Allas Veckotidning
Nr 52-1 2001
Lizette Pålsson
och hennes döttrar gjorde en kupp
Vi friade alla tre till Peter - Och han sa ja!
När Lizette Pålsson skilde sig från sin man för tre år sedan bestämde hon sig för att leva ensam med barnen.
Men bara några månader senare mötte hon en snygg polis - som tog henne med storm.
Nyårsafton är en alldeles speciell dag för familjekära Lizette Pålsson, 34. Då vill hon samla nära och kära omkring sig för att invänta tolvslaget. I år blir det extra spännande, eftersom hon och kärestan Peter Sälling bjuder till fest i nya villan på Lidingö. Lizettes döttrar Antonia, 10, och Dominique, 7, är förstås med, när första champagnekorken går i taket.
- När jag var barn firade vi ofta nyår hos mormor. Det var fullt hus med alla mostrar, morbröder och kusiner. Vid åttatiden ställde de vuxna om klockan och korkade upp champagnen. Vi barn fick cider och skålade, när vi trodde att vi räknade in tolvslaget. Alla hurrade och de vuxna sköt raketer. Efteråt gick vi snällt till sängs och somnade som stockar. Alla var nöjda och glada. De vuxna fick fira nyårsafton i fred och vi barn var inte ett dugg trötta nästa dag.
Sång och musik
Det är i Medelpad hon har sina rötter. Föräldrarna Iris och Bernt Pålsson härstammar båda från spelmanssläkter i trakten mellan Östersund och Sundsvall. Nästan alla spelar fiol och dragspel.
- Vi sjöng och spelade jämt, när jag var liten. Min lillebror Fabian och jag älskade alla sånger med Alice Babs, Taube och Cornelis. Än i dag, när släkten samlas, spelar mamma gitarr och min morbror dragspel. Det är väldigt trevligt.
Hon är född i köket, säger hon. Hon bakar, lagar grytor och soppor. Arvet kommer från föräldrarna som sedan 17 år driver festvåningen Von der Linderska Valven i Gamla Stan.
- Pappa lagar maten och mamma sköter restaurangen, säger Lizette. De är ett riktigt krögarpar.
Redan som barn ville hon bli sångerska. Hon gick Adolf Fredriks musikskola och efter gymnasiet i Spånga Kulturamas musikallinje.
- Jag försörjde mig som frukostvärdinna på Hotel Royal Viking. Jag steg upp klockan fyra, gick till jobbet och gjorden frukost till gästerna. Arbetspasset slutade klockan tolv och en timma senare började skolan.
Ville bränna skivornaDe dansade, sjöng och spelade teater till klockan sex på kvällen. Hon hann precis hem och byta för att sedan sjunga i stans pianobarer om kvällarna. Ryktet spred sig och snart sjöng hon i kör och dansade bakom Lasse Berghagen i hans show på Trädgårn i Göteborg.
- Han bekräftade den ödmjukhet jag fått med mig hemifrån genom att påpeka, att de i disken var lika viktiga som vi artister. ”Är vi trevliga mot dem, så håller de undan disken. Då blir serveringspersonalen glad och trevliga mot gästerna, som tycker att vi gör en bra show.” Allt hänger ihop. Så är det i alla branscher.
Lizette slog sig ihop med Peter Jöback, Lisa Nilsson och Andreas Lundstedt. Resultatet blev gruppen Stage Four som turnerade landet runt med skräddarsydda shower. Första skivan ”Grönt regn och rosa moln” blev ingen större hit. Grammofonbolaget gick i konkurs och Lizette köpte hela upplagan själv för sparade och lånade pengar.
- De hotade bränna upp min första platta, säger Lizette som därför har tusentals exemplar hemma i källaren. Och där lär de säkert bli kvar, konstaterar hon.
- Vem skulle köpa dem? De är ju av vinyl.
Höll på att svimmaLizette sjöng kör i olika studios och fick sjunga in låtar som olika kompositörer skrivit för Melodifestivalen. ”Sången över havet” kom med i tävlingen 1990 och hon fick framföra den.
- Det var den sändningen som bröts, när Carola sjöng ”Fångad av en stormvind”, säger hon. Det var visst någon som skulle sabotera Livets Ord. ”Tänk på att du har tre eller fyra miljoner tittare”, sa killen som skrivit min låt. Jag var i chocktillstånd, när jag steg ut på scenen och får vara nöjd, att jag inte tuppade av.
Lizette kom sexa, Peter Jöback näst sist och Loa Falkman allra sist. Hon var i gott sällskap och därmed ganska nöjd. Dessutom hade hon annat att tänka på. En sjökapten vid namn Johnnie Wiklund närmare bestämt. Det stod inte länge på förrän Antonia var född.
- Hon var bara två månader gammal, när det var dags för nästa Melodifestival. ”Som om himlen brann” hette låten och jag backades upp av dansgruppen Bizass. Då hade jag gått upp 15 kilo i samband med graviditeten. Jag kände mig tjock bland de smala, vältrimmade dansarna. Antonia fanns med i kulisserna och brösten var stora av mjölk som ville ut. Det rann och läckte. Jag kände mig hur eländig som helst.
Barnen viktigastLizette kom tvåa efter Christer Björkman med ”I morgon är en annan dag”. Det var en stor framgång men hon brydde sig inte.
- Jag tänkte bara på min bebis.
När Dominique anmält sin ankomst till världen, ställde Lizette och hennes sjökapten till med bröllop. Strax därpå bildade hon och Peter Jöback grupp med Pernilla Wahlgren och Carl Dyall. Musical Express, en show med världens bästa musikalsånger, drog snart ut på turné.
- Första sommaren var jag nyförlöst. Dominique var bara tre dagar gammal, när vi fotograferade för affischen. Sex veckor senare började vi repetera.
Barnen fick följa med på turnéerna. Det var aldrig tal om annat. Arrangörerna ordnade barnflickor på varje plats. Det stod inskrivet i kontrakten.
- Det var bara att tömma brösten och lägga Dominique i barnvagnen. Barnvakten fick gå ut och gå en timma, medan hon sov i vagnen och vi gjorde vår show. Både Pernilla och Carl hade små barn då, så vi förstod varandra.
Efter två somrar på turné knöts Lizette till Intiman i Stockholm. Under flera år spelade hon först Spanska Flugan och sedan Charley´s tant, innan det var dags att pröva vingarna med något annat. Lizette är nämligen förtjust i att dubba film. Det har hon gjort i många år. Det är exempelvis bara hon som får göra rösten till Mimmi Pigg.
- Jag fick ett erbjudande från Monica Forsberg och KM Studio om att, tillsammans med en kollega, ta hand om deras filial i i Stockholm, säger Lizette som följaktligen tituleras regissör numera. Det innebär inte att hon lämnat scenen. Tvärtom. Varje helg spelar hon Trollkarlen från OZ med bland andra Pernilla Wahlgren.
Karriären gick som på räls. Äktenskapet gick däremot i kras.
- Vi skilde oss helt enkelt. Det är tre år sedan nu. Johnnie jobbade utomlands tre, fyra månader i sträck, så jag var ensam för det mesta. Jag märkte ingen större skillnad efteråt men fick mycket hjälp av mina föräldrar och min bror. Vi har klarat biffen i familjen.
Antonia går i mammas fotspår och vill bli musikalartist, när hon blir stor. Men det är mer dansen än sången som lockar. Sedan hon var fem, har hon varit elev på Lasse Kühlers dansskola. Dominiqe dansar också men är inte lika säker, när det gäller framtiden.
- Men det är kul på teatern. Vi brukar få vara med i logen och sminka oss. Vi vet att vi måste hålla oss lugna och inte springa omkring överallt.
Fann en ny kärlekEfter skilsmässan bestämde sig Lizette för att leva ensam med barnen. Ett halvår senare mötte hon sitt öde i form av Peter Sälling, en vältrimmad polis som jagar bovar i hela Stockholms län.
- Jag kände direkt att Lizette är kvinnan i mitt liv, säger Peter medan småflickorna klänger på honom. Vi satt visserligen bara och pratade på en restaurang, men jag visste det ändå. Hon har allt jag vill ha.
Den starka känslan för familjen binder dem samman. Båda är uppväxta i familjer med stor gemenskap och de vill fortsätta ha det så.
- Med Peter har jag insett att det faktiskt går, säger Lizette. Han tog mig med storm. Helt plötsligt förstod jag, hur det ska vara. Nu, när vi har varit tillsammans i två år, vet jag inte hur jag skulle klara mig utan honom.
De hade just flyttat ihop i hennes lya på Birkagatan, när hon och flickorna tyckte, att deras förhållande borde manifesteras. De bestämde sig för att fria, varpå hon i hemlighet beställde fyra ringar - två av guld och två av silver. En kväll vid köksbordet slog de till: ”Peter, vill du förlova dig med mamma”, frågade Antonia, varpå Dominique påpekade: ”Du får inte säga nej”. Det var hon som satt på ringen i hopp om att han inget skulle märka.
Kunde inte säga nej
- Vem kan stå emot ett sådant frieri, säger Peter. Så klart att jag sa ja till tre så underbara tjejer! Vi förlovade oss alla fyra och for vi till Thailand för att fira. Vi gick på luffen, red på elefanter, snorklade och åt otroligt god mat.
Peter och hans pappa Lennart har byggt om och renoverat det nya huset på Lidingö. Allt är fint och precis som de vill ha det.
- Så härligt att få samla de våra till nyårsfest, säger Lizette som tänt marschallerna och bullat upp med hummer och champagne. Antonia och Dominique har klätt sig fina och ska räkna in nyåret med en skål i cider för Peter som de hela tiden pussar på och brottas med.
- Vi visste hela tiden, att det fanns någon där ute som skulle passa oss, säger Antonia snusförnuftigt. Peter bryr sig och gör allt för oss men kan också säga ifrån. Det är jättebra. Han är helt enkelt den bästa bonuspappa som finns!
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto
Hemmets Veckotidning
Nr 18, 2004
Mina döttrars kupp fick Peter på fall!
I kärlek är allt tillåtet, åtminstone om syftet är gott. Och det var Antonias och Dominiques. De ville ju visa mamma Lizettes sambo Peter hur mycket de tyckte om honom - alla tre. Och de visste precis hur det skulle gå till...Lizette Pålsson, 36, är i färd med att laga en ljuvligt doftande fiskgryta den här kalla vinterdagen. Alla ingredienser - lök, morötter, tomater, fiskbuljong och kryddor - blandas i utom själva fisken. Den får tina på köksbänken, tills det är dags att äta. Då är det bara att stoppa i fisken och värma upp grytan på nytt. Middagen blir klar på några minuter. Lizette har räknat ut det hela väl medveten om att pratstunden med Hemmets Veckotidning kommer att ta en stund.
Som dotter till ett krögarpar är hon mer eller mindre är född i köket. Det märks inte minst på bakverken hon bjuder på till kaffet. Frysen är full, så hon är väl förberedd, om hon skulle få oväntat besök. Kalorierna står på kö. Det är otroligt gott alltsammans.
Sedan drygt två år bor Lizette och hennes familj i en liten villa på Lidingö. Huset har byggts om efter alla konstens regler, så de har sex rum och kök att tumla om i samt ett ljuvligt badrum med bubbelbadkar. Köket och vardagsrummet går i ett. Där har innertaket plockats bort, så att de mörkbruna takbjälkarna, som går ton i ton med det laserade furugolvet, kommer till sin rätt. Ett ovanligt spännande grepp är den väldiga kristallkronan som hänger direkt från taknocken och fångar allas uppmärksamhet. Öppna spisen med braskaminen är den givna samlingspunkten. Minstingen Leon har just bränt sig på den. Det är därför han har handen i bandage.
– Vi brukar ställa barnstolen som skydd framför spisen, säger Lizette. När olyckan hände, hade jag just matat honom och då hade han ju suttit i barnstolen. Jag satte ner honom på golvet och vips hade han krupit iväg och lagt handen på den heta luckan. Det var gjort på en sekund.
Efter åtta års slit fick jag min belöning
Mycket har hänt i Lizettes liv de senaste åren. För bara fem år sedan var hon skild och så bränd på kärleken, att hon bestämde sig för att leva ensam med flickorna Antonia och Dominique som nu är 12 och 9 år gamla. Det fanns helt enkelt inga vettiga karlar, tyckte hon. Som på beställning klev Peter Sälling in i hennes liv. Han är en vältränad polis med hela Stockholm som arbetsfält.
– Jag satt på ett café vid Stureplan tillsammans med Pernilla Wahlgren. Hon och Peter kände varandra, så han kom fram till vårat bord.
Sedan gick det som det gick. Peter insåg genast, att Lizette är kvinnan i hans liv.
– Han tog mig med storm. Med Peter insåg jag rätt snart, hur det faktiskt kan vara, när det är som bäst. Jag är verkligen glad, att jag träffade honom. Han är gudomlig. Efter åtta års slit fick jag min belöning.
Antonia och Dominique var förtjusta. ”Mamma har sagt att du har jättestora muskler”, sa Dominique första gången de träffades. Självklart ville hon se, om det var sant. Lizette kände sig avslöjad, men Peter rullade upp skjortärmen. Oj, sa Dominique. Du har mycket större muskler än min pappa. Peter skrattade och sa, att hennes pappa nog ändå var den starkare av de två. Åh, tänkte Lizette. Han har koll!
– Det betydde oerhört mycket för mig. Han förstod att flickornas pappa är viktig för dem.
Peter flyttade hem till Lizette och flickorna adopterade honom som plastpappa. Förhållandet borde emellertid manifesteras, tyckte de, så i maskopi med Lizette bestämde de sig för att fria. Hon beställde ringarna – två av guld och två av silver – och en kväll vid köksbordet slog de till. ”Peter, vill du förlova dig med mamma”, frågade Antonia. Dominique, som för säkerhets skull hade satt sig på ringarna, påpekade att han faktiskt inte fick säga nej. Det var mer än Peter kunde motstå, så han sa ja till alla tre.
– Vi förlovade oss alla fyra och for till Thailand för att fira, säger Lizette. Vi gick på luffen, red på elefanter, snorklade och åt otroligt god mat.
Väl hemma igen hittade de sitt drömhus och efter bara tre månaders intensiv renovering flyttade de in. Sedan stod det inte på förrän minstingen Leon anmälde sin ankomst till världen. Lizette spelade just då med i Pippi Långstrump på Göta Lejon. Hon var Tommys och Annikas mamma likaväl som cirkusdirektörens fru. Att hon blev tjockare och tjockare om magen gjorde ingenting.
– Jag gick upp 27 kg, säger Lizette som samlade på sig vatten i kroppen och fick väldigt ont i bäckenet. Jag var så tjock, att jag fick sitta och sova om nätterna. Jag fick helt enkelt inget flöde i kroppen när jag låg.
Om graviditeten var besvärlig, så blev förlossningen ännu värre. När läkarna på Danderyds sjukhus upptäckte att Leon vägde 4,4 kg, satte de helt enkelt igång värkarbetet. Moderkakan lossnade emellertid, så Lizette kördes till operation för kejsarsnitt. En ung kvinnlig läkare gjorde sig redo att operera och Lizette undrade lite fördomsfullt, om hon verkligen kunde sin sak. Hon hade väntat sig en medelålders, manlig doktor. I dag kan hon bara gratulera sig själv till stans snyggaste ärr.
– Vi blev väldigt imponerade av den svenska sjukvården, säger Lizette. Läkaren, barnmorskan och den övriga personalen var otroligt professionella. De fattade snabba beslut och jag fick bästa tänkbara vård.
Peter hann aldrig bli rädd. Det gick så fort alltsammans. Dessutom är han tränad att behålla sitt lugn i kritiska situationer.
– Personalen gav ett väldigt trovärdigt intryck, säger han. Det var bara när de hängde på Lizettes mage för att trycka ut Leon som det var lite nervöst.
Efter dopet blev det plötsligt bröllopLeon håller på att lära sig gå. Dessemellan ålar han fram som en krypskytt över golvet i väldig fart. Siktet är oftast inställt på Lizette och Peter men Antonia och Dominique hjälper till så gott de kan. De är väldigt förtjusta i sin lillebror som väger stadiga 12,8 kg.
– Efteråt var jag glad över kejsarsnittet, säger Lizette. Leon var så stor, att han aldrig hade kunnat komma ut den vanliga vägen. Dessutom hade han navelsträngen tre varv runt halsen.
Lizette avbröt sin mammaledighet efter fyra månader för att spela med i Ingmarsspelen i Nås. Kroppen hade visserligen inte hunnit återhämta sig, men hon hade lovat och ett löfte är ett löfte. Med barnen och sina föräldrar for hon därför till Nås för att repetera. Några dagar senare var även Peter på plats. Han är omåttligt stolt, när han ser henne framträda.
– De kom springandes med Leon var fjärde timma, så att jag skulle kunna amma, säger Lizette. Det var bökigt men det fungerade. När sedan föreställningarna var i gång, fick jag amma i pausen. Det var bara att dra av sig folkdräkten och ut med tuttarna. Samtidigt grät jag av smärta. Jag var så otränad, att jag fick inflammation i knäna. Behandlingarna med ultraljud som jag fick varje dag hjälpte bara för stunden. Jag var så svullen, att vi använde både kylspray och isglassar att kyla ned knäna med. Efter 3,5 timmas föreställning kunde jag knappt gå.
Men Lizette njöt av att få vara med. Rollen som Gertrud i Ingmarsspelen är hennes första dramatiska roll. Tidigare har hon mest medverkat i farser, musikaler och shower.
– Gertrud har många spännande sidor och jag är glad, att jag fick tolka henne på mitt sätt. Det gav mig en väldig erfarenhet. Efteråt var jag otroligt nöjd. Trots värken var jag glad, att jag hade tackat ja.
Ingmarsspelen är berättelsen om när 37 människor i Nås socken 1896 sålde allt vad de ägde och utvandrade till Jerusalem. Selma Lagerlöf skrev romanen och Rune Lindström dramatiserade spelet. Urpremiären ägde rum 1959 och somliga av traktens skådespelare som var med då är med än i dag. Under en intensiv vecka varje år utspelar sig Ingmarsspelen på en utomhusscen vid Västerdalälvens strand.
– Jag kommer tillbaka i sommar, säger Lizette. Och då kommer jag utan mjölkstinna tuttar och en bebis som hela tiden måste få mat.
I mitten av augusti var det dags för dop i Lidingö kyrka. Lizette och Peter bjöd in släkt och vänner och totalt samlades 120 gäster i kyrkan. Ingen anade att de samtidigt var bjudna på bröllop.
– Prästen bad folk att stanna, när dopet var över och plötsligt spelade kantorn Mendelsohns bröllopsmarsch. Vilket jubel det blev!
Efteråt samlades hela sällskapet på husets generöst tilltagna altan. Där hade Lizette och Peter i förväg dukat upp stora bord som nu fylldes med is för att hålla sushin fräsch. Och till det serverades vitt vin i sommarvärmen.
– Det var verkligen trevlig, säger Lizette. Det blev ett minne för livet. Någon bröllopsresa hade vi inte tid med. Den får vi ta vid ett senare tillfälle.
Vid sidan av företagsjobb och konserter väntar alltså närmast Ingmarsspelen för Lizette. En grammofoninspelning finns också planerad och till hösten går hon in på en av Stockholms teatrar för att spela musikal. Vilken det är hålls än så länge hemligt. Några fler barn finns emellertid inte inplanerade.
– Min kropp skulle inte orka, säger Lizette. Dessutom är det väl fler än Peter och jag som ska befolka jorden. Vi är överens om, att vi är väldigt nöjda med våra tre barn.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto
Hänt Extra
Nr 53, 2004
Lizette Pålssons dotter frågade rakt ut...
"Peter - Vill du förlova dig med mamma..?"
Peter Sälling hade knappt flyttat hem till Lizette Pålsson förrän hon och döttrarna Antonia och Dominique, nu 12 och 9 år, bestämde sig för att fria. Den vältränade polisen hade tagit Lizette med storm och flickorna tyckte, att en bättre bonuspappa kunde de inte få. ”Peter, vill du förlova dig med mamma”, frågade Antonia en kväll vid matbordet, varpå Dominique förklarade, att det faktiskt inte fanns något utrymme för att säga nej.
Det hade han förstås ingen tanke på, så de förlovade sig alla fyra och for till Thailand för att fira. Väl hemma igen hittade de sitt drömhus på Lidingö. Efter tre månaders tilläggsisolering och byggnadsarbete flyttade de in.
Dop och bröllop
I mars förra året kom lille Leon till världen och i augusti ringde kyrkklockorna för såväl dop som bröllop.
– Efteråt åt vi sushi och drack vitt vin med våra gäster på altanen, säger Lizette och dukar fram kaffe med dopp. Det är höst och gråväder ute och då är det skönt att kura ihop sig framför braskaminen med en kopp rykande hett kaffe.
– Det är framförallt Peter, hans pappa och hans bror som har renoverat huset, säger Lizette som har laserat takbjälkarna alldeles själv. Huset är byggt på 20-talet och var tills helt nyligen mest likt en sommarstuga. Nu har huset öppnats upp och trappan till källaren flyttats, vilket har gett dem en modern villa på sex rum och kök. Köket och vardagsrummet går ihop, sedan mellanväggen och innertaket tagits bort. Den stora, vackra kristallkronan hänger följaktligen direkt från taknocken. Invändigt har taket klätts med pärlspont och de mörkbruna takbjälkarna går ton i ton med vardagsrummets laserade furugolv.
Tavlor, prydnadssaker, krukväxter och gardiner har förpassats till vinden. Lizette och Peter har lagt tyngdpunkten på ljuspunkter i form av spotlights, infälld belysning, ljusstakar och lampetter. Gardinstänger sitter emellertid på plats vid fönstren, om de skulle ångra sig.
Spisen har placerats i ett avskilt hörn vid skorstensstocken, men där finns skåp för såväl kastruller som kryddor. TV:n, står på en hög hylla, där den inte påverkar inredningen i övrigt. Små högtalare runt om i rummet bjuder på bioljud.
– Köket är nygjort i gammal stil, säger Lizette. Det är tillverkat utan spik och måttbeställt från Vikabodarnas snickerifirma i Medelpad. Ovanpå väggskåpen förvarar hon såväl vin och champagne som kokböcker och torkade premiärrosor. Den antika matsalsmöbeln har Lizette köpt av kompisen Pernilla Wahlgren och den järninfattade spegeln i 16 delar är egen design.
MarkplanetLeons rum ligger i markplanet intill Lizettes och Peters sovrum med den stora Duvemålasängen under ljuskronan av gjutjärn. Två gamla trampsymaskiner tjänstgör som sängbord. En trappa ner finns musikrummet med stereo och karyoke maskin och ett fullständigt ljuvligt badrum med klinkers, sjöstenskross och bubbelbadkar. Här finns dessutom flickornas rum i blått och rosa.
– Vi är väldigt nöjda med vårt hus, säger Lizette. Och när det gäller inredning har vi, som tur är, samma smak, Peter och jag.
Lizette spelar just nu mamman i ”Karlsson på taket” på Göta Lejon. Hon gör dessutom konserter tillsammans med harpisten Monica Ramos.
– Tonerna från harpan är så vackra, att publiken knappast ser oss, säger hon. Vi bjuder på film- och musikalmusik, men så här års blir det förstås också en hel del julsånger.
Text: Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
Hänt Extra
Nr 53, 2004
"En extra guldkant på tillvaron..."
Kändisar lussade för cancersjuka barn..!
Sällan har Luciasången klingat vackrare än på
barncancerkliniken vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Initiativtagare var
sångerskan Lizette Pålsson som hade lockat med sig harpisten Monica Ramos och
sångerskorna Annika Ljungberg, Hanna Wanngård, Lili Öst och Maria Sköld från
sånggruppen Avec samt Josefin Wahlsten och Mia Schotte från popgruppen Miio.
Bland tomtarna sågs Elin ”Amber” Sundell och Jörgen ”Taurus” Bergström från
Gladiatorerna samt Torbjörn ”Tobbe Trollkarl” Blom, Lars-Åke ”Babsan”
Wilhelmsson, längdhopparen Mattias Sundborn och lagkaptenen i fotboll, Markus
Karlsson, från Djurgårdens IF.
– Jag ville att alla barn skulle få träffa åtminstone någon
som de känner igen, sa Lizette Pålsson som tidigare i höstas värvades att
sjunga för de cancersjuka barnen av sångerskan Therése Neaimé. Hon är
ambassadör för Barncancerföreningen och deltog förstås också i luciatåget.
– Efteråt var jag helt förstörd, sa Lizette. Det är omöjligt
att gå härifrån oberörd. Har man en gång träffat de här barnen, så vill man
göra allt!
Och det är alltså vad hon gör. Vännerna mötte upp i
sjukhusets entré, bytte om i foajén och fick i all hast instruktioner av
Lizette som dagen till ära var klädd i ett stort pepparkaksförkläde. Killarna
sjunger det och tjejerna sjunger det, sa hon. Barncancerföreningens ordförande
Mikael Ericson berättade om barnen och avdelningen, medan artisterna i all hast
antecknade somliga verser på ljusmanschetter som Lizette hade klippt till hemma
i köket. En stund senare tågade luciaföljet med släckta ljus – för brandlarmets
skull – in till barnen som med tindrade ögon väntade fjättrade vid sina
droppställningar med cellgift.
- Ho, ho, ho! Jag har ingen luva, sa Lars-Åke Wilhelmsson. Det fick gå ändå. Andra hade luva men ingen dräkt. Sångarglädjen var det emellertid inget fel på och barnen fick höra alla de välkända sångerna till vackert ackompanjemang av Monica Ramos på harpa.
– Numera botar vi faktiskt tre av fyra patienter, sa professor Olle Björk som hade samlat personalen för att få vara med.
– Vår vardag präglas inte av hopplöshet som man kanske skulle kunna tro. Stämningen är god för det mesta och besök som detta sätter en extra guldkant på tillvaron.
När sången tonat ut vidtog vimmel, kaffe, pepparkakor och lussebullar. Sångare och idrottsstjärnor pratade med patienterna, skrev autografer, delade ut idrottströjor och CD-skivor.
– Det blir svårt att gå härifrån, sa Monica Ramos. Lizette Pålsson höll med.
– Jag brukar säga till mina barn, att när man är frisk, så har man tusen önskningar. Men när man är sjuk, så har man bara en…
– Det ni har gjort i dag lyfter tillvaron för de cancersjuka barnen och deras familjer hela veckan, sa Mikael Ericson. Det kan vara gott att veta.
Monica Antonsson
Per Arvidsson, foto
Allas Veckotidning
Nr 7, 2005
Lizette Pålsson och hennes familj överlevde tsunaminAllt kan tas ifrån dig på en sekund
Skräcken i barnens ögon går inte att beskriva
Lizette Pålsson och hennes familj klarade sig med nöd och näppe från flodvågen i Thailand.
Alla hade inte samma tur. Lizettes väninna och hennes barn har inte kommit hem. Sångerskan Lizette Pålsson och hennes man Peter Sälling hade sett fram mot drömsemestern med barnen Antonia, 13, Dominique, 10, och Leon, 2, i över ett år. Med på resan var även Lizettes bror Fabian, hans flickvän Malin och föräldrarna Iris och Bernt Pålsson. Lizettes bästa väninna och hennes treåriga dotter bodde med sitt sällskap om 15 personer i Khao Lak. De skulle samlas allihop för en gemensam fest på nyårsafton, var det tänkt.
– Semestern var perfekt, säger Lizette. Vi firade julafton på hotellet i Au Nang utanför Krabi. På annandagen, som var en söndag, for vi med båt till Chicken Island för att bada.
Vattnet kokadeÖn är ett naturreservat som i stort sett består av en sandstrand runt en djungelbevuxen klippa som reser sig tämligen lodrätt mot himlen.
– Vi hade just packat upp våra saker, när några vakter kom springande och skrek: Run! Run! Run! Vi förstod ingenting. Barnen hade just tagit av sina flytvästar och mina föräldrar simmade en bit ut från land. Vakterna rusade dit, tog tag i min stackars mamma och drog upp henne på land. Hon skar sönder benen på alla vassa koraller. Bakom dem såg jag hur vattnet kokade och plötsligt reste sig. Det var inte som en flera meter hög vägg utan snarare som en front av vatten. Bakom den var nivån precis lika hög så långt ögat kunde nå.
– Tag flytvästarna och spring, skrek Lizette åt flickorna, samtidigt som Peter satte på Leon hans flytväst och rafsade ihop deras saker. Flickorna räddade sig in i vakternas hydda som stod på pålar och Lizette lyckades skräckslagen hålla Leon över vattenytan, när vågen slog in och steg till brösthöjd. Peter och alla väskorna klämdes fast mellan en vedhög och en toalett.
När vattnet drog sig tillbaka var havet fullt av bråte och uppochnedvända båtar.
- Folk skrek och letade efter sina saker. Nästan alla på stranden var skadade, säger Lizette som fiskade upp en vattentät pamperslåda full av förbandsmaterial ur ryggsäcken, varpå Malin, som är sjuksköterska, började plåstra om dem som stod närmast.
– Då sögs vattnet plötsligt undan och började stiga igen på ett onaturligt sätt. Vi sprang mot klippan och insåg, att vi måste ta oss upp. Klättra, skrek jag åt barnen. Klättra! De grät och skrek, att det var omöjligt. Klättra ändå, skrek jag, och som tur är, gör de alltid som jag säger. Vi drog oss upp i lianerna, trots att det var snårigt och risigt. Leon hade ett handtag på sin flytväst, så Peter klättrade med en arm, hävde den gråtande Leon uppåt och fäste honom i lianerna efter hand.
Orkar inte prataDe lyckades ta sig 15 meter upp till en liten platå, där 14 personer kunde tränga ihop sig. Under sig hörde de hur den tio meter höga vågen dundrade in över stranden och krossade allt i dess väg.
Lizettes pappa hamnade på en annan klippavsats. De kunde inte se varandra på grund av vegetationen, men de kunde ropa. På samma platå satt bland andra en familj från Piteå vars son Jacob skrek olyckligt i högan sky.
– Skräcken i flickornas ögon gick inte att beskriva, säger Lizette. Dominique grät och Antonia kräktes. Det är därför de har gått hem till mormor nu. De orkar inte prata mer om katastrofen. Vi försökte täcka dem med våra kroppar och hålla hårt i varandra för att inte skingras, om vattnet skulle nå upp. Vi försökte lugna barnen med, att vi nog var i säkerhet på klippan och för Leon sjöng vi till och med barnvisor.
Först efter tre timmar vågade de sig ner, sedan de fått veta, att det varit jordbävning i Indiska Oceanen och att hjälp var på väg. Helikoptern som kom kunde emellertid inte landa. De fick vänta på kustbevakningens båt.
– Vi hade just kommit ombord, när vattnet försvann på nytt. Det var bara att springa tillbaka och klättra upp för klippväggen på nytt. Vi hade nästan hunnit upp, när de skrek åt oss att skynda tillbaka. Väl där försvann vattnet igen. Plötsligt stod båten stilla i sanden. Vi klättrade uppför klippan en tredje gång, innan vi slutligen kom iväg med räddningsbåten. Då såg jag till min fasa, att mina föräldrar stod kvar på stranden. Båtföraren vägrade vända. Thailändarna kämpade som djur för att rädda oss och tog barnfamiljerna först. Förtvivlad såg jag mina vinkande föräldrar, som tydligt visade, att vi borde sätta oss i säkerhet, försvinna i fjärran. Titta inte, skrek jag åt flickorna. Havet var fullt av bråte som jag inte ville, att de skulle se.
Allt är bortaSynen som mötte dem i Au Nang går knappt att beskriva. Hotellet närmast havet var urblåst och i receptionen låg en motorbåt. På stranden hade alla hus, bungalows, butiker och restauranger sopats bort, medan palmerna hade brutits av på mitten.
– Vi fick skjuts på ett lastbilsflak till vårt hotell som faktiskt stod kvar. I våra rum var det som om världen hade stått stilla.
På kvällen blev Lizettes föräldrar hämtade av en gummiflotte. Den kunde inte angöra stranden, så de nödställda fick vada ut. Lizettes mamma fick såväl händer som fötter fulla av sjöborrehullingar som nu ska komma ut av sig själva, säger läkarna. Pappa Bernt klarade sig bättre. Han lyckades till och med bärga såväl Leons som lille Jacobs barnvagn.
– Dessvärre hittade vi aldrig familjen, säger Lizette. Vi vet bara, att de är från Piteå, att de har klarat sig och att pojken heter Jacob.
Från hotellet försökte Lizette förgäves slå larm hem till Sverige. Ingen tycktes förstå allvaret i det som hänt och till UD kom hon inte ens fram. När kvällen kom och det ryktades om en ny dödsvåg, packade de sina ryggsäckar och gav sig av upp på berget. Dagen därpå gav sig Peter, som är polis, tillsammans Fabian och Malin av till Khoa Lak för att leta efter vännerna. Lizette stannade med barnen i Au Nang, där hon alltmer desperat försökte påkalla uppmärksamhet hemifrån.
– Min mobiltelefon med adressbok var förstörd, men jag lyckades pilla ut pinkortet och ringa på en av flickornas telefoner. Samtidigt skickade Peter SMS från Khao Lak om hur döende svenskar låg längs vägarna och hur lik staplades i högar. Där hade i ett enda slag semesterparadiset förvandlats till ett helvete.
Letade förtvivlatPeter, Malin och Fabian noterade var svenskar hade samlats i tempel, skolor och på sjukhus utan möjlighet att ta kontakt med Sverige. De antecknade telefonnummer för att senare kontakta anhöriga. På sjukhusen var sängarna fulla av turister, medan skadade thailändare höll till godo med en plats på golvet. Stanken var stark av förruttnelse på grund av öppna sår och icke åtgärdade, brutna kroppsdelar.
– Allt som fanns i Khao Lak längs en två mil lång kuststräcka är utplånat, säger Peter. Vi såg chockade, sårade och apatiska svenskar, förtvivlade barn som letade efter sina föräldrar och föräldrar som letade efter sina barn. Och hela tiden kom nya lastbilar med döda som lades i trälådor som spikades igen. Var fanns Röda Korset då? Var fanns räddningshundarna och fältsjukhusen?
Efter 36 timmar insåg Lizette, att hon inte kunde hoppas på svensk hjälp. Hon tog därför kontakt med media som småningom skakade liv i berörda beslutsfattare.
– Efter tre dygn kom ett av de första evakueringsplanen med Laila Freivalds och folk från Räddningsverket ombord. Då trodde vi att hjälpen var nära. Samtidigt hörde vi talas om svenskar som tvingades bryta sig in i butiker för att få mat och medicin.
Någon gång natten till torsdagen lyfte deras evakueringsplan från flygplatsen i Phuket för den 14 timmar långa flygningen hem till Stockholm. Flera passagerare kom i ambulans och fick lyftas ombord. Somliga hade förlorat anhöriga och många sina ägodelar. Alla var skadade och flera hade förlorat armar och ben. Dessvärre var bedövningssprutor allt av sjukvårdsutrustning som fanns ombord.
– Två läkare bland passagerarna, erbjöd sig att ta hand om de skadade, säger Lizette. Malin ställde förstås också upp. Tillsammans jobbade de oavbrutet hela resan. Malin fick ta vad som fanns kvar i min förbandslåda. Alla passagerare plockade ihop allt vad de hade som kunde användas som förband. Till sist fick de till och med Leons blöjor.
Känner sig sviknaVäl hemma strömmar gratulationskort och blommor in från vänner och bekanta. Själva tänker de mest på väninnan och hennes treåriga dotter som blev kvar i Khao Lak. Av de 15 i hennes sällskap återvände bara sju.
– Det känns väldigt tungt, säger Lizette. Peter anklagar sig själv, för att han inte kunde göra mer för att hjälpa och barnen drömmer mardrömmar om nätterna. Leon vrider sig i sömnen och ropar upp, upp, upp! Det kommer att ta lång tid för oss att komma tillbaka.
– Det är klart att man börjar man fundera över livets mening, säger Peter. Vi har klättrat för våra liv och vet att allt kan tas ifrån en på bara en sekund. Kanske borde man ge mer tid åt nära och kära än åt arbete. Det var som om syndafloden kom där nere. Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig, att jag någonsin skulle hamna mitt i ett sånt inferno. Det gick helt enkelt inte att skydda sig.
Lizette har gråtit sig igenom de svåra veckorna. I två dygn vädjade hon om hjälp som uteblev. Under tiden låg svenskar och dog. Peter såg det med egna ögon.
– Där nere jobbade svenskar dygnet runt som själva hade drabbats. I krissituationer hjälps folk åt. Svenska myndigheter borde ha kommit ner och tagit över. De kom inte och vi känner oss svikna. Tänk på det, när det blir dags för semester. Tag med en vattentät pamperslåda med förband. Det kan vara den enda hjälp du får.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Med hjälp av Piteå-Tidningen har Allas Veckotidning efterlyst lille Jacob och hans familj. Carina Olofsson och Joakim Johansson i Årsta utanför Stockholm hörde av sig efter bara några timmar. De är föräldrar till snart tvåårige Jacob och delar följaktligen sitt livs värsta upplevelse med Lizettes familj.
– Telefonen gick varm hela dagen, sedan tidningen kommit ut, säger Carina som har sina rötter i Piteå. Alla jag känner tycks ha sett efterlysningen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig, att vi skulle få tillbaka Jacobs vagn som vi lämnade, när vi flydde.
Så träffades de på nytt hemma i Lizettes kök för att överlämna vagnen, byta mailadresser och låta barnen leka en stund. Lille Jacob var livrädd för Kurt Petterssons kamera. Annars var det just inget som störde de lekande barnen.
Carinas berättelse är inte fullt så dramatisk som Lizettes. Hennes familj befann sig på en mindre utsatt plats, där vakter i all hast lyckades hugga upp en stig genom djungeln och upp på berget. Icke desto mindre var det otäckt. Speciellt de sista dagarna i Au Nang.
– Man vågade knappt sova, säger Carina. Man bara låg där i mörkret och hörde alla oljud, dån och skrik för sitt inre, samtidigt som man väntade på, att en flod av smutsigt havsvatten skulle forsa in genom fönstret.
Året Runt
Nr 40, 2007
Katastrofen blev en vändpunkt
Jag hoppade av artistlivet
för att få vara nära min familj
När höstsäsongen drar igång på Stockholms musikteatrar saknas Lizette Pålsson på scenen.
Hon och familjen var med om tsunamikatastrofen.
Den upplevelsen har fått henne och maken Peter att byta jobb.
Händelser som flygplanskraschen i Gottröra och Estonias förlisning fick många av de drabbade att fatta livsavgörande beslut.
Påtagligt medvetna om att livet plötsligt kan ta slut, kom de till skott som hade funderat på att gifta sig eller gå skilda vägar. För sångerskan Lizette Pålsson och hennes man Peter Sälling blev tsunamin i Thailand en sådan vändpunkt.
Båda bytte jobb. Allt för att prioritera familjen. Lizette sjunger därför inte på någon av Stockholms privatteatrar den här säsongen. Hon pluggar till lärare. Peter har i sin tur lämnat jobbet som specialpolis i nationella insatsstyrkan och sadlat om till närpolisbefäl på Lidingö.
– Jag har fått mer tid tillsammans med barnen, konstaterar han. Det var precis vad jag ville.
Det var strax efter klockan nio på morgonen den 26 december 2004 som tsunamivågorna slog in över Thailand. Lizette, Peter och barnen hade just tagit en longtailbåt från Au Nang utanför Krabi till Chicken Island för att bada. Hennes föräldrar Iris och Bernt, brodern Fabian och hans flickvän Malin var också med på utflykten. De hann emellertid bara fram till ön, innan de tvingades fly för livet uppför den i det närmaste lodräta och minst 15 meter höga bergväggen. Döttrarna Antonia och Dominique, som då var 13 och 10 år gamla, klättrade själva. Tvåårige Leon fick gråtande finna sig i att mamma och pappa hävde honom upp mellan sig tills alla var i säkerhet.
– Flickorna grät och skrek att det var omöjligt att ta sig upp. Skräcken i deras ögon går inte att beskriva. Klättra ändå, skrek jag. Vi hade ju inget val. Det var snårigt och risigt men vi drog oss upp i lianerna. Om alla barnen varit små, hade det aldrig gått.
Drygt två och ett halvt år senare sitter Lizette och Peter hemma på altanen och berättar om de fasansfulla dygnen. Lille Leon minns katastrofen på sitt eget vis.
– Häromdagen drog han fram linnet jag hade på mig. Jag har inte använt det sedan dess, men han kom ihåg. Vargen kom mamma, sa han. Vargen kom! Det är hans sätt att sätta ord på skräcken.
De tvingades fly från stranden
Hela familjen lyckades mot alla odds ta sig upp på högt belägna klippavsatser. Några sekunder senare dundrade den första tio meter höga vågen in och krossade allt.
Ett par gånger vågade de sig sedan ner på stranden för att bara tvingas klättra upp igen, när nya vågor kom. Först framåt kvällen lyckades de ta sig tillbaka till Krabi ombord på räddningsbåtar. Därifrån fick de skjuts till Au Nang på ett lastbilsflak.
– Allt var sönderslaget. Hus, bungalows, butiker och restauranger. Den delen av vårt hotell som hade legat på stranden var helt urblåst och i restaurangen låg en motorbåt. Våra rum låg högre upp på stranden, så de var intakta. Där var det nästan som att världen hade stått stilla.
De packade sina ryggsäckar och gav sig av upp bland bergen övertygade om, att hjälpen från Sverige redan var på väg. Däremot oroade de sig för vännerna i Khao Lak som de skulle ha firat nyårsafton med. Peter, Fabian och Malin, som är sjuksköterska, gav sig därför av för att leta.
– Det var mycket värre i Khao Lak än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, säger Peter. Längs en två mil lång kuststräcka var precis allt förstört. Båtar och bilar låg huller om buller med avbrutna palmer, allsköns bråte och döda människor. Militären staplade döda kroppar i högar. Liklukt och stank av förruttnelse kändes lång väg från uppsamlingsplatser och sjukhus. Sjukvårdspersonalen var chanslös. De hann helt enkelt inte med. Jag insåg snabbt att det som hänt var en katastrof som snarast måste få undsättning från omvärlden i form av sjukvård, räddningstjänst och krishantering. Det var overkligt som en film från förintelsen. Vi träffade hur många skadade och förvirrade svenskar som helst som sökte efter anhöriga och hade förlorat allt.
Jag kände mig bara maktlös
De tvingades lämna Khao Lak utan att ha hittat vännerna. Väl tillbaka i Au Nang försökte de skaka liv i svenska myndigheter. Lizette gav en hjärtskärande rapport i Mix Megapols direktsändning och radiostationen såg till, att UD fick höra den. Peter kontaktade sina chefer och lämnade en lägesrapport. Han gav också intervjuer i både radio och tidningar. Ingenting hände. Det svenska hjälpinsatsen uteblev och idag har skandalen minimerats till ett mysterium om vad en viss statssekreterare hade för sig annandag jul, när han borde ha varit på jobbet.
– Det var väldigt frustrerande, säger Peter. Jag är ju van att hjälpa till och ställa till rätta. Plötsligt kände jag mig bara maktlös. Vi var många på plats som hade kunnat uträtta mycket, om vi bara hade fått. Sådana tankar kan jag plågas av nu. Kunde jag ha gjort något annorlunda. Jag var ju tvungen att rädda min egen familj också.
Väl hemma igen ställde Lizette och framför allt Peter upp och vittnade i alla möjliga sammanhang. Allt för att i någon mån hjälpa andra drabbade och för att sanningen skulle komma fram. I efterhand har han med all sin specialkunskap lagt fram förslag om hur ambassaderna i framtiden med enkla åtgärder skulle kunna få till en beredskap för initialt arbete i katastrofområde. Något gehör för sina förslag har han emellertid inte fått.
– Folk fick ligga och dö för att de inte fick hjälp. Ännu fler fick men för livet. Vi evakuerades efter fyra dygn i ett av staten chartrat flygplan utan vare sig sjukvårdsmateriel eller medicinskt kunnig personal. Ändå stod hur många som helst av sjukvårdspersonal, polis och räddningstjänst beredda att åka ner. Tio svårt skadade personer lyftes ombord från ambulanser. Som tur var fanns två läkare bland passagerarna. De och Malin plåstrade om folk så gott de kunde med allt de kunde hitta. Till sist förvandlades Leons blöjor och en rulle el-tejp till bandage.
Av vännerna i Khao Lak gick en hel familj förlorad. Dessutom omkom en ung mamma. Hennes två söner bor nu hos sin pappa. Den treåriga dottern har emellertid inte hittats.
– Vi fick krishanteringshjälp av psykolog genom Peters jobb, säger Lizette. I början grät man ju nästan oavbrutet. Nu går det allt längre tid mellan gångerna man känner sig ledsen.
Vi behövde komma bort
Julen 2005 åkte hela familjen tillbaka till Thailand. De besökte Chicken Island och vandrade
omkring i Khao Lak, där stranden låg öde så när som på en och annan liten barnsko i sanden. Det kändes bra. Julen 2006 stannade de hemma och höll på att gå under av sorg.
– Minnena kom tillbaka. Vi bara grät i flera veckor. Därför valde vi att åka på bilsemester i Florida nu i sommar. Vi behövde verkligen komma bort och få en annan sorts reseminnen.
Lizette älskar fortfarande att sjunga. Hon har just lagt sista handen vid en CD med Sara Borsch och Lisa Stadell i gemensamma gruppen "All Roses". Så fort tillfälle ges dubbar hon dessutom film och tecknade serier. Oftast hör vi henne som Mimmi Pigg, Askungen och Snövit. Upplevelserna i Thailand fick emellertid Lizette att fundera på, om det inte blivit dags att göra verklighet av barndomsdrömmen att bli skolfröken. Hon pluggade in matten hon behövde och blev elev vid Lärarhögskolan.
– Jag ska bli lärare i matematik och svenska för låg- och mellanstadiet. Min egen gymnasielärare, som underkände mig i matte och numera undervisar på Lärarhögskolan, är chockad. Fast på den tiden ville jag bara sjunga. Nu, när jag äntligen själv förstår matematik, tror jag att jag blir en extra bra lärare i ämnet. Jag om någon vet hur svårt det kan vara. Det var därför jag valde låg- och mellanstadiet. Det är ju där man riskerar att halka efter med både taluppfattning, multiplikationstabell och procenträkning.
Lizette praktiserar redan i Boo skola på Lidingö. Om 2,5 år är hon klar och kan hoppas på en tjänst.
– Jag känner en väldig glädje i att få arbeta med barn och har inga som helst problem med att gå in i en lektionssal och ta en klass. Allt jag tidigare gjort i yrkeslivet, har jag nytta av som lärare. Speciellt sången. Jag sjunger med eleverna och det händer att jag går in som musiklärare. I framtiden ser jag mig kort och gott som skolfröken. Skulle skivan med "All Roses" braka loss och bli en succé, får jag väl göra studieuppehåll ett år. Har jag väntat så här länge, så kan jag vänta ett år till.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
