Året Runt
Nr 40, 1988
Musikern Robert Wells och TV:s Annika Jankell drabbades på kort tid av två dödsfall i familjen:
"Vi gick helt upp i arbetet för att klara sorgen"
I Robert Wells barndom var det mormor som fyllde mammas plats. Så blev hon sjuk och tynade bort framför ögonen på familjen.
Nu har sorgen läkt och omgivningen väntar på att få höra trampet av små fötter hemma hos Robert och hans Annika. Trots att båda säger att det inte är någon brådska...
_________________________________________________________________________________
Hemmets Veckotidning
Nr 52, 1991
Vad önskar du dig av 1992?
Måtte lapplisan på Upplandsgatan lugna ner sig!
__________________________________________________________________________________
Hemmets Journal
Nr 27, 1993
Idag rör sig det mesta i TV-stjärnan Annika Jankells liv kring ett-åriga dottern Felicia
"Flisan" är det viktigate som hänt i mitt liv!
Annika Jankell är kanske den folkkäraste av den nya, unga generation av programledare i TV som kom fram under 80-talet. Hon är dessutom en alldeles ovanligt öppen och chosefri stjärna som lever i ett lyckligt rus sedan drygt ett år tillbaka då hon födde sin lilla dotter...
_________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 24, 1993
Somliga hade hoppats att Thorsten skulle svika mig och barnen...
Annika Jankell jobbar hårt och är samtidigt ensamstående tvåbarnsmor. Men hon tycker verkligen inte synd om sig själv. Tvärtom, hon har många som ställer upp för henne - framför allt flickornas pappa Thorsten Flinck.
Annikas och Thorstens förhållande till varandra irriterar en del av omgivningen. Men Annika har gått in i det med öppna ögon.
Hemmets Veckotidning
Nr 52, 1994
Enkät: Mitt nyårslöfte
Hemmets Veckotidning
Nr 2, 1995
Serie: Då blev jag riktigt rädd
Allas Veckotidning
Nr 14, 2003
Annika Jankell om sin relation med Thorsten Flinck
Vi hade en stor kärlek - men den var omöjlig
De har döpt sina barn till Happy och Felice - Glad och Lycklig.
"Svensktoppens" Annika Jankell och skådespelaren Thorsten Flinck var verkligen djupt förälskade i varandra och drömde om ett familjeliv tillsammans.
Men en överdos satte stopp för de planerna.
Annika Jankell hälsar glatt på alla hon möter i Radiohusets
korridorer. Hon byter några ord med planeringschefen Jael Waern och kramar om
bästa kompisen Samantha Coard som är reporter på Mosaik. Producenten LG
Alselius möter upp i kontrollrummet och Annika försvinner in i studion. Det är
dags för ännu en sändning av Svensktoppen, programmet hon vid årsskiftet ärvde
av Kent Finell. Påläst och kunnig presenterar hon skivorna på listan samt
kryddar med spännande intervjuer.
– Jag kunde inte tacka nej till det här jobbet, säger hon
efteråt. Svensktoppen är kult. Efter 40 år är den lika blågul som Kalles
kaviar.
Jobbig skilsmässa
Annika är väl förankrad i musikbranschen, sedan hon i slutet
av 80-talet gjorde ”Listan” i SvT. Efter ett stort antal nöjesprogram gick hon
vidare till TV Stockholm, där hon och Samantha under flera år svarade för
tittarnas lördagsmorgnar. Hon var sambo med Robert Wells, skrev låten ”Uppe på
berget” tillsammans med honom och hamnade på Svensktoppen!
– Sedan fick jag hoppa in och vikariera några veckor för
Kent Finell 1991. Kanske var det därför, de kom att tänka på mig.
Annika och Robert skildes efter några år och tidningarna
ritade sprickor mellan dem på arkivbilderna. Det var ett smärtsamt uppbrott,
säger hon idag. Alla som har gått igenom en skilsmässa, vet hur det känns.
När Annika blev gravid med dottern Felice - eller Flisan som
hon kallas - spekulerade omvärlden i en återförening men Annika avslöjade att
Dramatenskådespelaren Thorsten Flinck var pappa till hennes barn. ”Vi är
oerhört sammansvetsade utan att vara ett par”, sa hon. Att de hade en djup
kärleksrelation, behöll hon för sig själv. Det tolkade omvärlden som att Flisan
var resultatet av ett flyktigt möte.
Förvåningen var följaktligen desto större
när Annika och Thorsten ett år senare fick dottern Happy. Speciellt som Annika
stod på sig. ”Vi träffas ofta och Thorsten ställer upp för flickorna, men vi
ska inte flytta ihop.”
– Vi delade en fantastisk kärlek, Thorsten och jag. Men vi
behöll den för oss själva. Vi drömde om att bosätta oss i ett kulturhus på
Djurgården, där vi skulle bygga vår tomtebolycka tillsammans. Nu kan jag se,
att det var luftslott alltsammans.
De träffades när Annika skulle göra en enkät bland
skådespelare för TV4. Thorsten Flinck var ett av 20 intervjuoffer. En vecka
senare pratade han in ett meddelande på hennes telefonsvarare.
– Han lät som en snobbig skådis som vill ha betalt, säger
Annika som inte ringde upp förrän han ringt en andra gång.
– Det blev ett åtta timmar långt samtal som bara bröts av,
att vi kokade thé och gick på toaletten. Sedan följde många, långa samtal varje
kväll, innan vi började träffas. Man kan gott säga, att vi lärde känna varandra
per telefon. Han hade inga problem då. Han var en pojke på 29 år. Det var
väldigt romantiskt alltsammans. Att jag blev gravid så snabbt kändes helt
naturligt. Vi talade redan i ett tidigt skede om ett kärleksbarn. När vi sedan
fick Happy var lyckan total. Vi var väldigt kära i varandra, Thorsten och jag.
Ville inte bli sambo
Varningsklockorna måste ha ringt. Annika minns hur hon hörde
dem i bakhuvudet som om någon knackade på den bubbla av lycka hon befann sig i.
”Hallå! Vakna! Här är verkligheten!”
– Som mamma blev jag oerhört intuitiv. Mitt i all lycka sköt
jag upp allting. Det är klart att vi ska köpa hus, men vi gör det sedan. Efter
uppbrottet från Robban var jag heller inte redo att flytta ihop med en ny man -
trots att han som stod framför mig var så fantastisk. Jag ville lära känna
Thorsten i lugn och ro. Förnuftet sa ett och hjärtat ett annat.
De visade sig sällan eller aldrig ute i vimlet tillsammans
och fick därför ha sin kärlek i fred. Thorsten sågs visserligen dra barnvagn i
Vasastan och ofta svarade han i hennes telefon. Men nyheten om deras
kärlekssaga fick omvärlden klara sig utan.
– Vi bodde i varsin stadsdel, men Thorsten var jämt hos oss.
Vi var en okonventionell familj med en stor kärlek. Publicitet klarade vi oss
utan. Speciellt som Thorsten var känd, geniförklarad och väldigt speciell. Det
hade varit enklare om mannen i mitt liv hade varit en enkel plasthinkstillverkare
från Alingsås.
Sedan dess har Thorsten Flinck gjort större succéer än de
flesta. Dessvärre har han även skapat krigsrubriker om missbruk, slagsmål och
teatergräl. Han har uppträtt stöddigt och nonchalant, blivit misshandlad,
sönderslagen som utsparkad från Dramaten. Men mest har han misshandlat sig
själv. Han var en hårsmån från döden, när han efter en överdos hittades i en
rabatt för några år sedan. Hur
Annika har lyckats med konststycket att hålla
sig själv och barnen utanför vet hon bara själv.
– Efter överdosen var det aldrig tal om, att vi skulle satsa
på familjelycka. Och visst har det varit jobbigt. Tidningarna ringer alltid
till mig, när Thorsten gjort något. En tid blev jag till och med lite
folkskygg. Men av hänsyn till barnen uttalar jag mig aldrig. Och varför skulle
jag göra det? Vårt förhållandet är över, så jag kan knappast komma med åsikter
om vad han har för sig. Det Thorsten ägnar sig åt och vad tidningarna skriver
om honom är hans sak.
Håller ihop
Vi lägger ingen energi på att må dåligt av det. Man måste
hålla en distans till sånt här. Annars överlever man inte. Jag kan bara önska,
att det ska gå bra för honom. Thorsten är pappa till mina barn och vi hade ett
fantastiskt förhållande. Jag är glad för det. Livet består av isolerade ögonblick
och jag kan med glädje se tillbaka på mina minnen med Thorsten. Dem ska jag
dela med mig till barnen av.
Annika och flickorna är en supertrio tillsammans. Speciellt
som Annika så bestämt tar vara på det positiva i livet.
– Man har alltid ett val, förklarar hon. Den som blir bitter
och uttråkad väljer att bli det. Jag brukar säga till barnen, att de ska vara
glada för vad de har fått och inte vara arga för sådant de inte har fått. Man
bör ta vara på sina vänner och de möjligheter som bjuds. Och man bör glädja sig
åt att få vara frisk, att man får äta god mat och att man får skratta mycket.
Annika lämnade TV för att bli chefredaktör för tidningen
”Föräldrar & Barn / Gravid” som delas ut på mödravårdscentralerna. För
några år sedan bytte hon till Mediabolaget, där hon blev redaktör för Kupé, en
glassig gratistidning för folk som åker tåg. Det är mellan Kupé och
Svensktoppen hon numera delar sin tid.
Flisan, 10, och Happy, 9, är två söta tjejer med stark
integritet och en stor portion humor. Båda spelar piano, dansar balett och går
på cirkusskola, så Annika har fullt upp. Hon följer nämligen alltid med. Just
nu är de dessutom artister på Skansens Cirkus Brage.
– Det är så gulligt med grisen Elvis som spelar fotboll och
afrikanska bergsgeten Ellen som går på lina, säger Annika. Flisan och Happy
delar på en roll som clown och uppträder varannan söndag.
Från det att Annika hämtar flickorna på fritids och tills de
somnar, är det deras aktiviteter som gäller. Sedan tillkommer det
vardagliga.
Ett stort stöd
– Läxläsning till exempel. Jag är hård på det. Skolan är en
tillgång och inget förvaringsställe, så det är lika bra att passa på att lära
sig, när de ändå är där. Undervisning är något som vi vuxna får betala dyrt
för.
När barnen somnat har Annika några timmar för sig själv. Då
pratar hon ofta i telefonen med Samantha som var hennes stöd, när pappa
Per-Olof dog för några år sedan.
– Från att alltid ha varit en stor, stark och kärnfrisk
person bröts han obönhörligen ner av sjukdomen. Han var barnens stora, trygga
famn. Det är väldigt sorgligt, att han inte fick se dem växa upp.
Om framtiden och kärleken säger Annika, att det nog blir
svårt för Mr Right att bryta sig in i familjen. Flisan och Happy är emellertid
vana ett stort socialt liv och att mamma har många manliga kompisar.
– De kommer inte att känna sig hotade, när de märker, att
jag verkligen älskar någon. De vet att de går först i alla lägen.
Yrkesmässigt drömmer Annika om att bli en svensk Oprah
Winfrey. Hon känner sig som klippt och skuren för uppgiften. Någon speciell man
har hon emellertid inte i tankarna.
– Men jag är öppen för romantik, säger hon. Helt öppen! Om
fem år hoppas jag, att jag har mött mitt livs stora kärlek. Då vill jag vara
passionerat förälskad. Det spelar ingen roll om han är president eller
plasthinkstillverkare från Alingsås.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
________________________________________________________________________________
Hemmets Veckotidning
Nr 35, 2006
Jag har själv valt ensamheten
- Men visst längtar jag efter någon att krama!
På sommaren flyttar Annika Jankell ut i skärgården med sina döttrar Flisan och Happy.
Här kan flickorna bada, segla och leva barfotaliv - precis som Annika själv gjorde när hon växte upp. Stugan ger Annika det lugn som hon så väl behöver...
Annika Jankell, 44, är nog fröken Svensktoppen för de
flesta. Det är trots allt hon som vecka efter vecka intervjuar aktuella
artister och guidar omkring 2 miljoner lyssnare genom den mest populära
svensktoppsmusiken. Under sommaren har hon dessutom rest landet runt med
programmet. Ändå har hon hunnit med att vikariera för Lasse Bengtsson i TV4:s
Nyhetsmorgon Lördag. Det var för kul för att tacka nej till, tyckte hon.
Dessutom kan hon jobbet efter 150 morgon-tv-program i TV-Stockholm.
Som om det
inte vore nog, har Annika samtidigt fullgjort sina plikter som
frilansjournalist. Hon är redaktör för en tidning, har en fast spalt i en annan
som skriver annat vid sidan om. Mellan varven har hon ändå försökt koppla av då
och då med döttrarna Felice, 14, som kalls Flisan och Happy, 12, i sommarstugan
på Tyresö. Den är ett arv till Annika och hennes bror Mats från morföräldrarna,
visar det sig. Det är här de har tillbringat sin barndoms somrar och nu kommer
alltså även deras barn att växa upp här.
– Det är en enorm trygghet, säger Annika. Här kan de bada,
segla och leva barfotaliv.
Såväl Flisan som Happy går redan yrkesmässigt i pappa
skådespelaren Thorsten Flincks fotspår. Båda spelar teater och är just nu
aktuella på vita duken. Happy har en liten roll i ”Den bästa av mödrar” med
Maria Lundqvist och Michael Nyqvist. Flisan spelar in en film för SVT drama med
Samuel Fröler och Björn Kjellman i huvudrollerna.
– De sköter sina karriärer helt utan min inblandning, säger
Annika. De har en sund distans till teaterns värld och tycker att det är
jättekul. Men Flisan ska bli barnläkare, när hon blir stor, säger hon. Happy
ska bli delfinskötare och veterinär. Dessutom skriver de bra båda två.
Den röda sommarstugan byggd på 1930-talet är större än den
ser ut vid första anblicken. Planer finns på viss renovering, så framöver ska
den bli tillräckligt stor för båda familjerna.
– Än så länge bor vi växelvis här och hos mamma ett stenkast
bort, säger Annika.
Sjöstugan står beredd
att ta emot gäster
Huset är högt beläget på en bergknalle varifrån en stig
ringlar sig ner mot vattnet. Där, i skuggan av en jättelik gammal ek, ligger
båten förtöjd vid bryggan. Där står även bastun och sjöstugan beredd att ta
emot eventuella gäster.
En lustig möbelgrupp visar sig vara tillverkad av material
från skogen intill. Annikas morfar var nämligen en tusenkonstnär som visste att
ta reda på allt. I dag är den mossig och skör men vacker som ett konstverk.
- Det är skönt att sitta här och bara njuta av utsikten,
säger Annika som inte tvekar att slå sig ned i en av de vindbitna stolarna.
– Det är grymt bra för själen. Jag är priviligerad som får
vara här och är väldigt ödmjuk inför det.
Annika är känd även för sitt val att vara ensamstående mamma
till sina flickor. Deras pappa är ett geni men har sidor som inte gick att leva
med. Stadig som en fura från trollskogen på Tyresö stod Annika ändå i blåsten
kring Thorsten Flinck utan att lägga sig i eller kommentera. Deras kärlekssaga
var en på miljonen. När hon väl insåg, att drömmarna skulle gå i kras, gömde
hon minnena inom sig.
– Jag trodde att kärlek och kamratskap skulle hjälpa,
erkänner hon. På så vis var jag medberoende i många år. Jag fick gå tre år i
terapi för att till sist inse, att mot missbruk hjälpte inte mina fantastiska
insatser. För den som är drogberoende är det bara en brant backe uppför som
gäller. Nu kan jag med stor sorg se, att det blev så här. Samtidigt har jag ett
fantastiskt liv och två fantastiska barn. Man har alltid ett val och det var
jag som valde. Nu kan jag bara konstatera, att bitterhet inte genererar någonting.
Därför lägger jag ingen energi på att tycka synd om mig själv. Samtidigt kan
man inte gå omkring som en solstråle hela tiden. Man ska bära sina små sår som
medaljer.
Annika fann kärleken på nytt men efter fyra år tillsammans
gjorde vissa omständigheter att Annika tvingades klippa av och bryta
förhållandet.
– Det är jättesorgligt. Magnus är en fantastisk kille och
jag älskar honom än. Jag älskar förresten alla mina gamla ex. Jag har ju valt
dem med omsorg!
Annika har emellertid inte kastat in handduken. Visst vill
även hon ha kärlek i sitt liv.
– Rent fysiskt vill jag förstås ha någon att krama. Men jag
sitter inte väntande här och rullar tummarna. Fast jag går heller inte ut och
letar. Eller nätdejtar. Det finns inte med på kartan! Jag har mycket pansar
omkring mig, så ska det mycket till, innan jag satsar på ett förhållande. I
stället lever jag ett rikt socialt liv och inser att jag själv måste ta ansvar
för min lycka. Det är befängt att tro, att någon annan ska dyka upp och göra en
lycklig.
Annika bodde länge med sina flickor nära Odenplan i
Stockholms innerstad. I dag har de flyttat till ett k-märkt radhus med
frimärksträdgård i gamla Enskede. Men sommartid håller hon alltså till på
Tyresö. Hon har leasat en liten bil några månader, så att hon snabbt ska kunna
ta sig hit mellan uppdragen.
– När man jobbar hela sommaren, måste man utnyttja alla hål
i almanackan för att få lite andrum. Då far jag hit ut för att grilla och ta
ett kvällsdopp. Det är verkligen att ladda batterierna.
Vill gärna bli en svensk
Oprah Winfrey
Annika har aldrig gjort någon hemlighet av, att hon gärna
skulle vilja vara en svensk Oprah Winfrey.
– Det är naturligtvis att sticka ut hakan. Men Oprah blandar
högt och lågt och gör en typ av program som jag skulle vilja vara i närheten
av. Det är som att hon bjuder sina gäster på en middag utöver det vanliga. Man
får med sig något som kan inspirera. Jag blev grymt avundsjuk, när Malou von
Sivers kunde realisera sin programidé ”Efter tio” i TV4. Samtidigt är jag
dessvärre inte den som själv bjuder upp till dans. Jag har aldrig haft den
självkänslan.
Annika hör själv hur idiotiskt det låter i en bransch där
armbågar är som spjut. Om sanningen ska fram, ser hon sina radio- och TV- jobb
som stimulerande extraknäck, medan hon försörjer familjen med sitt
skrivande.
– Ingen kan vänta sig att få vara i rutan jämt och ständigt.
Konkurrensen är stentuff. Om man inte längre får vara med, betyder det inte,
att man är dålig. Det ska man komma ihåg. Då finns det kanske bara någon annan
som passar bättre.
Annika berättar om kollegor som utan erbjudanden om jobb
blir bittra och besvikna.
– Då måste man kanske kavla upp ärmarna och jobba
redaktionellt i stället. Därför ska man vara glad och tacksam, när man får
chansen. Så tänkte jag, när jag fick ta över Svensktoppen för tre år sedan och
så tänkte jag inför såväl Melodifestivalen förra året som nu inför
Nyhetsmorgon. Tack för att ni tänkte på mig. Jag ska göra mitt bästa. Den
inställningen måste man ha.
Sitter på verandan och
skriver böcker
Annika säger att hon innerst inne nog är en underbetald
författare som ännu inte har kommit ut med sina böcker. För några år sedan var
hon på god väg med en roman om en tragikomisk person ur TV-världen, en
blandning av henne själv och andra programledare.
– En förläggare på Norstedts var eld och lågor, men jag var
gravid med Happy, stressad och livrädd. Dessutom blev min pappa sjuk, så
projektet bara föll samman. Men jag har ett berättarbehov och en väldig längtan
att få skriva fritt.
Annika kan gott tänka sig att sitta här på morföräldrarnas
veranda om somrarna och skriva böcker. Samtidigt tycker hon om att jobba i team
och då är det kul med radio och TV. Därmed kommer hon också in på ämnet ålder.
– Vi lever ju under trycket av en slags åldersterror! Vad är
det annars för fel, när folk i sin bästa ålder inte får jobb, bara för att de
har fyllt 40 år. Att bedöma folk efter ålder är en förminskning av oss som
människor. Man borde i stället fråga sig vem personen i fråga är. Vi är som ost
och vin. Vi har aldrig varit så bra som nu. Häromdagen blev jag uppringd av en
kvällstidning. Jag svarade på en enkätfråga men när reportern därefter bad att
skriva min ålder inom parentes efter svaret, slöt jag mig som en mussla. Det
skulle alltså vara en slags värdemätare på vem jag är. Ska du inte fråga, hur
mycket jag väger också, sa jag. Det är precis lika privat. Samtidigt får man ju
säga, att det är positivt i underhållningsbranschen just nu. Tänk på Lena Ph,
Carola och Pernilla Wahlgren. De är ju 40 år allihop!
Vad som för Annikas del händer i framtiden, har hon förstås
ingen aning om. På önskelistan står, som sagt, en egen TV-show och en stor
omvälvande kärlek. Kraft och mod att ta tag i de oskrivna böckerna vore förstås
också lyckligt.
– Lycka är små isolerade ögonblick av förnimmelser att ta
vara på. Motsatsen stavas olycka. Att slippa vakna olycklig är alltså en lycka,
så jag önskar mig det. Jag tror inte, att man ska begära så mycket mer än så.
Monica Antonsson
_________________________________________________________________________________
Året Runt
Nr 35, 2007
Programledaren Annika Jankell
Jag är en passionerad romantiker
- men fortfarande väntar jag på den rätte...
I fyra och ett halvt år har hon presenterat "Svensktoppen" i radion. I dagarna byter Annika Jankell jobb och blir programledare för en ny storsatsning i samma kanal.
Men på det privata planet saknas det något, en man - "en själsfrände att älska över allt på jorden"...
Annika Jankell, 45,
suckar djupt när hon svarar i telefonen, där hon går i Ullared och handlar med
sångerskan Maria Sköld. Dagen därpå har Rhapsody in Rock premiär i Marsstrand
och så ska de sitta på första parkett. Allt för att stötta Marias sambo Robert Wells
som en gång var Annikas pojkvän och nu är hennes bäste kompis. Men först tar de
alltså en runda på Sveriges största turistattraktion. Det är därför Annika
suckar.
– Första timmen led jag
av cellskräck och klaustrofobi, säger hon. Nu har jag handlat en massa saker
jag inte behöver, bara för att det är billigt. Jag har bland annat en
årsförbrukning topsy och en årsförbrukning disktrasor i kundvagnen. Det säger
en del om ens habegär.
I Sveriges Radios
lunchrestaurang några dagar senare berättar Annika att Ullared tar emot 3
miljoner besökare per år och är populärare än Skansen.
– Jag har aldrig sett
något liknande. Det var kö överallt. Folk campar till och med utanför.
Annika är liten och
spenslig och klädd i en japansk sidenklänning. Hon bär en vacker silverring
runt handleden, ett smycke designat Mikaela de la Cour runt halsen och har
solglasögon med strass på bågarna. Hon berättar att konserten blev succé,
vilket alla utom kvällstidningarna noterade.
– Det är ju märkligt att
de skickar recensenter som inte gillar Robban, säger hon. Alla som var där, vet
att det var succé. 4 500 människor som jublar kan inte ha fel.
Själv leder Annika just
nu storsatsningen "P4 Premiär", ett nöjesprogram hon kallar en frukostbricka med guldkant. Det sänds på söndagsmorgnar,
alldeles före Svensktoppen som hon tidigare hade hand om, och speglar all sorts
kultur.
– Jag är en
passionerad och lidelsefull romantiker som gillar sånt som berör på djupet,
säger Annika i samma ögonblick som skådespelaren Thorsten Flink flimrar förbi i
restaurangens tv. De delade en djup och innerlig kärlekssaga för några år sedan
och har döttrarna Felice, 15, och Happy, 13, tillsammans.
– Jag gjorde
en kort intervju med Thorsten. Han såg mig och ringde upp. Det är väl det
kärlek handlar om. Att bli sedd.
Mer än så
talar vi inte om Thorsten Flink. Hon har bestämt sig för att aldrig mer tala ut
om förhållandet. Det är länge sedan och flickorna är dessutom stora. De träffar
honom på egen hand numera.
– Han är en fenomenal
regissör, säger Annika. Det kan ingen ta ifrån honom. Jag ser fram mot att få
se honom på Dramaten igen.
Annika valde på grund av
Thorstens missbruksproblem att ensam dra försorg om döttrarna. Numera kallar
hon familjen sin lilla trojka. I den släpps sällan eller aldrig någon
utomstående in.
– Vi står varandra
extremt nära, flickorna och jag. Det är vi tre i vått och torrt. Sedan
tillkommer förstås den övriga familjen, släkt och vänner.
Annika har varit sparsam
med kärlekshistorier. Framför allt har hon inte blandat in barnen. De har haft
gott om manliga förebilder ändå. En och annan man har dock trängt sig in i
deras liv och för ett drygt år sedan, upplevde Annika en smärtsam separation
efter ett fyra år långt förhållande. Sedan dess har hon dessutom lämnat
ytterligare en himlastormande romans, avslöjar hon.
– Man vill att det ska
fungera och vägrar se verkligheten som den är. Man blir så lätt kär i kärleken.
Den här gången slog känslor aldrig rot särskilt djupt. Så jag lämnade. Det var
sorgligt men nödvändigt och tjejerna förstod. Han blev aldrig någon
ställföreträdande pappa.
Den lilla trojkan är med
andra ord intakt. Felice och Happy går yrkesmässigt i sin pappas fotspår och är
redan väl etablerade inom såväl film som teater. Felice är aktuell med
huvudrollen i barnfilmen "Percy, Buffalo Bill och jag" samt i
dramaserien "Världarnas bok" i SVT. Happy spelar med i den
guldbaggebelönade filmen "Den nya människan" och kommer inom kort i
TV4:s komediserie "Ett gott parti" med Loa Falkman i huvudrollen.
Annika varken avråder
eller puffar på sina döttrar vad gäller yrkesvalet. De är två fullt friska,
glada och trygga barn som sköter alla sina auditions själva, menar hon. De har
förmodligen mer insikt i teatervärlden än de flesta och drömmer inga rosa
filmstjärnedrömmar. Tvärtom. De ser mer till själva hantverket.
– Numera vägrar de vara
med på bild i reportage. Ska de vara med, så ska det handla om dem. Att bara
stå där tillsammans med mamma är inte aktuellt.
Som barnskådisar får
flickorna inga feta arvoden. Det är heller inte drivfjädern. De spelar teater
för att det är kul. Annika iakttar och nöjer sig med att se till, att de inte
hamnar i fel sammanhang.
– När Flisan provspelade
för huvudrollen i "Percy" visste ingen vem hon var. Hon skrev bara
Felice på sin anmälan. När de frågade om efternamnet, sa hon Liljeberg som min
mamma hette som ogift. Det var först när bolaget kontaktade mig som de såg
släktskapet med Thorsten.
Annika beundrar sin kloka
dotter och säger, att hon har en hundraårings själ.
– Jag kan se det i hennes
ögon. Hon är jättebarnslig men har en väldigt gammal själ.
Med det menar Annika
precis vad hon säger. Hon tror på reinkarnation och är övertygad om, att
kroppen och själen är två vitt skilda ting. Ibland tycker hon sig till och med
känna igen sin mormor i dottern.
– Det är bara blixtsnabba
förnimmelser, men ibland känner jag mig yngre än hon. Det inträffar när hon
kommer med klockrena svar på svåra frågor. Varifrån kommer hennes insikter?
Flisan är otroligt känslig och har samtidigt barnets okonstlade sätt att se
saker så där genomklokt. Ibland känner jag igen det från min kloka mormor.
Samtidigt kanske jag bara blandar ihop det med att jag står mitt barn så
ohyggligt nära. Jag vet inte. Sånt här kan ju inte bevisas. Man får förlita sig
på den inre starka känslan som talar till en och tro på det som känns rätt.
Annika är noga med att
inte projicera det sina övertygelser på barnen som någon slags sanning. De får
bilda sig sin egen uppfattning framöver. Deras dragning till teatern är
emellertid inte att ta miste på. Felice hittade själv Kulturamas grundskola,
där både de båda nu är elever. Varje dag står teater, musik eller dans på
schemat.
– Det höjer
studiemotivationen även till andra ämnen, säger Annika. Det är det fina med den
skolan. Alla ämnen behandlas med samma allvar. Vill de sadla om senare, kan de
lika gärna bli lärare eller advokater efter att ha gått på Kulturama.
Annika har alltid satt
ärligheten främst mot sina barn. Hon visar med andra ord inte upp en glad
fasad, om hon gråter inombords.
– De ser mig gråta
likaväl som de ser mig skratta. Det är fullt naturligt. Vi blir arga, bråkar
och gråter likaväl som vi skrattar, kramas och är duktiga på att säga förlåt.
Ibland sover flickornas
tjejkompisar över. Annika fixar te och smörgåsar och brukar vara efterfrågad
även kring bordet.
– Det är ett enormt
förtroende! Jag får ta del av deras kärleksproblem och de får ta del av mina,
skrattar Annika som är en ivrig förespråkare av så kallad mindfulness.
– Det går ut på att hitta
metoder för att varva ner och leva i nuet. Det låter som en klyscha men är inte
så lätt som man tror. Det gäller därför att ta vara på stunden och fånga dagen.
Lukta på äpplet och njut av doften, innan du tar en tugga. Titta på folk runt
omkring dig. Vad har de för kläder på sig? Vad gjorde de för val i morse?
Att må bra i sig själv är
också vägen till kärlek, menar Annika som längtar efter en själsfrände att få
älska över allt på jorden.
– Jag är inte den som
hänger i barer och spanar efter den rätte. Tvärtom. Jag är övertygad om, att
man möter någon, när man minst av allt anar det. Men man måste vara öppen för
kärleken. Är man bara det, finns det någon för alla. Det är jag övertygad om.
Monica Antonsson
________________________________________________________________________________
Hemmets Veckotidning
Nr 27, 2010
Annikas bästa Stockholmstips
Annika Jankells släkt har bott i huvudstaden sedan 1700-talet
Jag är en äkta söderböna!
Som liten flicka transkade Annika Jankell ofta runt i Gamla stan. Vid hennes sida gick morfar som målande berättade Stockholms dramatiska historia.
- Han var en riktig sagoberättare, säger Annika - som här visar sina smultronställen för Hemmets Veckotidnings läsare!
När Annika Jankell, 48,
ska visa sitt Stockholm drar hon genast iväg till Gamla Stan. Det var trots
allt här alltihop började en gång med Birger Jarl i mitten av 1200-talet, menar
hon. Stockholm, som då inskränkte sig till denna enda lilla ö, fick stadsprivilegier
1436. Så småningom kom malmarna till och en stadsmur restes med tullar genom
vilka alla besökare måste passera. Numera räknas även Kungsholmen, City, Nedre
Norrmalm, Gärdet, Södra Hammarbyhamnen och Djurgården till den inre
stadskärnan. Österut tar Stockholms skärgård vid med tusentals och åter
tusentals öar.
– Mitt hjärta klappar
verkligen för Stockholm, säger Annika. Jag reser gärna utomlands men är alltid
lika stolt och lycklig när jag kommer hem igen. Och i år är ju Stockholm
miljöhuvudstad också som första stad i Europa någonsin.
Annika berättar att hon
ofta brukar visa Gamla Stan för vänner på besök och att alla fascineras av
såväl stadens historia som dess skönhet.
– Det ser man bäst från
Fjällgatan uppe på Söder. Utsikten är svindlande så dit åker varenda
turistbuss. Vi som bor här tänker kanske inte alltid på hur vackert det är.
Särskilt inte en grådaskig tisdagseftermiddag om hösten när man trött och
stressad sitter hopklämd på tunnelbanan mitt i rusningstrafiken. Men så tar man
sig en promenad längs kajerna en tidig sommarmorgon eller kanske i
solnedgången. Då ser man plötsligt det där speciella som får en att stanna upp
och tänka till lite extra. Åh, så vackert det är, tänker man. Särskilt här i
Gamla stan där historiens vingslag är som starkast.
Annika stannar till där
Prästgatan möter Tyska Brinken där designern Loni har sitt högkvarter som
utmärkt exempel på svensk design. Här köper Annikas sina TV-klänningar och
härifrån hälsar hon nu Hemmets Veckotidnings läsare välkomna att följa med på
en guidad tur.
– Min släkt har bott här
sedan 1700-talet så jag kan verkligen säga att jag är en riktig söderböna,
konstaterar Annika som känner Gamla Stan lika väl som sin egen ficka. Det beror
på att hon som barn ofta promenerade här med mormor och morfar.
– Morfar hade sitt
arkitektkontor här och var mycket intresserad av historia. Det han inte visste
om "Slaget vid Brunkeberg" 1471 och "Stockholms Blodbad"
1520 var antagligen inte värt att veta. Och som han kunde berätta när vi gick här
bland gränderna! Man skulle nästan kunna kalla honom sagoberättare när han
berättade om monument som till exempel "Sankt Göran och Draken". Den
historien är ju som en saga.
Annika går Prästgatan
fram och berättar samtidigt att hon, sedan hon lämnade jobbet som programledare
för Svensktoppen, leder nöjesmagasinet "P4 Premiär" i radions P4 som
hon kallar "en lördagslunch med guldkant". Under våren har hon
dessutom varit ett fast inslag i TV3:s "Lyckohjulet" om
lördagskvällarna tillsammans med Fredrik Virtanen. Just nu funderar hon på om
hon ska ställa upp som sommarvikarie i TV4:s "Nyhetsmorgon".
– Det handlar i så fall
om fyra väldigt intensiva veckor. Samtidigt funderar jag på om jag i stället
ska vara ledig tillsammans med mina barn. Det är kanske vår sista sommar
tillsammans.
Döttrarna Felice och Happy, som hunnit bli 18 och 16 år
gamla, formar som bäst sina egna liv nu. Mycket handlar om teater. Pappa heter
Thorsten Flinck och äpplena har inte trillat långt från äppelträdet. Nästa
sommar kan flickorna ha något helt annat för sig än att njuta av sommaren på
sommarstället med mamma.
– Vi har just varit två
veckor på Aruba i Västindien och dansat salsa, skrattar Annika. Det var
fantastiskt kul. Så i sommar får vi nog hålla oss hemma.
Till vardags bor Annika och
flickorna i ett charmigt stenhus med kakelugnar strax söder om Stockholm.
Somrarna tillbringar de i sommarhuset på Tyresö som Annika och hennes bror ärvt
av morföräldrarna. Sedan några år finns en ny man vid Annikas sida men han får
förbli hemlig så länge de inte bor ihop, menar hon. Det enda hon avslöjar är
att han är en underbar och intelligent person med mycket integritet, att han
bor i Lund, håller på med musik och är yngre än vad hon är.
– Men jag är å andra
sidan en hundraåring i en 25-årings kropp, säger Annika och stannar till vid
Mårten Trotzigs Gränd som med sina 90 centimeter mellan huskropparna är
Stockholms smalaste gata.
Med lätta steg tar hon sig de 36 trappstegen ner till
Västerlånggatan som är Gamla Stans stora turiststråk med gatumusikanter och
shopping i små mysiga butiker.
– Min mamma drev Fru
Lustas Diversehandel på Kungsbrogatan 9 i över 30 år innan hon stängde för gott
i början av 90-talet. Det var Stockholms charmigaste butik med dockor,
bokmärken och tryckerikast i sortimentet. Där har man ju hängt en hel del…
Annika tar sig upp till
Stortorget i hjärtat av Gamla Stan. Här utspelade sig blodbadet när danske kung
Kristian II lät halshugga rikets alla adelsmän utom Gustav Vasa som han inte
fick tag i. Allt för att undanröja fiender när han tog makten i Sverige 1520.
Men det skulle han nog inte ha gjort. Tre år senare gjorde Gustav Vasa som
bekant processen kort med dansken.
– Man behöver bara titta
på husen här för att förstå Gamla Stan, säger Annika med en svepande gest mot
Börshuset, Grillska huset och Schantzska huset, vars fasader finns avbildade på
vart och vartannat vykort från Stockholm. I hörnhuset vid Skomakargatan sitter
sedan flera hundra år en kanonkula inmurad i väggen. Den sägs ha skjutits mot
Kristian II från Brunkeberg men kan lika gärna vara ett uttryck för en okänd
stockholmares skämtlynne. Ingen vet med bestämdhet.
Annika stannar till vid
Stortorgsbrunnen som förr markerade stadens mitt. Härifrån mättes alla avstånd
ut i landet när man satte upp milstenar.
– Julmarknaden här är
fantastisk, säger Annika. Och om sommaren är det fullt av uteserveringar längs
alla hus. Man kan gott säga att Stortorget är en riktigt mötesplats.
Annika går vidare och
stannar till vid Chaikhana Tea House i skuggan av Tyska kyrkan på Svartmangatan
23 som hon menar är ett litet Tokyo i miniatyr.
– Stockholm har allt! Det
gäller bara att våga vika av från de stora turiststråken och gå på
upptäcktsfärd. Missa till exempel inte Fåfängan uppe på Söder där man kan ta en
kaffe latte och bara njuta av utsikten. Då är man så långt österut man kan
komma innan skärgården tar vid.
Skeppsholmen och
Kastellholmen, som skiljs åt av en liten bro, hör också till Annikas
favoritplatser. På bergknallarna nedanför kastellet, där den tretungade svenska
flaggan vajar för vinden tack vare en värnpliktig från livgardesdragonerna som
varje dag måste cykla hit från kasernen vid Lidingövägen för att fira och hala,
satt hon ofta som fattig tonåring och lyssnade på konserterna från Gröna Lund.
– Det är konserter på
Grönan nästan varje kväll klockan åtta under sommarhalvåret. Då är det ofta
fullt med folk på Kastellholmen. Man sitter där med sin picknickkorg och
lyssnar. Det hörs alldeles utmärkt över vattnet. Dessutom slipper man trängas
med folk. Skeppsholmen med alla sina skulpturer och
Moderna museet är verkligen
en idyll. Men det är även Kastellholmen med alla sina bryggor och småbåtar. Man
är som i skärgården fast man är mitt i stan.
Annika påpekar att ingen
turist bör missa Djurgården med Wasamuseet och Skansen. En annan fantastisk
plats är äppellundarna i Rosendals trädgårdar.
– City är väl det enda
som inte är så läckert. Där ligger kulturhuset som en stor koloss mitt i
folkvimlet. Men åh, vilket häftigt hus det är! Där händer verkligen spännande
saker.
Finast är ändå
promenaderna längs Stockholms kajer som Annika ständigt återkommer till. Hon
förälskade sig i dem redan på 80-talet när hon var förlovad och levde ihop med
Robert Wells.
– Vi brukade promenera
Kungsholmen runt och lärde på så sätt känna alla båtar som låg förtöjda vid
Norr Mälarstrand och Kungsholms strand. Efter en tid byggdes promenaderna på
och numera har jag promenadstråk som tar olika lång tid. Har jag en timma över
så går jag en viss sträcka och har jag tre timmar går jag en annan. Sjötrafiken
är livlig så det finns hur mycket som helst att titta på. Det mest fantastiska
är att Stockholm har så rent vatten att man kan bada i innerstan. Det kan man
knappast göra i New York, London och Paris. När flickorna var små åkte vi ofta
till badplatsen på Långholmen.
Annika menar att den som
vill lära känna Stockholm inte ska missa chansen till en båttur.
– Tag skärgårdsbåten till
Vaxholm eller Fjäderholmarna beroende på hur mycket tid man har. Man kan äta
gott och se friluftsteater. Och man ska inte underskatta sightseeingbåtarna som
tar en med på en tur under stadens broar. Stockholm är trots allt byggd på öar
och holmar och det ska man se från vattnet.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
________________________________________________________________________________
Året Runt
Nr 21, 2011
Programledaren Annika Jankell:
Jag har inget emot att mina döttrar går i sin pappas fotspår...
Som ung journalist träffade Annika skådespelaren Thorsten Flinck. De blev blixtkära och fick två döttrar ihop. Men förhållandet sprack på grund av Thorstens missbruk. Nu är flickorna 19 och 17 år och Annika har insett att de drömmer om att lyckas i samma bransch som sin omskrivne far...
Annika Jankell, 49, är
hur ärtig som helst i leopardmönstrade skor med höga klackar när vi fångar upp
henne i receptionen på TV4. Hon har just gått av sitt pass som programledare
för Nyhetsmorgon men låter sig motas tillbaka in i studion där teknikerna tänder
upp strålkastarna igen så att hon kan fotograferas på plats i dagens outfit,
som hon säger. Den lilla moccakjolen har hon lånat av dottern Felice och toppen
med puffärmar hittade hon i sin mammas garderob.
– Skorna köpte jag
faktiskt för 40 spänn på Myrorna i Linköping härom veckan, skrattar hon.
Annika är med andra ord
inte den som lägger en förmögenhet på kläder. Det är helt enkelt inte hennes
stil.
– Men när jag går på jakt
brukar jag komma hem med bra byte, säger hon förnöjt när vi en stund senare
packar in oss i fotografens bil för att åka till en studio på Söder där hon om
en dryg timma ska banda en intervju för radioprogrammet P4 Premiär i vilket hon
varje lördagsmorgon tar pulsen på svenskt nöjesliv.
– Jag väljer gärna Beond
Retro, avslöjar hon. Jag tror på återvinning och de har gjort secondhand till
sin grej. Men det är inte vilka begagnade kläder som helst. De importerar
exklusiva 50-talsklänningar från Hollywood och modemetropoler som London och
Paris. Det är verkligen kul. Särskilt som det inte kostar så mycket.
Annika är sedan länge en
av Nyhetsmorgons fasta vikarier. Hon hoppar in för Kristine Kaspersen och Jenny
Östergren när tillfälle ges och njuter av varje sekund. Nyhetsmorgon är så nära
drömmen om en egen talkshow hon kan komma.
– När jag kliver upp
klockan två för att gå till jobbet brukar jag tänka på hur privilegierad jag
är. Det finns ju nattarbetare som jobbar i gruvor till exempel. Jag får
åtminstone njuta.
Hon brukar sova några
timmar mitt på dagen efter ett morgonpass. Halv sex är det redaktionsmöte per
telefon och efter Nyheterna klockan 22.00 somnar hon som en stock. När klockan
ringer fyra timmar senare är hon oftast pigg. Det tackar hon Bikram Yogan för,
en yoga som utövas i tuffa 90 minuterspass i 40 graders värme på i speciella
centers.
som 17-åring
I kombination med positiv tankekraft har den gjort att hon övat upp
sin mentala styrka så att sammanhängande sömn inte längre känns så
viktigt.
– Jag får energi av det
här jobbet, konstaterar hon. Jag blir mycket tröttare om jag är sysslolös och
uttråkad.
Väl framme byter Annika
om i bilen. Hon drar på sig blå plyschbyxor, bekväma gympaskor och stoppar de
leopardmönstrade i väskan. Sedan tar hon oss med till ett matställe med
vegetariska buffé som bjuder på smaksensationer och dryck gjord på ingefära,
citron och råsocker.
Annika berättar att
döttrarna Felice, 19, och Happy, 17, går i gymnasiet. Båda planerar
teaterstudier i London framöver vilket innebär att de går i pappa Thorsten
Flincks fotspår.
- Jag brukar säga med
någon slags humor att de gärna kan plugga till läkare eller advokat först. De
förstår att jag skojar. Det har aldrig varit någon tvekan om vilken väg de vill
gå. Felice var bara tolv när hon fick sin första huvudroll och Happy är redan
knuten till Stadsteatern. Själv lägger jag mig inte i mer än att jag håller
koll på att sammanhangen är de rätta. Det är roligt att de har fått något i arv
av pappa Thorsten. Men som tonåring hade ju även jag teaterdrömmar.
Annika var bara 17 år när
hon for till Wisconsin i USA för att gå på Fame-skola. Hon turnerade som
sångare, dansare och presentatör med gruppen "Best of Broadway" över
hela USA och upptäcktes som radioröst vilket gav henne eget program i
lokalradion.
– Det bor ju många
svenskättlingar i Wisconsin och de tyckte att det var kul när jag berättade om
skillnader mellan Sverige och USA. Där fick man pizza, hamburgare och pommes
frites i skolmatsalen så jag jämförde skolmaten och berättade om kostcirkeln.
Det var dessutom det året då Sverige var först i världen med att införa förbud
mot barnaga. Det tyckte amerikanarna var jättekonstigt.
Väl hemma igen utbildade
sig Annika till journalist och blev småningom programledare för
"Listan" i TV. Hennes yrkesmässiga vägval var därmed gjort. Resten är
nöjeshistoria.
Annika intervjuade i
början av nittiotalet skådespelaren Thorsten Flinck som efteråt tog kontakt
privat. Samtalet, som varade i åtta timmar, avbröts bara för tekokning och
toalettbesök. De hade drabbats av den stora passionen.
– Den man jag förälskade
mig i var ingen missbrukare, säger Annika bestämt. Thorsten var tvärtom den
uppburne Bergmans arvtagare som stod på toppen av sin karriär och fick stora
regiuppdrag. Vi delade en fantastisk kärlek och drömde om att bosätta oss i ett
kulturhus på Djurgården där vi skulle bygga vår tomtebolycka. Vi talade redan i
ett tidigt skede om ett kärleksbarn. Strax därpå föddes Felice. Och när vi fick
Happy var lyckan total.
Annika insåg tidigt att
hon var förälskade i en konstnärssjäl och att det skulle bli hon som fick bära
ansvaret för deras familj. Som tur var flyttade de inte ihop. Sedan kom
nämligen missbruket in i bilden.
– Det var väldigt subtilt
först. Det smög sig liksom på. Och som anhörig är det väldigt svårt att veta
när man ska ta det på allvar.
Varningsklockorna ringde
och Annika gjorde slut gång på gång. Lika ofta föll hon till föga. Förnuftet
ville ett och hjärtat ett annat.
– Till sist dog kärleken
av utmattning. Jag satte punkt och tog nästa steg i livet. Vem som helst kan
förstå att det var tufft. Men jag är inte den som blir bitter. Jag försöker
fokusera på det som är bra och göra det bästa av situationen.
Vi pratar en stund om hur
det är att vara enastående förälder som ensam måste dra försorg om sina barn,
ett ämne som Annika kan allt om.
– Med distans och
perspektiv kan jag klappa mig själv på axeln och säga att åh, så duktig jag har
varit. För visst har det varit tufft och ensamt många gånger. Som när man var
hemma med två sjuka barn och mjölk och blöjor tog slut eller när det var
föräldramöten för båda samtidigt på olika platser. Men jag löste problemen som
man gör när det är skarpt läge. Det är en slags överlevnadsinstinkt. Och har
alltid varit så lycklig för mina små tjejer. Och så hade vi ju ett väldigt gott
skyddsnät också, en järnring av vuxna som allihop älskade mina flickor.
Min nya man är musiker
Annika minns hur hon
ibland satt och pratade med andra ensamstående mammor som hade delad vårdnad om
sina barn och alltså ansvaret på halvtid.
– Då kunde jag känna att
de egentligen inte hade en aning om vad det innebar att vara ensamstående
förälder. Och deras barns pappor hängde inte på löpsedlar heller. Jag har ägnat
mycket kraft åt att skydda mina barn från det. När kompisarna kom och frågade
om deras pappa så visste de alltid hur saker och ting verkligen förhöll sig.
Annika vet att Thorsten
hyser den allra största respekt för henne. Själv har hon också en slags kärlek
kvar till honom om än annorlunda än förr.
– Han vet var jag finns
om det skulle börja blåsa för mycket, säger hon. Och han har träffat min nya
kille flera gånger. De gillar varandra. Det händer ju att han äter middag med
oss.
Annika bor sedan några år
i ett fyravånings Pippi-Långstrumps-hus med frimärkstomt i Gamla Enskede
utanför stan. Det är ingen större lyx, säger hon. Snarare ett slags compact
living på varje våningsplan. Mannen i hennes hjärta är musiker och bor i Lund
där han har sina barn.
- Vi reser mycket både
han och jag men ses väldigt ofta. Resten behåller jag för sig själv, säger
Annika som inte vill att han ska bli någon slags herr Jankell.
För Felice och Happy är
Annika som vilken annan mamma som helst. Hon tvättar, diskar och tjatar om att
de ska plocka upp sina kläder från golvet. Men tjat och gnat ligger inte
riktigt för henne. Oftast faller hon till föga och plockar själv upp tvätten innan
hon stoppar tvättmaskinen full och trycker på knappen.
- Jag vet att det är fel,
suckar hon och tittar på klockan. Det är dags för henne att rusa runt hörnet
och in i studion för ännu ett arbetspass.
- Om sanningen ska fram
så är det nog så att jag prioriterar trivseln. Vårt hus är ju närmast en
samlingscentral för tonåringar. Tjejernas kompisar trivs. Det är ju också ett
gott betyg!
Monica Antonsson
Annikas tidslinje
1961 Annika Hildegard Jankell
föddes den 28 december.
1974 Annika for 13 år gammal
till Wales på språkresa
1978 Annika for till USA som
utbytesstudent för att bli artist
1982 Annika träffade Robert
Wells som hon var förlovad och sambo med i sju år
1987 Annika var i två år
programledare för TV-programmet Listan
1991 Annika och Robert Wells
bröt upp med vänskapen i behåll.
1992 Annika fick dottern
Felice Jankell med skådespelaren Thorsten Flinck
1993 föddes dottern Happy
Jankell med skådespelaren Thorsten Flinck
1996 Kärlekssagan med Thorsten
Flinck var över
2003 Annika blev programledare
för Svensktoppen, ett jobb som hon behöll i fyra år.
2008 Blev programledare för
nöjesprogrammet P4 Premiär i Sveriges Radio P4
Namn: Annika Hildegard
Jankell
Ålder: 49
Familj: Döttrarna Felice,
19 och Happy, 17, samt hemlig särbo i Lund
Yrke: Journalist och
programledare
Bor: I k-märkt
fyrvåningshus i Gamla Enskede utanför Stockholm
Aktuell: P4 Premiär och
Nyhetsmorgon
Det visste du inte om
Annika
- Hon håller sig i form
och kan gå ner i spagat
– Hon är Sveriges bästa
fickparkerare
- Hon kan koka soppa på
en spik och fixa en festmåltid av ingenting
Drömresmål (där hon
ännu inte varit)
- Safari i Afrika
- Inkaleden i Sydamerika
- Nya Zeeland
Favoritresmål (där hon
varit)
- Aruba i Karibien
– Cervo i Ligurien på
italienska Rivieran
Vad hon har i handväskan
- CD-skivor
- Plånbok
- Kollegieblock
- Tuggummi
- Mobilen och laddare
till mobilen
- Smink
- B-vitamin
- Nyckel
- TV4-pass
- Melodifestivalspass
- Två hårborstar
- 10 pennor
- Fingervantar
- Tumvantar
- Post
- Tjock agenda
- En inslagen present hon
köpte i Paris och som hon har glömt att ge sin kompis (en berlock)
Vad hon aldrig går ut
utan
- Mobilen
- Nycklar
- Plånbok
Favoritförfattare
Oscar Wild
