Pia Johansson

Allas Veckotidning

Nr 19, 2004

För "Parlamentets" Pia Johansson är humor livsnödvändigt

Jag var en plåga på roliga timmen

Att kasta sig ut i det okända och improvisera kräver mod, spntanitet och självtillit. Något som skådespelerskan Pia Johansson visar prov på i tv-underhållningen "Parlamentet". Men det har inte alltid varit så självklart. Det fanns en tid när Pia storgråtande ringde hem till mamma i Umeå. 

Inom improvisationsteater gäller det att kunna bjuda på sig själv, acceptera allt som händer och våga göra bort sig. Det säger skådespelerskan Pia Johansson, 43, som själv är en mästare i konsten. Hon tvekar inte att släppa kontrollen och kasta sig ut mitt i skeendet. Oftast hamnar hon på fötter igen men skulle hon misslyckas, så gör hon något bra av det också. Publiken får alltid full pott. Folk känner igen sig och identifierar sig med sin egen rädsla. Det är som ett mirakel alltsammans.

– Känslan efteråt kan vara euforisk, säger hon. Bara det att verkligen våga är en seger. Det borde fler än skådespelare pröva på. Improvisationsteater bygger på att man känner tillit till sig själv både inåt och utåt och är säker på, att vad som än händer, så finns det alltid en väg ut.

Pia har slagit sig till ro i sin sirliga 1700-tals kökssoffa hemma i lägenheten på Söder tillsammans med katterna Agape och Eucharisto, vars namn betyder Kärlek och Tack så mycket på grekiska. Pia är, som hon säger, själv. Skulle kärleken komma förbi, så tackar hon inte nej, men det är inget hon skriker efter. Kärleken behöver dessutom inte alltid vara just kärleken i en relation. Detsamma gäller moderskapet. Det finns fler sätt än det biologiska att vara mamma och Pia är gudmor till tre. Ett av barnen är grannens sexåriga dotter Justine. Ett annat är kollegan Eva-Maria Björkströms tioåriga dotter Alice.
– Jag är dessutom gudmor till Iwa Bomans son Axel som är 26 år. Han kom på att han inte hade någon gudmor, så jag ställde helt enkelt upp.

Tar för sig
Pia är snabb såväl i tanken som i repliken. En dåligt formulerad fråga och hon slår till direkt. Det beror på att hon är så fullständigt närvarande och oerhört kvick i tanken. Det är den förmågan som kommer till heders i Parlamenten, där dråpligheterna formligen haglar.

– Humor är livsnödvändigt, säger Pia. Det är vetenskapligt bevisat att skratt förlöser endorfiner i kroppen och sätter igång såväl skrattmuskler som andningsvägar. Skratt är ungefär som ett bra träningspass!

Privat har Pia, efter många års sökande, konverterat till katolicismen. Det var ett noga genomtänkt beslut. Man ska inte gifta sig, när man är förälskad, som hon säger. Det är bättre att vänta, tills kärleken har djupnat. Det innebär att Pia går i mässan om söndagarna och att hon gillar det djup i trosfrågorna som katolicismen står för. Att hon dessutom är något av en livsnjutare beror mest på hennes orädsla och enorma nyfikenhet. Hon tar för sig av allt som utvecklar och för henne framåt.
– Jag tränar, fikar med kompisar och går på intressanta kurser som alla andra. Dessutom gillar jag fester och glamour likaväl som jag dras till det djupa och allvarliga.

En komikers uppväxt
Det började i Björkarnas stad Umeå, där Pia växte upp. Mamma Ulla var operationssköterska pappa Lennart dykare. Iklädd stor hjälm och blydojor var han ofta bortrest på något viktigt uppdrag.
– Men mamma hade ett viktigt jobb varje dag, påpekar hon. Det har man ju som operationssköterska.
Pia som dessutom har två bröder, en äldre och en yngre, Peder och Patrik, som nu är civilingenjör respektive sjukskötare.

Sitt eget yrkesval hade Pia förmodligen inte ägnat en tanke, när hon sju år gammal råkade höra två lärare prata om henne. ”Hon är väldigt bra på att spela teater och berätta historier den där Pia”, sa den ene. Den andre höll med. Det var en bekräftelse så god som någon och Pia bestämde sig i ett enda slag för att bli skådespelare.
– Bra lärare var avgörande för mig. I de ämnen där jag hade bra lärare, utvecklades jag och blev bra. Min mattelärare var hemsk, så jag var usel i matte. Senare, när jag började brodera, sticka och väva, förstod jag, att jag nog inte var så dålig i alla fall. Jag har gjort många automatiska beräkningar och avancerade vävkonstruktioner.

Teatern utövade en enorm lockelse på Pia och bra lärare såg till, att hon fick utlopp för såväl fantasi som kreativitet.
– Jag var en plåga på roliga timmen. Det har jag insett efteråt. När jag spelade skolfröken i Jonas Gardells film ”En komikers uppväxt”, insåg jag, att hela klassen såg ut som jag och mina kompisar gjorde, när vi var små. Jag kunde lätt identifiera mig som den där jobbiga ungen som gång på gång spelade Teskedsgumman utan roliga slut. Själv såg jag plötsligt ut som min gamla fröken.

En väldig kulturkrock
Pia sökte sig till Umeå Shakespearesällskap och fick spela väktare 1 och 2 i ”Romeo och Julia”.
– Och så fick jag spela älva i ”En Midsommarnattsdröm”, när jag var elva!

Sexton år gammal tog hon sina prylar i en kasse och for ner till Stockholm för att bli skådespelare på riktigt. För att finansiera det hela tog hon ett jobb som barnflicka hos en revisor i Nockeby.
– Tre år tidigare hade jag sökt jobb vid Ögonblicksteatern och blivit intervjuad av nuvarande chefen för Radioteatern, Magnus Florin, på ett konditori. Han frågade, vad jag ville med teatern. Om jag ville förändra världen eller så. Jag förstod inte ens frågan, så jag fick inte jobbet. Det har han fått äta upp på senare år.

Pia pluggade teater på förmiddagarna, passade barn på eftermiddagarna och läste all teaterlitteratur hon kom över. Med jämna mellanrum ringde hon hem till mamma i Umeå och grät. Dels för att hon längtade hem och dels för att hon inte kunde laga den mat som revisorn ville ha. ”Du kan vad du vill, bara du vill det tillräckligt mycket”, sa mamma Ulla.
– Det var en väldig kulturkrock för mig att komma till Stockholm, där allt går så fort och folk springer till tunnelbanan. Jag kände inte en kotte men såg så mycket teater jag bara kunde. Jag ville verkligen bli skådespelare och då måste man ha en bra utbildning. Kändisar i största allmänhet fanns inte då. Man ville bli flygvärdinna, brandsoldat, pilot eller musiker och man ville ha utbildning.

Tackade nej till Dramaten
Efter ett år vid folkhögskolan i Burträsk, ett år vid Skara Skolscen och ett år som skådespelare inom teatergruppen Proteus i Lund följde tre år på Scenskolan i Stockholm. Därefter knöts hon tämligen omgående till Stockholms Stadsteater och Unga Klara, där hon fick jobba med Suzanne Osten och Helge Skoog.
– Det var som att komma hem. Det var dit jag verkligen ville. I hastigheten tackade jag nej till ett erbjudande från Dramaten.

I dag är Pia skådespelare med en ovanligt välfylld meritlista. Hon har gjort allt från tunga dramer till komedier och lättsam revy. Just nu är hon aktuell som servitrisen i TV-serien ”Kalle på krogen” i regi av Viktoria Dyring samtidigt som hon gör ”På minuten” i radio, ”Parlamentet” på TV och spelar vetenskapsteater med Helge Skoog på Soppteatern. Framför allt gör Pia just nu succé på Stadsteatern i rollen som den cancerdöende litteraturprofessorn Vivan Bearing i ”Wit – tid att ge sig av”.
– Det var som att få ett knytnävsslag i magen, när regissören Eva Gröndahl ringde och erbjöd mig rollen. Det var en utmaning som jag bara måste anta.

Repetitionsarbetet krävde fördjupning, kunskap och analys för att hitta de rätta känslorna. Sedan tog själva hantverket över.
– Skulle jag leva ut de känslor jag spelar, så skulle jag förmodligen bli ett nervvrak och hamna på hispan, säger Pia. Det är publiken som bär med sig föreställningen hem efteråt. Och det gör de efter sina privata referensramar. Var och en har sina trauman i livets ryggsäck.

Pia gillar att resa men hinner aldrig särskilt långt. En solsemester lockar men blir förmodligen inte av. Så snart det drar ihop sig till storhelger och semestrar, har hon sin högsäsong.
– Jag trivs med att jobba. Speciellt som jag har ett så kreativt och utvecklande jobb. Men visst är jag ledig ibland. Närmast åker jag till Scottland för att spela golf. Förr tyckte jag, att det var den töntigaste av sporter för snobbar. Jag brukade skratta och håna mina kompisar på jobbet, när de skulle ut på banan. Så en dag följde jag med. Jag ville pröva på hur det är att stå där och slå. Oj, jag träffade! Vad kul! Sedan var jag biten...

Till sommaren kan det hända att Pia hyr ett hus på Gotland för sig och katterna. Hon återkommer gärna dit för att där finns spänning, lugn och ro och väldigt många soltimmar.
– Jag uppskattar en tur till Linköping lika väl som en resa till Australien. Vilket som är bäst, beror helt på syfte och sällskap.

Om Pia blir kvar på Stockholms Stadsteater framöver står skrivet i stjärnorna. Teatern hotas ständigt av nedskärningar. Men hon trivs och tycker att teatern är en fantastisk arbetsplats.
– Vår chef, Benny Fredriksson, ser till att vi kvinnor verkligen får ta plats. Det känns fint. Hade jag hamnat på Dramaten, så hade jag säkert bara försvunnit som en i mängden.
Monica Antonsson