Allas Veckotidning
Nr 1-2, 1993
Serie: Livslustan
Jag väntar på en okänd man som ska göra livet till ett äventyr...
Varannan vecka är Anne-Lie Rydé sångerska och varannan är hon mamma till lilla Alice, två år.
- Vi har delad vårdnad, Alices pappa och jag, säger hon.
De veckor när Alice är hos mig får hon hela min uppmärksamhet.
De andra veckorna gör Anne-Lie succé med sin nya skiva - och dessutom på ett område som hon först trodde var ett skämt.
Nr 10, 2004
Serie:
Melodifestivalaktuell
Terapi hjälpte Anne-Lie Rydé att gå vidare
Efter min svåra livskris mår jag äntligen bra
Först sa hon nej till att sjunga. Hu är hon glad att hon tänkte om.
När Anne-Lie står på scen i "Melodifestivalen" i Göteborg kan hon snart fira 25 år som artist.
Och hon ser fram emot att sjunga många år till. Men det är inte länge sedan Anne-Lie tyckte att hela livet var slut...
Hon har prioriterat musiken och lagt sitt krut på att göra ett bra jobb, vare sig hon har framträtt i konserthallar eller på krogar. För hon är mångsidig som få. Anne-Lie sjunger lika gärna storbandsjazz med Svante Thuresson som hon sjunger rock med sitt eget band.
– Jag är väldigt privilegierad som kan försörja mig och leva gott utan att alltid behöva säga ja till de stora sammanhangen. Problemet är, att om man inte syns i TV, så tror folk att man inte jobbar. Jag har jobbat konstant i alla år. Det har varit mycket resande och ständigt nya hotellrum. Men jag tänker som så, att det är resorna och hotellrummen jag får betalt för. Timman på scenen gör jag gratis. Det är ju där jag känner mig som mest hemma.
Blev övertalad
Just nu är Anne-Lie aktuell för Melodifestivalen, sedan festivalsgeneralen Christer Björkman lyckades övertala henne att vara med. ”Säg att du har ångrat dig”, heter låten signerad Thomas G:son och Tony Johansson. Den 28 februari är det dags i Göteborg.
– Jag sa nej först på ren rutin. Det är många schlagers som jag har tackat nej till genom åren. Jag har skämtsamt alltid hänvisat till min ålder. Något ska man ha kvar att göra efter femtio. Plötsligt insåg jag, att den dagen faktiskt börjar närma sig. Jag fyllde 47 år i höstas, så det ska bli riktigt roligt att äntligen få vara med. Speciellt som låten är en klockren schlager skriven direkt för mig. Jag kan bara tacka, ta emot och konstatera att den sitter som gjuten.
Anne-Lies liv har varit fyllt av musik. I barndomshemmet på Lidingö fick hon sig både jazz och opera till livs. Dessutom var mamma Maj-Britt Thörn en inspirationskälla.
– Jag är väldigt privilegierad som kan försörja mig och leva gott utan att alltid behöva säga ja till de stora sammanhangen. Problemet är, att om man inte syns i TV, så tror folk att man inte jobbar. Jag har jobbat konstant i alla år. Det har varit mycket resande och ständigt nya hotellrum. Men jag tänker som så, att det är resorna och hotellrummen jag får betalt för. Timman på scenen gör jag gratis. Det är ju där jag känner mig som mest hemma.
Blev övertalad
Just nu är Anne-Lie aktuell för Melodifestivalen, sedan festivalsgeneralen Christer Björkman lyckades övertala henne att vara med. ”Säg att du har ångrat dig”, heter låten signerad Thomas G:son och Tony Johansson. Den 28 februari är det dags i Göteborg.
– Jag sa nej först på ren rutin. Det är många schlagers som jag har tackat nej till genom åren. Jag har skämtsamt alltid hänvisat till min ålder. Något ska man ha kvar att göra efter femtio. Plötsligt insåg jag, att den dagen faktiskt börjar närma sig. Jag fyllde 47 år i höstas, så det ska bli riktigt roligt att äntligen få vara med. Speciellt som låten är en klockren schlager skriven direkt för mig. Jag kan bara tacka, ta emot och konstatera att den sitter som gjuten.
Hon spelade Knäppupprevy med Povel Ramel redan på 50-talet, innan hon gav svandun och glitter på båten till förmån för man och barn. Det är därför inte underligt, att Anne-Lie inledde sin karriär på revyscenen.
Knappt 20 år gammal fick hon provsjunga för revypappan i Åsa, där hon tillbringade sin barndoms somrar, och på den vägen är det.
Rätt snart fick kupletterna emellertid ge plats för betydligt tuffare rocklåtar. Nina Hagen var förebilden då och Anne-Lie gav sin idol en rejäl match. Följaktligen kallades hon Lill-Hagen, när hon gick på Handelshögskolan i Göteborg och var rocksångerska på fritiden. Några storslagna drömmar hade hon inte. Livet fick rulla på och Anne-Lie har gjort sina val efterhand som det känts rätt och riktigt. Hon sjöng med rockbandet Extra i fem år, innan hon 1983 kom till Stockholm med Rocky Horror Show. Ungefär samtidigt spelade hon in Per Gessles ”Segla på ett moln” som satte fart på solokarriären.
Nära tappa fotfästet
– Det snurrade så fort, att jag nästan tappade fotfästet, säger hon. Jag sjöng överallt och var ständigt med i TV, medan löpsedlarna skrek ut allt jag sa och gjorde över hela stan. Kändisskapet kom som en fullständig överraskning och jag började undra, vem jag egentligen var. Det tog ett helt år, innan jag lyckades landa.
Anne-Lie bestämde sig för att det fortsättningsvis måste få finnas en privat Anne-Lie vid sidan av den offentliga. Och det har hon lyckats med. Få vet särskilt mycket mer om hennes privatliv, än att hon bor någonstans på Söder. Kärleksaffärerna har heller aldrig varit särskilt omskrivna. Skivframgångar och turnéer har emellertid avlöst varandra vilket ledde till att Anne-Lie fick Rockbjörnen av Aftonbladet och Karamelodiktstipendiet av Povel Ramel. Till sist jobbade hon så hårt, att hon 1987 tvingades dra sig tillbaka med blödande stämband. Ett halvårs påtvingad vila blev resultatet, innan hon kunde börja sjunga igen i det lilla formatet. Därefter kom Badrock med Björn Skifs, Tjejrock med svenska tjejrockeliten och LP:n Stulna Kyssar 1992 med vilken Anne-Lie gjorde 60-talets bästa schlagers till sina.
– Stulna Kyssar var en bra platta, konstaterar hon. Jag är väldigt stolt över den. Den ledde fram till min krogshow på Hamburger Börs 1993 som är det roligaste jag har gjort.
Det var emellertid bara början. Sedan dess har Anne-Lie spelat med i såväl Rederiet och Bert som C/o Segemyhr som sänds i repris i vår. Hon har dessutom spelat revy med Tomas von Brömsen, Povel Ramel och REA-gänget.
– Det gör jag gärna om, säger hon. Jag kan tänka mig både revy och musikal, om sammanhanget känns rätt. Jag är väldigt mån om att hamna bland rätt människor, där personkemin fungerar. Det måste kännas kul att gå till jobbet.
Inte i mammas fotspår
Om det finns någon ny man i Anne-Lies liv, så avslöjar hon det inte. Allra närmast står förstås 13-åriga dottern Alice som inte sjunger och som därför inte lär gå i mammas fotspår.
– Jill Johnsson är hennes stora idol. I jämförelse med Jill får jag vackert stå tillbaka. Sedan hon var med i Melodifestivalen, är hon den stora idolen. Sånt får man helt enkelt finna sig i. För övrigt kan jag inte sjunga country. Det är en sångstil jag absolut inte behärskar.
När Alice för några år sedan skulle börja rida, bestämde Anne-Lie sig för att göra detsamma. Framför allt ville hon bli av med sin rädsla för de stora, ståtliga djuren. Ett och ett halvt år senare hoppade hon av.
– Det var roligt i början men jag blev aldrig riktigt bra på att rida. Om sanningen ska fram blev jag inte av med min rädsla heller. Då var det inte roligt längre. Alice slutade samtidigt. Till skillnad mot mig var hon duktig, men hon tyckte det var tråkigt att rida i ett ridhus. Hon hade bra mycket hellre velat rida ute i skog och mark.
Anne-Lie motionerar regelbundet sedan många år. Hon springer i skogen likaväl som hon styrketränar. Det är en helomvändning jämfört med skolåren, då hon mestadels skolkade från gymnastiklektionerna.
– Det var min dotters pappa, Peter Gillgren, som såg till att jag började röra på mig. Jag hade fyllt 30 då och hade kondition som en 80-åring. I flera år simmade jag regelbundet och det blev till sist ett behov att motionera. I dag mår jag inte bra, om jag inte får röra på mig.
Hon gillar att roa sig också. Umgänget med familj och vänner står oftast i första rummet.
– Jag älskar att gå på krogen, äta god mat och dricka goda viner. På det viset är jag faktiskt en livsnjutare.
Kris att åldras
De senaste fyra åren har Anne-Lie gått i terapi på grund av en svårartad medelålderskris. Vid fyllda 42 kände hon det plötsligt som om hela livet var slut. Sånt är lätt hänt, när livet får rulla på i ett rasande tempo, utan att själen får sitt. Förfärad tvingades hon dessutom acceptera att den biologiska klockan hade tickat klart. Det skulle inte bli några fler barn för hennes del.
– I dag känner jag en oerhörd glädje över Alice. Jag skulle varken vilja ha eller orka med flera barn. Men det är inte lustfyllt att bli äldre. Tvärtom. Det är sorgligt på sätt och vis. Jag älskar livet men försöker förlika mig vid tanken på, att åren faktiskt bara går åt ett håll.
Anne-Lie berättar hur krisen letade sig in i hennes sinnen på alla plan. Hon fastnade i ett nolltänkande, där hon varken kunde känna lust eller glädje. Än mindre kunde hon se framåt.
– En tid tappade jag till och med lusten att sjunga. Det var värst av allt. Är det något som genom åren alltid har hållit mig uppe, så är det just lusten till musik.
Anne-Lie förstod att hon behövde hjälp med att reda ut sina tankar. Genom terapin fick hon hjälp med att sätta pusselbitarna på plats.
– Jag var tvungen att göra den här resan, konstaterar hon. När man bara lever på, är det lätt hänt, att man tappar bort sig själv på vägen. Och man förlorar sin inre känsla och förmågan att lyssna till sin inre röst, då behöver man hjälp. I det läget var det suveränt bra, att jag faktiskt kunde välja de jobb som inte tog så mycket av min energi. Ändå tog det fyra år att komma tillbaka. Nu mår jag äntligen bra igen. Den tuffa tiden ligger bakom mig. Men vem vet? Om tio år behöver jag kanske göra om den här resan igen. Det är oerhört lärorikt att gå i terapi och lära känna sig själv.
Av Monica Antonsson
Nära tappa fotfästet
– Det snurrade så fort, att jag nästan tappade fotfästet, säger hon. Jag sjöng överallt och var ständigt med i TV, medan löpsedlarna skrek ut allt jag sa och gjorde över hela stan. Kändisskapet kom som en fullständig överraskning och jag började undra, vem jag egentligen var. Det tog ett helt år, innan jag lyckades landa.
Anne-Lie bestämde sig för att det fortsättningsvis måste få finnas en privat Anne-Lie vid sidan av den offentliga. Och det har hon lyckats med. Få vet särskilt mycket mer om hennes privatliv, än att hon bor någonstans på Söder. Kärleksaffärerna har heller aldrig varit särskilt omskrivna. Skivframgångar och turnéer har emellertid avlöst varandra vilket ledde till att Anne-Lie fick Rockbjörnen av Aftonbladet och Karamelodiktstipendiet av Povel Ramel. Till sist jobbade hon så hårt, att hon 1987 tvingades dra sig tillbaka med blödande stämband. Ett halvårs påtvingad vila blev resultatet, innan hon kunde börja sjunga igen i det lilla formatet. Därefter kom Badrock med Björn Skifs, Tjejrock med svenska tjejrockeliten och LP:n Stulna Kyssar 1992 med vilken Anne-Lie gjorde 60-talets bästa schlagers till sina.
– Stulna Kyssar var en bra platta, konstaterar hon. Jag är väldigt stolt över den. Den ledde fram till min krogshow på Hamburger Börs 1993 som är det roligaste jag har gjort.
Det var emellertid bara början. Sedan dess har Anne-Lie spelat med i såväl Rederiet och Bert som C/o Segemyhr som sänds i repris i vår. Hon har dessutom spelat revy med Tomas von Brömsen, Povel Ramel och REA-gänget.
– Det gör jag gärna om, säger hon. Jag kan tänka mig både revy och musikal, om sammanhanget känns rätt. Jag är väldigt mån om att hamna bland rätt människor, där personkemin fungerar. Det måste kännas kul att gå till jobbet.
Inte i mammas fotspår
Om det finns någon ny man i Anne-Lies liv, så avslöjar hon det inte. Allra närmast står förstås 13-åriga dottern Alice som inte sjunger och som därför inte lär gå i mammas fotspår.
– Jill Johnsson är hennes stora idol. I jämförelse med Jill får jag vackert stå tillbaka. Sedan hon var med i Melodifestivalen, är hon den stora idolen. Sånt får man helt enkelt finna sig i. För övrigt kan jag inte sjunga country. Det är en sångstil jag absolut inte behärskar.
När Alice för några år sedan skulle börja rida, bestämde Anne-Lie sig för att göra detsamma. Framför allt ville hon bli av med sin rädsla för de stora, ståtliga djuren. Ett och ett halvt år senare hoppade hon av.
– Det var roligt i början men jag blev aldrig riktigt bra på att rida. Om sanningen ska fram blev jag inte av med min rädsla heller. Då var det inte roligt längre. Alice slutade samtidigt. Till skillnad mot mig var hon duktig, men hon tyckte det var tråkigt att rida i ett ridhus. Hon hade bra mycket hellre velat rida ute i skog och mark.
Anne-Lie motionerar regelbundet sedan många år. Hon springer i skogen likaväl som hon styrketränar. Det är en helomvändning jämfört med skolåren, då hon mestadels skolkade från gymnastiklektionerna.
– Det var min dotters pappa, Peter Gillgren, som såg till att jag började röra på mig. Jag hade fyllt 30 då och hade kondition som en 80-åring. I flera år simmade jag regelbundet och det blev till sist ett behov att motionera. I dag mår jag inte bra, om jag inte får röra på mig.
Hon gillar att roa sig också. Umgänget med familj och vänner står oftast i första rummet.
– Jag älskar att gå på krogen, äta god mat och dricka goda viner. På det viset är jag faktiskt en livsnjutare.
Kris att åldras
De senaste fyra åren har Anne-Lie gått i terapi på grund av en svårartad medelålderskris. Vid fyllda 42 kände hon det plötsligt som om hela livet var slut. Sånt är lätt hänt, när livet får rulla på i ett rasande tempo, utan att själen får sitt. Förfärad tvingades hon dessutom acceptera att den biologiska klockan hade tickat klart. Det skulle inte bli några fler barn för hennes del.
– I dag känner jag en oerhörd glädje över Alice. Jag skulle varken vilja ha eller orka med flera barn. Men det är inte lustfyllt att bli äldre. Tvärtom. Det är sorgligt på sätt och vis. Jag älskar livet men försöker förlika mig vid tanken på, att åren faktiskt bara går åt ett håll.
Anne-Lie berättar hur krisen letade sig in i hennes sinnen på alla plan. Hon fastnade i ett nolltänkande, där hon varken kunde känna lust eller glädje. Än mindre kunde hon se framåt.
– En tid tappade jag till och med lusten att sjunga. Det var värst av allt. Är det något som genom åren alltid har hållit mig uppe, så är det just lusten till musik.
Anne-Lie förstod att hon behövde hjälp med att reda ut sina tankar. Genom terapin fick hon hjälp med att sätta pusselbitarna på plats.
– Jag var tvungen att göra den här resan, konstaterar hon. När man bara lever på, är det lätt hänt, att man tappar bort sig själv på vägen. Och man förlorar sin inre känsla och förmågan att lyssna till sin inre röst, då behöver man hjälp. I det läget var det suveränt bra, att jag faktiskt kunde välja de jobb som inte tog så mycket av min energi. Ändå tog det fyra år att komma tillbaka. Nu mår jag äntligen bra igen. Den tuffa tiden ligger bakom mig. Men vem vet? Om tio år behöver jag kanske göra om den här resan igen. Det är oerhört lärorikt att gå i terapi och lära känna sig själv.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar