Hemmets Veckotidning
Nr 39, 2000
- Det hade jag ju lovat i domstolen...
Katarina Hultling är alltid en frisk fläkt i tv-rutan, vare sig hon presenterar sport eller intervjuar kungafamiljen.
- Men en dag kände jag att det inte gick att rusa på i samma takt längre. Det fanns någon som behövde mig mer...
Ett friår mitt i livet. Katarina Hulting unnade sig det, när hon kände att hon behövde stanna upp ett tag. Sonen Victor, 10, behövde mer än han fick av hennes tid. Dessutom längtade hon efter nya intryck, efter att få ge tankarna frihet. Så hon tog tjänstledigt med fullt löneavdrag. Sambon Albert Svanberg – även han reporter på TV-sporten – tog hand om försörjningen.
- Det var en ny erfarenhet. Plötsligt hade jag mindre egna pengar att röra mig med. Men jag var tvungen att ta hand om mig själv en tid. Jag måste må bra för att min familj också skulle kunna göra det.
Friåret resulterade i en CD-skiva. Mångsidiga Katarina har nämligen ett musikaliskt förflutet och när hon sökte ord för allt hon ville säga sin son, blev det med musik. Ett grammofonbolag hörde av sig och plattan ”Victors visor” blev till.
- Den släpptes 4 oktober på internationella barndagen, säger hon. Bolaget pratar om en efterföljare och jag funderar på att binda ihop sångerna med samtal till ett program som går att framträda med.
Katarina är uppväxt i Västerås, där pappa Arthur Hulting var chef för teatern. Hon fanns ofta bland kulisserna, jobbade i garderoben och drömde om att bli skådespelare. Hon spelade curling också - och blev så framgångsrik, att hon vann två europamästerskap.
- Jag är nog den enda på TV-sporten som har stått överst på prispallen i landslagströja med tre kronor på och hört ”Du gamla du fria”, skrattar hon. Vi brukar skoja om det ibland.
Familjen flyttade till Stockholm när Katarina var sexton. Hon gick en förberedande teaterskola men kom inte in på Scenskolan.
- Många söker dit flera gånger som för att visa någon slags uthållighet. Det förmådde inte jag. Jag började läsa pedagogik för att bli lärare i stället men hamnade så småningom på journalisthögskolan.
Katarina kom till Sveriges Radio 1982 och blev några år senare TV-sportens kvinnliga ansikte utåt tillsammans med Ann-Britt Rydh-Pettersson. Så småningom blev hon programledare för samhällsmagasinet 20.00, innan hon gick över till evenemangsavdelning och gjorde program som Nobelfesten och de årliga intervjuerna med kungafamiljen. Nu är hon tillbaka som ankare på TV-sporten igen. Som frilans dock. Efter friåret har hon egen firma och slipper stressen med dagspass och vaktlistor.
- På så vis hinner jag köra Victor till simhoppningen. Han skulle inte kunna hålla på med det annars.
Som för de flesta andra mammor är det viktigt för Katarina att ge Victor en bra uppväxt. Det är kanske till och med viktigare för henne än för många andra.
- Jag opererades som tonåring för cystor på äggstockarna och visste redan från början att jag troligen inte skulle kunna bli gravid. Ändå försökte vi, min förra man och jag. Vi gjorde allt! Det måste man göra. Annars riskerar man att ångra sig på ålderns höst.
Katarina beskriver en period av livet, då barnlöshetsutredningar var det centrala. Efter tre misslyckade provrörsbefruktningar gav hon upp. I stället tog den tålamodsprövande adoptionsprocessen vid.
- En dag ringde Adoptionscentrum och frågade om vi kunde tänka oss ett barn från Peru och det kunde vi förstås. Sedan ringde de och frågade om vi kunde tänka oss Victor…
Katarina och hennes man reste till Peru, där de blev kvar i två månader, innan myndigheterna lät dem resa hem med Victor. Katarina förstår fortfarande inte varför.
- Föräldralösa barn är absolut ingenting värda i Peru, så myndigheterna undrar förstås vad vi rika, vita européer ska ha dem till. På den tiden var det fullt möjligt för peruaner att först lämna in sina barn på barnhem och sedan hämta ut dem igen, när de var arbetsföra.
Lille Victor fanns på ett barnhem i Lima. Han var tre månader gammal och övergiven av sin unga, söta mamma Carmen. Det är allt de vet om hans ursprung.
- Jag köpte en liten akvarellteckning av en indiankvinna med hatt, hårpiska och säck på ryggen. Hon är på väg bort längs bygatan. Vi har ramat in och hängt upp den på väggen. Hon är Carmen för Victor, den okända mamman han säkert drömmer om.
För Katarina var det förstås fantastiskt att få ta hand om det värnlösa lilla knytet. Föräldraskap går trots allt ut på att få något att älska och ta hand om, vare sig det är biologiskt eller ej. Katarina har dessutom stått inför domstolen i Lima och högtidligen lovat, att hon ska ge sitt barn ett så bra liv som möjligt.
- Känner man ansvaret tungt som biologisk förälder, så är det nog ännu tyngre för adoptivföräldrar, säger hon.
Äv väl förberedd på
- Det var en ny erfarenhet. Plötsligt hade jag mindre egna pengar att röra mig med. Men jag var tvungen att ta hand om mig själv en tid. Jag måste må bra för att min familj också skulle kunna göra det.
Friåret resulterade i en CD-skiva. Mångsidiga Katarina har nämligen ett musikaliskt förflutet och när hon sökte ord för allt hon ville säga sin son, blev det med musik. Ett grammofonbolag hörde av sig och plattan ”Victors visor” blev till.
- Den släpptes 4 oktober på internationella barndagen, säger hon. Bolaget pratar om en efterföljare och jag funderar på att binda ihop sångerna med samtal till ett program som går att framträda med.
Katarina är uppväxt i Västerås, där pappa Arthur Hulting var chef för teatern. Hon fanns ofta bland kulisserna, jobbade i garderoben och drömde om att bli skådespelare. Hon spelade curling också - och blev så framgångsrik, att hon vann två europamästerskap.
- Jag är nog den enda på TV-sporten som har stått överst på prispallen i landslagströja med tre kronor på och hört ”Du gamla du fria”, skrattar hon. Vi brukar skoja om det ibland.
- Många söker dit flera gånger som för att visa någon slags uthållighet. Det förmådde inte jag. Jag började läsa pedagogik för att bli lärare i stället men hamnade så småningom på journalisthögskolan.
Katarina kom till Sveriges Radio 1982 och blev några år senare TV-sportens kvinnliga ansikte utåt tillsammans med Ann-Britt Rydh-Pettersson. Så småningom blev hon programledare för samhällsmagasinet 20.00, innan hon gick över till evenemangsavdelning och gjorde program som Nobelfesten och de årliga intervjuerna med kungafamiljen. Nu är hon tillbaka som ankare på TV-sporten igen. Som frilans dock. Efter friåret har hon egen firma och slipper stressen med dagspass och vaktlistor.
- På så vis hinner jag köra Victor till simhoppningen. Han skulle inte kunna hålla på med det annars.
Som för de flesta andra mammor är det viktigt för Katarina att ge Victor en bra uppväxt. Det är kanske till och med viktigare för henne än för många andra.
- Jag opererades som tonåring för cystor på äggstockarna och visste redan från början att jag troligen inte skulle kunna bli gravid. Ändå försökte vi, min förra man och jag. Vi gjorde allt! Det måste man göra. Annars riskerar man att ångra sig på ålderns höst.
Katarina beskriver en period av livet, då barnlöshetsutredningar var det centrala. Efter tre misslyckade provrörsbefruktningar gav hon upp. I stället tog den tålamodsprövande adoptionsprocessen vid.
- En dag ringde Adoptionscentrum och frågade om vi kunde tänka oss ett barn från Peru och det kunde vi förstås. Sedan ringde de och frågade om vi kunde tänka oss Victor…
Katarina och hennes man reste till Peru, där de blev kvar i två månader, innan myndigheterna lät dem resa hem med Victor. Katarina förstår fortfarande inte varför.
- Föräldralösa barn är absolut ingenting värda i Peru, så myndigheterna undrar förstås vad vi rika, vita européer ska ha dem till. På den tiden var det fullt möjligt för peruaner att först lämna in sina barn på barnhem och sedan hämta ut dem igen, när de var arbetsföra.
Lille Victor fanns på ett barnhem i Lima. Han var tre månader gammal och övergiven av sin unga, söta mamma Carmen. Det är allt de vet om hans ursprung.
- Jag köpte en liten akvarellteckning av en indiankvinna med hatt, hårpiska och säck på ryggen. Hon är på väg bort längs bygatan. Vi har ramat in och hängt upp den på väggen. Hon är Carmen för Victor, den okända mamman han säkert drömmer om.
För Katarina var det förstås fantastiskt att få ta hand om det värnlösa lilla knytet. Föräldraskap går trots allt ut på att få något att älska och ta hand om, vare sig det är biologiskt eller ej. Katarina har dessutom stått inför domstolen i Lima och högtidligen lovat, att hon ska ge sitt barn ett så bra liv som möjligt.
- Känner man ansvaret tungt som biologisk förälder, så är det nog ännu tyngre för adoptivföräldrar, säger hon.
Äv väl förberedd på
Victors frågor om hemlandet
Katarina sparar allt hon kommer över om Peru. Hon skriver dagböcker och antecknar Victors alla frågor. När han blir äldre och förstår lite mer, kommer hon att vara väl förberedd. Tillsammans ska de återvända till Peru en dag, men han ska vara större då. Det får inte bli som en Mallorcaresa vilken som helst.
- Det har varit oroligt i Peru de senaste 20 åren, säger Katarina. Så det känns inte som om det är någon brådska.
Det var tankarna kring Victors bakgrund och hudfärg som blev till sångerna på CD:n. Men de är allmängiltiga nog att kunna tala till fler. De allra flesta har någon i sin bekantskapskrets med barn av annan härkomst. Victor är en medveten och självsäker liten kille men alla är ju inte det.
- Jag kände att det behövdes hederliga visor för människor med annan bakgrund i Victors ålder.
Victor var bara tre år, när Katarina och Claes Sjöberg bestämde sig för att gå skilda vägar. På Katarinas jobb fanns Albert och hösten 1994 började de umgås. Ett drygt år senare flyttade de ihop. Några egna gemensamma barn tänker de inte skaffa. Ännu en adoption vore alldeles för krävande.
- Man måste ta hand om det man har, säger Katarina. Samtidigt finns det barn överallt som inte en människa bryr sig om. Men det är svårt och dyrt att adoptera. Speciellt som givarländerna ofta ställer till problem. När Sydkorea fick OS 1988, började de kalla sig I-land och satte de stopp för alla adoptioner. Sedan gick det något år och så gick det bra att adoptera igen.
Katarina gillar sport förstås. Aerobics och motionslöpning utövar hon tillsammans med väninnan Doris Lindberg.
- Vi har sprungit tjejmilen både i Stockholm och London. Ja, vi har till och med sprungit Marathon i New York - vår främsta bedrift hittills.
Någon sportfåne är hon emellertid inte. Hon trivs precis lika bra med att ligga på sofflocket och äta praliner, säger hon. Sedan kan hon komma till start i något motionslopp och förvånad över att hon är otränad.
- Och nu har Doris anmält oss till Broloppet! Det är ett motionslopp över Öresundsbron den 12 juni. De svenska deltagarna ska bussas till danska sidan och tvärtom. Sedan ska vi springa 2,5 mil över bron och mötas på mitten. Ära vare gud i höjden - hur ska det gå?!
Katarina sparar allt hon kommer över om Peru. Hon skriver dagböcker och antecknar Victors alla frågor. När han blir äldre och förstår lite mer, kommer hon att vara väl förberedd. Tillsammans ska de återvända till Peru en dag, men han ska vara större då. Det får inte bli som en Mallorcaresa vilken som helst.
- Det har varit oroligt i Peru de senaste 20 åren, säger Katarina. Så det känns inte som om det är någon brådska.
Det var tankarna kring Victors bakgrund och hudfärg som blev till sångerna på CD:n. Men de är allmängiltiga nog att kunna tala till fler. De allra flesta har någon i sin bekantskapskrets med barn av annan härkomst. Victor är en medveten och självsäker liten kille men alla är ju inte det.
- Jag kände att det behövdes hederliga visor för människor med annan bakgrund i Victors ålder.
Victor var bara tre år, när Katarina och Claes Sjöberg bestämde sig för att gå skilda vägar. På Katarinas jobb fanns Albert och hösten 1994 började de umgås. Ett drygt år senare flyttade de ihop. Några egna gemensamma barn tänker de inte skaffa. Ännu en adoption vore alldeles för krävande.
- Man måste ta hand om det man har, säger Katarina. Samtidigt finns det barn överallt som inte en människa bryr sig om. Men det är svårt och dyrt att adoptera. Speciellt som givarländerna ofta ställer till problem. När Sydkorea fick OS 1988, började de kalla sig I-land och satte de stopp för alla adoptioner. Sedan gick det något år och så gick det bra att adoptera igen.
Katarina gillar sport förstås. Aerobics och motionslöpning utövar hon tillsammans med väninnan Doris Lindberg.
- Vi har sprungit tjejmilen både i Stockholm och London. Ja, vi har till och med sprungit Marathon i New York - vår främsta bedrift hittills.
Någon sportfåne är hon emellertid inte. Hon trivs precis lika bra med att ligga på sofflocket och äta praliner, säger hon. Sedan kan hon komma till start i något motionslopp och förvånad över att hon är otränad.
- Och nu har Doris anmält oss till Broloppet! Det är ett motionslopp över Öresundsbron den 12 juni. De svenska deltagarna ska bussas till danska sidan och tvärtom. Sedan ska vi springa 2,5 mil över bron och mötas på mitten. Ära vare gud i höjden - hur ska det gå?!
Katarina är fullt medveten om att hon har ett av de mest åtråvärda jobben i branschen och att hon lätt kunde blivit omåkt i karriären under sitt friår. Ändå tvekade hon aldrig. Mest för att hon är prestigelös och törs det många andra inte vågar. Mest för att hon är prestigelös och törs det som många andra inte vågar.
- Jag skulle tycka det var jätteroligt att stå i varuhuset och slå in paket, säger hon. Jag älskar att slå in paket. Det är samma sak med tvätt. Varje gång jag står i tvättstugan och manglar lakan, tänker jag att jag borde haft en tvättinrättning. Jag har världens roligaste jobb – inte för att jag är kändis utan för att jag är journalist. Det har varit jättespännande att komma utanför TV-huset och se det från utsidan.
Monica Antonsson
- Jag skulle tycka det var jätteroligt att stå i varuhuset och slå in paket, säger hon. Jag älskar att slå in paket. Det är samma sak med tvätt. Varje gång jag står i tvättstugan och manglar lakan, tänker jag att jag borde haft en tvättinrättning. Jag har världens roligaste jobb – inte för att jag är kändis utan för att jag är journalist. Det har varit jättespännande att komma utanför TV-huset och se det från utsidan.
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar