Nr 17, 2004
Vicktorias expojkvän ville inte bli pappa
Lille Adam knivskars i mammas mage!
Vicktoria lever i dag lycklig med sin nye man Per och sina två barn, Sandra och lille Adam som hunnit bli 2 år. Men det hemska minnet kommer de att få leva med och rädslan för att en dag kanske möta Vicktorias expojkvän igen.
– Jag pratade igenom situationen med barnmorskan på mödravårdscentralen. Sedan mailade jag till den blivande barnafadern och berättade, att jag var gravid och skulle behålla barnet. Han svarade inte ens. Så jag skickade jag ett SMS. Han måste ju faktiskt få veta.
Victoria är en öppen och glad tjej som berättar sin historia på övervåningen i sitt nya radhus strax söder om Stockholm. En trappa ner leker tvåårige Adam. Han är full av glada upptåg och har korkskruvslockar i nacken. Storasyster Sandra, 12, och Vicktorias man Per har fullt upp med att hänga med. De lever alla under skyddad identitet med så kallad kvarskrivning, vilket innebär att de är folkbokförda på en tidigare adress. Orsaken är hotbilden från Adams biologiska pappa.
– Han kommer säkert att hitta oss, säger Vicktoria. Det känns som om vi lever på lånad tid. När han kommer, ställer jag mig i vägen. Jag ska försvara mina barn med min kropp, om det så är det sista jag gör.
Det började med att Victoria, som så många andra, surfade på internet. Hon chattade med vänner och knöt då och då nya vänskapsband.
– Så länge man håller sig till vänskap, så fungerar det. Med tiden lär man sig sålla agnarna från vetet. Trodde jag.
Det var sommaren 1999 som Victoria fick kontakt med en sex år yngre man. Han berättade att han hade flyttat hemifrån tidigt för att han avskydde sin familj. En flickvän hade dessutom sårat honom och gjort slut. Så han var allmänt less på livet.
– Hans vänner på chatten intygade att det var sant. De trodde att vi skulle passa bra ihop – jag som är så positiv och han som är så dyster. Jag tyckte fruktansvärt synd om honom. Han var ju så ensam. I dag förstår jag att alla lögnerna ingick i hans tycka-synd-om-profil.
Ett halvår senare träffades de för första gången. Julen stod för dörren och Victoria var kär.
– Jag tog bussen från Västervik och han mötte mig vid Stockholms central. Jag kände igen honom på långt håll. Han är två meter lång, väger 120 kg och har himmelsblå ögon. Vi åkte hem till honom och jag blev kvar några dagar. Vi blev ett par, trodde jag. När jag kom hem, gjorde han slut. Han skyllde på sitt gamla förhållande och sa, att han inte orkade med en ny relation. Jag tolkade det som att han var bränd och livrädd för kärleken.
Några dagar senare hörde han av sig, varpå hon åkte till Stockholm och de firade nyåret ihop. Vicktoria var nöjd. Den här gången hade han trots allt visat upp henne för sina vänner.
– När jag kom hem, gjorde han slut igen! Och så höll han på i två år, trots att jag ganska snart flyttade till Stockholm. Vi träffades en gång i månaden, när det passade honom och sedan gjorde han slut. Jag blev ledsen förstås och så fort jag började komma över honom, så dök han upp igen. Det var som om han kände på sig, när han höll på att förlora greppet. Jag försökte förstå. Vi älskade ju varandra, trodde jag. Kärleken förblindar som bekant.
Vicktoria blev gravid, bestämde sig för att behålla barnet och skickade sitt SMS. Han svarade till sist. Du är inte gravid, skrev han. Du ljuger. Dra åt helvete!
– Då dog kärleken. Det låter kanske konstigt, men han sjönk så djupt i mina ögon, att kärleken helt enkelt flöt ur mig.
Vädjade för barnet
Victoria kontaktade familjerätten för att ordna det praktiska. Han måste ju trots allt ta sin del av det ekonomiska ansvaret. Han kallades för att lämna blodprov men uteblev.
– Jag tog kontakt med hans mamma som verkade hur trevlig som helst! Nästa gång kom han. Men han vägrade samarbeta och lämnade inget blod.
Hon hade gjort sitt. Resten var myndigheternas sak. Vicktoria hade fullt upp med sitt illamående och magen som bara växte. Hon chattade med vännerna och i synnerhet med Per som hon hade känt i flera år. De sågs och upptäckte att det låg kärlek i luften.
– Det var väldigt naturligt alltsammans. Per är en ordentlig man. Han brydde sig om oss på riktigt, så jag tog chansen. Det var som att komma tillbaka till livet. Jag blev kär på nytt. Det var alldeles underbart.
I 23:e graviditetsveckan fick Victoria veta att barnet hon bar var en pojke. Han fick namnet Adam och blev redan då en person att räkna med i familjen.
Den 14 mars 2000 satt Victoria vid datorn och chattade med Per som studerade i Ronneby. Det ringde på dörren och Sandra öppnade. Victoria väntade sig att få se grannen men upptäckte till sin förvåning att det var Adams pappa.
– Han har väl kommit för att se, om jag verkligen är gravid, tänkte jag och visade såväl ultraljudsbilder som papper från mödravårdscentralen.
Han dröjde sig kvar i en och en halv timma utan att ta av sig ytterkläderna. I rummet intill lekte Sandra med två av sina kompisar. Stämningen var god. Han visade ingen ilska.
– Plötsligt log han och tog två steg mot mig. Jag vill inte ha någon kram, tänkte jag. Sedan minns jag inget mer, förrän jag drog ut en stor jaktkniv ur min mage. Han hade haft den gömd under rocken hela tiden. Med ett splash rann blod och fostervatten ut på golvet.
Med tarmarna i högerhanden och kniven i vänsterhanden följde hon efter honom ut i trapphuset. Samtidigt lyckades hon få tag i telefonen, trycka in den mellan huvudet och axeln och ringa 112.
– Min granne som stod i farstun fick en chock. Hon lyckades få mig i säng, samtidigt som hon tog över samtalet och med sina bara händer gjorde vad hon kunde för att hindra tarmarna att fortsätta bubbla ut ur kroppen.
Ambulansen var snabbt på plats och Viktoria fördes till sjukhuset i ilfart. Mitt barn, tänkte hon. Det var helt stilla i hennes mage. Läkarna kunde emellertid höra fosterljud och medan hon gjordes klar för operation, vädjade hon för den lille. Om ni måste välja, så välj mitt barn. Låt lille Adam leva!
När hon vaknade upp, var han borta. Hon fick veta att han levde och att han vägde 2,1 kg, trots att han var född nio veckor för tidigt. Han var emellertid lika sönderskuren som hon själv var. Kniven hade genomborrat hans buk strax ovanför vänster ljumske, så även hans tarmar befann sig utanför kroppen. En bit av den fick till och med operas bort. Men han var svag, så hans lungor kollapsade och han fick hjärtstillestånd under operationen.
Victoria grät och grät och grät. Tårarna ville liksom aldrig ta slut.
– Läkarna var ärliga och sa, att de inte hade något större hopp om att han skulle överleva. De sa, att jag inte skulle vänta mig något av honom.
Per flög direkt upp till Stockholm för att ta hand om Sandra som svårt chockad hade övernattat hos grannen. De återförenades med Victoria och gick tillsammans för att titta på lille Adam som kämpade för sitt liv bland alla slangar.
– Jag fick känna på hans fot, säger Vicktoria. Plötsligt var det som om det gick en stöt mellan oss. Jag liksom fick nya krafter. Vi ska klara det här, tänkte jag. Vi ska klara det här.
Adam visade sig ha en ovanligt stark livsvilja. Han blev snabbt bättre och slang efter slang kunde plockas bort. En vecka senare skrevs han ut från intensiven och efter ytterliga tre veckor kunde han lämna sjukhuset redo att ta itu med sitt liv.
– Han är en riktig överlevare, säger Vicktoria. Han är aktiv, glad och öppen. Dessutom pratar han gärna och mycket. Det enda ovanliga med Adam är, att han skäms över sin mage. Men vi jobbar med det. Var är Adams fina mage, brukar vi säga.
Den rättspsykiatriska undersökningen visade att Adams pappa är psykiskt sjuk. Han dömdes emellertid till fem års fängelse för grov misshandel av Vicktoria vilket i praktiken betyder 2,7 år bakom galler. För mordförsöket på lille Adam fick han inget straff alls. Adam fanns nämligen inte vid tiden för brottet. I lagens mening var han ingen. Och finns inget offer, så finns varken brott eller gärningsman. Det är det som gör Vicktoria mest upprörd.
– Adams biologiska pappa kommer att lämna Halls psykavdelning som en fri man nästa vår, säger Vicktoria. Redan nu har han permission en gång i månaden. Det är vi som blir straffade, genom att tvingas leva undangömda med skyddade identiteter.
Någon faderskapsutredning kommer inte att fullföljas. När myndigheterna ger klartecken till det, kommer Per att adoptera Adam.
– En faderskapsbestämning kan leda till en begäran om umgängesrätt, säger Vicktoria. Och en sådan skulle handla om liv och död för Adam.
Victoria drömmer fortfarande mardrömmar om den leende mannen som körde sin kniv rätt i hennes mage. Hon oroar sig för barnen och beundrar Per för att han stannar hos dem.
– Vi gifte oss på vår egen bakgård den 19 september och firade vårt bröllop med nära och kära. Någon bröllopsresa hade vi inte råd med. Den får vänta. Vi ville visa världen, att vi älskar varandra. Genom giftermålet har vi satt punkt, tagit ett steg framåt i livet och visat att kärleken är störst av allt.
Monica Antonsson
Året Runt
Nr 36, 2005
Så länge Adams pappa lever kan jag aldrig känna mig trygg
Victoria lever med skyddad identitet. För tre år sedan försökte hennes pojkvän mörda henne och deras väntade son.
Sedan dess måste hon och hennes lilla familj hålla sig gömd...
Victoria Johansson, 32, är en mjuk och öppen tjej som gärna tar treårige sonen Adam på promenad i kvarteret. Hon ser sig visserligen över axeln då och då, men för övrigt är det inte mycket som skiljer henne från andra småbarnsmammor.
Victoria är en av Sveriges gömda kvinnor. Hur många sådana det finns står skrivit i stjärnorna, men Victoria har såväl skyddad identitet som kvarskrivning.
Det innebär, att hon är skriven på en ort, där hon inte längre bor. Detsamma gäller maken Per, 28, dottern Sandra, 13, och i synnerhet lille Adam. De lever alla under dödshot från hans pappa som vi här kan kalla Erik.
– Jag är lite obstinat, säger Victoria. Jag både anpassar mig och vägrar att göra det. Jag har min skyddade identitet och bor på hemlig ort, men jag ställer inte upp på att leva gömd och hålla ungarna inomhus. Det ska man inte behöva göra i vårt land. Jag har inte gjort något fel.
Victoria fick kontakt med Erik på internet sommaren 1999. Hon bodde i Västervik och var en flitig chattare på Lunarstorm då. Han var sex år yngre, en riktig dysterkvist som kände sig illa behandlad av alla. Det fick hennes modersinstinkt att vakna. Att han bluffade och hade satt lögnerna i system för att locka till sig kvinnor, kunde hon inte drömma om.
– Vi träffades efter ett halvår. Jag tog bussen till Stockholm och kände igen honom på långt håll. Han är två meter lång, väger 120 kilo och har himmelsblå ögon. Vi blev ett par, trodde jag. Men när jag kom hem till Västervik, ringde han och gjorde slut. Han orkade inte med en relation, sa han. Jag trodde att han var bränd och livrädd för kärleken vilket lockade ännu mer.
Erik hörde av sig och Victoria tog bussen till Stockholm för att fira nyårsafton i kärlekens tecken. Han visade upp henne för sina vänner och hon var stolt, men väl tillbaka i Västervik gjorde han slut igen.
– Så höll han på i två år, trots att jag flyttade till Stockholm. Vi sågs bara, när han kände för det. Jag blev väldigt ledsen och försökte glömma. Han måste ha känt på sig, när han höll på att förlora greppet. Så fort jag började komma över sorgen, dök han upp igen.
Jag vågade bli kär igen
Victoria förlät och försökte förstå. De älskade ju varandra, tänkte hon. Han hade emellertid inte hörts av på länge, när Adam anmälde sin ankomst till världen. Hon nöjde sig med att skicka nyheten i ett SMS. Du är inte gravid, skrev han till svar. Du ljuger. Dra åt helvete!
– Där dog kärleken, säger Victoria. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Känslorna rann helt enkelt ur mig.
Victoria valde bort Erik och koncentrerade sig på den stundande förlossningen. Myndigheterna fick sköta resten.
– Det blev rätt mycket chattande då, säger hon. Bland annat med Per som bodde i Skåne. Vi hade känt varandra i två, tre år utan att träffats. Plötsligt låg det kärlek i luften mellan oss, trots att jag bar en annan mans barn. Jag tvekade men vågade till sist släppa alla spärrar och bli kär på nytt. Det var nästan som att komma tillbaka till livet. Och Per är helt enkelt bäst.
Han är snäll och ordentlig och har aldrig gjort en fluga förnär.
– Jag är lite obstinat, säger Victoria. Jag både anpassar mig och vägrar att göra det. Jag har min skyddade identitet och bor på hemlig ort, men jag ställer inte upp på att leva gömd och hålla ungarna inomhus. Det ska man inte behöva göra i vårt land. Jag har inte gjort något fel.
Victoria fick kontakt med Erik på internet sommaren 1999. Hon bodde i Västervik och var en flitig chattare på Lunarstorm då. Han var sex år yngre, en riktig dysterkvist som kände sig illa behandlad av alla. Det fick hennes modersinstinkt att vakna. Att han bluffade och hade satt lögnerna i system för att locka till sig kvinnor, kunde hon inte drömma om.
– Vi träffades efter ett halvår. Jag tog bussen till Stockholm och kände igen honom på långt håll. Han är två meter lång, väger 120 kilo och har himmelsblå ögon. Vi blev ett par, trodde jag. Men när jag kom hem till Västervik, ringde han och gjorde slut. Han orkade inte med en relation, sa han. Jag trodde att han var bränd och livrädd för kärleken vilket lockade ännu mer.
– Så höll han på i två år, trots att jag flyttade till Stockholm. Vi sågs bara, när han kände för det. Jag blev väldigt ledsen och försökte glömma. Han måste ha känt på sig, när han höll på att förlora greppet. Så fort jag började komma över sorgen, dök han upp igen.
Jag vågade bli kär igen
Victoria förlät och försökte förstå. De älskade ju varandra, tänkte hon. Han hade emellertid inte hörts av på länge, när Adam anmälde sin ankomst till världen. Hon nöjde sig med att skicka nyheten i ett SMS. Du är inte gravid, skrev han till svar. Du ljuger. Dra åt helvete!
– Där dog kärleken, säger Victoria. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Känslorna rann helt enkelt ur mig.
Victoria valde bort Erik och koncentrerade sig på den stundande förlossningen. Myndigheterna fick sköta resten.
– Det blev rätt mycket chattande då, säger hon. Bland annat med Per som bodde i Skåne. Vi hade känt varandra i två, tre år utan att träffats. Plötsligt låg det kärlek i luften mellan oss, trots att jag bar en annan mans barn. Jag tvekade men vågade till sist släppa alla spärrar och bli kär på nytt. Det var nästan som att komma tillbaka till livet. Och Per är helt enkelt bäst.
Han är snäll och ordentlig och har aldrig gjort en fluga förnär.
Det var den 14 mars 2002 som Erik ringde på dörren. Victoria blev förvånad men släppte in honom. Äntligen fick han se, att hon faktiskt var gravid. I rummet intill lekte Sandra med några kompisar och han dröjde sig kvar med ytterkläderna på i en och en halv timma. Så log han och tog några steg mot Victoria som reflexmässigt värjde sig mot vad hon trodde var en kram.
– Sedan minns jag inget mer, förrän jag drog ut en stor jaktkniv ur min mage. Han hade haft den gömd under rocken. Med ett splash rann blod och fostervatten ut på golvet.
Victorias tarmar trängde ut genom såret och hon försökte samla ihop dem med höger hand samtidigt som hon höll kniven med vänster och följde efter Erik ut i trapphuset. Hon lyckades få tag i telefonen, tryckte in den mellan huvudet och axeln och ringde 112.
– Grannen som stod i farstun fick en chock. Hon lyckades få mig i säng, samtidigt som hon tog över samtalet med räddningstjänsten. Med sina bara händer försökte hon hindra tarmarna från att fortsätta bubbla ut ur min kropp.
Victoria fördes till sjukhus, där läkarna kunde konstatera svaga fosterljud. Medan hon gjordes klar för operation, vädjade hon för Adam. Måste ni välja, så välj mitt barn, sa hon. Låt lille Adam få leva.
Hon grät och grät. Tårarna ville aldrig ta slut. Vänta dig ingenting av Adam, sa läkarna. Vi har inget större hopp om, att han ska överleva.
– Hela min mage var uppskuren och livmodern var trasig. För att kunna sy ihop den måste läkarna ta ut Adam. Annars hade han dött i min mage och jag med honom.
Det viktigaste var att Adam överlevde
Adam var också sönderskuren. Kniven hade genomborrat hans lilla buk lodrätt strax ovanför vänster ljumske. Även hans tarmar befann sig utanför kroppen. En bit av den fick till och med opereras bort. Som om det inte var nog, tvingades läkarna lägga ett nytt, vågrätt snitt tvärs över buken, innan han kunde sys ihop.
Per flög han direkt upp till Stockholm för att ta hand om Sandra. De återförenades med Victoria på sjukhuset och gick tillsammans för att titta på Adam som kämpade för sitt liv bland alla slangar i kuvösen. Nio veckor för tidigt hade han 2,1 kilo tung kommit till världen.
– Jag fick sticka in handen och känna på hans fot, säger Victoria. Då var det som att det gick en stöt mellan oss. Jag fick nya krafter. Han måste överleva, tänkte jag. Vi ska klara av det!
Efter en vecka skrevs Adam ut från intensiven och tre veckor senare fick han komma hem.
Erik dömdes till fem års fängelse för misshandeln av Victoria. Det blev i praktiken 2 år och 7 månader på Hall. För mordförsöket på Adam gick han helt fri. Eftersom Adam inte var född vid tiden för brottet, så fanns han inte. Och den som inte finns kan inte vara ett offer. Finns det inget offer, så finns det ingen gärningsman. Det är lätt som en plätt. Så säger lagen.
– 70 000 kronor var han värd, säger Victoria bittert. Det var vad han fick av försäkringsbolaget.
Vi har flyttat fyra gånger
Victoria fick en halv miljon kronor i skadestånd plus skyddad identitet med kvarskrivning. Sedan dess har familjen flyttat fyra gånger på grund av den rådande hotbilden. Det och diverse sinnrika larmanordningar i deras hem har ätit upp hela skadeståndet. I dag arbetar hon och Per heltid på kontor och lever under knappa förhållanden men är lyckliga ändå.
– Vi gifte oss den 19 september 2003 i vår trädgård, säger Victoria. Vi var tvungna att sätta punkt och ta ett steg framåt. Så småningom hoppas vi på att få ett gemensamt barn också.
Erik har inte erkänt faderskapet till Adam. Sedan familjerätten sett operationsbilderna blev det inte ens aktuellt. Tanken är att Per så småningom ska adoptera honom.
– I början fick jag veta, när Erik skulle ha sina permissioner. Det gjorde mig så nervös, att jag stängde in mig med barnen. I dag är det Per som håller kontakten med polisen. Jag vill inte veta, vad Erik har för sig. Jag kan bara hålla ögonen öppna och hoppas, att han ska glömma bort oss.
Victoria hoppas på justitieminister Thomas Bodström. Bara han kan ordna så, att hotade kvinnor slipper leva skyddat framöver. Samhället måste skydda sig mot män som Erik och inte tvärtom, tycker hon.
– Han är sjuk. Det visade den rättspsykiatriska undersökningen. Personligen är jag säker på, att han kan göra om det. Mördar han inte mig, så mördar han någon annan.
Monica Antonsson
– Sedan minns jag inget mer, förrän jag drog ut en stor jaktkniv ur min mage. Han hade haft den gömd under rocken. Med ett splash rann blod och fostervatten ut på golvet.
Victorias tarmar trängde ut genom såret och hon försökte samla ihop dem med höger hand samtidigt som hon höll kniven med vänster och följde efter Erik ut i trapphuset. Hon lyckades få tag i telefonen, tryckte in den mellan huvudet och axeln och ringde 112.
– Grannen som stod i farstun fick en chock. Hon lyckades få mig i säng, samtidigt som hon tog över samtalet med räddningstjänsten. Med sina bara händer försökte hon hindra tarmarna från att fortsätta bubbla ut ur min kropp.
Victoria fördes till sjukhus, där läkarna kunde konstatera svaga fosterljud. Medan hon gjordes klar för operation, vädjade hon för Adam. Måste ni välja, så välj mitt barn, sa hon. Låt lille Adam få leva.
Hon grät och grät. Tårarna ville aldrig ta slut. Vänta dig ingenting av Adam, sa läkarna. Vi har inget större hopp om, att han ska överleva.
– Hela min mage var uppskuren och livmodern var trasig. För att kunna sy ihop den måste läkarna ta ut Adam. Annars hade han dött i min mage och jag med honom.
Det viktigaste var att Adam överlevde
Adam var också sönderskuren. Kniven hade genomborrat hans lilla buk lodrätt strax ovanför vänster ljumske. Även hans tarmar befann sig utanför kroppen. En bit av den fick till och med opereras bort. Som om det inte var nog, tvingades läkarna lägga ett nytt, vågrätt snitt tvärs över buken, innan han kunde sys ihop.
Per flög han direkt upp till Stockholm för att ta hand om Sandra. De återförenades med Victoria på sjukhuset och gick tillsammans för att titta på Adam som kämpade för sitt liv bland alla slangar i kuvösen. Nio veckor för tidigt hade han 2,1 kilo tung kommit till världen.
– Jag fick sticka in handen och känna på hans fot, säger Victoria. Då var det som att det gick en stöt mellan oss. Jag fick nya krafter. Han måste överleva, tänkte jag. Vi ska klara av det!
Efter en vecka skrevs Adam ut från intensiven och tre veckor senare fick han komma hem.
Erik dömdes till fem års fängelse för misshandeln av Victoria. Det blev i praktiken 2 år och 7 månader på Hall. För mordförsöket på Adam gick han helt fri. Eftersom Adam inte var född vid tiden för brottet, så fanns han inte. Och den som inte finns kan inte vara ett offer. Finns det inget offer, så finns det ingen gärningsman. Det är lätt som en plätt. Så säger lagen.
– 70 000 kronor var han värd, säger Victoria bittert. Det var vad han fick av försäkringsbolaget.
Vi har flyttat fyra gånger
Victoria fick en halv miljon kronor i skadestånd plus skyddad identitet med kvarskrivning. Sedan dess har familjen flyttat fyra gånger på grund av den rådande hotbilden. Det och diverse sinnrika larmanordningar i deras hem har ätit upp hela skadeståndet. I dag arbetar hon och Per heltid på kontor och lever under knappa förhållanden men är lyckliga ändå.
– Vi gifte oss den 19 september 2003 i vår trädgård, säger Victoria. Vi var tvungna att sätta punkt och ta ett steg framåt. Så småningom hoppas vi på att få ett gemensamt barn också.
Erik har inte erkänt faderskapet till Adam. Sedan familjerätten sett operationsbilderna blev det inte ens aktuellt. Tanken är att Per så småningom ska adoptera honom.
– I början fick jag veta, när Erik skulle ha sina permissioner. Det gjorde mig så nervös, att jag stängde in mig med barnen. I dag är det Per som håller kontakten med polisen. Jag vill inte veta, vad Erik har för sig. Jag kan bara hålla ögonen öppna och hoppas, att han ska glömma bort oss.
Victoria hoppas på justitieminister Thomas Bodström. Bara han kan ordna så, att hotade kvinnor slipper leva skyddat framöver. Samhället måste skydda sig mot män som Erik och inte tvärtom, tycker hon.
– Han är sjuk. Det visade den rättspsykiatriska undersökningen. Personligen är jag säker på, att han kan göra om det. Mördar han inte mig, så mördar han någon annan.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar