Petra Nielsen

Hemmets Journal

Nr 22, 1993

Petra Nielsen, 28, är tredje generationen på scenen...

Jag var bara 5 år när jag förälskade mig i teatern

Allas Veckotidning

Nr 9, 2004

Serie: 

Melodifestialaktuella

Petra Nielsen känner av åren

Man måste inte föda barn bara för att man kan

Hennes ansikte har lyst från bussarna i London, hon har dansat och sjungit på Broadway i New York. 

Men efter ett liv som bjudit på både svåra prövningar och succéer samt en skilsmässa uppskattar Petra Nielsen tryggheten och vardagen med sin nya kärlek. 

Petra Nielsen är en av överraskningarna i årets Melodifestival. Redan i Karlstad den 21 februari står hon på scenen med låten ”Tango tango” av Thomas G:son. Numret, som bland andra Lena Philipsson lär ha tackat nej till, kräver en artist av Petras kaliber. Men för henne är sammanhanget nytt. Efter stora succéer som musikalartist och skådespelarbedrifter som i TV-serien om polisen Anna Holt, är det alltså dags för sång.

– Jag åker till Karlstad för att göra ett superbra nummer. För mig är det faktiskt inte så himla viktigt att vinna, säger Petra i full färd med att rita av sina båda fötter på A4-ark hemma i tvåan på Söder. Hennes skor till Melodifestivalen ska nämligen måttbeställas, vilket säger något om låten. Dagens skomode med långa, smala tår faller inte Petra i smaken. Det är lika fult som opraktiskt, tycker hon. Speciellt för en dansare vars känsligaste instrument är fötterna.
– När vi gjorde Chicago, hade vi också handgjorda skor. Det kostar allt från 3000 kronor och uppåt. Nu får vi se, om det finns några lämpliga skor i lager eller om de måste de byggas.

Farfar baron
Petra har just kommit hem efter en hektisk dag på stan. Nere på gården står EU-moppen hon använder. Det är skönare att åka moped än att trängas på tåg och bussar, tycker hon.
– Man är väldigt utsatt i stockholmstrafiken, men det är mest en fråga om teknik. Framför allt får man inte köra för långsamt.

Petra letar som bäst efter ett garage att ställa in den i över vintern. Mopeder har en benägenhet att bli stulna. Förr anlitade hon en verkstad men nu är det så vanligt med EU-moppar, att det är svårt att få plats. Hon rör sig emellertid hemtamt på Söder. Det är där hon har växt upp och det är där hon har sina rötter.
– Söder är min trygga punkt. Det är här jag bor, simmar och tränar på gym. Framför allt är det här jag träffar mina vänner.

Tintin Andersson är en av de bästa. De har känt varandra, sedan de var sju och fick hänga med sina skådespelande mammor Kim och Monica till jobbet. De var båda ensamstående mammor som brann för teatern och slet hårt för brödfödan. Det är med andra ord inte underligt, att passionen smittade av sig. Petra och Tintin lekte i logerna, provade kläder och sminkade sig. Tolv år gamla satte de upp musikalen Cabaret på egen hand. Det var första gången Petra spelade Sally Bowles som senare kom att bli en av hennes stora succéer.

Petras föräldrar var skilda sedan länge. Pappa Adam Inczedy-Gombos flyttade först till Afrika och sedan till Paris, innan han småningom återkom till Sverige. I dag gift med författarinnan Åsa Moberg.
– Min farfar var en ungersk baron, säger Petra som alltså skulle kunna titulera sig baronessa. Familjen hade ägor i Ungern men tvingades fly. I dag är det mest bara familjevapnet och farfars stämpel som minner om det. Petra känner inte till några detaljer. Hon har aldrig ens varit i Ungern. Men visst är hon nyfiken och vill veta mer.

Fast för fylleri
Petra var aldrig särskilt intresserad av skolan. Ändå lyckades hon skrapa ihop ett betygsgenomsnitt på 2,8 i nian. Hon flyttade hemifrån och gick igenom några rastlösa år med olika pojkvänner som kanske hade en något destruktiv inverkan på henne. Till sist åkte hon fast för fylleri och fick behandling för sitt alkoholberoende. Så upptäckte hon dansen och lyckades räta upp sitt liv.
– Det blev min räddning, säger hon. Plötsligt visste jag, vad jag ville hålla på med.

Petra debuterade i Pelle Svanslös på Oscarsteatern, här hon var 19 år, och frilansade som dansare bakom artister som Lill-Babs och Tommy Körberg. Rollen som en av katterna i Cats ledde vidare till en mindre roll i West Side Story, innan hon fick sin första huvudroll som Rizzo i Grease. Resten är teaterhistoria och efter det finns knappt en musikal med självaktning som inte har haft Petra i huvudrollen. Mest framgångsrik blev hon i rollen som Roxy Hart i Chicago som spelades i Göteborg som Stockholm, innan hon den tog henne till först London och sedan till Broadway på Manhattan i New York.
– Jag var i London ett halvår och hårdlanserades över hela stan med helsidesannonser och bilder på bussar och reklampelare. Jag fick överta Elaine Pages gamla loge med stjärna på dörren på Adelphi Theatre i West End. Vi slet hårt med åtta föreställningar i veckan, tills mitt immunförsvar brakade ihop. Då var det bara vila, penicillinkurer och vitaminsprutor som gällde.

Grät och skrek
Året därpå fick Petra göra sin Roxy Heart fick Petra på Schubert Theatre på Broadway. Livet där var om möjligt ännu hårdare. Hon har beskrivit det som ett tåg som går i 200 knyck och aldrig stannar. Efter fyra månader i New York, varav två repetitionsveckor och åtta veckor på scenen fick hon nog.

– Skådespelare och dansare hoppar in-ut, in-ut, så man får nya motspelare hela tiden. Jag var helt slut om kvällarna. Det hände att jag både grät och skrek av trötthet. Det var kul att jag fick vara med, men det är hemma jag vill jobba. Man får akta sig, så man inte tappar bort sig själv, bara för att man har fått en huvudroll på Broadway.

Klippen vittnar om ständiga skador. Petra har drabbats av brutna revben, spräckt trumhinna, spräckt tå och scolios likaväl som hon har tappat rösten och fått diagnosen spasmodisk dysfoni, när en muskel i halsen envisades med att knyta sig, så att hon inte kunde sjunga.

– Det är tuffa tag i dansarens värld, konstaterar hon. Men jag har valt att stå på scenen och dansen är min grund, även om det på senare år har blivit mer sång och skådespeleri än dans.

Det har varit hårt på andra sätt också. Petra har flera brutna förhållanden bakom sig. Hon har även berättat om två aborter som har satt sina spår. Senast var det skilsmässan från dansaren Rennie Mirro som skapade rubriker. De träffades i musikalen Fame på 1993 och gifte sig några år senare i en gondol i Venedig.

Hemlig om barn
– Vi behövde gå skilda vägar, sa Petra till en kvällstidning. Vår tid tillsammans var över. Men det var svårt att släppa taget efter så många år tillsammans. Jag levde med Rennie i åtta år och så – poff! – var allt plötsligt borta. Då blev jag tvungen att ta reda på vem jag är utan honom. Nu känner jag ibland: ”Vad skönt! Jag får göra som jag vill!” Det känns som om jag börjar hitta mig själv.
– När jag läste artikeln, tyckte jag, att det kändes banalt och tramsigt. Jag har skilt mig och träffat en ny man. Det får räcka. Jag tänker inte prata om det där på ett tag.

Petra är numera sambo med journalisten Ola Brising som hon träffade förra sommaren, när han jobbade på ett fik i hennes kvarter. Om det finns barn inplanerade eller inte är en väl bevarad hemlighet.
– Det finns så många barn, säger Petra som säkert är rätt trött på frågan. Blir det barn, så blir det barn. Jag tror verkligen inte att alla kvinnor måste föda barn, bara för att det är biologiskt möjligt.

Alla framgångar till trots så har de senaste musikalerna floppat. Såväl ”Garbo” som ”Stars”, lades ned efter bara några veckor. Publiken räcker inte till. Utbudet är helt enkelt för stort.
– Det är olustigt att bli utan jobb. Och det blir oroligare för varje år som går. Förre brydde man sig inte så mycket. Då brukade det ordna till sig förr eller senare. Nu är jag 38 år och det finns rörelser som inte längre fungerar. Dessutom tror jag, att man söker mer trygghet ju äldre man blir.

Ny tv-serie
Petra behövde emellertid inte söka jobb så värst länge. I mars börjar inspelningen av TV-serien ”Oss kvinnor emellan” mot Maria Lundkvist.
– Den handlar om två kvinnor på en mäklarfirma, säger Petra som bara har hunnit läsa igenom två avsnitt än så länge. Först är det nämligen Melodifestivalen som gäller. Lars-Åke Wilhelmsson syr klänningen som Petra kallar en kroppsnära trasa. Samtidigt pågår inspelningen av ”Tango tango” som ska ges ut på skiva. Vad som händer sedan, vet hon inte. I väntan på ”Oss kvinnor emellan” tar hon möjligen en tur till Budapest för att söka sina ungerska rötter.
– Släkten är borta sedan länge, säger hon. Förutom min pappa finns bara en släkting på Österlen i livet. Det kan vara intressant ändå. I så fall blir det min egen upptäcktsfärd i fädrens spår. Och vem vet, vad som väntar mig där…
Monica Antonsson