt bland kompisarna på högstadiet. Och visst blev man avundsjuk. Varför har hon allt det där men inte jag? Samtidigt bodde vi i ett fantastiskt hus med många kulturarbetare. Så småningom insåg jag, att det är ganska bra att inte ha för mycket. Man blir ju mycket gladare då, när man får något. Jag packade kassar i livsmedelsbutiken, när jag var 13 år. Det var mysigt att stå i kassan och trycka på knappar mot en symbolisk betalning. Som sjuåring var det just kassörska jag ville bli. Eller dykare.

Begåvning inte nog

Självförtroendet återvände när Vanna som 14-åring fick en roll i långfilmen Agnes Cecilia.
– Mamma hade fått en förfrågan, om hon visste några begåvade ungdomar som kunde provfilma. Du kan väl också gå dit, sa hon.
Det var precis vad Vanna gjorde. Hon fick rollen, blev sedd och bekräftad. Därefter valde hon treårig samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning på gymnasiet. Hon var sångerska i gruppen Adastra 1994, spelade med i filmen ”En på miljonen” med Måns Herngren och Hannes Holm 1995 och ”Eva och Adam” 1997. Hon gjorde dessutom två skruvade TV-filmer med Ulf Malmros, innan hon 24 år gammal blev elev vid Teaterhögskolan i Stockholm.
– Jag hade börjat tröttna på att vara naturbegåvning. Jag tyckte helt enkelt att jag saknade redskap, en utbildning för att komma vidare.
Vanna sökte en första gång men misslyckades. Inför andra försöket jobbade hon stenhårt med proverna tillsammans med kompisen Sara Sommerfeld som hon samtidigt repeterade ”En spelman på taket” med. Pjäsen skulle ha premiär på Scalateatern dagen efter offentliggörandet av intagningsresultatet. 
– Vi åkte till skolan på darrande ben, säger Vanna. Det var en sådan där snöblöt dag då det mesta känns otrevligt. Väl framme skärskådade vi listan med namn på dem som hade kommit in. En stund senare kändes allting fel. Jag hade kommit in men inte Sara. Vi genomförde vår premiär nästa dag, varpå Sara åkte till Göteborg. Hon gjorde om proven där och kom in. 
De tre åren vid Teaterhögskolan innebar att Vanna drog sig tillbaka från rampljuset. Hon är emellertid inte odelat positiv till det hon kallar lite mangelverksamhet vid skolan, trots att hon inser utbildningens värde.
– Det kändes märkligt att plötsligt befinna sig i en elevsituation igen. Som vuxen var jag van att ta ansvar och betala hyran, men i skolan var jag bara en liten elev. Man skulle putsa på allt, hur man går och står, hållningen och rösten. Det tog ett bra tag, innan jag hittade mig själv. Så plötsligt en dag hände det. Men här är jag ju!

Kärleken slog till

Vanna berättar hur hon fick pröva på både Strindberg och Norén och därmed öka på sitt register. I dag kan hon lätt gå från den ena genren till den andra, vilket innebär att hon har bredd. 
Det var på Teaterhögskolan som Vanna träffade skådespelande snyggingen Jonatan Rodriquez som snabbt blev mycket mer än en kollega. Kärleken slog till och idag bor de tillsammans i närheten av Norrmälarstrand på Kungsholmen.
– Jonatan är mycket intresserad av fotboll, säger Vanna och berättar att de har spenderat en del av sommaren på fotbolls-EM i Portugal.
– Det var verkligen fest! Speciellt när Sverige vann över Bulgarien med 5-0. Då kände man en riktig urglädje! Det var alldeles fantastiskt att få vara på plats och dela gemenskapen med spelarna och den övriga publiken. Sport, när den är som bäst, kan verkligen förena.
Vanna och Jonatan hade först tänkt vandra den 70 mil långa Pilgrimsleden från Pamplona i Spanien till fotbollsstadion i Lissabon.
– Vi gick några dagar, innan vi insåg, att vi hade tagit oss vatten över huvudet. Då tog vi flyget vidare till Lissabon. Men vi hann få oss en rejäl dos naturupplevelser i alla fall.

inte alls vilsen

Efter avslutad utbildning kom Vanna till Uppsala stadsteater och sedan dess har hon haft fullt upp. Bland annat har hon spelat med i Hasse Alfredssons melodram ”Lille Ronny” mot bland andra Siw Malmkvist och Mikael Samuelsson på Maxim.
– Vilken fröjd! Mikael är ett under av begåvning och Siwan är ju grym!
Vanna var under flera år återkommande gäst i Björnes Magasin. Hon fick dessutom sitt genombrott i SVTs humorserie ”Kvarteret Skatan” som hon gärna skulle göra en fortsättning av. Just nu spelar hon huvudrollen i Gunilla Boëthius dramatisering av Elsie Johanssons tre böcker ”Nancy Victoria” på Uppsala stadsteater och efter det väntar ”ett akademiskt sjukhusspektakel” vid namn ”Dass” med Staffan Westerberg på samma scen.
– Det ska bli kul, säger Vanna. Han är faktiskt inte så vilsen i pannkakan som man skulle kunna tro.      
Monica Antonsson

 _________________________________________________________________________________

 

Allas Veckotidning

Nr 49, 2007

Den biologiska klockan tickar snabbt för Vanna Rosenberg

Mitt barns far måste ha mycket humor!

Köttbullar hos pappa och ostron hos mamma.

Skådespelerskan Vanna Rosenberg firar jul på både traditionellt och okonventionellt vis. 

Det är en stor förmån, tycker Vanna som är aktuell i årets julkalender.

Vanna Rosenberg, 34, möter upp på en gemytlig liten kvarterskrog på Kungsholmen i Stockholm. Hon bor runt hörnet, så här hittar man henne ofta, säger hon. Det spelar just ingen roll om det är fest med vännerna eller bara en enkel fikapaus. Hon trivs i den något slamriga miljön, där alla tycks prata om allt och där maten är god.

Vanna bär en liten plastväska med fem personliga saker som vi har bett henne välja ut. De får emellertid stanna där de är, medan vi avnjuter dagens fisk och pratar om vad hon gör just nu.
– Jag är knuten till stadsteatern i minst ett år till. Jag trivs med det. Speciellt som "Älskar dig också" blev en sådan publik- och kritikersuccé i våras. Närmast väntar huvudrollen som Susanna i Figaros Bröllop. Det är skönt att vara anställd. Jag får bra roller och lön varje månad. Under våren har jag dessutom kunnat dryga ut min inkomst med rollen som mamman till huvudpersonen Mila i årets adventskalender.

Alla vill vara med
TV-mässigt är adventskalendern något av en milstolpe varje år. Alla skådespelare vill vara med i en. Åtminstone någon gång. Och för Vanna har drömmen alltså slagit in. Årets kalender handlar om hur Mila och hennes mamma flyttar in i ett hus och blir grannar med en man och hans son. Tycke uppstår mellan de vuxna och julen närmar sig. Mila önskar sig en riktig jul på tu man hand med mamma och tomten som skickar sin nissa Elfrid att uppfylla hennes önskan.

– Elfrid är emellertid inte bara den lataste av tomtenissor, säger Vanna. Hon är den klantigaste också! Så det händer en hel del på vägen…

Inspelningen påbörjades redan förra vintern och Vanna lyckades pussla ihop sina olika uppdrag till en lämplig mix. Nu återstår att se hur adventskalendern blir mottagen.
- Jag hoppas och tror att ingen ska bli besviken, säger hon.

Barndomens jular var ofta ett enda åkande för Vanna. Hon bodde med sin mamma, dramapedagogen Annika Isaksson, på Östermalm. Pappa Göran Rosenberg, journalisten och författaren, bodde i Birkastan, så Vanna tog tidigt bussen mellan föräldrarna på egen hand.

– När jag blev äldre och fick en pojkvän firade vi jul även hos hans föräldrar. Det kunde bli både fyra och fem destinationer per julafton. Till slut bestämde jag mig för att begränsa det hela. Speciellt som mamma numera är lärare, konstnär och gallerist på Österlen. Det får bli det ena eller det andra.

Vanna gjorde sin första TV-serie som sexåring och fyllde CV:n med filmroller långt innan hon hade kommit in på Teaterhögskolan. Som nybakad skådespelare tog hon sedan TV-publiken med storm i serier som Björnes Magasin, Allt och lite till och Kvarteret Skatan.
– Skatan blev allt populärare ju längre vi höll på. Den har kallats en värdig uppföljare till Lorry. Det är väldigt hedrande.

Ska hitta den rätte
Vanna har emellertid goda arvsanlag även från pappa. I skrivbordslådan trängs såväl
sångtexter som halvfärdiga romaner, teatermanuskript och spännande reseskildringar.
– Pappa råkade för några månader sedan få syn på utkastet till en barnbok. Men det här är ju färdigt, utbrast han. Det är inget utkast. Det är ju klart! Det var den största kick jag någonsin har fått. Så fort jag fått klart med en tecknare, ska jag gå upp till ett förlag med boken. Jag ville ju skriva redan från början. Alla mina lärare var säkra på, att jag skulle gå i pappas fotspår. Men jag har aldrig lockats av journalistiken. Det var författare jag ville bli.
Vanna öppnar kassen med de fem sakerna i samma stund som hennes bästis Anna kommer in med ettåriga charmtrollet Rebecca. Vanna vinkar och jollrar med den lilla en lång stund och Rebecca svarar på ett språk som bara de förstår.

– Ljuva unge, suckar hon sedan och tillstår att den biologiska klockan tickar med förfärande fart. För visst längtar hon efter egna barn. Problemet är att hitta en lämplig blivande pappa.
– Det är klart jag vill ha en familj. Det vill väl alla. Men det gäller att hålla sig sansad och inte rusa iväg. Jag har inte hittat rätt man ännu.
En sådan ska vara vuxen och trygg i sig själv, avslöjar hon. Han ska veta var han står, vara nyfiken och ha en stor portion humor.
– Jag får vackert vänta, tills han dyker upp. Hur träffar man någon? Jag undrar ofta över det. Det är svårt. Jag är så blyg.

Vanna föredrar trevliga hemmakvällar. Hon gillar att umgås med vänner och hon tycker om att resa.

– Röjpartyn är inget för mig. Men till och med min farmor stämmer numera in i kören av folk som tycker att jag borde gå ut och roa mig lite oftare.
Vanna har plockat upp några CD-skivor med brasiliansk musik ur sin kasse. Musiken svänger så in i bomben, säger hon och låter skivorna kort och gott symbolisera den musik hon bär med sig vare sig hon motionerar längs Norrmälarstrand eller lyfter skrot på sitt gym. Det är därför hennes ipod så viktig. Den rymmer inte mindre än 2500 låtar och fungerar som ett ypperligt sällskap i de flesta lägen.
– Jag stoppar mina "ploppisar" i öronen och låter musiken fylla huvudet. Sedan sjunger jag med för full hals och lägger till stämmor, där jag tycker att det passar. Möter jag någon, så tystnar jag. Men efter tio meter lallar jag igen. Jag älskar det portugisiska, sköna svänget som man kan stöta på i Brasilien.

Vilse i regnskogen
Vanna är faktiskt själv en duktig sångerska med flera skivor bakom sig. Minst en timma varje dag brister hon ut i sång för att hålla stämbanden igång. Det har till och med hänt, att hon funderat på en sångkarriär.
Av alldeles särskild betydelse i Vannas väska är den anteckningsbok hon jämt bär med sig. Hon antecknar tankar och bra formuleringar hon vill komma ihåg. På resor får den dessutom fungera som dagbok. Vanna är nämligen en vandrerska. Som sådan låter hon tankarna flöda fritt, medan hon tar sig fram på egen hand och upptäcker sådant som de flesta andra turister aldrig får se.
– När jag kom till ön Sal på Kap Verde förra julen, kändes det först som att jag hamnat vid världens ände. Jag tog mig vidare med inrikesflyg till staden Mindelo på ön Sao Vicente, där jag skulle bo hos en kreolsk kvinna vid namn Patricia och hennes tant Alise. Jag tog färjan till den vackra ön Sao Antao och vandrade omkring där några dagar. Väl tillbaka i Mindelo satt jag ofta på ett café vid torget. Där drack jag kaffe tills de stängde sent på kvällarna och skrev om allt jag hade varit med om.

En enkel elefant signerad konstnären Ove Gustafsson är nästa sak i Vannas väska. Han illustrerade såväl "Fem Myror" som efterföljaren "Allt och lite till" och har dessutom ställt ut sina verk hos mamma Annika på Österlen.
– Elefanten är betydelsefull för mig, då den hör ihop med barnprogram jag gjort. Till vardags står den på en gammal skänk i sovrummet med fem andra elefanter.

Vanna plockar slutligen upp en litet silversmycke som hon fick av förre pojkvännens farmor i Baskien. Hon tyckte mycket om den gamla damen och ser den som en lyckoamulett med en given plats på hallbordet, där hon samlar sina lyckisar.
Själva väskan har emellertid också sin historia. Den var vid ett tillfälle med på en vandring på Cook Island i Söderhavet. Vanna och hennes vänner hade tagit bussen ut i regnskogen för en längre vandring och då väskan var till besvär, hängde hon upp den på en gren. Tanken var att hon skulle hämta upp den på tillbakavägen.
– Vi tog oss till toppen men gick vilse och hittade inte vägen tillbaka. Vi sökte oss mot vatten och fann efter flera timmar en flod som vi gick i. Förr eller senare skulle den trots allt rinna ut i havet. Plötsligt fick jag för mig, att jag måste gå upp på land. Och tänk, där hängde väskan! Vilken tur! Därmed visste vi, att vi var på rätt väg.

Barn i familjen
Om det blir någon resa för Vanna även denna jul står skrivet i stjärnorna. Hon kan lika gärna stanna hemma Stockholm eller åka ner till mamma på Österlen.
– Hos pappa i Vasastan står det alltid hemlagad mat på bordet. Det är väldigt traditionellt utan att vara något överdåd. Han griljerar sina revbensspjäll och hans fru Lotta står för köttbullar, spenatpaj, skinka och specialinlagda sillar. I år kommer nog tomten dit också, för mina systrar har fått barn.
Vannas mamma bjuder på ett annat sorts julbord. Hos henne är det sillunch som gäller, innan middagen tar vid med paté tillagad av hennes make Staffan.
– Den är viktig och supergod, säger Vanna. Hemma hos dem kan det till och med stå ostron på julbordet. Någon tomte är det emellertid inte tal om. Man får sina klappar efter middagen. Så jag går från det traditionella till det otraditionella. Det är en väldig förmån att få göra det.
Monica Antonsson

Mona Sahlin

Allas veckotidning

Nr 38, 2004

Mona Sahlin berättar om saknaden efter komisen Anna Lindh

Jag ringde och ringde men hon svarade inte...

När Anna Lindh knivhöggs till döds var det inte bara en karismatisk politiker som togs ifrån oss.

Mona Sahlin sörjer sin kompis, väninnan som stöttat henne i över 30 år.

- Sorgen kommer aldrig att gå ur helt, säger Mona nu när ett år har gått. 

Det var stabssekreterare Lise Berg som berättade nyheten för demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin. Hon hade blivit informerad av justitieminister Thomas Bodström som i sin tur just hade fått veta, att utrikesminister Anna Lindh samma dag vid 15-tiden hade blivit knivskuren på varuhuset NK.
– Som alla andra trodde jag rätt länge, att det bara rörde sig om ett knivhugg i armen, säger Mona Sahlin inför ettårsdagen av bästa väninnans bortgång den 11 september. Tiden sedan dess har varit tämligen tung. Den värsta sorgen har kanhända lagt sig, men den kommer aldrig att gå ur helt.  
– Tänk alla regeringsmöten och sammanträden jag har kommit till och plötsligt insett, att Annas stol står tom. Man vill liksom inte riktigt tro, att Anna är borta. 
Mona berättar hur de två i tidiga tonåren lärde känna varandra på kurser och kongresser. Båda var aktiva i ungdomsförbundet SSU – Mona i Stockholm och Anna i Uppsala – och båda hade sina rötter i FNL-rörelsen.
– Som 13-åringar skramlade vi med FNL-bössor och sålde Vietnambulletinen. När vi sedan möttes, tog vi genast intryck av varandra. Personkemin stämde. Vi var dessutom födda samma år – jag den 9 mars och hon den 18 juni 1957. Anna hade väldigt roligt åt åldersskillnaden på tre månader och nio dagar. Expressen hade nämligen vid ett tillfälle publicerat listor över äldre respektive yngre socialdemokrater. Mitt namn stod med bland de äldre, medan Annas namn stod med på listan över de unga, begåvade politiker på uppåtgående.

Stöttade varandra
Ingen av dem drömde om att göra karriär. Det politiska arbetet var en naturlig del av vardagen. De hade bara råkat hamna i regering och riksdag, tyckte de. Drömmarna handlade om att träffa den rätte, gifta sig och få barn.

– Vi drogs till varandra, för att vi var tjejer och insåg, att vi måste hålla ihop. Det var ovanligt med unga tjejer i politiken då. Tillsammans med Margot Wallström, som är tre år äldre, bildade vi Kräkklubben – en systergrupp där vi kunde prata av oss och stötta varandra utan att utomstående kunde höra vad vi sa. Det var viktigt att ha vänner som man kunde vara busärlig med. Det kunde vi i Kräkklubben. Vi träffades, när vi hade tid över ett glas vin eller två och det fortsatte vi med genom åren.
Margot Wallström blev riksdagsman 1979. Tre år senare kom även Mona och Anna in i riksdagen. Kräkklubben bestod som en nödvändig ventil för de tre unga tjejerna i regeringens mansdominerade värld.       
– Vi sa alltid, att vårt jobb är ett uppdrag. Skulle man börja se politiken som ett jobb, så är det dags att sluta. Som politiker måste man tro på den något naiva drömmen, att världen faktiskt går att förändra. Alla inser inte det. Det är rätt många som blir förändrade, när de får politisk makt.

Bortjagad

Mona är klädd i en enkel jeanskjol och bär en uppknäppt, knallröd bomullsskjorta över den svarta jumpern. Hon ser inte alls ut som en makthavare. Det enda som skiljer henne från en tjej vem-som-helst är att pressekreterare Stefan Engström hela tiden närvarar. Tjänsterummet är enkelt och trivsamt med skrivbord, dator och en soffgrupp för besökare. På väggarna dominerar en bokhylla och fyra löpsedlar. En föreställer tjejerna i fotbollslandslaget och två föreställer Bruce Springsteen med texten: ”Jag var där!”. Det var hon också, visar det sig. ”Polis jagade riksdagskvinna med batong!”, lyder texten på den fjärde löpsedeln.
– Det var min första löpsedel, konstaterar Mona och skrattar lite. Jag var 25 år och ny i riksdagshuset, när en grupp ungdomar gjorde uppror ute på stan. Expressen tyckte, att jag skulle följa med ut i verkligheten och se, hur ungdomar verkligen har det. Vi råkade komma just som polisen hade bestämt sig för att rensa upp. ”Jag sitter i riksdagen”, sa jag i hopp om att de skulle låta mig vara. Men polisen brydde sig inte. ”Försvinn härifrån”, sa de och jagade bort oss.
I tjänsterummet finns förstås också en bild av Kräkklubben och ovanpå bokhyllan står Jerzy Einhorns bok ”Utvald att leva” (1996) med hans bild på omslaget som är vänd utåt rummet.
– Han var en god vän, förklarar hon. Jerzy var riksdagsman för kristdemokraterna, men vänskap har inte med partipolitik att göra.

Vanmakt
Mona påpekar att hon lever enligt devisen Carpe Diem – Fånga dagen. Varje stund är värd att tas tillvara. Det är viktigt. Carpe Diem står även ingraverat på en av hennes silverringar av designern Efva Attling.
– Visst hände det, att vi i Kräkklubben pratade om hotbilderna som drabbade oss. Ingen minister – särskilt inte kvinnliga – klarar sig undan förföljelser. Dessvärre drabbar det ibland även familjen.
Mona berättar om känslan av vanmakt, när anonyma hotelsebrev stoppats rakt ner i brevlådan därhemma och när illasinnade okända placerat använda kondomer på yttertrappan.
– Det är inget vidare att få ett kuvert som någon har bajsat i, säger hon. Men om man som jag jobbar mot rasism och för de homosexuellas rättigheter i samhället, så kommer sådana reaktioner som ett brev på posten. Det är en del av min vardag. Och folk som fixerar sig vid kända personer har alltid funnits, vare sig de hatar eller älskar en. Hotbilder måste man emellertid lära sig att bortse från. Som politiker måste man lita till proffsen på Säpo. 
Det gjorde även Anna Lindh. Ändå knivhöggs hon till döds en helt vanlig onsdag bland helt vanliga kunder på varuhuset NK mitt i Stockholm. Hon var ute på en shoppingrunda med väninnan Eva Franchell för att köpa en jacka till kvällens TV-debatt inför folkomröstningen om införandet av euro, när hon råkade stöta ihop med den psyksjuke och knivbeväpnade Mijailo Mijailovic. 

Fick inget svar

– Jag ringde Anna på mobilen minst tio gånger, sedan jag fått veta, att hon hade blivit knivhuggen, säger Mona. Anna ringde förstås inte tillbaka. Sedan satt jag uppe hela natten och följde händelseutvecklingen på text-TV. Margot ringde från Bryssel. Vi talades vid flera gånger under natten och ju mer information som smög sig på, desto otäckare blev känslan av, att Anna inte skulle klara sig. Situationen visade sig vara betydligt allvarligare, än vi först hade trott.
Det var vid åttatiden nästa morgon, som Mona fick veta, att Anna Lindh kl 05.29 hade avlidit till följd av en massiv blödning orsakad av en knivskada på levern och flera stora blodkärl i buken.
– Beskedet kom som en otäck bekräftelse på, vad många redan anade. Jag satt på mitt rum och grät i en timma, innan jag regeringssammanträdet skulle börja. Det kändes helt overkligt.
Sorgen förlamade inte bara Mona, den förlamade hela Sverige. Rödgråtna ministrar anlände till Rosenbad och utanför UD hissades svenska flaggan på halv stång. Statsminister Göran Persson höll direktsänd presskonferens, kämpade mot gråten och meddelade att Sveriges utrikesminister Anna Lindh hade avlidit av sina skador.

Anna var en kompis
– Från de dagarna minns jag mest alla gråtminnen som exempelvis blomsterbergen utanför NK, UD och Rosenbad. Det var hemskt. När Olof Palme hade dött, stod jag som alla andra vid avspärrningarna och grät. Han var min stora idol, en person som jag såg upp till. Det här var annorlunda. Anna var ju min kompis, en person som jag i över 30 år hade haft kontakt med varje dag. Hon var Bosses fru och mamma till David och Filip. Jag kände en sådan tomhet. Det var först på begravningen, när jag stod vid Annas kista hand i hand med Margot, som jag verkligen började förstå.
Mördarjakten vill Mona inte kommentera. Hon är nöjd med att Mijailo Mijailovic sitter bakom lås och bom. 
– För mig är mördaren som smutsigt grummelvatten som forsar förbi ibland, säger hon. Anna är den klara, porlande bäcken, den mest fascinerande politiker jag någonsin har mött. Vi får aldrig veta, om dådet hade ett politiskt motiv eller ej. Anna var på fel plats vid fel tillfälle. Det är det enda vi verkligen vet.
Det socialdemokratiska partiet har, efter Anna Lindhs död, inrättat en minnesfond i hennes namn. Den ska årligen dela ut ett stipendium till en kvinna som verkar i Anna Lindhs anda. Första stipendiet tillföll den israeliska journalisten Amira Hass.  
– Mitt i all hopplöshet är det viktigt att hämta kärlek, kraft och styrka ur Annas minne. Det är viktigt att ge beröm och premiera någon, medan hon lever. I morgon kan det vara för sent. Stipendiet delas ut på Annas födelsedag den 18 juni, säger Mona. Det är den dagen vi firar. Den 11 september är bara dagen, då hon dog.
Monica Antonsson

Gunde Svan

Allas Veckotidning

Nr 36, 2004

Huset står tomt och familjen har flyttat

Nu bryter jag upp för att satsa allt på Bingolotto!

Gunde Svan gillar utmaningar - nu har han gett sig sjutton på att rädda det sjunkande skeppet Bingolotto med vilja, nya idéer och lite tur. 

Mamma hade varit stolt men frun Marie var inte alls förtjust i början...

Var och en är sin egen lyckas smed. Det är Gunde Svan, 42, tämligen övertygad om. Själv litar han varken till ödet, slumpen eller turen. Vill han ha eller åstadkomma något, så tar han saken i egna händer och ser till att det blir så.
– Ingenting är gratis, säger han. Om man når sitt mål eller ej beror helt på vilja, motivation och energi.

Gunde vet vad han talar om. Han har lyckats med det mesta. Som skidkung tog han fyra OS-guld, sju VM-guld och hur många andra medaljer som helst. 

När han 1991 ställde skidorna i förrådet för gott, hade han åkt mer än 400 lopp, vunnit fler än hälften av dem och blivit tvåa eller trea i minst hundra. Han hade dessutom fått sin stora kärlek polisen, älgjägaren och elitskidåkaren Marie på kroken.
– Det var verkligen en pärs! Jag fick kämpa ett helt år. Blommor eller choklad hade ingen större effekt på Marie.
Det sägs att han gick armgång i en vajer mellan två hus, för att hon skulle se honom.
– Jag slog i backen och var ordentligt omskakad, men hon hade i varje fall upptäckt mig.
Senare gick de på skidgymnasiet i Torsby tillsammans. Gunde tränade och friade, tränade och friade. Till sist blev de ett par och 1990 gifte de sig i Dala Järnas vackra 1700-talskyrka. De bjöd 250 gäster på kalas och for till Australien på bröllopsresa - för att åka skidor.

Vändpunkt i livet

Efter skidkarriären körde Gunde rallycross. Han kunde ju inte gärna sitta hemma med armarna i kors, tyckte han. Så han tog SM-guld och EM-brons och slutade tävla helt, när dottern Julia, 11, och småningom också sonen Ferry, 7, kom till världen. 

Att vara pappa är mycket viktigare än att bli rallykung i världsklass. 

Så Porshen, som han hade byggt själv på lediga stunder, avregistrerades och samlar fortfarande damm hemma i garaget. 

Gunde behöver emellertid bara höra en Porsche på avstånd - som den här dagen på Café Harpalten i Lill-Jansskogen - för att se lyrisk ut. Han har kommit med flyg från Göteborg till Stockholm för ett uppdrag på Stockholms Stadion och bokat in den här intervjun i programmet. Tanken är att han ska berätta om sitt nya programledarjobb som tycks bli en vändpunkt i livet.  
– Jag sätter alltid upp nya mål för mig själv, som jag sedan kämpar för att nå. Det är alldeles nödvändigt. Annars mår jag inte bra.

Gunde blev programledare i TV och lyckades med det också. De som inte kände till honom innan, lärde känna honom i program som ”Fångarna på fortet” och ”Gladiatorerna”. Vältränad, energisk och full av skratt klev han rakt in i våra vardagsrum genom TV-rutan.

Som om det inte vore nog, blev han författare också. Tre böcker har det blivit hittills.
– Jag hade en spökskrivare till den första, men när jag läste igenom materialet, kände jag inte igen mig. Den kände journalisten hade använt ord och uttryck som inte var mina. Så jag bestämde mig för att skriva den själv. Marie satte sig vid datorn och jag dikterade. Boken var klar på några veckor.
Så småningom blev Gunde företagare. Tillsammans med Marie har han de senaste sju åren drivit ett företagscentrum i ett renoverat lokstall i Vansbro. Självlärd i livets hårda skola sadlade han dessutom om till ledarskapskonsult. 
– Jag var ju tvungen att visa, att jag inte bara har valla i huvudet, säger han. Det fanns folk som skojade om det.

Unik chans

Som ledarskapskonsult har Gunde hjälpt många företag att nå sina mål genom att utveckla ledare och medarbetare. Vägen till framgång börjar med viljan, hävdar han. Om den inte finns, så är det ingen större mening med att fortsätta. 
– Man måste planera, tänka enkelt och nytt och vara noga med detaljerna.

Gundes hemsnickrade framgångsstege kommer nu att sättas på hårda prov i Bingolotto, där han från och med hösten är programledare.
– Många ser Bingolotto som ett sjunkande skepp, men jag gillar utmaningar och slår bäst ur underläge. Jag hade faktiskt inte ställt upp, om programmet hade varit ett självspelande piano. 

Försäljningen av bingolotter har sjunkit från 3,2 miljoner till under en miljon lotter per vecka. Den trenden måste vändas och det är den utmaningen som har fått mig att tacka ja.
I Bingolotto ser Gunde dessutom sin chans att betala tillbaka en del av det han fått från förenings- och idrottslivet som han själv är en produkt av.
– Jag har ofta tackat nej, när föreningar har bett mig komma och skriva autografer. Tiden har helt enkelt inte räckt till. Nu får jag en unik chans att ställa upp för dem. Mamma skulle ha varit stolt över mig. Hon och moster Edith spelade bingo i alla år.

Gunde fick erbjudandet så sent som i april. Han analyserade programmets möjligheter och pratade med familjen.
– Barnen högg direkt! Marie var svårast att övertala. Det tog två, tre dagar att övertala henne.
Gunde tackade ja, varpå flyttlasset gick söderut. Företaget är lagt i malpåse och villan står tom. Familjen Svan har flyttat till ett radhus i Göteborg.
– Det är omöjligt att göra det här jobbet med vänsterhanden. Ska vi få Bingolotto på fötter, så måste jag satsa allt.

Lådor blir portar

Café Harpaltens ägare, Bata Jovanovic, bjuder på glass i solskenet. Han är glad över att ha Gunde som gäst. Gunde mumsar i sig av glassen och berättar att det stundar stora förändringar av Bingolotto nu.
– Tidigare har jag inte brytt mig särskilt mycket om programmet, erkänner han. Men sedan jag fick det här erbjudandet, har jag sett varenda sändning. Det är en väldigt hög tröskel, innan en nybörjare kan kliva in i programmet. Begrepp som lyckonummer och superchansen, som är självklara för de redan frälsta, känns väldigt främmande. Som nytillkommen tittare tycker man bara, att det är rörigt och invecklat. Nu gäller det för mig att se programmet med nya ögon och förenkla terminologin så, att det blir tillgängligt för fler. Ingen ska ställas utanför. Lådorna försvinner till förmån för portar och som det ser ut nu, så försvinner dessutom artisterna. I stället kommer nya spel att bjuda på både spänning som underhållning. Det blir dessutom tre finaler per program.

Inför premiären den 29 augusti laddar Gunde upp med att ha semester. Tillsammans med familjen njuter han av sommaren i fritidshuset strax utanför Vansbro.
– Familjen måste få sitt av mig nu, säger han. När Bingolotto väl drar igång, kommer det att bli många ensamma kvällar för dem. Just nu pluggar jag regler. Det är väldigt mycket att hålla reda på.
Gunde stiger som regel upp kl 6.45 varje morgon, vare sig det är semester eller ej. Han springer en timma i skogen eller tar ett pass på sin mountain bike. Motion är rena rama investeringen, säger han. Den finns det alltid tid för.  
– Man får tillbaka den med ränta på ränta. God kondition går inte att köpa på burk.

Måste ha tur

Så lämnar vi kaféet och promenerar bort mot Stadion, där Marie ska möta upp. Vi går längs en slingrande skogsväg bland andra flanörer och hör på avstånd motorljudet av ännu en Porsche. Gunde markerar med en blinkning, att han har hört den och talar om exakt vilken modell det rör sig om. När fotografen Per Arvidssons ber honom ta en tur på hans gula mountainbike, konstaterar Gunde, att han i så fall först måste byta kläder
– Annars ser jag ju ut som en 25-öres motionär, säger han och drar av sig såväl skjorta som byxor, där han står. Det väcker en viss munterhet bland folk, att skidkungen står där i bara kalsongerna. Han bryr sig inte. I stället fiskar han raskt upp ett par träningsbyxor ur ryggsäcken, hoppar i dem, cyklar iväg och vänder tillbaka för att bli fotograferad. Sammanbiten och taggad är han. Det är ingen tvekan om, att han kommer att satsa allt på Bingolotto. 

Frågan är bara varför tittarna ska lita till ödet, slumpen och turen för lycka och välgång, när han själv inte gör det.
– Man kan spela för spänningens skull, säger han överrumplad av frågan. Och om sanningen ska fram, så har även jag haft en stor portion tur i mitt liv. Det är bara det, att jag i min enfald gärna vill tro, att det är jag själv som har påverkat saker och ting. Som tävlingsmänniska med enormt höga mål måste man träna mycket för att bli bra. Men det räcker inte för att verkligen vinna. För att lyckas måste man ha en väldig massa tur också.
Monica Antonsson

Peter Johansson - musikalstjärna i Londons West End...

Allas Veckotidning
Nr 23, 2008

Peter och Lydia tog god tid på sig...

Vi kysstes i 10 månader innan det sa klick

Man skulle kunna utnämna honom till vår nästa stora musikalstjärna - om det inte vore för att han redan är det.

Berättelsen om Peter Johanssons karriär är som en saga. För att inte tala om ur han mötte kärleken och att det tog nästan ett år för honom att fatta det!

Musikalartisten Peter Johansson, 30, spelar just nu huvudrollen i musikalen Footloose på Wallmans Intiman vid Odenplan i Stockholm tillsammans med Anna Sahlin och Måns Zelmerlöw. Det är fulla salonger och stående ovationer fem kvällar i veckan. 

Anna och Måns behöver ingen närmare presentation. Båda är väl kända och folkkära inte minst efter Let´s Dance.

Peter är däremot tämligen okänd här hemma. Men det är bara en tidsfråga. I Londons West End är han desto större. Och om sanningen ska fram, skulle han kunna erövra världen redan nu. Peter har emellertid bestämt sig för att flytta hem till Sverige och först sätta sitt avtryck här, som han säger. Helst av allt vill han bli soloartist.
– Jag skriver låtar och skulle gärna sjunga in skivor. Allra helst vill jag åka på konsertturné med eget band, vara med i Allsång på Skansen och tävla i Melodifestivalen.

Musik i blodet
Peter har sina rötter på en gård på norra Finnö i Sankt Annas skärgård i Östergötland. Halva släkten bor på gården och familjen driver taxirörelse. Mamma Gunnel föder dessutom upp hästar, medan pappa Janne spelar dragspel och synthesizer, så snart det drar ihop sig till kalas. Så var han också dansbandsmusiker som ung.

Musik har alltid varit den stora gemensamma nämnaren i släkten. Instrument har också alltid funnits att tillgå i den så kallade musikboden, ett mindre hus dit Peter, hans syster Anki och alla kusinerna kunde dra sig tillbaka för att spela, närhelst de hade lust.

– Jag ville börja med tvärflöjt, men mamma tyckte, att det var bättre med trummor, säger Peter som fick ett riktigt trumset i födelsedagspresent på sin femårsdag.

- Anki och jag tävlade om vem som kunde slå de snabbaste trumvirvlarna.

På den tiden var Peter mest intresserad av sport. Det var tennis, bordtennis, skidor och fotboll för hela slanten. Han älskade att röra på sig och njöt av tävlingsmomenten.

– Jag drömde om att bli polis och brandman som alla andra killar. Det var inte förrän i 16-års åldern jag upptäckte glädjen med att sjunga, dansa och agera.

Då gick han i nian. En musiklärare gjorde honom till sångare och trummis i ett band som spelade på avslutningen. Det gav mersmak och ledde till att han, Anki och kusinerna startade ett eget band hemma på gården. Peter sjöng och spelade gitarr. Anki spelade trummor. Kusinerna Matilda, Magdalena och John spelade bas respektive rytminstrument och flöjt samt saxofon i nu nämnd ordning. I dag lyser även Matildas stjärna stark. Hon är musikalartist i Wien. Låt oss hoppas, att även hon bestämmer sig för att flytta hem.

– Kusinerna från Vikbolandet var också med, säger Peter. Josefin spelade synthesizer, Susanna kompgitarr och Oskar saxofon och rytminstrument. Tillsammans blev vi bandet Cousins, en svensk motsvarighet till Jackson Five.

Fart på festen
Ju äldre de blev, desto tuffare blev repertoaren. När de var som bäst, spelade de låtar av Abba, Gyllene Tider och Creedence Clearwater Revival. Sånger som "Proud Mary" och "Did you ever see the rain" satte fart på vilken fest som helst.

– Det var drag och mycket stämsång, konstaterar Peter. Vi började uppträda, när vi hade tio låtar på repertoaren. Sedan skulle vi spela till dans och hålla på i tre timmar. Då kunde det hända, att vi fick börja om från början, när låtarna tog slut.

De fick vara med i Café Norrköping med Ragnar Dahlberg. Det är en merit så god som någon.
– Men vi var framför allt ett liveband som spelade på bröllop och födelsedagsfester. Det fungerade hur bra som helst. Vi var ju familj. Blev vi ovänner någon gång, så gick det snabbt över.

Föräldrarna ställde upp och sponsrade med ljudanläggning och släpkärra med logga på.
– I början var det bara Anki som körde. Vi andra var för unga. Sedan fick vi undan för undan turas om att köra.

Efter gymnasiet visste Peter, att han varken ville bli bonde eller taxichaufför. Han måste därmed rikta in sig på att lämna ön. Han tog sånglektioner och fick en obetydlig roll i Trollkarlen från Oz med Norrköpings Operettsällskap på Arbetsteatern i Norrköping. Det gav mersmak. Peter sökte sig därför till Bjärnums folkhögskola och musikteaterutbildningen där. Det ledde vidare till Balettakademins treåriga musikalartistutbildning i Göteborg. I juni 2001 utexaminerades Peter som professionell musikalartist. Redan då var han kontrakterad för Saturday Night Fever i Köln i Tyskland. Det var där han träffade den dansaren Lydia Hill från London.

Kysstes på scen
– Det var något alldeles speciellt med Lydia redan från början, säger Peter. Vi kysstes på scenen varje kväll. Ändå tog det tio månader, innan det klickade till ordentligt mellan oss. Då var det bara två månader kvar på mitt kontrakt med Saturday Night Fever i Köln.

I september 2002 for Peter hem för att göra A Chorus Line på Göteborgsoperan. Lydia turnerade med Saturday Night Fever först i Sverige och sedan i England. I mars 2003 flyttade han till hennes föräldrar i Reigate i södra England. En månad senare fick han en anspråkslös ensembleroll i Queen-musikalen We will rock you i West End.
– Det var ju bra för försörjningens skull, men jag ville ju ha huvudrollen, säger Peter som med sin Lydia flyttade in i en takvåning i London. Hennes pappa var väl inte direkt förtjust men klok nog att se tiden an.
– Jag visste att jag skulle fria, säger Peter. I juni 2004 anhöll jag om hennes hand. Det var en pärs! Mest för att det kändes så fånigt. Men Lydias pappa tog min hand och sa, att han kände sig hedrad. Hon är hans tredje och yngsta dotter, så det var speciellt för honom. Han är ett av mina största fans, som tur är.

Vackraste bruden
Peter köpte en mycket speciell antik diamantring från 1790 åt sitt hjärtas dam. En kväll på landet, när svärföräldrarna hade gått till sängs, föll han ned på knä och friade. Hon sa ja och redan nästa dag började bröllopsplanerna ta form. Lydia, hennes mamma och hennes systrar tog hand om den saken.
– Jag tog hand om musiken och de skötte resten. Det var skönt. Jag och hela min familj sjöng och spelade vid vigselceremonin i den lilla metodiskyrkan av trä i Reigate, där såväl hennes föräldrar som systrar hade gift sig.

Peter berättar, att han och Lydia inte fick ses före vigseln den 10 juli 2005. I stället skickade de blommor till varandra.
– Det var den varmaste dagen på hela året, säger Peter som före vigseln gick omkring och småpratade med gästerna i kyrkan. Han är van att stå i centrum och kände sig inte ens nervös.
– Men när Lydia kom in i kyrkan med sin far… Wow! Vilken känsla! Den synen kommer jag aldrig att glömma. Det var fantastiskt! Hon var så vacker. Sedan gick det fort. Hela dagen var perfekt. Släkten pratar om det än. Och våra kompisar pratar om min släkt!

När Peter slutade i We will rock you våren 2005, hade han jobbat upp sig genom rollistan till den näst bästa rollen och var ersättare för huvudrollsinnehavaren. Längre skulle han inte kunna komma, så det var dags att göra något annat.
– En vecka före vårt bröllop slutade oväntat huvudrollsinnehavaren. Han hade fått ett skivkontrakt i USA och stack helt enkelt dit. Då ringde de och bad mig komma tillbaka. I huvudrollen Galileo! Ett sånt erbjudande tackar man inte nej till. Det är något av det häftigaste man kan göra i West End. En vecka efter vårt bröllop var jag tillbaka på Dominion Theatre igen. Någon bröllopsresa hann vi därför inte med.

Peter och Lydia köpte ett hus i London, varpå han gjorde rollen som Galileo i två och ett halvt år, innan han slutade den 29 september 2007. Han blev avtackad som en kung. Sedan bar det av hem till Sverige och Rhapsody in Rock på Cirkus med Robert Wells. Men nu är det alltså musikalen Footloose som gäller. Den gjorde succé i Göteborg förra säsongen och går nu för fulla hus i Stockholm. Och det är redan klart, att det blir förlängning till hösten.

Hoppas på tillökning
Peter och Lydia har därför köpt sig en lägenhet i centrala Stockholm. Den är de i full färd med att renovera, bygga om och möblera. Lydia pluggar samtidigt svenska för invandrare och går på auditions i hopp om arbetstillfälle som dansare.
– Vi har just kommit hem från en försenad bröllopsresa till Malaysia, avslöjar Peter. Så småningom hoppas vi förstås också på tillökning. Det är faktiskt bara en tidsfråga, om naturen är med oss och vi får vara så lyckliga.
Monica Antonsson

Fotnot
Kusinerna Matilda Hansson och Peter Johansson bjuder traditionellt varje år på sommarkonsert hemma i S:t Anna Kyrka. I år går de av stapeln den 18-20 juli.
Missa dem inte!

Bildinfo
Peter fick en gitarristens i Queen, Brian May, egenhändigt designade och specialbyggda gitarr som avskedspresent, när han slutade spela huvudrollen Galileo i Queen-musikalen "We will rock you" den 29 september 2007.

En annan avskedspresent var en plakett för lång och trogen tjänst – från maj 2002 till september 2007. Ingen annan artist har spelat med i musikalen "We will rock you" så länge som Peter.

Musikalen går på sitt sjätte år nu. Över sex miljoner människor har sett den.

Owe Törnqvist

Varmt Grattis!

Ove fyller 93 år idag den 12 mars 2022. 

Hemmets Journal

Nr 30, 1992

Serien: I nöd och lust - en serie om kärlek

Berit och Owe möttes i ett TV-program och fann att de har samma syn på livet...

De trömmer om att leva som Adom och Eva

Det där med Adam och Eva är förstås inte bokstavligt, men nästan...

Berit Gullberg och Owe Törnqvist drömmer om att leva nära naturen, långt från förstörelsen av vår jord.

Drömmen om att skapa en naturby bar Owe på redan när han träffade Berit i ett TV-program för åtta år sedan. Nu är den på väg att bli verklighet. 

Hemmets Veckotidning

Nr 7, 1993

Serien: Dina drömmar avslöjar dig

Jag står på scenen

- Och har glömt varenda replik...

Hemmets Veckotidning

Nr 24, 1993

Serien: Mitt första hem

Här skrev jag låtarna som drev mig i landsflykt

- men nu har jag hus och hem över hela världen...

När Owe Thörnqvist var som mest populär i början av 0-talet arbetade han oavbrutet:

- Jag uppträdde och skrev nya visor dygnet runt.

Men mina texter var tydligen för frispråkiga - och reaktionen fick mig att lämna landet.

Anna Sahlin

Allas Veckotidning

Nr 22, 2007

Från Bullerbybarn till bullmamma

Anna Sahlin

är färdig med det vilda festandet

Hon har haft ett minst sagt omtumlande liv, Anna Sahlin.

Från omhuldad barnstjärna till turbulenta tonår med sex och sprit. 

Sedan hyllad sångerska och nu folkkär artist i Let´s Dance. 

Men det roligaste jobbet är att vara mamma till lilla Lily!

Anna Sahlin, 30, njuter av att vara mamma mer eller mindre på heltid nu till snart ettåriga dottern Lily. Efter den något hektiska vintern med Let´s Dance har det mesta av återgått till mer vardagliga rutiner. Dagarna består av mat-, sov- och lekstunder som toppas med besök i öppna förskolan. Anna går dessutom regelbundet med Lily på babysång. Föräldrarna sjunger till ackompanjemang av barnens joller och allmänt slammer på skrammelinstrument.

– Min fästman Jimmy går med Lily på babysim en gång i veckan, säger Anna. Lily dyker och simmar hur bra som helst.

Ett efterlängtat barn

Annas första år som småbarnsmamma har varit något turbulent med tanke på all dans hon samtidigt har presterat.
– Vi har några hurtfriska vänner som sa, att man leva precis som vanligt, när man har fått barn. Det fungerade inte för oss. Lily var vaken tolv timmar per dygn redan från början. Att ligga i vagnen var det ju inte tal om. Hon ville bli buren. Det var roligt förstås men samtidigt väldigt krävande. De två första månaderna kom jag inte ens utanför dörren.

Lily är med andra ord en ovanligt glad och vaken liten tjej med intresse för det som händer omkring henne. Hon gnäller som de flesta andra barn när hon är hungrig och hon skrattar förnöjsamt när hon är mätt. På sistone har hon dessutom börjat ta sina första stapplande steg på egen hand. Lika gärna kryper hon upp i mamma Annas famn för att gosa en stund.
– Hon var verkligen efterlängtad, säger Anna och kelar med den lilla. Mammas lilla tjej, mumlar hon i Lillys mjuka hår. Det är verkligen härligt att vara mamma.

Anna har sina rötter i Sandarna strax söder om Söderhamn, där Jante är ett starkt inslag i vardagen. Den som vill passa in gör bäst i att vara som alla andra och i Sandarna sysslar man med idrott. Med föräldrar som båda är pianopedagoger var det musik som gällde från första början för Anna. Redan där stack hon ut, säger hon. Anna är äldst i syskonskaran tätt följd av Joel, Martina, Beata och Ellika. Hennes mamma gifte så småningom om sig, varpå syskonskaran utökades med Åse och Jonas.

Anna var bara nio år gammal, när regissör Lasse Hällström och Svensk Filmindustri kom till Gävle i jakten på sex passande barnskådespelare för filmerna om Astrid Lindgrens Bullerbyn.

– Vi packade bilen och for dit hela familjen på en slags utflykt. Ingen av oss hade ju sett ett riktigt filmteam.

Totalt testades 9000 barn i minst sex olika uttagningar, innan Astrid Lindgren själv valde Anna för rollen som Norrgårds-Anna.
– Det var egentligen ett alldeles självklart val, tyckte jag. Jag hade så livlig fantasi på den tiden, att jag faktiskt trodde, att jag var hon.

Från februari till augusti 1986 spelades filmerna "Alla vi barn i Bullerbyn" och "Mer om oss barn i Bullerbyn" in i Sevedstorp i Vimmerby. Barnstjärnorna fick klara sitt skolarbete på plats och filmarbetet pågick från nio på morgnarna till sex på kvällen fem dagar i veckan. Totalt fick Anna 38 000 kronor som tack för sex månaders arbete.
– Ni måste vara miljonärer nu, sa våra vuxna kollegor på återträffen 1996. Vi förstod ingenting. Hur skulle 38 000 kronor kunna bli en miljon? Det visade sig att de fick betalt varje gång filmerna visades. Det fick inte vi.

Anna påpekar att föräldrarna inte kan lastas för de ofördelaktiga avtalen. De hade ju ingen vana vid förhandlingar med filmbolag.
– SF hade faktiskt en väldigt dålig attityd till oss barn. Om det inte passar, tar vi någon annan, sa de. Det är skandalöst faktiskt, när man tänker på det. Vi hade varit på grön kvist allihop, om vi hade fått samma villkor som de vuxna. Samtidigt tycker jag faktiskt, att det är väldigt ärofullt att få vara ett av Astrids barn.

Retad i skolan
När Anna kom hem till Sandarna igen, ville ingen höra talas om henne som barnstjärna. Hon skulle verkligen inte tro, att hon var något. Det var Annas första kontakt med Jante. När filmerna småningom visades i TV blev hon retad i skolan så till den grad, att hon för ett ögonblick ångrade sitt filmäventyr.
– Är man elak och har fantasi kan man ju börja rimma på Bullerbyn, säger hon. Gärna med ord som börjar på Kn. Det var inte kul. Filmarbetet kändes dessutom så avlägset och overkligt, eftersom ingen ville tala om det. Det var som att det aldrig hade hänt! Till slut blev det som en dröm alltsammans.

Föräldrarna gick skilda vägar och i den allmänna oredan flyttade Anna till Stockholm. Officiellt skulle hon ta ett sabbatsår och komma tillbaka. I verkligheten hade hon förälskat sig i en musiker och tjatat sig in som elev vid Skeppsholmens folkhögskola.
– De tyckte egentligen att jag var överkvalificerad. De flesta som kom in där var före detta missbrukare i 40-årsåldern som stod inför sin andra chans.

Anna blev dumpad av sin pojkvän och fick slicka sina sår i ett åtta kvadratmeters kyffe i ett kollektiv ombord på fyrbåten Vinga som tillhörde skolan. Bland hushållets udda figurer fanns en rödvinspoet, en skånsk anarkopunkare, en fiskare från Lofoten, en hårt sminkad svartrockartjej och en tjej från Möja som bar kniv, om hon skulle hitta något ätbart i naturen.
– Själv var jag också rätt långt från Bullerbyn i hennafärgat hår med mittbena, utsvängda byxor och hippieglasögon. Jag levde vind för våg utan pengar och gick i livets hårda skola. Ändå ringde jag hem efter två veckor och sa, att jag skulle stanna. "Jag förstod det", sa mamma. Det var därför hon hade gråtit så förtvivlat, när jag åkte. Hon kände det på sig. I dag kan jag förstå, att de var oroliga.

Anna lyckades dra sig fram på 2300 kronor i studiebidrag och 900 kronor i underhållsbidrag från sin far. Det innebär i klartext att hon levde på nudlar och ständigt var pank. Att be om hjälp var hon emellertid för stolt för. Att livet i kollektivet innebar en hel del alkohol och sex gjorde ju inte saken bättre.
– Man kan väl inte säga, att jag var direkt promiskuös. Men man var ung och söt och träffade killar. Så man tog för sig och utnyttjade situationen. Det var en väldigt turbulent tid i mitt liv.

Sjöng med Eric Gadd
Anna berättar om några år, då hon bodde i allt från skruttiga andrahandslyor till kristna studenthem. Skickligt lärde hon sig hantera såväl narkomaner som psykiskt sjuka bland grannarna.

Så mötte hon sitt öde i den nu 32-årige gitarristen Jimmy Wahlsteen. Året var 1997 och de var båda elever vid Stockholms Musikkonservatorium.
– Jag gjorde tidigt studiojobb som sångerska utan att få betalt. För mig gällde det att komma in i branschen. Redan 1994 var jag med och startade gospelkören One Voice. Det gav goda kontakter. Plötsligt fick jag åka som körsångerska med Eric Gadd på turné. Det ledde vidare till ett skivkontrakt och en turné i Japan med bandet Rythm Aveny. Väl hemma igen fick jag spela in min första soloplatta. Skivbolaget gick emellertid i konkurs, så den frös inne. Därmed satt jag fast ett helt år i ett omöjligt skivkontrakt och fick nöja mig med att sjunga kör i stället.

Valborgsmässoafton 1998 gick Anna hem till Jimmy för att få hans omdöme om en inspelning. Vi satt i solen på hans balkong och pratade, när han plötsligt frågade om hon ville följa med till Tantogården, där han skulle spela på kvällen.
- Det ville jag förstås och på den vägen är det.

Efter nio år tillsammans har kärleken djupnat och Lily kommit till världen som kronan på verket. Jimmy är en fantastisk människa, säger Anna. Han är en bra alltigenom, klok och snäll.
– Framför allt har han sunda värderingar. Vi har roligt ihop och tar ut det bästa av varandra. Jag är från början mer temperamentsfull och han är mer lugn. Efter alla år tillsammans har jag blivit lugnare och han fått lite mer råg i ryggen.

Anna och Jimmy bodde ihop sedan länge, när en musikförläggare ringde sent en kväll 2002. Estland skulle ha sin melodifestivalsfinal kvällen därpå och en sångerska hade hoppat av. Kunde Anna möjligen ställa upp?
– Han skickade låten som mp3-fil. Min dator var rätt skruttig, så bara hälften kom fram. Jag bad Jimmy lyssna och klockan två på natten tackade jag ja. Några timmar senare flög jag till Tallin, där jag fick höra låten i sin helhet för första gången. Samma kväll gick tävlingen.

Vill tävla igen
Anna vann den estniska finalen med "Runaway" och lyckades därefter ta sig till tredje plats i Eurovision Song Contest före exempelvis Afro-Dite som kom på åttonde plats. Två gånger har Anna därefter tävlat i Sverige utan att nå finalen.
– Det gör inte så mycket, säger hon. Låtarna har blivit hits och sålt bra ändå. Det är det som räknas i branschen.

Annas telefon går varm och medan vi pratat, har Anna bokat in ett jobb med ett storband i Gävle några dagar senare. Hennes danspartner Tobias Karlsson från Let´s Dance har också ringt om en uppvisning veckan därpå.
– Det kan nog hända, att jag satsar på Melodifestivalen nästa år, säger Anna. Tobias vill ju det. Han vill vara med och det kan han kanske få. Han är ju en fantastisk dansare. Bara han inte sjunger så…
Monica Antonsson

Arja Saijonmaa

Hemmets Veckotidning

Nr 49, 1994

Efter mordhotet kan vi bara träffas i smyg!

Sångerskan Arja Saijonmaa är van att ta risker. I jobbet för FN har hennes liv varit i fara många gånger.

- Nu är det inte mitt liv det gäller, säger hon. 

Det är min man som är mordhotad, och nu tar jag inga risker. 

Hon avslöjar inte var han finns, inte ens i vilket land.

Deras kärleksmöten är hemliga...

Det är en regnig höstdag när vi ses på restaurang Ulla Winblad ute på Djurgården. Arja Saijonmaa är på blixtvisit i Stockholm en dryg vecka innan premiären på en ny finsk turné. Hon har gjort en platta med europeiska tangos och finska folket ska få se henne livs levande i de mest fantastiska kreationer.
- Jag har själv designat min drömklänning, säger hon och berättar om en dramatisk, knallblå skapelse med paljetter och släp. Sömmerskan på Östermalm syr för fullt.

Arja lever ännu i dyningarna av en stor fredskonsert i Oslo i mitten av september. Den kom till på hennes eget initiativ och har kostat ett år av oavlönat arbete inom UNESCO. Det blev en artistspäckad föreställning med megastjärnor som Gipsy King. Själv var hon konferencier tillsammans med Harry Belafonte.
- Det var stora bitar som skulle pusslas ihop med UNESCO, utrikesdepartementet, Oslo stad och alla artister. Ett specialchartrat SAS-plan flög 50 israeliska och 50 palestinska barn till Oslo. De sjöng en sång för freden tillsammans med 100 norska barn. Vi ville visa politikerna att barnen har rätt till sin framtid.

Arja berättar att hon redan i maj fick löften om att både Yasir Arafat och Shimon Peres skulle komma.
- De satt i förhandlingar hela dagen och skrev slutligen under ett nytt fredsavtal, när vi gjorde paus i den tre timmar långa konserten. Det var fantastiskt.

Konserten blev förstasidesstoff i alla norska tidningar medan svenska medier tycks ha missat händelsen totalt. Desto större blev rubrikerna i slutet av juli, när hon genom en helt vanlig privatannons lät meddela att hon förlovat sig med den norske bokförläggaren William Nygaard. Det var han som gav ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och förra hösten överlevde ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.

William Nygaard träffades av tre grovkalibriga kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo, när han var på väg till jobbet. Efter en lång tids sjukledighet är han tillbaka som chef för Aschehougs bokförlag.

Arja och William träffades av en slump. Hon och hennes producent skulle skriva ett kontrakt med förlaget och han kom för att hälsa.
- Det blev en total upplevelse, säger Arja. En sådan som man bara får en gång i livet. Plötsligt stod han bara där. Det var inget klick, snarare en bang. Ja, det var en riktig bangupplevelse.

Båda var fria

De hade missat varandra 1987, när Arja sjöng på förlaget i samband med en boklansering. Hon har inte ens något minne av mötet från den gången. Nu slog kärleken till och båda var kloka nog att ta emot den.
- Vi var båda fria sedan flera år tillbaka vilket inte precis gjorde saken sämre.

Sex veckor efter det första mötet for de till Köpenhamn för att uppvakta en dansk författare. På middagen, inför alla gäster, tillkännagav de sin förlovning.
- Det var sex veckor för sent, säger Arja och ler med hela sin uppenbarelse. Det gör hon varje gång William kommer på tal.
- Äsch, det är bara din fantasi, försöker hon och ser lycklig ut. Men det är sant att jag mår bra.

Efter middagen i Köpenhamn försvann de ut i den danska sommarnatten. De tog varsin hamburgare med öl på den enda öppna restaurangen och pratade tills solen gick upp. Dagen därpå stormade de ut på stan för att köpa ringar.

Ringen blänker

Den fina förlovningsringen av vitt guld blänker på hennes finger. Den har en inskription förstås men vad där står vill Arja behålla för sig själv.
- Vår förlovning tycks ha blivit allmän egendom, skrattar hon. Vi telegraferade nyheten till våra familjer och genast var det någon som tipsade pressen. Det tog bara två timmar innan Verldens Gang knackade på hotelldörren. Det blev sommarens kupp i Norge. Tipsaren lär ha tjänat en rejäl hacka.

Arja ser inte särskilt irriterad ut, bara lycklig och hemlighetsfull. Hon är van att finnas till för sin publik även om hon värnar sitt privatliv. Det är betydligt värre för William som hittills levt ett förhållandevis anonymt liv. Efter mötet med pressuppbådet på Köpenhamns flygplats har han lagt locket på.

Två livvakter

Orsaken är lätt att förstå. William är mordhotad och det är inte bra om tidningarna skriver var han bor och hur han rör sig. Norska polisen tar mordhotet på största allvar och har försett honom med två livvakter dygnet runt.

Arja är inte rädd för sin egen säkerhet. Hotet är riktat mot William personligen. Men hon är noga med att inte avslöja var han finns, inte ens i vilket land han befinner sig.
Det råder dock ingen tvekan om att de besökte Ulla Winblad bara några kvällar tidigare. Det framgår inte minst av att krögarna Christer Roth och Nils-Emil Ahlin kommer för att hälsa. Med översvallande gester konstaterar de att Arja ser strålande vacker ut. I mer dolda ordalag gratulerar de henne till valet av fästman.
- Det är en evig gåta hur Christer kan behålla sin restaurangetik och ändå avslöja nästan alltihop, skrattar Arja.

Arja och William ska gifta sig. Det är självklart. När och var det ska ske är en väl bevarad hemlighet. Arja vill heller inte avslöja om hon ska flytta in hos sin blivande man i Oslo. Men hon trivs bra i Norge och kallar norrmännen för ”Nordens greker”.
- De är glada som greker, förklarar hon. De lever av hav och fiske i ett landskap som är vilt och lite exotiskt. De är inte så byråkratiska heller utan äventyrslystna och lite galna. Det passar mig.

En lisa för själen
Arja, som är skriven och bosatt i Paris, har övernattningslägenheter i både Sverige och Finland. Där, vid sjön Saimaa i Mikkeli, har hon även ett nybyggt sommarhus.
- Jag har växt upp där och försöker alltid ta mig dit om så bara för en dag. Så fort jag sätter mig i bilen och styr kosan mot Mikkeli händer mirakel med mig. Jag njuter av skogarna och sjöarna, av att få komma dit och sätta på bastun. Det är som en lisa för själen. 

Det var farfar, Pekka Sahlsten, som i jakt på sina finska rötter drog österut och bosatte sig i Mikkeli. Han var professor i grekiska, latin och svenska men greps av sin fosterlandskärlek, ändrade efternamnet till Saijonmaa och förbjöd sina barn att tala svenska.

Arja visade tidigt ett intresse för antikens Grekland. Hon satt i timmar på farfars vind och läste böcker om grekisk mytologi.
- Min familj är borgerlig och det var självklart att vi barn skulle avlägga akademisk examen. Min syster Lena lyckades med det. Hon är veterinär och forskare i dag.
Arja hoppade av sina studier när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis ”upptäckte” hennes artistiska ådra 1970. Hon var chef för den radikala studentteatern i Helsingfors och spelade med i en politisk cabaret om diktaturen i Grekland.

Borta för länge
- Mikis Theodorakis erbjöd mig att bli hans särskilda uttolkerska på en stor världsturné, säger Arja som tackade ja. Hennes känsloladdade framförande av hans och Violetta Parras frihets- och protestsånger tände publiken varthelst de drog fram. Skivorna sålde i rekordupplagor.
Arja och Mikis Theodorakis återförenades i ett 20-årsjubileum som resulterade i en skiva och två bejublade turnéer i Norge och Finland för några år sedan. Då hade det svenska intresset svalnat och Arja anar att hon varit borta för länge.

Hon hoppade nämligen av sin karriär för sex, sju år sedan för att avsluta de akademiska studierna och för sitt arbete som FN:s goodwillambassadör. Det första resulterade i en tjock uppsats om de grekiska tragedierna från antiken och en fil kand 1992. Det andra, uppdraget för FN:s flyktingkommissariat UNHCR, tog henne på resor över hela världen i syfte att hon skulle informera om FN:s arbete.
- Det fascinerar mig att hitta själen i varje kultur. Vi är uppfostrade på olika sätt, kommer från olika samhällsklasser och har olika religion. Vi är av olika ras, fattiga eller rika och lever i olika klimat. Ändå har vi innerst inne samma kärna och det är spännande att gräva fram den gemensamma nämnaren.
Arja har rest kors och tvärs i världen för att se verkligheten med egna ögon vilket också betyder att hon stundtals levt farlig. Bland annat har hon engagerat sig för mayaindianerna från Guatemala som lever på flykt i södra Mexico.

- Jag var på väg från flyktingkonferensen i Guatemala för att titta på utgrävningar i södra Mexico, där indianerna gräver fram sin 2000-åriga historia, när vi råkade ut för en otäck händelse. Det var mitt i natten och vi åkte högt uppe i bergstrakterna i en av FN:s stora land Rovers. Plötsligt blev det halt och vi fick sladd. Bilen gick runt och vi for rakt mot en 400 meter djup avgrund. Chauffören, som var mycket skicklig, räddade våra liv. Han lyckades få stopp på bilen bara tio centimeter från stupet.

Gömde sig i garderoben

Arja och det övriga sällskapet kom småningom till en liten stad med ett uselt hotell.
- Jag fick ett rum åt gatan och slog upp fönstren för att få lite luft. Plötsligt hörde jag skottlossning och människor som skrek i dödsångest.

Arja blev, som hon säger, vittne till hur dödsskvadronerna sköt indianer i skydd av nattens mörker. Nästa morgon, när hon lämnade hotellet och frågade vad som hänt, fick hon bara undvikande svar.
- Jag var verkligen livrädd och gömde mig i garderoben hela natten.
Det är inte precis några turistresor hon ägnar sig åt. Det gör inga FN-arbetare. Och visst är det hemskt på sina håll ute i världen. Det vet alla som ser på TV, påpekar hon.
- TV är en plastupplevelse. Den hälsosamma chocken är verklighetens alla lukter och färger, känslan av att vara på plats går inte att förmedla genom media.

Efter alla år som flyktingambassadör har Arja tillfälligt lagt sina uppdrag åt sidan, bland annat för att ta itu med den ”topphemliga” boken som förde henne samman med förlagschefen Nygaard.
Norska tidningar skriver att det rör sig om ett samarbete med fotografen Morten Krogvold som flera gånger lär ha varit i Finland och fotograferat för projektets skull. Arja avslöjar dock ingenting. Världen får tids nog veta vad boken handlar om.

Det är sången som gäller för Arja just nu. Den finska tangoplattan är bara början på en ny karriär. Någon gång i vinter sjunger hon in den på svenska i förhoppning om en turné även här. Arja saknar nämligen sin svenska publik.
- Jag har ströjobb från Strömstad i söder till Luleå i norr men jag behöver en samordnare. Så småningom vill jag göra både film och musikal.
Hennes uppgift är att sprida drömmar och visioner, säger hon. Det är hennes sätt att ta mänskligt ansvar.
- När välfärdens folk slutar drömma har vi artister inte gjort vårt jobb. Jag tar den uppgiften på största allvar.
Men kärleken då, var för den och William plats i hennes liv?
- Jag har träffat en man som är självständig och mer upptagen än jag. Det är en väldig fördel. Våra liv kan tyckas olika men vi är båda verksamma kulturarbetare och mycket upptagna på varsitt håll. Vi ses så ofta vi kan – och det är underbara möten – och stöttar varandra i allt.
Monica Antonsson   

___________________________________________________________________

Året Runt

Nr 12, 2006

Jag orkade inte leva med livvakt dygnet runt

Livet har inte varit lätt för Arja Saijonmaa de senaste tio åren. Hon har förlorat sin älskade mamma och hon har levt under dödshot. Men nu vid 61 års ålder vill hon åter satsa på karriären. Och hon är lycklig med sin partner Tobilas, 28.

– Tobias är det bästa som har hänt mig! Så säger Arja Saijonmaa, 61, där hon står i danssalen inför ett nytt avsnitt av Let´s dance i TV4. Utgången i tävlingen är ännu oviss och Arja har ont i kroppen. Hon är svullen och blåslagen av övningar hon aldrig hade drömt om att göra. På några månader har hennes liv fått en ny dimension tack vare dansen och Tobias Karlsson, 28. 

– Den som pusslade ihop oss gjorde ett bra arbete, säger hon. Jag tror det var små änglar som lekte med ödet. Vi har en fantastisk kemi. Det bara stämmer mellan oss. Det är som att jag har vänt sida och påbörjat ett nytt oskrivet blad av mitt liv.

Arja tyckte att hon var i god form, redan när hon fick frågan om Let´s dance. Hon hade tillbringat hösten på Kreta, promenerat bland bergen och simmat kilometrar i det turkosblå vattnet varje dag. 

– De sa att vi bara skulle träna åtta timmar i veckan. Det lät ju lindrigt, så jag flyttade några engagemang och tackade ja. Verkligheten blev en annan. Vi tränar minst fem timmar om dagen och spenderar även det mesta av vår övriga tid tillsammans. Tobias ger mig enorma utmaningar. Han är varm, öppen, omsorgsfull och lika obarmhärtigt envis som jag. Han behöver bara titta på mig, så gör vi som han säger. Det är närhet och mycket hudkontakt i de sensuella danserna. Jag är otroligt känslig för beröring.

Arja har alltid stått på barrikaderna och aldrig låtit sig avskräckas av en utmaning. Hon spelade politisk kabaré om diktaturen i Grekland vid studentteatern i Helsingfors, när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis upptäckte henne 1970. De flyttade till Paris och for på världsturné med Violetta Parras frihets- och protestsånger. Så småningom blev Arja ambassadör för FN:s flyktingkommissariat för vilket hon reste runt till flyktingläger i alla världsdelar.  

Sjöng på Palmes

begravning

– FN-ambassadörer är artister och andra kända personer som kan ge publicitet åt katastroferna vare sig det gäller sjukdomar, svält eller naturkatastrofer. Jag har engagerat mig för flyktingar och mot diktaturerna i både Grekland och Chile. Av flyktingar fick jag mina största sånger. Det blev min uppgift att göra deras musik berömd här i Norden. Det har givit mitt liv både riktning och innehåll. Så här efteråt kan jag beklaga, att jag inte oftare stod på scenen. Jag har kämpat för dem som haft det svårt och jag har varit i Sydafrika med Lisbeth Palme och protesterat mot apartheid likaväl som jag har gjort fredskonserter med Olof Palme.

Arja sjöng på hans begravning. Hon stod bara en meter från kistan och ytterligare några meter bort satt all världens ledare. Via TV-kamerorna sjöng hon den chilenska flyktingsången ”Jag vill tacka livet” och Mikis Theodorakis ”En sång om frihet” för en hel värld.
– Då fick jag verkligen bita ihop och förtränga stundens allvar, säger Arja. Det var bara att koncentrera sig på att vara artist.

Mer okänt är kanske, att Arja i samma veva faktiskt också gjorde succé på Broadway.
– Jag gjorde två konserter och fick den finaste recension jag någonsin fått. Jag blev jämförd med Josefin Baker och Marilyn Monroe och spåddes en lysande framtid på Broadway. Själv tyckte jag, att jag hade viktigare saker att göra hemma i Stockholm. De kan väl ringa, när det är dags, sa jag. Men så går det naturligtvis inte till. Man måste gå på auditions och slåss om rollerna. Hur kunde jag missa det? Det är sånt som tynger mig lite i dag. Jag var barn av min tid och tyckte, att all världens flyktingar bankade på min dörr. Jag älskade att förbättra världen. Annars hade jag inte gjort det.

Trots 40 framgångsrika album har Arjas karriär alltså ännu inte nått sin höjdpunkt. Det vill hon råda bot på nu.
– Det låter kanske dumt, men det är så jag känner. Det bubblar som i en vulkan inom mig just nu. Jag kan bara hoppas, att det inte är för sent...
I mitten av 90-talet förvånade Arja sin publik genom att förlova sig med den norske förläggaren William Nygaard. Han hade givit ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och utsattes för mordförsök av Iranregimens lejda mördare. En morgon träffades han av tre kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo.

Jag smugglades 
in av livvakter
– Vi var förlovade i två år, säger Arja. Jag ville väl rädda honom på något sätt. Han var en skottskadad konvalescent som levde bevakad av polisen som i en bunker dygnet runt. Jag blev skjutsad dit i polisbil och fick gå ett helt kvarter under jord med en polis före och en efter för att komma fram. Sedan tog jag hissen upp till översta etaget, där vi bodde. Vid den tiden arrangerade jag en stor fredskonsert i Oslo och var tvungen att ha livvakt. Det blev för bisarrt. Vår kärlekshistoria orkade inte det trycket. Sedan följde en mycket smärtfull separation. I dag är vi goda vänner och har insett hur olika vi är. 

Arja har för övrigt hållit tämligen tyst om sitt kärleksliv i alla år. Hon ger allt annat till sin publik och tycker att det räcker.
– Min publik är kvalificerad. Jag tror de uppskattar, att jag inte säljer varje liten åkomma till pressen.

Stockholm är numera Arjas fasta punkt i tillvaron. Det är här hon jobbar mest. Lägenheten i Paris och det nya smultronstället på Kreta står mest för avkoppling och semester.
– Jag har liksom spikat mig fast på världskartan, säger Arja som emellertid inte riktigt vet, vad hon ska göra av sommarstället hemma i Mikkeli i östra Finland.
– Jag vågade inte vara där ensam, när jag skulle skriva min bok ”Sauna”, så min mamma var med. Hon gick i skogen, lagade mat och var mitt sällskap, medan jag skrev. Det var ljuvligt att få förenas med henne de sista åren. Hennes hjärta var svagt. Hon hade haft pacemaker i 30 år. När boken kom ut, var hon redan på sjukhus. Titta mamma! Titta! Här är boken! Hon tyckte, att den var vacker. Sedan föll hon i koma och gick bort. Det var som att jag hade skrivit mig ut ur ännu ett kapitel av mitt liv. Efter det har jag svårt att vara på lantstället. Där finns bara minnen nu. Jag har ingen orsak att åka dit.

Arja suckar och torkar en tår ur ögonvrån. Livet går vidare med nya utmaningar och hon lever sannerligen både passionerat och intensivt. Det märks inte minst i Let´s dance.
– Som till exempel helikopterlyftet! Hur fan ska jag kunna jag hoppa upp på din axel som en gräshoppa, sa jag till Tobias. Det går inte. En vecka senare hade jag gjort det.

Arja och Tobias tillbringade nyåret i Köpenhamn. Han skulle uppträda på Wallmans Salonger och hon följde med för att få se helikopterlyftet utföras i verkligheten.
– Efteråt var det fest i Tobias lägenhet. Världsmästarna i pardans var också där. Vi dansade hela natten. Jag kastades som en våt trasa från vägg till vägg. Det var helt vansinnigt. Aldrig förr har jag haft en så fantastisk nyårsnatt.

Tidigt nästa morgon övade de lyftet i en danslokal. Tobias tittade henne i ögonen och sa: Lita på mig. Jag tappar dig inte. Då tordes hon. Han är ju så stark.
– Folk fick väl hicka framför TV-apparaterna, när de såg Arja Saijonmaa svänga runt högt över havet i sina chiffonger som en helikopter, skrattar Arja. Efter det kom både dödslyftet och dödsfallet. Det har inneburit ett väldigt lyft i mitt liv.
Tobias ser nöjd ut, när han säger, att de avancerade lyften säkert kom oväntat för de flesta.
– Arja är ju kvinna! Tack och lov för det. Hon är ingen mjuk liten 16-årig balettös. Det är fantastiskt för mig att få dansa med en person som vet, hur man för sig. Hon är ju en primadonna. Den allra största! När hon kommer in i ett rum, lyser hon upp hela rummet. Det är fantastiskt bara att få vara med om det.

Det finns ett liv

efter Let´s Dance

Arja rättar till Tobias hår inför fotograferingen och säger, att det är han som sätter upp hennes blonda lockar, när de ska träna.
– Inför samban knöt han rastaflätor i mitt hår. Jag trodde inte mina ögon! Vi satt hemma i min säng och han klistrade extraslingor i mitt hår och flätade hela natten. Sedan tog det en hel eftermiddag att avfläta alltihop.

Tobias konstaterar att de är tvillingsjälar. Kommer Arja klädd i grått, så gör han det också. Kommer han i orange, så gör hon det också.
– Jag har skrattat konstant, sedan vi lärde känna varandra. Att få dansa med Arja är som att gå 24 timmar om dygnet i rolighetsterapi. Jag är verkligen lyckligt lottad.

Det finns ett liv efter Let´s dance. Åtminstone för Arja och Tobias. De kommer att jobba ihop framöver men med vad, är ännu en väl bevarad hemlighet.
– Vi kan ju inte sluta nu, säger Arja. Det går inte. Vårt samarbete är ju så fruktbart. Men först måste vi åka bort tillsammans på hemlig semester och ta hand om våra härjade kroppar.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________

 
Allas Veckotidning

Nr 25, 2007

Resor & fritid

Gå över gränsen i sommar

Inte bara bastun som gäller för Arja i Finland

188 000 sköna skäl att bada

Sommaren är Arja Saijonmaas, 62, mest intensiva arbetsperiod. Efter ett antal konserter i Sverige och Norge står nu Finland på tur. Arja ska hem till Mikkeli i östra Finland för att njuta några veckors sommarledighet, men hon ska också lansera sin nya, finska CD med vackra, nyskrivna kärlekssånger.

– Jag ska turnera med egen orkester och sjunga på dansbanor, i salonger och paviljonger. Tanken är att jag ska möta det verkliga ur-Finland, så jag har några väldigt intressanta platser i de djupa skogarna inbokade. Där ska jag köra min tango och lite annat som tar mig tillbaka till mina finska rötter.

Dansbanor hör sommaren till i Finland. Oftast finns en lämplig restaurang i närheten för mat och dryck eller kaffe och bullar. Som lämpligt turistmål för svenskar nämner hon emellertid först och främst Helsingfors. Det är där färjorna från Stockholm lägger till, så dit kommer de flesta. Salutorget och saluhallen är det första man stöter på. Sedan väntar varuhusen och de mer exklusiva butikerna längs Esplanaden.
- Själva tar finländarna båten till Estland och handlar, skrattar Arja. Men glöm för all del inte att dricka kaffe och äta varma, nybakta munkar och köttpiroger i Anja Snellmans tält vid Salutorget.

Gästfria människor
Bäst är att lämna huvudstaden och längs slingrande vägar ge sig ut på landet. Skärgården breder ut sig i väst och inåt landet präglas naturen av Finlands djupa skogar och 188 000 sjöar.
– Packa upp picknickkorgen vid någon sjö, säger Arja och berättar hur hon växte upp utan baddräkt vid en vildmarkssjö med rent vatten.
- Bada och njut av naturen. Det finns ingen bättre naturupplevelse. Men tänk på att alla finnar inte talar svenska. Ett lexikon kan därför vara bra att ha. Speciellt om man har tänkt sig, att umgås med finnarna. De flesta är väldigt varma, ärliga, pålitliga och dessutom gästfria. 
Sommaren i Finland präglas av sina många festivaler. Det är körfestival, folkdansfestival och musikfestivaler av alla slag.
– Den ryske dirigenten Valery Gergiev kommer alltid till Mikkeli de tio första dagarna i juli. Festivalen är en stor musikalisk upplevelse vare sig solen skiner eller regnet öser ner. Vädret är ju opålitligt i Norden. Man får ta sommaren som den är och lära sig älska regnet. Det är ljuset under våra korta nattlösa sommarmånader som är Nordens speciella skönhet.

Bär och bröd
I Mikkeli som på de flesta andra platser i Finland finns en marknadsplatsen vid torget, där kaféerna håller öppet dygnet runt. Den som har tur kan exempelvis fynda antikt ryskt silver för en spottstyver på loppmarknaden.
– Jag brukar köpa produkter gjorda på havtorn, lingon och tranbär från Östfinland eller Ryssland, säger Arja. Det finns inte att få någon annanstans. 
Arja påpekar att det osötade finska rågbrödet är ett måste för varje besökare. Det är hälsosamt och fullt av antioxidanter.  
– Sortimentet av bröd är otroligt stort i Finland. Det mesta är osötat. Det är bara i skärgården och i Sverige man sötar brödet. Ät det med smör som du är van. Vi har ungefär samma traditioner. Sverige och Finland har trots allt varit samma land i flera hundra år.
Monica Antonsson

Fem favoritresmål:
- Salutorget och saluhallen i Helsingfors
- Musikfestivalen i Mikkeli
- Operafestivalen i Savolina
- Båttur på Finlands största sjö Saimen
– Biltur i Östfinland och finska Karelen
  
Fem bra stränder/badplatser
- Mitt sommarställe är bästa badplatsen för mig
- Man kan välja vilken som helst av alla tusentals sjöar
  
Fem saker du måste se/göra
- Lära känna finnarna
- Dansa på dansbana
- Bada bastu
- Simma i någon av alla tusentals sjöar
– Äta äkta finskt rågbröd
 ______________________________________________________________________________

 

Hemmets Veckotidning
Nr 51, 2014

Jag har låtit passionen styra mitt liv

Arja Saijonmaa sjöng sig in i svenskarnas hjärta med Jag vill tackalivet i slutet av 70-talet.
När hon nu firar sin 70 års dag kan hon se tillbaka på en lång och brokig karriär där hon alltid har valt att gå sin egen väg.

Hon skulle egentligen ha blivit konsertpianist. Uppväxt i en högborgerlig familj i den finska staden Mikkeli nära ryska gränsen spelade Arja Saijonmaa musik av Wolfgang Amadeus Mozart och gjorde bejublade soloframträdanden redan som elvaåring. Efter gymnasiet studerade hon pianospel vid Sibeliusakademin och tog småningom en fil kand i såväl drama som litteratur och musikvetenskap vid universitetet i Helsingfors.
– Jag kunde nog ha blivit en rätt hygglig pianist men det räckte inte för mig, säger Arja som inför 70-årsdagen den 1 december står på toppen av sin karriär som artist. Jag var som ung alldeles för utåtriktad och social. Jag ville till teatern.

Arja for till USA på ett konstnärsstipendium mot sin pappas vilja. Hon fann det djupt kränkande och orättvist att han sa nej vilket ledde till en smärtsam brytning med familjen några år. Där och då föddes min kamp för rättvisan, har hon sagt.

Arja pluggade på ett konstnärscollege och åkte Greyhoundbuss runt USA innan hon återvände till Helsingfors 1969. Väl där knöts hon till den radikala Studentteatern som i 68-rörelsens anda satte upp pjäser och kabaréer som kritiserade allt och alla.
– Det var så spännande! Jag fick snabbt egna sånger att sjunga och plötsligt stod jag på Storkyrkans trappa, klädd i rött och sjöng med socialister och socialdemokrater i förstamajtåget.

Tidningarna skrev och Arja hamnade på en löpsedel som spreds över landet. Några dagar senare kom ett ilsket brev från hennes morbror.
– Släkt och vänner tyckte att det var oerhört provocerande och hemskt att jag ägnade mig åt teater. Men sådan var studentrörelsen då. Vi var tvungna att hitta vårt eget universum. Om jag hade haft barn - som jag tyvärr inte har - så hoppas jag och tror att jag hade varit en förstående mamma. Ungdomar gör revolt. Det hör till.

Arja urskuldar sin morbror med att han har bett om ursäkt för det där brevet flera gånger om. Då var han ung och förbannad. Som så många andra män hade han tvingats avsluta sina studier för att i stället bege sig till fronten. På den tiden hade alla familjer närstående som dött i kriget.
– Det var politisk kamp och min familj tillhörde högerkretsar. Min hemstad Mikkeli var trots allt Marskalk Mannerheims huvudkvarter.

Marskalk Gustaf Mannerheim är den store finländske krigshjälten som ledde såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget och drev igenom Finlands självständighet.
– Sedan kom efterkrigstiden och min generation. Då var det krig i Vietnamn. Vi demonstrerade, spelade Bertolt Brechts politiska kabaré och sjöng om studentkravallerna i Paris 1968. De påverkade ju både Sverige och Finland.

Så här efteråt menar Arja att hennes frigörelseprocess möjligen var något våldsam. Hon var aktiv och passionerad och ville absolut bryta sig loss från familjetryggheten. En militärjunta hade tagit makten i Grekland och hon sjöng ”Den hemliga stranden” av Mikis Theodorakis.
– Jag blev så överväldigad av sången att jag absolut ville träffa mannen som skrivit den. Sedan kan man ju undra om det var slumpen eller ödet som gjorde att vi faktiskt träffades. Han kom till Helsingfors och förändrade hela mitt liv.

Mikis Theodorakis föll pladask för den nordiskt blonda Arja som så innerligt tolkade hans musik. Året var 1971 och han ville ta henne med på världsturné. Hon avbröt sina studier och familjen hade ingenting att sätta emot.
– Mina föräldrar var förstås oroliga för att jag flängde jorden runt med flyktingar som inte ens hade ett hemland, säger Arja. Samtidigt var det en stor konstnärlig seger. Mikis musik kom till oss som en eldsvåda. Han skrev fantastisk lyrik och sånger som sattes in i ett politiskt sammanhang för att han var den store frihetskämpen.

Det hade kunnat bli en kärlekshistoria. Det berättar Arja i sin bok ”En ung naken kvinna”. Mikis gjorde sina försök vid ett tillfälle i ett rum i Paris. Hon valde bort kärleken och när ögonblicket var förbi talade de aldrig mer om saken.
– Jag ville inte bli som alla hans sångfåglar som han tog med sig i sängen och sedan kastade bort. Så det blev som det blev. Jag har aldrig tidigare berättat om det och var förstås livrädd när jag gav Mikis min bok. Han kommer säkert att attackera den lilla scenen i Paris, tänkte jag. Men han gjorde inte det. Han var väldigt korrekt och berömde min konstnärlighet. Dessutom hyllade han mig med en fantastisk presskonferens i sitt hem. Vi satt och pratade i två och en halv timma i en stor tv-kanal. Mikis berättade vår historia och sa att min bok är det bästa som har skrivits om honom. Vi var med i alla nyhetsprogram och på alla löpsedlar. Det var som en stor Grand Final alltsammans.

Världsturnén fick sitt slut i Paris där Mikis och hans musiker hängde i väntan på nya jobb men också på att militärjuntan skulle falla, så att de kunde återvända hem. Arja kunde ha följt med till Aten men skådespelerskan Melina Mercouri rekommenderade henne att återvända till Norden. När juntan föll var Grekland ett ruinerat land utan särskilt mycket att erbjuda en utlänning.
– Jag förstod att jag skulle stå mig rätt slätt i Grekland, säger Arja som bestämde sig för att stanna i Paris där hon än i dag har ett av sina boenden.

Några år senare utbröt en formlig Arja-feber i Sverige då hon och Mikis återförenades på LP-skivan ”Det är tid att sjunga sånger”. Ytterligare några år senare kom Arja att engagera sig i den mycket aktiva chilenska befrielserörelsen.
– Jag hade sjungit Violeta Parras ”Jag vill tacka livet” i svensk TV:s nyårsprogram vilket fick chilenarna att höra av sig. Du har sjungit vår viktigaste sång, sa de. Vi vill ta dig till Rom. Du ska sjunga med ”Inti Illmani”, vår bästa orkester i exil. Det blev ungefär samma succé som med Mikis Theodorakis. Jag vill tacka livet hamnade på Svensktoppen en vecka efter att den kommit ut 1979. Biljetterna till konserterna i Stockholms konserthus och ett fullsatt Skandinavium i Göteborg sålde slut på tio minuter.

Arjas långa och framgångsrika karriär är mångfacetterad. Hon har spelat in film likaväl som hon gjort musikal och skördat framgångar på Svensktoppen och i Melodifestivalen. Hon sjöng på den mördade statsminister Olof Palmes begravning och blev året därpå goodwillambassadör för FN:s flyktingkommissariat UNHCR vilket tog henne på resor över hela världen. I slutet av 80-talet tog hon en paus i karriären för att avsluta sina studier. Hon har dessutom skrivit böcker och på senare år haft stor framgång i Let´s Dance.

Det var när Arja hade skrivit boken ”Sauna” som hon mötte förläggaren William Nygaard i Oslo. Han hade gett ut Salman Rushdies ”Satansverser” i Norge och på grund av det utsatts för ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.
– Vi blev kära i varandra och var förlovade i två år. Han var mordhotad och skyddades av två livvakter dygnet runt. Det var otäckt men jag kände mig aldrig hotad för egen del.

Kärleken tog emellertid slut och det är ungefär allt som är känt om Arjas kärleksliv. Karriären till trots har hon lyckats hålla sitt privatliv hemligt.
– Kärleken kommer när man minst anar det, konstaterar hon. Just nu lever jag ensam men det är mycket möjligt att jag hittar kärleken snart.
Arja som har spelat in ett fyrtiotal framgångsrika album gav i somras ut sin första skiva på 15 år. Den är fylld med guldkorn ur det hon kallar Den svenska sångboken.

– Det är ett album om livet och smärtan. Den handlar om ensamhet och längtan, minnen och saknad, glädje och lycka, hösten och våren. Men det är framför allt en skiva om de ljuva nätternas, de milda vindarnas och de doftande blommornas yra och eufori.

Hon har onekligen talets gåva den goda Arja.
En av sångerna – Min ensamhet - har hon själv skrivit texten till.
– Jag har länge haft sången på repertoaren. Det som behövdes var en svensk text så jag skrev den helt enkelt. Många tycker att det låter trist men för mig ensamhet en källa ur vilken jag hämtar kraft, styrka och inspiration. Och det finns ändå plats för kärleken. Den har jag inte valt bort. Jag har spridit kärlek i alla år med mina sånger och min musik. Det får jag bekräftelse på varje dag av min publik som stöttar och älskar mig.
Monica Antonsson