Nr 51, 2007
Mörkrädda Mari Jungstedt borde inte skriva om mord
Det är skönt att ha en vakthund när rädslan kommer krypande
Mörkret tätnar därute. Ensam i huset sitter Mari Jungstedt och skriver nyårsthriller till Allas.
Tankarna kretsar kring mord och illdåd. Så, plötsligt, är paniken där. Tänk om det går en mördare lös i huset? Nu finns det bara en sak att göra.
Till och med gräsmattan utanför är anlagd. Det är nytt och fräscht överallt. Ett stenkast bort ligger fritidshuset som aldrig fick några andra bekvämligheter än ett utedass. Där tillbringade Cenneth sin barndoms somrar.
- Vi fick köpa det billigt för tio år sedan, säger Mari. Då hade Cenneths föräldrar flyttat ut från Visby och köpt en gård här i närheten. Han var den ende av syskonen som ville ha sommarstället. De är fyra tjejer och fyra killar och alla har namn som börjar på C.
Somrarna på Gotland har fram tills nu varit charmiga men ganska primitiva med vattenhämtning i plastdunkar och diskning utomhus i ur och skur. Så plötsligt en dag kom kommunen med vatten och avlopp.
- Då bestämde vi oss för att bygga nytt, säger Mari. Samtidigt beslöt vi oss för att sälja villan i Älta utanför Stockholm och skaffa oss en lägenhet i stan. Det här är ju en åretruntbostad nu och Cenneth är trött på att klippa gräs och skotta snö. Då ska han inte behöva göra det på två ställen. Den tiden tycker han romantiskt nog att vi ska ha för varandra. Jag håller med men kommer nog att sakna huset i Älta där vi har haft sjö och skog inpå knutarna. Barnen fick en fin uppväxt där men nu är vi redo för något nytt.
Familjen samlas kring kaffebordet för en stunds gemenskap och en stund senare far Cenneth, Rebecka, 15, och Sebastian, 14, iväg till båten som ska ta dem till Stockholm. Allt för att Mari ska få arbetsro med sin nyårsnovell till Allas Veckotidning.
- Problemet är att jag är så fruktansvärt mörkrädd! Jag lever mig dessutom in i det jag skriver så att jag blir rädd själv. Plötsligt kan jag börja inbilla mig att det finns en mördare i huset. Ibland måste jag till och med ringa till Cenneth för att kunna lugna ner mig. Det är en himla tur att jag har Stina.
Stina är familjens golden retriever, en god och glad vakthund med stor social kapacitet. I hennes sällskap känner sig Mari hur trygg som helst.
- Löjligt nog gjorde jag det redan när hon var liten valp, skrattar Mari. När hon är med vågar jag gå på skogspromenader. Och tack vare henne törs jag till och med sova när jag är ensam hemma.
Mari visste tidigt att hon ville skriva. Journalisthögskolan hägrade men platserna var få och de sökande många. Hon pluggade ekonomi och blev auktoriserad Stockholmsguide. Hon joggade som reseledare, lärarvikarie, modell, servitris på en jazzklubb, plockade vindruvor i Frankrike och tillbringade några år i USA.
- Jag var 28 år när jag äntligen kom in på Journalisthögskolan i Sundsvall. Det var där jag träffade Cenneth.
Mari anlände sist av alla till uppropet i klassrummet första dagen. Där fanns bara en ledig stol och bredvid den satt Cenneth. Ljuv musik uppstod och när sommaren var som vackrast mellan andra och tredje årskursen kom dottern Rebecka till världen.
- Rebecka var en tyst och snäll liten flicka så vi fick ha barnvagnen i klassrummet. Jag ammade och bytte blöjor på rasterna och hon sov som en stock på lektionerna.
Rebecka var bara fyra månader gammal när Mari blev gravid igen. Det var därför med tämligen rund mage hon tog sin examen. Efter ett sommarjobb som nyhetsuppläsare och nattredaktör på Dagens Eko födde hon så Sebastian. När sedan mammaledigheten var slut knöts hon först till ABC, Sveriges Televisions regionala nyhetsredaktion i Stockholm och sedan till Rapport.
- Vi köpte en femtio kvadratmeter stor sommarstuga med sjötomt och utedass i Älta. Barnen var bara några år gamla då. Den har vi sedan renoverat och byggt till efter alla konstens regler. Plötsligt en dag hade barnen börjat skolan och huset var klart. Då fanns det plötsligt tid för mig att börja skriva. Och med vår anknytning till Gotland föll det sig naturligt att förlägga handlingen hit.
TV-filmer
Mari debuterade med romanen ”Den du inte ser” tätt följd av ”I denna stilla natt”, ”Den inre kretsen” och ”I denna ljuva sommartid” som alla har sålts i hundratusentals exemplar i en rad olika länder. Tysk tv har dessutom spelat in dem med skådespelare som Peter Haber, Frida Hallgren, Inger Nilsson, Tuva Novotny, Peter Jöback, Jonas Karlsson, Shanti Rooney och Ola Rapace.
- Filmerna spelas in på svenska men dubbas dessvärre till tyska så jag tror inte att de kommer att visas i Sverige. Speciellt inte som huvudrollerna Anders Knutas och hans hustru spelas på tyska av tyske Walter Sittler och danska Paprika Steen.
- Jag bollar idén med min förläggare för att vi ska vara överens om vad jag ska berätta. Redan då vet jag vem gärningsmannen är och varför morden begås. Oftast vet jag också vem eller vilka offren är. Så drar jag ifrån och lägger till. Slutet kan bli helt annorlunda än jag hade tänkt från början.
Sedan följer en intensiv jakt på stavfel och upprepningar när 400 sidor text ska redigeras.
- Det är jättelätt att göra logiska kullerbyttor i så stora textmaterial. Man hinner bli oerhört trött på sitt manus innan man äntligen får lämna in det.
Älskar att rimma
Maris populära böcker om kriminalkommissarie Anders Knutas, tv-journalisten Johan Berg och lärarinnan Emma Winarve utspelar sig alltså på Gotland. Hur det blir med nyårsnovellen i Allas står ännu skrivet i stjärnorna.
- Det enda jag vet är att historien ska utspela sig vintertid och publiceras i nyårsnumret.
Men jag har en idé och den ska förverkligas i detta vackra hus. Här finns en alldeles speciell ro som sätter fart på ordflödet.
Julfirandet hemma hos Mari, Cenneth och barnen börjar traditionsenligt kvällen före julafton med att granen kläs och lilla julbordet dukas fram.
- Vi slår in julklappar som alla förses med rim. Jag älskar att rimma! Ibland ber man om hjälp men ingen avslöjar vad som finns i paketen.
På julafton samlas släkten för gemensam middag och julklappsöppning. Då är det viktigt att öppna en klapp i taget, att alla titta på och att man verkligen läser rimmen.
- Det tar ju tid förstås men i har väldigt roligt. När sedan julafton är över försvinner magin med julen, tycker vi. Vår uppesittarkväll har därför fått en tendens att börja flera dagar för tidigt. I år funderar vi dessutom på att fira jul här på Gotland. Det har ju inte varit möjligt tidigare.
Ny bok på gång
Vintern på Gotland har inte mycket gemensamt med vintern i Älta. Här pudras marken på sin höjd vit. Sällan eller aldrig bildas drivor av snö. Det blir helt enkelt inte tillräckligt kallt.
- Det brukar vara varmt fram till årsskiftet men vårarna är kalla. Havet kommer dessutom närmare huset. Det blir väldigt vått och fuktigt.
Mari kommer tillbaka i tv-rutan i det något omdiskuterade ”Förkväll” med Carina Berg, Carolina Gynning och Kayo. TV4 fick plötsligt ett riktigt tjejprogram med allt från matrecept till intervjuer med aktuella personer. Somliga tyckte det var tramsigt medan andra såg det som underhållande och befriande fritt från prestige.
- Jag vet inte varför man valde att lägga ner programmet efter två säsonger. Kanske berodde det på att Carolina skrev på för Kanal 5. Hon hade ju flyttat upp till Stockholm från Malmö och ville få ordning på sitt liv. Dessvärre fick hon aldrig något besked från fyran om det skulle bli någon fortsättning på ”Förkväll” och plötsligt en dag var det för sent.
Mari hade ändå inte kunnat fortsätta, säger hon. För henne är skrivandet det viktigaste.
- Jag lyckades förhandla ner min medverkan från fem till tre kvällar i veckan. Ändå förstår jag inte hur jag kunde skriva klart ”I denna ljuva sommartid” samtidigt. Nu kan jag tänka mig att göra tv en dag i veckan men inte mer.
Maris böcker kommer numera ut i en rad olika länder. Det närmaste året ska hon följaktligen resa runt och visa upp sig på en rad bok- och kulturfestivaler såväl hemma som utomlands. En ny, spännande bok är också på gång. Vad den ska handla om är en ännu väl förborgad hemlighet, men det står ”Borderline” på en av pärmarna med arbetsmaterial på hennes skrivbord. Redan det kittlar nyfikenheten. Någon gång nästa år får vi ta del av det färdiga resultatet.
Av: Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
__________________________________________________________________________________
Året Runt
Nr 33, 2011
Författaren Mari Jungstedt
Jag blev galen av ilska när jag stod vid pappas grav...
Mari hade en tuff barndom.
Pappans alkoholism bidrog till att hon blev mobbad och det var ofta bråkigt hemma.
Men hennes egna barn har hjälpt henne att gå vidare i livet
Det hindrar inte att Mari
minns uppväxtårens utsatthet som svår och plågsam. Om den känslan handlade
också debutboken 2003. Sedan dess har hon skrivit ytterligare åtta
kriminalromaner och temat går igen i dem alla.
– Det är som att jag
använder utanförskapet i min barndom som drivkraft, säger hon där hon sitter
uppkrupen bland en massa kuddar i sitt stora panoramafönster med burspråk och
utsikt över Götgatan i Stockholm. Familjen har sedan några år lämnat
villaidyllen i Älta och flyttat in till stan. Vardagsrummet har en takhöjd på
sex meter det mest iögonfallande på väggarna är en jättelik målning av Carolina
Gynning i rött och svart.
Nya romanen
är väldigt mörk
Dottern Rebecka, 18, och sonen Sebastian, 17, håller sig på sina rum när de inte leker med golden retrievern Stina som är på besök. Hon var deras förr men blev kvar på landet när familjen flyttade till stan. Det blev bäst så för alla. Men återseendet går i glädjens tecken och Stina lufsar lyckligt omkring genom sovrum, arbetsrum och kök innan hon tar trappan upp till nästa etage med flera sovrum och ytterligare ett vardagsrum. Därifrån leder ännu en trappa upp till takterrassen med utsikt över nästan hela Stockholm. Som den auktoriserade guide hon är räknar Mari upp allt från Kaknästornet, Hammarbybacken och Stadshuset till vattentornet på Mosebacke och minst sju olika kyrktorn som syns härifrån.
Dottern Rebecka, 18, och sonen Sebastian, 17, håller sig på sina rum när de inte leker med golden retrievern Stina som är på besök. Hon var deras förr men blev kvar på landet när familjen flyttade till stan. Det blev bäst så för alla. Men återseendet går i glädjens tecken och Stina lufsar lyckligt omkring genom sovrum, arbetsrum och kök innan hon tar trappan upp till nästa etage med flera sovrum och ytterligare ett vardagsrum. Därifrån leder ännu en trappa upp till takterrassen med utsikt över nästan hela Stockholm. Som den auktoriserade guide hon är räknar Mari upp allt från Kaknästornet, Hammarbybacken och Stadshuset till vattentornet på Mosebacke och minst sju olika kyrktorn som syns härifrån.
- Det är samma persongalleri
som vanligt, säger Mari och berättar om kommissarie Anders Knutas, hans högra
hand Karin Jakobsson, Johan berg, Emma Vinarve och alla de andra som känns igen
från tidigare böcker.
- Det är en väldigt mörk
historia som börjar med ett värdetransportrån i Klintehamn.
Mari växte upp i Upplands
Bro utanför Stockholm. På ena sidan gatan låg villor och på den andra något
enklare radhus.
– Vi bodde i ett av
radhusen, säger Mari. Det var sämre vilket också kändes. 50-talsidealen levde
kvar. Kvinnorna skulle vara hemma och stå med förklädet på framför spisen.
Männen skulle jobba borta och bilen skulle stå blankpolerad på uppfarten.
Maris mamma var hemmafru.
Pappan var dataingenjör och ofta bortrest. Själv var hon yngst i syskonskaran.
Brodern Bosse var tre och systern Eva ett år äldre.
– Pappa var alkoholist,
säger Mari som efter ett familjeråd för några år sedan inte hymlar om den
saken. Om hon genom att berätta att man kan klara sig ändå, kan vara till stöd
för någon annan så vill hon gärna vara det. Det är en historia om skam och
skuld och en ständig rädsla att pappan skulle komma ragglandes längs gatan så
att alla grannar skulle se.
– Det var ofta bråkigt
hemma hos oss. Som när mamma hällde ut sprit i vasken eller gömde flaskor i
linneskåpet. När vi åt middag om lördagskvällarna kunde man höra hur rösterna
successivt höjdes. "Bråka inte", skrek vi. "Vi bråkar
inte", skrek de. "Vi diskuterar!" Men efter ett tag var det full
kalabalik.
Mari var nio år när
skilsmässan gjorde slut på eländet. Syskonen drog en suck av lättnad trots att
det blev knapert med pengar. Något år senare blev Mari klassens hackkyckling på
grund av pappans alkoholism. Så här efteråt tror hon i alla fall att det var
därför.
– Jag som alltid hade
varit omtyckt och duktig i skolan var plötsligt inte värd någonting. Mina gamla
kompisar blev mina fiender. De jagade och slog mig på rasterna. Det var
fruktansvärt.
– När den tjejen försökte
ta livet av sig var hon borta från skolan ett tag. Då sökte de efter ett nytt
mobboffer. Jag var livrädd att det skulle bli jag. Som tur var blev det en
annan.
Den hårt arbetande modern
blev plötsligt svårt sjuk i cancer. I närmare två års tid for hon in och ut på
sjukhus för de mest plågsamma behandlingar.
– Jag var 14 år och kan
inte minnas att någon enda vuxen frågade oss barn hur vi mådde. Ingen brydde
sig. Varken sjukhuspersonalen, släkten eller vännerna. Det är klart att vi
mådde dåligt. Mamma var ju den enda vi hade. Som tur var överlevde hon.
Kanske var det delvis
därför som Maris tonårstid blev stökig. Vilsen sökte hon sig till ett
ungdomsgäng och flydde in i fester med mycket alkohol.
– Det kunde ha gått väldigt
illa. Men det är här min medfödda glädje kommer in i bilden. Mamma gav oss en
stabil plattform att stå på och glädjen gav väl någon sorts
självbevarelsedrift. Jag har dessutom alltid varit väldigt öppen och kunnat
prata om allt med mina kompisar.
Efter gymnasiet blev Mari
guide i Stockholm auktoriserad på engelska och spanska. Hon fick sitt första
jobb på Strömma Kanalbåtarna och tog i flera år hand om utländska turister som
ville åka under Stockholms broar.
– 20 år gammal tog jag
till och med 45 sydamerikaner till Leningrad och Moskva i dåvarande
Sovjetunionen. Det var före perestrojkan, så det var tufft och äventyrligt. Det
var en lättnad att kliva ombord på Finnairs plan hem till Stockholm.
Flygvärdinnorna log. Leenden hade vi inte sett mycket av i Ryssland. De var
väldigt barska och kalla där på den tiden.
Mari ville bli journalist
men betygen räckte inte till. Hon for till New York, arbetade som servitris och
blev efter en modelltävling kontrakterad av världsberömda Elite Models.
– Jag fick komma till
deras agentur på Manhattan. Jag skulle lära mig gå i högklackat och påbörja en
diet på sallad och vatten. Men den bantningen var ingenting för mig. Jag
hoppade av, åkte hem och gjorde högskoleprovet. Sedan kom jag in på
Journalisthögskolan.
Jag hamnade
bredvid Cenneth
Mari råkade skriva Sundsvall i stället för Göteborg som sitt andrahandsval. Därför hamnade hon just i Sundsvall vilket hon numera kallar sitt mest lyckade misstag. – På uppropet hamnade jag bredvid Cenneth! Jag kom in på min drömutbildning och träffade min drömman. Vilken lycka! Vi var så kära i varandra att vi höll på att gå sönder.
Året därpå kom Rebecka
till världen. Mari och Cenneth flyttade till Stockholm och fick dispens att få
fortsätta studierna med barnvagnen i klassrummet. Några månader senare anmälde
också Sebastian sin ankomst till världen. Båda utexaminerades och Mari blev
nyhetsankare på ABC-nytt vid Sveriges Television. Cenneth blev journalist på
tidningen Byggnadsarbetaren där han fortfarande är verksam.
Mari och syskonen försökte i det längsta hålla umgänget med pappan levande. Det gick allt sämre och när hon var 18 upphörde det helt. Åtta år senare dog han.
- Han söp ihjäl sig, säger Mari enkelt.
Mari och syskonen försökte i det längsta hålla umgänget med pappan levande. Det gick allt sämre och när hon var 18 upphörde det helt. Åtta år senare dog han.
- Han söp ihjäl sig, säger Mari enkelt.
Fördämningarna brast när
hon och Bosse vid ett tillfälle skulle blomstersmycka hans grav.
– Jag kom först och började påta i jorden. Plötsligt blev jag så förbannad att ilskan bara vällde upp inom mig. Varför svek du oss? Varför gjorde du så, skällde jag på gravstenen medan tårarna forsade utför mina kinder. Min bror och hans två små flickor blev alldeles förskräckta när de kom och fick se mig.
– Jag kom först och började påta i jorden. Plötsligt blev jag så förbannad att ilskan bara vällde upp inom mig. Varför svek du oss? Varför gjorde du så, skällde jag på gravstenen medan tårarna forsade utför mina kinder. Min bror och hans två små flickor blev alldeles förskräckta när de kom och fick se mig.
Hela vägen hem
skällde jag på pappa och grät om vartannat. När jag in på vår uppfart och såg
jag barnen i köksfönstret var det som att något stillnade något inom mig. Det
är mitt liv som gäller nu, tänkte jag. Det är mitt liv, min familj och det liv
vi skapar tillsammans. Det var som att ilskan rann ur mig. Jag förlikade mig
med det som hade hänt och kunde förlåta.
När Mari och Bosse gick
igenom pappans lägenhet hittade de teckningar och brev från en tidigare okänd
halvsyster, den så tolvåriga Anna i Göteborg.
– Pappa hade haft ett kort förhållande med hennes mamma när han jobbade där. Det framgick av breven att han och Anna just hade fått kontakt med pappa och att hon hade en väldig längtan efter honom. De sågs bara två gånger. Han hade många gånger lovat komma och hon hade väntat förgäves.
– Pappa hade haft ett kort förhållande med hennes mamma när han jobbade där. Det framgick av breven att han och Anna just hade fått kontakt med pappa och att hon hade en väldig längtan efter honom. De sågs bara två gånger. Han hade många gånger lovat komma och hon hade väntat förgäves.
Jag fick bokidén
på hotellet
Mari tog kontakt med
Annas mamma.
– Det visade sig att Anna kände till oss och brukade berätta för sina kompisar om sina stora syskon i Stockholm. Vi träffades, lärde känna varandra och har i dag hur bra kontakt som helst. Hon är stor nu och ska snart få sitt första barn. Jag åker ner till Göteborg så snart bebisen är född.
Det är snart tio år sedan som Mari började skriva sin första bok. Den blev en braksuccé. När förlaget bad om en till kom Cenneth och hon överens om att ge hennes författarskap tre år under vilka han skulle ta hand om markservicen och hon skulle kunna skriva vid sidan av jobbet. Tre år senare sade hon upp sig från Sveriges Television och blev författare på heltid.
Och nu är alltså tionde boken på gång.
– Jag var på Kap Verde ensam några veckor i vintras för att skriva. En morgon när jag åt min frukost på hotellet såg jag ett par i 30-års åldern som satte sig vid ett bord med varsitt fat pannkakor. Kvinnan upptäckte att hon hade glömt besticken och gick tillbaka in i matsalen. Sedan måste något ha hänt. Det tog minst en kvart innan hon kom tillbaka. Hon pratade och skrattade men min fantasi hade gått igång. Tänk om hon inte hade kommit tillbaka. Vad hade hänt då? Så bli inte förvånad om nästa bok börjar med en frukostscen på ett hotell och någon som försvinner…
Monica Antonsson
– Det visade sig att Anna kände till oss och brukade berätta för sina kompisar om sina stora syskon i Stockholm. Vi träffades, lärde känna varandra och har i dag hur bra kontakt som helst. Hon är stor nu och ska snart få sitt första barn. Jag åker ner till Göteborg så snart bebisen är född.
Det är snart tio år sedan som Mari började skriva sin första bok. Den blev en braksuccé. När förlaget bad om en till kom Cenneth och hon överens om att ge hennes författarskap tre år under vilka han skulle ta hand om markservicen och hon skulle kunna skriva vid sidan av jobbet. Tre år senare sade hon upp sig från Sveriges Television och blev författare på heltid.
Och nu är alltså tionde boken på gång.
– Jag var på Kap Verde ensam några veckor i vintras för att skriva. En morgon när jag åt min frukost på hotellet såg jag ett par i 30-års åldern som satte sig vid ett bord med varsitt fat pannkakor. Kvinnan upptäckte att hon hade glömt besticken och gick tillbaka in i matsalen. Sedan måste något ha hänt. Det tog minst en kvart innan hon kom tillbaka. Hon pratade och skrattade men min fantasi hade gått igång. Tänk om hon inte hade kommit tillbaka. Vad hade hänt då? Så bli inte förvånad om nästa bok börjar med en frukostscen på ett hotell och någon som försvinner…
Monica Antonsson
Livslinjen
1962 Den 31 oktober föddes Kerstin Mari
Jungstedt på Södersjukhuset i Stockholm
1 969 Började jag i skolan. Det var
underbart!
1971 Föräldrarna skildes. Oron hemma försvann. Det var positivt.
1990 Då föll hela mitt liv på plats. Jag kom in på JH och träffade min drömman Cenneth.
1992 Dottern Rebecka föddes. Vi var så kära att vi höll på att gå sönder. Jag ville kyssa marken
1971 Föräldrarna skildes. Oron hemma försvann. Det var positivt.
1990 Då föll hela mitt liv på plats. Jag kom in på JH och träffade min drömman Cenneth.
1992 Dottern Rebecka föddes. Vi var så kära att vi höll på att gå sönder. Jag ville kyssa marken
han gick på och det var underbart att få föda hans barn.
1993 Sonen Sebastian föddes. Det var lika roligt det och det blir bara roligare med åren.
1996 Mari och Cenneth köpte huset i Älta, en sommarstuga med utedass som han byggde ut
1993 Sonen Sebastian föddes. Det var lika roligt det och det blir bara roligare med åren.
1996 Mari och Cenneth köpte huset i Älta, en sommarstuga med utedass som han byggde ut
efter alla konstens regler.
1998 Mari och Cenneth gifte sig i Tyresö kyrka för att de tyckte det var kul.
1998 Mari och Cenneth gifte sig i Tyresö kyrka för att de tyckte det var kul.
Det var
mycket folk och stor fest.
2003 Första boken, kriminalromanen "Den du inte ser" kom ut på Albert Bonniers förlag.
Mari minns hur det var att hålla det första exemplaret. Det var som på film, säger hon.
2003 Första boken, kriminalromanen "Den du inte ser" kom ut på Albert Bonniers förlag.
Mari minns hur det var att hålla det första exemplaret. Det var som på film, säger hon.
Overkligt på något vis.
var tvungen att välja. Hon sade upp sig och på den vägen är det.
Aktuell med
Nionde kriminalromanen "Det fjärde offret" som kom ut i våras och
en novell i antologin "Happy happy skilsmässa" som kommer ut i höst.
Det visste du inte om Mari
– Pratar flytande spanska. Känner sig som spanjor i svensk kropp.
– Är en hejare på backgammon
- Lagar världens godaste köttbullar, tsatsiki och kanelbullar
Kan inte gå ut utan:
– Mitt läppstift. Det är jag och Maria Montasami…
Det har jag i
handväskan:
- Mitt läppstift, plånbok, mobiltelefonen, nyklar, glasögon och en liten spegel.
Det tar jag med till
en öde ö:
- Kaffebryggare inkl kaffe
- Bokpaket med många böcker
- Läsglasögon
Bästa resmål:
- New York
- Mexico
- Kap Verde
- Brasilien
Drömresa
- Kenya
- Australien
- Nya Zeeland
- Amazonas djungler
Aktuell med
Nionde kriminalromanen "Det fjärde offret" som kom ut i våras och
en novell i antologin "Happy happy skilsmässa" som kommer ut i höst.
– Pratar flytande spanska. Känner sig som spanjor i svensk kropp.
– Är en hejare på backgammon
- Lagar världens godaste köttbullar, tsatsiki och kanelbullar
– Mitt läppstift. Det är jag och Maria Montasami…
- Mitt läppstift, plånbok, mobiltelefonen, nyklar, glasögon och en liten spegel.
- Kaffebryggare inkl kaffe
- Bokpaket med många böcker
- Läsglasögon
Bästa resmål:
- New York
- Mexico
- Kap Verde
- Brasilien
- Kenya
- Australien
- Nya Zeeland
- Amazonas djungler
__________________________________________________________________________________
Hemmets Veckotidning
4/11 2011
Tema: Min julgran
Sex meter i takhöjd kräver sin gran
- och i mellandagarna väntar 28 kusiner
Den som har sex meter i takhöjd i vardagsrummet behöver
onekligen en rejäl julgran. Det har deckardrottningen Mari Jungstedt på Söder i
Stockholm. Som tur är finns det stora och pampiga granar att köpa på torget så
dan före dopparedan brukar den stå på plats.
Då är också julbaket klart och familjen samlas för att göra de sista förberedelserna tillsammans. Det är samvaron och myset som är det viktigaste på julen, tycker Mari. Att trängas med folk i varuhus för att köpa grejor som ändå bara ska bytas i virrvarret på mellandagsrean är liksom inte hennes grej.
– Kvällen före julafton dukar vi upp julbordet med all mat hemma
hos oss. Den är som godast då och granen är som mest magisk. Vi äter och dricker
glögg, vi klär granen och skriver rim på paketen som läggs under granen.
När allt stök är över avslutas kvällen med sällskapsspel i
skenet av fladdrande ljus och till de typiska dofterna av jul.
– På julaftons morgon äter vi en riktigt lång frukost tillsammans och öppnar några julklappar. Det gäller ju att dra ut på det roliga så länge som möjligt. Sedan tar vi en riktig långpromenad tillsammans innan det är dags att fira jul på riktigt med släkt och vänner hemma hos någon av oss.
Några dagar senare tar vi båten Gotland där vi har vårt fritidshus och där min
man Cenneth har hela sin släkt. Våra barn har 28 kusiner på hans sida så det
blir en hel del julfirande även där innan helgerna är över.
Monica Antonsson
________________________________________________________________________________
Hemmets Veckotidning
Nr 26, 2013
Mari och Ruben kunde inte hålla det hemligt...
Det är ju väldigt uppenbart att vi är tokkära!
Vår världsberömda deckarförfattare Mari Jungstedt hyr ett hus i en by på Gran Canaria. Där får hon ro att skriva och kan bearbeta sin skilsmässa. Där har hon också träffat sin nya kärlek, norrmannen Ruben Eliassen som gick ner på knä mitt på en gata och friade.
- Jag kunde inte säga nej, säger nyförälskade Mari.
Det är en strålande lycklig Mari Jungstedt, 50, som tar emot i sitt lilla hus i Arguineguin på Gran Canaria. Här ovanför hamnen i den forna fiskebyns allra äldsta stadsdelar har hon numera en alldeles egen vrå vid sidan av turiststråken.
Tillsammans med den norska konstnären Tara tvärs över gatan är hon det enda utländska inslaget längs plazan som kantas av vackra lyktor och vajande palmer. Här leker kanariska barn medan mammorna drar sig undan till skuggan på en parkbänk för en pratstund. Ett stenkast bort brusar havet och från takterrassen kan Mari se såväl Puerto Rico som Puerto de Mogan.
– Det är väldigt skönt att kunna stänga dörren om sig när man skriver, säger deckardrottningen som hyr sitt hus med skrivarlya sedan januari i fjol. Hotellreceptioner, frukostmatsalar och folk med paraplydrinkar vid poolen gör lätt att en författare kan känna sig lite apart och vid sidan av.
– Jag har ju ofta rest utomlands några veckor då och då med författarkollegor som Katarina Janouch, Maria Ernestam, Mian Lodalen, Katarina Wennstam och Maria Sveland för att skriva. Vi är ju alla väldigt disciplinerade författare som stiger upp med tuppen och sticker ut och motionerar en timma innan vi äter frukost tillsammans. Sedan skriver vi till klockan två, tre på eftermiddagen då vi bryter av för några timmar på stranden innan vi går hem och fortsätter jobba. Det är fantastiskt effektivt. Man kopplar bort sin vanliga vardag och stänger av allt annat än det man skriver. Jag får lika mycket gjort på en vecka här som på en hel månad hemma.
Faller snabbt i glömska
Mari har just lagt sista handen vid sin elfte bok om kriminalkommissarie Anders Knutas vid Visbypolisen på Gotland. Boken kommer ut i maj och heter ”Du är inte ensam” efter dikten med samma namn signerad Jonas Love Almqvist.
– Den handlar om ensamhet och människans längtan efter någon att älska, säger hon och citerar poeten Almqvist. ”Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans mening, tro hennes ögas glans. Du går icke ensam. Stjärnan har tusen vänner, alla på dig de skåda, skåda för hennes skull. Lycklig är du och säll. Himlen dig har i kväll.” Det är en väldigt välkänd dikt. Jag skriver ju inte bara för att underhålla. Jag vill ju ha något sagt också.
På ett drygt decennium har Mari seglat upp från nyhetsankare i TV till en av våra mest lästa författare. Hennes böcker ges numera ut i 20 länder och nu gör hon sitt intåg på den stora deckarmarknaden i USA.
– Det är underbart, säger hon. Men den svenska marknaden är viktigast för mig. Resten ser jag som en bonus.
Framgången har gjort Mari till en offentlig person som är väl påpassad av media. Några skandaler har hon aldrig ställt till med men i oktober förra året blev hon förstasidesstoff ändå. Hon och maken, journalisten Cenneth Niklasson, hade nämligen efter 22 år tillsammans varav 14 som gifta lämnat in sin skilsmässoansökan. Någon betänketid var inte aktuell. Barnen Rebecka och Sebastian är trots allt myndiga. Stockholms tingsrätt såg ingen anledning att protestera och därmed var saken klar. Skilsmässan var ett faktum.
– Cenneth och jag enades om att behålla detaljerna för oss själva. Tidningarna fick nöja sig med sånt som är offentligt.
”Mari räddar miljonerna” löd en av rubrikerna i kvällspressen sedan det av äktenskapsförordet blev känt att var och en vid eventuell separation skulle behålla sitt.
– Den typen av rubriker får man finna sig i, säger Mari. Jag är ju journalist själv och tar det inte så allvarligt. Inte ens barnen blev särskilt upprörda. Vi vet ju hur det är. Det är intressant en dag eller
två. Sedan faller det i glömska.
Skilsmässan kom till i samförstånd och efter moget övervägande trots att nyheten slog ner som en bomb i media. Det var bland annat därför som Mari hyrde sitt hus i Arguineguin för snart ett och ett halvt år sedan.
– Jag hade bestämt mig för att vara mera i värmen. Jag ville skriva i lugn och ro och få distans till mitt äktenskap. Det har som du förstår varit en lång process. Ingen ska tro att brytningen kom från en dag
till en annan.
Där satt Ruben
Mari har många gånger berättat om kärleken till Cenneth och deras lyckliga äktenskap. Men när kärlek övergår i vänskap kan även lyckliga äktenskap gå i stå. Och det är det som har hänt, säger hon.
– Vi är goda vänner och har en jättebra relation. Vi har till och med skojat om att vi efter ett väldigt bra äktenskap har genomlevt århundradets mest odramatiska skilsmässa. Rebecka hade redan flyttat hemifrån och Sebastian valde att flytta med mig. Vi delar en underbar lägenhet vid Hornsgatan på Söder i Stockholm. Jag såg den första gången klockan fem en eftermiddag i september förra året och skrev på kontraktet klockan nio samma kväll. Det gick väldigt fort alltsammans men vi stormtrivs.
I november slog Mari sin omvärld med häpnad för andra gången när hon dök upp på Guldbaggegalan med sin nya kärlek, den norske författaren Ruben Eliassen, 44. Han har sina rötter i Trondheim men bor även han på Gran Canaria och skriver fantasyböcker för barn och ungdomar.
– Vi hade inte tänkt säga avslöja något men det blev väldigt uppenbart att vi är tokkära. Det hade bara varit fånigt att säga att vi är kompisar.
De träffades på Gran Canaria när Mari var där och skrev. Katarina Janouch hade just åkt hem och Mari skulle hämta en nyckel hos sin granne Tara. Hon satt på en bar i närheten och bredvid henne satt Ruben.
– Tara hade berättat om honom. Du måste absolut träffa honom, hade hon sagt. Han är också författare. Och nu satt han alltså där. Jag fick min nyckel och vände mig om för att gå men Ruben ville absolut bjuda på ett glas vin.
Mari slog sig ner och berättade uppsluppet om en beundrare på playan som sedan länge gör allt för att påkalla hennes uppmärksamhet.
– Ruben blev helt fascinerad. Du tog upp hela rummet fast vi satt ute, sa han. Nästa dag bjöd han mig på lunch.
Det sa klick direkt. Precis som för kungen. Mari hymlar inte om det. Ruben är lekfull och spontan men samtidigt väldigt klok, säger hon.
– Jag var våldsamt förälskad i min exman också när det begav sig. Han var min stora kärlek. Det är underbart att få vara med om det igen i en ålder där man är mer mogen och trygg i sig själv. Ruben är en riktig livsnjutare med väldigt mycket humor. Men visst är det omtumlande. När man lever i en lång relation vet man hur vardagen ser ut. Det är en väldig trygghet. Att ge sig hän med en ny kärlek är som att kasta sig ut på djupt vatten. Samtidigt måste man ju våga något för att vinna.
Ritade ringar på fingrarna
Och nu stundar minsann bröllop på Gran Canaria. När och hur står skrivet i stjärnorna men bestämt är det. Den 21 februari gick Ruben nämligen ner på knä och friade till Mari mitt på en gata i Arguineguins gamla stad.
– Det var väldigt romantiskt, oväntat och fint. Jag kunde inte säga nej. Och i väntan på riktiga ringar ritade Ruben ringar på våra fingrar med en kulspetspenna.
Mari och Ruben har varsitt boende i Arguineguin men han både skriver och bor allt oftare hemma hos henne.
– Vi jobbar väldigt bra tillsammans trots att det ibland kan vara lite svårt med koncentrationen. Så småningom kan vi kanske tänka oss att skriva ihop också. Jag är ju väldigt förtjust i min gotlandskommissarie och arbetar redan på nästa bok men visst kan det bli en kommissarie på Gran Canaria också så småningom. Vi har redan pratat lite löst om det.
Precis som Mari har Ruben barn hemma i Norge dit han pendlar var tredje vecka. Mari följer hans exempel och gör likadant.
– Att bo både på Gran Canaria och i Stockholm har inneburit stora förändringar i mitt liv men det har löst sig jättebra. Både Ruben och jag har ju många åtaganden i våra respektive hemländer. Jag är förutom mitt författarskap ambassadör för SOS Barnbyar och av regeringen tillsatt ledamot av Svenska Institutets insynsråd. Men jag åker framför allt hem för att få träffa barnen så mycket som möjligt. Det fungerar perfekt. Direktflyget till Stockholm tar trots allt bara sex timmar. Och min son är väldigt nöjd med att få ha lägenheten för sig själv i treveckorsperioder. Mina band till Sverige är väldigt starka men jag har frusit i 50 år. Nu känns det skönt att få vara här i värmen. Jag stormtrivs på Gran Canaria!
Av: Monica Antonsson
– Det är väldigt skönt att kunna stänga dörren om sig när man skriver, säger deckardrottningen som hyr sitt hus med skrivarlya sedan januari i fjol. Hotellreceptioner, frukostmatsalar och folk med paraplydrinkar vid poolen gör lätt att en författare kan känna sig lite apart och vid sidan av.
– Jag har ju ofta rest utomlands några veckor då och då med författarkollegor som Katarina Janouch, Maria Ernestam, Mian Lodalen, Katarina Wennstam och Maria Sveland för att skriva. Vi är ju alla väldigt disciplinerade författare som stiger upp med tuppen och sticker ut och motionerar en timma innan vi äter frukost tillsammans. Sedan skriver vi till klockan två, tre på eftermiddagen då vi bryter av för några timmar på stranden innan vi går hem och fortsätter jobba. Det är fantastiskt effektivt. Man kopplar bort sin vanliga vardag och stänger av allt annat än det man skriver. Jag får lika mycket gjort på en vecka här som på en hel månad hemma.
Faller snabbt i glömska
– Den handlar om ensamhet och människans längtan efter någon att älska, säger hon och citerar poeten Almqvist. ”Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans mening, tro hennes ögas glans. Du går icke ensam. Stjärnan har tusen vänner, alla på dig de skåda, skåda för hennes skull. Lycklig är du och säll. Himlen dig har i kväll.” Det är en väldigt välkänd dikt. Jag skriver ju inte bara för att underhålla. Jag vill ju ha något sagt också.
På ett drygt decennium har Mari seglat upp från nyhetsankare i TV till en av våra mest lästa författare. Hennes böcker ges numera ut i 20 länder och nu gör hon sitt intåg på den stora deckarmarknaden i USA.
– Det är underbart, säger hon. Men den svenska marknaden är viktigast för mig. Resten ser jag som en bonus.
Framgången har gjort Mari till en offentlig person som är väl påpassad av media. Några skandaler har hon aldrig ställt till med men i oktober förra året blev hon förstasidesstoff ändå. Hon och maken, journalisten Cenneth Niklasson, hade nämligen efter 22 år tillsammans varav 14 som gifta lämnat in sin skilsmässoansökan. Någon betänketid var inte aktuell. Barnen Rebecka och Sebastian är trots allt myndiga. Stockholms tingsrätt såg ingen anledning att protestera och därmed var saken klar. Skilsmässan var ett faktum.
– Cenneth och jag enades om att behålla detaljerna för oss själva. Tidningarna fick nöja sig med sånt som är offentligt.
”Mari räddar miljonerna” löd en av rubrikerna i kvällspressen sedan det av äktenskapsförordet blev känt att var och en vid eventuell separation skulle behålla sitt.
– Den typen av rubriker får man finna sig i, säger Mari. Jag är ju journalist själv och tar det inte så allvarligt. Inte ens barnen blev särskilt upprörda. Vi vet ju hur det är. Det är intressant en dag eller
två. Sedan faller det i glömska.
Skilsmässan kom till i samförstånd och efter moget övervägande trots att nyheten slog ner som en bomb i media. Det var bland annat därför som Mari hyrde sitt hus i Arguineguin för snart ett och ett halvt år sedan.
– Jag hade bestämt mig för att vara mera i värmen. Jag ville skriva i lugn och ro och få distans till mitt äktenskap. Det har som du förstår varit en lång process. Ingen ska tro att brytningen kom från en dag
till en annan.
Där satt Ruben
Mari har många gånger berättat om kärleken till Cenneth och deras lyckliga äktenskap. Men när kärlek övergår i vänskap kan även lyckliga äktenskap gå i stå. Och det är det som har hänt, säger hon.
– Vi är goda vänner och har en jättebra relation. Vi har till och med skojat om att vi efter ett väldigt bra äktenskap har genomlevt århundradets mest odramatiska skilsmässa. Rebecka hade redan flyttat hemifrån och Sebastian valde att flytta med mig. Vi delar en underbar lägenhet vid Hornsgatan på Söder i Stockholm. Jag såg den första gången klockan fem en eftermiddag i september förra året och skrev på kontraktet klockan nio samma kväll. Det gick väldigt fort alltsammans men vi stormtrivs.
I november slog Mari sin omvärld med häpnad för andra gången när hon dök upp på Guldbaggegalan med sin nya kärlek, den norske författaren Ruben Eliassen, 44. Han har sina rötter i Trondheim men bor även han på Gran Canaria och skriver fantasyböcker för barn och ungdomar.
– Vi hade inte tänkt säga avslöja något men det blev väldigt uppenbart att vi är tokkära. Det hade bara varit fånigt att säga att vi är kompisar.
De träffades på Gran Canaria när Mari var där och skrev. Katarina Janouch hade just åkt hem och Mari skulle hämta en nyckel hos sin granne Tara. Hon satt på en bar i närheten och bredvid henne satt Ruben.
– Tara hade berättat om honom. Du måste absolut träffa honom, hade hon sagt. Han är också författare. Och nu satt han alltså där. Jag fick min nyckel och vände mig om för att gå men Ruben ville absolut bjuda på ett glas vin.
Mari slog sig ner och berättade uppsluppet om en beundrare på playan som sedan länge gör allt för att påkalla hennes uppmärksamhet.
– Ruben blev helt fascinerad. Du tog upp hela rummet fast vi satt ute, sa han. Nästa dag bjöd han mig på lunch.
Det sa klick direkt. Precis som för kungen. Mari hymlar inte om det. Ruben är lekfull och spontan men samtidigt väldigt klok, säger hon.
– Jag var våldsamt förälskad i min exman också när det begav sig. Han var min stora kärlek. Det är underbart att få vara med om det igen i en ålder där man är mer mogen och trygg i sig själv. Ruben är en riktig livsnjutare med väldigt mycket humor. Men visst är det omtumlande. När man lever i en lång relation vet man hur vardagen ser ut. Det är en väldig trygghet. Att ge sig hän med en ny kärlek är som att kasta sig ut på djupt vatten. Samtidigt måste man ju våga något för att vinna.
Ritade ringar på fingrarna
Och nu stundar minsann bröllop på Gran Canaria. När och hur står skrivet i stjärnorna men bestämt är det. Den 21 februari gick Ruben nämligen ner på knä och friade till Mari mitt på en gata i Arguineguins gamla stad.
– Det var väldigt romantiskt, oväntat och fint. Jag kunde inte säga nej. Och i väntan på riktiga ringar ritade Ruben ringar på våra fingrar med en kulspetspenna.
Mari och Ruben har varsitt boende i Arguineguin men han både skriver och bor allt oftare hemma hos henne.
– Vi jobbar väldigt bra tillsammans trots att det ibland kan vara lite svårt med koncentrationen. Så småningom kan vi kanske tänka oss att skriva ihop också. Jag är ju väldigt förtjust i min gotlandskommissarie och arbetar redan på nästa bok men visst kan det bli en kommissarie på Gran Canaria också så småningom. Vi har redan pratat lite löst om det.
Precis som Mari har Ruben barn hemma i Norge dit han pendlar var tredje vecka. Mari följer hans exempel och gör likadant.
– Att bo både på Gran Canaria och i Stockholm har inneburit stora förändringar i mitt liv men det har löst sig jättebra. Både Ruben och jag har ju många åtaganden i våra respektive hemländer. Jag är förutom mitt författarskap ambassadör för SOS Barnbyar och av regeringen tillsatt ledamot av Svenska Institutets insynsråd. Men jag åker framför allt hem för att få träffa barnen så mycket som möjligt. Det fungerar perfekt. Direktflyget till Stockholm tar trots allt bara sex timmar. Och min son är väldigt nöjd med att få ha lägenheten för sig själv i treveckorsperioder. Mina band till Sverige är väldigt starka men jag har frusit i 50 år. Nu känns det skönt att få vara här i värmen. Jag stormtrivs på Gran Canaria!
Av: Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
_________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 31, 2014
Deckardrottningen Mari Jungstedt kunde inte säga nej
Deckardrottningen Mari Jungstedt kunde inte säga nej
Ruben gick ner på knä mitt i gatan och friade
Hon hade skilt sig och barnen var stora.
Mari Jungstedt stod inför en ny fas i livet.
För att få ro att skriva nästa deckare for hon till Kanarieöarna.
Men där fick hon inte vara ensam särskilt länge...
När Mari Jungstedt, 51, för några år sedan kom till Gran Canaria för att skriva såg hennes framtid ut som ett oskrivet blad. Hon hade brutit upp från äktenskapet med Cenneth Niklasson sedan kärleken övergått i vänskap. Dottern Rebecka hade flyttat hemifrån och sonen Sebastian hängde med till Maris nya stockholmslya fast han är vuxen och står på egna ben. Båda barnen pluggar juridik vid Stockholms universitet.
Är bästa vänner
– Jag hyrde ett hus i Arguineguin för att få lugn och ro att skriva, säger Mari där hon står på sin kanariska takterrass med milsvid utsikt över vitkalkade byar, höga bergstoppar inåt land och stenlagda promenader längs Atlantens sandstränder.
– Jag behövde få distans till mitt äktenskap. Det hade varit en lång och smärtsam process. Ingen ska tro att brytningen kom från en dag till en annan. Jag hade dessutom bestämt mig för att vistas mer i värmen. Efter 50 år har jag frusit tillräckligt mycket om vintrarna hemma, tycker jag.
Så långt var allt gott och väl. Att hon strax skulle drabbas av kärleken på nytt hade hon däremot inte väntat sig. Den har norske författaren, konstnären och musikern Ruben Eliassen, 45, har emellertid tänt nya stjärnor i Maris ögon. Det är också han som får henne att skratta så ofta och lyckligt.
– Jag var lycklig förut också, protesterar hon. Det är ju inte så att jag har levt halvt avsomnad och plötsligt vaknat till liv igen. Vi hade det väldigt bra tillsammans, Cenneth och jag. Men det tog slut helt enkelt. I dag är vi de allra bästa vänner.
Man kan lugnt säga att kärleken slog rot på ett litet kick i Arguineguin och strax därpå, den 21 februari 2013 föll Ruben ner på knä mitt på gatan och friade.
– Jag behövde få distans till mitt äktenskap. Det hade varit en lång och smärtsam process. Ingen ska tro att brytningen kom från en dag till en annan. Jag hade dessutom bestämt mig för att vistas mer i värmen. Efter 50 år har jag frusit tillräckligt mycket om vintrarna hemma, tycker jag.
Så långt var allt gott och väl. Att hon strax skulle drabbas av kärleken på nytt hade hon däremot inte väntat sig. Den har norske författaren, konstnären och musikern Ruben Eliassen, 45, har emellertid tänt nya stjärnor i Maris ögon. Det är också han som får henne att skratta så ofta och lyckligt.
– Jag var lycklig förut också, protesterar hon. Det är ju inte så att jag har levt halvt avsomnad och plötsligt vaknat till liv igen. Vi hade det väldigt bra tillsammans, Cenneth och jag. Men det tog slut helt enkelt. I dag är vi de allra bästa vänner.
– Jag kunde inte säga nej. Det var så romantiskt och fint. Vi hade inga förlovningsringar så Ruben ritade ringar på våra fingrar med en kulspetspenna när vi kom hem. Dagen lät vi gravera in våra namn i tillfälliga ringar.
Tanken var att vi skulle byta ut dem senare. Det har inte blivit av och nu känner vi oss nöjda med dem vi har.
För drygt ett år sedan köpte de det långsmala, typiskt kanariska femvåningshuset med tre terrasser varav en på taket. Här bor de på riktigt nu med hunden Maya - en bichon havanes som ser ut som en liten björnunge och är från Huddinge.
– Det var rätt mycket trassel med myndigheterna innan vi lyckades få med henne till Gran Canaria. Till sist fick Ruben och Maya åka reguljärflyg via Barcelona för att hon skulle få komma in.
Bollar gärna idéer
Mari och Ruben skriver just nu sin första bok tillsammans, en kriminalroman som utspelar sig på Gran Canaria. Förlaget vill att det ska bli en serie om minst tre böcker och flera andra länder har anmält intresse.
– Det handlar om en svensk kvinna och en norsk man, tänka sig. Hon heter Sara Moberg och är chefredaktör för Gran Canarias skandinaviska tidning ”Dag & Natt”. Han heter Kristian Wede och är före detta polis från Oslo. Han har hamnat på Gran Canaria av speciella skäl och jobbar på svensknorska ambassaden i Las Palmas där han hjälper skandinaver som har råkat illa ut.
Mari och Ruben har redan från början delat in boken i kapitel. De sitter mitt emot varandra och skriver. Sedan mailar de avsnitten till varandra, lägger till och drar ifrån tills båda är nöjda.
– Det går hur bra som helst, säger Mari. Vi har inte blivit oense en enda gång. Det är konstigt för det är känsligt det här med text. För mig som alltid jobbat ensam är det fantastiskt att ha någon att bolla idéer med.
Livet på Gran Canaria tycks rulla på tämligen behagligt. Ruben brygger kaffe åt Mari varje morgon trots att han inte dricker kaffe själv. Sedan låter han henne avnjuta sin kopp i sängen där hon kan njuta av en panoramautsikt.
Tuff barndom
– Vi brukar börja dagen med en promenad utmed havet innan vi går hem igen och börjar arbeta. Vi tar dessutom en och annan paus med att spela ett parti Backgammon. Det är väldigt bra avkoppling. Ibland går vi till stranden, badar och kopplar av några timmar innan vi går hem igen, duschar och fortsätter arbeta. Man kan göra så för att dagarna är mycket längre här. Vi har flera soltimmar. Hemma i Sverige blir det mer begränsat.
Livet har emellertid inte alltid varit en dans på rosor för Mari. Hon har slitit hårt för sina framgångar och sitt ekonomiska oberoende. Uppväxt i ett alkoholisthem hade hon och syskonen en tämligen tuff barndom. Föräldrarnas skilsmässa kom som en befrielse när hon var nio år men strax därpå insjuknade mamman i cancer.
– Efteråt kan man ju undra var vuxenvärlden tänkte på. Det var ingen som frågade oss barn hur vi mådde. Det är klart att vi var oroliga och mådde dåligt. Mamma var ju vår enda fasta punkt. Det var tur för oss att hon överlevde.
Mari utbildade sig till auktoriserad guide med rätt att lotsa turister genom Stockholm på både engelska och spanska. Vid 20 for hon till New York och arbetade som servitris. Där ställde hon upp i en modelltävling, blev upptäckt och kontrakterad av världsberömda Elite Models.
Blev så arg
– Jag fick komma till deras agentur på Manhattan och lära mig gå i högklackat. De ville att jag skulle påbörja en diet på sallad och vatten men det var ingenting för mig. Jag hoppade av och åkte hem.
Väl hemma tog hon sig in på journalisthögskolan. Det var där hon träffade Cenneth. De blev som hon säger tokkära och bildade familj. På dispens fick de fortsätta sina studier med barnvagnen i klassrummet. Som nykläckta journalister etablerade han sig i tidningsvärlden medan hon blev nyhetsankare på ABC-Nytt vid Sveriges Television.
– Jag höll kontakt med pappa tills jag var arton, säger hon. Sedan gick det inte längre. Åtta år senare dog han. Han söp ihjäl sig.
Det var när Mari och hennes bror vid ett tillfälle skulle blomstersmycka hans grav som barndomens återhållna vrede kom upp till ytan.
– Jag var först på plats och började påta i jorden. Plötsligt blev jag så förbannad att ilskan bara vällde upp inom mig. Varför svek du oss, skrek jag mot graven medan tårarna rann utför mina kinder. Varför behandlade du oss så illa? Min bror blev förskräckt när han fick se mig men jag fortsatte att vräka ur mig anklagelser mot pappa hela vägen hem. Det var som att alla besvikelser bara rann ur mig. Sedan kunde jag äntligen förlåta.
Mari bar på författardrömmar och när den första deckaren väl hade gjort succé bad förlaget om fler böcker. Tre år senare kunde Mari säga upp sig på Sveriges Television. Resten är svensk litteraturhistoria. Nu har hon släppt sin tolfte bok ”Den man älskar” om kriminalkommissarie Anders Knutas vid Visbypolisen, hans högra hand Karin Jakobsson, Johan Berg, Emma Vinarve och alla de andra.
– Jag fick idén när Ruben och jag satt hos notarien och skulle underteckna köpekontraktet på huset. Fastigheten ägdes av ett dödsbo som representerades av nio släktingar. Allt var klappat och klart när de nio plötsligt började bråka om försäljningen. Heta känslor flödade och gamla orättvisor kom i dagen. Männen argumenterade och gestikulerade ljudligt medan kvinnorna var på gränsen till nervsammanbrott. Det slutade med att en av dem vägrade skriva på. Jag talar ju flytande spanska så jag förstod alltihop och plötsligt trillade polletten ner som den brukar göra när jag får en idé till en bok.
Mäklaren mördas
Mari och Ruben for till Gotland för att leta upp ett lämpligt hus där intrigen skulle kunna utspela sig. De fann Gaustäde gård i Bunge som var till salu. Där utspelar sig handlingen i nya boken och där blir mäklaren mördad.
– Vi blev så förtjusta i gården att vi nästan blev spekulanter på den, skrattar Mari. Men så hejdade vi oss. Det har hänt så mycket det senaste året att vi gott kan lugna oss lite. Man behöver inte ha ett eget hus på Gotland för att åka dit.
Men visst är hon intresserad av att så småningom få ett eget hus på ön. Sommarstugan hon delade med Cenneth var hans arvegods.
– Han hade dessutom byggt huset själv, påpekar hon. Så det är klart att fastigheten är hans. Men jag kommer att fortsätta skriva om Gotland. Jag har redan ett fragment till nästa bok. Jag kommer helt enkelt inte att kunna låta bli.
Av Monica Antonsson
För drygt ett år sedan köpte de det långsmala, typiskt kanariska femvåningshuset med tre terrasser varav en på taket. Här bor de på riktigt nu med hunden Maya - en bichon havanes som ser ut som en liten björnunge och är från Huddinge.
– Det var rätt mycket trassel med myndigheterna innan vi lyckades få med henne till Gran Canaria. Till sist fick Ruben och Maya åka reguljärflyg via Barcelona för att hon skulle få komma in.
Bollar gärna idéer
Mari och Ruben skriver just nu sin första bok tillsammans, en kriminalroman som utspelar sig på Gran Canaria. Förlaget vill att det ska bli en serie om minst tre böcker och flera andra länder har anmält intresse.
– Det handlar om en svensk kvinna och en norsk man, tänka sig. Hon heter Sara Moberg och är chefredaktör för Gran Canarias skandinaviska tidning ”Dag & Natt”. Han heter Kristian Wede och är före detta polis från Oslo. Han har hamnat på Gran Canaria av speciella skäl och jobbar på svensknorska ambassaden i Las Palmas där han hjälper skandinaver som har råkat illa ut.
Mari och Ruben har redan från början delat in boken i kapitel. De sitter mitt emot varandra och skriver. Sedan mailar de avsnitten till varandra, lägger till och drar ifrån tills båda är nöjda.
– Det går hur bra som helst, säger Mari. Vi har inte blivit oense en enda gång. Det är konstigt för det är känsligt det här med text. För mig som alltid jobbat ensam är det fantastiskt att ha någon att bolla idéer med.
Livet på Gran Canaria tycks rulla på tämligen behagligt. Ruben brygger kaffe åt Mari varje morgon trots att han inte dricker kaffe själv. Sedan låter han henne avnjuta sin kopp i sängen där hon kan njuta av en panoramautsikt.
– Vi brukar börja dagen med en promenad utmed havet innan vi går hem igen och börjar arbeta. Vi tar dessutom en och annan paus med att spela ett parti Backgammon. Det är väldigt bra avkoppling. Ibland går vi till stranden, badar och kopplar av några timmar innan vi går hem igen, duschar och fortsätter arbeta. Man kan göra så för att dagarna är mycket längre här. Vi har flera soltimmar. Hemma i Sverige blir det mer begränsat.
Livet har emellertid inte alltid varit en dans på rosor för Mari. Hon har slitit hårt för sina framgångar och sitt ekonomiska oberoende. Uppväxt i ett alkoholisthem hade hon och syskonen en tämligen tuff barndom. Föräldrarnas skilsmässa kom som en befrielse när hon var nio år men strax därpå insjuknade mamman i cancer.
– Efteråt kan man ju undra var vuxenvärlden tänkte på. Det var ingen som frågade oss barn hur vi mådde. Det är klart att vi var oroliga och mådde dåligt. Mamma var ju vår enda fasta punkt. Det var tur för oss att hon överlevde.
Mari utbildade sig till auktoriserad guide med rätt att lotsa turister genom Stockholm på både engelska och spanska. Vid 20 for hon till New York och arbetade som servitris. Där ställde hon upp i en modelltävling, blev upptäckt och kontrakterad av världsberömda Elite Models.
Blev så arg
– Jag fick komma till deras agentur på Manhattan och lära mig gå i högklackat. De ville att jag skulle påbörja en diet på sallad och vatten men det var ingenting för mig. Jag hoppade av och åkte hem.
Väl hemma tog hon sig in på journalisthögskolan. Det var där hon träffade Cenneth. De blev som hon säger tokkära och bildade familj. På dispens fick de fortsätta sina studier med barnvagnen i klassrummet. Som nykläckta journalister etablerade han sig i tidningsvärlden medan hon blev nyhetsankare på ABC-Nytt vid Sveriges Television.
– Jag höll kontakt med pappa tills jag var arton, säger hon. Sedan gick det inte längre. Åtta år senare dog han. Han söp ihjäl sig.
Det var när Mari och hennes bror vid ett tillfälle skulle blomstersmycka hans grav som barndomens återhållna vrede kom upp till ytan.
– Jag var först på plats och började påta i jorden. Plötsligt blev jag så förbannad att ilskan bara vällde upp inom mig. Varför svek du oss, skrek jag mot graven medan tårarna rann utför mina kinder. Varför behandlade du oss så illa? Min bror blev förskräckt när han fick se mig men jag fortsatte att vräka ur mig anklagelser mot pappa hela vägen hem. Det var som att alla besvikelser bara rann ur mig. Sedan kunde jag äntligen förlåta.
Mari bar på författardrömmar och när den första deckaren väl hade gjort succé bad förlaget om fler böcker. Tre år senare kunde Mari säga upp sig på Sveriges Television. Resten är svensk litteraturhistoria. Nu har hon släppt sin tolfte bok ”Den man älskar” om kriminalkommissarie Anders Knutas vid Visbypolisen, hans högra hand Karin Jakobsson, Johan Berg, Emma Vinarve och alla de andra.
– Jag fick idén när Ruben och jag satt hos notarien och skulle underteckna köpekontraktet på huset. Fastigheten ägdes av ett dödsbo som representerades av nio släktingar. Allt var klappat och klart när de nio plötsligt började bråka om försäljningen. Heta känslor flödade och gamla orättvisor kom i dagen. Männen argumenterade och gestikulerade ljudligt medan kvinnorna var på gränsen till nervsammanbrott. Det slutade med att en av dem vägrade skriva på. Jag talar ju flytande spanska så jag förstod alltihop och plötsligt trillade polletten ner som den brukar göra när jag får en idé till en bok.
Mäklaren mördas
Mari och Ruben for till Gotland för att leta upp ett lämpligt hus där intrigen skulle kunna utspela sig. De fann Gaustäde gård i Bunge som var till salu. Där utspelar sig handlingen i nya boken och där blir mäklaren mördad.
– Vi blev så förtjusta i gården att vi nästan blev spekulanter på den, skrattar Mari. Men så hejdade vi oss. Det har hänt så mycket det senaste året att vi gott kan lugna oss lite. Man behöver inte ha ett eget hus på Gotland för att åka dit.
Men visst är hon intresserad av att så småningom få ett eget hus på ön. Sommarstugan hon delade med Cenneth var hans arvegods.
– Han hade dessutom byggt huset själv, påpekar hon. Så det är klart att fastigheten är hans. Men jag kommer att fortsätta skriva om Gotland. Jag har redan ett fragment till nästa bok. Jag kommer helt enkelt inte att kunna låta bli.
Av Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar