Peter Kleinwichs

Allas Veckotidning

Nr 38, 2015

Peters pappa bar på en tung hemlighet

Nu vet jag varför han betedde sig så illa

Peters pappa kunde inte acceptera att sonen hade egna mål med sitt liv.

När Peter valde dansen före pappans företag talade de inte med varandra på flera år. 

- Pappa var en fiende för mig, en man jag inte kände. 

Men när min 93-åriga faster avslöade den mörka familjehemligheten började jag förstå honom...

När dansaren och entertainern Peter Kleinwichs i slutet av sjuttiotalet nådde sina största framgångar hemsöktes han om nätterna av sin döde far som i drömmen var lika föraktfull som när han levde. Vad är det du håller på med, fräste han. Är du inte klok!

– Det var hemskt, säger Peter som dåförtiden var känd som Sveriges förste manlige striptör i en succéshow på Bacci Wapen i Stockholm.

– Jag stod inte ut! Jag sa upp mig och lämnade över jobbet till Lars–Åke ”Babsan” Wilhelmsson. Det var enda chansen för mig att bli fri från min far. Så här efteråt kan jag tycka att jag svek honom. Jag lyckades aldrig duga och leva upp till hans förväntningar.

Peter föddes i Polen 1946 ett år efter krigsslutet. Pappan var jude och ateist, mamman var troende katolik. Det var som upplagt för livliga diskussioner vid middagsbordet. Men kriget pratade man aldrig om. Det var för svårt helt enkelt. De tre barnen kom därför att växa upp i skuggan av något de inte förstod.
– Pappas radikala åsikter gjorde att vi måste flytta. Han avvecklade allt på ett halvår och sa att vi skulle till ett land där folk var snälla och generösa och så rika att alla hade guldklockor. Man kan lägga sin guldklocka på gatan i Stockholm och vara säker på att den ligger kvar nästa dag, sa han. Det lät ju fantastiskt! Vi ville genast åka. Nu har jag bott här i över 35 år utan att ha sett en enda guldklocka på gatan.

Peters pappa öppnade frisersalong på Östermalm. Han upptäckte att det var vanligt med mjäll så han rörde ihop en tinktur kallad Aurentin som skulle hjälpa.

– En dag kom en kund som ville köpa en hel låda. Han hade haft svår psoriasis men blivit hel och fin i huden av tinkturen.

Dagens Nyheter skrev om undermedicinen och ryktet spred sig med vindens hastighet. Det blev rykande åtgång på Aurentin. Plötsligt ville ingen längre ha Skillingarydsalvan som luktade tjära.

– Det stod inte länge på förrän vi hade tillverkning och butiker i både Stockholm och Köpenhamn.

Peter var intresserad av hästar. Det hade han varit sedan han som fyraåring satt på balkongen i Warszawa och tittade ner på hästskjutsarna i stadstrafiken. Men till stallet ett stenkast från bostaden i Stockholm fick han inte gå. De som håller på med hästar är antingen dåligt folk eller överklass, sa fadern. Och du är ingetdera!
– Vi kunde aldrig tala med varandra, han och jag. Han psykade och knäckte mig. Mamma kunde jag heller inte anförtro mig åt. Berättade jag något för henne så visste han det strax och då fick jag stryk i alla fall. Han var en fiende för mig, en man jag inte kände.

Peter blev lärling hos en tandtekniker efter skolan. Där skulle han få ett riktigt yrke, som man sa.
– I mina uppgifter ingick att springa skubb. En dag råkade jag förväxla paketen. Två tandläkare fick fel löständer och jag fick sparken. Så slarvig får man helt enkelt inte vara, sa tandteknikern. Åk ut till Solvalla och sätt dig och glo på alla hästar du drömmer om.

Slokörad gick Peter hem för att berätta vad som hänt men örfilarna uteblev till hans stora förvåning. Du får arbeta hos mig, sa fadern som nu behövde hjälp med företaget.
– Sedan stod jag där från morgon till kväll och fyllde tinktur i små burkar, paketerade och skickade iväg. Min bror skickades till Köpenhamn för att ta hand om filialen där.

Drömde om sin pappa
Peter började ta danslektioner i smyg och debuterade i en föreställning på Intima teatern 1966 utan att föräldrarna ens visste om det. Walter Nicks som tog jazzbaletten till Sverige introducerade honom i spansk dans vilket tog honom till Madrid och danskurser där.
– Min far blev oerhört besviken när jag förklarade att jag inte tänkte ta över familjeföretaget utan ägna mig åt dans. Då hade jag valt bort honom också, sa han. Sedan talade han inte med mig på flera år. Min bror ville inte heller ta över fabriken. Efter pappas död sålde vi patentet. Det sista vi hörde var att tinkturen såldes som någon sorts hundschampo.

Peter utbildade sig till danspedagog vid Danshögskolan och blev snabbt en firad musikalstjärna. Han spelade revy med Kardemumma, filmade med Hasse & Tage, gjorde krogshower och dansade med Cullbergballeten. I flera decennier reste han dessutom runt i Sverige som ambulerande danslärare på högstadiet och gymnasiet. Som sådan lärde han såväl kronprinsessan Victoria som prinsessan Madelene och alla deras kompisar att dansa foxtrot, vals och bugg.
– Victoria var alla tiders! Killarna tjurade och ville inte dansa men hon fick upp dem på golvet allihop.

Mellan varven har Peter också hyrt teatrar och satt upp egna föreställningar. Alltid med humorn som förtecken. Han har dessutom ägnat sig åt något så ovanligt som gatuteater.
– Jag snickrade ihop en låda som scen och blev Stockholms förste gatudansare. Där på lådan debuterade den då 16 år gamla Petra Nielsen. Jag drog runt i hela Europa och showade som Pedro el Polacko. Bland annat steppade jag i en hästdräkt sydd av ABBA–designern Owe Sandström. Den hänger fortfarande i mitt klädförråd och är min livförsäkring nu. Se bara på Abbas gamla kläder. De fraktas ju runt i montrar försäkrade för miljarder!

Peter försonades med sin far något år innan han dog. Familjen hade mark på Väddö i Roslagen och där ville han bygga en stugby.
– Du ska driva den, sa han. Du kan ha både hästar och dansskola där om du vill. Plötsligt hade han accepterat allt han tidigare hade försökt hindra mig från. Men jag ville inte driva företag. Jag ville bara dansa.

En dag när Peter showade i Gamla Stan kom nöjeskungen Hasse Wallman förbi. Bacci Wapen hade gick sämre och Peter föreslog manlig striptease som då var stort i Amerika. Hasse Wallman tände på idén och plötsligt var Peter Sveriges förste striptör och konferencier för en manlig stripshow som lockade syjuntor och möhippor från hela landet.
– Du kan ju inte stå ute på lådan och dansa när det blir vinter, sa Hasse Wallman. Det blir ju kallt!

Krogen fick ett rejält uppsving och Peter tjänade stora pengar men efter fyra år sa han alltså upp sig.
– Jag skämdes och drömde mardrömmar om nätterna. Jag visade rumpan på krogen och fick jättebra betalt men min far fräste åt mig i drömmen. Vad håller du på med? Var det så här du ville ha det? Jag var tvungen att sluta. Det blev för dyrt helt enkelt. Pengar är inte gratis.

Det var en faster i Kanada som gav Peter nycklarna till fadern. Upprörd över förnekarna skrev hon 93 år gammal en släktkrönika om familjens krigsupplevelser.
– Flera av hennes syskon hade suttit i koncentrationsläger och ett av dem hade tagit sig till Sverige med Raul Wallenbergs vita bussar. Min far hade nygift och med ett litet barn på tyskarnas uppmaning flyttat in i Warszawas getto, de kvarter som nazisterna inhägnade 1940 som en uppsamlingsplats för judar inför transporten till förintelselägren.

Peters pappa kunde pendla till sitt arbete om dagarna och en kväll på väg hem stoppades han av en soldat. Är det din familj som ligger där borta? Se till att de kommer bort! Det kan ju inte ligga där!
– Där låg hans älskade fru och deras lilla barn skjutna!

Tyskarna deporterade lass efter lass av judar till förintelselägren och stod 1943 inför den slutgiltiga likvideringen när gettot skulle tömmas. Judarna hade länge anat ugglor i mossen och redan året innan bildat en motståndsrörelse som skickat iväg en spion som återvände med berättelsen om morden i Treblinka. Med insmugglade vapen, bensinbomber och hemmagjorda handgranater ställdes de öga mot öga mot nazisternas artilleri vilket ledde till ett av historiens värsta blodbad.

 
– På en given signal flydde judarna plötsligt åt alla håll med soldaterna efter sig, säger Peter. Min far blev skjuten i armen men lyckades ta sig in i en port och undkomma. Där låg han i mörkret och hörde stöveltrampet utanför. Plötsligt öppnades en dörr och en äldre kvinna vinkade åt honom att komma in. Hon plåstrade om honom så gott hon kunde. Bakom henne uppenbarade sig en ung flicka på 18 år. Hon blev min mor. Det måste ha varit kärlek vid första ögonkastet. Hon blev med barn innan armen var ens läkt.

Med sina nyvunna kunskaper om pappan kunde Peter plötsligt förstå honom bättre. Och när teaterdirektör Jurij Lederman i samband med repetitionerna av ”Judas testamente” för några år sedan uppmanade Peter att försöka försonas med fadern genom att se saker och ting ur hans synvinkel föll pusselbitarna på plats. Av det kom sångtexter som ”Pappa, kan du se mig” som nu finns med i Peters försoningsföreställning Kabaré Prescribé på Teaterstudio Lederman.
– Jag mår bättre nu och kan se min far med vuxna ögon, säger Peter. Jag förlåter honom och hoppas att han förlåter mig.

I dag är Peter en livs levande turistattraktion i Kungsträdgården där han om somrarna lär folk att dansa. När hösten kommer drar han söderut och övervintrar i Fuengirola på Costa del Sol där han showar och lär såväl svenskar som spanjorer att dansa flamenco. Där började han också skriva sina memoarer för några år sedan. Och dem har han skrivit om flera gånger vid det här laget. Till sist har han emellertid bestämt sig för att de ska stanna i byrålådan.

– Varför såra människor om man inte måste, säger han. Jag har turen att få bo i ett land där allt är creme de la creme. Vi bor bra, vi äter god mat varje dag och vi är fria. Jag har fått göra allt inom teatern och jag har lärt tusentals ungdomar dansa. Jag har inget nytt att berätta som somliga sensationslystna författare de senaste åren. Jag har varken knarkat eller legat med kungen.
Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson  

Elliot Media AB:

Peter Kleinwichs 50 år... som dansare.

Memoarer för scenbruk i 2 akter. 

Tankar kring scenlängtan, scenen som flykt till, eller undan annat. 

Om att leva sitt liv, SITT liv på egna villkor.. till vilket pris som helst?

Kabaré Prescribé

Akt 1

Kabaré Prescribé

Akt 2

Svenska Magasinet

på Costa del Sol

Peter Kleinwichs, 61 år: 

Var det en svensk flamencodansör som fällde regeringen?

2008-02-06

Samhällsdebattören, underhållaren, dansaren, stå-up komikern och sångaren Peter Kleinwichs firar i år 40 spanska år. 1968 kom han till Spanien första gången och det blev kärlek vid första ögonkastet.

Av Ola Josefsson

-Kärlek för alltid skulle jag vilja uttrycka det.
Pedro el Polaco, som är hans artistnamn i Spanien, framträdde under en tvåtimmars enmansshow på Restaurant Regina i Fuengirolas småbåtshamn. ”Dansdoktorn” var på bästa humör och gav en och annan känga åt etablissemanget.

Studerade flamenco
Han studerade flamenco hos Mercedez och Albano på den legendariska dansstudion Amor de Dios i Madrid där han lärde sig flamenco såväl som klassisk spansk dans och folklore. Han har stampat till sig två diskbråck – men å andra sidan är det ju sådant man kan leva på, åtminstone i Sverige…
Han har blivit omskriven med en halvsida i Spaniens största rikstidning El Pais. Där blev han kallad ”Pedro el Sueco”. Eftersom han ursprungligen kommer från Polen har ”Pedro el Polaco” blivit hans artistnamn i Spanien. Han har fått silverbuckla, en officiell utmärkelse från spanska statens turistbyrå i att marknadsföra Spanien som kulturland. Hans finns även med i ett ansett spansk flamencolexikon som ende utlänning.
Han har strippat i Stockholm och vid spansknordiska sällskapet i Fuengirola 1987 varpå minst hälften av gästerna satte i halsen.
-Stripteasen gav min stjärt ett ansikte…

Judiska rötter
Peter Kleinwichs ansvarade för firandet då Svenska skolan i Fuengirola hade 20 årsjubileum och han räddade den svenska paviljongen i Sevilla under världsutställningen Expo 1992 då en räkfrossa gick fullkomligt fel och tusentals räkor av en olycklig anledning hamnade på golvet. Pedro grep tillfället iakt och bjöd upp till en eldig sevillanas med borgmästarens hustru i Sevilla för att dra uppmärksamheten till sig, och bort från olyckan med tusentals räkor som flöt ut på golvet.
Han är född i Polen, har judiska rötter, hans pappa var jude och ateist och hans mamma var troende katolik. Det var atmosfär vid matbordet…, som Pedro El Polaco själv uttrycker saken.
-Antisemitism är nationaldrag i Polen. Att vara jude i Polen är som att ha spetälska. På väg till Sverige tog vi omvägen och bodde några månader i Israel. Då hade jag vant mig vid tanken att vara jude. Jag blev populär i Israel, jag var blond, vilket var ovanligt. Några kompisar såg sedan att jag inte var omskuren och så blev jag kallad ”goj” ett judiskt ord för ickejude. Att inte vara jude i Israel är lika illa som att vara jude i exempelvis Polen.

Hur har detta format din uppväxt?
-Väldigt mycket. Jag tappade fotfästet, blev ensam, visste inte var jag hörde hemma. Det har format mig till en ifrågasättande och kritisk person mot överheter och regler, jag har blivit en enstöring, även en artist.

Vad har du för relation till din pappa?
-Han var krävande och fodrande. Inom judendomen förväntar man sig mest av den äldste sonen. Han hade ett framgångsrikt företag som han ville att jag skulle ta över. Men jag ville inte ha något med honom att göra. Nu i efterhand har jag fått veta att han gick igenom väldigt mycket under kriget och jag är imponerad över att han har klarat sig så bra, bildat ny familj och drivit företag. Min far glömde bort att man även måste visa att man älskar och inte bara kräva saker.
-Men ibland blir jag förvirrad som när jag ser dagens generationer som förnöjsamma sitter och får ölmagar i förtid. Är det bättre med kravlös ungdom?
Pedro el Polaco har fått mat, husrum och dricks tack vare att han kan dansa sevillinas. Det lönar sig att dansa…

Du menar att det inte finns något vackrare än flamencomusik?
-Vi har blivit ytliga och glömt rötterna. Flamencon liksom kyrkan har blivit anpassad. Musiken har blivit populärmusik, dåtidens flamenco har blivit urvattnad i vår tid och anpassad till vår tids tycke och smak i stället för att behålla sin egenart. Den riktiga flamencon är en magisk konstart men det glöms bort. Glädjande nog poppar det upp nu och då nya dansare somär hängivna åt ursprunget. Men för att de ska överleva måste de blanda rumba och pop.
-Sevillana är den vackraste och sensuellaste pardansen som jag vet och precis så mycket flamenco som oinvigda orkar med.

Dansen, hur viktig är den för dig?
-Det är a och o. Jag har diskbråck som kommer och går, kan jag inte dansa så ändrar jag personlighet och tappat livsmodet. Jag dansar medan kaffevattnet kokar, jag steppar i hissar och på perronger. Det är ett sätt att uttrycka mig och förhålla mig till tiden.

Kärleken till Spanien är stark och kommer att vara livet ut, men i en intervju i Dagens Nyheter är du ganska kritisk till utvecklingen i Spanien?
-Det som händer i västvärlden i övrigt har kommit ifatt Spanien också. De har sålt sin själ, materialismen griper omkring sig, den egenart som Spanien var kända för for iväg med pesetan, eller kanske tidigare. Det är fullt möjligt att jag som svensk polack bryr mig mera om sevillanas framtid än någon inhemsk spanjor. Jag har följt ferian i Fuengirola exempelvis sedan 1987, det är allt färre som kan dansa och ungdomar tvingas in i casetor med direkt ohälsosam volym på skränmusik.
-Trots reservationer är Spanien som en drog och jag grips av en oförklarlig lyckokänsla varje gång jag kommer hit. Jag har för många underbara minnen som tröst och att leva på.

I din underhållning märks en påtaglig samhällskritik, världen borde gå i terapi, hur sjuk är världen?
-Eller hur sjuk är jag, vem mår sämst, jag eller världen. Jag tillhör en civilisation på dekis. Jag ser ingen framtid om vi inte ändrar och daterar upp oss i tillvaron. Jag har kämpat för vissa saker exempelvis inom pardansen. Vi är drabbade av en annan kultur som islam. Vi är alldeles för flata för att våga hävda vår livsstil. Det finns tuffare krafter som kommer att ta över, kanske är det lika bra.
Han har jobbat på gatan runt i Europa, som artist med början på Odenplan och fick 37 kronor i hatten vid första tillfället. En tjejkompis vid namn Petra Nielsen – jo samma tjej som sedan blev dansare, skådespelare och musicalartist i världsklass – debuterade som scenartist med sevillanas på hans trälåda.
-Hon blev något, konstaterar Peter Kleinwichs…

Du talar mycket om kändislivet, när blir man någonting?
-När jag tog av mig byxorna blev jag riksbekant. Det behövs inte så mycket. När jag tjänade som bäst hoppade jag av strippkarusellen i ande och mening för att inte bidra till dekadansen. Det var dumt gjort, världen blev inte bättre, jag blev bara fattigare. Men strippens betydande inkomster kostade mer än de smakade. Flamencon och all min övriga scenverksamhet med byxorna på är roligare i längden…
Peter Kleinwichs irriterar sig på flumskolan, om kaoset i den svenska skolan. Om kaos på lektionerna, om hur invandrare håller på att sätta hela skolan i gungning.

Berätta om filmen ”Vikarien”?
-Det skulle blivit ett entimmes tvprogram. I stället blev det en långfilm som handlar om flumskolan, vårt förfall och vår civilisations kollaps. Vikarien sändes fredagen före valsöndagen i september 2006. Kanske var det jag som fällde den förra regeringen. Socialdemokraterna har förändrat vår syn på auktoritet i all välmening, men ack så tokigt. En fatal björntjänst, helt att jämföra med de steriliseringsprogram de genomförde tidigare.
-Muslimska kvinnor och män får inte ta i varandra, de umgås inte, man tar bara i sin hustru. Hur ska jag undervisa över kulturgränserna i exempelvis pardans när de inte får ha fysisk kontakt. Jag lär dem danssteg då är alla med, men när jag kommer till dansfattningar då lämnar samtliga muslimska tjejer salen. Det är en frontalkrock som inte skolverket har kontroll över.
-Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen, sa William Shakespeare. Vad jag känner för Hamlet, säger Pedro el Polaco avslutningsvis.
Fotnot. Peter Kleinwichs planerar för en turné under temat ”Mina 40 spanska år” på Costa del Sol i mars. Läs mer på: www.dansdoktorn.com

Ombytta roller. 

Vid Svenska Magasinets 15-årsjubileum stod Pedro el Polaco för underhållningen och intervjuer

Efter showen blev det en svängom med publiken. Här är det förra spanskläraren på Svenska skolan i Fuengirola, Doña Maria Luisa Leon Martin som blir uppbjuden av Peter Kleinwichs

Liselotte Divelli

Allas Veckotidning

Nr 32, 2009

Liselotte och hennes fästman rånade en närbutik

Fängelsestraffet blev min räddning

Övergreppen i barndomen gav ett turbulent liv.

Det hela slutade med skilsmässa, kriminalitet och fängelse.

Nu har Liselotte lämnat kaoset bakom sig och ägnar sig åt att skriva böcker och plocka svamp.

En stor del av 41-åriga Liselotte Divellis liv har präglats av kaos och turbulens. 

Sexuella övergrepp i barndomen satte agendan. 

När hon i dag berättar om kärleken och männen i sitt liv säger hon, att hon ofta har dragits till farliga män. 

De snälla och beskedliga har oftast tråkat ut henne. 

Hon kallar sig dessutom promiskuös i den meningen att hon sällan eller aldrig har kunnat tacka nej. Sexuellt har hon tagit för sig helt enkelt.

 
- Den som blir våldtagen som barn förlorar sin integritet, förklarar Liselotte. Min kropp har helt enkelt aldrig varit min.

Övergreppen inträffade någonstans i Dalarna när Liselotte var i tvåårsåldern. Förövarna var manliga släktingar som ibland satt barnvakt. 

Det upphörde när hon var tre och ett halvt år gammal, för att familjen flyttade till Stockholm. 

Liselotte var så liten då att övergreppen föll i barmhärtig glömska. Hon växte upp till en tämligen orolig tonåring utan att ens själv förstå varför.
- Jag har alltid varit envis, arg och rastlös, säger hon. Jag har orsakat konflikter och fått skulden för mycket vare sig det var mitt fel eller inte. Ibland har jag undrat om folk omkring mig tror att jag tål hur mycket som helst.

Liselotte gifte sig med en snäll och ordentlig man när hon var 22 år gammal. De flyttade till Åkersberga och han började på polishögskolan. Hon födde i rask takt deras tre efterlängtade barn. Att yngste sonen föddes med svårt hjärtfel var ett stort trauma men en stor operation räddade honom till livet.
- Vi var unga och trodde på framtiden, säger Liselotte. Då klarar man allt. Men rätt snart började det kännas som att vi lekte mamma, pappa barn. Vårt äktenskap var liksom inte på riktigt.

Dubbla liv
Liselotte tröttnade och tar skamset på sig skulden för skilsmässan 1995. Maken var så snäll att hon blev elak. Så här efteråt kan hon bara konstatera att hon inte riktigt var sig själv.

De gick skilda vägar med delad vårdnad om barnen när hon just hade fyllt 28 år. 

Maken var fyra år yngre och nykläckt polis.

Livet delades in i mammaveckor och pappaveckor och barnen flyttade fram och åter. 

 
- När det var mammavecka var jag en hårt dubbelarbetande småbarnsmor, säger Liselotte. När barnen var hos sin pappa roade jag mig på Stockholms inneställen. Min mamma har alltid sagt att den som sitter hemma och super i sin ensamhet är alkoholist. Därför gick jag ofta på krogen. Det var en destruktiv tid i mitt liv med mycket alkohol och många karlar.

Liselotte arbetade med att göra pastasallad och smörgåsar till sjukhus och ICA-butiker om nätterna. Lönen var bra. Liselotte kunde snart köpa ett hus till sig och barnen.
- Jag blev utmanövrerad av en som ville åt mitt jobb. Sedan fick jag jobba dagtid istället. Det minskade min lön med 4000 kronor per månad. För att kompensera det började jag servera för ett bemanningsföretag. 

- Jag vet vad det innebär att vara fattig. Vid ett tillfälle tvingades jag till och med sälja ett smycke jag fått av min mamma för att kunna köpa mat.

När Liselotte har hunnit så långt i sin berättelse trillar tårarna. Hon klappar hundarna Lilia och Clara som ligger under köksbordet vid hennes fötter medan hon samlar sig.
- Skilsmässan och lillkillens hjärtfel pratar vi egentligen aldrig om, förklarar hon. Det gör för ont.

Det började ryktas om att Liselotte drack för mycket. Hon blev arg först men fick samtidigt en riktig tankeställare. Det nya huset långt ute på landet blev hennes räddning.
- Jag fortsatte att gå på krogen men blev tvungen att ta bilen in till stan. Plötsligt fick jag en ursäkt att inte dricka. Det var en stor befrielse!

Liselotte träffade så småningom den man som hon i boken ”Kampen om Kaos” kallar Ove. Hennes bil behövde repareras inför en besiktning och han ställde upp.
- Han bestämde sig för mig direkt, säger hon. Han var inte riktigt min typ men han invaderade mig. Jag hade inte en chans att stå emot.

Ur askan i elden
Det var en kväll när de brottades på skoj i soffan och han höll fast henne som minnesbilderna från barndomen vällde fram. Efter en lång och smärtsam process som sedan följde, började Liselotte förstå vad som hade hänt och varför hon alltid varit så rastlös och orolig.
- Jag konfronterade en äldre släkting som bekräftade alltihop. Mina föräldrar och syskon hade lite svårare för att ta det till sig. Det var och är fortfarande helt enkelt för hemskt.

Liselotte fick alltså inte den bekräftelse hon hade behövt från föräldrar och syskon för att kunna gå vidare. I stället bröts kontakten.
- Jag var så ensam, säger Liselotte. Den ende som orkade lyssna var Ove. Han blev mitt allt. Hos honom kände jag mig trygg. Men den psykiska smärtan gjorde kroppen sjuk. Jag fick ont överallt och utreddes under ett par år för misstänkt MS.

Ove visade sig vara såväl manipulerande som dominant och mästrande.
- En kväll när vi satt vid matbordet och åt ringde telefonen. Jag gick och svarade men avslutade samtalet efter en kort stund. ”Du bad inte om lov”, sa Ove förebrående när jag kom tillbaka. Va?! Jag förstod ingenting. ”Du svarade i telefonen utan att be om lov”, förtydligade han. Jag trodde inte mina öron. Sedan gick det snabbt utför. I slutet av vårt förhållande gjorde jag inget annat än bad om lov.

Ove var djupt involverad i grov kriminell verksamhet. När han sommaren 1998 flyttade in i hennes hus började det knäppa konstigt i telefonen. Människor hon aldrig tidigare hade sett började stryka omkring utanför huset och på vägen åkte bilar med infällda backljuslampor förbi.
- Det var krim, förklarar hon. Såväl jag som barnen hade livvakter och stod under organisationens beskydd. Det var jättesjukt. Samtidigt var det berusande.

Fyra gånger misshandlade han henne. Hon hade helt enkelt stått i vägen för hans utbrott. Ändå var hon destruktiv nog att vilja vara med.
- Jag lärde mig allt om den undre världen. Han fick mig att tro att jag var lika svart i själen som han.

I februari 1999 rånade Liselotte och Ove en Seven-Eleven-butik på Södermalm. Det var strax före stängningsdags och Ove lade en pistol på disken framför den vettskrämda kassörskan. Hon gav honom de tusenlappar som fanns i kassan, varpå de gav sig iväg. En stund senare greps de i sin flyktbil av polisen.
- Det var fruktansvärt pinsamt att stå där med handbojor, säger Liselotte. Jag trodde att jag var jättehård men det var jag inte. Vi togs till Södermalms polisstation för förhör och polisen spelade på kärleken till barnen. ”Om du erkänner får du åka hem och ingen kommer att få veta vad som hänt.” Två veckor senare dömdes vi till 1,5 års fängelse vardera. Vi överklagade men hovrätten fastställde domen. Tio månader senare började jag avtjäna mitt straff. Under fängelsetiden tvingades jag sälja mitt hus. Jag gjorde slut med Ove och bytte efternamn. Mina barn var sex, sju och nio år gamla.

Skrev om kaoset
Liselotte placerades på Färingsö kvinnoanstalt på Ekerö utanför Stockholm tillsammans med ett 40-tal andra kvinnor dömda för såväl småbrott som mord. Liselotte lärde känna dem alla.
- Man går upp och ned i korridorerna, tittar på tv, dricker kaffe och lyssnar på skvaller. Stämningen är dålig och det är fruktansvärt trist. Jag tränade varje dag, började röka och blev diskriminerad för att jag inte var narkoman. Den som inte knarkar är liksom inte att lita på. Jag blev till och med anklagad för att vara infiltratör eftersom ex-maken var polis.

Ex-maken såg till att barnen hälsade på sin mamma varje vecka. Hon fick dessutom permission för att kunna vara med på barnens skolavslutningar. Det mesta av straffet handlade om förvaring. Så småningom fick hon frigång och kunde plugga på Komvux. Till slut släpptes hon den 24 januari 2001 efter 366 dagar bakom galler.
- Det var då den verkliga kampen började, säger hon. Kampen för ett normalt liv tillsammans med barnen.

Idag är Liselotte djupt tacksam över att hon greps och fick möjlighet att börja om på nytt. Annars hade hon nog sjunkit ännu djupare ner i det kriminella träsket, tror hon. I dag bor hon och hundarna med barnen på halvtid i en trerumslägenhet i Åkersberga. Hon har sjukbidrag på grund av fibromyalgi, ägnar sig åt att skriva och plocka svamp när sådan finns. Sällan eller aldrig går hon på krogen. Inte heller söker hon en ny livspartner. Om det är meningen att hon ska möta sin drömprins en dag så kommer hon att göra det ändå, resonerar hon.

Liselotte bestämde sig under anstaltstiden för att göra verklighet av en gammal författardröm. Hon ville berätta om undanträngda barndomsminnen, om hur det är att bli manipulerad av sin älskade och om den fasansfulla fängelsetiden. Resultatet blev ”Kampen om kaos” med polisens bild av den efter rånet gripna Liselotte på förstasidan. Hon gav ut den i höstas med hjälp av Recito förlag. All försäljning sker på internet. Boken blev genast uppmärksammad och omskriven. Första upplagan såldes slut på ett litet kick och följdes av en andra. Nu ligger även romanen ”Baneman” eller ”Samtal med en mördare” klar för tryck. Den handlar om sånt hon sett och varit med om - eller bara hört talas om - under åren på tröskeln till den så kallade undre världen. En tredje bok är dessutom på gång.

- Jag hoppas få ut mina böcker på ett riktigt förlag, säger Liselotte. Det skulle kunna vara början till ett bättre liv för mig. Skriva kan jag ju göra trots min sjukdom. Och författare är jag ju redan. Jag behöver bara bli utgiven.
Monica Antonsson

Tidningen Kanalen 13 juni 2023

Caroline af Ugglas

Allas Veckotidning
Nr 6, 2007

Caroline af Ugglas ångrar inte att hon valde kärleken

Om jag inte gift mig med Heinz hade jag varit baronessa

Caroline af Ugglas passade adlrig in i den välbärade uppväxtmiljön i Djursholm.

Inte förrän hon hörde Janis Joplin första gången kände hon att hon hittat hem.

Från rockrebell till Melodifestivalen kan steget tyckas långt, men Bert Karlsson fick Caroline att tänka om...

Hon är ingen dussinmänniska direkt. Caroline af Ugglas, 34, har sin egen personliga stil. Den som en gång har sett henne framträda glömmer det inte. 

Hon är emellertid inte bara sångerska. Hon är konstnär och körledare för folk som sjunger hellre än bra också. Det sistnämnda har hon gemensamt med mamma Yvonne af Ugglas. 

Det var hon som startade de första alla-kan-sjunga-körerna när det begav sig. För henne gäller visa och musikal. För Caroline gäller rock och pop.

– Det viktiga är att må bra, säger Caroline. När man sjunger vibrerar glädjecentrat i hjärnan och man blir lycklig. Det gäller att sjunga på sitt eget sätt. Har man bara attityd och ger allt, så blir resultatet bra. Det behöver inte vara så jäkla präktigt. Sång är kort och gott friskvård.

Trodde han skämtade
Själv är hon idolen Janis Joplin trogen sedan tidiga tonåren. Hon fick en platta med kultsångerskan i present och kärleken var ögonblicklig. Att Joplins låtar blev symbol för den knarkliberala hippierörelsen har inget med Caroline att göra. Joplin nådde världsrykte för sin explosiva stil och spruckna stämma. Caroline blev lika bra fast utan knark. Och efter att i alla år ha gjort Joplin på engelska har hon nu gett legenden nytt liv genom att översätta och spela in hennes låtar på nytt. Tanken känns hopplöst mossig. Joplin dog trots allt av en överdos heroin redan 1970. Caroline var inte ens född. Men omvärlden slås av häpnad. "Janis Joplin på svenska" är så fräsch att den luktar genombrott.

Den framgången kombinerar Caroline med att ställa upp i Melodifestivalen. Att hon är gravid med sitt andra barn sätter inga käppar i hjulen. Hon är i ropet som aldrig förr och syns just nu överallt. Bland annat gör hon succé som författaren Göran Häggs parhäst i "På spåret".

– Det var Bert Karlsson som fick mig att satsa på Melodifestivalen, säger hon. Vi medverkade i Folktoppen tillsammans och han tyckte, att jag borde vara med. 

Jag trodde förstås att han skämtade, men han skickade mig några låtar. De var alldeles för enkla och banala, så jag tackade nej. Han hade emellertid sått ett frö. Jag insåg att jag ville vara med och tävla. 

Vi slog oss ner runt matbordet Mattias Torell, min sambo Heinz Liljedahl och jag. Resultatet blev "Tror på dig" som är en schlagerfierad Joplin på svenska. Vi blev både glada och chockade över att den kom med.

Caroline kommer från det välbärgade Djursholm strax norr om Stockholm. Hon passade emellertid inte riktigt in, så hon gick sin egen väg och flyttade tidigt hemifrån. Det blev några oroliga år för föräldrarna, när hon studerade dramatik och sjöng rock i olika källarband. Inte för att hon var otrevlig på något vis, utan för att hon ständigt tänjde sina gränser. En symbol för det är en snubblande Herr Gårman hon har tatuerad på armen.

– Det är okej att snubbla, bara man inte tappar fotfästet utan reser sig igen, säger hon. Man måste vara rebell för att bli rocksångerska. Speciellt om man heter af Ugglas och kommer från Djursholm. Alla mina kompisar tog studenten. Jag hade inte den rätta motivationen.

I tonåren låste hon dörren till flickrummet, höjde volymen på stereon och sa att hon gjorde läxorna. I verkligen målade hon med akrylfärger och hade en gömma, där teckningarna låg på hög. Då hade hon inte en tanke på att bli konstnär. Det är alldeles för ensamt, säger hon.
– Att teckna är det svåraste. Men det kan man lära sig. Det finns teknik för det likaväl som för sång. Så jag skärper mig, när jag tecknar. Sedan kommer färgläggandet som är så härligt. Då slappnar jag av, målar och njuter.

Carolin är glad att hon hoppade av skolan. Hade hon pluggat vidare, så hade hon fått sämre betyg än hon förtjänade.
– Jag passade aldrig i skolan, så jag skolkade och fick dåligt samvete. Och det är ju inte kul att ha.

Föräldrarna fick aldrig riktigt reda på, hur illa det var ställt med skolgången. Hon skrev själv sina sjukintyg och avslöjades aldrig. Med facit i handen kan de skratta åt det tillsammans.

Adlig släkt
En liten koll på internet ger vid handen att Carolines släkt har sina rötter i Falun. Ugla hette den, innan den blev adlad 1772. År 1795 blev den friherrlig som släkt nr 311 med vapen och allt i Sveriges riddarhus. Men om sånt vet Caroline ingenting. Så hon ringer sin pappa baron Carl af Ugglas och frågar. En stund senare konstaterar hon, att hon faktiskt inte har någon titel alls.
– Jag har ju gift mig med en helt vanlig kille. Annars hade jag varit både baronessa och friherrinna. Men vem bryr sig? Inte jag. Jag har världens finaste man! Det är det viktigaste.

Caroline och Heinz träffades i studion, när hon skulle spela in sin första platta 1997. Han var hennes producent och de blev bästa vänner. Mer var det inte tal om då. Han var gift och hade barn.
– När vi gjorde andra plattan, kunde vi inte längre tygla våra känslor. Det blev en väldigt problematisk tid, innan vi väl fick varandra. Det är åtta år sedan nu och vi har det fortfarande lika fint tillsammans. Vi respekterar varandra, jobbar mot samma mål och är tillsammans nästan jämt.

För sex år sedan kom dottern Eddie Lee till världen. Hon är ett rågblont litet yrväder som ropar hej, när hon kommer hem från dagis och gör en kullerbytta i soffan. Luggen hänger som en gardin framför ansiktet. Det är ett under, att hon ser något alls.
– Med Eddie Lee blev jag vuxen, säger Caroline och fäster upp den bångstyriga luggen med ett hårspänne.
– Nu har jag lärt mig make up också. Inför presskonferensen av Melodifestivalen köpte jag smink för första gången i mitt liv. Jag har blått och grönt nagellack och en kräm som tar bort mörka ringar under ögonen. Jag har grön kajal och genomskinligt glitter att måla ovanpå. Och så puder förstås som gör att man ser lite mer vuxen ut.

Att hörnet av hennes ena framtand består av vitt guld är ingen gimmick. Caroline trillade ur barnvagnen som liten och tanden gick av. Den lagades med porslin men som tonåring trillade hon av moppen och då var det klippt igen.
– Jag bestämde mig för att fylla igen gluggen med något hållbart. Dessutom blev det personligare så.

Ma Oftedal vigde
Heinz flyttade småningom hem till Caroline i Ugglero i Kungsängen, där familjen har ärvt en egendom med flera hus efter hennes farmor. En slingrande grusväg som leder dit och det gröna, fyrkantiga huset av glas och betong syns på långt håll. Bottenplanet har tre sovrum och ett lekrum med kristallkrona. Här har såväl Caroline och Heinz som Eddie Lee och hans elvaåriga dotter Olivia sina sovrum. En trappa upp går kök, arbetsrum och vardagsrum i ett över hela våningsplanet. En trappa, som också utgör etagets enda innervägg, leder upp till takterrassen.

– Vi låg i sängen och pratade om hur vårt nya hus skulle se ut. Plötsligt kom vi på, att vi ville ha en takaltan. Vi gifte oss där uppe för tre år sedan, när huset stod nybyggt och klart. Det var lite oroligt med 150 gäster där uppe. Tänk om taket hade rasat in! Ma Oftedal vigde oss och Eddie Lee var tärna. Himlen sprack upp och släppte fram solen just då. Annars regnade det mest den sommaren.

Caroline berättar om sina systrar att de inte är fullt lika rebelliska som hon. Den ena är lärare och den andra förväntas bli läkare. Det passar Caroline som säger sig vara hypokondriker.
- Jag vill gärna ha en doktor att ringa till, när jag en vecka om året tror, att jag är döende.

Hon skattar gott men skämtet har ett stänk av allvar. Caroline oroar sig ständigt för vad som kan hända. Likaså inbillar hon sig lätt, att hon är sjuk.
– Jag avskyr att höra talas om folks sjukdomar. Samtidigt lyssnar jag ivrigt. Ja, jag ligger riktigt och marinerar mig i dem. Har jag ont i huvudet några dagar, börjar jag tänka på hjärntumör. Nu när jag är gravid, funderar jag mycket på havandeskapsförgiftning. Jag läser läkarböcker och kan en hel del om sjukdomar. Men så länge man har insikt om, att det faktiskt är inbillning, så är det okej. Då kan man skratta åt det.

Personlig stil
Caroline tror att hennes oro har sina rötter i mamma Yvonnes vana att sätta upp små lappar ned visdomsord överallt.
– Så fort man öppnade en skåpdörr möttes man av dem. "Ät morötter så slipper du cancer" kunde det stå. Eller "Sola solarium är livsfarligt". I dag skriver hon bara lappar åt pappa. "Sänk ditt blodtryck", står det på kylen. "Tag det lugnt med majonnäsen". Jag har gjort samma sak till Eddie Lee. Jag hängde upp ett tidningsurklipp om ett barn som blivit biten av en hund. Hon måste lära sig att ha respekt för hundar. En vacker dag är den lekfulla valpen inte längre en valp.

Caroline tar oss med till hagen, där hästarna Prince och Kornea står och väntar på mat. Hunden Rita skuttar kring hennes fötter och vi går vidare till hennes konstnärsateljé, där hon målar tavlor och lyssnar på talböcker. Stilen är personlig och lätt att känna igen. Caroline målar stora, kraftfulla och muskulösa figurer. Det är hästar, hundar, kossor, fiskar, vackra damer och lantbrukare som vänder baken till. Det är bananer med hundögon och paprikor med hästögon eller tvärtom. Tilltalande är det i alla fall.
- Jag beskriver min konst som antidepressiv. Tanken är att man ska bli glad av att hänga mina tavlor på väggen. Konst hänger ju uppe hela tiden. Och då vill man ju bli påmind om något trevligt!
Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson  

Oklart vilken tidning

Uppdaterad 13 februari 2008, 13:30.

Caroline af Ugglas: "Jag var totalt orädd inför döden"

Du är körledare, programmakare, sångerska, konstnär, hästtokig och tvåbarnsmamma – hur hinner du med allt?
- Med babyn är det svårt och jag har lite dåligt samvete hela tiden för att jag till exempel inte målat på några månader. När jag har kör är Otis med sin mormor - vi får extremt mycket hjälp från henne. Ibland tar också extrafarmor – grannen – Otis på en promenad.

Att vara en bra mor är en balansgång, menar Caroline.
- Jag tror inte att det är bra att bara läsa sagor, gå på badhus och fullständigt glömma bort sig själv. Man får inte kväva sig själv, utan göra saker som gör en till en lycklig mamma. De här grejerna måste mötas och man får be till husguden att det ska gå bra.

Ett snack med husguden tar Caroline tio minuter varje kväll. Då försöker hon påminna sig om att vara en bra förebild för sina barn.
- Jag vill lära dem att älska sig själva och att älska andra. Att lära känna och tycka om olika slags människor och att inte idolisera folk för att de är balla. Utseendefixeringen är värre än någonsin just nu.

Men hon skulle inte förbjuda barnen att titta på idol-program.
- De måste få göra som sina vänner och alla tittar ju på de där programmen. Men min dotter är inte alltid så intresserad. Jag försökte med att vi skulle titta på Melodifestivalen i helgen och efter en halvtimme gick Eddie iväg för att hämta en bok. Någonstans är det ganska sunt, tycker jag. Bolibompa och Hjärnkontoret däremot, det är bra grejer.

Hur hinner man med att vara kreativ i vardagen?
- Det gäller att inte göra en så stor grej av det. Är man en kreativ person bemöter man olika situationer med ett kreativt sinne. Man kanske sjunger eller målar. Att titta på andras tavlor och diskutera dem är också bra. Att vara konstnärlig innebär att få utlopp för sina känslor.

När Caroline var liten utsatte hon sig ofta för olika faror och hennes mamma fick leva med hjärtat i halsgropen.
- Jag var totalt orädd inför döden. Det var väl en uppmärksamhetsgrej. När föräldrarna grinar för att man dinglar med benen utför en fjord har man ju deras maximala uppmärksamhet. Visst kan man skrämma barnet till att inte göra sådana grejer, men för mig blev det nog ännu mer spännande då.

Caroline är tacksam över att dottern ännu inte uppvisar några sådana tendenser.
- Eddie är ganska orädd, men hon har självbevarelsedrift. Sen har de Heinz, världens räddaste man, att brås på.

Caroline har ibland blivit irriterad över att ständigt kallas ”bohemen”.
- Vad är egentligen en bohem? Slarvig kan jag vara och det kan vara lite stökigt hemma, men det är ju inte så farligt.

Regler gillar hon däremot inte.
- Jag hatade att mina föräldrar sa ”det är en principsak”. Det ska jag aldrig säga. Alla tillfällen är unika och det går alltid att diskutera sig fram till den bästa lösningen.

Men en regel som hon inte tummar på är tandborstningen vid läggdags.
- Jag har själv brutit mot den regeln och haft mycket hål i tänderna. Det är inte roligt och det blir dyrt i längden. De ska sköta sina tänder.


Allas Veckotidning
Nr 16, 2009

Caroline af Ugglas ställer upp för barnen

När jag gör gott fylls hjärtat av kärlek

"Snälla, snälla" sjunger hon i Melodifestivalen. Och detta att vara snäll är något Caroline brinner för. 

I år hoppas hon att vi ska köpa massvis av majblommor och därmed hjälpa barn som har det svårt. 

Själv gör hon mer än då. 

För 102:a året i rad ska omkring hundratusen mellanstadiebarn sälja vårens rödgröna majblomma. Under tre intensiva veckor kommer de att knacka dörr och förmå oss att köpa såväl nålar som kransar till förmån för barn som har det sämre. Redan nu står det klart att de kommer att dra in omkring 50 miljoner kronor till Majblommans Riksförbund som fördelar pengarna på lämpligt sätt. Barn hjälper barn. Det är själva tanken.

Till kampanjen hör att en konstnär varje år skänker en målning som förvandlas till affisch och sprids över landet av de 700 lokalföreningarna. Årets konstnär är Caroline af Ugglas, 36, som klädd i vit tröja, rutig kjol, röda strumpor och vita platåskor på förbundets hemsida gör segertecknet till alla som vill vara med och sälja majblommor.
- Det kändes självklart att tacka ja när Majblommans Riksförbund ringde, säger Caroline där hon sitter framför datorn vid sitt stora matsalsbord hemma i Kungsängen.
– Jag sålde majblommor redan som barn och nu får jag en chans att bidra även som vuxen. Det känns bra och väldigt hedrande.

Skilsmässor och gråt
Caroline bjuder på te kryddat med kanel, ingefära och anis. Hon kallar det "Sweet harmony" och sötar det med honung. Samtidigt berättar hon om melodifestivalen som hon tagit till sitt hjärta. Första gången blev hon övertalad av Bert Karlsson att ställa upp. Året var 2007 och hon hade just kommit ut med "Joplin på svenska". Skivan, som på bara en vecka sålde guld, låg länge i topp på försäljningslistan. Nu hoppas hon på samma framgång för plattan med årets melodifestivalbidrag "Snälla, snälla". Maken Heinz Liljedahl har skrivit musiken och hon har själv knåpat ihop texterna.
– De har hög gråtfaktor, avslöjar hon. Vi är i den åldern nu att många av våra vänner skiljer sig. Jag får ofta fungera som psykolog åt mina kompisar så det har varit lätt att skriva råa, nära och äkta texter. Många har kommit till efter dagar av gråt när jag känt mig tvungen skingra mina tankar.

Dottern Eddie Lee, 8, är i skolan och sonen Otis, 18 månader, är på dagis. Caroline har därför några timmar för sig själv mitt på dagen. Det är då hon målar, sköter bokningar och ger intervjuer.

 
– Barn är egentligen det enda viktiga i livet, konstaterar hon. Som mamma har man verkligen en äkta uppgift som betyder något. Men det är precis som alla säger. Ett barn är inget barn och två barn är många barn. De tar mycket tid.

Caroline berättar att det går bra för Eddie Lee i skolan men att lille Otis drömmer mardrömmar och vaknar en gång i timman varje natt.

- Han ser sig omkring och somnar om efter att ha konstaterat att vi är där. Det gör att vi vaknar och får sömnproblem. Heinz och jag turas om att sova. Bäst är när hans 14-åriga dotter Olivia är här. Då får vi sova hela natten. Otis sover gärna med henne och hon vaknar inte av hans skrik.

Caroline bär sina vita, kraftiga platåskor med bred silverklack även privat. De är sju år gamla nu och av märket New Rock. Bara en enda gång har de varit hos skodoktorn.
– Jag har ett par exakt likadana som är tre år gamla. De är mina finskor.

I garderoben står även ett par gula och ett par svartvita platåskor.
– Jag förstår inte tjejer som kan gå i högklackat. Själv kan jag inte böja fötterna så. Det gör ont och jag blir vinglig. Platåskor är enda sättet för mig att komma upp lite. Jag är ju så kort i rocken.

Vårdar farmors ring
Hon bär en ring av vitt guld på sitt finger. Frasen "Söta farmor" står graverad på utsidan och "Tänk två gånger" på insidan.
- Min farmor och stora förebild var med om en bilolycka. Hon slog ut tre tänder och fick förstås nya. Men jag fick en ring av guldet i de gamla. Den är en klenod för mig. Jag är väldigt rädd om den.

Släkten är ett särskilt kapitel för Caroline. Det finns gott om kungligheter på pappans sida. Själv föredrar hon konstnärssjälar som Carl Mikael Bellman och Victor Rydeberg på mammans.
- Jag börjar intressera mig lite för mina rötter. Det händer att jag ringer och frågar pappa hur det förhåller sig. Han är som en levande databas. Jag får alltid svar.

Det förr så gröna, kantiga huset beläget långt bortom all ära och redlighet i trakten har målats vitt sedan sist. Väggarna är tjocka som i en betongbunker. Det är knappt att det går att ringa med mobiltelefon. Det platta taket fungerar som solterrass. Utsikten imponerar och vart man ser bor tjocka släkten.
– Det här är vårt drömhus, säger Caroline. Ska vi flytta någonstans måste vi ha ett likadant. Nu har vi byggt till 80 kvadratmeter och bland annat fått större sovrum.

Pengar till de svaga
I bottenplanet har Caroline numera sin konstnärsateljé med perfekt ljus som strömmar in genom stora panoramafönster. Här kom målningen "Rakt in i hjärtat" till för majblommans skull. En annan tavla har hon målat för bröstcancerfonden. Caroline har alltid varit positiv till välgörenhet. Med sin "Kör för alla" drar hon in en halv miljon varje år till Stadsmissionen.
– Vi gör två konserter i Berwaldhallen. Det brukar räcka. Pengarna är öronmärkta för barn. Många tror att Stadsmissionen bara hjälper uteliggare men stan är full av ungdomar utan tak över huvudet om nätterna. De har rymt för att de blir slagna hemma eller för att föräldrarna missbrukar alkohol och droger. Det finns mer misär och fattigdom än man tror.

Caroline har alltid hävdat sin särart och högst personliga kroppsspråk när hon sjunger. Hon är ingen annan lik.
- Jag vet att jag fäktar med armarna, suckar hon. Det kommer automatiskt. Det är inget jag har lärt mig. Jag lever mig in i texten helt enkelt.

Just nu ägnar Caroline nästan 90 procent av sin tid utöver barnen åt musiken. Det som till äventyrs blir över går till måleriet. Så småningom hoppas hon kunna vända på steken och göra tvärtom. Bäst-före-datumet är trots allt betydligt längre för en konstnär än för en scenartist, konstaterar hon och skrollar fram bilden av sin majblommeaffisch på datorn.
– Det är kärleken som strömmar rakt in i hjärtat när man gör något gott för andra, säger hon. Som till exempel att köpa en majblomma. Den liknelsen tror jag alla förstår.
Monica Antonsson

Maja Lundgren

Allas Veckotidning

Nr 36, 2007

Maja Lundgren

räds inte kylan utanför kultureliten

Alla skriver inte så bra som jag

Neapels maffia och Sveriges kulturelit - revirtänkandet är detsamma tycker författaren Maja Lundgren. 

Med hämnd för ögonen skriver hon nu om sina forna kärleksaffärer, en bok som inte lär läsas med blida ögon av alla. 

Hennes tredje bok "Myggor och Tigrar" har just kommit ut. Maja Lundgren, 42, kan därmed kalla sig författare. Sådana titlar är det nämligen noga med. Först efter ett par tre böcker går det liksom an att titulera sig författare. Då är dessutom kritikerrosor att föredra framför höga försäljningssiffror. 

Den så kallade kulturmaffian rynkar alltid på näsan åt skribenter som Jan Guillou, Marianne Fredriksson och Henning Mankell.

– Det förekommer mycket snobberi i den finkulturella klicken, konstaterar Maja och serverar rykande hett kaffe i koppar med rosenmotiv och guldkant. 

Hon lever sparsamt, säger hon. Ja, rent av snålt. Därför har hon köpt kopparna hos Stadsmissionen. På så sätt har hon gått runt ekonomiskt sedan boken "Pompeji" gav en slant på banken 2001. 

Dessutom har hon varit verksam som kulturkritiker och översättare. Grundplåten för hennes privata buffert är ändå hennes royalty för "Pompeji". Det har emellertid haft sitt pris.
– Lyckas man nå ut till en större publik, har man diskvalificerat sig i kulturmaffians ögon. Fint ska det vara. Fint och fattigt. Det finns en väldig avund inom eliten mot dem som lyckas tjäna en slant.

Bittra kärlekshistorier
Maja är uppväxt i Bromma med föräldrar verksamma som översättare och litteraturkritiker. Tre äldre systrar kom att ägna sig åt annat, medan Maja oemotståndligt drogs mot litteraturen. Bara elva år gammal ville hon bli författare.
– Jag skrev sagor och romantiska berättelser. Så kom Bugsy Malone, en barngangsterfilm om två gäng i New York under förbudstiden som drabbar samman med gräddmaskingevär. Den inspirerade mig att skriva långa romaner om gangsters. Det hamnade i byrålådan förstås och där ligger det kvar än i dag.

Familjen bodde i Rom ett år. Föräldrarna kunde lika gärna översätta böcker där som här. Fjortonåriga Maja gick i engelsk skola och lärde sig italienska på köpet.

– Livet där var väldigt annorlunda. Sverige var det stillsamt och idylliskt på den tiden. I Rom var det bullrigt och otryggt men samtidigt väldigt spännande.

Väl hemma igen for hon med viss regelbundenhet till Italien för att hälsa på. Hon studerade till och med vid universitetet i Perugia, innan hon tog sin fil kand vid universitetet i Uppsala. 1993 var det dags. Hon for till Paris och skrev "Sprickan i ögat", en psykologisk thriller om förälskelse och besatthet.

Berättelsen var hennes egen. Som ung wannabe umgicks hon i de litterära kretsarna och förälskade sig i en av de stora svenska författarna. Hon bländades av hans lyskraft och han var inte sen att utnyttja situationen. Några veckor senare lämnade han henne för nästa offer.
– Jag kände mig lurad och kränkt. Speciellt som han gick ut i media och sa, att han tänder på 13-åringar. Boken blev en slags uppgörelse med en kultfigur som jag möjligen var kär i.

Den gången var han namngiven - som nu i tredje boken. Ändå tog han illa vid sig. Kritikerna jublade men upplagan förblev liten. Det innebar att Maja behöll sin plats i de fina kretsarna. Det innebar också att hon behöll jobbet som servitris för sin försörjning. Hennes penna hade emellertid fått fart, så hon började skriva i ett antal tidskrifter. Som grädde på moset blev hon dessutom litteraturkritiker på Aftonbladet. Där blev hon passionerat förälskad i den såväl gifte som religiöse kulturchefen med vilken hon inledde ett smärtsamt förhållande.
– Han var extremt flörtig med sina kvinnliga favoriter och använde ofta kultursidan för sina egna syften. Nu efteråt har det varit svårt att skriva om allt som hände på redaktionen. Det var som att försöka kräkas upp en ankdamm.

Maja fann kärleken och var sambo med honom i fem år, innan förhållandet var över. Då for hon till Neapel för att under två månader traska runt i den antika staden Pompeji. Resultatet blev ovan nämnda, kritikerrosade bok "Pompeji" med vilken Maja obönhörligen åkte ut ur kulturelitens innersta kretsar. Den sålde nämligen. Och den sålde bra.
– Jag fick väldigt mycket uppskattning men drabbades också av avundsjuka. Det var allt från grova påhopp till mer finstilta gliringar. Man fick läsa mellan raderna. Det kunde vara så utstuderat, att jag ibland undrade om jag hade tappat markkontakten och inbillat mig alltihop.

Spanade på maffian
Maja blev mer eller mindre utfryst. Allt mer sällan blev hon bjuden på kulturella partyn. Somliga slutade till och med hälsa.
– Det var nedbrytande. Samtidigt födde det en revanschlusta. Man får ta mycket skit, när man är framgångsrik. Det får man tåla. Men jag värjer mig det inte riktigt uttalade, det som inte går att bemöta.

Maja stod samtidigt i centrum för medias och allmänhetens intresse. Boken sålde som smör i solsken och hon höll föredrag mot betalning på nya platser varje vecka.
– Jag fick väldigt mycket beröm. Det var kul förstås. Men det är lätt att bli rusig av framgången. Det finns en risk, att man tappar huvudet.

Det var precis vad hon gjorde. En kväll hamnade Maja under täcket med ytterligare en känd svensk författare tillika kollega från Aftonbladet. På morgonkvisten fick han väldigt bråttom iväg. En tid senare försökte han avkräva henne ett tysthetslöfte. Varken hans ex eller hans nya älskarinna skulle få veta något. Maja kände sig kränkt och förödmjukad. Det får han igen för nu i tredje boken. "Nu ska jag skriva om hur det gick till han använde pitten som vapen för att försöka tysta en författare", skriver hon i kapitlet "Vendetta". Med högburet huvud pekar hon finger åt honom och alla andra som gjort henne illa. Klär av dem, om man så vill. Som en tiger.
– En tiger vet man i varje fall var man har. Det är mycket värre med myggighet. Den är försåtlig. De här männen har egna pennor och dessutom forum, där de kan försvara sig.

Maja är egentligen inte särskilt elak. Hon är åtminstone inte ute efter att skada någon.
- Jag lämnar egentligen ut mig själv mycket mer än jag lämnar ut dem.

Hur kaxig hon än låter, så tåras ögonen. 

Mycket hon upplevt och utsatts för gör fortfarande väldigt ont.

 
Det var under tiden i Pompeji som Maja första gången mötte den napolitanska maffian camorran. Det är inte bara Margaritapizzan som har sina rötter i Neapel. Första mötet var en skrämmande händelse på en bro, en möjligen död man på golvet i en pizzeria och ett närmast folktomt museum i en skum stadsdel. När Maja några år senare återvände till Neapel var det för att skriva en exilroman om en författares frustration över den svenska kultureliten. Men det var också för att ta sig en närmare titt på just camorran. Hon hade hyrt en lägenhet i kvarter som styrs av maffian och kunde från sin balkong iaktta en frukt- och grönsakshandel, där märkligare saker än just handel utspelade sig. Vakter turades om att se ut som oskyldiga grönsakshandlare och en vit skåpbil var ett återkommande mysterium.
– Camorrans män älskar gudfadernfilmerna och gör allt för att se ut som riktiga mafiosos, säger Maja och berättar hur de hela tiden ser sig ofta axeln. Det finns trots allt en risk att bli mördad eller tillfångatagen av polis.
– Som turist måste man hålla låg profil, vara ödmjuk och försiktig. Polisen sliter sitt hår men korruptionen är utbredd. Camorrans män åker ut och in i fängelset hela tiden. Mycket handlar om revirtänkande. Precis som inom den svenska kulturmaffian.

Törs inte återvända
En som glömde att hålla låg profil i Neapel var operasångaren Tito Beltran. Han skulle sjunga Rigoletto på operan där och gick omkring på gatorna med en Rolexklocka värd 400 000 kronor på armen.
– Han blev rånad, säger Maja. Men det gjorde ingenting. Han hade 150 rolexar till därhemma. Dessutom demonstrerade han sin andningsteknik genom att lägga min hand på hans skinka. Den svällde upp som en ballong, när han andades. Som om det inte var nog, visade han att han kan sticka ner en gaffel i halsen utan att kräkas.

Maja strök omkring i maffiakvarteren. Hon tittade, spionerade, tog risker, blev bortmotad och även hotad. Till sist blev hon accepterad men utsatt för våld och övergrepp. Vissa traumatiska händelser i tredje boken orkar hon inte ens tala om. Till sist lämnade hon Neapel med poliseskort. Det lär dröja innan hon återvänder. Hon törs helt enkelt inte.

I väntan på de skandaler som tredje boken väntas ställa till med, funderar Maja med viss bävan på vad hon ska skriva härnäst. Skafferiet är fullt av anteckningsböcker med idéer och halvfärdiga projekt. Bara ett är klart. Det blir något helt annorlunda.
– Det är lite pausknapp just nu, erkänner hon. Jag går på sparlåga men ska snart åka till Ameno i Norditalien för att skriva ett bidrag till en antologi om naturen.

Maja har gjort upp med kultureliten. På sitt sätt. Hon mår bra nu. Självförtroendet är det heller inget fel på.
– Jag skriver ju väldigt bra, konstaterar hon och ser förvånad ut över sina egna ord.
– Om jag får säga det själv alltså. Det är ett objektivt faktum. Det är helt enkelt inte alla som skriver så bra som jag. Men visst oroar jag mig för ekonomin och min vardag. Det är därför jag bor i en etta och köper koppar hos Stadsmissionen.

Maja kallar sig författare nu. Efter tre böcker kan hon lugnt göra det. I ärlighetens namn hoppas hon också att "Myggor och Tigrar" ska sälja, så att hon får lite påfyllning på banken.
Och om den inte säljer?
Ja, då är hon åtminstone fin...
Monica Antonsson

Dogge Doggelito

Allas Veckotidning

Nr 14, 2008

Dogge Doggelito

är både mamma och pappa till Bianca

Gud tog min kärlek

- jag får aldrig kyssa henne igen

Hon hade så bråttom till världen, lilla Bianca.

Pappa Dogge fick själv förlösa henne hemma i sin egen säng. 

Och lyckan var fullkomlig. 

Ändå tills mamma Leonida plötsligt dog...

Jag har levt i fattigsverige på riktigt. Så säger Douglas Lèon, 32, alias rappkungen Dogge Doggelito, om sin uppväxt i Alby, Botkyrka, strax söder om Stockholm. Hans mamma var undersköterska, ensam med tre barn och hade totalt 900 kronor i månaden att leva på.
– Man tror knappt att det är sant, säger Dogge. Jag var tacksam för att jag fick växa upp i Sverige. Vi fick i alla fall skolmat. Och om söndagarna kom mormor. Hon var från Bohuslän och hade alltid med sig fisk. När hon kom, var man säker på att bli mätt.

Ville bli rik
Dogge sitter i Studio Barbarella och berättar. Den är inrymd i källaren till kulturhuset Subtopia som är Botkyrkas storsatsning på ungdomskultur. Dogge tog initiativet till studion och har hjälpt till att bygga upp den. Här får ungdomar spela in sin musik gratis, förutsatt att de är seriösa. Kommunen ställer upp med hyra och ström.
– Man måste satsa på unga begåvningar, säger Dogge bestämt. De måste få ett alternativ till knark, kriminalitet och förstörelse.

Han vet vad han talar om. Studio Barbarella på hans tid hade varit rena himmelriket. Han var begåvad och ville utbilda sig, så han sökte till alla musikskolor men kom inte in. Idag kan han varken läsa noter eller spela något instrument.
– Rappa kan ju vem som helst, säger han. Det är ungefär som att skriva julklappsrim.

I ettan hade han en musiklärare som såg hans begåvning och lät honom sjunga solo på avslutningen. "En äkta nordsjötorsk jag är, född nånstans vid måseskär, faderullan lej, faderullan lej, faderullan rullan lej." Sjöng Dogge.
– Det blev man ju mobbad för efteråt, skrattar han. Men det gjorde ingenting. Sedan blev det tyvärr inget mer. Musikläraren slutade. Ingen såg det behovet hos mig eller ens mig överhuvudtaget.

Sju år gammal började Dogge arbeta på ett skaleri. Allt för att kunna köpa skor och kläder. Han skalade tonvis med morötter, lök och potatis om kvällar och helger i flera år för att få ihop till det nödvändigaste. Det var 80-talets Sverige.
- Där och då bestämde jag mig för att bli rik.

Dogges pappa kom till London från Venezuela som musiker på 60-talet. Han träffade Dogges mamma och flyttade till Sverige. Av kärlek, säger han. Det känns viktigt. Fem år senare flyttade han vidare till Älvsjö, gifte om sig och skaffade nya barn.
– Jag hatade honom som 15-åring och ville att han skulle dö. Det var tufft för en liten kille, att se andra farsor på föräldramöten och fotbollsmatcher. Jag saknade honom ju. Jag var ledsen. I dag bor vi hop. Han skilde sig för något år sedan och behövde tak över huvudet. Självklart fick han flytta in. Man älskar ju sin pappa.

Trasig familj
Som barn hade Dogge två par byxor som dessvärre oftast var smutsiga. Dels för att hans graffitimålande storbror – som blev konstnär sedan - brukade låna och spilla färg på dem och dels för att han själv var ute och lekte i dem.
– Jag skämdes så fruktansvärt för mina smutsiga kläder. Speciellt inför tjejerna som var så söta. Det var hemskt! Jag visste inte vad jag skulle göra, så det blev att jag skolkade och var ute och röjde med sina buskompisar.

Dogge ville inte lasta sin mamma med problemet. Hon kom från en musikaliskt begåvad men av alkohol rätt trasig familj och hade nog med problem ändå. Dessutom hade hon själv blivit övergiven av inte mindre än tre män.

Dogge hade en tuff uppväxt

men i dag kan han kalla sig en rik man

I mitten av 80-talet kom rappen. Dogge dansade break dance och var en av de bästa. Sju, åtta år gammal såg han på tv från Amerika hur ungdomar målade väggar i olika färger med spray.
- Vad häftigt! Hur gör dom? Vi var helt fascinerade. Vi hade ju aldrig sett sånt. Det var så kul målat.

En dag kom storebror hem med en stulen skiva med en graffitimålning på omslaget.
- Han beundrade målningen, medan jag lyssnade på skivan. Det var rapp, fast det visste vi inte då. Vi hade ju aldrig hört något liknande. De pratade rytmiskt och det ville vi också göra. Vi härmade allt.

Familjens ekonomi tillät inga skivköp, så barnen stal vad de kom över på varuhusen.
– Vi gick in, stoppade buntvis med skivor under tröjan och stack. Ibland åkte vi fast och fick åka polisbil hem. Vid ett tillfälle var mamma på jobbet. Polismannen som följde med in, såg hur vi hade det. Behåll skivan, sa han. Jag gör ingen anmälan på det här. Sedan åkte han sin väg och hörde inte av sig mer. De tyckte väl synd om mig, en liten kille i smutsiga kläder som borde ha gått i skolan men som drev omkring och snodde skivor.

I sjuan föddes hiphopgruppen Latin Kings i vilken Dogge fick sällskap av Chepe "Cheppe" Campos, Salazar "Salla" Campos och Rodrigo "Rodde" Penchaff. De uppträdde på skolavslutningar, fritidsgårdar och festivaler hemma i Botkyrka tills en kompis anmälde dem till Rapp-SM 1993.
- De ringde från Rapp-SM och bad att få höra lite raps i telefonen. Jag drog den aggressivaste rapp jag kunde komma på. "Blågula, blågula, äckliga fula, skinnbula, lämna mig ifred, ska du få en sula, rakt på käften, jag avskyr dig som pesten." Några dagar senare ringde de och sa, att vi hade gått direkt till final.

Latin Kings slutade på tredje plats men hade publiken i sin hand. Resultatet blev debutplattan "Välkommen till förorten" som sålde rekordsiffror och gav gruppen två Grammisar.
- När plattan hade sålt i 50 000 exemplar, började man tro att man skulle bli jättekänd och få åka limousin. Men efter Grammisgalan fick jag ta sista tunnelbanan hem utan att ens ha pengar till biljetten. Jag var tvungen att hoppa över spärren och springa med grammisarna i en plastkasse.

Satt i fängelse

I dag har Dogge inga större problem med ekonomin. Han tjänar för övrigt mer nu, sedan han slutade rappa.
– Jag kan säga att jag har blivit rik. Jag har aldrig behövt gå till socialen och aldrig fått a-kassa. I dag har jag dubbelt upp av det mesta. Jag har två hus, två bilar, två hundar, två paraboler, två…

Dogge dömdes till fyra månaders fängelse 1996, sedan han slagit ned en polis på Stureplan som upprepade gånger kallat honom "jävla svartskalle". För det fick han sitta en månad på Asptunaanstalten i Botkyrka.
- Det var en bra tid i mitt liv, säger Dogge. Jag skrev albumet "Mitt kvarter". Dessutom vaknade jag upp. Jag inser att det finns idioter överallt. I dag hade jag inte slagit polismannen. I dag hade jag låtit honom hållas. Jag vill bara sprida glädje och kärlek. Om någon bråkar, går jag oftast därifrån.

En ung tjej vid namn Leonida Simba jobbade på Dogges skivbolag och var under fängelsetiden hans kontakt med yttervärlden. De brevväxlade och kom att tycka allt mer om varandra.
- När jag muckade, väntade hon på mig. Det var midsommar och hon hade hyrt ett hotellrum, där jag fick sova ut. Då var det kärlek. Hon sa att hon aldrig tidigare varit så kär. Åren med henne var mina bästa. Hon var så bra för hon fixade och ordnade allt som jag inte är bra på.

De köpte sitt hus, gifte sig i trädgården och fick den nu femåriga dottern Bianca.
– Hon kom till världen på 14 minuter, säger Dogge. Hon närmast flög ut. Och allt hände i min säng. Jag fick själv klippa navelsträngen och ringa ambulansen.

Första tecknet på att allt inte stod rätt till var en knöl i Leonidas bröst. Läkarna trodde det var mjölkstockning, men det var lungcancer som hade spridit sig i hela kroppen.
- Leonida hade metastaser från tårna till hjässan. Det fanns ingenting att göra. Hon hade högst tre månader kvar att leva. Njut av sista tiden, sa läkarna. Det blir inte mer.

Sex månader senare var Leonida död. Hon blev 32 år gammal.
- Det är tungt att leva vid sidan av någon som ska dö. Speciellt när det är någon man älskar. Jag bad Gud att han skulle ta mig i stället. Hur skulle jag någonsin kunna ersätta Leonida? Bianca var ju så liten. Begravningen minns jag i dimmor. Jag vet inte ens vilka som var där. Det går inte att beskriva hur svårt det var. Gud tog min kärlek. Hon var en del av mitt hjärta. Jag får aldrig kyssa henne mer, aldrig röra vid henne igen, aldrig ringa eller skicka sms. Det gör ont. Jag grät varje dag vi åkte till dagis och varje dag på väg hem i över ett år, men vi tog oss igenom det, Bianca och jag. Hennes mormor hjälpte till jättemycket. Utan henne hade jag aldrig klarat det.
– Till sist insåg jag, att jag måste bli både mamma och pappa för Bianca. Då bestämde jag mig för att sluta rappa professionellt. Det går inte att turnera som artist och samtidigt vara en bra förälder. Jag vill komma hem i dräglig tid om dagarna, så att jag kan hämta henne på dagis. Hon har just lärt sig cykla och ska snart börja skolan.

Satsar på filmen
Dogge är troende. Han konfirmerade sig som vuxen och följer den inre röst han kallar Gud.
– Med honom vandrar man aldrig ensam. Jag hämtar kraft från Gud men respekterar alla religioner. Det spelar just ingen roll om han heter Buddha, Muhammed eller Jesus.

Han tror på ödet också. Alla har sin story, som han säger. Allt har en mening. Vissa blir sjuka unga, andra blir gamla. Vissa blir överkörda av en traktor och andra krockar med en motorcykel eller helt enkelt bara slutar andas.
- Det är först när man kommer nära döden som man förstår att den är naturlig. Det otäcka är kanske inte så otäckt ändå. Döden kan kanske rent av vara vacker.

Dogge har numera musiken som hobby. Han gör så kallad reggaeton – en ny sorts hiphop i reggaestil – med sin 16-årige kusin Erik "El Primo" Lèon.
- Tänk att jag får sjunga för tonåringar fast jag är 32, säger Dogge lyckligt. De säger att jag är tung. Och som är glad över att få vara med.

Dogge föreläser i skolor, är DJ på diskotek och jobbar gratis med ungdomar i Studio Barbarella. Han gör såväl resereportage som lekprogram i tv och han gör film av alla slag. Just nu spelar han pizzabagare i en tv-serie som ska sändas i svt nästa år.
- Jag vill bli skådis nu, säger han. Jag var med i Förortsungar som fick 5 baggar och jättebra recensioner. Det gav mersmak. Så jag satsar på filmen. Och så blir det nog en bok också. Det finns mycket att berätta om barndomsåren i norra Botkyka.
Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson  



Året Runt 

Nr 7, 2010

Sångaren Dogge Doggelito:

Jag grät varje morgon på väg till dagis med min dotter...

Han är döpt till Douglas Léon, men det är under artistnamnet Dogge Doggelito vi känner honom.

Dogge växte upp under svåra förhållanden i en Stockholmsförort. 

I musiken fann han en väg ut ur fattigdomen, men dom nybliven far drabbades han av en obeskrivlig sorg...

För Douglas Leon, 34, är Melodifestivalen 2010 drömmen som blev sann. Ända sedan han som liten parvel såg Carola vinna med "Främling" har han drömt om att själv få stå där en dag. Han identifierade sig med Carola. Hon var ju också från norra Botkyrka.

Innerst inne visste han att skillnaden var avgrundsdjup. Carola kom från välordnade förhållanden. Hans mamma var ensamstående med tre barn och fattig som en kyrkråtta. Inte ens när han långt senare blev rappkungen Dogge Doggelito och firad artist i gruppen Latin Kings blev han riktigt accepterad i de fina salongerna.

– Det blir man inte i Sverige, säger Dogge en frusen dag i januari på en indisk liten lunchkrog på Kungsholmen i Stockholm. Det snöar och är kallt utanför men lammgrytan smakar gudomligt gott och folk som trängs mellan borden passar på att be honom om autografer till barnen. Dogge skriver tålmodigt på allehanda papperslappar fast han sitter och äter. Han är artig som en svärmorsdröm och generös med såväl leenden som vänliga ord och björnkramar. Det beror på hans fattiga barndom, säger han. Då var hela livet en enda lång kamp för tillvaron. Det är bättre då att vara snäll och ödmjuk än elak och högfärdig.

– Det var egentligen en slump det här med Melodifestivalen. Bandet "Andra Generationen" spelade på min frus begravning så jag var skyldig dem en tjänst. Hon var från Jugoslavien och de var det enda band jag kunde komma på som spelade traditionell jugoslavisk folkmusik. 

"Gud är stor", tänkte jag

De kom och spelade. Ring om ni behöver hjälp någon gång, sa jag. I höstas ringde de och frågade om jag ville vara med på den här låten. Jag fick musiken och skrev texten på tåget ner till Göteborg. 

Vi gick in i en studio där och spelade in låten. Sedan firade vi resultatet med ett glas slibovitza, ett slags plommonbrännvin från Balkan, innan jag tog tåget hem till Stockholm. 

Sedan skickade de in låten till Melodifestivalen och juryn tyckte tydligen om den. 

Av 3000 inskickade bidrag blev vår låt utvald. Gud är stor, tänkte jag, när jag fick höra det. Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få vara med i ett sådant sammanhang.

Dogge ser det som att han halkade in i Melodifestivalen på ett bananskal. Skulle han själv ha skickat in ett bidrag till tävlingen så hade det nog blivit en annan låt och inte "Hippare Hoppare" som han kallar Balkan Reaggaeton, en slags mix mellan traditionell balkanmusik och svensk förortsrapp.
– Det spelar ingen roll att jag inte får göra den musik jag verkligen kan och älskar. Det var ändå en skänk från ovan att jag fick vara med. Jag känner mig verkligen som en vinnare.

Jag ville att pappa skulle dö
Historien om Dogges barndom är en enda lång smärtsam berättelse om svält, smuts och djup misär mitt i den svenska välfärden på 80-talet. Pappan, en trumslagare från Venezuela, övergav familjen när Dogge var helt liten. Han gifte om sig, skaffade nya barn och glömde bort sin gamla familj.
– Som tonåring hatade jag honom och ville att han skulle dö, säger Dogge. Det var tufft för en liten kille att se andra ungars farsor men aldrig ens egen på föräldramöten och fotbollsmatcher. Jag saknade honom jättemycket. Jag var helt enkelt ledsen. Numera bor vi hop. När han skilde sig behövde han någonstans att bo fick han självklart flytta in. Man älskar ju sin pappa.

Sju år gammal blev Dogge barnarbetare på ett skaleri. Han skalade tonvis med morötter, lök och potatis om kvällar och helger i flera år för att få ihop till skor och kläder.

– Vi hade bara 900 kronor i månaden att leva på. Det räckte ju inte långt. Hemma hos oss var det aldrig tal om frukost, lunch och middag. Vi fick mat en gång om dagen. 

Och aldrig fick man med sig någon matsäck när det var utflykt i skolan. Skolmaten var vår räddning. Och om söndagarna kom mormor. 

Hon var från Bohuslän och hade alltid med sig fisk. Då var man säker på att få äta sig mätt.

Dogge hade två par byxor som oftast var smutsiga. Dels för att han själv smutsade ner dem och dels för att brorsan lånade dem när han målade graffiti. Dogge skämdes så till den grad att ofta skolkade från skolan.
– Jag skämdes så fruktansvärt för mina smutsiga kläder. Speciellt inför tjejerna som var så söta.

Vi räknade med att

bli jättekända
En musiklärare i första klass lade märke till Dogges musikaliska talang och lät honom sjunga på skolavslutningen. Dogge sjöng en visa om en nordsjötorsk och blev retad men var lycklig ändå.
– Tyvärr slutade musikläraren. Sedan var det ingen som såg det behovet hos mig. Eller ens mig överhuvudtaget.

När rappen kom i mitten av 80-talet dansade Dogge breakdance och blev en av de bästa. På TV såg han och bröderna hur ungdomar i Amerika målade väggar i olika färger med spray.
– Vi var helt fascinerade. Hur gör dom? Något sådant hade vi inte sett förut. En dag när min storebror kom hem med en stulen skiva med en graffitimålning på omslaget, började jag lyssna på musiken också. Det var rapp, fast det visste vi inte då. Vi hade aldrig hört något liknande.

Familjens ekonomi tillät inga skivköp så barnen stal vad de kom över på varuhusen.
– Vi gick in, stoppade buntvis med skivor under tröjan och stack. Ibland åkte vi fast och fick åka polisbil hem. Vid ett tillfälle följde polismannen med in och såg hur vi hade det. Behåll skivan, sa han. Sedan åkte han sin väg och hörde inte av sig mer. Jag tror han tyckte synd om den lille förortskillen i smutsiga kläder som borde ha gått i skolan men som drev omkring och snodde skivor.

I sjuan föddes hiphop-gruppen Latin Kings som uppträdde på skolavslutningar, fritidsgårdar och festivaler hemma i Botkyrka tills en kompis anmälde dem till Rapp-SM 1993.
– De ringde och bad att få höra några raps i telefonen. Jag drog den aggressivaste versen jag kunde komma på. Några dagar senare ringde de och sa att vi hade gått direkt till final.

Latin Kings slutade på tredje plats i Rapp-SM vilket ledde till bästsäljande debutplattan "Välkommen till förorten" som gav gruppen två grammisar.
– När plattan hade sålt i 50 000 exemplar började man tro att man skulle bli jättekänd och få åka limousin. Men efter Grammisgalan hade jag inga pengar till tunnelbanebiljetten hem. Jag hoppade över spärren och sprang till tåget med grammisarna i en plastkasse.

Dogge mötte kärleken i vackra Leonida Simba som jobbade på hans skivbolag. De köpte ett hus, gifte sig i trädgården och fick den nu åttaåriga dottern Bianca. När Leonida upptäckte en knöl i bröstet trodde läkarna först att det var mjölkstockning.
– Det var lungcancer som hade spridit sig i hela kroppen, säger Dogge. Hon hade metastaser överallt. Det fanns ingenting göra. Njut av den sista tiden, sa läkarna. Det blir inte mer.

Sex månader senare var Leonida död. Hon blev bara 32 år. Plötsligt stod Dogge ensam med ansvaret för lilla Bianca.
– Jag bad Gud att han skulle ta mig i stället. Hur skulle jag någonsin kunna ersätta Leonida för Bianca som var så liten. Begravningen minns jag knappt. Det går inte att beskriva hur svårt det var. Jag grät varje dag vi åkte till dagis och varje dag på väg hem i över ett år, men vi tog oss igenom sorgen, Bianca och jag. Hennes mormor hjälpte till jättemycket. Utan henne hade vi aldrig klarat det.

Dogge lade av med musiken och isolerade sig från omvärlden för att kunna vara både mamma och pappa åt Bianca. Det som småningom ryckte upp honom ur sorgen och gav hans karriär ny livsluft var reklamfilmen "Cykel på köpet" som blev så omåttligt populär. Dogge var därmed tillbaka på scenen om än inte som rappkung från förorten. Han fick göra reklamfilm, kortfilmer, resereportage och lekprogram i TV. 

Man gifter sig

bara en gång

Han började föreläsa, blev discjockey på discotek och började göra så kallad reggaeton – en ny sorts hiphop i reggaestil – med sin kusin Erik "El Primo" Lèon. Han är dessutom en av Sveriges mest anlitade jultomtar.

Dogge mötte småningom kärleken på nytt och rätt som det var skulle han bli pappa igen.
– Min flickvän förlöstes med akut kejsarsnitt. Tyvärr gjordes ingreppet för sent så vår dotter dog.

Dogge har blivit pappa till två små flickor till sedan dess men om dem vill han inte berätta. De har inte valt att bli offentliga, säger han. Något nytt giftermål tycks inte heller vara aktuellt.
– Man gifter sig bara en gång, säger han. Och som musiker och konstnär är man inte lätt att leva med. Man är liksom gift med sitt skapande. Jag jobbar mycket, ställer upp på det mesta och reser jämt. Jag har tre barn att försörja och vill aldrig bli fattig igen. Mina barn ska inte behöva få det som jag.
Monica Antonsson