Ann Zacharias

Allas Veckotidning

Nr 21, 2005

Ann Zacharias såg kärleken sluta i tragedi

Sveken kostade Ted livet men hans musik dör aldrig

Det var inte två år i varje klass utan snarare två klasser varje år. 
Ann Zacharias visade tidigt att hon var en tjej utöver det vanliga. 
Hon har hunnit med mycket under sitt brokiga liv - inte minst män. 
Men Ted Gärdestads öde smärtar henne ännu. 
Han kunde ju ha blivit räddad...

Ann Zacharias, 48, är tillbaka i Sverige efter att från och till ha bott i Rom de senaste åren. Nu bor hon med sonen Zack, 11, i en spännande etagevåning på Östermalm som hon själv har renoverat.

Yrkesmässigt håller hon sig mest bakom kameran numera. Pittbullpojkarna heter senaste filmen som handlar om mansroller och är gjord på uppdrag av bland andra regeringen. 

Tusen kopior har spridits över landet i syfte att skapa fruktbara diskussioner.
– Vi har verkligen inte kommit särskilt långt i den här kvartssekelgamla debatten, säger hon. Det gamla problemet med män och våld är åter aktuellt och samhället präglas av ett slags ensam-är-stark-syndrom. I Italien får kvinnor vara starka, medan män kan kosta på sig att vara lite mjuka och känslosamma.

Ann brinner för sitt filmarbete och gör ofta allt från ax till limpa på egen hand. Hon skriver manus, producerar och regisserar. Likaså arbetar hon som skådespelare och scenograf.    
– Från bara en idéskiss ska man sälja in sitt projekt till rätt finansiärer. Det gäller verkligen att inte ge upp. De flesta säger nej men rätt som det är har man fått ihop en miljon. Och det är inte lätt att vara småföretagare med allt vad det innebär av moms och arbetsgivaravgifter. Men det har gått bra. Jag har försörjt mina män också.

Söp ihjäl sig 

Ann har växt upp med sin mamma Gun som är av judisk börd. Morföräldrarna kom från Polen och Ryssland på flykt undan tsaren som före revolutionen 1917 närmast bedrev klappjakt på den judiska befolkningen.
– Jag gick i Kristofferskolan men tappade lusten för studier. Waldorfpedagogiken passar inte alla. Jag behövde normer och disciplin. Pappa hade jag ingen nytta av. Han var en levnadskonstnär som bodde hemma hos farmor och dog i hennes soffa. Han älskade mig men brände sitt ljus i båda ändar och söp ihjäl sig vid 51 års ålder.

Pappan hette Arne Regneborn. Han var regissör och skådespelare och hade djupa rötter i statarsamhället.
– Han var geniförklarad på Dramaten redan som 19-åring, säger Ann. Han var karismatisk som en nordisk James Dean och drömde om att skapa ”de vanartigas teater”.

Likt sin mamma var Ann tidigt politiskt aktiv i vänsterns ungdomsförbund. Elva år gammal var hon pressinformatör i den alternativa miljörörelsen i kampen om Kungsträdgårdens almar. Hon hade så lätt för att lära att hon fick hoppa över både femman och sexan.
– Sedan fick jag tenta av nian när jag var tolv år. De hade inget annat val. Jag vägrade gå till skolan. Polisen hämtade mig till klassrummet en gång, men jag smet ut på andra sidan. Rektorn liknade mig vid Churchill som, när lärarna sa att de inte var så nöjda med eleverna, sa att de var inte så nöjda med lärarna heller. Mig satte de i vuxengymnasium. Redan som trettonåring tog jag studenten i några ämnen. 
Ann talar såväl engelska och tyska som franska, italienska och lite spanska. Det beror kanske på gener från mamma Gun som talar elva språk. Men visst kunde livet ha gått åt skogen. Det fanns en period med hasch och andra dumheter, säger hon. Men familjen flyttade från förorten och hon kom undan. Elva år gammal upptäcktes hon av fotografen David Hamilton som ville fotografera henne i Saint Tropez.

Nobbade nakenroller

– Jag åkte dit med min nio år äldre syster som emellertid avvek till Italien efter två dagar. Men det gick bra ändå. Jag bodde på hotell några veckor och blev väl omhändertagen av vänner, innan jag åkte hem igen. Två år senare tog jag en charterresa till Rom för att bli fotomodell. Tanken var att jag skulle börja filma, men både Roman Polansky, Carlo Ponti och Fredriko Fellini ville, att jag skulle springa naken filmerna igenom. Det var jag alldeles för blyg för, så jag åkte hem och tog studenten istället. Fjorton år gammal blev jag fotomodell i Paris där jag också började filma.

Ann har spelat mot Laurence Olivier i den rysk-amerikanska filmen om ”Peter den store” likaväl som hon har fått regi av Rainer Fassbinder i ”Bergtagen” av Tomas Mann. Här hemma slog hon 17 år gammal igenom i Janne Halldoffs ”Det sista äventyret” 1974. Samtidigt knöts hon till Stockholms stadsteater. I vänkretsen fanns redan då Ted och Kenneth Gärdestad. Det var emellertid den 22 år äldre Sven Bertil Taube som fick hennes hjärta att slå dubbla slag. 
– Han är fortfarande mitt livs stora kärlek fast i en annan dimension, säger hon. Passionen varade i fem år men det var mycket avundsjuka och intriger också. Jag gav upp min karriär för att få vara med honom och hade en föreställning om evig kärlek till en enda man med vilken jag skulle få många barn. Vi var väldigt påpassade och jag framställdes som en mansslukerska. Vi var faktiskt oftare på löpsedlarna än kungen och drottningen.

Ann lämnade Sven-Bertil, när hon var gravid med dottern Sascha, för att göra en film om ungdomsvåld i Los Angeles. Hon blev kvar i sju månader och hann under tiden skapa sig ett nytt liv.
– Jag hörde inte hemma här, säger hon. Sven-Bertil bodde i London och jag hade mitt liv i Frankrike. När jag kom tillbaka 24 år gammal såg jag Ted med nya ögon. Vi flyttade ihop. Sedan kom Sara till världen 1982 och Marc året därpå.

Såg Ted bli sjuk

Ann beskriver Ted Gärdestad som en sökare. Han hade försökt konvertera till judendomen men inte hittat hem, förrän han sögs upp av Bagwan-rörelsen. 
– Jag pluggade filosofi och han pluggade religion på universitetet. Under tiden sprang Bagwans folk på stan och lovade guld och gröna skogar. Det var många som blev hjärntvättade av sekten. Det var kurser och rebirthing. För att få ta del av Bagwan Shree Raijneeshs tankar och livsfilosofi blev de tvungna att ge upp såväl namn som identitet och språk. Ted ville att jag skulle följa med till Oregon och jag försökte få honom att stanna. Det finns inte ord för den vanmakt jag kände då. Och det blev bara värre och värre. Ted förändrades och lämnade allt 1983 för att leva där borta som den rödklädde lärjungen Swami Sangit Upasani. Sekten utnyttjade människor hänsynslöst och maximalt samtidigt som de levde promiskiöst. Ted drogs med och blev likadan. Han var lycklig med sin nya identitet, tills han blev sviken och övergiven av Bagwan. Sedan hittade han aldrig rätt. Jag insåg tidigt, att han var sjuk. Han blev paranoid och hörde röster och blev farlig för både sig själv och andra.

Ann beskriver Teds sjukdomstid som en rysare. Han var latent psykotisk och i ett tillstånd som han inte kunde ta sig ur.
– Hans död var en oerhörd tragedi som kan tillskrivas nedskärningarna inom psykiatrin, säger hon. Han levde i en helvetes avgrund och fann ingen annan utväg än att ta sitt liv. Hade han fått adekvat behandling, så hade han kunnat komma ur det där och få ett bra vardagsliv.
Ted förhördes om mordet på Olof Palme, sedan polisen av någon okänd anledning hade hittat krutstänk på hans rock.
– De kom hem och förhörde mig, säger Ann. Det var fruktansvärt. Tidningarna skrev och personalen på dagis var övertygade om, att barnens far var en mördare. Ted Gunnarsson som senare häktades och frigavs för mordet hade en bakgrund i samma sekt.

Berättar inte sanningen

Ann finner tröst i att en ny generation som också älskar Teds musik växer upp. Den nu aktuella musikalen ”Sol, vind och vatten” på Chinateatern i Stockholm är ett tydligt bevis på det. Det enda trista är att musikalens handling inte har något med verkligheten att göra.
- Sanningen fanns ju så nära, säger hon. De hade ju kunnat fråga oss som var med. Men det känns fint, att Ted med sina sånger kan skänka glädje till så många. Själv är han väldigt älskad av sin familj. Jag har den största beundran för hans föräldrar.

Ann gick vidare med sitt liv och gjorde 1988 en uppmärksammad film om den ryska själen och skatterna i den då 1000-års jubilerande ryskortodoxa kyrkan.
– Filmen har visats i hela världen, säger hon. Utom i Sverige.
Så mötte hon kärleken igen i den tio år yngre socionomen Olle Haglund som är pappa till Zack. Hon flyttade till Sri Lanka för att få ro att skriva, men inbördeskriget kom, så flyttlasset gick vidare till Rom. Det är tio år sedan nu. 

Ann har lagat mat på en restaurang och samtidigt skrivit såväl en bok som en långfilm. Även Sascha följde med. Efter att ha avslutat ”Skilda världar” här hemma, lyckades hon skapa sig en italiensk skådespelarkarriär och eget boende inklusive italiensk pojkvän. I dag har hon fyllt 26 år och är tillbaka i Sverige för teaterstudier. Sara, 22, arbetar backstage på såväl teatrar som TV-stationer. Marc gav sig 14 år gammal av till Jerusalem. I dag är han 21 år gammal rabbin under sitt judiska namn Moische i Toronto i Kanada. Han är dessutom gift och pappa till drygt ettåriga dottern Rechil. 
– Så jag är farmor nu, säger Ann. Marc talar både jiddish och hebreiska. Som rabbin följer han en tradition på min mormors sida. Där finns 38 rabbiner i rakt nedstigande led. Han har 613 regler att följa varje dag.

Saknar mötena

Ann är en skicklig berättare där hon sitter vid det rustika matbordet i köket med den rödvita katten Sputnik i knäet. Hon blev lurad när hon köpte våningen, säger hon. Nu är den renoverad och har kostat massor. Det är oklart om hon blir kvar i Stockholm. Hon vill lära känna nya människor och här är det ont om naturliga mötesplatser.
– Det är inte alls som i Rom där människor umgås i stora gäng på gator och torg. Här tycks folk bara träffa varandra på Ålandsbåtar. Arbetsmässigt står en film om Sibiriens ängel på tur.
– Hon hette i verkligheten Elsa Brändström, säger Ann. Hon har betytt lika mycket som Moder Teresa.
Monica Antonsson

Läs om Sibiriens ängel här och här och här och här och här 

Vanna Rosenberg

Allas Veckotidning

Nr 47, 2004

En gång kände sig tv-aktuella Vanna Rosenberg osäker och tjock

Mammas knuff gav mig självförtroendet jag saknade

Det var nog tur att Vanna varken blev dykare eller kassörska som hon drömde om som barn. 

I dag är hon firad skådespelerska och stor publikfavorit i tv-rutan. 

Och det är inte sin kända pappa hon har att tacka för det...

Vanna Rosenberg, 31, har på kort tid blivit Vivianne med hela svenska folket. Orsaken är förstås SVTs storsatsning ”Allt och lite till” för hela familjen. Under 20 lördagar virvlar Vanna och kollegorna Jacob Ericksson och Elisabet Carlsson - som spelar Jonas och Rut - förbi i rutan i totalt 412 olika karaktärer, samtidigt som de ställer till synes enkla men komplicerade vardagsfrågor på sin spets. Hur skulle det vara om det inte fanns musik? Vad händer när man dör? Och kan man verkligen leva utan en popcornmaskin? Rut är rastlös och Jonas är snäll medan Vivian är en besserwisser. Den färgstarka anrättningen signerad Johan Bogaeus är bästa pedagogiska snitt och därtill garnerad med musikaliska pärlor av Bengt Ernryd och Mats Nörklit.

En ny klassiker
– ”Allt och lite till” är en avlägsen släkting till ”Fem myror är fler än en elefant”, säger Vanna som hoppas och tror att serien ska bli lika klassisk som förebilden.
– Det var en stor lycka att bli tillfrågad. En sån här storsatsning har inte gjorts på flera decennier. Vi har jobbat på heltid i åtta månader och dessutom spelat in 20 låtar på skiva. Nu kan vi bara hoppas, att programmet ska väcka frågor och sätta igång samtal mellan barn, föräldrar och morföräldrar. 
Vanna fick rollen, när hon förra våren spelade med i den bitvis egenhändigt skrivna revyn ”Svenska för hamburgare” på Teater Tribunalen. TV-producenterna Maria Groop Russel och Calle Marthin sökte en skådespelare med komisk ådra och som dessutom kunde sjunga.
– Jag blev både förundrad och förtjust, säger Vanna. Speciellt sedan jag hade läst manuskriptet. Och vi har verkligen haft jätteroligt. Jag har kiknat av skratt minst två timmar om dagen.

Vanna är dotter till dramapedagogen Annika Isaksson och journalisten Göran Rosenberg. Sitt något ovanliga förnamn har hon fått efter journalisten Vanna Beckman som föräldrarna beundrade för hennes engagemang i Palestinarörelsen.
– Min pappa är av polsk släkt, säger Vanna. På polska och ryska betyder mitt namn badkar. Badkaret Rosenberg skulle man alltså kunna kalla mig. Först kunde jag inte förstå, varför farmor inte hade stoppat mina föräldrar från att ge mig detta namn. Sedan förstod jag att badkar heter van-na med en helt annan betoning.
Föräldrarna gick skilda vägar när hon var liten. Hon växte upp hos sin mamma på Östermalm och tog själv från och med första klass 47:ans buss till pappa i Birkastan.
– Mamma och pappa följde mig till bussen och talade om för chauffören var jag skulle gå av. Jag pratade en stund med busschauffören och vips så var jag framme.
Vanna har två systrar på sin pappas sida - Elin som är arkitekt och Agnes som är något av en mångsysslare. Själv inspirerades hon av sin mamma. Från det att hon var fem år, fick hon ofta följa med till hennes jobb på Vår Teater i Högdalen och senare i Fältöversten i Stockholm.
– Vår Teater var en väldigt lustfylld plats, där barn på ett kreativt sätt kunde fortsätta leka.

Avundsjuk och vilsen

För Vanna blev det en hel del teater och dessutom TV-serien ”Du måste förstå att jag älskar Fantomen”.
– Det var en kille på mitt dagis som spelade huvudrollen, så vi andra fick också vara med. Det var väldigt påkostat med drömsekvenser, där vi allihop hade fantomenkläder och brottades med skurkar. Jag var sex år och fick ett gage på 1000 kronor. Det var otroligt mycket pengar! Jag köpte två ABBA-skivor, en orange skivspelare och några snäcktvålar. Det var en över huvud taget en lycklig tid. Jag älskade att gå på dagis.
Några år senaste fick självförtroendet en knäck. Vanna tyckte att hon var för tjock, för dålig och fel på alla sätt. Då tog sången över för en tid. Samtidigt kände hon sig vilsen i de fina kvarteren på Östermalm, där klasstillhörigheten var viktig.
– Mamma var kommunanställd och vi bodde i en hyresrätt. Det smällde inte så högt bland kompisarna på högstadiet. Och visst blev man avundsjuk. Varför har hon allt det där men inte jag? Samtidigt bodde vi i ett fantastiskt hus med många kulturarbetare. Så småningom insåg jag, att det är ganska bra att inte ha för mycket. Man blir ju mycket gladare då, när man får något. Jag packade kassar i livsmedelsbutiken, när jag var 13 år. Det var mysigt att stå i kassan och trycka på knappar mot en symbolisk betalning. Som sjuåring var det just kassörska jag ville bli. Eller dykare.

Begåvning inte nog

Självförtroendet återvände när Vanna som 14-åring fick en roll i långfilmen Agnes Cecilia.
– Mamma hade fått en förfrågan, om hon visste några begåvade ungdomar som kunde provfilma. Du kan väl också gå dit, sa hon.
Det var precis vad Vanna gjorde. Hon fick rollen, blev sedd och bekräftad. Därefter valde hon treårig samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning på gymnasiet. Hon var sångerska i gruppen Adastra 1994, spelade med i filmen ”En på miljonen” med Måns Herngren och Hannes Holm 1995 och ”Eva och Adam” 1997. Hon gjorde dessutom två skruvade TV-filmer med Ulf Malmros, innan hon 24 år gammal blev elev vid Teaterhögskolan i Stockholm.
– Jag hade börjat tröttna på att vara naturbegåvning. Jag tyckte helt enkelt att jag saknade redskap, en utbildning för att komma vidare.
Vanna sökte en första gång men misslyckades. Inför andra försöket jobbade hon stenhårt med proverna tillsammans med kompisen Sara Sommerfeld som hon samtidigt repeterade ”En spelman på taket” med. Pjäsen skulle ha premiär på Scalateatern dagen efter offentliggörandet av intagningsresultatet. 
– Vi åkte till skolan på darrande ben, säger Vanna. Det var en sådan där snöblöt dag då det mesta känns otrevligt. Väl framme skärskådade vi listan med namn på dem som hade kommit in. En stund senare kändes allting fel. Jag hade kommit in men inte Sara. Vi genomförde vår premiär nästa dag, varpå Sara åkte till Göteborg. Hon gjorde om proven där och kom in. 
De tre åren vid Teaterhögskolan innebar att Vanna drog sig tillbaka från rampljuset. Hon är emellertid inte odelat positiv till det hon kallar lite mangelverksamhet vid skolan, trots att hon inser utbildningens värde.
– Det kändes märkligt att plötsligt befinna sig i en elevsituation igen. Som vuxen var jag van att ta ansvar och betala hyran, men i skolan var jag bara en liten elev. Man skulle putsa på allt, hur man går och står, hållningen och rösten. Det tog ett bra tag, innan jag hittade mig själv. Så plötsligt en dag hände det. Men här är jag ju!

Kärleken slog till

Vanna berättar hur hon fick pröva på både Strindberg och Norén och därmed öka på sitt register. I dag kan hon lätt gå från den ena genren till den andra, vilket innebär att hon har bredd. 
Det var på Teaterhögskolan som Vanna träffade skådespelande snyggingen Jonatan Rodriquez som snabbt blev mycket mer än en kollega. Kärleken slog till och idag bor de tillsammans i närheten av Norrmälarstrand på Kungsholmen.
– Jonatan är mycket intresserad av fotboll, säger Vanna och berättar att de har spenderat en del av sommaren på fotbolls-EM i Portugal.
– Det var verkligen fest! Speciellt när Sverige vann över Bulgarien med 5-0. Då kände man en riktig urglädje! Det var alldeles fantastiskt att få vara på plats och dela gemenskapen med spelarna och den övriga publiken. Sport, när den är som bäst, kan verkligen förena.
Vanna och Jonatan hade först tänkt vandra den 70 mil långa Pilgrimsleden från Pamplona i Spanien till fotbollsstadion i Lissabon.
– Vi gick några dagar, innan vi insåg, att vi hade tagit oss vatten över huvudet. Då tog vi flyget vidare till Lissabon. Men vi hann få oss en rejäl dos naturupplevelser i alla fall.

inte alls vilsen

Efter avslutad utbildning kom Vanna till Uppsala stadsteater och sedan dess har hon haft fullt upp. Bland annat har hon spelat med i Hasse Alfredssons melodram ”Lille Ronny” mot bland andra Siw Malmkvist och Mikael Samuelsson på Maxim.
– Vilken fröjd! Mikael är ett under av begåvning och Siwan är ju grym!
Vanna var under flera år återkommande gäst i Björnes Magasin. Hon fick dessutom sitt genombrott i SVTs humorserie ”Kvarteret Skatan” som hon gärna skulle göra en fortsättning av. Just nu spelar hon huvudrollen i Gunilla Boëthius dramatisering av Elsie Johanssons tre böcker ”Nancy Victoria” på Uppsala stadsteater och efter det väntar ”ett akademiskt sjukhusspektakel” vid namn ”Dass” med Staffan Westerberg på samma scen.
– Det ska bli kul, säger Vanna. Han är faktiskt inte så vilsen i pannkakan som man skulle kunna tro.      
Monica Antonsson

 _________________________________________________________________________________

 

Allas Veckotidning

Nr 49, 2007

Den biologiska klockan tickar snabbt för Vanna Rosenberg

Mitt barns far måste ha mycket humor!

Köttbullar hos pappa och ostron hos mamma.

Skådespelerskan Vanna Rosenberg firar jul på både traditionellt och okonventionellt vis. 

Det är en stor förmån, tycker Vanna som är aktuell i årets julkalender.

Vanna Rosenberg, 34, möter upp på en gemytlig liten kvarterskrog på Kungsholmen i Stockholm. Hon bor runt hörnet, så här hittar man henne ofta, säger hon. Det spelar just ingen roll om det är fest med vännerna eller bara en enkel fikapaus. Hon trivs i den något slamriga miljön, där alla tycks prata om allt och där maten är god.

Vanna bär en liten plastväska med fem personliga saker som vi har bett henne välja ut. De får emellertid stanna där de är, medan vi avnjuter dagens fisk och pratar om vad hon gör just nu.
– Jag är knuten till stadsteatern i minst ett år till. Jag trivs med det. Speciellt som "Älskar dig också" blev en sådan publik- och kritikersuccé i våras. Närmast väntar huvudrollen som Susanna i Figaros Bröllop. Det är skönt att vara anställd. Jag får bra roller och lön varje månad. Under våren har jag dessutom kunnat dryga ut min inkomst med rollen som mamman till huvudpersonen Mila i årets adventskalender.

Alla vill vara med
TV-mässigt är adventskalendern något av en milstolpe varje år. Alla skådespelare vill vara med i en. Åtminstone någon gång. Och för Vanna har drömmen alltså slagit in. Årets kalender handlar om hur Mila och hennes mamma flyttar in i ett hus och blir grannar med en man och hans son. Tycke uppstår mellan de vuxna och julen närmar sig. Mila önskar sig en riktig jul på tu man hand med mamma och tomten som skickar sin nissa Elfrid att uppfylla hennes önskan.

– Elfrid är emellertid inte bara den lataste av tomtenissor, säger Vanna. Hon är den klantigaste också! Så det händer en hel del på vägen…

Inspelningen påbörjades redan förra vintern och Vanna lyckades pussla ihop sina olika uppdrag till en lämplig mix. Nu återstår att se hur adventskalendern blir mottagen.
- Jag hoppas och tror att ingen ska bli besviken, säger hon.

Barndomens jular var ofta ett enda åkande för Vanna. Hon bodde med sin mamma, dramapedagogen Annika Isaksson, på Östermalm. Pappa Göran Rosenberg, journalisten och författaren, bodde i Birkastan, så Vanna tog tidigt bussen mellan föräldrarna på egen hand.

– När jag blev äldre och fick en pojkvän firade vi jul även hos hans föräldrar. Det kunde bli både fyra och fem destinationer per julafton. Till slut bestämde jag mig för att begränsa det hela. Speciellt som mamma numera är lärare, konstnär och gallerist på Österlen. Det får bli det ena eller det andra.

Vanna gjorde sin första TV-serie som sexåring och fyllde CV:n med filmroller långt innan hon hade kommit in på Teaterhögskolan. Som nybakad skådespelare tog hon sedan TV-publiken med storm i serier som Björnes Magasin, Allt och lite till och Kvarteret Skatan.
– Skatan blev allt populärare ju längre vi höll på. Den har kallats en värdig uppföljare till Lorry. Det är väldigt hedrande.

Ska hitta den rätte
Vanna har emellertid goda arvsanlag även från pappa. I skrivbordslådan trängs såväl
sångtexter som halvfärdiga romaner, teatermanuskript och spännande reseskildringar.
– Pappa råkade för några månader sedan få syn på utkastet till en barnbok. Men det här är ju färdigt, utbrast han. Det är inget utkast. Det är ju klart! Det var den största kick jag någonsin har fått. Så fort jag fått klart med en tecknare, ska jag gå upp till ett förlag med boken. Jag ville ju skriva redan från början. Alla mina lärare var säkra på, att jag skulle gå i pappas fotspår. Men jag har aldrig lockats av journalistiken. Det var författare jag ville bli.
Vanna öppnar kassen med de fem sakerna i samma stund som hennes bästis Anna kommer in med ettåriga charmtrollet Rebecca. Vanna vinkar och jollrar med den lilla en lång stund och Rebecca svarar på ett språk som bara de förstår.

– Ljuva unge, suckar hon sedan och tillstår att den biologiska klockan tickar med förfärande fart. För visst längtar hon efter egna barn. Problemet är att hitta en lämplig blivande pappa.
– Det är klart jag vill ha en familj. Det vill väl alla. Men det gäller att hålla sig sansad och inte rusa iväg. Jag har inte hittat rätt man ännu.
En sådan ska vara vuxen och trygg i sig själv, avslöjar hon. Han ska veta var han står, vara nyfiken och ha en stor portion humor.
– Jag får vackert vänta, tills han dyker upp. Hur träffar man någon? Jag undrar ofta över det. Det är svårt. Jag är så blyg.

Vanna föredrar trevliga hemmakvällar. Hon gillar att umgås med vänner och hon tycker om att resa.

– Röjpartyn är inget för mig. Men till och med min farmor stämmer numera in i kören av folk som tycker att jag borde gå ut och roa mig lite oftare.
Vanna har plockat upp några CD-skivor med brasiliansk musik ur sin kasse. Musiken svänger så in i bomben, säger hon och låter skivorna kort och gott symbolisera den musik hon bär med sig vare sig hon motionerar längs Norrmälarstrand eller lyfter skrot på sitt gym. Det är därför hennes ipod så viktig. Den rymmer inte mindre än 2500 låtar och fungerar som ett ypperligt sällskap i de flesta lägen.
– Jag stoppar mina "ploppisar" i öronen och låter musiken fylla huvudet. Sedan sjunger jag med för full hals och lägger till stämmor, där jag tycker att det passar. Möter jag någon, så tystnar jag. Men efter tio meter lallar jag igen. Jag älskar det portugisiska, sköna svänget som man kan stöta på i Brasilien.

Vilse i regnskogen
Vanna är faktiskt själv en duktig sångerska med flera skivor bakom sig. Minst en timma varje dag brister hon ut i sång för att hålla stämbanden igång. Det har till och med hänt, att hon funderat på en sångkarriär.
Av alldeles särskild betydelse i Vannas väska är den anteckningsbok hon jämt bär med sig. Hon antecknar tankar och bra formuleringar hon vill komma ihåg. På resor får den dessutom fungera som dagbok. Vanna är nämligen en vandrerska. Som sådan låter hon tankarna flöda fritt, medan hon tar sig fram på egen hand och upptäcker sådant som de flesta andra turister aldrig får se.
– När jag kom till ön Sal på Kap Verde förra julen, kändes det först som att jag hamnat vid världens ände. Jag tog mig vidare med inrikesflyg till staden Mindelo på ön Sao Vicente, där jag skulle bo hos en kreolsk kvinna vid namn Patricia och hennes tant Alise. Jag tog färjan till den vackra ön Sao Antao och vandrade omkring där några dagar. Väl tillbaka i Mindelo satt jag ofta på ett café vid torget. Där drack jag kaffe tills de stängde sent på kvällarna och skrev om allt jag hade varit med om.

En enkel elefant signerad konstnären Ove Gustafsson är nästa sak i Vannas väska. Han illustrerade såväl "Fem Myror" som efterföljaren "Allt och lite till" och har dessutom ställt ut sina verk hos mamma Annika på Österlen.
– Elefanten är betydelsefull för mig, då den hör ihop med barnprogram jag gjort. Till vardags står den på en gammal skänk i sovrummet med fem andra elefanter.

Vanna plockar slutligen upp en litet silversmycke som hon fick av förre pojkvännens farmor i Baskien. Hon tyckte mycket om den gamla damen och ser den som en lyckoamulett med en given plats på hallbordet, där hon samlar sina lyckisar.
Själva väskan har emellertid också sin historia. Den var vid ett tillfälle med på en vandring på Cook Island i Söderhavet. Vanna och hennes vänner hade tagit bussen ut i regnskogen för en längre vandring och då väskan var till besvär, hängde hon upp den på en gren. Tanken var att hon skulle hämta upp den på tillbakavägen.
– Vi tog oss till toppen men gick vilse och hittade inte vägen tillbaka. Vi sökte oss mot vatten och fann efter flera timmar en flod som vi gick i. Förr eller senare skulle den trots allt rinna ut i havet. Plötsligt fick jag för mig, att jag måste gå upp på land. Och tänk, där hängde väskan! Vilken tur! Därmed visste vi, att vi var på rätt väg.

Barn i familjen
Om det blir någon resa för Vanna även denna jul står skrivet i stjärnorna. Hon kan lika gärna stanna hemma Stockholm eller åka ner till mamma på Österlen.
– Hos pappa i Vasastan står det alltid hemlagad mat på bordet. Det är väldigt traditionellt utan att vara något överdåd. Han griljerar sina revbensspjäll och hans fru Lotta står för köttbullar, spenatpaj, skinka och specialinlagda sillar. I år kommer nog tomten dit också, för mina systrar har fått barn.
Vannas mamma bjuder på ett annat sorts julbord. Hos henne är det sillunch som gäller, innan middagen tar vid med paté tillagad av hennes make Staffan.
– Den är viktig och supergod, säger Vanna. Hemma hos dem kan det till och med stå ostron på julbordet. Någon tomte är det emellertid inte tal om. Man får sina klappar efter middagen. Så jag går från det traditionella till det otraditionella. Det är en väldig förmån att få göra det.
Monica Antonsson

Mona Sahlin

Allas veckotidning

Nr 38, 2004

Mona Sahlin berättar om saknaden efter komisen Anna Lindh

Jag ringde och ringde men hon svarade inte...

När Anna Lindh knivhöggs till döds var det inte bara en karismatisk politiker som togs ifrån oss.

Mona Sahlin sörjer sin kompis, väninnan som stöttat henne i över 30 år.

- Sorgen kommer aldrig att gå ur helt, säger Mona nu när ett år har gått. 

Det var stabssekreterare Lise Berg som berättade nyheten för demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin. Hon hade blivit informerad av justitieminister Thomas Bodström som i sin tur just hade fått veta, att utrikesminister Anna Lindh samma dag vid 15-tiden hade blivit knivskuren på varuhuset NK.
– Som alla andra trodde jag rätt länge, att det bara rörde sig om ett knivhugg i armen, säger Mona Sahlin inför ettårsdagen av bästa väninnans bortgång den 11 september. Tiden sedan dess har varit tämligen tung. Den värsta sorgen har kanhända lagt sig, men den kommer aldrig att gå ur helt.  
– Tänk alla regeringsmöten och sammanträden jag har kommit till och plötsligt insett, att Annas stol står tom. Man vill liksom inte riktigt tro, att Anna är borta. 
Mona berättar hur de två i tidiga tonåren lärde känna varandra på kurser och kongresser. Båda var aktiva i ungdomsförbundet SSU – Mona i Stockholm och Anna i Uppsala – och båda hade sina rötter i FNL-rörelsen.
– Som 13-åringar skramlade vi med FNL-bössor och sålde Vietnambulletinen. När vi sedan möttes, tog vi genast intryck av varandra. Personkemin stämde. Vi var dessutom födda samma år – jag den 9 mars och hon den 18 juni 1957. Anna hade väldigt roligt åt åldersskillnaden på tre månader och nio dagar. Expressen hade nämligen vid ett tillfälle publicerat listor över äldre respektive yngre socialdemokrater. Mitt namn stod med bland de äldre, medan Annas namn stod med på listan över de unga, begåvade politiker på uppåtgående.

Stöttade varandra
Ingen av dem drömde om att göra karriär. Det politiska arbetet var en naturlig del av vardagen. De hade bara råkat hamna i regering och riksdag, tyckte de. Drömmarna handlade om att träffa den rätte, gifta sig och få barn.

– Vi drogs till varandra, för att vi var tjejer och insåg, att vi måste hålla ihop. Det var ovanligt med unga tjejer i politiken då. Tillsammans med Margot Wallström, som är tre år äldre, bildade vi Kräkklubben – en systergrupp där vi kunde prata av oss och stötta varandra utan att utomstående kunde höra vad vi sa. Det var viktigt att ha vänner som man kunde vara busärlig med. Det kunde vi i Kräkklubben. Vi träffades, när vi hade tid över ett glas vin eller två och det fortsatte vi med genom åren.
Margot Wallström blev riksdagsman 1979. Tre år senare kom även Mona och Anna in i riksdagen. Kräkklubben bestod som en nödvändig ventil för de tre unga tjejerna i regeringens mansdominerade värld.       
– Vi sa alltid, att vårt jobb är ett uppdrag. Skulle man börja se politiken som ett jobb, så är det dags att sluta. Som politiker måste man tro på den något naiva drömmen, att världen faktiskt går att förändra. Alla inser inte det. Det är rätt många som blir förändrade, när de får politisk makt.

Bortjagad

Mona är klädd i en enkel jeanskjol och bär en uppknäppt, knallröd bomullsskjorta över den svarta jumpern. Hon ser inte alls ut som en makthavare. Det enda som skiljer henne från en tjej vem-som-helst är att pressekreterare Stefan Engström hela tiden närvarar. Tjänsterummet är enkelt och trivsamt med skrivbord, dator och en soffgrupp för besökare. På väggarna dominerar en bokhylla och fyra löpsedlar. En föreställer tjejerna i fotbollslandslaget och två föreställer Bruce Springsteen med texten: ”Jag var där!”. Det var hon också, visar det sig. ”Polis jagade riksdagskvinna med batong!”, lyder texten på den fjärde löpsedeln.
– Det var min första löpsedel, konstaterar Mona och skrattar lite. Jag var 25 år och ny i riksdagshuset, när en grupp ungdomar gjorde uppror ute på stan. Expressen tyckte, att jag skulle följa med ut i verkligheten och se, hur ungdomar verkligen har det. Vi råkade komma just som polisen hade bestämt sig för att rensa upp. ”Jag sitter i riksdagen”, sa jag i hopp om att de skulle låta mig vara. Men polisen brydde sig inte. ”Försvinn härifrån”, sa de och jagade bort oss.
I tjänsterummet finns förstås också en bild av Kräkklubben och ovanpå bokhyllan står Jerzy Einhorns bok ”Utvald att leva” (1996) med hans bild på omslaget som är vänd utåt rummet.
– Han var en god vän, förklarar hon. Jerzy var riksdagsman för kristdemokraterna, men vänskap har inte med partipolitik att göra.

Vanmakt
Mona påpekar att hon lever enligt devisen Carpe Diem – Fånga dagen. Varje stund är värd att tas tillvara. Det är viktigt. Carpe Diem står även ingraverat på en av hennes silverringar av designern Efva Attling.
– Visst hände det, att vi i Kräkklubben pratade om hotbilderna som drabbade oss. Ingen minister – särskilt inte kvinnliga – klarar sig undan förföljelser. Dessvärre drabbar det ibland även familjen.
Mona berättar om känslan av vanmakt, när anonyma hotelsebrev stoppats rakt ner i brevlådan därhemma och när illasinnade okända placerat använda kondomer på yttertrappan.
– Det är inget vidare att få ett kuvert som någon har bajsat i, säger hon. Men om man som jag jobbar mot rasism och för de homosexuellas rättigheter i samhället, så kommer sådana reaktioner som ett brev på posten. Det är en del av min vardag. Och folk som fixerar sig vid kända personer har alltid funnits, vare sig de hatar eller älskar en. Hotbilder måste man emellertid lära sig att bortse från. Som politiker måste man lita till proffsen på Säpo. 
Det gjorde även Anna Lindh. Ändå knivhöggs hon till döds en helt vanlig onsdag bland helt vanliga kunder på varuhuset NK mitt i Stockholm. Hon var ute på en shoppingrunda med väninnan Eva Franchell för att köpa en jacka till kvällens TV-debatt inför folkomröstningen om införandet av euro, när hon råkade stöta ihop med den psyksjuke och knivbeväpnade Mijailo Mijailovic. 

Fick inget svar

– Jag ringde Anna på mobilen minst tio gånger, sedan jag fått veta, att hon hade blivit knivhuggen, säger Mona. Anna ringde förstås inte tillbaka. Sedan satt jag uppe hela natten och följde händelseutvecklingen på text-TV. Margot ringde från Bryssel. Vi talades vid flera gånger under natten och ju mer information som smög sig på, desto otäckare blev känslan av, att Anna inte skulle klara sig. Situationen visade sig vara betydligt allvarligare, än vi först hade trott.
Det var vid åttatiden nästa morgon, som Mona fick veta, att Anna Lindh kl 05.29 hade avlidit till följd av en massiv blödning orsakad av en knivskada på levern och flera stora blodkärl i buken.
– Beskedet kom som en otäck bekräftelse på, vad många redan anade. Jag satt på mitt rum och grät i en timma, innan jag regeringssammanträdet skulle börja. Det kändes helt overkligt.
Sorgen förlamade inte bara Mona, den förlamade hela Sverige. Rödgråtna ministrar anlände till Rosenbad och utanför UD hissades svenska flaggan på halv stång. Statsminister Göran Persson höll direktsänd presskonferens, kämpade mot gråten och meddelade att Sveriges utrikesminister Anna Lindh hade avlidit av sina skador.

Anna var en kompis
– Från de dagarna minns jag mest alla gråtminnen som exempelvis blomsterbergen utanför NK, UD och Rosenbad. Det var hemskt. När Olof Palme hade dött, stod jag som alla andra vid avspärrningarna och grät. Han var min stora idol, en person som jag såg upp till. Det här var annorlunda. Anna var ju min kompis, en person som jag i över 30 år hade haft kontakt med varje dag. Hon var Bosses fru och mamma till David och Filip. Jag kände en sådan tomhet. Det var först på begravningen, när jag stod vid Annas kista hand i hand med Margot, som jag verkligen började förstå.
Mördarjakten vill Mona inte kommentera. Hon är nöjd med att Mijailo Mijailovic sitter bakom lås och bom. 
– För mig är mördaren som smutsigt grummelvatten som forsar förbi ibland, säger hon. Anna är den klara, porlande bäcken, den mest fascinerande politiker jag någonsin har mött. Vi får aldrig veta, om dådet hade ett politiskt motiv eller ej. Anna var på fel plats vid fel tillfälle. Det är det enda vi verkligen vet.
Det socialdemokratiska partiet har, efter Anna Lindhs död, inrättat en minnesfond i hennes namn. Den ska årligen dela ut ett stipendium till en kvinna som verkar i Anna Lindhs anda. Första stipendiet tillföll den israeliska journalisten Amira Hass.  
– Mitt i all hopplöshet är det viktigt att hämta kärlek, kraft och styrka ur Annas minne. Det är viktigt att ge beröm och premiera någon, medan hon lever. I morgon kan det vara för sent. Stipendiet delas ut på Annas födelsedag den 18 juni, säger Mona. Det är den dagen vi firar. Den 11 september är bara dagen, då hon dog.
Monica Antonsson

Gunde Svan

Allas Veckotidning

Nr 36, 2004

Huset står tomt och familjen har flyttat

Nu bryter jag upp för att satsa allt på Bingolotto!

Gunde Svan gillar utmaningar - nu har han gett sig sjutton på att rädda det sjunkande skeppet Bingolotto med vilja, nya idéer och lite tur. 

Mamma hade varit stolt men frun Marie var inte alls förtjust i början...

Var och en är sin egen lyckas smed. Det är Gunde Svan, 42, tämligen övertygad om. Själv litar han varken till ödet, slumpen eller turen. Vill han ha eller åstadkomma något, så tar han saken i egna händer och ser till att det blir så.
– Ingenting är gratis, säger han. Om man når sitt mål eller ej beror helt på vilja, motivation och energi.

Gunde vet vad han talar om. Han har lyckats med det mesta. Som skidkung tog han fyra OS-guld, sju VM-guld och hur många andra medaljer som helst. 

När han 1991 ställde skidorna i förrådet för gott, hade han åkt mer än 400 lopp, vunnit fler än hälften av dem och blivit tvåa eller trea i minst hundra. Han hade dessutom fått sin stora kärlek polisen, älgjägaren och elitskidåkaren Marie på kroken.
– Det var verkligen en pärs! Jag fick kämpa ett helt år. Blommor eller choklad hade ingen större effekt på Marie.
Det sägs att han gick armgång i en vajer mellan två hus, för att hon skulle se honom.
– Jag slog i backen och var ordentligt omskakad, men hon hade i varje fall upptäckt mig.
Senare gick de på skidgymnasiet i Torsby tillsammans. Gunde tränade och friade, tränade och friade. Till sist blev de ett par och 1990 gifte de sig i Dala Järnas vackra 1700-talskyrka. De bjöd 250 gäster på kalas och for till Australien på bröllopsresa - för att åka skidor.

Vändpunkt i livet

Efter skidkarriären körde Gunde rallycross. Han kunde ju inte gärna sitta hemma med armarna i kors, tyckte han. Så han tog SM-guld och EM-brons och slutade tävla helt, när dottern Julia, 11, och småningom också sonen Ferry, 7, kom till världen. 

Att vara pappa är mycket viktigare än att bli rallykung i världsklass. 

Så Porshen, som han hade byggt själv på lediga stunder, avregistrerades och samlar fortfarande damm hemma i garaget. 

Gunde behöver emellertid bara höra en Porsche på avstånd - som den här dagen på Café Harpalten i Lill-Jansskogen - för att se lyrisk ut. Han har kommit med flyg från Göteborg till Stockholm för ett uppdrag på Stockholms Stadion och bokat in den här intervjun i programmet. Tanken är att han ska berätta om sitt nya programledarjobb som tycks bli en vändpunkt i livet.  
– Jag sätter alltid upp nya mål för mig själv, som jag sedan kämpar för att nå. Det är alldeles nödvändigt. Annars mår jag inte bra.

Gunde blev programledare i TV och lyckades med det också. De som inte kände till honom innan, lärde känna honom i program som ”Fångarna på fortet” och ”Gladiatorerna”. Vältränad, energisk och full av skratt klev han rakt in i våra vardagsrum genom TV-rutan.

Som om det inte vore nog, blev han författare också. Tre böcker har det blivit hittills.
– Jag hade en spökskrivare till den första, men när jag läste igenom materialet, kände jag inte igen mig. Den kände journalisten hade använt ord och uttryck som inte var mina. Så jag bestämde mig för att skriva den själv. Marie satte sig vid datorn och jag dikterade. Boken var klar på några veckor.
Så småningom blev Gunde företagare. Tillsammans med Marie har han de senaste sju åren drivit ett företagscentrum i ett renoverat lokstall i Vansbro. Självlärd i livets hårda skola sadlade han dessutom om till ledarskapskonsult. 
– Jag var ju tvungen att visa, att jag inte bara har valla i huvudet, säger han. Det fanns folk som skojade om det.

Unik chans

Som ledarskapskonsult har Gunde hjälpt många företag att nå sina mål genom att utveckla ledare och medarbetare. Vägen till framgång börjar med viljan, hävdar han. Om den inte finns, så är det ingen större mening med att fortsätta. 
– Man måste planera, tänka enkelt och nytt och vara noga med detaljerna.

Gundes hemsnickrade framgångsstege kommer nu att sättas på hårda prov i Bingolotto, där han från och med hösten är programledare.
– Många ser Bingolotto som ett sjunkande skepp, men jag gillar utmaningar och slår bäst ur underläge. Jag hade faktiskt inte ställt upp, om programmet hade varit ett självspelande piano. 

Försäljningen av bingolotter har sjunkit från 3,2 miljoner till under en miljon lotter per vecka. Den trenden måste vändas och det är den utmaningen som har fått mig att tacka ja.
I Bingolotto ser Gunde dessutom sin chans att betala tillbaka en del av det han fått från förenings- och idrottslivet som han själv är en produkt av.
– Jag har ofta tackat nej, när föreningar har bett mig komma och skriva autografer. Tiden har helt enkelt inte räckt till. Nu får jag en unik chans att ställa upp för dem. Mamma skulle ha varit stolt över mig. Hon och moster Edith spelade bingo i alla år.

Gunde fick erbjudandet så sent som i april. Han analyserade programmets möjligheter och pratade med familjen.
– Barnen högg direkt! Marie var svårast att övertala. Det tog två, tre dagar att övertala henne.
Gunde tackade ja, varpå flyttlasset gick söderut. Företaget är lagt i malpåse och villan står tom. Familjen Svan har flyttat till ett radhus i Göteborg.
– Det är omöjligt att göra det här jobbet med vänsterhanden. Ska vi få Bingolotto på fötter, så måste jag satsa allt.

Lådor blir portar

Café Harpaltens ägare, Bata Jovanovic, bjuder på glass i solskenet. Han är glad över att ha Gunde som gäst. Gunde mumsar i sig av glassen och berättar att det stundar stora förändringar av Bingolotto nu.
– Tidigare har jag inte brytt mig särskilt mycket om programmet, erkänner han. Men sedan jag fick det här erbjudandet, har jag sett varenda sändning. Det är en väldigt hög tröskel, innan en nybörjare kan kliva in i programmet. Begrepp som lyckonummer och superchansen, som är självklara för de redan frälsta, känns väldigt främmande. Som nytillkommen tittare tycker man bara, att det är rörigt och invecklat. Nu gäller det för mig att se programmet med nya ögon och förenkla terminologin så, att det blir tillgängligt för fler. Ingen ska ställas utanför. Lådorna försvinner till förmån för portar och som det ser ut nu, så försvinner dessutom artisterna. I stället kommer nya spel att bjuda på både spänning som underhållning. Det blir dessutom tre finaler per program.

Inför premiären den 29 augusti laddar Gunde upp med att ha semester. Tillsammans med familjen njuter han av sommaren i fritidshuset strax utanför Vansbro.
– Familjen måste få sitt av mig nu, säger han. När Bingolotto väl drar igång, kommer det att bli många ensamma kvällar för dem. Just nu pluggar jag regler. Det är väldigt mycket att hålla reda på.
Gunde stiger som regel upp kl 6.45 varje morgon, vare sig det är semester eller ej. Han springer en timma i skogen eller tar ett pass på sin mountain bike. Motion är rena rama investeringen, säger han. Den finns det alltid tid för.  
– Man får tillbaka den med ränta på ränta. God kondition går inte att köpa på burk.

Måste ha tur

Så lämnar vi kaféet och promenerar bort mot Stadion, där Marie ska möta upp. Vi går längs en slingrande skogsväg bland andra flanörer och hör på avstånd motorljudet av ännu en Porsche. Gunde markerar med en blinkning, att han har hört den och talar om exakt vilken modell det rör sig om. När fotografen Per Arvidssons ber honom ta en tur på hans gula mountainbike, konstaterar Gunde, att han i så fall först måste byta kläder
– Annars ser jag ju ut som en 25-öres motionär, säger han och drar av sig såväl skjorta som byxor, där han står. Det väcker en viss munterhet bland folk, att skidkungen står där i bara kalsongerna. Han bryr sig inte. I stället fiskar han raskt upp ett par träningsbyxor ur ryggsäcken, hoppar i dem, cyklar iväg och vänder tillbaka för att bli fotograferad. Sammanbiten och taggad är han. Det är ingen tvekan om, att han kommer att satsa allt på Bingolotto. 

Frågan är bara varför tittarna ska lita till ödet, slumpen och turen för lycka och välgång, när han själv inte gör det.
– Man kan spela för spänningens skull, säger han överrumplad av frågan. Och om sanningen ska fram, så har även jag haft en stor portion tur i mitt liv. Det är bara det, att jag i min enfald gärna vill tro, att det är jag själv som har påverkat saker och ting. Som tävlingsmänniska med enormt höga mål måste man träna mycket för att bli bra. Men det räcker inte för att verkligen vinna. För att lyckas måste man ha en väldig massa tur också.
Monica Antonsson

Peter Johansson - musikalstjärna i Londons West End...

Allas Veckotidning
Nr 23, 2008

Peter och Lydia tog god tid på sig...

Vi kysstes i 10 månader innan det sa klick

Man skulle kunna utnämna honom till vår nästa stora musikalstjärna - om det inte vore för att han redan är det.

Berättelsen om Peter Johanssons karriär är som en saga. För att inte tala om ur han mötte kärleken och att det tog nästan ett år för honom att fatta det!

Musikalartisten Peter Johansson, 30, spelar just nu huvudrollen i musikalen Footloose på Wallmans Intiman vid Odenplan i Stockholm tillsammans med Anna Sahlin och Måns Zelmerlöw. Det är fulla salonger och stående ovationer fem kvällar i veckan. 

Anna och Måns behöver ingen närmare presentation. Båda är väl kända och folkkära inte minst efter Let´s Dance.

Peter är däremot tämligen okänd här hemma. Men det är bara en tidsfråga. I Londons West End är han desto större. Och om sanningen ska fram, skulle han kunna erövra världen redan nu. Peter har emellertid bestämt sig för att flytta hem till Sverige och först sätta sitt avtryck här, som han säger. Helst av allt vill han bli soloartist.
– Jag skriver låtar och skulle gärna sjunga in skivor. Allra helst vill jag åka på konsertturné med eget band, vara med i Allsång på Skansen och tävla i Melodifestivalen.

Musik i blodet
Peter har sina rötter på en gård på norra Finnö i Sankt Annas skärgård i Östergötland. Halva släkten bor på gården och familjen driver taxirörelse. Mamma Gunnel föder dessutom upp hästar, medan pappa Janne spelar dragspel och synthesizer, så snart det drar ihop sig till kalas. Så var han också dansbandsmusiker som ung.

Musik har alltid varit den stora gemensamma nämnaren i släkten. Instrument har också alltid funnits att tillgå i den så kallade musikboden, ett mindre hus dit Peter, hans syster Anki och alla kusinerna kunde dra sig tillbaka för att spela, närhelst de hade lust.

– Jag ville börja med tvärflöjt, men mamma tyckte, att det var bättre med trummor, säger Peter som fick ett riktigt trumset i födelsedagspresent på sin femårsdag.

- Anki och jag tävlade om vem som kunde slå de snabbaste trumvirvlarna.

På den tiden var Peter mest intresserad av sport. Det var tennis, bordtennis, skidor och fotboll för hela slanten. Han älskade att röra på sig och njöt av tävlingsmomenten.

– Jag drömde om att bli polis och brandman som alla andra killar. Det var inte förrän i 16-års åldern jag upptäckte glädjen med att sjunga, dansa och agera.

Då gick han i nian. En musiklärare gjorde honom till sångare och trummis i ett band som spelade på avslutningen. Det gav mersmak och ledde till att han, Anki och kusinerna startade ett eget band hemma på gården. Peter sjöng och spelade gitarr. Anki spelade trummor. Kusinerna Matilda, Magdalena och John spelade bas respektive rytminstrument och flöjt samt saxofon i nu nämnd ordning. I dag lyser även Matildas stjärna stark. Hon är musikalartist i Wien. Låt oss hoppas, att även hon bestämmer sig för att flytta hem.

– Kusinerna från Vikbolandet var också med, säger Peter. Josefin spelade synthesizer, Susanna kompgitarr och Oskar saxofon och rytminstrument. Tillsammans blev vi bandet Cousins, en svensk motsvarighet till Jackson Five.

Fart på festen
Ju äldre de blev, desto tuffare blev repertoaren. När de var som bäst, spelade de låtar av Abba, Gyllene Tider och Creedence Clearwater Revival. Sånger som "Proud Mary" och "Did you ever see the rain" satte fart på vilken fest som helst.

– Det var drag och mycket stämsång, konstaterar Peter. Vi började uppträda, när vi hade tio låtar på repertoaren. Sedan skulle vi spela till dans och hålla på i tre timmar. Då kunde det hända, att vi fick börja om från början, när låtarna tog slut.

De fick vara med i Café Norrköping med Ragnar Dahlberg. Det är en merit så god som någon.
– Men vi var framför allt ett liveband som spelade på bröllop och födelsedagsfester. Det fungerade hur bra som helst. Vi var ju familj. Blev vi ovänner någon gång, så gick det snabbt över.

Föräldrarna ställde upp och sponsrade med ljudanläggning och släpkärra med logga på.
– I början var det bara Anki som körde. Vi andra var för unga. Sedan fick vi undan för undan turas om att köra.

Efter gymnasiet visste Peter, att han varken ville bli bonde eller taxichaufför. Han måste därmed rikta in sig på att lämna ön. Han tog sånglektioner och fick en obetydlig roll i Trollkarlen från Oz med Norrköpings Operettsällskap på Arbetsteatern i Norrköping. Det gav mersmak. Peter sökte sig därför till Bjärnums folkhögskola och musikteaterutbildningen där. Det ledde vidare till Balettakademins treåriga musikalartistutbildning i Göteborg. I juni 2001 utexaminerades Peter som professionell musikalartist. Redan då var han kontrakterad för Saturday Night Fever i Köln i Tyskland. Det var där han träffade den dansaren Lydia Hill från London.

Kysstes på scen
– Det var något alldeles speciellt med Lydia redan från början, säger Peter. Vi kysstes på scenen varje kväll. Ändå tog det tio månader, innan det klickade till ordentligt mellan oss. Då var det bara två månader kvar på mitt kontrakt med Saturday Night Fever i Köln.

I september 2002 for Peter hem för att göra A Chorus Line på Göteborgsoperan. Lydia turnerade med Saturday Night Fever först i Sverige och sedan i England. I mars 2003 flyttade han till hennes föräldrar i Reigate i södra England. En månad senare fick han en anspråkslös ensembleroll i Queen-musikalen We will rock you i West End.
– Det var ju bra för försörjningens skull, men jag ville ju ha huvudrollen, säger Peter som med sin Lydia flyttade in i en takvåning i London. Hennes pappa var väl inte direkt förtjust men klok nog att se tiden an.
– Jag visste att jag skulle fria, säger Peter. I juni 2004 anhöll jag om hennes hand. Det var en pärs! Mest för att det kändes så fånigt. Men Lydias pappa tog min hand och sa, att han kände sig hedrad. Hon är hans tredje och yngsta dotter, så det var speciellt för honom. Han är ett av mina största fans, som tur är.

Vackraste bruden
Peter köpte en mycket speciell antik diamantring från 1790 åt sitt hjärtas dam. En kväll på landet, när svärföräldrarna hade gått till sängs, föll han ned på knä och friade. Hon sa ja och redan nästa dag började bröllopsplanerna ta form. Lydia, hennes mamma och hennes systrar tog hand om den saken.
– Jag tog hand om musiken och de skötte resten. Det var skönt. Jag och hela min familj sjöng och spelade vid vigselceremonin i den lilla metodiskyrkan av trä i Reigate, där såväl hennes föräldrar som systrar hade gift sig.

Peter berättar, att han och Lydia inte fick ses före vigseln den 10 juli 2005. I stället skickade de blommor till varandra.
– Det var den varmaste dagen på hela året, säger Peter som före vigseln gick omkring och småpratade med gästerna i kyrkan. Han är van att stå i centrum och kände sig inte ens nervös.
– Men när Lydia kom in i kyrkan med sin far… Wow! Vilken känsla! Den synen kommer jag aldrig att glömma. Det var fantastiskt! Hon var så vacker. Sedan gick det fort. Hela dagen var perfekt. Släkten pratar om det än. Och våra kompisar pratar om min släkt!

När Peter slutade i We will rock you våren 2005, hade han jobbat upp sig genom rollistan till den näst bästa rollen och var ersättare för huvudrollsinnehavaren. Längre skulle han inte kunna komma, så det var dags att göra något annat.
– En vecka före vårt bröllop slutade oväntat huvudrollsinnehavaren. Han hade fått ett skivkontrakt i USA och stack helt enkelt dit. Då ringde de och bad mig komma tillbaka. I huvudrollen Galileo! Ett sånt erbjudande tackar man inte nej till. Det är något av det häftigaste man kan göra i West End. En vecka efter vårt bröllop var jag tillbaka på Dominion Theatre igen. Någon bröllopsresa hann vi därför inte med.

Peter och Lydia köpte ett hus i London, varpå han gjorde rollen som Galileo i två och ett halvt år, innan han slutade den 29 september 2007. Han blev avtackad som en kung. Sedan bar det av hem till Sverige och Rhapsody in Rock på Cirkus med Robert Wells. Men nu är det alltså musikalen Footloose som gäller. Den gjorde succé i Göteborg förra säsongen och går nu för fulla hus i Stockholm. Och det är redan klart, att det blir förlängning till hösten.

Hoppas på tillökning
Peter och Lydia har därför köpt sig en lägenhet i centrala Stockholm. Den är de i full färd med att renovera, bygga om och möblera. Lydia pluggar samtidigt svenska för invandrare och går på auditions i hopp om arbetstillfälle som dansare.
– Vi har just kommit hem från en försenad bröllopsresa till Malaysia, avslöjar Peter. Så småningom hoppas vi förstås också på tillökning. Det är faktiskt bara en tidsfråga, om naturen är med oss och vi får vara så lyckliga.
Monica Antonsson

Fotnot
Kusinerna Matilda Hansson och Peter Johansson bjuder traditionellt varje år på sommarkonsert hemma i S:t Anna Kyrka. I år går de av stapeln den 18-20 juli.
Missa dem inte!

Bildinfo
Peter fick en gitarristens i Queen, Brian May, egenhändigt designade och specialbyggda gitarr som avskedspresent, när han slutade spela huvudrollen Galileo i Queen-musikalen "We will rock you" den 29 september 2007.

En annan avskedspresent var en plakett för lång och trogen tjänst – från maj 2002 till september 2007. Ingen annan artist har spelat med i musikalen "We will rock you" så länge som Peter.

Musikalen går på sitt sjätte år nu. Över sex miljoner människor har sett den.

Owe Törnqvist

Varmt Grattis!

Ove fyller 93 år idag den 12 mars 2022. 

Hemmets Journal

Nr 30, 1992

Serien: I nöd och lust - en serie om kärlek

Berit och Owe möttes i ett TV-program och fann att de har samma syn på livet...

De drömmer om att leva som Adam och Eva

Det där med Adam och Eva är förstås inte bokstavligt, men nästan...

Berit Gullberg och Owe Törnqvist drömmer om att leva nära naturen, långt från förstörelsen av vår jord.

Drömmen om att skapa en naturby bar Owe på redan när han träffade Berit i ett TV-program för åtta år sedan. Nu är den på väg att bli verklighet. 

Hemmets Veckotidning

Nr 7, 1993

Serien: Dina drömmar avslöjar dig

Jag står på scenen

- Och har glömt varenda replik...

Hemmets Veckotidning

Nr 24, 1993

Serien: Mitt första hem

Här skrev jag låtarna som drev mig i landsflykt

- men nu har jag hus och hem över hela världen...

När Owe Thörnqvist var som mest populär i början av 60-talet arbetade han oavbrutet:

- Jag uppträdde och skrev nya visor dygnet runt.

Men mina texter var tydligen för frispråkiga - och reaktionen fick mig att lämna landet.

Hemmets Veckotidning

Mitt första hem

 

Låtarna som drev mig i landsflykt

-        Men nu har jag hus och hem över hela världen…

 

När owe Thörnqvist var som mest populär i början av 60-talet arbetade han oavbrutet:

-        Jag uppträdde och skrev nya visor dygnet runt. Men mina texter var tydligen för frispråkiga – och reaktionen fick mig att lämna landet…

 

Titta! Det är ju bilder från min gamla lya på Grevgatan dit jag flyttade 1957 från Uppsala, säger Owe Thörnqvist och bläddrar bland några arkivbilder från början av 60-talet. Då var han en attraktiv ung man på 30 vårar, betydligt villigare att visa upp sitt hem och poserar framför kameran än nu. Sånt hörde liksom till karriären när han var folkhemmets kanske populäraste sånare och låtskrivare. Låtar som ”Rumba i Engelska parken”, ”Varm-korv-boogie” och ”Anders och Brita” var landsplågor.

 

Fester med Siw

-        Skivbolaget Metronome vill ha sina artister i Stockholm så de ordnade lägenheter åt oss i stan. I samma hus bodde därför flera av bolagets chefer och Siw Malmqvist hade lägenheten ovanpå. Vi träffades då och då och stämningen var god. Ibland hade vi till och med partyn tillsammans.

 

Owes lya var en trerumslägenhet med vardagsrum, sovrum,arbetsrum och kök där en den matlagningskunnige sångaren fick utlopp för sina kulinariska färdigheter.

-        Jag är faktiskt en baddare på att laga mat, säger Owe med en vädjande blick om medhåll på sambon Berit Gullberg. Eller ”simbom” som han skojar till det på tanke på Atlanten som ofta skiljer dem åt. Långa perioder väljer han nämligen att bo i Florida på grund av sin svåra astma.

-        När jag bodde i Spanien skrev jag på en bok om spansk mat. ”Min spanska spi(e)s” skulle den heta, ett beställningsjobb av Simon Spies. Den innehöll allt från Gaspacho (kall grönsakssoppa) till paella (pytt på i huvudsak ris och skaldjur). Tyvärr blev den aldrig utgiven. Simon dog.

 

På bilderna av Owes vardagsrum på Grevgatan ses bland annat TV:n med dörrar på, ett dåtida underverk förstås. På väggen ovanför den öppna spisen ståtar en gjutjärnsintarsia med bergslagsmotiv. På spiselhallen nedanför trängs små figurer från New Orleans, trombonister, trumpetare och trumslagare som oWe köpt på någo av sina många sjöresor. På soffbordet står denlindblomsgröna skrivmaskinen, Olivettin han fick i 30-årspresent. Den har han ”dunkat fram” åtskilliga schlagers på, säger han.Fortfarande finns den kvar någonstans, i Spanien kanske.

-        Det svängde ganska häftigt om livet då. Hela somrar flimrade liksom förbi turnébussfönsrre i högsta möjliga temo.

 

Ove arbetade dygnet runt och var ständigt upptagen med att skriva nya slagdängor med märkvärdiga texter och spetsundigheter. Han reste runt i folkpakerna för att visa upp sig, få bifall och skrivaatuografer och hans popularitet var närmast omättlig.

 

Spelade på kudde!

Det började i Uppsala, närmare bestämt på Sysslomansgatan 38 i stans arbetarkvarter. Där utmynnade spårvagnsrälsen i spårvagnsstallarna som var lekplats för oss arbetarbarn. Sen blev det Sverkerskolan för min del, i hörnet av Ringgatan och Sysslomansgatan.

 

Owe hade musik och rytmer i sina fingrar och i briskt på instrument spelade han som liten på en kudde. ”Undersök pojken eller köp ett dragspel”, sa familjens vänner och en förstående far gjorde slag i saken.

 

-        Jag var sju år när jag fick mitt första dragspel. Sen kom pappa en gång i veckan och kontrollerade om jag kunde spela.

Owe tecknade och musicerade och fick gott om kreativ uppmuntran. I läroverket började han spela tillsammans med andra musikaliska gossat och universitetsstudierna kunde han själv finansiera genom att ”spela på lokal”.

 

-        Så småningom blev jag upptäckt av stadens revykung, Rune Ek. Han hade tidigare anställd av en annan revykung, så det blev lite revykungskrig i stan den gången.

Året var 1953 och Owes första revy hette ”Bada med oss” för att Uppsala saknade badhus och politikerna skulle häcklas. ”Bada med oss, om du kan hitta något vatten förstås” gick refrängen.

-        Den gick så bra att det blev lite pengar över i revykassan. För dem köpte vi en gammal bil och gav oss iväg på jakt efter badbart vatten, Rune och jag. Åtminstone sa vi så.

Revykungarna från Uppsla kom ända till Medelhavet på spanska solkusten innan de hittade vad de ansåg vara badbart vatten. På den tiden hade ingen hört talas om charterresor och de spanska fiskebarna var följaktligen både orörda och genuina. Owe blev förtjust i Torremolinos och hans första möte med staden följdes av flera. Rean på 60-talet köpte han sig en tomt bland de små spanska husen. Senare blev Torremolinos hans fasta adress i 18 år då det spanska klimatet var gynnsamt för hans bronker.

 

Hem till jul

Reskassan tunnades snabbt ut för revykungarna som därför tog alla jobb de kom över för att klara uppehället. Den gamla bilen lånades ut till smugglare som fraktade orostat kaffe över gränsen från Portugal och när den med en ljudlig suck gav upp för gott, fick gossarna krog för krog sjunga sig hem till Sverige.

-        Vi fick några pesetas för varje gång och till julen det året kunde vi åka hem.

Väl hemma satte de upp nyårsrevyn. ”Nu är det färdigt” och Owes förmåga att gissla profiler, original och potentater blommade ut för fullt. Krutgubbar och krutgummor, fula, stela, lytta, raka, maskulösa, linjära och horisontella väsen som alla funnits i verkligheten passades lätt förklädda in i visorna. Många kände igen sig och somliga hade till och med rätt.

-        Otroligt många trodde att just de var verklighetens ”Dagny” eller ”Svartbäckens rödaste ros” och folk sa att de minsann hade varit med när saker och ting i visorna hände. Ju fler som trodde det, desto bättre, säger Owe och berättar om sin relation till texternas fantasipersoner.

 

Jag ser en bild framför mig, en gubbe till exempel som gör och säger saker. Sen rimmar jag på det och låter figurerna röra sig. Då uppstår en grupprelation mellan dem och mig som styr både pennan och fantasin.

 

Revyerna i Uppsala sågs av bland andsra radiomannen Jörgen Cederberg. Han engagerade Owe som huskompositör i en radioserie och strax därpå fick även skivbolaget Metronome upp ögonen för den unge ordvrängaren.

-        Min producent Anders Burman tyckte att jag hade ett intressant darr på min baryton och ville att jag skulle sjunga in en av hans smöriga schlagrar.

Stenkakans baksida blev dock Owes egen ”Diverse Julboogie” som senare kallats ”Europas första rocklåt”. Sen kom ”Rumba i Engelska parken” och en lång rad andra låtar fyllda med absurda rim och allmänt knas som han uttrycker saken.

 

Vänliga storheter

-        Det var då jag flyttade till Grevgatan, säger Owe som debuterade på revyscenen i Stockholm 1954 tillsammans med Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, Åke Söderblom, Lasse Krants och Katie Rolfsen. Storheter som alla var snälla, vänliga och villiga att bidra med ett och annat tips till en nykomling.

Owe tittar vidare på bilderna, känner igen gitarren och citerar sin egen text i ”Svartbäckens rödaste ros”

-        ”Och jag minns väl en som marathon, när jag friade på narr. Jag hade bytt min gamla Crafton mot elektrisck rockgitarr”.

En Crafton var det! Den finns fortfarande kvar på någon vind någonstans, om den inte är stulen förstås. Dubbelsängen jag sitter i är en dansk möbel.

Ove arbetade så hårt att kroppen till sist sa stopp. Hans astmatiska allergi från barndomsåren bröt ut på ett förödande sätt och läkarna beordrade hoom att slå av på takten. Helst av allt borde han ta ett sabbatsår.

 

Det var 1968 och samtidigt som hälsan vacklade började tidningarna skriva ofördelaktigt om mig. I min stand-up-comedy hade jag häcklat politiker, jurister och den tidens maffioso, Mr X och hans anhang. Troligen hade jag sagt lite för mycket om vissa potentater inom media också.

 

Flera av Owes låtar dödskallemärktes och allt mer sälla spelades han i radio. Han blev skandalomsusad och motarbetad mest överallt och beslöt sig för att lämna landet. ”Passar inte galoscherna, så studsar man väl iväg med andra fotbeklädnader”, som han säger. Owe var därmed färdig med den svenska artistbranschen.

 

Tillsammans med sin unga hustru for Owe ner till det soliga Spanien där han rean hade byggt sitt hus. Året därpå föddes sonen Alexander som numera är ljudtekniker i Malmö.

 

Tomater och golf

Efter det nöjde sig Owe med att resa hem ibland och göra ett och annat inhopp på krogscenen. Mest ägnade han sig åt att odla tomater och spela golf. Dessutom blev han agent för en av Europas största skinnkonfektioner och levde gott på det. En av Owes låtar, ”Jabadabado, här kommer Vilma” blev dessutom efter många om och men uppmärksammad av männen bakom ”Familjen Flinta”. Owe blev erkänd som upphovsman till både uttrycket och musiken, vilket innebar ett och annat klirr i kassan.

 

Ove skilde sig så småningom och utökade affärerna till att omfatta Florida där han numera också har ett hem. När han för några år sedan bosatte sig där för en tid, hyrde han ut huset i Torremolinos.

 

-        Efter ett år slutade hyresgästerna betala hyran och sen dess har jag inte kommit in i mitt hus över huvud taget. Den spanska rättvisan fungerar så att den som har nyckeln i sin hand också har tillträde till huset, även om lagfarten är någon annans. Om jag bryter mig in i mitt eget hus menar hyresgästen att han har rätt att skjuta mig!

Florida är därför numera Owes fasta punkt i tillvaron när han inte hälsar på Berit i Stockholm.  De två träffades när han var gäst i hennes upplaga av TV-programmet ”Gomorron Sverige” 1984. Redaktionen hade fått veta att han var hemma på besök och Owe bjöds in till programmet. Där beskrev han sina tankegångar om ekologiskt liv och boende.

-        Jag skrev min första ekologiska visa redan 1962.

I 15 år har owe arbetat med planerna på små utvecklingsbyar med hög självförsörjningsgrad. Där är toaletterna lågspolande och avloppssystemen slutna. Grönsaker odlas giftfritt, saker tas till vara och sopor sorteras. Den första utvecklingsbyn tänker han bygga själv tillsammans med en rad kunniga entusiaster i en stiftelse han bildat. För ändamålet har mark köpts in på Österlen och ekobyn är just nu ett planärende hos byggnadsnämnden i kommunen.

 

Njuter av livet

I mitten av 80-talet var Owe tillbaka på den svenska krogscenen. Av det följde förstås en LP-skiva och dtrax därpå samlingen ”En box Owe” med 117 titlar. Efter 18 års bortovaro är han nästan lika efterfrågad som förr. Numera skriver han dessutom beställningsverk och är i färd med att sammanställa ett omfattandemusikaliskt material för en musikal till Musikteatern i Värmland. Samtidigt arbetar han på memoarerna ”En gycklares väg” och visboken ”Owe Thörnqvists samlade låtar”.

’Trots hårt arbete ger sig Berit och Owe tid att njuta av livet och att resa till fjärran exotiska länder. Bland annat till Bahamas där Owe har hittt vad som verkar vara hans avlägsna släktingar från Sverige. På en av de 700 öarna lystrar nämligen var och varannan till namnet Turnquest!

 

-        De är allesammans ättlingar efter Karl Vilhelm Thörnqvist från Kalmar som för 200 år sen kom dit med engelska flottan och blev Charles William Turnquest! Om han nu inte var pirat förstås, som somliga säger.

I vilket fall som helst lyckades Berit och Owe vid ett tillfälle samla några dussin ättlingar för att ta en bild. De hade inte sett varandra på länge så de pratade hela tiden med varandra och hade inte tid att se in i kameran.

-        Just då kom två arga män och sa att vi hade samlats på privat område. De var släktingar som vi hade missat att bjuda in. Nu var de sura för att de itne fått vara med. Telefonisten på ön, en Turquestare som höll reda på allt och alla, hade skvallrat.

Infödingarna, som tror på voodoo och har magiska föreställningar om myket, trodde att Owe var den ursprunglige Charles William som hade kommit tillbaka för de döda för att kräva tillbaka sitt land. Det hela redde emellertid ut sig och ”släktingarna” blev nära vänner för livet. När Owe härförleden fyllde 60 år fick han till och med ärva en tomt efter en gammal änka.

-        Undrar just vad jag ska göra med den. Tomten är ett jättesnår fullt av spindlar och giftiga ormar. Man måste minst vara utrustad med macheteknivar för att över huvud taget kunna ta sig fram där, skrattar Owe som alltså likt sin äventyrslystne förmodade anfader siktar in sig på nya landvinningar framöver. I västindien såväl som på Österlen.