Alicia Lundberg och bergsgorillorna

Hemmets Journal

Nr 29, 1990
Hemmets Journal

Nr 29, 1990

En dröm måste få kosta, säger Alicia:

Jag lånade 175 000 kronor för att få filma mina gorillor

Det var i en mörk inspelningsstudio i TV-huset som den vilka idén föddes för 15 år sedan. Hon bara måste få möta bergsgorillorna!
Alicia Lundberg, 56, förverkligade sin dröm – inte bara en gång…
Och nu väntar nya äventyr.

Text: Monica Antonsson
Foto Kurt Pettersson och Alicia Lundberg

Alicia Lundberg hade länge jobbat som speaker och talat in svenska texter till naturfilmer från när och fjärran. Särskilt hade hon fastnat för den berömda filmen om Jane Goodman och hennes liv bland schimpanser.

 
I hela sitt liv har Alicia fascinerats av vilda djur och dem hon mötte i filmerna på TV satte fart på hennes fantasi. När så ett porträtt av en jättelik gorillahanne med sympatisk blick damp ner i hennes brevlåda var det klippt. Alicia visste med ens att hon måste möta gorillorna i verkligheten.

 
- En släkting hade varit i Rwanda (uttalas Ruanda) och tagit bilden, säger hon och visar porträttet av gorillan som snällt tittar rakt in i kameran.
- Det är ledarhannen för en av flockarna. Han är äldst och störst av dem alla med silvergrå rygg.

Gorillorna som lever på 3.700 meters höjd i de otillgängliga bergen i centrala Afrikas tropiska regnskog är bara 280 till antalet. De är de enda som finns kvar av det utrotningshotade släktet, förutom ett hundratal som finns i Uganda.

I Rwanda levde forskaren Dian Fossey bland gorillorna under lång tid tills hon fick halsen avskuren för fyra år sedan (det är om hennes liv filmen ”De dimhöljda bergens gorillor” handlar). Vid hennes forskningscenter finns fortfarande några grupper gorillor.

Nästan lodrät klättring
Med guider tas små turistgrupper om sex personer varje dag upp till gorillorna för en titt på nära håll. Klättringen, som nästan är lodrät, tar mellan fem och sju timmar varje gång och vägen tillbaka är förstås lika lång. En timme åt gången får turisterna möta gorillorna.
- En av guiderna har en machete att hugga sig fram med. Han banar väg för gruppen. Den andre bär på ett stort gevär. Trakten är nämligen livligt trafikerad av sura elefanthannar och vattenbufflar som stötts bort ur sina flockar. De anfaller direkt!
Anfaller gör däremot inte gorillorna. De är vänligt sinnade och nöjer sig med att njuta av tillvaron och mumsa på blad och stjälkar.

När Alicia för sex år sedan fyllde femtio år fick hon en stor summa pengar i gåva av sina arbetskamrater. Dem satte hon raskt in på ett konto kallat ”Vattenhålet”. Bankdirektören skakade på huvudet. ”Ja, se tjejer!” Några år senare, närmare bestämt 1986, hade Alicia fått ihop tillräckligt med pengar för en tre veckors ”Operation gorilla” till Kenya, Rwanda och Zaire med ”Äventyrsresor”.
- Det var fantastiskt! Man kom fram, satte upp sitt tält och lagade frystorkad mat hemifrån. Packningen delade vi mellan oss, säger Alicia som delade tält med en annan kvinna.
- Hon tog en konjak varje morgon och jag tog en whisky. För magen, förstås…

Hamnade på operationsbordet
Så kom då dagen när Alicia iförd regnställ och gummistövlar för första gången skulle bege sig uppför bergen för att möta gorillorna. Videokameran surrade mot både lejon och elefanter, men efter sju timmars tung klättring på den höga höjden gav hon upp och vände.
- Jag var lika grön i ansiktet som vegetationen runt omkring. Visserligen hamnade vi mitt i den stora Susaflocken på omkring 30 djur men jag var så omtöcknad att jag aldrig riktigt fattade att jag var där.

Resan gav mersmak och väl hemma började sparandet på nytt. För två år sedan var det dags igen.
- Den gången hann jag bara slå upp tältet. Sedan drabbades jag av så häftiga buksmärtor att jag till sist fick föras till sjukhus i Nairobi, berättar Alicia som lades på operationsbordet i sista stund med bukhinneinflammation på grund av brusten blindtarm.
- Vilket sjukhus! Där var så rent och fint! Varje morgon kom sjukhusdirektören och frågade ”How are you little one?”. Jag var totalt förvirrad när jag först vaknade upp ur narkosen. Jag trodde att han var min far. Far var till hälften engelsman och talade ofta till mig så på engelska.
- ”Oh, father”, yrade jag.

Tredje gången gillt!
Några dagar efter operationen orkade Alicia ringa sina tre döttrar hemma i Sverige. Arbetskamraterna på TV meddelades och Expressen fick nys om saken. En morgon stod följaktligen en kamerabehängd liten indier vid Alicias säng.
Bilden togs och här hemma spred kvällspressens löpsedlar om Alicias strapatser i Centralafrika.

Alicia blev kvar på sjukhuset några veckor och när hon till sist klev ombord på planet hem, gjorde hon det tillsammans med sina ursprungliga reskamrater. Först efter tre månaders konvalescens kunde hon återgå till jobbet.
- Jag var verkligen dålig och orkade absolut ingenting. Mest låg jag på soffan och sov.

Envis som få reste Alicia åter till Rwanda bara några månader senare. Många skakade på huvudet men den här gången kom hon hem med en lyckad videofilm om sitt äventyr.
- När man är där uppe så är det ledahannen man umgås med. Silverrygg är chefen och man ingår helt enkelt i hans grupp. Om honom och ungar uppför sig illa kan de få en rejäl dask. Oss människor rör de inte förutsatt att vi sköter oss. Man blir otroligt ödmjuk inför dem, säger Alicia.

Tillbaka igen med filmteam
Gorillorna kommer ofta mycket nära människorna men all form av beröring är strängt förbjuden. Gorillornas likhet med människor gör smittrisken mycket stor. Djuren drabbas lätt av infektioner som kan vara direkt förödande.
- Det finns en veterinärstation som bara tar hand om dessa gorillor.

Alicias videofilm visades i Björnes Magasin och själv blev hon som besatt av tanken på att resa tillbaka med ett riktigt filmteam. Filmaren Olle Hallberg och ljudteknikern Roland Sjögren ställde upp.
- De är två gamla stötar som varit lika länge på Sveriges Radio som jag. De trodde på mig när inga andra gjorde det, säger hon tacksamt.

För fjärde gången slog Alicia alltså upp sitt tält i Rwanda. Med TV:s tunga utrustning skulle teamet än en gång ta sig upp till gorillorna.
- Man orkar gå mellan tre och tjugo steg i taget. Sedan måste man stanna för att försöka hämta andan. Första dagen tvingades Roland vända men nästa dag gick det bättre. Under klättringen orkade vi tyvärr aldrig filma. Några få stillbilder berättar istället om vår färd genom djungeln. Det är svårt annars att förstå hur otillgänglig terrängen är.

Väl framme möttes Alicia och hennes team av de vid det här laget ganska välkända gorillorna. Där var Silverrygg, där var ”punkaren” och hans mamma och där var alla de andra i flocken.
- Vi hade tur och mötte dem på en äng på självaste midsommarafton. Det var imponerande att se den där två meter långa bjässen Silverrygg på 200 kg gå omkring där uppe. Normalt lever ”mina” gorillor inne i bushen.

- En dag låg jag på marken bredvid ”punkarens” mamma och fotograferade henne. Vi fick en otroligt nära kontakt med varandra. När vi hade talats vid en stund och tittat varandra djupt in i ögonen, tröttnade hon på mig. Slött rullade hon runt, lade sig på rygg i solen och somnade! Tala om förtroende, säger Alicia lyckligt. Något helhjärtat stöd från TV fick Alicia inte för sin expedition, men väl 122 000 kr att börja med. Själv gick hon till banken och tog ett lån på 175 000 kr samtidigt som hon skrapade bankboken ren från spakapitalet på 25 000 kr.

Måste försöka sälja filmen
- Det var förverkligandet av en dröm och då får det kosta! Jag är lika stolt över mina gorillor som andra någonsin kan vara över en villa eller bil de lånat ihop pengar till.
- Produktionskostnaden blev totalt 340 000 kr. ”Mitt i naturen har visat filmen och nu måste jag försöka sälja den utomlands också för att få projektet att gå ihop.

Sitt äventyrliga sinnelag tror sig Alicia ha ärvt efter sin far. Det går bland annat också igen hos en 80-årig halvsyster som i dagarna tänker ta sig en tripp till Bali och Java. Fadern var en ivrig kappseglare som inte backade för några vådliga färder. Ivar Lignell, som han hette, var en gång stenrik skeppsredare i Göteborg. Han förlorade allt han ägde och hade i en satsning på kolbåtar 1931. Dessutom övergavs han av sin hustru och förlorade därmed sina sex barn.

- Pappa kom till Stockholm med en frack, en smoking, en hög hatt och en väska full med aktier. De kunde kanske komma till pass, tänkte han. Hans enda kontakt i stan var Karl-Gerhard. När andra vände pappa ryggen ställde Karl-Gerhard upp och hjälpte honom börja om från början, berättar Alicia. Hennes far hade varit en generös mecenat före kraschen och bland sina vänner kunde han räkna den tidens stora skådespelare och konstnärer.
- Pappa träffade min mor på en restaurang här i stan. Hon var 19 år yngre och hade också ett havererat äktenskap bakom sig. Jag blev deras kärleksbarn. Sju år senare fick jag ett syskon som dog vid födelsen. Det var naturligtvis en svår tragedi.
- Jag fick aldrig ta del av den där förlorade förmögenheten men jag tror att jag fick den allra lyckligaste av barndomar.

Gick på teaterskola
Tidigt gick Alicia på teaterskolor. Hon ville bli skådespelerska och prövade in på Dramatens elevskola där hon körde i andra provet. Året därpå skulle hon försöka igen men av familjeskäl blev det aldrig av. I stället hamnade hon i Frankrike där hon sålde skandinaviska resor till turister som ville se midnattssolen och åka Hurtigrutten.
- Det var 1959 och TV-mediet slog igenom allt mer. Från Frankrike skrev jag ett brev hem till TV. Jag berättade hur duktig jag var och reste sedan hem för att jobba hos Sven Sjönell på televisionen. Jag avancerade snabbt och efter en tid var jag sekreterare åt Per-Martin Hamberg. Ganska snart fick jag börja arbeta som hallåa.
- Jag satt där i TV-rutan, uppmålad och med svinrygg och tyckte att jag var så tjusig. Det tyckte inte Per-Martin Hamberg. Han tyckte att jag såg ut som en skolfröken. Det var bara pekpinnen som fattades, sa han. Det blev väl bättre med åren, får man hoppas.

Så småningom gifte sig Alicia och blev mamma till Lotta, Johanna och Petronella, idag 27, 26 och 23 år gamla. Tillsammans med dem förverkligade hon så småningom några av sina drömda äventyrsresor.

På äventyr med döttrarna
- Tillsammans med Lotta liftade jag genom Israel. Johanna och jag luffade i Grekland och med Petronella for jag på en alldeles vanlig sällskapsresa till Mallorca. Det var vansinnigt roligt. Vi åkte på rundturer och handlade Pärlcollier där guiden sa att vi skulle göra det. Vi sjöng samtidigt med alla andra och tittade ut genom bussfönstret när de sa att vi skulle göra det. Jag kände mig precis som Sif Ruud i Sällskapsresan, skrattar Alicia.

Alicia är som bekant fortfarande kvar på Sveriges Television och om nätterna talar hon till oss från nattradion. Hon hallåar fortfarande enligt en vaktlista men hoppas bli fast knuten till musikradion från och med hösten. Dessutom har dottern Johanna just debuterat som TV-hallåa hon också!

Hade Alicia varit 40 och inte 56 skulle yrkesvalet framöver ha blivit ett annat, säger hon. Då skulle hon sökt forskningspengar för att få leva med sina gorillor något halvår åtminstone.
- Men ingen satsar på mig. Jag är kvinna, för gammal och inte tillräckligt kunnig. Entusiasm kommer man långt men och tyvärr inte tillräckligt långt.
- Jag ska åka tillbaka till Rwanda ännu en gång för ett besök på forskningsstationen. När en av Dian Fosseys gorillor mördades bildades en fond till förmån för gorillorna. Jag vill bli dess representant i Skandinavien.
- Sedan har jag ett nytt äventyrsprojekt på gång. Så snart kassan tillåter ska jag och min yngsta dotter Petronella fara till Indien. Det landet har en kultur som fascinerar mig mycket.
- Där ska jag sätta mig på en elefantrygg och leta efter tigrar…