Då Göra Perssons presschef
I dag 2021 i Uppdrag Granskning uttalar han sig som Handelsbankens kommunikationschef
Allas Veckotidning
Nr 20, 2004
Jan och hans pappa fick cancer samtidigt
Jag önskar att han hade fått träffa Viktor
Jan hade mycket gemensamt med sin far Kjell Larsson. Politiker, pappa, patient...
De drabbades av samma typ av cancer, på samma gång!
Den 21 december 2002 dog miljöminister Kjell Larsson, 59, av cancer. Då som nu satt sonen Jan Larsson, 36, på en nyckelposition i Rosenbad. Han är presschef åt Göran Persson. Det är bara regeringens sammanträdesrum som skiljer hans tjänsterum från statsministerns. För Jan var det emellertid inte i första hand en miljöminister som gick bort. Han förlorade sin pappa.
– Det var som om döden kom närmare, säger Jan. Plötsligt fanns det ingenting mellan den och mig längre. Det var som om den skyddande skölden hade börjat vittra bort.
Sedan dess har sorgen och saknaden regelbundet knackat honom på axeln. Samtidigt har han haft fullt upp med begravning, bouppteckning, arvskifte och deklaration av dödsboet. Till sist står nu äntligen gravstenen på plats.
– Den föreställer pappas favoritfjäll Tuolpagorni mellan Kungsleden och Kebnekaise. Såväl glaciären på berget som fjällbäcken finns med. Stenen är huggen i bohuslänsk granit. Det var i Bohuslän som pappa hade sina rötter. Det kändes naturligt att låta hugga en personlig sten. Det hade varit torftigt att bara välja en bland andra i en katalog.
Jan föddes i Göteborg 1967. Det var en tid som präglades av flower power, vänstervåg, hippierörelse och högertrafikomläggning. Föräldrarna - mamma Franziska, 20, och pappa Kjell, 24 - hade träffats på ett fik, dansat till en Beatleslåt och rätt snart flyttat ihop i en etta i ett rivningshus med dass på gården. Så gick det ofta till på den tiden.
– De verkade inte direkt ledsna över att få barn, säger Jan. De tapetserade ett skafferi. På så sätt fick jag ett eget rum.
Jan berättar hur Kjell mer eller mindre föddes in i arbetarrörelsen. Kjells far, som var byggnadsarbetare, gick bort innan han hade blivit tonåring. Trots knappa omständigheter kunde Kjell, som hade läshuvud, ta en realexamen och fortsätta studera vid universitetet. Det slutade med en examen i nationalekonomi, varpå han blev utredare på byggnadsarbetareförbundet. Därmed gick flyttlasset till Stockholm och en femrummare i Skärholmen.
Stolt storebror
– Då blev jag tvungen att lära mig gå, säger Jan som var ett år då. Så länge vi bodde i den lilla ettan, kunde jag sitta stilla och hålla koll på allt som hände i lägenheten. Jag hade ingen anledning att vare sig krypa eller gå. I Skärholmen blev det annorlunda. Folk försvann till andra rum, så på två dagar ställde jag mig upp och gick. Jag var ju tvungen att se vart de tog vägen.
Jan var fyra år gammal, när lillasyster Jenny kom till världen. Det var en stor händelse och han njöt av att vara storebror. Samtidigt avancerade Kjell i karriären och snart var han talskrivare åt Olof Palme. Det hindrade emellertid inte, att han då och då tog ledigt för att hämta Jenny på dagis.
– Pappa fanns där för oss, säger Jan. Han hittade på saker med min syster och det var i varje fall inte uteslutet, att han skulle dyka upp på någon av mina fotbollsmatcher. Vi fjällvandrade ofta tillsammans. På senare år pratade vi om att återvända till just Tuolpagorni. Dessvärre blev det aldrig av.
Skilsmässan kom när Jan gick i sexan. Kjell flyttade till Vårby gård inom cykelavstånd från Skärholmen. Han och Franziska hade delad vårdnad om barnen, så livet fungerade men krävde planering. Läxböckerna måste vara på rätt adress och kläder måste finnas hos båda.
– Efter ett tag valde jag att bo hos mamma. Sedan stack jag till USA som utbytesstudent ett år. Pappa hälsade på mig i New York. Han var på tjänsteresa och kunde avsätta en kväll för det. Jag minns att vi satt på Hard rock café och pratade. Vi förstod varandra och var vänner. Han fanns där, när jag behövde honom. Det var inte tal om annat.
Kjell blev sambo och fick sonen Sebastian som nu är 13 år. Jan gjorde lumpen och for till Slovenien på ett forskarstipendium. Året var 1991 så forskningen kom av sig på grund av kriget. Det blev mest en resa i mänskligt elände, säger han.
Gammal scout
Väl hemma igen, tog han upp kontakten med Ann-Marie – eller Ammis, som han kallar sin fru. De lärde känna varandra som seniorscouter i 17-års åldern och höll sporadisk kontakt med vykort och e-post, sedan livet hade fört dem åt olika håll.
– Ammis skrev ett mail och berättade att hon hade flyttat ifrån sin sambo efter sex, sju år. Hon tyckte att livet var trist, så vi bestämde oss för att äta middag en kväll efter jobbet. Jag blev tvungen att lämna återbud, men till sist fick vi en hel fredagskväll för oss själva på en restaurang. Där och då insåg vi att vänskapen kunde djupna till något mycket vackrare.
De hade varsin etta och turades om att bo hos varandra. Ammis hade emellertid delad vårdnad om schäfern Zandor, varför de oftast hamnade hos henne.
– Zandor var otroligt svartsjuk. Han lade sig i sängen bredvid Ammis, när det blev dags att sova. Så fort jag försökte tränga mig ner, så morrade han åt mig. Jag tog långa promenader med honom, så vi blev allt bättre kompisar. Till sist ledsnade han på att trängas i sängen. Det blev alldeles för varmt, tyckte han. På det viset tråkade jag helt enkelt ut honom.
Ammis hade motorcykelkörkort och då Jan på grund av sin manlighet inte ville vara spätta, skaffade han detsamma. En tid åkte de sedan omkring på hennes Yamaha och hans Suzuki off road. Och när de nu ändå var ”i den fartiga fasen i sitt liv”, så bestämde de sig för att gå en fallskärmskurs tillsammans.
Tänkte fria i luften
– Jag började fundera på att fria, säger Jan. Det skulle helst ske i ett flygplan på 3000 meters höjd, innan vi kastade oss ut i luften för 45 minuters fritt fall ner mot jorden. Men Ammis såg så koncentrerad ut att jag avstod. Friar jag nu, så säger hon väl nej av bara farten, tänkte jag. Eller också blir hon så distraherad, att hon glömmer, vad hon ska göra, när hon kommer ut i luften. Jag avstod från att fria, tills vi hade landat. Då stod vi där med våra fallskärmar på åkern under klarblå himmel och pussades. Hon blev så chockad över frieriet, att hon svarade ja.
De gifte sig i Ytterjärna kyrka den 20 november 1999. Bröllopsfesten för ett hundratal nära och kära hölls på socialdemokraternas kursgård Bommersvik. Där fanns det tillräckligt med rum åt ett hundratal bröllopsgäster.
– Göran Persson var tyvärr inte med, säger Jan. Han var på väg till Sydafrika då. Det gick inte att ändra. Men pappa var där och nuvarande samordningsministern Per Nuder.
Lilla Agnes, 3, blev kronan på verket. Det är hon som just den här dagen klänger på pappa Jan i hans tjänsterum med ett äpple i handen. Han äter skalet och hon äter det som är inuti. Sedan kryper de tillsammans på alla fyra under bordet.
– Agnes var pappas ögonsten, säger Jan. Han ville så gärna se sina barnbarn ta studenten. Och framför allt ville han se Sebastian växa upp. Tragiskt nog fick han inte det. Men minnet av honom lever kvar. Agnes brukar säga, att hon vill gunga högt upp i luften till himlen där farfar bor.
Svårt besked
I februari 2002 fick Kjell veta, att han hade cancer. Sakligt berättade han för de sina, att han skulle opereras. Jan kunde emellertid märka, att han var skärrad. Cancer är trots allt en rätt laddad diagnos.
– Operationen gick bra och allt verkade vara i sin ordning, säger Jan. Läkarna hittade inga metastaser. Efter fyra, fem dagar fick han åka hem, trots att operationen hade varit omfattande. Han sa att han kände sig stark och jag försökte finnas där som stöd och tröst. Vi åt mat tillsammans, drack öl och snackade som två nära kompisar.
En vecka senare fick Jan veta, att även han hade cancer. Symtom från urinblåsan hade fått honom att söka företagshälsovården som skickade honom vidare till Karolinska, där analyser visade att det rörde sig om elakartade cellförändringar.
– Jag blev opererad dagen därpå. Bara en vecka tidigare hade pappa opererats på samma avdelning. Personalen såg förvånad ut, när jag kördes till operation genom samma korridor, där jag nyss hade gått som besökare. Det var närmast tragikomiskt. Plötsligt var det jag som var patient. Dagen därpå kom pappa till sjukhuset med blommor och choklad.
Operationen gick bra och under några månader var såväl far som son friska. Trodde de. Ett halvår senare var Jan i Brasilien med Göran Persson.
– Vi satt på en balkong och tog igen oss efter en intensiv dag, när pappa plötsligt ringde på mobilen. Han berättade att hans cancer hade kommit tillbaka. Läkarna hade hittat nya tumörer i ryggen. Det var verkligen ett dråpslag. Den ljumma kvällen blev plötsligt iskall och jag insåg att vi var väldigt långt hemifrån. Göran blev lika chockad som jag. Vi hade ju trott, att det var över. Tumörerna satt dessutom så illa till, att de inte gick att operera. Pappa var ledsen men insåg att det fortfarande fanns en chans. Ligger man under med 4-0, när det är tio minuter kvar av matchen, så måste man kämpa. Han fick cellgifter och till en början såg det ganska ljust ut. Sedan blev han bara sämre och sämre, trots att han kämpade ursinnigt mot sjukdomen. Till sist gav han upp och några dagar senare var det slut. Två månader senare föddes Viktor. Det är ju så det är. Livet går vidare.
Jan njuter av sin papparoll och jämför med hur det var, när han växte upp. Det har hänt en hel del de senaste 30 åren. I dag är det ingen som förvånat lyfter på ögonbrynet, när en pappa sätter barnen främst. Han är heller ingen hjälte, för att han hämtar barnen på dagis.
Trygg som pappa
– Vi hade precis gift oss, när jag fick det här jobbet. Jag insåg, att det skulle bli en hel del resor för min del och att jag ständigt måste ställa upp och svara i telefonen. Om något händer måste linjen vara öppen för alla journalister. Ammis och jag i ville förstås ha barn och jag ville inte vara en frånvarande pappa. Därför begärde jag att få dela jobbet med en kollega. Göran gick med på det och nu har vi jobbat ihop i snart tio år, så jag känner mig ganska trygg i min roll.
Jan lämnar barnen på dagis om morgnarna och Ammis hämtar dem på eftermiddagarna. Det är störst chans att den fördelningen av jobbet ska fungera. Jans arbetskamraterna har anpassat sig. De vet varför han släntrar in lite senare än andra på jobbet.
– Jag drömmer inte om någon egen politisk karriär, försäkrar han. Jag är nöjd med min position och trivs med livet som det är. Det är fantastiskt att få jobba så nära en statsminister. Det vill jag fortsätta med, så länge jag har något att bidra med.
Monica Antonsson
– Det var som om döden kom närmare, säger Jan. Plötsligt fanns det ingenting mellan den och mig längre. Det var som om den skyddande skölden hade börjat vittra bort.
Sedan dess har sorgen och saknaden regelbundet knackat honom på axeln. Samtidigt har han haft fullt upp med begravning, bouppteckning, arvskifte och deklaration av dödsboet. Till sist står nu äntligen gravstenen på plats.
– Den föreställer pappas favoritfjäll Tuolpagorni mellan Kungsleden och Kebnekaise. Såväl glaciären på berget som fjällbäcken finns med. Stenen är huggen i bohuslänsk granit. Det var i Bohuslän som pappa hade sina rötter. Det kändes naturligt att låta hugga en personlig sten. Det hade varit torftigt att bara välja en bland andra i en katalog.
– De verkade inte direkt ledsna över att få barn, säger Jan. De tapetserade ett skafferi. På så sätt fick jag ett eget rum.
Jan berättar hur Kjell mer eller mindre föddes in i arbetarrörelsen. Kjells far, som var byggnadsarbetare, gick bort innan han hade blivit tonåring. Trots knappa omständigheter kunde Kjell, som hade läshuvud, ta en realexamen och fortsätta studera vid universitetet. Det slutade med en examen i nationalekonomi, varpå han blev utredare på byggnadsarbetareförbundet. Därmed gick flyttlasset till Stockholm och en femrummare i Skärholmen.
