Allas Veckotidning
Nr 11, 2010
Birgitta var Blondie - Sveriges gangsterdrottning
Två av mina barn föddes i fängelse
Birgitta var bara sju år första gången hon blev våldtagen.
Som tolvåring började hon sälja sex till fyllgubbar.
Och så kom missbruk och kriminalitet.
Men Birgitta lyckades ta sig ur misären och skapa ett värdigt liv!
– Min man är fantastisk, säger hon om Lars som hon har varit gift med de senaste 25 åren.
– Han säger aldrig ett ont ord och borde ha medalj som står ut med mig.
Stolt berättar hon om gemensamma dottern Lina som hon fick vid fyllda 41 och som pluggar till psykolog. Med samma värme berättar hon om de två äldsta döttrarna, Susanne och Helene, som myndigheterna tog ifrån henne och som har vuxit upp i fosterhem. De är vuxna nu och har daglig kontakt med sin mamma.
– Båda är födda på Hinseberg, säger Birgitta. Kvinnofängelset. Men vi hade det faktiskt ganska bra där. Alla mina medfångar stickade söta babykläder och gullade med flickorna.
Bodde i ruckel
Birgittas liv skulle kunna liknas vid ett teaterdrama i tre akter. De två första har hon avverkat. Den tredje är fortfarande ett oskrivet blad. Någonstans i 35-årsåldern går skiljelinjen mellan andra och tredje akten. Det var då hon mot alla odds lyckades bryta sig loss från ett förflutet så långt ner på samhällsstegen att det känns overkligt som en film. Det är ingen tvekan om att hon har gjort en alldeles enastående klassresa.
Om det handlar debutboken "Blondie" som onekligen är ett spännande tidsdokument men även en mycket smärtsam personskildring.
- Det var eländigt redan från början, säger Birgitta som kom till världen på Södersjukhuset i Stockholm en isande kall vinterdag i november 1943.
Hur torftigt det än var så kom Maja att trofast stå vid Birgittas sida så länge hon levde. Ändå hade hon själv inte mycket till plattform att stå på. Hennes mamma var kanhända något lösaktig eller driven av nöden. I vilket fall som helst så födde hon flera oäkta barn bakom en sten i skogen. De flesta hamnade i kärret. Bara Maja fick leva. Varför förstod hon aldrig.
- När mormor träffade en karl att gifta sig med måste den oäkta ungen bort. Mamma fick växa upp i fosterhem. Det fanns gott om bönder på den tiden som mot betalning tog hand om barn som kunde arbeta.
Hade ingen kamrat
När Birgittas lillasyster så småningom kom till världen var barnaskaran komplett. Då hade också pappan gjort sitt, tyckte Maja som därmed blev ensam med de tre barnen. De kom därför att växa upp i yttersta fattigdom. De firade jul tack vare allmosor från en kvällstidning och två gånger om året fick de gå till Stadsmissionen och ekipera sig med allt vad det innebar av skam och mobbing i skolan.
- Skoltiden minns jag som en enda lång pina, säger Birgitta. Jag fick ingen bästis och hade aldrig någon att leka med. Ingen ville ha en ful och fattig trashank till kompis.
Birgitta var sju år gammal när hon blev våldtagen första gången av en fyllgubbe som kvarterets ungar brukade reta.
- De jagade oss och vi sprang, säger Birgitta. Men en dag snubblade jag på en trottoarkant och gubben fick tag i mig. Han slet av mig trosorna och våldtog mig. Det gjorde så ont att jag svimmade. Jag var ju så liten.
- Maja var jättearg för att jag hade förlagt de nya trosorna. Hon fick aldrig någonsin veta vad som verkligen hade hänt.
Birgitta var duktig i skolan trots att hon inte pluggade. Hon har alltid haft extremt lätt för sig. Och när hon var barnteaterelev hos legendariska Elsa Olenius på biblioteket vid Medborgarplatsen blev hon presenterad för Astrid Lindgren som en av de mest begåvade eleverna.
Ung och vacker
Det hjälpte inte. Birgitta hörde inte hemma i de fina salongerna. Bland grannarna på Söder fanns exempelvis Sivan, den alltid så glada, blonderade horan som kom att bli något av en mentor för Birgitta. Att hon senare hängde sig visar kanske att hon innerst inne inte var så glad.
Maja fann en ny man i Mårten, en skicklig rövare och bedragare som hade för vana att åka in och ut på kåken. En tid for han land och rike runt med Birgitta i bilen för att på olika sätt lura av folk så mycket pengar som möjligt. Ett barn inger förtroende, sa han. Och om ungen har anlag för en kofot så ska hon också ha en.
Birgitta var lika läraktig vad gällde bedrägerier som allting annat. Det dröjde inte länge förrän hon var rörande enig med Mårten om att folk faktiskt ville bli lurade.
- Tänk att det finns så många lättlurade bonnjävlar, sa de och skrattade gott.
Det var den eviga jakten på pengar som fick Birgitta att redan i tolvårsåldern prostituera sig. För några tior lät hon i Björns trädgård stinkande T-spritgubbar som Fitt-Nisse, Stickan Klumpfot och Sluga Räven köra in sina skitiga lemmar i hennes magra kropp. Allt för att kunna köpa smink och vackra kläder och hävda sig i skolan.
Birgitta var lika läraktig vad gällde bedrägerier som allting annat. Det dröjde inte länge förrän hon var rörande enig med Mårten om att folk faktiskt ville bli lurade.
- Tänk att det finns så många lättlurade bonnjävlar, sa de och skrattade gott.
Det var den eviga jakten på pengar som fick Birgitta att redan i tolvårsåldern prostituera sig. För några tior lät hon i Björns trädgård stinkande T-spritgubbar som Fitt-Nisse, Stickan Klumpfot och Sluga Räven köra in sina skitiga lemmar i hennes magra kropp. Allt för att kunna köpa smink och vackra kläder och hävda sig i skolan.
Birgittas berättelse övergår därmed till att bli en stilstudie i elände, kriminalitet och knarkmissbruk. Redan som tonåring gjorde hon sig känd som gangsterdrottningen Blondie, en lika ung och vacker som välkänd profil i horkvarteren runt Norrlandsgatan och Malmskillnadsgatan. Under ett par decennier skulle hon skjuta upp otroliga mängder amfetamin i sina spröda vener och sjunka ner i den djupaste förnedring och misär. Det blev fosterhem, ungdomsvårdsskolor, sinnessjukhus och fängelser. Hon blev misshandlad och våldtagen likaväl som att hon själv med jämna mellanrum försökte ta sitt liv. Då och då lyckades hon kravla sig upp till ytan igen för att bara sjunka än djupare ner i träsket.
Vågade ta chansen
Vändpunkten kom sedan Birgitta hade åkt Stockholm runt och plockat ut den ena dyrbara hyrbilen efter den andra för vidareförsäljning till öststaterna som betalning för en gammal knarkskuld. Hon greps och hamnade på Kronobergshäktet. Där arbetade just då Gun Herrgård König som pluggade juridik i Uppsala och som extraknäckade på häktet som vårdare och kurator. De blev vänner för att personkemin helt enkelt stämde.
Vågade ta chansen
Vändpunkten kom sedan Birgitta hade åkt Stockholm runt och plockat ut den ena dyrbara hyrbilen efter den andra för vidareförsäljning till öststaterna som betalning för en gammal knarkskuld. Hon greps och hamnade på Kronobergshäktet. Där arbetade just då Gun Herrgård König som pluggade juridik i Uppsala och som extraknäckade på häktet som vårdare och kurator. De blev vänner för att personkemin helt enkelt stämde.
- Jag har lovat morsan massor av gånger att jag ska lägga av med knark och kriminalitet, säger Birgitta. Den här gången måste det gå. Om du vill ha min hjälp är jag beredd att ställa upp, sa Gun alla välmenta varningar till trots.
Varför skulle just hon få ordning på Blondie?
Gun lyckades övertyga domstolen om att Birgitta borde få en sista chans. I stället för att låsas in på Hinseberg, där knarket flödade tämligen fritt, togs hon in för stor sinnesundersökning vid Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala. Där var det fritt från knark och där började hon skriva. När hon ett drygt halvår senare befanns vara helt friskt släpptes hon fri tack vare Guns behandlingsplan och åtagande att stå för hennes boende. En annan trogen vän, pastor Ingvar, lyckades dessutom få in henne på den ettåriga journalistlinjen vid missionsförbundets folkhögskola i Kalix. Arbetsförmedlingen gick med på att betala kalaset.
Det var ett lyckokast inte minst för samhället. I samma takt som Birgitta lärde sig yrket och sedan med framgång etablerade sig som journalist blev pundaren och kåkfararen Blondie ett minne blott. Men de egna minnena, skammen och det dåliga samvetet plågade henne dagligen. Ständigt var hon rädd att hennes bakgrund skulle avslöjas.
Dottern visste inget
Birgitta träffade Lars en kväll på krogen. Han var den ende i sällskapet som bara drack Ramlösa så hon uppfattade honom som en torrboll. När han bjöd ut henne på middag tackade hon ja för att hon just aldrig tackat nej till gratis mat. Middagarna blev flera och hon berättade för Lars om sitt liv utan att han lät sig avskräckas. Och på den vägen är det.
- Maja ville att jag skulle skriva en bok om mitt liv. Det var också det sista hon bad mig om när hon låg på sin dödsbädd. Och visst skrev jag men det gjorde jag mest som självterapi. Det var aldrig meningen att manuskriptet skulle hamna någon annanstans än i byrålådan.
Det var i samband med en skrivarkurs i Marstrand som författaren Birgitta Stenberg, en gammal bekant till Birgitta från kåken, bad att få läsa hennes bok. En tid senare ringde hennes förläggare och sa att han ville ge ut den.
- Jag fick fruktansvärd ångest när jag hade skrivit på kontraktet. Herregud, ska jag blotta mig inför hela svenska folket! Mina stora flickor fick förstås läsa manuskriptet men Lina visste ju ingenting om mitt tidigare liv. Till sist blev jag tvungen att även låta henne läsa. "Jag har fått en helt annan bild av dig nu", sa hon. "Nu förstår jag att det inte var mitt och pappas fel att du drack så mycket vin."
Birgitta har alltså i andra akten av sitt liv tagit med ett visst alkoholberoende. Det har hon lagt av med nu. Hon har till och med fimpat sin sista cigarrett.
Sanningen är värre
Birgitta bestämde sig för att inte försköna sitt manuskript inför tryckningen. I utgivet tillstånd är den följaktligen lika rå och rakt på som den var när hon skrev den. På slutet står "Detta är en sann historia", enligt känd förebild. "Men den är ändå inte helt sanningsenlig. I verkligheten var allt mycket värre…"
- Första upplagan sålde slut på en vecka, säger Birgitta lyckligt. Tre TV-program, ett antal tidningsintervjuer och finfina recensioner senare svävar hon närmast som på små moln av lycka. Inga förebråelser har nått henne så här långt. Bara ryggdunkningar, hejarop och välgångsönskningar.
- Som när brorsan ringde, säger hon. Han hulkade och grät. "Det där gjorde du bra, syrran! Det där gjorde du riktigt bra."
Monica Antonsson
Gun lyckades övertyga domstolen om att Birgitta borde få en sista chans. I stället för att låsas in på Hinseberg, där knarket flödade tämligen fritt, togs hon in för stor sinnesundersökning vid Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala. Där var det fritt från knark och där började hon skriva. När hon ett drygt halvår senare befanns vara helt friskt släpptes hon fri tack vare Guns behandlingsplan och åtagande att stå för hennes boende. En annan trogen vän, pastor Ingvar, lyckades dessutom få in henne på den ettåriga journalistlinjen vid missionsförbundets folkhögskola i Kalix. Arbetsförmedlingen gick med på att betala kalaset.
Det var ett lyckokast inte minst för samhället. I samma takt som Birgitta lärde sig yrket och sedan med framgång etablerade sig som journalist blev pundaren och kåkfararen Blondie ett minne blott. Men de egna minnena, skammen och det dåliga samvetet plågade henne dagligen. Ständigt var hon rädd att hennes bakgrund skulle avslöjas.
Dottern visste inget
Birgitta träffade Lars en kväll på krogen. Han var den ende i sällskapet som bara drack Ramlösa så hon uppfattade honom som en torrboll. När han bjöd ut henne på middag tackade hon ja för att hon just aldrig tackat nej till gratis mat. Middagarna blev flera och hon berättade för Lars om sitt liv utan att han lät sig avskräckas. Och på den vägen är det.
- Maja ville att jag skulle skriva en bok om mitt liv. Det var också det sista hon bad mig om när hon låg på sin dödsbädd. Och visst skrev jag men det gjorde jag mest som självterapi. Det var aldrig meningen att manuskriptet skulle hamna någon annanstans än i byrålådan.
Det var i samband med en skrivarkurs i Marstrand som författaren Birgitta Stenberg, en gammal bekant till Birgitta från kåken, bad att få läsa hennes bok. En tid senare ringde hennes förläggare och sa att han ville ge ut den.
- Jag fick fruktansvärd ångest när jag hade skrivit på kontraktet. Herregud, ska jag blotta mig inför hela svenska folket! Mina stora flickor fick förstås läsa manuskriptet men Lina visste ju ingenting om mitt tidigare liv. Till sist blev jag tvungen att även låta henne läsa. "Jag har fått en helt annan bild av dig nu", sa hon. "Nu förstår jag att det inte var mitt och pappas fel att du drack så mycket vin."
Birgitta har alltså i andra akten av sitt liv tagit med ett visst alkoholberoende. Det har hon lagt av med nu. Hon har till och med fimpat sin sista cigarrett.
Sanningen är värre
Birgitta bestämde sig för att inte försköna sitt manuskript inför tryckningen. I utgivet tillstånd är den följaktligen lika rå och rakt på som den var när hon skrev den. På slutet står "Detta är en sann historia", enligt känd förebild. "Men den är ändå inte helt sanningsenlig. I verkligheten var allt mycket värre…"
- Första upplagan sålde slut på en vecka, säger Birgitta lyckligt. Tre TV-program, ett antal tidningsintervjuer och finfina recensioner senare svävar hon närmast som på små moln av lycka. Inga förebråelser har nått henne så här långt. Bara ryggdunkningar, hejarop och välgångsönskningar.
- Som när brorsan ringde, säger hon. Han hulkade och grät. "Det där gjorde du bra, syrran! Det där gjorde du riktigt bra."
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar