Året Runt
Nr 40, 1988
Musikern Robert Wells och TV:s Annika Jankell drabbades på kort tid av två dödsfall i familjen:
"Vi gick helt upp i arbetet för att klara sorgen"
I Robert Wells barndom var det mormor som fyllde mammas plats. Så blev hon sjuk och tynade bort framför ögonen på familjen.
Nu har sorgen läkt och omgivningen väntar på att få höra trampet av små fötter hemma hos Robert och hans Annika. Trots att båda säger att det inte är någon brådska...
_________________________________________________________________________________
Täby Centrum Tidning
Nr 11, oktober 1991
Invigning av etapp II i Täby Centrum
Täby Centrum Tidning
Nr 14, 1992
Ettårsdagen av invigningen (men bilden är säkert från invigningen)
Allas Veckotidning
Nr 21, 1992
Annika lurade mig grundligt
- Nu fasar jag för vad hon ska hitta på nästa gång!
Robert Wells och Annika Jankell var ett par i sex år och känner varandra utan och innan. Ändå var det Annika som lyckades ge Robert hans livs alla största överraskning!
________________________________________________________________________________
Hemmets Journal
Nr 45, 1992
Pianisten Robert Wells kör gärna själv på sina turnéer, men väljer helst säkra bilar...
Luftkudden räddade mitt liv!
Robert Wells, 30, kände sig trygg i sin stora amerikanska bil och pratade glatt med sin passagerare. Men i korsningen rände plötsligt en annan bil in i hans. Kraschen blev fruktansvärd...
___________________________________________________________________________________
Lokaltidningen
Nuvarande Mitti
Nr 48, 1993
Lokaltidningen
Nuvarande Mitti
Nr 50, 1993
Jag åt lunch med Robert och Tito Beltran i Fältöversten.
Varför gjorde jag det?
___________________________________________________________________________________
Hemmets Journal
Nr 13, 1994
Nu vet Robert Wells varför han alltid känt en sådan gåtfull dragning till St Petersburg:
Min farmor var gift med en rysk furste!
Pianisten Robert Wells, 31, fick sitt livs överraskning när sanningen om hans farmor avslöjades.
Hon var född i St Petersburg och gift med en rysk furste som blev mördad!
__________________________________________________________________________________
... åka på flera konserter framöver.
Jättemycket tack !!
Kerstin
 |
| Tack själv Kerstin! Såååå kul med läsarkontakter... |
Hemmets Veckotidning
Nr 45, 1998
Jag körde som en galning till sjukhuset
- Om jag inte hann fram i tid skulle min fru och son vara förlorade!
Oron för hustrun Maria och deras ofödda barn fick Robert Wells att trotsa även de mest tydliga trafikregler.
- Jag var panikslagen och körde både mot rött ljus och över trottoarer, berättar Robert.
Väl framme på sjukhuset var inte dramatiken över. Läkarna kunde ju inte säga om lille Theodor skulle överleva...
___________________________________________________________________________________
Nr 22, 2004
Robert Wells om sitt dramatiska "Tv-avhopp"
Robert Wells om sitt dramatiska "Tv-avhopp"
Det gjorde ont när mina kollegor inte trodde på mig
Robert Wells har lagt hela världen för sina fötter. De senaste åren har framgångarna kommit slag i slag för den populäre pianisten och fjolåret kröntes med en sommarkonsert inför 40 000 jublande fans på Ullevi i Göteborg.
Men allt går inte att köpa för pengar. Det fick Robert bittert erfara inför höstens spelning av "Så ska det låta"...
Fick panik
Privat är Robert samma lättsamma kille som när karusellen drog igång i mitten av 80-talet. Då tog han och dåvarande sambon Annika Jankell emot hemma i lägenheten för så kallade gulligullreportage. Numera är hemmet tabu. Det är inte tal om att släppa in pressen. På den punkten är Robert och hans Maria Sköld mycket bestämda. Behovet av att synas är tämligen minimalt, utom när han vill lansera en ny skiva, ett TV-program eller en turné. Den här dagen har han släppt nyheten om sin återkomst i ”Så ska det låta”. Kvällspressen tackade, tog emot och skrev som han ville. En stund senare kunde han läsa artiklarna i sin dator.
– Jag tog väldigt illa vid mig, när jag i höstas blev misstrodd av mina kollegor. Folk trodde att jag helt enkelt hade hoppat av programmet. Så var det naturligtvis inte. Hade jag velat hoppa av, så hade jag kunnat göra det året innan.
Nej, det var vänster öga som krånglade. Robert hade just köpt kläder för 25 000 kronor till programmet och var på väg till sin frisör, när det plötsligt började det flimra för ögat. Han såg blixtrar, skuggor och svarta fläckar i synfältet. Robert hade drabbats av glaskroppsavlossning, visade det sig, en åkomma som vanligen drabbar gamla och väldigt närsynta personer.
– Det var ett väldigt trauma för mig. Jag fick panik. Speciellt som läkaren sa, att näthinnan kunde lossna, om jag inte var försiktig. Det var värst i starkt ljus, så bara tanken på att jobba en vecka i studio fick mig att avstå. Tina Ahlin hoppade in som vikarie och gjorde ett bra jobb, men nu kommer jag tillbaka.
Det fanns de som inte riktigt trodde på Robert den gången. Speciellt som han tre dagar senare reste iväg med familjen till sitt hus i Naples, Miami i Florida.
– Det var semester, påpekar han. Jag bokade om en massa spelningar och drog iväg. Men allt det där är utrett nu. TV-chefen, programledningen och jag har pratat ut. Jag har talat om hur jag har lidit om fredagskvällarna, när jag har suttit här och tittat på programmen. ”Så ska det låta” är trots allt min baby, så till hösten spelar vi in ännu en serie program.
Privat bor Robert och Maria i Falkenberg med sina barn Oscar, 7, och Teddy, 5. De hamnade där för att Maria och hennes sånggrupp Avec under några år jobbade hos buskiskungarna Stefan & Krister. Robert hälsade på och de blev förtjusta i trakten. Det slutade med, att de köpte sig ett hus vid havet och flyttade dit.
– Teddy går på dagis och Oscar går i skolan i Falkenberg. Båda spelar piano men Oscar är naturligtvis lite duktigare än Teddy. Han tar ut låtar på gehör och är en baddare på boggie woggie. Han till och med debuterade i direktsändning i P4:s nyårsvaka.
En envis samlare
Kvar i Stockholm finns studion och kontoret, där Gerd Ekestubbe sköter hans bokningar. ”Tag med en sminkös”, har hon ringt och sagt den här dagen. ”Robban känner sig trött och hängig.” Makeupartisten Johanna Ohakas har därför följt med till intervjun på hans kontor. Där är trivsamt och rymligt med välutrustade kontorsrum, ett generöst sammanträdesbord och en gemytlig trivselhörna. Robert har dessutom ett helt arkiv fullt av skivor och tidningsklipp. Och eftersom han är en envis samlare, så finns det mycket att titta på. Det är Kalle Anka-figurer, små minimotorcyklar, en gammeldags bensinpump och ett flipperspel som han fick av Hasse Wallman i 40-års present. Här står en jukebox som för en krona spelar Roberts gamla svensktoppsdänga ”Upp på berget” från 1986. På högkant står dessutom en antik gammal taffel som Robert har köpt av en kompis för symboliska 17 kronor och 50 öre.
– Det är ett gammalt fint instrument, säger han. Nu ska det renoveras.
Turnerar med barnen
Vägg i vägg med kontoret ligger studion som bland annat rymmer Roberts vita flygel. Han har just avslutat en repetition med konsertmästare Gentilia Pop som han mycket generöst kallar sin musikaliska sidekick. De engelska uttrycken är numera ganska många i Roberts vokabulär.
– Hon kommer från Transsylvanien, säger han. Visst är det häftigt!
Johanna trollar proffsigt bort alla eventuellt mörka ringar under Roberts ögon. Hon kammar hans ögonfransar, ger läpparna form och färg med ett läppstift och bättrar på hans skäggstubbslook. Den kom till för två år sedan, när han plötsligt hade tröttnat på att se ut som en ”polerad vaxdocka”.
– Det var inte jag, konstaterar han. Jag vill vara mig själv. Naturlighet är A och O för mig.
Det är inte underligt, att Robert är extra trött just nu. Han och turnéledare PJ Jägerhult flyger land och rike runt i ett privatflygplan mest varje dag. Allt för att ”promota” sommarens turné.
– I morgon åker vi till Åland och i övermorgon till Göteborg. När vi kommer fram, spelar jag en trudelutt och ger så många intervjuer jag hinner med. Annonsering tror jag inte på. Det säljer inga biljetter.
Robert bär Rhapsody in Rock-loggan i en guldkedja runt halsen. Den fick han på sin 40-årsdag i present av Michelle i Arboga som driver en designfirma.
– Jag blev så glad, att jag köpte hela serien. Alla som är med i Rhapsody bär den. Dessutom har jag bokat upp Michelle. Hon har numera ansvaret för våra turnékläder.
Lite ledighet hägrar emellertid nästa vecka. Då tar familjen flyget till Florida. Någon sommarsemester blir det nämligen inte. Det fick de nog av förra sommaren.
– Vi hade tänkt ta det lite lugnt en sommar efter många års turnerande. Därför bokade vi bara jättekonserten på Ullevi. De 40 000 biljetterna sålde slut på några timmar. Dessvärre fick vi inte vara i fred. Vi fick ständigt besök av nära och kära vänner som ville hälsa på. Vi fick bara vara för oss själva i två dagar. Då kan man lika gärna sitta i turnébussen, vara ute och spela och ha kul. Så vi längtade ut på vägarna allihop. När det väl blev dags för Ullevi, var vi tända till tusen. Äntligen! Turné! Det kan inte hjälpas, men sommaren är turnétid för mig. Man får se det bästa av hela Sverige, vackra sommarkvällar i Norrland likaväl som Öland och Gotland.
Vis av erfarenheten har Robert bokat in 38 Rhapsody in Rock-konserter i Sverige, Finland och Norge i år. Konceptet firar 15 år och han själv har varit musiker i 25 år. Det är dessutom 35 år sedan han som sjuåring började spela. Över 100 000 biljetter är redan sålda, så ekonomiskt är äventyret redan i hamn. Med på scenen den här gången är Charlotte Perelli, Jill Johnsson, Tito Beltran, dansaren Reine Mirro samt Johan Ulveson, Mikael Tornving och Johan Wahlström från Parlamentet. Lägg därtill en rad hemliga, utländska artister och mixen är komplett. Men det är ingen liten cirkus som ger sig ut på vägarna. Rhapsody in Rock kräver sex långtradare för transporterna teknik och dubbla scener och sysselsätter totalt 95 personer på heltid.
– Maria och barnen följer med, säger Robert. Hon sjunger i kören Vocalettes och ungarna sitter snällt i kulisserna och tittar. Det är de vana vid. De har fått följa med från allra första början. Det är kul att Maria och jag kan jobba tillsammans. Dessutom sjunger hon bra och har stark utstrålning på scenen.
Med Rhapsody in Rock följer Victoriadagen i Borgholm på Öland och Stockholms slotts 250-årsjubileum den 10-11 augusti, då turnégänget intar den inre borggården. Kung Carl XVI Gustaf har gett Robert fria händer att ge stockholmarna ett evenemang de sent ska glömma. Förhoppningsvis får konserten spelas in för TV.
När turnén är över går det privata flyttlasset tillbaka till Stockholm. Robert står nämligen inte ut med att vara borta från Maria och barnen så mycket som han måste vara nu. Därför har de köpt en villa i närheten av kontoret.
– Vi var på väg att köpa huset redan 1998, säger Robert. Men vi gick på fest övertygade om att huset skulle finnas kvar även nästa dag. Det gjorde det inte. Då var det sålt. Vi lämnade en handskriven lapp med våra telefonnummer och bad att de nya ägarna skulle höra av sig, om de ville sälja huset en dag. Så i höstas, när vi var på väg att köpa ett annat hus, ringde de äntligen. Vi slog till direkt. Så nu flyttar vi till Stockholm igen men behåller huset i Falkenberg som sommarställe.
Lärt av Lill-Babs
På sensommaren väntar en lansering i Danmark och i höst en turné i Norge. Skandinavien är viktigt, tycker Robert.
– Man behöver inte sikta på Argentina. Det blir inte häftigare där. Det vet jag efter allt jag har fått vara med om i Kina, Japan, Amerika och Canada.
Med framgångar av det här formatet är det väl ändå lätt att bli fartblind och få hybris?
– Nej, säger Robert bestämt. Inte när man som jag har gjort allt från trista centrumjobb och firmafester med 40 personer till jättelika konserter och exklusiva spelningar på lyxhotell. För mig är varje spelning lika viktig. Det är Lillbabs skola som jag tog till mig och gärna för vidare. Jag gillar det enkla som att ta en promenad i friska luften, gå på hockey med kompisarna och att jogga i skogen. I jobbet är det kort och gott musiken som är viktigast. Om karriären plötsligt skulle vara över, är det helt okay för mig att spela ensam i en pianobar. Jag skulle trivas lika bra med det, bara jag får spela.
Monica Antonsson
Nr 30, 2005
Staden i mitt hjärta
– Jag tog väldigt illa vid mig, när jag i höstas blev misstrodd av mina kollegor. Folk trodde att jag helt enkelt hade hoppat av programmet. Så var det naturligtvis inte. Hade jag velat hoppa av, så hade jag kunnat göra det året innan.
– Det var ett väldigt trauma för mig. Jag fick panik. Speciellt som läkaren sa, att näthinnan kunde lossna, om jag inte var försiktig. Det var värst i starkt ljus, så bara tanken på att jobba en vecka i studio fick mig att avstå. Tina Ahlin hoppade in som vikarie och gjorde ett bra jobb, men nu kommer jag tillbaka.
Det fanns de som inte riktigt trodde på Robert den gången. Speciellt som han tre dagar senare reste iväg med familjen till sitt hus i Naples, Miami i Florida.
– Det var semester, påpekar han. Jag bokade om en massa spelningar och drog iväg. Men allt det där är utrett nu. TV-chefen, programledningen och jag har pratat ut. Jag har talat om hur jag har lidit om fredagskvällarna, när jag har suttit här och tittat på programmen. ”Så ska det låta” är trots allt min baby, så till hösten spelar vi in ännu en serie program.
Privat bor Robert och Maria i Falkenberg med sina barn Oscar, 7, och Teddy, 5. De hamnade där för att Maria och hennes sånggrupp Avec under några år jobbade hos buskiskungarna Stefan & Krister. Robert hälsade på och de blev förtjusta i trakten. Det slutade med, att de köpte sig ett hus vid havet och flyttade dit.
– Teddy går på dagis och Oscar går i skolan i Falkenberg. Båda spelar piano men Oscar är naturligtvis lite duktigare än Teddy. Han tar ut låtar på gehör och är en baddare på boggie woggie. Han till och med debuterade i direktsändning i P4:s nyårsvaka.
En envis samlare
Kvar i Stockholm finns studion och kontoret, där Gerd Ekestubbe sköter hans bokningar. ”Tag med en sminkös”, har hon ringt och sagt den här dagen. ”Robban känner sig trött och hängig.” Makeupartisten Johanna Ohakas har därför följt med till intervjun på hans kontor. Där är trivsamt och rymligt med välutrustade kontorsrum, ett generöst sammanträdesbord och en gemytlig trivselhörna. Robert har dessutom ett helt arkiv fullt av skivor och tidningsklipp. Och eftersom han är en envis samlare, så finns det mycket att titta på. Det är Kalle Anka-figurer, små minimotorcyklar, en gammeldags bensinpump och ett flipperspel som han fick av Hasse Wallman i 40-års present. Här står en jukebox som för en krona spelar Roberts gamla svensktoppsdänga ”Upp på berget” från 1986. På högkant står dessutom en antik gammal taffel som Robert har köpt av en kompis för symboliska 17 kronor och 50 öre.
– Det är ett gammalt fint instrument, säger han. Nu ska det renoveras.
Turnerar med barnen
Vägg i vägg med kontoret ligger studion som bland annat rymmer Roberts vita flygel. Han har just avslutat en repetition med konsertmästare Gentilia Pop som han mycket generöst kallar sin musikaliska sidekick. De engelska uttrycken är numera ganska många i Roberts vokabulär.
– Hon kommer från Transsylvanien, säger han. Visst är det häftigt!
Johanna trollar proffsigt bort alla eventuellt mörka ringar under Roberts ögon. Hon kammar hans ögonfransar, ger läpparna form och färg med ett läppstift och bättrar på hans skäggstubbslook. Den kom till för två år sedan, när han plötsligt hade tröttnat på att se ut som en ”polerad vaxdocka”.
– Det var inte jag, konstaterar han. Jag vill vara mig själv. Naturlighet är A och O för mig.
Det är inte underligt, att Robert är extra trött just nu. Han och turnéledare PJ Jägerhult flyger land och rike runt i ett privatflygplan mest varje dag. Allt för att ”promota” sommarens turné.
– I morgon åker vi till Åland och i övermorgon till Göteborg. När vi kommer fram, spelar jag en trudelutt och ger så många intervjuer jag hinner med. Annonsering tror jag inte på. Det säljer inga biljetter.
Robert bär Rhapsody in Rock-loggan i en guldkedja runt halsen. Den fick han på sin 40-årsdag i present av Michelle i Arboga som driver en designfirma.
– Jag blev så glad, att jag köpte hela serien. Alla som är med i Rhapsody bär den. Dessutom har jag bokat upp Michelle. Hon har numera ansvaret för våra turnékläder.
Lite ledighet hägrar emellertid nästa vecka. Då tar familjen flyget till Florida. Någon sommarsemester blir det nämligen inte. Det fick de nog av förra sommaren.
– Vi hade tänkt ta det lite lugnt en sommar efter många års turnerande. Därför bokade vi bara jättekonserten på Ullevi. De 40 000 biljetterna sålde slut på några timmar. Dessvärre fick vi inte vara i fred. Vi fick ständigt besök av nära och kära vänner som ville hälsa på. Vi fick bara vara för oss själva i två dagar. Då kan man lika gärna sitta i turnébussen, vara ute och spela och ha kul. Så vi längtade ut på vägarna allihop. När det väl blev dags för Ullevi, var vi tända till tusen. Äntligen! Turné! Det kan inte hjälpas, men sommaren är turnétid för mig. Man får se det bästa av hela Sverige, vackra sommarkvällar i Norrland likaväl som Öland och Gotland.
Vis av erfarenheten har Robert bokat in 38 Rhapsody in Rock-konserter i Sverige, Finland och Norge i år. Konceptet firar 15 år och han själv har varit musiker i 25 år. Det är dessutom 35 år sedan han som sjuåring började spela. Över 100 000 biljetter är redan sålda, så ekonomiskt är äventyret redan i hamn. Med på scenen den här gången är Charlotte Perelli, Jill Johnsson, Tito Beltran, dansaren Reine Mirro samt Johan Ulveson, Mikael Tornving och Johan Wahlström från Parlamentet. Lägg därtill en rad hemliga, utländska artister och mixen är komplett. Men det är ingen liten cirkus som ger sig ut på vägarna. Rhapsody in Rock kräver sex långtradare för transporterna teknik och dubbla scener och sysselsätter totalt 95 personer på heltid.
– Maria och barnen följer med, säger Robert. Hon sjunger i kören Vocalettes och ungarna sitter snällt i kulisserna och tittar. Det är de vana vid. De har fått följa med från allra första början. Det är kul att Maria och jag kan jobba tillsammans. Dessutom sjunger hon bra och har stark utstrålning på scenen.
Med Rhapsody in Rock följer Victoriadagen i Borgholm på Öland och Stockholms slotts 250-årsjubileum den 10-11 augusti, då turnégänget intar den inre borggården. Kung Carl XVI Gustaf har gett Robert fria händer att ge stockholmarna ett evenemang de sent ska glömma. Förhoppningsvis får konserten spelas in för TV.
När turnén är över går det privata flyttlasset tillbaka till Stockholm. Robert står nämligen inte ut med att vara borta från Maria och barnen så mycket som han måste vara nu. Därför har de köpt en villa i närheten av kontoret.
– Vi var på väg att köpa huset redan 1998, säger Robert. Men vi gick på fest övertygade om att huset skulle finnas kvar även nästa dag. Det gjorde det inte. Då var det sålt. Vi lämnade en handskriven lapp med våra telefonnummer och bad att de nya ägarna skulle höra av sig, om de ville sälja huset en dag. Så i höstas, när vi var på väg att köpa ett annat hus, ringde de äntligen. Vi slog till direkt. Så nu flyttar vi till Stockholm igen men behåller huset i Falkenberg som sommarställe.
Lärt av Lill-Babs
På sensommaren väntar en lansering i Danmark och i höst en turné i Norge. Skandinavien är viktigt, tycker Robert.
– Man behöver inte sikta på Argentina. Det blir inte häftigare där. Det vet jag efter allt jag har fått vara med om i Kina, Japan, Amerika och Canada.
Med framgångar av det här formatet är det väl ändå lätt att bli fartblind och få hybris?
– Nej, säger Robert bestämt. Inte när man som jag har gjort allt från trista centrumjobb och firmafester med 40 personer till jättelika konserter och exklusiva spelningar på lyxhotell. För mig är varje spelning lika viktig. Det är Lillbabs skola som jag tog till mig och gärna för vidare. Jag gillar det enkla som att ta en promenad i friska luften, gå på hockey med kompisarna och att jogga i skogen. I jobbet är det kort och gott musiken som är viktigast. Om karriären plötsligt skulle vara över, är det helt okay för mig att spela ensam i en pianobar. Jag skulle trivas lika bra med det, bara jag får spela.
Monica Antonsson
__________________________________________________________________________________
Allas VeckotidningNr 30, 2005
Staden i mitt hjärta
Robert Wells håller Stockholm som nummer ett
Bara slottet kan få mig att flytta
Glittrande fjärdar, segelbåtar, Gamla stan, Söders höjder...
Det är inte svårt att förstå varför Robert Wells älskar Stockholm, han delar ju sin kärlek med miljoner svenskar.
Men ett av hans favoritställen är nog en aning udda...
Robert Wells, 43, har sett de flesta stora städer i världen. I många har han dessutom gjort succé. Ingen kan dock mäta sig med Stockholm. Robert är aktuell i såväl Kina som Japan och i våras hade han stora framgångar på Albert Hall i London. Samtidigt sändes hans tredje Amerikashow i TV-kanalen PBS, varpå han åkte tillbaka till Amerika för att planera nästa stora kliv i karriären. Till hösten väntar konserter i både Chicago, San Diego och Las Vegas. Men först är det sommar och turnén Rhapsody in Rock för tionde året i rad.
– Med totalt 1 miljon besökare och 300 000 sålda plattor är vi den största succén någonsin i Skandinavien. Och det ser bra ut i sommar också. Årets turné om 26 konserter är ekonomiskt redan i hamn.
En och annan dag är han emellertid ledig och då är det, som sagt, Stockholm som gäller.
Längtan för stark
– Det är alltid en glädje att landa på Arlanda och åka de två milen in till mot city, säger Robert och lämnar cykelhandlarens butik med sonen Teddys cykel under armen. Punkteringen är fixad. Han har fullgjort sitt uppdrag. Robert är trots allt inte bara musiker, artist och stjärna, han är pappa till Oscar, 9, och Teddy, 7, också.
– Det finns absolut ingenting som slår Stockholm, säger han. Jag kan inte ens bo utanför tullarna. Det går bara inte!
Robert har försökt. För några år sedan flyttade han och familjen in i ett hus vid havet i Falkenberg för att njuta idyllen i en liten stad. Sambon och sångerskan Maria Sköld jobbade med Stefan & Krister då och Robert öppnade krogen Hertigen Island.
– Det är jättefint i Falkenberg, men längtan till Stockholm blev för stark. Så nu är vi tillbaka på Kungsholmen. Vi slog till direkt, när vårt drömhus blev till salu.
De var på väg att köpa huset redan 1998 men gick på fest, när det var visning övertygade om, att huset skulle finnas kvar även nästa dag. Då var det emellertid sålt, så de lämnade en handskriven lapp till de nya ägarna och bad dem höra av sig vid en eventuell försäljning. Och så i höstas ringde de.
– Vi har flyttat in och är jättenöjda, säger Robert. Vi fick vad vi ville ha. Vad kan man mer begära?
Robert växte upp i Solna, en stad som ligger så nära Stockholm att gränsen mellan städerna inte ens märks. En av hans favoritplatser är därför Huvudsta slott ett stenkast från barndomens kvarter. Där lekte han som liten och dit återvänder han regelbundet med familjen. Speciellt som Huvudstabadet ligger strax intill. Nere vid vattnet ligger dessutom Augustendals 4H-gård med hästar, getter, lamm, kaniner och grisen Sigge som är ett vietnamesiskt hängbukssvin. Allt för att stadens barn ska lära sig umgås med djur.
– De har till och med haft lamadjur där, säger Robert. Det är en väldigt speciell plats. Min dröm är faktiskt att kunna bo på slottet en dag. Jag tror att det är kontor i dag, men man vet aldrig, rätt som det är, kanske man kan bo där. Då vill jag flytta dit. Är man född i Solna, så är man Solnakille.
Igenkänd motionär
Från Kungsholmen, där Robert numera har sitt högkvarter, kan han blicka ner på såväl Västerbron som Rålambshovsparken och Norrmälarstrand. Han har svårt att se sig mätt på utsikten. Där joggar han längs Riddarfjärdens strandpromenad tidigt om morgnarna, när det inte är så mycket folk ute.
– Jag struntar numera i om folk tittar på mig. Försöker man hålla sig undan, gör man det bara svårt för sig. Jag kan möjligen känna mig lite löjlig, där jag lunkar fram, om jag möter någon som är väldigt vältränad.
Motion är annars inte Roberts starkaste sida. Tidigare har han egentligen bara spelat golf under en intensiv period, då han lyckades få 17 i handikapp. För tre år sedan tog han emellertid time out från golfen och sedan dess har klubborna stått där de står.
– Det är bara när man någon gång ser Tiger Woods på TV som man blir lite sugen, säger han.
Friluftsliv ligger helt enkelt inte för honom. Robert minns med fasa barndomsårens gymnastiklektioner i Vasaparken nära Adolf Fredriks Musikskola.
– Gymnastik var det värsta jag visste! Vi skulle springa runt på grusvägarna i parken. Det var värdelöst! Jag kom alltid sist. Och om vintern, när vi skulle åka skridskor, ramlade jag hela tiden. Det slog aldrig fel. Så jag ville inte vara med. Jag tyckte bara att det var löjligt att springa jättefort runt en park och förnedra sig. Jag ville bara spela piano. Därför är vi noga med barnen, Maria och jag. Grabbarna motionerar, spelar fotboll och går i dansskola. De gör allt som jag inte gjorde som barn.
I dag har Robert en betydligt trevligare relation till Vasaparken. Strax intill ligger en studio, där han brukar repetera. Ibland blir det paus och då är det caféet i parken som gäller.
– Det är livskvalitet för mig att sitta där i solen med en kopp kaffe latte. Stockholm när solen skiner är överhuvudtaget helt underbart.
Sin lyckas smed
Som barn drömde Robert om att bli klassisk pianist som Artur Rubinstein. Helst av allt ville han ha en egen ensemble att vara kapellmästare för. Några solistdrömmar bar han inte på förrän han som 21-åring hade rest land och rike runt som så kallad komphund åt nonchalanta och otacksamma sångsolister. Har jag verkligen suttit och övat i hela mitt liv för att spela bakom de där jönsarna, tänkte han.
– Komphund är precis vad man är, när man sliter bakom artister som inte är värda ens energi. Och det finns många duktiga komphundar i Sverige som borde sätta eld i baken och göra solokarriär. Problemet är att många är lite för lata. Jag har aldrig varit lat. Jag jobbar mer som i USA. Där är det verkligen vinna eller försvinna som gäller. Bara för att man har lyckats en gång, ska man inte tro, att framgången håller i sig av sig själv.
Robert visste tidigt var Stockholms musikaffärer låg. I Götgatsbacken, där Hellstens Musik numera ligger, låg förr musikaffären Sunside. Andra favoritställen var Musikbörsen vid St Eriksplan och Dikes musik i Fruängen.
– Jag köpte mitt första elpiano på Musikbörsen, när jag var 15 år. Mamma körde mig dit och Magnus Ugglas gitarrist Nysse Nyström stod bakom disken. Han stirrade på mig, när jag kom in lite kraftig och i glasögon. Förutom elpianot köpte jag en Roland förstärkare och en minimog. Det var rätt speciellt. Senare, när jag var 17 år och gick på Musikaliska Akademin, drömde jag om en vit flygel som min stora idol Benny Andersson i Abba hade. Så jag tog mitt livs enda lån 1982 och köpte en vit Yamaha. Fyra år senare köpte jag en ny. Den har jag fortfarande kvar.
Paff och arg
Roberts välkända professorslook som barn gav småningom – när han hade slutat hos pianofröken - vika för den hårfagre Robert som så småningom slog igenom. Sedan några år odlar han dessutom en skäggstubbslook.
– Det började med att jag var ledig en hel månad 2002. Jag struntade i att raka mig och det var jätteskönt. Jag trivs med det. Alltid retar det någon. Då började det plötsligt komma brev från äldre personer som tyckte, att jag såg ut som en slusk. Det tog jag som beröm. En dag i Båstad kom dessutom en dam fram och drog mig hårt över hakan. Det där ska du raka bort, förstår du, sa hon. Jag blev alldeles paff. Och arg! Att kommentera en människas utseende är verkligen dåligt uppförande. Och om någon säger åt mig vad jag ska göra, så gör jag precis tvärtom. Jag tror inte på förbud överhuvudtaget. Det finns bara ett förbud som gläder mig och det är det nya rökförbudet på krogar. Jag har aldrig smakat en cigarett i hela mitt liv, men jag har fått i mig en väldig massa rök! På min krog i Falkenberg har det varit rökfritt från början.
Hötorget
Hötorget är ett annat av Roberts smultronställen i asfaltsdjungeln. Där går han ofta omkring, njuter av torghandeln, äter frukt, sitter på konserthustrappan och tittar på folk. Som tonåring hade han abonnemang i konserthuset, så huset är förknippat med många av hans musikaliska minnen.
– Jag satt faktiskt en hel natt på den här trappan 1979 för att få biljetter till Abbas konsert. Det är enda gången jag har köat så länge till någonting. Men jag kommer fortfarande ofta hit. Här finns Kungshallarna med alla kulinariska läckerheter, varuhuset Pub som jag gärna handlar på och nothandeln Svala & Söderlund.
Pub i alla ära men Robert älskar stormarknader. Speciellt i Florida men även här hemma. Som exempelvis Bromma center som är ett av hans absoluta favoritställen.
– Jag är shop-aholic, säger han lyckligt. Jag älskar att gå omkring och köpa tekniska prylar till ungarna. En kompis har möbelaffär i Bromma center dessutom, så där har vi köpt halva vårt bohag. Jag älskar verkligen storstäder. Vi hade ett sommarställe på Adelsö förut. Maria ropade: Titta! Titta! när vi åkte dit ut. Vad är det, undrade jag. En häftig bil? Oftast var det ett rådjur, så jag blev ständigt besviken. Det är vackert men jag har ingen koll alls, när det gäller naturen. Av ironiska skäl fick jag därför en bok om fåglar av Maria, när jag fyllde år.
Robert föredrar ställen som Heron City i Kungens kurva. Det är ett nöjesvaruhus med 18 biografer, restauranger, caféer, butiker, bowlinghall, sport- och spaanläggningar, storbildsskärmar och scener för artistuppträdanden.
– Dit tar jag med mina ungar. Sedan tävlar vi i allt, äter något gott och går på bio. Det är perfekt. Speciellt som det finns en stormarknad där också.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
__________________________________________________________________________________
– Med totalt 1 miljon besökare och 300 000 sålda plattor är vi den största succén någonsin i Skandinavien. Och det ser bra ut i sommar också. Årets turné om 26 konserter är ekonomiskt redan i hamn.
En och annan dag är han emellertid ledig och då är det, som sagt, Stockholm som gäller.
Längtan för stark
– Det är alltid en glädje att landa på Arlanda och åka de två milen in till mot city, säger Robert och lämnar cykelhandlarens butik med sonen Teddys cykel under armen. Punkteringen är fixad. Han har fullgjort sitt uppdrag. Robert är trots allt inte bara musiker, artist och stjärna, han är pappa till Oscar, 9, och Teddy, 7, också.
– Det finns absolut ingenting som slår Stockholm, säger han. Jag kan inte ens bo utanför tullarna. Det går bara inte!
Robert har försökt. För några år sedan flyttade han och familjen in i ett hus vid havet i Falkenberg för att njuta idyllen i en liten stad. Sambon och sångerskan Maria Sköld jobbade med Stefan & Krister då och Robert öppnade krogen Hertigen Island.
– Det är jättefint i Falkenberg, men längtan till Stockholm blev för stark. Så nu är vi tillbaka på Kungsholmen. Vi slog till direkt, när vårt drömhus blev till salu.
– Vi har flyttat in och är jättenöjda, säger Robert. Vi fick vad vi ville ha. Vad kan man mer begära?
Robert växte upp i Solna, en stad som ligger så nära Stockholm att gränsen mellan städerna inte ens märks. En av hans favoritplatser är därför Huvudsta slott ett stenkast från barndomens kvarter. Där lekte han som liten och dit återvänder han regelbundet med familjen. Speciellt som Huvudstabadet ligger strax intill. Nere vid vattnet ligger dessutom Augustendals 4H-gård med hästar, getter, lamm, kaniner och grisen Sigge som är ett vietnamesiskt hängbukssvin. Allt för att stadens barn ska lära sig umgås med djur.
– De har till och med haft lamadjur där, säger Robert. Det är en väldigt speciell plats. Min dröm är faktiskt att kunna bo på slottet en dag. Jag tror att det är kontor i dag, men man vet aldrig, rätt som det är, kanske man kan bo där. Då vill jag flytta dit. Är man född i Solna, så är man Solnakille.
Igenkänd motionär
Från Kungsholmen, där Robert numera har sitt högkvarter, kan han blicka ner på såväl Västerbron som Rålambshovsparken och Norrmälarstrand. Han har svårt att se sig mätt på utsikten. Där joggar han längs Riddarfjärdens strandpromenad tidigt om morgnarna, när det inte är så mycket folk ute.
– Jag struntar numera i om folk tittar på mig. Försöker man hålla sig undan, gör man det bara svårt för sig. Jag kan möjligen känna mig lite löjlig, där jag lunkar fram, om jag möter någon som är väldigt vältränad.
– Det är bara när man någon gång ser Tiger Woods på TV som man blir lite sugen, säger han.
Friluftsliv ligger helt enkelt inte för honom. Robert minns med fasa barndomsårens gymnastiklektioner i Vasaparken nära Adolf Fredriks Musikskola.
– Gymnastik var det värsta jag visste! Vi skulle springa runt på grusvägarna i parken. Det var värdelöst! Jag kom alltid sist. Och om vintern, när vi skulle åka skridskor, ramlade jag hela tiden. Det slog aldrig fel. Så jag ville inte vara med. Jag tyckte bara att det var löjligt att springa jättefort runt en park och förnedra sig. Jag ville bara spela piano. Därför är vi noga med barnen, Maria och jag. Grabbarna motionerar, spelar fotboll och går i dansskola. De gör allt som jag inte gjorde som barn.
I dag har Robert en betydligt trevligare relation till Vasaparken. Strax intill ligger en studio, där han brukar repetera. Ibland blir det paus och då är det caféet i parken som gäller.
– Det är livskvalitet för mig att sitta där i solen med en kopp kaffe latte. Stockholm när solen skiner är överhuvudtaget helt underbart.
Sin lyckas smed
Som barn drömde Robert om att bli klassisk pianist som Artur Rubinstein. Helst av allt ville han ha en egen ensemble att vara kapellmästare för. Några solistdrömmar bar han inte på förrän han som 21-åring hade rest land och rike runt som så kallad komphund åt nonchalanta och otacksamma sångsolister. Har jag verkligen suttit och övat i hela mitt liv för att spela bakom de där jönsarna, tänkte han.
– Komphund är precis vad man är, när man sliter bakom artister som inte är värda ens energi. Och det finns många duktiga komphundar i Sverige som borde sätta eld i baken och göra solokarriär. Problemet är att många är lite för lata. Jag har aldrig varit lat. Jag jobbar mer som i USA. Där är det verkligen vinna eller försvinna som gäller. Bara för att man har lyckats en gång, ska man inte tro, att framgången håller i sig av sig själv.
Robert visste tidigt var Stockholms musikaffärer låg. I Götgatsbacken, där Hellstens Musik numera ligger, låg förr musikaffären Sunside. Andra favoritställen var Musikbörsen vid St Eriksplan och Dikes musik i Fruängen.
– Jag köpte mitt första elpiano på Musikbörsen, när jag var 15 år. Mamma körde mig dit och Magnus Ugglas gitarrist Nysse Nyström stod bakom disken. Han stirrade på mig, när jag kom in lite kraftig och i glasögon. Förutom elpianot köpte jag en Roland förstärkare och en minimog. Det var rätt speciellt. Senare, när jag var 17 år och gick på Musikaliska Akademin, drömde jag om en vit flygel som min stora idol Benny Andersson i Abba hade. Så jag tog mitt livs enda lån 1982 och köpte en vit Yamaha. Fyra år senare köpte jag en ny. Den har jag fortfarande kvar.
Paff och arg
Roberts välkända professorslook som barn gav småningom – när han hade slutat hos pianofröken - vika för den hårfagre Robert som så småningom slog igenom. Sedan några år odlar han dessutom en skäggstubbslook.
– Det började med att jag var ledig en hel månad 2002. Jag struntade i att raka mig och det var jätteskönt. Jag trivs med det. Alltid retar det någon. Då började det plötsligt komma brev från äldre personer som tyckte, att jag såg ut som en slusk. Det tog jag som beröm. En dag i Båstad kom dessutom en dam fram och drog mig hårt över hakan. Det där ska du raka bort, förstår du, sa hon. Jag blev alldeles paff. Och arg! Att kommentera en människas utseende är verkligen dåligt uppförande. Och om någon säger åt mig vad jag ska göra, så gör jag precis tvärtom. Jag tror inte på förbud överhuvudtaget. Det finns bara ett förbud som gläder mig och det är det nya rökförbudet på krogar. Jag har aldrig smakat en cigarett i hela mitt liv, men jag har fått i mig en väldig massa rök! På min krog i Falkenberg har det varit rökfritt från början.
Hötorget
Hötorget är ett annat av Roberts smultronställen i asfaltsdjungeln. Där går han ofta omkring, njuter av torghandeln, äter frukt, sitter på konserthustrappan och tittar på folk. Som tonåring hade han abonnemang i konserthuset, så huset är förknippat med många av hans musikaliska minnen.
– Jag satt faktiskt en hel natt på den här trappan 1979 för att få biljetter till Abbas konsert. Det är enda gången jag har köat så länge till någonting. Men jag kommer fortfarande ofta hit. Här finns Kungshallarna med alla kulinariska läckerheter, varuhuset Pub som jag gärna handlar på och nothandeln Svala & Söderlund.
Pub i alla ära men Robert älskar stormarknader. Speciellt i Florida men även här hemma. Som exempelvis Bromma center som är ett av hans absoluta favoritställen.
– Jag är shop-aholic, säger han lyckligt. Jag älskar att gå omkring och köpa tekniska prylar till ungarna. En kompis har möbelaffär i Bromma center dessutom, så där har vi köpt halva vårt bohag. Jag älskar verkligen storstäder. Vi hade ett sommarställe på Adelsö förut. Maria ropade: Titta! Titta! när vi åkte dit ut. Vad är det, undrade jag. En häftig bil? Oftast var det ett rådjur, så jag blev ständigt besviken. Det är vackert men jag har ingen koll alls, när det gäller naturen. Av ironiska skäl fick jag därför en bok om fåglar av Maria, när jag fyllde år.
Robert föredrar ställen som Heron City i Kungens kurva. Det är ett nöjesvaruhus med 18 biografer, restauranger, caféer, butiker, bowlinghall, sport- och spaanläggningar, storbildsskärmar och scener för artistuppträdanden.
– Dit tar jag med mina ungar. Sedan tävlar vi i allt, äter något gott och går på bio. Det är perfekt. Speciellt som det finns en stormarknad där också.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
 |
| Vid skivaffären |
 |
| Vasaparken |
 |
| Stockholm City |
 |
| Vid skivaffären |
 |
| Shopping Bromma Hangaren |
 |
| Hötorget |
 |
| Norr Mälarstrand |
 |
| Monteliusvägen |
 |
| Lusthuset vid Huvudsta slott |
 |
| Huvudsta |
 |
| Heron City |
Allas Veckotidning
Nr 29, 2008
Han kallas PJ.
Privat är PJ sambo med Anne Segerström, 48, och hennes sjuttonåriga dotter Matilda. Den egna 17-åriga dotter Marianne bor hos sin mamma i Oslo. Han är en vänlig själ, diplomatisk och timid. Därför har han många vänner. Med Robert Wells delar exempelvis intresset för motorcyklar.
Nr 29, 2008
Peter Jägerhult fixar det mesta åt våra stora artister
- Kineserna sprängde bort regnmolnen över Robert Wells
Han har hört skrikande tonårstjejer till leda. Han har följt obegåvade sångare på utsålda turnéer. Han har sett stora artister göra succé i världen. Producenten Peter PJ Jägerhult berättar om livet bakom kulisserna.
Han kallas PJ. Alla artister känner honom. Arrangörerna likaså.
De flesta har till och med jobbat med honom.
De som ännu inte har gjort det, kommer antagligen att göra det, innan karriären är över.
Peter Jägerhult, 54, är mannen bakom landets största scenshower och turnéer. Störst är Rhapsody in Rock som han producerar med Robert Wells.
– Vi har sålt 1,6 miljoner biljetter de senaste tio åren. Det har ingen annan lyckats med.
PJ är uppväxt i Vallentuna, där han fortfarande bor. Mamma Ingrid var lärare och pappa Christer militärmusiker med uppgift att ibland spela trumma i vaktparaden.
Han var dessutom jazzmusiker, spelade trumpet och klockspel och medverkade på nästan alla skivor som spelades in på sextiotalet.
– Pappa satte tidigt en trumpet i näven på mig, säger PJ. Men det sprack ju! Min talang räckte inte till. Dessutom var det roligare att spela fotboll.
Lurade av bolaget
PJ tog ett och annat ackord på familjens gitarr, men när Bällsta Blues Band bildades, bytte han till bas. De hade nämligen redan en gitarrist.
PJ drömde om att bli journalist och tog sig an skoltidningen. Samtidigt drog han igång en rätt avancerad social ungdomsverksamhet bland källarbanden i kommunen. Han var högstadielärare under några år och anlitades allt oftare som ljud- och ljustekniker. Dessutom spelade han med allt bättre band som Tempelrock, Basse Wickmans och Trasch. Med Rosa Körberg och Attack spelade han in "Ooa hela natten" som sålde i 160 000 exemplar.
– Skivbolaget tog det mesta av vinsten. Vi blev lurade. Men vi fick ut och åka i alla fall. Det var Roskildefestivalen med 40 000 åskådare ena dagen och Vetlanda marknad på ett lastbilsflak nästa.
Det är i början av 80-talet. "Familjen Macahan" gick på tv med Duane Loken som indianen Vargtass. Han var halvnorsk och omåttligt populär. Vecko-Revyn och Bert Karlsson beslöt sig därför för att göra honom till stjärna.
– Duane Loken var fullständigt obegåvad på allting, skrattar PJ. Han kunde inte sjunga men Bert spelade ändå in en skiva med honom. Jag gick med på att vara ljudtekniker på den efterföljande turnén.
Premiären gick av stapeln i Falun. När allt var uppackat och soundchecken gjord, fick PJ se en ambulans köra upp framför scenen. Några tjejer klättrade upp på bårarna och en fotograf tog bilder. Tag det lugnt, sa turnémanagern. Det är bara marknadsföring.
– Nästa dag skrev båda kvällstidningarna om hysteri framför scenen, tonårstjejer som svimmat och överfyllda sjukhus. Jag förstår fortfarande inte, hur de fick in artiklarna. Jag var ju från Vallentuna och visste inte, att man kunde göra så. Resten av turnén var totalt slutsåld. Det var fullt av skrikande tonårstjejer överallt.
Året efter kom Duan Loken tillbaka till Sverige med armen i band.
– Då fick vi läsa, att han hade räddat en stackars mamma från att bli rånad i New York. I själva verket hade han ramlat i en rulltrappa på Drottninggatan och brutit armen.
När Chips - Elisabeth Andreasson och Kikki Danielsson – vann den svenska melodifestivalen med "Dag efter dag" fick PJ ta hand om turnén ivrigt påhejad av Lasse Holm som också bodde i Vallentuna.
– På den tiden reste man på folkparksturné. Det innebar att man började runt första maj, gjorde 75-80 jobb och kom hem igen i slutet av augusti.
Bästa turnéerna
När Bobbysocks - Elisabeth Andreasson och Hanne Krogh - vann Eurovision Song Contest med "La det svinge" 1985 fick PJ ta hand om den tio månader långa världsturnén.
– Då släppte jag lärarjobbet, säger han. Det var ett sånt drag! Vi var i Australien, Japan och Ryssland. Det var verkligen jätteskoj!
Två år senare var han scenchef, när Prince kom till Sverige. Samma år producerade han Lena Philipsson heta sommarturné.
– Det var ett riktigt pionjärarbete. Hon var den första artist vars produktioner var lite utöver det vanliga. De hade fantastiska idéer, hon och Torgny Söderberg. Sedan var det upp till mig att förverkliga dem.
PJ bildade PJ Production eller PJP, som företaget brukar kallas. Efter Lena Ph kom Lotta Engberg och Arja Saijonmaa och efter dem Carola, Louise Hoffsten, Tommy Nilsson, Lili & Sussie och Pernilla Wahlgren. Plötsligt producerade PJ landets bästa turnéer.
Samarbetet med Robert Wells inleddes med ett antal julkonserter 1988. Artister som Carola och Tommy Nilsson kom och gick men Robert Wells var med i varje föreställning.
– Jag var helt knäckt, säger PJ. Han var ju så bra! Vilken entertainer! Vi höll kontakten gjorde några turnéer med Charlie Norman tillsammans. Så ringde han en dag och berättade om sina planer på Rhapsody in Rock.
Det var i samband med kronprinsessan Viktorias födelsedag som Robert ville samarbeta med en symfoniorkester från St Petersburg. PJ fick åka dit och sätta igång repetitionsarbetet.
– Jag sov på en madrass i deras nedgångna konserthus. Efter en del problem med flödande vodka skrev vi in ett förbud mot alkoholförtäring i kontraktet. Det fungerade faktiskt. Robban är ju perfektionist. Han repeterar otroligt mycket och hör minsta fel, om det så kommer från en triangel. Han skulle aldrig stå ut, om musikerna satt och drack sig fulla.
Satsning på OS
När Carola vann Eurovision Song Contest med "Fångad av en stormvind" i Rom 1991 var PJ på plats med den svenska delegationen.
– Strax före tonartshöjningen gick strömmen på scenen. Carola hade plötsligt ingen medhörning. Katastrof! Orkestern höll på att köra i diket och basisten fortsatte spela i orginaltonarten. Men Carola sjöng sig igenom hela låten perfekt, fast det var nästan omöjligt.
Den svenska delegationen bestämde sig för att protestera. De klättrade mitt under sändning uppför trappan till kontrollrummet i syfte att Carola skulle få sjunga om sitt nummer.
– När vi kom upp, vände sig tre stadiga italienare om och kastade handgripligen ner oss för trappan igen, skrattar PJ. Nu går det åt skogen, tänkte vi. Men hon vann! Vilken bedrift!
Carola var inbjuden till Kina av en anförvant till självaste Mao. PJ följde med och blev så omtyckt, att han fick "ett nummer" som auktoriserad kulturarbetare. Det banade senare vägen för Robert Wells och Sofia Källgren som har haft stora framgångar med Pekingbalettens symfoniorkester.
– Robban var den enda västerländska artist som fick framträda i samband med kinesernas sista kraftmätning för att få OS. Himmelska Fridens torg och åtta kilometer av huvudgatan var avspärrade dagen innan bara för att vi skulle få repetera. Men regnet hängde i luften och den 120 meter långa scenen saknade tak. Det fixar vi, sa kineserna och skickade upp flygvapnet som sprängde bort molnen. Nästa dag sken solen från klarblå himmel.
Privat är PJ sambo med Anne Segerström, 48, och hennes sjuttonåriga dotter Matilda. Den egna 17-åriga dotter Marianne bor hos sin mamma i Oslo. Han är en vänlig själ, diplomatisk och timid. Därför har han många vänner. Med Robert Wells delar exempelvis intresset för motorcyklar.– Vi var sex killar som för två år sedan flög till Las Vegas, hyrde varsin MC och körde genom sex nationalparker i delstaterna Nevada, Utah och Colorado. Det var otroligt roligt. Vi bodde på små hotell och när de andra sov, jobbade Robban och jag. Datorerna är ju alltid med.
När Rhapsody in Rock gör sitt nedslag i Dalhalla, ser de alltid till, att motorcyklarna körs dit. De kör dessutom ofta omkring längs vägarna i Roslagen.
- Det är underbart att åka omkring på landet, känna dofterna och titta på kossorna.
Närmast väntar turnén "Best of Rhapsody" med Las Vegas-inspirerade "Divas of Rhapsody" som består av Charlotte Perrelli, Lagaylia Frazer och Sofia Källgren. Övriga gäster är Jessica Andersson och Linds Lampenius och Mikael Tornving. Robert Wells har som vanligt varit den stora idésprutan medan PJ, som sagt, är fixaren.
– Vi spånar på flygplan, när det är lugnt och ingen ringer. Robban har ett outtömligt förråd av idéer. Han är som en svallvåg rent av och arbetar envist som en duracellkanin.
Jerry Williams ville inte leka Karlsson på taket
PJ berättar om när Jerry Williams var med och alla artister skulle föreställa en Astrid Lindgren-figur.
– Robban föreslog att Jerka skulle vara Karlsson på taket. PJ fixar så att du kan komma in på en vajer, sa han. Senare på kvällen ringde Jerka. Du, det där med att komma in med en propeller i röven… Det är nog inte riktigt min stajl…
PJ skrattar gott. Det är ingen tvekan om, att han har roligt på jobbet. Förutom att kläcka och förverkliga idéer, är det hans sak att boka jobben, göra reklam och se till att biljetterna säljs. Han hyr replokaler och ser till att orkestern börjar repetera. Han hyr in tekniker, skriver avtal med musikerna, hyr in bussar, skaffar ljud och ljus. När Robert ska göra så kallad promotion turné och hinna med fyra, fem intervjuer per dag runt om i landet, hyr han in privatjet eller helikopter. Det går fortast och är billigast. Vid ett sådant tillfälle var Roberts då femårige son Oscar med och han blev förstås kissnödig.
– Vi blev tvungna att gå ner och landade på en gård någonstans i Småland. På marken stod en förvånad bonde med högaffel i näven. Det såg ut precis som figurerna i "Utvandrarna". Robban klev med Oscar och bad att få låna toaletten. Helikoptern väntade med motorn igång. Sedan lyfte vi igen och blev tvungna att göra en snäv undanmanöver för huset. Bonden stod kvar med sin högaffel och såg ut som ett levande frågetecken. Vad var det egentligen som hände?
Som en klassresa
PJ berättar om sitt crew, personalen som gör grovjobbet, och deras yrkesstolthet. Alla vet alltid exakt, vad de ska göra. Det är liksom bara att trycka på knappen.
– En gång på Ullevi fick vi sex minuter på oss att riva hela Rhapsody, då tävlingar i speedway skulle ta vid. För att klara det, hyrde vi in 100 man och gjorde en makalös logistik. Vi lyckades. Vi rev alltihop på 5 minuter och 40 sekunder.
Det Rhapsody som nu rullar på vägarna består av drygt hundra personer. Sällskapet är nästan självförsörjande med egna kök, egen ström i form av ett dieselverk, egna kockar, sminköser och sjukvårdare. Det enda som saknas är publik och råvaror till maten.
– Att åka med Rhapsody är ungefär som att åka på klassresa med den bråkigaste klassen i skolan utan att ha klassföräldrar med sig, skrattar PJ. Det är mycket att hålla reda på och många problem att lösa längs vägen. Det är en väldigt spännande utmaning.
Monica Antonsson
__________________________________________________________________________________
Södra Roslagen
15 juni 1988
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar