Allas Veckotidning
Nr 29, 2007
Kim Kärnfalk kämpade för sitt liv efter kollapsen...
Doktorn på akuten bad mig om en autograf
Kim Kärnfalk och hennes vän i Friends, Nina Inhammar, blev känd över en natt.
Plötsligt var de två sångerskorna omåttligt populära och framgångarna avlöste varandra.
Men karusellen snurrade så fort att Kim föll av - hon drabbades av panikångest.
– Vi träffades för flera år sedan, när jag sökte jobb i ett pratprogram på SVT. Jag fick inte fram ett ord. Jag blev jätteblyg. Han var ju så himla söt.
Hon fick inte jobbet. Några år senare träffades de igen.
– I dag vet han att jag kan prata, skrattar hon. Det har han minsann blivit varse!
De gifte sig på nyårsafton för snart två år sedan. Barnen fick hon på köpet. I ett enda slag förvandlades hon till extramamma på halvtid åt tre.
– Jag är så glad, att det blev just de barnen. Det är härligt att få höra ihop med dem och deras pappa. Men lätt var det inte. Från att helt ha levt helt på mina egna villkor, fick jag plötsligt en hel familj att ta hänsyn till. Jag var tvungen att börja planera min tid och skaffa vardagsrutiner. I dag finns jag till hands, när barnen kommer från skolan. Jag hämtar och lämnar och ställer upp i alla möjliga sammanhang.
Själv växte Kim upp i Uddevalla med mamma Kicki, mormor May och lillebror Andreas. Om det handlar hennes debutbok "Mamma, mormor och jag" som kommer ut på Normal Förlag i september.
– Mina föräldrar var inte tillsammans, så mamma fostrade mig på egen hand. Pappa utmärkte sig genom att vara frånvarande. Vi träffades första gången, när jag var fyra år. Då gick det inte att få till någon relation, så han försvann igen. Efter det hade vi bara sporadisk kontakt.
– Vi gick bra ihop. När min riktiga pappa hörde av sig och jag var tonåring, var jag inte det minsta mottaglig. Jag var helt enkelt för arg.
De kommunala institutionerna som dagis, skola, fritids, kommunala musikskolan och 4H-gården blev trygga, fasta punkter för Kim. Hon tog sånglektioner, ägnade sig åt musik och erövrade den svenska skönlitteraturen. Fjorton år gammal insåg hon, att hon inte enbart var intresserad av killar. Då och då tittade hon i smyg med samma intresse även efter tjejer.
– Jag blev väldigt konfunderad och orolig. Det var ju jättekonstigt! I Uddevalla fanns varken lesbiska eller bisexuella, trodde jag. Så jag sa inget. Det slutade med att jag fick kryss i gymnastik på gymnasiet. Jag vågade inte duscha med tjejerna, så jag gick inte ens dit.
Kim arbetade med utvecklingsstörda och autistiska barn, när hon av en slump fick hon sjunga in en skiva hos Bert Karlsson i Skara. När Paula Pennsäter hoppade av dokusåpan om bandet Friends, kom han att tänka på Kim. Hon fick hoppa in som sångare vid Nina Inhammars sida. Rädd och osäker gömde hon sig bakom en självsäker fasad för att klara det. Det orsakade en del relationsproblem som satte fart på dokusåpan och snart snurrade dramat på i allt snabbare takt. Då dog plötsligt mormor May av lungcancer bara 67 år gammal.
– Sorgen hoppade upp och slog mig på truten, säger Kim. Det var som om någon hade huggit av mig benen och samtidigt bett mig springa maraton. Men vi jobbade på. The show must go on. Jag fick aldrig tid att bearbeta sorgen. När Friends sedan vann svenska Melodifestivalen med "Lyssna till ditt hjärta" 2001 gick karusellen inte längre att bromsa.
Plötsligt en dag sprack bubblan. Kims alla lagrade sorger löstes ut i panikångestattacker.
– Första gången var på nationaldagen. Vi skulle spela för kungafamiljen på Skansen och jag gick upp på scenen utan att känna vare sig glädje, tristess eller nervositet. Så kanske det är att vara proffs, tänkte jag. Man liksom bara gör det. Efteråt kom första attacken. Vi satt och diskuterade vår senaste singel. Är detta det sista jag ska prata om i livet, tänkte jag i full panik. Jag fick ingen luft. Jag kunde inte andas. På fullt allvar trodde jag, att jag skulle dö.
Kim hamnade på akuten med utbrändhetssymtom som inte blev bättre av att doktorn bad om en autograf. Fylld av tvångstankar var hon plötsligt rädd, att hon skulle skada sig själv med vassa föremål. Hon vågade inte äta bland folk av rädsla, att hon skulle spy rakt ut. All denna o oro gav henne dessutom en ständigt svidande stressmage. När somliga tyckte att Kim uppträdde divigt, otrevligt och nonchalant hade hon i själva verket fullt upp med att bara överleva. Drabbad av social fobi drog hon sig helst undan och fick yrsel i folksamlingar. Nina blev hennes förtrogna och den som om nätterna tog henne till olika akutintag runt om i landet.
– Ibland tog hon min puls, tills jag vågade somna. Jag var livrädd att hjärtat skulle stanna.
Kim fick småningom medicin och kognitiv beteendeterapi, så kallad KBT.
– Panikångest är ett hjärnspöke som påverkar kroppens alla funktioner. Får man för sig att man ska dö, så får man hjärtklappning vilket bevisar att allt är sant. Själv sitter man fast, tills någon talar om för en, att det inte är något fel på ens hjärta. Inom KBT får man lära sig bryta tankespiralen och träna sig på att möta sina största rädslor. Terapin kostar minst 500 kronor per timma och man får ingen hjälp av landstinget. Det var jag väldigt besviken på, minns jag. Samtidigt förstår jag varför. Med så dåliga resurser, måste vården koncentreras till de allra sjukaste.
Vägen tillbaka blev lång och mödosam. Kim gick i terapi, vilade och åt näringsriktigt. Hon undvek dessutom varje form av stress.
Med Friends blev Kim en känd person av stort massmedialt intresse. Nina hade sina pojkvänner men vem var egentligen Kim tillsammans med, undrade fansen.
– De flesta journalister visste. Det fanns till och med paparazzibilder på mig och min dåvarande flickvän. Själv höll jag tyst för familjens skull. De var inte redo för att sanningen skulle bli känd. Det var jobbigt för mig som hade journalister och fotografer runt mig hela tiden.
Det var i samband med Pridefestivalen i Stockholm som Kim till sist berättade om sin bisexualitet, att hon kan älska både män och kvinnor.
– Det betyder ju inte, att jag lever hur som helst. Jag är monogam och trogen den jag älskar. Skillnaden mellan mig och min man är att han har haft flickvänner medan jag har haft både flickvänner och pojkvänner.
Kim har blivit hotad till livet av nynazister för sin läggning. Än värre är kanske de kristnas representanter som brukar skrika ut sina sjuka värderingar på Pridefestivalen.
– Vem har gett dem rätt att bestämma om min kärlek är rätt eller fel, säger Kim som emellertid är kvar i Svenska kyrkan. För mormors skull. Det finns fundamentalister överallt.
När Friends efter tre år lades i malpåse, skapade sig Kim och Nina en karriär på egen hand. I december förra året hoppade Nina emellertid av på grund av utmattningssymtom. Hon hade då varit djupt deprimerad, gått i terapi och ätit antidepressiv medicin i flera år, visade det sig.
– I dag mår hon bra, säger Kim. Hon har flyttat ut på landet för att förverkliga drömmen om att bli veterinär. Hon bor nära Karlstad med sin fästman, två hästar, två hundar och två katter. Hon längtar inte tillbaka. Vi är fortfarande bästa vänner och träffas ofta.
För Kim väntade himlen runt hörnet eller rättare sagt kärleken. Hon och Anders blev ett par och när året led mot sitt slut bjöd de vännerna på fest. Efter någon timma bytte de emellertid kläder och ställde till med bröllop med Nina som tärna.
– Det var underbart, säger Kim. Jag är jättetrygg med Anders som är en del av mig. Han har lärt mig att älska och inse att även jag förtjänar att älskas. Nu gör vi musik tillsammans också. Till hösten hoppas jag kunna släppa min första soloplatta med egen musik. Förhandlingar pågår med flera skivbolag.
Det var när Kim såg Anders tillsammans med sina barn som hon började fundera på sin egen far. Var fanns han?
– Jag ringde upp honom. Han är tatuerare och bor 50 mil bort med sin nya familj. Vi måste lära känna varandra, sa jag. Och han ställde upp. En tid senare for vi till Spanien för att få vara i fred och prata ut. Det var jättemodigt av honom. Han förstod ju, att han skulle få med sig en verbal 30-åring som skulle ge honom skit oavbrutet i en veckas tid. Men han tog det. Och han är kvar. Det är ett år sedan nu. Även om vi aldrig kommer att kunna bli som far och dotter på riktigt, så är vi väldigt lika. Det upptäckte vi då. Han är förresten väldigt musikalisk. Det har jag ärvt av honom. Jag känner mig inte så oälskad längre och på torsdag åker vi till Spanien igen…
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
_________________________________________________________________________________
Kim Kärnfalk, 29, tillbringade sina första barndomsår i Skogslyckan i Uddevalla. Det var emellertid inte så idylliskt som det låter. De flesta som bodde där då, hade det ganska dåligt ställt. Kims mamma Kicki jobbade som barnskötare och var ensam om ansvaret Kim och hennes lillebror Andreas. Det säger en del om ekonomin, menar hon. Materiellt sett fanns det inte mycket att skryta med, när Kim var barn.
– De flesta journalister visste. Det fanns till och med paparazzibilder på mig och min dåvarande flickvän. Själv höll jag tyst för familjens skull. De var inte redo för att sanningen skulle bli känd. Det var jobbigt för mig som hade journalister och fotografer runt mig hela tiden.
Det var i samband med Pridefestivalen i Stockholm som Kim till sist berättade om sin bisexualitet, att hon kan älska både män och kvinnor.
– Det betyder ju inte, att jag lever hur som helst. Jag är monogam och trogen den jag älskar. Skillnaden mellan mig och min man är att han har haft flickvänner medan jag har haft både flickvänner och pojkvänner.
Kim har blivit hotad till livet av nynazister för sin läggning. Än värre är kanske de kristnas representanter som brukar skrika ut sina sjuka värderingar på Pridefestivalen.
– Vem har gett dem rätt att bestämma om min kärlek är rätt eller fel, säger Kim som emellertid är kvar i Svenska kyrkan. För mormors skull. Det finns fundamentalister överallt.
När Friends efter tre år lades i malpåse, skapade sig Kim och Nina en karriär på egen hand. I december förra året hoppade Nina emellertid av på grund av utmattningssymtom. Hon hade då varit djupt deprimerad, gått i terapi och ätit antidepressiv medicin i flera år, visade det sig.
– I dag mår hon bra, säger Kim. Hon har flyttat ut på landet för att förverkliga drömmen om att bli veterinär. Hon bor nära Karlstad med sin fästman, två hästar, två hundar och två katter. Hon längtar inte tillbaka. Vi är fortfarande bästa vänner och träffas ofta.
För Kim väntade himlen runt hörnet eller rättare sagt kärleken. Hon och Anders blev ett par och när året led mot sitt slut bjöd de vännerna på fest. Efter någon timma bytte de emellertid kläder och ställde till med bröllop med Nina som tärna.
– Det var underbart, säger Kim. Jag är jättetrygg med Anders som är en del av mig. Han har lärt mig att älska och inse att även jag förtjänar att älskas. Nu gör vi musik tillsammans också. Till hösten hoppas jag kunna släppa min första soloplatta med egen musik. Förhandlingar pågår med flera skivbolag.
Det var när Kim såg Anders tillsammans med sina barn som hon började fundera på sin egen far. Var fanns han?
– Jag ringde upp honom. Han är tatuerare och bor 50 mil bort med sin nya familj. Vi måste lära känna varandra, sa jag. Och han ställde upp. En tid senare for vi till Spanien för att få vara i fred och prata ut. Det var jättemodigt av honom. Han förstod ju, att han skulle få med sig en verbal 30-åring som skulle ge honom skit oavbrutet i en veckas tid. Men han tog det. Och han är kvar. Det är ett år sedan nu. Även om vi aldrig kommer att kunna bli som far och dotter på riktigt, så är vi väldigt lika. Det upptäckte vi då. Han är förresten väldigt musikalisk. Det har jag ärvt av honom. Jag känner mig inte så oälskad längre och på torsdag åker vi till Spanien igen…
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
_________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 17, 2004
Nr 17, 2004
Serie:
Melodifestivalaktuell
Efter fiaskot i "Melodifestivalen" vill Kim ha familj
Jag har sex år på mig att skaffa fyra barn
"En gång för alla" blev inte en sång för alla. Men Kim Kärnfalk deppar inte över att hon och Nina Inhammar inte gick vidare i "Melodifestivalen".
Nu tänker Kim, som hoppade av skolan för att kunna sjunga, ta igen allt hon missat.
Först en studentmössa och sedan fyra barn på raken...
– Framför allt fanns det ingen pappa som var närvarande. Men mamma träffade Conny, när jag var nio år och vi gick bra ihop. Han fick bli min pappa. Därmed flyttade vi till centrala Uddevalla.
Kim var ett ovanligt klokt litet barn som tog för sig av livets möjligheter. Fyra år gammal lärde hon sig läsa med Magnus & Brasse. Kombinationen av pedagogik och musik i ”Fem myror är fler än fem elefanter” öppnade dörrar till såväl språkets som böckernas värld. Hon lärde sig dessutom räkna med Bamses Lär och läs. När hon började skolan, kunde hon därför både läsa och rabbla multiplikationstabellen utantill.
– Jag var oerhört hungrig på att läsa, säger Kim som önskade sig böcker i alla lägen. Jag läste och lärde mig massor.
Svårt för ensamstående
En särskilt viktig person var mormor May som ofta ställde upp som barnvakt.
– Hon var min stora idol. Jag drömde om att få jobba i en skoaffär precis som hon. Morfar fanns också, fast de var skilda. Andreas och jag var ofta hos honom också. För övrigt är jag ett barn av kommunen. Jag har gått på dagis, fritids och i kommunala musikskolan. Jag har utnyttjat 4H-gården om somrarna, när det var sommarlov, och tillbringat kvällarna på fritidsgårdarna. Allt som kommunen kunde erbjuda, har jag fått - och det är jag oerhört tacksam för. Annars vet man inte hur det hade gått. Kommunala resurser är viktiga för barn som inte har några egna möjligheter. Det är inte lätt för en ensamstående, lågavlönad mamma att få det att gå ihop.
Kim var även en ovanligt klok tonåring. I stället för att intressera sig för exempelvis droger fick hon sånglektioner av musikläraren Per Magnus Flodman.
Kim var ett ovanligt klokt litet barn som tog för sig av livets möjligheter. Fyra år gammal lärde hon sig läsa med Magnus & Brasse. Kombinationen av pedagogik och musik i ”Fem myror är fler än fem elefanter” öppnade dörrar till såväl språkets som böckernas värld. Hon lärde sig dessutom räkna med Bamses Lär och läs. När hon började skolan, kunde hon därför både läsa och rabbla multiplikationstabellen utantill.
– Jag var oerhört hungrig på att läsa, säger Kim som önskade sig böcker i alla lägen. Jag läste och lärde mig massor.
Svårt för ensamstående
En särskilt viktig person var mormor May som ofta ställde upp som barnvakt.
– Hon var min stora idol. Jag drömde om att få jobba i en skoaffär precis som hon. Morfar fanns också, fast de var skilda. Andreas och jag var ofta hos honom också. För övrigt är jag ett barn av kommunen. Jag har gått på dagis, fritids och i kommunala musikskolan. Jag har utnyttjat 4H-gården om somrarna, när det var sommarlov, och tillbringat kvällarna på fritidsgårdarna. Allt som kommunen kunde erbjuda, har jag fått - och det är jag oerhört tacksam för. Annars vet man inte hur det hade gått. Kommunala resurser är viktiga för barn som inte har några egna möjligheter. Det är inte lätt för en ensamstående, lågavlönad mamma att få det att gå ihop.
– Han var både musiker, musiklärare och bibliotekarie, vilket innebar att han representerade båda mina stora intressen. Han lärde mig läsa Olof Svedelid och Per-Anders Fogelström redan på mellanstadiet. Jag har försökt ge tillbaka lite både till honom och till kommunen genom att föreläsa om exempelvis skönhetsfixering. Det är otroligt dumt att hänga upp sig på sitt utseende. Jag brukar säga, att hjärnan är min största erogena zon.
Kim brukar även berätta om, vilka faser hon gick igenom, när hon blev en offentlig person.
– Man drömmer om att bli känd, tills man upptäcker att alla sorger och bedrövelser finns kvar ändå. Det hjälper inte att bli en kändis. Man blir egentligen bara ännu mer synad i sömmarna. Dessutom skrivs det hela tiden saker om en som inte stämmer. Alla gör därför bäst i att plugga sina läsämnen, även om de älskar musik. Det är inte så lätt som man tror att försörja sig som musiker.
Mamma förtvivlad
Kim visste tidigt, att hon kunde sjunga. Hon uppträdde i skolan och insåg att det var ett sätt att må bra. Som så många andra ytligt sett starka personer, dolde hon sin osäkerhet genom att synas och ta plats.
– Alla barn behöver synas och jag syntes mycket. Varje fredag uppträdde jag på roliga timman med två av mina kompisar.
Kim sjöng med olika lokala rockband och drömde om att gå musiklinjen men hamnade på gymnasiets ekonomiska linje.
– Det var det tråkigaste jag har gjort i hela mitt liv. När jag sa, att jag ville hoppa av gymnasiet, blev mamma förtvivlad. Jag var tvungen att övertyga henne om, att jag inte skulle börja knarka. En vettig lärare stöttade mig. Du passar inte här, sa han. Satsa på musiken i stället. Då gör du helt rätt.
Kim måste emellertid försörja sig, så hon hamnade inom omsorgen. I sex år arbetade hon på en träningsskola för utvecklingsstörda och autistiska barn. Det trivdes hon bra med. Mest för att hon efter varje arbetsdag kände, att hennes insatser hade gjort skillnad. Skulle hon sluta sjunga en dag, så kommer hon att återvända just hit.
– Då vill jag skaffa mig en riktigt bra utbildning, så att jag kan avancera i hierarkin och påverka jobbet. Framför allt skulle jag satsa på att ge yrket lite högre status.
Bara säker på ytan
Av en tillfällighet fick Kim spela in en platta hos Bert Karlsson i Skara. När Paula Pennsäter hoppade av dokusåpan Friends, kom han att tänka på henne. Med kort varsel fick Kim hoppa in i gruppen som sångare vid sidan av Nina Inhammar.
– Jag var livrädd och visste inte hur jag skulle ta mig in i gemenskapen. Jag satte på mig en självsäker fasad och Nina gick på det i början. Det var därför vi hade en del relationsproblem, hon och jag. Det är utrett nu och över sedan länge. I dag är vi de allra bästa vänner.
Så dog mormor May av lungcancer. En knöl på halsen visade sig vara en dottersvulst, så det var egentligen för sent redan då. Hon gick bort bara 67 år gammal.
– Det var tungt, säger Kim. Det var som om någon hade huggit av mig benen och samtidigt bett mig springa maraton. Det är tre år sedan nu, men jag har fortfarande inte bearbetat det. När man som jag är uppväxt i ett inferno, så har man samlat på sig en del i livets ryggsäck. Om då något sådant här inträffar, utlöses alla sorger man bär på på nytt.
Kim slog vad med Bert Karlsson, att hon skulle sluta röka, bara de vann Melodifestivalen. Efter mormors död hade hon dubbla skäl, tyckte hon. Hon höll sitt löfte. Efter segern 2001 bytte hon cigaretterna mot snus.
– Att vinna var närmast surrealistiskt. Så här efteråt tycker jag, att det var en bedrift. Jag är inte bara stolt över den. Jag är mallig.
Fiasko i kvalet
Segern tog dem till finalen i Köpenhamn, där de hamnade på femte plats. De for även på turné i såväl Sverige som Finland. På andra sidan Östersjön var hysterin så stor, att bandet skyddades av 30 vakter.
– Såna stjärnor vi var, skrattar Kim. Så fort vi öppnade munnen, började publiken sjunga på klingande finlandssvenska. Vi hade aldrig tänkt på att ”känslor” för finnarna blir ”sänslor”. Det lät overkligt och jätteroligt i våra öron. Det var som om vi hade en hel flock Mumintroll nedanför scenen.
Efter tre år med Friends, var Kim trött på artistlivet – trots att hon har, vad hon kallar, en livslång kärleksaffär med musiken. Hon funderade på att börja plugga men bildade i stället grupp med Nina och nu ska de tävla i Melodifestivalen för fjärde gången. Utgången av det vill hon inte spekulera i. En tävling i musik slutar ändå aldrig som man tror, säger hon. Efteråt väntar i vilket fall som helst inspelningen av en ny CD.
– När jag åker hem till Uddevalla, sjunger jag med Conny och Husbandet, avslöjar hon. Pappa Conny är nämligen dansbandsmusiker.
– Vid ett tillfälle tyckte jag, att vi borde heta Kim och Husbandet. När jag kom till nästa spelning, stod det ”Kim Charlotte Kärnfalks Kapell” i annonsen. Efter det har jag inte sagt ett ord om bandets namn.
Ursprunget är viktigt för Kim. Man ska aldrig glömma bort, var man kommer ifrån, säger hon.
– I den här branschen kan man lätt förlora sig själv. Man behöver någon som då och då säger sanningar och tar ner en på jorden. Min mamma skulle aldrig låta mig bli för stor och kaxig. Detsamma gäller Nina. När hon säger att det är något vi måste prata om, så får jag ont i magen. Då vet jag, att det kommer en sanning.
Längtar efter barn
Kim drömmer om att få en stor familj med åtminstone fyra barn. Frågan är bara hur hon ska hinna. Familjen bör nämligen vara klar, innan hon fyller 35 år. .
– Man får nog tacka och ta emot, om man överhuvudtaget får ett barn, säger hon. Varje gång det föds ett friskt barn så sker ett under. Åh, vad jag längtar! Och jag vill absolut bli en supermorsa. Mina barn ska vara stolta över sig själva och känna att de duger. Varenda unge i hela världen borde få ha två föräldrar som verkligen vill vara föräldrar.
Kim vill förstås också fortsätta sjunga, även om hon inte är främmande för att sätta sig på skolbänken. Hade inte hon och Nina bildat duo, så hade hon suttit där för länge sedan.
– Jag tycker om människor som är belästa. Det är mitt stora komplex, att jag inte har tagit studenten. Men den drömmen ska jag förverkliga. Jag brukar säga, att en av mina drömmar var att vinna Melodifestivalen. Oddsen var emellertid inte särskilt stora. Men jag lyckades! Det betyder att oddsen är rätt goda, att jag ska lyckas ta studenten. Jag är färdig med engelska, samhällskunskap och naturkunskap. Det har jag läst in på Kom Vux. Nu är det bara resten kvar. Sedan ska jag köpa en studentmössa och ställa till med fest.
Monica Antonsson
Kim brukar även berätta om, vilka faser hon gick igenom, när hon blev en offentlig person.
– Man drömmer om att bli känd, tills man upptäcker att alla sorger och bedrövelser finns kvar ändå. Det hjälper inte att bli en kändis. Man blir egentligen bara ännu mer synad i sömmarna. Dessutom skrivs det hela tiden saker om en som inte stämmer. Alla gör därför bäst i att plugga sina läsämnen, även om de älskar musik. Det är inte så lätt som man tror att försörja sig som musiker.
Mamma förtvivlad
Kim visste tidigt, att hon kunde sjunga. Hon uppträdde i skolan och insåg att det var ett sätt att må bra. Som så många andra ytligt sett starka personer, dolde hon sin osäkerhet genom att synas och ta plats.
– Alla barn behöver synas och jag syntes mycket. Varje fredag uppträdde jag på roliga timman med två av mina kompisar.
Kim sjöng med olika lokala rockband och drömde om att gå musiklinjen men hamnade på gymnasiets ekonomiska linje.
– Det var det tråkigaste jag har gjort i hela mitt liv. När jag sa, att jag ville hoppa av gymnasiet, blev mamma förtvivlad. Jag var tvungen att övertyga henne om, att jag inte skulle börja knarka. En vettig lärare stöttade mig. Du passar inte här, sa han. Satsa på musiken i stället. Då gör du helt rätt.
Kim måste emellertid försörja sig, så hon hamnade inom omsorgen. I sex år arbetade hon på en träningsskola för utvecklingsstörda och autistiska barn. Det trivdes hon bra med. Mest för att hon efter varje arbetsdag kände, att hennes insatser hade gjort skillnad. Skulle hon sluta sjunga en dag, så kommer hon att återvända just hit.
– Då vill jag skaffa mig en riktigt bra utbildning, så att jag kan avancera i hierarkin och påverka jobbet. Framför allt skulle jag satsa på att ge yrket lite högre status.
Bara säker på ytan
Av en tillfällighet fick Kim spela in en platta hos Bert Karlsson i Skara. När Paula Pennsäter hoppade av dokusåpan Friends, kom han att tänka på henne. Med kort varsel fick Kim hoppa in i gruppen som sångare vid sidan av Nina Inhammar.
– Jag var livrädd och visste inte hur jag skulle ta mig in i gemenskapen. Jag satte på mig en självsäker fasad och Nina gick på det i början. Det var därför vi hade en del relationsproblem, hon och jag. Det är utrett nu och över sedan länge. I dag är vi de allra bästa vänner.
Så dog mormor May av lungcancer. En knöl på halsen visade sig vara en dottersvulst, så det var egentligen för sent redan då. Hon gick bort bara 67 år gammal.
– Det var tungt, säger Kim. Det var som om någon hade huggit av mig benen och samtidigt bett mig springa maraton. Det är tre år sedan nu, men jag har fortfarande inte bearbetat det. När man som jag är uppväxt i ett inferno, så har man samlat på sig en del i livets ryggsäck. Om då något sådant här inträffar, utlöses alla sorger man bär på på nytt.
Kim slog vad med Bert Karlsson, att hon skulle sluta röka, bara de vann Melodifestivalen. Efter mormors död hade hon dubbla skäl, tyckte hon. Hon höll sitt löfte. Efter segern 2001 bytte hon cigaretterna mot snus.
– Att vinna var närmast surrealistiskt. Så här efteråt tycker jag, att det var en bedrift. Jag är inte bara stolt över den. Jag är mallig.
Fiasko i kvalet
Segern tog dem till finalen i Köpenhamn, där de hamnade på femte plats. De for även på turné i såväl Sverige som Finland. På andra sidan Östersjön var hysterin så stor, att bandet skyddades av 30 vakter.
– Såna stjärnor vi var, skrattar Kim. Så fort vi öppnade munnen, började publiken sjunga på klingande finlandssvenska. Vi hade aldrig tänkt på att ”känslor” för finnarna blir ”sänslor”. Det lät overkligt och jätteroligt i våra öron. Det var som om vi hade en hel flock Mumintroll nedanför scenen.
Efter tre år med Friends, var Kim trött på artistlivet – trots att hon har, vad hon kallar, en livslång kärleksaffär med musiken. Hon funderade på att börja plugga men bildade i stället grupp med Nina och nu ska de tävla i Melodifestivalen för fjärde gången. Utgången av det vill hon inte spekulera i. En tävling i musik slutar ändå aldrig som man tror, säger hon. Efteråt väntar i vilket fall som helst inspelningen av en ny CD.
– När jag åker hem till Uddevalla, sjunger jag med Conny och Husbandet, avslöjar hon. Pappa Conny är nämligen dansbandsmusiker.
– Vid ett tillfälle tyckte jag, att vi borde heta Kim och Husbandet. När jag kom till nästa spelning, stod det ”Kim Charlotte Kärnfalks Kapell” i annonsen. Efter det har jag inte sagt ett ord om bandets namn.
Ursprunget är viktigt för Kim. Man ska aldrig glömma bort, var man kommer ifrån, säger hon.
– I den här branschen kan man lätt förlora sig själv. Man behöver någon som då och då säger sanningar och tar ner en på jorden. Min mamma skulle aldrig låta mig bli för stor och kaxig. Detsamma gäller Nina. När hon säger att det är något vi måste prata om, så får jag ont i magen. Då vet jag, att det kommer en sanning.
Längtar efter barn
Kim drömmer om att få en stor familj med åtminstone fyra barn. Frågan är bara hur hon ska hinna. Familjen bör nämligen vara klar, innan hon fyller 35 år. .
– Man får nog tacka och ta emot, om man överhuvudtaget får ett barn, säger hon. Varje gång det föds ett friskt barn så sker ett under. Åh, vad jag längtar! Och jag vill absolut bli en supermorsa. Mina barn ska vara stolta över sig själva och känna att de duger. Varenda unge i hela världen borde få ha två föräldrar som verkligen vill vara föräldrar.
Kim vill förstås också fortsätta sjunga, även om hon inte är främmande för att sätta sig på skolbänken. Hade inte hon och Nina bildat duo, så hade hon suttit där för länge sedan.
– Jag tycker om människor som är belästa. Det är mitt stora komplex, att jag inte har tagit studenten. Men den drömmen ska jag förverkliga. Jag brukar säga, att en av mina drömmar var att vinna Melodifestivalen. Oddsen var emellertid inte särskilt stora. Men jag lyckades! Det betyder att oddsen är rätt goda, att jag ska lyckas ta studenten. Jag är färdig med engelska, samhällskunskap och naturkunskap. Det har jag läst in på Kom Vux. Nu är det bara resten kvar. Sedan ska jag köpa en studentmössa och ställa till med fest.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar