Allas Veckotidning
Nr 3, 2004
Nr 3, 2004
Anja Lundqvist var bovens flickvän i "Tusenbröder"
Farliga män har alltid lockat mig!
Hon ser så mjuk och vän ut men spelar gärna hårda och tuffa brudar.
Fast den bästa rollenhittills för Anja Lundqvist är - mammarollen!
Den hemtrevliga tvåan på 60 kvadrat är ny och de har fullt upp med att möblera och hänga upp tavlor. Tills helt nyligen bodde hon en lya på 26 kvadrat och han i ett enkelt studentrum.
– Jag håller på att lära mig laga mat, säger Anja stolt och konstaterar att Alia just den här dagen har sovit middag i tre timmar. Tack vare det har hon fått en stund för sig själv och vaxat benen för första gången på länge.
Resa till Jerusalem
Medan Anja ammar, tittar Alia henne stint i ögonen på småbarns vis. Det är ett sådant där närmast magiskt ögonblick som bara uppstår, när man ammar. En stund senare ligger Alia mätt och belåten på skinnfällen från Ikea. Hon jollrar och leker med nallen, spegeln och snurran som svävar ovanför.
– Hennes namn är av judiskt ursprung, säger Anja. Att göra sin alia betyder, att man ska göra sin resa till Jerusalem. Mitt namn är en rysk form av Anna som betyder den nådiga. Men vi har varken rysk eller judisk anknytning. Vi tycker bara, att Alia är ett vackert namn.
Anja har sina rötter i Uppsala. Familjen bodde på Bellmansgatan öster om ån de tio första åren. Sedan skilde sig föräldrarna och pappa Lennart flyttade till Göteborg. Han är professor i statskunskap på universitetet där. Anja och systern Åsa flyttade med mamma Maud, som är vårdlärare, till Ekeby väster om ån.
Medan Anja ammar, tittar Alia henne stint i ögonen på småbarns vis. Det är ett sådant där närmast magiskt ögonblick som bara uppstår, när man ammar. En stund senare ligger Alia mätt och belåten på skinnfällen från Ikea. Hon jollrar och leker med nallen, spegeln och snurran som svävar ovanför.
– Hennes namn är av judiskt ursprung, säger Anja. Att göra sin alia betyder, att man ska göra sin resa till Jerusalem. Mitt namn är en rysk form av Anna som betyder den nådiga. Men vi har varken rysk eller judisk anknytning. Vi tycker bara, att Alia är ett vackert namn.
– Jag sjöng hellre än bra i skolan men älskade att uppträda. När vi dramatiserade historien om asagudarna, valde jag att spela boven Loke. Redan då identifierade jag mig med spännande och farliga män. I sexan satte vi upp Grease. Då spelade jag John Travoltas roll och sjöng för full hals i hopprepsmikrofon. Oliva Newton Johns roll var jag inte intresserad av. På högstadiet hade vi teaterimprovisationer som extraval. Jag tog mig själv på för stort allvar och stod mest i ett hörn och såg ball ut.
Hon blev svartrockare i skinnjacka och svarta nylonstrumpor i tonåren. Håret färgades knallrött med henna och ansiktet sminkades vitt – allt för att se deppig och osårbar ut.
– Jag var enormt vild och krävde att få göra mina egna misstag och erfarenheter. Det var oerhört viktigt då att ha rätt klädstil och tillhöra rätt gäng.
Anja gick ekonomisk linje på gymnasiet men trivdes inte. Dessutom drogs hon till farliga grabbar som inte var något vidare sällskap. En var otrogen och en annan höll på med droger, så Anja gjorde slut. Hon hade bättre grundvärderingar än så.
– Det var något inom mig som sa nej. Jag tyckte, att de där grabbarna var spännande. Nu vet jag bättre, tack vare att jag hittat mig själv och teatern. Teo är det finaste som finns. Han är helsund och väldigt trygg.
Anjas skola hade ett samarbete med Uppsala stadsteater. De satte upp West Side Story och hon fick spela Smittan, en jobbig tjej i gänget. Regissören var lärare på gymnasiets estetiska linje och det stod inte på förrän Anja hade lämnat den ekonomiska.
– Jag kände plötsligt, att jag var hemma! Dessutom fick jag beröm. Mamma har stöttat mig i alla år men nu tyckte även pappa, att jag borde satsa på teatern.
Medan Anja berättar, ledsnar Alia på fårskinnsfällen. Hon gnyr och vill komma upp, så Anja knyter på sig en barnsele. Med Alia på magen går omkring i lägenheten med den lilla.
– Jag bestämde mig för att bli skådespelare. Kosta vad det kosta ville. Jag spelade Hitler i ”Hitlers barndom” och Rosalind i Shakespeare ”Som ni behagar”. I Uppsalaspelen om vikingatiden spelade jag både gudinnan Idun och gråtande kvinna vid digerdöd man. Samtidigt sökte jag till den förberedande yrkesutbildningen vid Skara Skolscen. Konkurrensen om de 16 platserna var stenhård. Jag satt i mina gudinnekläder i solnedgången i Gamla Uppsala och tänkte: Jag ska! Jag ska! Jag ska bli skådespelerska!
Hon blev en av de lyckliga och flyttade till ett kollektiv i Skara, där allt kretsade kring teater. Svartrockaren försvann till förmån för Anja, en tjej som plötsligt vågade blomma. Samtidigt växte självkritiken. Bland alla begåvade elever kunde hon inte längre utmärka sig med en stöddig attityd.
– Jag tillbringade tre år med att söka till landets teaterhögskolor. Det innebar att jag for på turné mellan proven som ofta pågick i flera dagar. Jag kom till tredje provet fyra gånger och till fjärde provet tre gånger. Problemet var att jag tog på mig fel attityd, när jag blev nervös. Det fick jag höra i klartext en gång, trots att jag var jätteledsen och grät.
Grät av glädje
Anja sökte totalt nio gånger till scenskolan. Den 13 januari 1995 gick hon som så många gånger förr med tunga steg till teaterhögskolan förvissad om att hennes namn inte heller den här gången skulle stå med på listan. Men det gjorde det!
– Jag hade tänkt, att jag skulle jubla, när jag väl kom in. Men jag sa bara ”Yes!” för mig själv, medan tårarna rann. Plötsligt blev jag rädd för att halka och dö. Det kunde jag ju inte göra nu. Jag hade ju kommit in på teaterhögskolan! Sedan blev jag nervös. Hur skulle jag kunna förvalta förtroendet att få ha Gunilla Röhr och Keve Hjelm som lärare? Plötsligt tyckte jag, att jag var värdelös och borde sluta med teater.
Fyra år på teaterhögskolan fick så småningom ordning på Anjas självförtroende. Det var svåra år, säger hon, men samtidigt bra och privilegierade. När eleverna sista året satte upp Hamlet bad hon att få att spela Ofelia. Examenspjäsen ”Been so long” fick strålande recensioner vilket gav henne rollen som Lena i Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”.
– Det var som att vinna på lotto! Jag som hade drömt om att få arbeta med Lukas och fick gestalta en vild och oförutsägbar hippietjej med långt mörkt löshår.
Det ledde vidare till TV-serien ”Stora teatern”, engagemang på Dramaten, turné med Riksteatern och rollen som Annelie i Lasse Lundströms TV-serie Tusenbröder.
– Då fick jag för första gången spela en reko tjej. Det är hennes kille Hoffa som blir brottsling. Jag kände igen miljön. Jag har varit lika vilsen som de.
De första fem avsnitten av Tusenbröder spelades in för snart tre år sedan. I samband med det firade filmteamet en kväll på restaurang. Teo kom dit och de träffades.
– Han skrattade så gott åt mina skämt, säger Anja. Efter en stund upptäckte vi, att vi har mycket gemensamt. Våra mammor är lärare och våra pappor är professorer vid Göteborgs universitet. Det var nästan för bra för att vara sant. Vi bytte telefonnummer och skildes åt. Sedan vågade ingen av oss ringa.
Det blev Anja som slutligen skickade ett SMS. Jag blev glad av att träffa dig, skrev hon. Han svarade direkt och isen var bruten.
– Vi tog det långsamt och försiktigt. Först mot slutet av sommaren blev vi ett par.
När den andra omgången av Tusenbröder skulle spelas in, hade Anja och Teo bestämt sig för att bilda familj. Och det stod inte på, förrän mensen hade uteblivit en (1) dag.
– Jag smög in på toaletten i pausen mellan två tagningar och gjorde testet. Det var positivt. Jag gick ut igen och försökte verka oberörd, men jag glömde texten och var helt förvirrad. Efteråt åkte jag direkt hem till Teo för att berätta den stora nyheten.
Så gick det som det gick och efter nio månader kom Alia till världen - en levande men blodig liten varelse som bara skrek.
– Vi hade väntat oss att få sväva på rosa moln i ett evigt kärleksrus, säger Anja. I stället blev vi chockade båda två. Men det gick snabbt över. Vi fick koncentrera oss på amningen och oron. Hon är väl frisk? Och varför skriker hon? Vi hade levt så otroligt skyddat. All världens kvinnor gör helt enorma prestationer, när de föder barn. Och så talas det knappt om det!
Anja konstaterar att livet som skådespelare är ett liv i en sällsynt hård bransch. Samtidigt är det ett fantastiskt yrke. Förr, när varje föreställning var på liv och död, ville hon ständigt ha mer. Nu är hon tacksam för det hon fått.
– Jag riskerar en del genom att bilda familj mitt i karriären. Men det är smällar man får ta. Familjen är viktigast. Jag har just tackat nej till att spela in en kortfilm. Alia är för liten, så teatern får vänta.
Om ett år eller så vill hon gärna spela både komedi och drama. Privat har det svårmodiga emellertid hamnat på en rätt undanskymd plats.
– Jag skulle inte tacka nej till en Norén-pjäs, säger hon. Han har faktiskt också humor. Men just nu vill jag bara njuta av min ledighet. För varje dag blir det bara roligare att vara mamma.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Hon blev svartrockare i skinnjacka och svarta nylonstrumpor i tonåren. Håret färgades knallrött med henna och ansiktet sminkades vitt – allt för att se deppig och osårbar ut.
– Jag var enormt vild och krävde att få göra mina egna misstag och erfarenheter. Det var oerhört viktigt då att ha rätt klädstil och tillhöra rätt gäng.
Anja gick ekonomisk linje på gymnasiet men trivdes inte. Dessutom drogs hon till farliga grabbar som inte var något vidare sällskap. En var otrogen och en annan höll på med droger, så Anja gjorde slut. Hon hade bättre grundvärderingar än så.
– Det var något inom mig som sa nej. Jag tyckte, att de där grabbarna var spännande. Nu vet jag bättre, tack vare att jag hittat mig själv och teatern. Teo är det finaste som finns. Han är helsund och väldigt trygg.
Anjas skola hade ett samarbete med Uppsala stadsteater. De satte upp West Side Story och hon fick spela Smittan, en jobbig tjej i gänget. Regissören var lärare på gymnasiets estetiska linje och det stod inte på förrän Anja hade lämnat den ekonomiska.
– Jag kände plötsligt, att jag var hemma! Dessutom fick jag beröm. Mamma har stöttat mig i alla år men nu tyckte även pappa, att jag borde satsa på teatern.
Medan Anja berättar, ledsnar Alia på fårskinnsfällen. Hon gnyr och vill komma upp, så Anja knyter på sig en barnsele. Med Alia på magen går omkring i lägenheten med den lilla.
– Jag bestämde mig för att bli skådespelare. Kosta vad det kosta ville. Jag spelade Hitler i ”Hitlers barndom” och Rosalind i Shakespeare ”Som ni behagar”. I Uppsalaspelen om vikingatiden spelade jag både gudinnan Idun och gråtande kvinna vid digerdöd man. Samtidigt sökte jag till den förberedande yrkesutbildningen vid Skara Skolscen. Konkurrensen om de 16 platserna var stenhård. Jag satt i mina gudinnekläder i solnedgången i Gamla Uppsala och tänkte: Jag ska! Jag ska! Jag ska bli skådespelerska!
Hon blev en av de lyckliga och flyttade till ett kollektiv i Skara, där allt kretsade kring teater. Svartrockaren försvann till förmån för Anja, en tjej som plötsligt vågade blomma. Samtidigt växte självkritiken. Bland alla begåvade elever kunde hon inte längre utmärka sig med en stöddig attityd.
– Jag tillbringade tre år med att söka till landets teaterhögskolor. Det innebar att jag for på turné mellan proven som ofta pågick i flera dagar. Jag kom till tredje provet fyra gånger och till fjärde provet tre gånger. Problemet var att jag tog på mig fel attityd, när jag blev nervös. Det fick jag höra i klartext en gång, trots att jag var jätteledsen och grät.
Grät av glädje
Anja sökte totalt nio gånger till scenskolan. Den 13 januari 1995 gick hon som så många gånger förr med tunga steg till teaterhögskolan förvissad om att hennes namn inte heller den här gången skulle stå med på listan. Men det gjorde det!
– Jag hade tänkt, att jag skulle jubla, när jag väl kom in. Men jag sa bara ”Yes!” för mig själv, medan tårarna rann. Plötsligt blev jag rädd för att halka och dö. Det kunde jag ju inte göra nu. Jag hade ju kommit in på teaterhögskolan! Sedan blev jag nervös. Hur skulle jag kunna förvalta förtroendet att få ha Gunilla Röhr och Keve Hjelm som lärare? Plötsligt tyckte jag, att jag var värdelös och borde sluta med teater.
Fyra år på teaterhögskolan fick så småningom ordning på Anjas självförtroende. Det var svåra år, säger hon, men samtidigt bra och privilegierade. När eleverna sista året satte upp Hamlet bad hon att få att spela Ofelia. Examenspjäsen ”Been so long” fick strålande recensioner vilket gav henne rollen som Lena i Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”.
– Det var som att vinna på lotto! Jag som hade drömt om att få arbeta med Lukas och fick gestalta en vild och oförutsägbar hippietjej med långt mörkt löshår.
Det ledde vidare till TV-serien ”Stora teatern”, engagemang på Dramaten, turné med Riksteatern och rollen som Annelie i Lasse Lundströms TV-serie Tusenbröder.
– Då fick jag för första gången spela en reko tjej. Det är hennes kille Hoffa som blir brottsling. Jag kände igen miljön. Jag har varit lika vilsen som de.
De första fem avsnitten av Tusenbröder spelades in för snart tre år sedan. I samband med det firade filmteamet en kväll på restaurang. Teo kom dit och de träffades.
– Han skrattade så gott åt mina skämt, säger Anja. Efter en stund upptäckte vi, att vi har mycket gemensamt. Våra mammor är lärare och våra pappor är professorer vid Göteborgs universitet. Det var nästan för bra för att vara sant. Vi bytte telefonnummer och skildes åt. Sedan vågade ingen av oss ringa.
Det blev Anja som slutligen skickade ett SMS. Jag blev glad av att träffa dig, skrev hon. Han svarade direkt och isen var bruten.
– Vi tog det långsamt och försiktigt. Först mot slutet av sommaren blev vi ett par.
När den andra omgången av Tusenbröder skulle spelas in, hade Anja och Teo bestämt sig för att bilda familj. Och det stod inte på, förrän mensen hade uteblivit en (1) dag.
– Jag smög in på toaletten i pausen mellan två tagningar och gjorde testet. Det var positivt. Jag gick ut igen och försökte verka oberörd, men jag glömde texten och var helt förvirrad. Efteråt åkte jag direkt hem till Teo för att berätta den stora nyheten.
Så gick det som det gick och efter nio månader kom Alia till världen - en levande men blodig liten varelse som bara skrek.
– Vi hade väntat oss att få sväva på rosa moln i ett evigt kärleksrus, säger Anja. I stället blev vi chockade båda två. Men det gick snabbt över. Vi fick koncentrera oss på amningen och oron. Hon är väl frisk? Och varför skriker hon? Vi hade levt så otroligt skyddat. All världens kvinnor gör helt enorma prestationer, när de föder barn. Och så talas det knappt om det!
Anja konstaterar att livet som skådespelare är ett liv i en sällsynt hård bransch. Samtidigt är det ett fantastiskt yrke. Förr, när varje föreställning var på liv och död, ville hon ständigt ha mer. Nu är hon tacksam för det hon fått.
– Jag riskerar en del genom att bilda familj mitt i karriären. Men det är smällar man får ta. Familjen är viktigast. Jag har just tackat nej till att spela in en kortfilm. Alia är för liten, så teatern får vänta.
Om ett år eller så vill hon gärna spela både komedi och drama. Privat har det svårmodiga emellertid hamnat på en rätt undanskymd plats.
– Jag skulle inte tacka nej till en Norén-pjäs, säger hon. Han har faktiskt också humor. Men just nu vill jag bara njuta av min ledighet. För varje dag blir det bara roligare att vara mamma.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar