Rolf Björling

Hemmets Journal
Nr 52, 1989

Mitt nyårslöfte till Nina är att banta minst tio kilo!

Operasångare Rolf Björling vill leva många lyckliga år med sin hustru Nina Rödsrud. Därför har han beslutat att minska på sin ståtliga kroppshydda. Inget tröstätande mer!
Motion får Rolf bland annat genom att snickra hemma i familjens villa i Täby.
Men så har han också arbetat flera år som snickare, innan han slog igenom och blev ett världsnamn som pappa Jussi…

Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Hemma hos sångarparet Nina Rödsrud och Rolf Björling ekar hammarslagen. Det är den händige snickaren Rolf som med oändlig noggrannhet lägger sista handen vid renoveringsprojektet tvättstugan. Överallt i huset har hans snickarglädje lämnat spår efter sig. Det har resulterat i ett lika vackert som trevligt hem.
- Förklaringen är enkel. Jag arbetade som snickare under mina år i Amerika, säger Rolf och berättar historien om sitt liv. Ett liv som från början och till dags dato har präglats av hans far, världstenoren Jussi Björling.

- Redan min farfar, David Björling, var en mycket framgångsrik sångare. Han debuterade som Rodolfo i Bohème på Stora Teatern i Göteborg. Senare studerade han på Metropolitans operaskola för den store Enrico Caruso. Men de hade olika åsikter om sångteknik och skola så Caruso gav farfar en örfil. Det gör man inte ostraffat med en ”finne” så farfar slog tillbaka och så var den sagan slut, berättar Rolf. Påbråt är alltså finskt och sångrösten nedärvd genom generationerna. Och arvet går vidare.
- Lyssna på min son Raymond. Man hör direkt att han är en Björling! säger den stolte fadern.

Mamma dog av brustet hjärta
Att verkligen var en Björling var däremot ingen självklar nedärvd rättighet för Rolf. Istället fick han kämpa hårt för att bli erkänd som Jussis son. Född utom äktenskapet förnekades han länge ihärdigt av faderns familj. Hans enda arv var namnet. Och rösten…

Farfar David hade dött och lämnat Jussi och hans två bröder i droskägarfamiljen Hellströms vård. De bodde i Vasastan i Stockholm. Jussi var bara 16 år gammal och i familjen fanns en ung vacker dotter vid namn Linnéa. Förälskelsen spirade som körsbärsblom om våren och ingen tvivlade på att de unga tu en gång skulle bli ett par. När Linnéa som 19-åring födde kärleksbarnet Rolf Werner David var det därför ingen katastrof, trots att föräldrarna ”bara” var trolovade inför prästen.
- Mormor och morfar ville att pappa skulle satsa på sin röst, berättar Rolf. Han blev därför befriad från försörjningsbördan och fick koncentrera sig på studierna. Men på Musikaliska Akademien förälskade han sig i Anna-Lisa Berg och till min mors stora förtvivlan gifte de sig. Mor, som aldrig slutade älska min far, ville inte leva längre och tänkte först dränka sig i Brunnsviken.
- Så småningom gifte hon sig med en rejäl karl och fick ett bra liv. Men hon kunde aldrig glömma pappa. Hans porträtt satt i fotoramen under hennes eget. Hon dog vid 45 års ålder av en hjärtsjukdom – brustet hjärta, som de sa.

Spelade ishockey
Faderns äktenskap kom att innebära något av en skilsmässa mellan Jussi och Rolf som då var fem år. Jussis fru kunde aldrig riktigt acceptera Rolfs existens. Därför fick far och son mötas i smyg de gånger de träffades.
- Pappa brukade komma sent om kvällarna eller mitt i natten, ofta i samband med att han hade varit ute med någon bekant. Vi hörde visslingen på gatan och kastade ut nyckeln. En gång, när jag var i 8-årsåldern, hade han med sig en färgad stepp-dansör som skulle lära mig dansa, berättar Rolf och skrattar hjärtligt vid minnet.

Som ung var Rolf en ivrig ishockeyspelare. Han stod i mål för Viggbyholmsskolans lag, IK Vigg, och hade medspelare som Sven Tumba Johansson, Bobben Carlbaum och Ove Nilsson i laget – alla blev de senare mycket framgångsrika hockeylirare.
- Hela gänget gick till allsvenskan, säger Rolf. Själv gick jag till Göta och spelade i A-laget i division 1 i två säsonger.
- Sedan blev jag puckrädd. Lill-Lulle Johansson, son till Stor-Lulle, upptäckte det och vispade ständigt upp puckarna kring öronen på mig. Då insåg jag att det var bäst att lägga av…

Rolf växte upp och funderade över sin framtid. Självklart satsade han sedan barnsben på en sångarkarriär som sin far. När han antogs som elev vid Musikaliska Akademien skrev tidningarna för första gången om honom som Jussi Björlings son.
- Pappa ville att jag skulle ta jobb på ett kontor och lära mig trivas där. Han tyckte att sångaryrket var för tufft. Men några vänner övertalade honom att åtminstone lyssna på mig.

”Nå, få höra nu då”, sa pappa och slog en C-durskala på pianot. Han sjöng före och jag sjöng efter. Jag klämde till med höga C så att det small om det. Jag glömmer aldrig hans förvånade min den gången. ”Jag tycker du ska lära dig trivas på ett kontor i alla fall”, sa han sedan.

 
- Men när jag kom in på Akademien gratulerade han mig, betalade min hyra och gav mig matkuponger till Margaretaskolan.
Rolf avslutade sina studier i skuggan av sin berömde far. Han tog allehanda jobb för sin försörjning och spelade bland annat gitarr med Erik Öst på Skansen och trummor i Seymour Östervalls dansorkester. Självklart sjöng han när tillfälle bjöds också, kyrkomusik, opera, operett och romanser.

Ett omöjligt förhållande med en flicka hade resulterat i dottern Helena som numera är en lyckligt gift tvåbarnsmor och bosatt utanför Norrtälje.
- Det blev bara så. Det var ju en förfärlig skam att få barn utom äktenskapet på den tiden. Men vi hade inget gemensamt och jag var inte mogen att binda mig.
- Helena har alltid varit en mycket duktig och lättsam flicka. Hon har tyckt om skolan och haft lätt för att lära. Jag hoppas innerligt att hon har sluppit lida för sina föräldrars skull…

Arbetade som snickare
Det var bostadsbristen som fick Rolf att flytta till Amerika. Han hade gift sig med sin syssling Jean och de lyckades inte få någonstans att bo. Släkten i Amerika lockade med både jobb och bostad och Rolf sålde sin gitarr för 800 kronor för att få ihop till biljetterna.

Rolf delade sitt liv med Jean i 15 år och fick idet äktenskapet barnen Raymond och Linnéa. Det var under de här åren som Rolf arbetade som snickare i sin svärfars firma.

- Jag jobbade hårt hela dagarna och varje kväll stretade jag på med mina sånglektioner eller sjöng i kör, säger Rolf som 1959 vann det eftertraktade Metropolitanstipendiet. Vid samma tid befann sig också Jussi i Amerika, där han sjöng på Operan i Chicago. Far och son hade inte setts på flera år och en dag bestämde sig Rolf för att hälsa på. Men lille Raymond på armen steg han in på faderns hotell.
- Nu ska vi hälsa på farfar, sa Rolf till Raymond medan han från vestibulen ringde upp sin far.

- När hans fru svarade bad jag att få komma upp och visa min son. ”Det passar inte nu. Jussi kan inte ta emot”, sa hon och lade på luren. Jag lämnade fotografier i receptionen och bad att få dem överlämnade till pappa. Raymond kunde inte förstå vad som hänt. ”Why daddy, why”, frågade han…

Medan Rolf berättar kommer tårarna.
- Pappa ville träffa mig men fick inte. Han var helt enkelt inte stark nog att slå näven i bordet och tala om hur han ville ha det.
Jussi Björling dog 1960 utan att de hade återsetts.

Vänskapen blev kärlek
Rolf Björling gifte sig så småningom med sångerskan Gunnel Eklund. De två levde och arbetade tillsammans under många år innan skilsmässan bröt förhållandet för tio år sedan. Deprimerad och övergiven gav sig Rolf ut på turné med ”Fågelhandlaren”. I ensemblen sjöng också en ung norska som hette Nina Rödsrud.

- Vi trivdes oerhört bra tillsammans och en djup vänskap växte fram. Men jag ansåg att jag inte borde ge mig in i något nytt förhållande. Nina var ju också mycket yngre än jag, säger Rolf.
- Men vi fortsatte att träffas och till sist kunde vi inte vara utan varandra, ler Nina. Det var ändå inte helt utan komplikationer. Rolf kunde vara väldigt nonchalant på den tiden…
- Ja, tänk, säger Rolf. Nina hade bjudit mig på middag en måndagskväll. Men jag fick annat för mig och struntade i att gå dit. Först nästa måndag kom jag, och då kunde jag inte förstå varför hon var så sur!

När Nina och Rolf slagit sina påsar ihop upptäckte hon snart att det inte var någon fördel att vara gift med en världsberömd sångare. Snarare tvärtom!
- Man förlorar en del av sin egen identitet vid sidan av en känd person, säger Nina. Man blir alltid en del av vad HAN gör. Jag blir aldrig sedd som en självständig individ så länge Rolf står främst.

Och Rolf fyller i:
- Vi ses som ett sångarpar av de flesta och uppträder nästan alltid tillsammans. Det är förstås underbart roligt, men Nina är värd en egen karriär. Jag skulle önska att folk fick upp ögonen för hennes vackra röst.

Rolf, som ur djupet av sitt hjärta unnar hustrun alldeles egna framgångar, tillägger att hennes armbågar nog inte är särskilt vassa. Sådana kan vara bra att ha i en bransch som deras.

Hemma hos familjen Björling i Täby-villan bor förutom 11-åriga dottern Camilla också treåriga collien Robin.
- Vi skaffade hunden när jag skulle åka på en lång turné, säger Rolf. Nina ville inte vara ensam och vi tyckte att en hund kunde vara ett lämpligt sällskap. Vi for till en kennel och Camilla satte sig ner på golvet. Robin kom fram direkt och klättrade upp i hennes knä. Hon klappade honom försiktigt och han somnade som en stock. Den valpen kunde vi förstås inte motstå…

Mångsysslaren Rolf Björling är även keramiker. I det stora dubbelgaraget snurrar hans drejskiva mest varenda kväll. Sina alster bränner han i en alldeles egen 200-liters ugn. Han har till och med vissa funderingar på att börja sälja keramik.
- Jag har utvecklats och mognat väldigt mycket de senaste åren tack vare Nina, säger Rolf till sist. Vi har det så fint tillsammans. Om Vår Herre skulle ta hem mig i morgon dag skulle man kunna summera att jag fick tio riktigt lyckliga år. Tio lyckliga år med Nina.

Läs mer om Rolf Björling här och här och här 

Läs mer om Jussi Björling här och här och här

Hemmets Veckotidning

Nr 46, 1991

Pappa vet inte hur mycket jag saknade honom efter skilsmässan…

Fram till 15 års ålder var pappa en oerhört betydelsefull person för mig, säger Reymond Björling eftertänksamt. Han var bäst, störst och starkast av alla. Det fanns helt enkelt ingen så bra som min pappa. Han var min stora idol och jag sprang efter honom överallt.

Reymond talar oerhört försiktigt. Han har grubblat mycket på sitt förhållande till pappan och den övriga familjen. Gång på gång upprepar han hur mycket han älskar sin far, operasångaren Rolf Björling.
- Mina föräldrar skildes och pappa bildade ny familj. Då bröts tyvärr vår fina kontakt och jag kände mig ofta som en främmande fågel i hans nya värld.

Det var inte lätt att besöka honom och hans fru. Förlusten var mycket svår och jag saknade honom oerhört. När jag behövde honom som bäst fanns han helt enkelt inte där. Visst höll vi kontakten men han var inte vår längre.

Jag älskar honom verkligen mycket men på ett annat sätt nu än förr. Vi har fått en ny relation och blivit kompisar i stället.

Reymond är född i Amerika dit Rolf och hans första hustru Jean flyttade sedan släktingar hade berättat om lediga lägenheter och välbetalda jobb. Rolf arbetade som snickare om dagarna, tog sånglektioner om kvällarna för att sedan åka hem till Sverige och debutera.
- Det var på 50-talet och jag minns att pappa hade en stor svart Packard. Jag var tre år och fick sitta i hans knä och köra. Vi blev visst stoppade av polisen till och med, om jag minns rätt.

När Rolf debuterade i ”Madame Butterfly” fick sexårige Reymond spela det lilla barnet Trubbel.
- Det var en lycklig tid, säger Reymond. Vi hade en liten lägenhet och jag var alltid trött. Det har mamma berättat. Det blev både sena kvällar och mycket uppståndelse kring mig på teatern och så skulle jag ju hinna med att leka också.

Senare bodde familjen en tid i Skåne och Reymond berättar hur han och Rolf tog motorbåten och for ut på sjön för att lägga nät och hur de byggde om hönshuset till gäststuga. När de sedan kom till Stockholm tillbringade de sin tid med att åka bil…
- Vi åkte runt mellan pappas olika engagemang. Det kunde bli tre konserter och 150 mil på en dag och hela familjen följde med. Men det var, som sagt, före skilsmässan…

Det är pappas förtjänst att jag började sjunga, säger han stolt och berättar hur han prövade sig fram inom olika yrken innan Rolf till slut en dag tog honom med till en sångpedagog.

Han försökte aldrig pressa mig trots att han förstod att jag borde bli sångare. Det är lite märkligt med vår familj. VI män är alla tenorer. Först var det farfars far David, sedan Jussi, därefter pappa och nu jag själv.

Numera träffas vi ofta, pappa och jag, men inte så ofta som jag skulle vilja. Det är jobb och annat pyssel som kommer i vägen. Han har sitt liv och jag har mitt.

Egentligen har vi aldrig talat ut om de svåra åren och han har nog ingen aning om hur mycket jag saknade honom efter skilsmässan. Men jag vet att han tycker väldigt mycket om mig. Det var omständigheterna som gjorde att det blev som det blev och i hjärtat har han alltid funnits kvar. Där inne är och förblir han – min pappa.