Stolt storebror
– Då blev jag tvungen att lära mig gå, säger Jan som var ett år då. Så länge vi bodde i den lilla ettan, kunde jag sitta stilla och hålla koll på allt som hände i lägenheten. Jag hade ingen anledning att vare sig krypa eller gå. I Skärholmen blev det annorlunda. Folk försvann till andra rum, så på två dagar ställde jag mig upp och gick. Jag var ju tvungen att se vart de tog vägen.
Jan var fyra år gammal, när lillasyster Jenny kom till världen. Det var en stor händelse och han njöt av att vara storebror. Samtidigt avancerade Kjell i karriären och snart var han talskrivare åt Olof Palme. Det hindrade emellertid inte, att han då och då tog ledigt för att hämta Jenny på dagis.
Skilsmässan kom när Jan gick i sexan. Kjell flyttade till Vårby gård inom cykelavstånd från Skärholmen. Han och Franziska hade delad vårdnad om barnen, så livet fungerade men krävde planering. Läxböckerna måste vara på rätt adress och kläder måste finnas hos båda.
– Efter ett tag valde jag att bo hos mamma. Sedan stack jag till USA som utbytesstudent ett år. Pappa hälsade på mig i New York. Han var på tjänsteresa och kunde avsätta en kväll för det. Jag minns att vi satt på Hard rock café och pratade. Vi förstod varandra och var vänner. Han fanns där, när jag behövde honom. Det var inte tal om annat.
Kjell blev sambo och fick sonen Sebastian som nu är 13 år. Jan gjorde lumpen och for till Slovenien på ett forskarstipendium. Året var 1991 så forskningen kom av sig på grund av kriget. Det blev mest en resa i mänskligt elände, säger han.
Gammal scout
Väl hemma igen, tog han upp kontakten med Ann-Marie – eller Ammis, som han kallar sin fru. De lärde känna varandra som seniorscouter i 17-års åldern och höll sporadisk kontakt med vykort och e-post, sedan livet hade fört dem åt olika håll.
– Ammis skrev ett mail och berättade att hon hade flyttat ifrån sin sambo efter sex, sju år. Hon tyckte att livet var trist, så vi bestämde oss för att äta middag en kväll efter jobbet. Jag blev tvungen att lämna återbud, men till sist fick vi en hel fredagskväll för oss själva på en restaurang. Där och då insåg vi att vänskapen kunde djupna till något mycket vackrare.
De hade varsin etta och turades om att bo hos varandra. Ammis hade emellertid delad vårdnad om schäfern Zandor, varför de oftast hamnade hos henne.
– Zandor var otroligt svartsjuk. Han lade sig i sängen bredvid Ammis, när det blev dags att sova. Så fort jag försökte tränga mig ner, så morrade han åt mig. Jag tog långa promenader med honom, så vi blev allt bättre kompisar. Till sist ledsnade han på att trängas i sängen. Det blev alldeles för varmt, tyckte han. På det viset tråkade jag helt enkelt ut honom.
Ammis hade motorcykelkörkort och då Jan på grund av sin manlighet inte ville vara spätta, skaffade han detsamma. En tid åkte de sedan omkring på hennes Yamaha och hans Suzuki off road. Och när de nu ändå var ”i den fartiga fasen i sitt liv”, så bestämde de sig för att gå en fallskärmskurs tillsammans.
Tänkte fria i luften
– Jag började fundera på att fria, säger Jan. Det skulle helst ske i ett flygplan på 3000 meters höjd, innan vi kastade oss ut i luften för 45 minuters fritt fall ner mot jorden. Men Ammis såg så koncentrerad ut att jag avstod. Friar jag nu, så säger hon väl nej av bara farten, tänkte jag. Eller också blir hon så distraherad, att hon glömmer, vad hon ska göra, när hon kommer ut i luften. Jag avstod från att fria, tills vi hade landat. Då stod vi där med våra fallskärmar på åkern under klarblå himmel och pussades. Hon blev så chockad över frieriet, att hon svarade ja.
De gifte sig i Ytterjärna kyrka den 20 november 1999. Bröllopsfesten för ett hundratal nära och kära hölls på socialdemokraternas kursgård Bommersvik. Där fanns det tillräckligt med rum åt ett hundratal bröllopsgäster.
– Göran Persson var tyvärr inte med, säger Jan. Han var på väg till Sydafrika då. Det gick inte att ändra. Men pappa var där och nuvarande samordningsministern Per Nuder.
Lilla Agnes, 3, blev kronan på verket. Det är hon som just den här dagen klänger på pappa Jan i hans tjänsterum med ett äpple i handen. Han äter skalet och hon äter det som är inuti. Sedan kryper de tillsammans på alla fyra under bordet.
– Agnes var pappas ögonsten, säger Jan. Han ville så gärna se sina barnbarn ta studenten. Och framför allt ville han se Sebastian växa upp. Tragiskt nog fick han inte det. Men minnet av honom lever kvar. Agnes brukar säga, att hon vill gunga högt upp i luften till himlen där farfar bor.
Svårt besked
I februari 2002 fick Kjell veta, att han hade cancer. Sakligt berättade han för de sina, att han skulle opereras. Jan kunde emellertid märka, att han var skärrad. Cancer är trots allt en rätt laddad diagnos.
– Operationen gick bra och allt verkade vara i sin ordning, säger Jan. Läkarna hittade inga metastaser. Efter fyra, fem dagar fick han åka hem, trots att operationen hade varit omfattande. Han sa att han kände sig stark och jag försökte finnas där som stöd och tröst. Vi åt mat tillsammans, drack öl och snackade som två nära kompisar.
En vecka senare fick Jan veta, att även han hade cancer. Symtom från urinblåsan hade fått honom att söka företagshälsovården som skickade honom vidare till Karolinska, där analyser visade att det rörde sig om elakartade cellförändringar.
– Jag blev opererad dagen därpå. Bara en vecka tidigare hade pappa opererats på samma avdelning. Personalen såg förvånad ut, när jag kördes till operation genom samma korridor, där jag nyss hade gått som besökare. Det var närmast tragikomiskt. Plötsligt var det jag som var patient. Dagen därpå kom pappa till sjukhuset med blommor och choklad.
Operationen gick bra och under några månader var såväl far som son friska. Trodde de. Ett halvår senare var Jan i Brasilien med Göran Persson.
– Vi satt på en balkong och tog igen oss efter en intensiv dag, när pappa plötsligt ringde på mobilen. Han berättade att hans cancer hade kommit tillbaka. Läkarna hade hittat nya tumörer i ryggen. Det var verkligen ett dråpslag. Den ljumma kvällen blev plötsligt iskall och jag insåg att vi var väldigt långt hemifrån. Göran blev lika chockad som jag. Vi hade ju trott, att det var över. Tumörerna satt dessutom så illa till, att de inte gick att operera. Pappa var ledsen men insåg att det fortfarande fanns en chans. Ligger man under med 4-0, när det är tio minuter kvar av matchen, så måste man kämpa. Han fick cellgifter och till en början såg det ganska ljust ut. Sedan blev han bara sämre och sämre, trots att han kämpade ursinnigt mot sjukdomen. Till sist gav han upp och några dagar senare var det slut. Två månader senare föddes Viktor. Det är ju så det är. Livet går vidare.
Jan njuter av sin papparoll och jämför med hur det var, när han växte upp. Det har hänt en hel del de senaste 30 åren. I dag är det ingen som förvånat lyfter på ögonbrynet, när en pappa sätter barnen främst. Han är heller ingen hjälte, för att han hämtar barnen på dagis.
Trygg som pappa
– Vi hade precis gift oss, när jag fick det här jobbet. Jag insåg, att det skulle bli en hel del resor för min del och att jag ständigt måste ställa upp och svara i telefonen. Om något händer måste linjen vara öppen för alla journalister. Ammis och jag i ville förstås ha barn och jag ville inte vara en frånvarande pappa. Därför begärde jag att få dela jobbet med en kollega. Göran gick med på det och nu har vi jobbat ihop i snart tio år, så jag känner mig ganska trygg i min roll.
Jan lämnar barnen på dagis om morgnarna och Ammis hämtar dem på eftermiddagarna. Det är störst chans att den fördelningen av jobbet ska fungera. Jans arbetskamraterna har anpassat sig. De vet varför han släntrar in lite senare än andra på jobbet.
– Jag drömmer inte om någon egen politisk karriär, försäkrar han. Jag är nöjd med min position och trivs med livet som det är. Det är fantastiskt att få jobba så nära en statsminister. Det vill jag fortsätta med, så länge jag har något att bidra med.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar