Agneta Sjödin

Hemmets Veckotidning

Nr 22, 2000


Min dotter har gjort mig mycket tryggare

- så nu blir jag inte längre svartsjuk...

Det sa klick meddetsamma.

Bara en vecka senare var tv-kändisen Agneta Sjödin och sångaren Niklas Strömstedt ett par.

- Egentligen har jag aldrig förstått vad som hände, berättar Agneta öppenhjärtligt. Vi hade ju träffats tidigare och då kändes allt lugnt.

Lyckan fulländades när dottern Maja gjorde entré. En liten flicka som för alltid förändrat Agnetas liv. Även om hon inte alltid gör som hennes föräldrar hade tänkt sig...

Det står direktör på visitkortet. Agneta Sjödin, 32, har eget bolag med revisor och allt. På så sätt håller hon koll på sina uppdrag. Hon är ung, vacker och framgångsrik. Nyligen utsågs hon till årets TV-profil av en kvällstidning. En annan har gjort det två gånger om. 

Allt hon tar i tycks bli succé. Eller vad sägs om program som Fångarna på fortet, Småstjärnorna och Gladiatorerna.
Agnetas liv liknar mest en askungesaga. Pusselbitarna verkar ha fallit på plats utan större problem. 

Hon växte upp i Hudiksvall hos mamma Barbro. Föräldrarna hade skilt sig, när hon var två, så hon och systern Margareta fick pendla till pappa Eric varannan helg. Agneta har berättat, hur hon längtade efter den förälder som för tillfället inte var där och att hon blev otrygg av det. Samtidigt talar hon om en ovanligt kärleksfull uppväxt, så hon har troligen gått tämligen oförstörd igenom det hela.
- Jag har jobbat jättehårt för att bli trygg i mig själv. Jag har gått i terapi och vet vilka sidor jag bör ta itu med. Men fortfarande funderar jag mycket över mig själv som person. Mitt mål är att bli en så bra människa som möjligt. Det är lång väg att gå, men målet finns ju där någonstans.

Agneta drömde om att bli skådespelare, så hon hoppade av gymnasiet och for till Stockholm med bästa kompisarna Maria och Petra och blev elev vid NBV:s teaterverkstad.
- Sedan fick jag jobb på ett kafé, säger Agneta som under några år prövade på lite av varje. Hon var fotomodell, bland annat på en socialdemokratisk valaffisch, och sålde biljetter i kassan på Chinateatern. 

Det ledde vidare till teaterns följespot vilket i sin tur ledde vidare till ett jobb som ljustekniker på stadsteatern. Hon var ljussättare på MTV, när hon fick chansen att provfilma för programledarjobbet i ”Tur i kärlek”. Därmed kom hon in i en helt annan värld.

Tillsammans med Adam Alsing jobbade hon hårt med serien. När den var slut, blev hon liksom över. TV3 och TV4 stred om vem som skulle få det tredje marknätet och innan det var avgjort, ville ingen av dem satsa. 

Agneta for hem till pappa i Hudiksvall för att bida sin tid.  
- Jag hjälpte pappa att bygga hus i tre månader. Jag till och med plockade bär och kokade sylt. Det kändes hopplöst. Speciellt som de sa på nyheterna, att TV3 troligen skulle bli den tredje markbundna kanalen och på TV3 hade jag inga kontakter. 

TV4 gick emellertid segrande ur striden och Agneta blev hallåa på halvtid och tekniker på halvtid. Hon avancerade till väderflicka och fick sitt genombrott som kommentator för den +amerikanska versionen av Gladiatorerna. En säsong senare var hon programledare för Fångarna på Fortet med Gunde Svahn.
 - Det är jättekul att jobba ihop med Gunde! Vi trivs bra tillsammans och ger varandra energi.
Det var Gunde som fick Agneta att sluta röka 1992. Två år senare, när det var VM och fotbollsfest dygnet runt, trillade hon dit igen. Men när dottern Maja anmälde sin ankomst till världen, fimpade hon för gott.
- Jag var tvungen. Det växte ett nytt liv i min kropp, som jag hade ansvar för. Känslan var otroligt stark. Maja hade rätt att må bra. Hon behövde verkligen inga gifter.

Tvååriga Maja är Agnetas kärleksbarn med Niklas Strömstedt. När hon och Niklas träffades hade hon en tid kopplats samman med fotografen Tony Fernandez – som i sin tur just hade skilt sig från Jannike Björling.
- Tony är en jättesnäll kille. Men vårt förhållande var ohållbart. Vi var för olika och passade inte ihop.
Agneta och Niklas träffades på en fest. Det sa klick direkt. Efter högst en vecka var det klart.
- Tony var den förste som fick veta. Oavsett hur man gör, så sårar man den andra. Men man behöver inte kränka sin partner. Det lönar sig i längden att vara rak.

Agneta tycker egentligen att det var lite märkligt. Hon och Niklas hade träffats tidigare, utan att så mycket som en vibration hade givit sig till känna. Kanske berodde det på, att han var gift då. Sedan, när han inte längre var det, var hon upptagen.
- Jag fick höra att Niklas var intresserad och blev väldigt smickrad. Tankarna malde och det började hända saker i mitt huvud. Så träffades vi på den där festen och jag insåg direkt, att jag hade mött den stora kärleken. Med Niklas kan jag vara mig själv fullt ut. Jag behöver inte klä mig på något speciellt sätt, inte säga vissa saker, inte förställa mig på något vis. Jag kan vara precis den jag är. Det är otroligt skönt och väldigt viktigt.   

Agneta tycks helt oförstörd av sina framgångar. Hon är en ödmjuk tjej med stark personlighet och utstrålning. Det är det som har gjort henne så omåttligt populär. Och hon är lika vänlig i verkligheten som i rutan, om någon undrar.
 - Jag hade en period i 18-års åldern, när jag gick vilse. Jag ville jag bli någon annan, än den jag var. Så jag började sminka mig och klä mig kvinnligare. Maria och Petra tog avstånd och jag började umgås med andra. Vi tappade kontakten.
Hon vaknade upp så småningom och insåg vad hon höll på med. Kompisarna togs till heders och hon fick höra sanningar.
- Jag är glad att jag gick igenom den perioden då och vaknade upp. Det hade varit värre om framgången hade stigit mig åt huvudet, när jag var 23 och blev känd i TV. 

Agneta har inte givit upp sina skådespelarplaner, även om de just nu ligger på is. Hon vet att hon har talang men saknar erfarenhet. Flera gånger har hon snubblat på målsnöret. Hon var nära att bli Bondbrud mot Pierce Brosnan i ”Tomorrow never dies” likaväl som Carl Hamiltons fru Tessie i Jan Guillous filmdeckare med Stefan Sauk. Lena Olin knep rollen.
- Jag provspelade mot Peter Haber för Martin Beck-serien, säger Agneta. Niklas övade med mig här hemma. Tyvärr tyckte de, att jag var för ung.

Just nu är inget är viktigare för Agneta än lilla Maja. Och när Maja sover njuter hon av stunder då hon får vara för sig själv. Helst sitter hon och läser i sitt lilla lusthus på tomten. När Gladiatorerna skulle spelas in, under en intensiv vecka i Borlänge, var Niklas ensam hemma med Maja.
- Jag mådde fruktansvärt dåligt när jag skulle åka ifrån henne. De första kvällarna i Borlänge grät jag till och med. Jag har så svårt att vara borta från henne. Efter några dagar gick det bättre och jag kunde koncentrera mig på mitt jobb.

Inspelningen av Gladiatorerna bjöd på både spänning och dramatik. En kvällstidning har efteråt kommit fram till att 18 av 26 utmanare skadades. Redan i första avsnittet bröt Lena Persson vadbenet och fick en spricka i skenbenet i närkamp med gladiatorn Etna.
- Det var otäckt! Jag såg hur ont hon hade. Men de är idrottsmän, vana vid att skada sig. De biter ihop, hur ont de än har.
Agneta är tämligen säker på att de första avsnitten av Gladiatorerna kommer att följas av flera. Det skulle vara konstigt annars, säger hon. Men just nu är det Niklas tur att vara kreativ. Varenda dag jobbar han hårt med nästa platta i sin studio.
- Jag ser inte till honom så mycket. Han kommer ut, äter och försvinner igen. Det är ju så i våra jobb. Periodvis får vi inte så mycket tid över för varandra. Men jag är privilegierad som kan vara tillsammans med Maja så mycket. De flesta måste ju lämna barnen på dagis före ettårsåldern.
Maja går på öppna förskolan och ska så småningom börja på ett Montessori-dagis i Saltsjö-Duvnäs, där de bor.
- Hon pratar oavbrutet och är så tidigt utvecklad vad gäller talet, att jag är imponerad. Hon sjunger också, Ekorrn satt i granen, Björnen sover och alla de andra.

Som de flesta andra barn har Maja periodvis haft lite svårt att sova om nätterna. Men får hon bara sova hos mamma och pappa, så går det bättre. Det för emellertid inte bli någon vana, säger Agneta. Speciellt som Niklas inte är så förtjust i det.
- Det viktigaste är att ge henne trygghet och kärlek. Och Maja är så självständig. Det finns ingen risk, att hon blir kvar i våra sängar, bara för att hon får sova där ibland. Jag försöker vara mer bestämd på andra områden, så att hon inte ska bli bortskämd. Men det är svårt att säga nej. Det är tur att man är två, så att man kan hålla koll på varandra.

Om det ska bli fler barn hos familjen Sjödin/Strömstedt står ännu skrivet i stjärnorna. Niklas tycker att det räcker med tre. Hans söner med Efva Attling - Adam och Simon - bor trots allt hos dem på halvtid. 
- Maja har förändrat mitt liv, säger Agneta. Jag har fått en annan ro i kroppen och känner mig numera riktigt harmonisk av och till. Svartsjukan och kontrollbehovet jag kände förr har gått över. Det är kanske det mest påtagliga. Både jag och min omgivning mår bättre av det. Med Maja har jag blivit mycket tryggare.
Av: Monica Antonsson

           

Ung, vacker framgångsrik
Hela mitt liv är en slump! Tror på ödet. (om inte annat är det ju bra att skylla på)

Längd: 170
Utbildning: två år på humanistisk linje i gymn. Göteborgs stadsteater var min utbildning inom ljusteknik
Kläder: förr jeans o T-shirt – sen mer medveten – klär mig bekvämt, sportigt och tufft.
Intressen: Hockey o musik
Kör: körkort
Röker: Gunde fick mig att sluta
Dricker: Måttligt
Äter: tycker om kött, all god mat
Bästa egenskap: Min inlevelse o iakttagelseförmåga
Läser: deckare, kvällstidningar
Tittar på: bio, långfilmer
Hatar: att stryka
Idol: ingen

Margareta Sjödin

Hemmets Journal

Nr 36, 1991

Min drömprins är väldigt spännande att leva med...

Visst minns ni Margareta Sjödin, som alltid gjorde bort sig i Partaj? Idag är hon världsberömd konstnärinna och bosatt i Los Angeles med man och tre döttrar. Mannen - civilekonom Bengt Hellsten - mötte hon när hon som ung, nyupptäckt stjärna vågat sig ensam ut på restaurang. Det blev en blixtförälskelse som aldrig gått över...

Hemmets Veckotidning

Nr 30, 2001

Serie: Välkommen till mitt sommarparadis

Jag bytte lyxlivet i Amerika mot torparliv i Sverige 

- och har inte ångrat mig en sekund!

Margareta Sjödin bodde i det glamorösa Malibu och hennes vardag var fylld av filmstjärnor.

Ändå längtade hon hem till Sverige och svalare somrar. 

Då hon fick höra talas om den faluröda stugan med vita knutar i Tyresö tog hon på stående fot ett beslut som skulle visa sig vara av stor betydelse. 

Ömsom vin och ömsom vatten. Så skulle Margareta Sjödin kunna beskriva sitt liv. Memoarerna är på gång och arbetsnamnet är givet. Från koja till slott till koja.
- Vi är tillbaka på ruta ett, säger hon. Det är bara att börja om från början. Vilken tur att man kommer från Härnösand och är van vid att jobba.

Margareta ser emellertid inte ledsen ut för det, där hon sitter uppkrupen i korgstolen hon köpte till sitt första hem för 30 år sedan. I dag står den i sommarhuset i Tyresö som numera är familjens fasta punkt.
- Jag älskar den här platsen, säger hon. Det här är verkligen Sverige.

Det är här i sommarhuset hon målar. Den hyrda våningen på Roslagsgatan vill hon nämligen inte förstöra. Hon breder ut sig på köksbordet såväl som på golvet och hela stugan är full av hennes konstnärsmaterial. Hon väntar på lov att få bygga ut. Van vid luft och ytor behöver hon gott om plats för att kunna måla, skulptera och göra litografier.
- Jag får dessvärre offra en av björkarna, konstaterar hon. Det kan inte hjälpas. Tomten är stor och här finns en brunn med eget vatten, så egentligen skulle jag kunna bygga en stor villa. Men jag får nöja mig med att bygga ut, när jag nu ändå ska lägga om en del av taket och renovera husets äldsta del.
Först ska Margareta emellertid ha en utställning först i Skanör och Falsterbo och sedan i Smögen, där hon också har konstnärskurser. Maken Bengt Hellsten blir kvar i stan. Han jobbar hårt för att IT-företaget Euroseek ska bli den dundersuccé de hoppas på.

Det började i Härnösand, där Margareta växte upp. Hon gick folkskoleseminariet, flyttade till Stockholm och blev revyaktris hos Povel Ramel. Några år spelade hon dum blondin i TV:s Partaj och myntade repliken - Har jag gjort bort mig nu igen?. Ännu efter 22 år är hon synonym med den.
Hon bodde inackorderad då men lämnade en kväll sitt trista rum för att gå på dans.

 

- Plötsligt stod han där, drömprinsen, säger hon. Det sa klick direkt. Vi dansade hela kvällen.
De flyttade in i en etta på Gärdet och Margareta minns, hur de bråkade om vem som skulle städa. De gifte sig 1970 och dottern Hanna kom till världen. 

Bengt for till USA för att pröva lyckan med en affärsidé – kosmetikaföretaget Oriflame – som skulle visa sig vara lysande. Margareta arbetade vidare på sin skådespelarkarriär men debuterade dessutom som konstnär i Båstad 1972.

- Jag var konvalescent efter en lunginflammation och målade intensivt. Till sist räckte tavlorna till en utställning.
Varenda tavla såldes och det med rekordfart. Året därpå visade hon sina alster i Stockholm med samma resultat. Sedan stod det inte länge på förrän prislapparna visade sexsiffriga belopp. Men det var bara början. Maragareta har haft hundratals utställningar världen över. Skådespelarkarriären gav hon emellertid upp. Bengts affärer gick nämligen så bra, att hon fick återförena familjen i USA, om hon ville återförena den alls.

- Emma och Josefin är födda där, säger Margareta som emigrerade 1974 och började studera akvarellmålning för Keith Finch som kom att bli hennes guru. I dag lär hon ut till andra, det hon en gång lärde av honom. 

- Vi flyttade in i ett litet hus vid Malibu Beach, byggde om och byggde om varpå huset blev allt större. 

Till slut hade vi en bostad på över 1500 kvadratmeter med konferensrum, kontor och studio med konstgalleri. Vi hade pooler, palmer, ett kostgjort vattenfall, tennisbana, marmorgolv och en vidunderlig utsikt över Stilla havet. Ändå längtade de hem ibland. 

Vid ett besök hos föräldrarna Vera och Uno i Tyresö, fick Margareta höra talas om stugan som var till salu.

- Jag slog till direkt och köpte den för egna pengar. Sedan dess är torpet den plats vi ständigt återvänder till. Det är hit vi har flytt undan värmen i Kalifornien om somrarna, när jag haft utställningar i Sverige. Vi har bytt lyxlivet i Amerika mot det enkla torparlivet i Sverige. Vem som helst kan tröttna på för mycket sol och finna en njutning i varma sommarregn i den svenska grönskan. Där växer apelsin- och citronträd. Här växer björk och gran. Det är två skilda världar.

Med en framgångsrik konstnärskarriär, en framgångsrik affärsman till karl, tre begåvade barn, fyra hundar, två kattor och en villa värd minst 60 miljoner kronor i världens mest fashionabla kvarter blev Margareta mer än någonsin föremål för medias intresse. Huset vid Malibu Beach har varit med i hur många hemma-hos-reportage som helst.
- Det var huset som blev filmstjärnan i familjen, skrattar Margareta. Vi sa nej till spelfilmer och TV-serier men ja till reklamfilm, fotograferingar och musikvideos. Filmteamen kom med bilarna fyllda av teknisk utrustning och stora trunkar med mat. Såväl Madonna och Precilla Presley var där. En sångerska sjöng när hon lyftes med lyftkran och i en reklamfilm var huvudpersonen - en gorilla!

 
Men allt är inte guld som glimmar. Såväl skallerormar som skorpioner hörde vardagen till och två gånger blev de evakuerade på grund av brand. Första gången lyckades brandkåren hejda elden och andra gången stod Bengt i poolen med brandsprutan och lyckades rädda såväl det egna huset som tre grannfastigheter från att brinna ner.
- Himlen var svart av rök och eldkloten kom farande genom luften med våldsam styrka. 350 hus brann ner till grunden i vårt område. Strax efteråt kom jordbävningen som fick vägarna att falla samman. Och efter det kom regnperioden. Då störtade förstås alla hus som hängde över branterna efter jordbävningen.

Den sista branden förstörde en stor del av deras hus. Margaretas studio brann sex gånger. Det som inte brandskadades blev förstört av vatten. Till råga på allt gick affärerna sämre och till slut tvingades de lämna sitt hus.
- Nu efteråt är det nästan som en dröm alltihop. Det är fantastiskt att en gång ha bott där. Jag är glad att ordnade konserter och lät både kända och okända konstnärer ställa ut i mitt hem. Jag fick Eliason Award av Svenska handelskammaren i Los Angeles 1994 för att jag genom mitt kulturella arbete stärkte relationerna mellan USA och Sverige.

Under de 25 år som familjen bodde i USA, tog Margaretas föräldrar hand om arbetet i trädgården i Tyresö. Minst en gång i veckan cyklade de dit för att kratta, klippa och rensa. När familjen var i Sverige ställde de dessutom upp som barnvakter, så att Margareta kunde hålla sitt konstnärskap vid liv.
- De var fantastiska, säger Margareta. På den tiden hade vi färskpotatis i landet. Nu har vi ingenting. Vi hinner helt enkelt inte med. i jobbar så mycket både Bengt och jag. Vilken tur att vi har en skogstomt som sköter sig själv. Här finns både hallon och vinbär, blåbär och kantareller.
Trädgårdsarbete lockar inte Margareta. I Malibu hade hon såväl trädgårdsmästare som städerska och hushållerska. Inredning, färg och form är hon desto bättre på.
- Jag ser möbler som konst. De ska inte bara vara bekväma. Det ska finnas en skönhet i linjerna också.

Folk minns fortfarande "Partaj"

Den faluröda stugan med vita knutar har två sovrum och ett kombinerat kök med vardagsrum. Överallt talar Margaretas inredningskonst sitt tydliga språk. Det är vackra furugolv med trasmattor. Det är ljusa pastellfärger och kurbitsblommiga allmogeskåp. Glasmosaiken i dörren som står lutad mot en vägg har hon gjort själv.
- Den kommer från vår våning i Gamla stan. Den ska in här nu, när vi bygger om. Det är lite rörigt men kaos är grunden till allt skapande. Jag har alltid haft det kaotiskt omkring mig. Konstigt nog kan jag bortse från röran och vara kreativ mitt i alltsammans. Egentligen är jag väldigt tungsint. Alla clowner är väl lite tungsinta i botten.

Plötsligt dyker två katter och påkallar hennes uppmärksamhet. Jonas och Jacob heter de. De bor under huset och har de bott sedan de föddes.
- Mamman var en vildkatt som ingen ville ta ansvar för. Hon tog sig in i trossbotten och fick ungar där. Mina döttrar låg platta på marken och försökte få en skymt av dem. Så småningom kom hon ut med först den ena och sedan den andra. Vilket förtroende hon måste ha känt för oss. Och ungarna har blivit kvar. Grannen matar dem och när hon åker bort, ringer hon mig och frågar om jag kan ta över.
Margareta har ännu inte så stort umgänge i Sverige. Mest träffar hon mamma Vera, 87, sina systrar och en handfull verkligt goda vänner. Fester och partyn är hon inte mycket för.

- Jag går på utställningar och teater. Härom kvällen var jag på Teater Brunnsgatan fyra. Jag hade ingen biljett men träffade Björn Gustafsson utanför. Vi spelade med i samma film för länge sedan, så vi stod och pratade. När han gick in, gick jag med utan att någon protesterade. Det var verkligen spännande. Kristina Lugn har gjort ett fantastiskt jobb med Allan Edvalls teater.

Det mesta i Margaretas liv är just nu en rad frågetecken. Familjen är på väg hem till Sverige även om Emma, 24, är kvar i Malibu, där hon satsar på en karriär som låtskrivare och sångerska. Josefin, 20, ska plugga i New York till hösten men Hanna, 30, som är konstnär och filmare, bor i Stockholm.
- Jag har alltid trivts bäst i Sverige. Det känns som om jag har varit på besök i Amerika i 25 år. Men klimatet är kallt, så jag skulle kunna tänka mig att bo på till exempel Mallorca. Det skulle kroppen må bra av.
Det är viktigt att familjen håller ihop. Efter 30 års äktenskap har emellertid både Margareta och Bengt börjat ifrågasätta varandra.
- Vi har kommit in i ett skede av livet, då vi måste kämpa lite extra, säger Margareta. Det är också en möjlighet. Vem vet vad som väntar bakom nästa hörn…
Av: Monica Antonsson

Foto: Berit Djuse

_______________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
jan-feb, 2003 

(nr syns ej på klippet)

Margaretas äktenskap sprack när miljonerna gått upp i rök

Lyxlivet kan jag vara utan men inte en famij som är hel...

Hon hade allt - allt!

Ett lyxhem i Kalifornien som till och med Hollywoodstjärnor avundades henne. 

Miljoner på banken. En lycklig familj och en framgångsrik karriär. 

Sedan började motgångarna för Margareta Sjödin och de tycktes aldrig ta slut...

Margareta Sjödin, 61, har kommit hem för att stanna. Efter 26 år i Kalifornien har hon fått nog av såväl värme som naturkatastrofer. Med blandade känslor ser hon dessutom tillbaka på en personlig klassresa som gått från koja till slott och tillbaka till kojan. Så ser hon det åtminstone själv. 

För tio år sedan var hon miljonärska i eget marmorslott i fashionabla Malibu Beach. För fem år sedan var hon IT-drottning och dollarmiljonär. Sedan sprack IT-bubblan och pengarna försvann. I dag är hon med andra ord tillbaka på ruta ett.

Skilda efter 30 år
Som om det inte vore nog är dessutom skilsmässan från Bengt Hellsten ett faktum efter 30 års äktenskap. Margareta och dottern Hanna, 33, bor i en lägenhet på Roslagsgatan i Stockholm. Döttrarna Josefina, 23, och Emma, 26, bor med sina respektive pojkvänner i Stockholm och Los Angeles. Bengt har återvänt till affärerna i USA. Med Los Angeles som plattform pendlar han fram och åter till Europa. Det är inget önskeläge för Margareta som hade hoppats hålla ihop familjen.
– Det var särskilt hemskt i höstas, när Los Angeles stod i lågor, säger Margareta som då var i Göteborg för en vernissage på Galleri Fågel Fenix.
– Bengt bekräftade att Emma och hennes pojkvän Mark Revely befann sig i det avspärrade området. Det blev några oroliga dygn för mig, innan vi lyckades få kontakt. Varken Hanna eller jag kunde sova. Till sist fick jag tag i Marks mamma som berättade hur de vattnade sitt hus både dag och natt. Bilen stod packad men som tur var behövde de aldrig evakuera.

Blev räddningen
Margareta drar en suck av lättnad, där hon sitter vid kaffebordet i nya ateljén på Tyresö. Det är sommarstugan som fått en tillbyggnad och blivit mer ändamålsenlig. Här har Margareta hängt sin senaste utställning medan Hanna, som också är konstnär, har fått ett hörn av lokalen. Margareta har dessutom lagt fram sin bok ”Dagboksblad” om de tio åren i USA till försäljning. Besökarna letar sig hit om helgerna, när det är öppet.

Den röda stugan är Margaretas smala lycka, visar det sig. När allt annat gick förlorat, hade hon den kvar.

– Jag köpte huset för mina egna pengar för många år sedan. Under åren i Kalifornien var det hit vi flydde undan värmen och när jag hade utställningar i Sverige. Då bytte vi vårt lyxliv i Amerika mot ett enkelt torparliv i Sverige. Den skira sommargrönskan och de mjuka, varma regnen var som balsam för själen. Vi kunde skörda vår färskpotatis i landet och njöt av att plocka hallon, vinbär, blåbär och kantareller. I Kalifornien hade vi trädgårdsmästare, städerska och hushållerska. Här skötte vi allt själva med hjälp av mina föräldrar. Där hade vi hundra apelsin-, banan- och citronträd på tomten. Här hade vi björk, tall och gran. Det var två skilda världar.

Margareta flyttade till USA 1976, där Bengt grundade kosmetikaföretaget Oriflame. Hon var etablerad som skådespelare här hemma sedan 15 år, innan hon gifte sig, födde Hanna och sadlade om till konstnär. Vid debuten i Båstad 1972 sålde hon varenda tavla. Året därpå visade hon sina alster i Stockholm med samma lyckade resultat. Bengt lärde henne att ta betalt, så en tid stod sexsiffriga belopp på prislapparna. 

Ormar i paradiset

Sedan dess har Margareta haft hundratals utställningar världen över. Skådespelarkarriären gav hon emellertid upp. Bengts affärer gick först och ville hon återförena familjen, så fick hon göra det i USA.
– Vi flyttade in i ett litet hus vid Malibu Beach. Emma och Josefina kom till världen, så vi byggde till efterhand. Till slut var huset över 1500 kvadratmeter stort och värt över 60 miljoner kronor. Jag designade och inredde det själv. Det var aldrig tal om att snåla. Vi hade marmor överallt, konferensrum, kontor och studio med konstgalleri. Utomhus hade vi pooler, palmer, en damm med fiskar, ett kostgjort vattenfall, tennisbana och en vidunderlig utsikt över Stilla havet. En extra finess var mathissen från köket som gick upp till såväl vardagsrummet på andra våningen som sovrummen på tredje våningen. Det var hur lätt som helst att få sin frukost serverad på sängen.

Huset var så vackert att flera filmbolag hyrde det för reklam och musikvideos. Det ena filmteamet efter det andra kom med bilar fyllda av teknisk utrustning och stora trunkar med mat. Madonna och Priscilla Presley blev filmade där till exempel. 

Men det fanns nackdelar också. Hela området kryllade av skallerormar och skorpioner. Två gånger blev familjen dessutom evakuerad på grund av brand. Första gången lyckades brandkåren släcka elden, innan den nådde huset. Andra gången stod Bengt ensam i poolen med brandsprutan och räddade såväl deras som grannens hus.

Slutet på drömmen
– Då som nu hade någon slarvat med elden, säger Margareta. När den heta Santa Ana-vinden blåser in från öknen räcker det med, att man kastar ifrån sig en brinnande fimp, Elden slukar allt som kommer i dess väg. Den gången brann minst 350 hus ner till grunden.

Året var 1993 och Margaretas ateljé blev både brand- och vattenskadad. Efteråt gick hon omkring i bråten av förkolnade ägodelar. Somligt – brända flagor och förvridna föremål - tog hon vara på för att senare använda i sin abstrakta konst.
– En tid senare kom jordbävningen som fick vägarna att falla samman. Därefter kom regnperioden som fick husen att störta ner för branterna.

Den magnifika villan var försäkrad och kunde därför renoveras. Den var emellertid högt belånat och Bengts affärer gick dåligt. Vid det laget hade kosmetikan givit plats för handel med gas och olja, vilket inte var så lyckat. Det ledde till att familjen helt enkelt lämna sitt livsverk som i dag ägs av en stenrik matthandlare från Iran.
– Så här efteråt känns det som en dröm alltsammans. Tänk att vi faktiskt bodde i det där huset en gång! Jag brukade ordna konserter och jag lät såväl kända som okända konstnärer ställa ut i vårt galleri. Jag fick Eliason Award för det av Svenska handelskammaren i Los Angeles 1994 för att jag, genom mitt kulturella arbete, stärkte banden mellan USA och Sverige.

Kvar av lyxen i Malibu Beach finns numera bara en och annan personlig ägodel som Margareta lyckades få med sig. Bengts IT-satsning Euroseek fallerade nämligen också. Kvar fanns bara den lilla stugan på Tyresö.
– Vi bodde här ett helt år, säger Margareta. Det var en svår period. Vi fick bära vatten hela vintern, eftersom ledningarna hade frusit.

Margareta är en ovanligt positiv och vänlig person. Hon har nära till skratt och försöker alltid göra det bästa av situationen. Samtidigt är hon vilsen nu och vet inte riktigt i vilken ände hon ska börja reda upp sitt liv.

Rädd att misslyckas
– Det sägs att kaos är grunden till allt skapande, säger hon förhoppningsfullt. När jag kom hem tackade jag nej till två skådespelarjobb. Det ångrar jag faktiskt nu. Då var det så länge sedan jag hade stått på scenen, att jag faktiskt blev rädd. Nu har hållit några föredrag och vet att magin mellan mig och publiken fortfarande finns kvar.

Margareta har tagit reda på att hon, efter ett kvarts sekel utomlands, knappast kan räkna med någon pension värd namnet. Det skrämmer henne lite. Hon tycker dessutom hjärtligt illa om att vara skild. Hon vill ha det som förut och är helt enkelt inte van att vara ensam. Beundrare saknas förvisso inte. Senast i Göteborg fick hon ett vänligt brev från en man efter vernissagen.
– Han såg intressant ut, konstaterar hon. Men jag känner ju inte honom. Han tog en lov runt lokalen och köpte inte ens en bok…

Kan ändå skratta
Nej, Margareta är inte intresserad. Hon vill ägna sig åt sin konst. Så hon far land och rike runt och ställer ut sina tavlor. Hon är populär och säljer bra, så galleristerna jublar. Vid sidan av måleriet håller hon föredrag om hur man kan hantera livets berg- och dalbana och om att våga göra bort sig. Hon är ju synonym med den där kommentaren: ”Har jag gjort bort mig nu igen?” Hon bjuder på sig själv och sina erfarenheter. Som tack får hon många skratt och publikens förtjusning.
– Mitt liv har varit ömsom vin och ömsom vatten, säger hon och skrattar gott åt alltsammans. För det är ju så, säger hon, att av tragedi blir det med tiden komedi.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

 _________________________________________________________________________

Hänt Extra
Nr 5, 2004

Margareta Sjödin är tillbaka i Sverige för gott:

Jag är som en baglady som sparar på allt...

Margareta Sjödin, 61, sopar undan löven från farstubron och slår upp dörrarna till sin nya studio på Tyresö. Den forna sommarstugan har fått en tillbyggnad i form av en ateljé med perfekt ljus. Här breder Margareta ut sitt konstnärsmaterial, när hon arbetar. Studion fungerar dessutom som galleri för besökare som letar sig hit om helgerna. 

Dottern Hanna, 33, har även en egen vrå för sina alster. Mitt i alltsammans hoppar mellanpudeln Edo omkring.

– Han gör allt för att bli sedd, säger hon. Han står lika ofta på två ben som på fyra.

Den grå sammetssoffan av dansk design har Margareta haft med sig från Los Angeles. Hon bodde där i ett kvarts sekel, innan hon kom hem för gott förra året. Soffan var röd från början och passade inte in i hennes drömkåk på 1500 kvadratmeter i exklusiva Malibu Beach. Tvärsäker i sin smak, när det gäller färg och form, lät hon klä om den.

Studion domineras av matsalsbordet från våningen i Gamla stan, där familjen bodde förr. Strax intill står en vacker minst 200 år gammal träkanna med grenar av trollhassel och ett järnskåp med bakgrundsbelysning designat Jonas Bohlin. Skulpturerna i skåpet är brända föremål från branden i Malibu Beach 1993 som Margareta har gjutit in i plast. 

Ex-maken Bengt Hellsten räddade huset i sista stund med vatten från poolen den gången. Sotflagorna i målningen ”Kraft” minner om en annan traumatisk händelse. I samband med upploppen i Los Angeles 1991 brann tryckeriet som tryckte hennes litografier. 

Margareta tog tillvara de brända bitar av silver- och guldfolie nu finns i målningen.
– Jag är som en baglady, konstaterar hon. Jag sparar på allt. Och det mesta kommer till användning, eftersom jag arbetar abstrakt med form och färg.

Dörren med glasmosaik som leder till det övriga huset har Margareta gjort själv. Den satt från början i våningen i Gamla stan. 

För övrigt präglas huset av sina vackra furugolv med trasmattor, ljusa pastellfärger och kurbitsblommiga allmogeskåp. Här finns supermoderna möblemang likaväl som rustikt och antikt. Planlösningen ger utrymme för såväl sovrum som kök och matrum, vardagsrum och en garderob modell större. Margareta har minst hundra par skor och hur mycket kläder som helst. Hon handlar märkesplagg i exklusiva butiker likaväl som hos Myrorna.

Margareta är road av möbler, textiler, porslin och glas. Hon samlar på vackert dekorerade, ryska brickor likaväl som hon samlar på broderade sidenskor. Storleken saknar betydelse. Skorna är oanvända och står på bord och skåp som prydnadsföremål.
– Jag ser möbler som konst, säger Margareta. Det räcker inte med att de är bekväma. Det ska finnas skönhet i linjerna också. 
Monica Antonsson
 
 
Bild 1 och 7 (i sängen)
Leopardmönstrad från topp till tå har Margareta krupit upp i den generösa furusängen med Daniel Golemans ”Känslans intelligens”. Hon får en värdig inramning av den blå sänghimmelns rysch och pysch. Den vita tavlan vid huvudgärden är en bröllopspresent från systern Inger som är textilkonstnär. Bakom hänger hennes egen blå målning av Stilla havet.
 
Bild 2 (sopar löv på förstukvisten)
Margareta sopar löven från förstukvisten och slår upp portarna till sin nya ateljé som även är galleri.
 
Bild 3 (i röda rummet)
Margareta i en vrå av vardagsrummet som domineras av hennes stora målning ”Lek”, Hans Hamngrens etsning ”Näckrosorna”, handgjorda ansiktsmasker från Los Angeles, handarbeten från Hongkong och vackert dekorerade ikoner från Ryssland. Bordet är svenskt, rustikt medan de vackra, antika stolarna i grönt och guld kommer från USA. De knallröda sidengaloscherna på slagbordet pryder sin plats. 
 
Bild 4 (vid pianot)
Det unika möblemanget av siden och porslin, designat Nieman Marcus, stod ursprungligen i Margaretas hus i Malibu Beach. Till och med de handmålade trästolarna har infällda porslinsdetaljer. Den rosa soffan stod ursprungligen i matrummet som hade franska dörrar mot innegården och utsikt över havet. Pianot har Margareta köpt begagnat per annons. Bland prydnadsföremålen där märks broderade sidenskor designade Norma Kamali och konst av svenska konstnärsvänner.
 
Bild 5 (med Hanna i Hannas hörna)
Hanna Hellsten går i mammas fotspår och har just haft framgångar i Amsterdam. Just nu är hon gästartist på mamma Margaretas galleri i Tyresö.
 
Bild 6 (med Hanna vid matbordet)
Matrummet domineras förstås av det bordet med sina blå stolar. Edo har till och med sin egen stol den här dagen. Hörnskåpet till vänster fanns i huset, när Margareta köpte det. Skåpet till höger fick hon ärva av sin farmor. Båda är välfyllda med kinesiskt porslin.
  
Bild 8 och 9 (i grå soffan)
Den grå sammetssoffan av dansk design var röd, innan Margareta klädde om den. Den stora tavlan heter ”Kraft” och innehåller sotflagor från en brand i samband med upploppen i Los Angeles 1991. Den mindre målningen i rött och guld heter ”Solvarm”.
 
Bild 10 (med Edo i grå soffan)
Mellanpudeln Edo envisas med att vilja vara med på bild och Margareta har inget emot att han sätter sig till rätta framför kameran. 

___________________________________________________________________________________

Svensk Damtidning
Nr 44, 2013

Serie: Vart tog hon vägen?

"Har jag gjort bort mig nu igen?"

- Margareta Sjödin om sitt omtumlande liv

Jag har gått från koja till slott - till koja

Under 70-talet gjorde skådespelerskan Margareta Sjödin stor succé med sin fras "Har jag gjort bort mig nu igen?" i tv-programmet "Partaj". 

Hon var en av dåtidens största stjärnor när hon emigrerade till USA tillsammans med sin man. Där fortsatte livet i sus och dus med kändispartyn och lyxigt leverne. Tills allt kraschade...

I dag är Margareta en etablerad konstnär som älskar sin stuga på Tyresö. 

Det går knappt en dag utan att Margareta Sjödin, 71, får höra sin gamla replik från SVT:s svartvita ungdom. "Har jag gjort bort mig nu igen?" 

Det spelar just ingen roll om hon sitter på bussen, åker tunnelbana eller handlar i livsmedelsaffären. Överallt känns hon igen och överallt förknippas hon med just den repliken. 

Året var 1969 och programmet hette Partaj. Sverige hade bara en TV-kanal och alla program fick stort genomslag. Neil Armstrong tog de första mänskliga stegen på månen det året och i december kom TV2.

Margareta stod på toppen av sin skådespelarkarriär. Några år tidigare hade hon kommit till Stockholm från Härnösand för att söka lyckan. I bagaget hade hon en examen från folkskoleseminariet och drömmen om en skådespelarkarriär. Hon blev upptäckt av Lars Ekborg och sedan stod det inte länge på förrän hon var revyartist hos Povel Ramel och Knäppupp.
– Vi åkte på turné med "Ta av dig skorna" och jag blev omskriven som lärarinnan som dansade med en pärla i naveln, säger hon och skrattar gott sedan vi hämtat upp henne vid Roslagstull där hon bor och styrt kosan mot hennes konstnärsateljé utanför stan.

– Gissa om det blev rubriker! En pärla i magen var väldigt vågat på den tiden. Martin Ljung tyckte det var jättekul med en blyg skolfröken från Norrland i ensemblen. Han viskade snuskiga ord i mitt öra mitt på scenen för att få mig att tappa fattningen. Oj, oj, oj så roligt vi hade.

Margaretas rollfigur i Partaj var en dum blondin som utgjorde länken mellan skådespelare som Carl-Gustaf Lindstedt, Lars Ekborg, Jarl Borssén, Sonya Hedenbratt, Roffe Bengtsson och Mille Schmidt. Med den karaktären skrev hon in sig i TV-historien.  

– Hade jag dött då så hade jag väl blivit ikon som Marlene Monroe, skrattar Margareta. Serien kom faktiskt ut på DVD så sent som i våras. Jag tycker att den håller rätt bra fortfarande.

Margareta mötte kärleken i affärsmannen Bengt Hellsten. När de gifte sig 1972 hade dottern Hanna redan kommit till världen. Samma år debuterade hon som konstnär och skulptör med stor framgång. Alla hennes konstverk såldes med strykande åtgång och snart stod sexsiffriga belopp på prislapparna. 

Bengt etablerade sig i Amerika och framgångarna lät inte vänta på sig.
– Det var ohållbart för oss att bo i olika länder. Jag blev tvungen att emigrera för att kunna återförena familjen. Våra döttrar Emma och Josefin är födda där.

Margareta studerade konst för akvarellmålaren Keith Finch och etablerade sig som konstnär i USA. Under några intensiva decennier sågs hennes verk på utställningar över hela världen.
– Vi flyttade in i ett litet hus vid Malibu Beach, byggde om och byggde till tills vi hade en bostad på över 1500 kvadratmeter med konferensrum, kontor, studio och konstgalleri. Det var pooler, palmer, ett konstgjort vattenfall, tennisbana, marmorgolv och en vidunderlig utsikt över Stilla havet.

Vid ett besök hos föräldrarna i Tyresö fick Margareta höra talas om den lilla sommarstugan som då var till salu och som nu är hennes konstnärsateljé.
– Jag köpte den direkt för mina egna skådespelarpengar. Hit kunde vi sedan fly undan den värsta värmen i Kalifornien om somrarna och här kunde vi bo när jag hade mina utställningar i Sverige. Man kan nästan säga att vi då och då bytte lyxlivet i Amerika mot torparlivet i Sverige. Det var en lisa för själen att komma hit och njuta av varma sommarregn i den svenska grönskan. Där växer apelsin- och citronträd. Här växer björk och gran. Det är två skilda världar.

Med en egen framgångsrik konstnärskarriär, en framgångsrik affärsman vid sin sida, tre begåvade barn, fyra hundar, två kattor, en liten ponny och fiskar simmandes i en damm vid en villa som då var värd minst 60 miljoner kronor i världens mest fashionabla kvarter blev Margareta mer än någonsin föremål för medias intresse. 

Förutom alla storslagna hemma-hos-reportage som hon ställde upp på arrangerade hon konserter i huset likaväl som hon lät kända och okända konstnärer ställa ut i galleriet Swedish Art. Alla hennes tillställningar lockade såväl kändisar som kungligheter. Svenska handelskammaren i Los Angeles prisade henne för att hon därigenom stärkte de kulturella relationerna mellan Sverige och Amerika 1994. Huset hann under deras tid vara med i ett stort antal filmer, tv-serier och musikvideos. Såväl Madonna som Pricilla Presley fotograferades där.

– Men allt är inte guld som glimmar, säger Margareta. Skallerormar som skorpioner hörde vardagen till precis som bränderna som så ofta bryter ut där. Min ateljé brann sex gånger. Två gånger blev vi till och med evakuerade på grund av brand. Första gången stoppade brandkåren elden. Andra gången stod Bengt med brandsprutan i poolen och lyckades hålla elden från huset. Himlen var svart av rök och eldkloten kom farande genom luften med våldsam styrka. Minst 350 hus brann ner till grunden i vårt område. Strax efteråt kom jordbävningen som fick vägarna att falla samman och efter det kom regnperioden. Då störtade alla hus som efter jordbävningen hade blivit hängande ut över branterna.

Den sista branden förstörde en stor del av familjens hus. Och det som inte brandskadades blev förstört av vatten. Samtidigt började Bengts affärer gå sämre. I samband med en shippingaffär blev det upplopp på en båt någonstans mellan Kina och Ryssland varpå hela imperiet brakade samman. Familjens konton tömdes av myndigheterna och de förlorade allt.
– Om jag skriver färdigt mina memoarer någon gång så vet jag precis vad boken ska heta. Från koja till slott till koja. Det är arbetsnamnet. Så här efteråt känns det mest som en dröm alltsammans. 
När familjen återvände till Sverige efter 25 år tog de sin tillflykt till sommarstugan i Tyresö. Den var Margaretas enskilda egendom och det enda som undgick konkursen. Här förvarar hon numera en del av möblerna från Malibu Beach liksom dörren till vinkällaren som hon lyckades skeppa hem. För övrigt präglas inredningen av vackra furugolv med trasmattor och kurbitsblommiga allmogeskåp. Vardagsrummet eller konstnärsateljén är överfull av målningar och skulpturer som bara väntar på att få ställas ut.
- Jag ställer bara ut några gånger per år numera, säger Margareta som för några år sedan debuterade som författare till bland annat en intervjubok med kvinnor om sex efter sextio.
– Jag tyckte att det behövdes en sådan bok. Men jag är fortfarande en blyg tjej från Norrland så det är knappt att jag vågar läsa den själv.

Bengt blev i allt väsentligt kvar i USA varpå äktenskapet slutade med skilsmässa 2000. Men vänskapen består och just den här dagen är han på besök i Stockholm och bor hos henne. Hanna är tvåbarnsmamma och konstnär i Stockholm. Emma bor i San Fransisco och Josefina i New York.
– Det är förfärligt tråkigt att de bor så långt bort, säger Margareta. Det är vårt eget fel. De talar perfekt svenska men är ju födda där. Men vi talas vid i telefon nästan varje dag.

I våras var Margareta gäst i tv-programmet Go´kväll. Annars gör hon inte så många framträdanden numera. "Stjärnorna på slottet" lockar och om hon hade bott kvar vid Malibu Beach så hade hon antagligen varit en av Hollywoodfruarna idag.
– Jag har till och med tagit sånglektioner för Set Riggs som är gift med en av fruarna. Jag hade tänkt satsa på en artistkarriär i Amerika och ville finslipa rösten. Han ansågs redan då vara den bäste sångpedagogen av alla.

Margareta följer serien Hollywoodfruar med stort intresse och hade gärna varit med, visar det sig. Fast hon känner inte riktigt igen sig. Malibu Beach är dessutom snäppet bättre än Hollywood, påpekar hon.
– Fast de är ju så fåniga allihop med sina tofsar, botox och hysteriska utbrott. Galnast var väl Anna Anka. Men hon var väldigt duktig på att dansa. Jag såg henne i Let´s Dance från Norge.
Om svenska Let´s Dance skulle höra av sig till Margareta antagligen ställa upp, visar det sig.
– Jag skulle nog bli den äldsta deltagaren någonsin, skrattar hon. Men jag skulle i varje fall försöka med risk för att fötterna skulle trilla av…
Av: Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

Anders Berglund

Hemmets Journal

Nr 51, 1992

Serie: I nöd och lust

Populäre schlagerdirigenten Anders Berglund träffade sin älskade Birgitta redan i tonåren.

Jag tjatade och tjatade och till slut blev hon min!

Han har kallats "Sveriges mest kända baksida" - dirigenten och arrangören Anders Berglund, välkänd från bland annat 11 schlagerfestivaler. 

Privat är han gift med Birgitta och har så varit i 22 år. 

Deras äktenskap har överlevt oräkneliga turnéer och sena konsertkvällar. 

Hur det har gått till berättar de för HJ:s Monica Antonsson. 

Allas Veckotidnin
Nr 52-1, 2002

Anders och Christel

Vi möttes bland molnen och har inte landat ännu!

Jag glömmer aldrig den 11 september då Christel var ombord på flyget mot New York...

Kärlek, champagne och resor till varma, exotiska länder går som en röd tråd genom Christel och Anders Berglunds liv tillsammans.

– Det är väldigt roligt att vara gift med Anders, säger Christel på klingande skånska. Vi busar och skrattar tillsammans varje dag. Man kan gott säga, att vi jobbar på att ha så roligt som möjligt.

Anders låter förstå att temperamentet är det heller inget fel på. De ryker ihop ibland - på ett positivt sätt - vilket visar att förhållandet är dynamiskt.
– Christel är dessutom otroligt duktig på att laga mat. 

De träffades ombord på SAS flygning till New York våren 1999. Christel är flygvärdinna, så de hade setts förr. Hon hälsade honom välkommen åter och han slog sig ner i business class. Under den 8,5 timmar långa flygningen hann de prata en hel del. Det är därför ingen överdrift att kärleken slog till på 10 000 meters höjd.
- Jag tog reda på var besättningen skulle övernatta och for till mitt hotell, säger Anders som ringde och bjöd Christel på middag. Hon blev inte särskilt förvånad.
– Jag kände på mig att han skulle höra av sig, säger hon.

De sågs på tu man hand och upptäckte gemensamma intressen som humor, matlagning och resor.
– Att resa är att leva för mig, säger Christel. Och Anders håller med. Det är samma sak för honom. Tillsammans vill de resa ofta och samla på sig upplevelser.
Anders var emellertid gift och hemma väntade familjen. Efter månader av grubblerier, då de bara hade sporadisk kontakt via e-post, tog han steget fullt ut och följde sitt hjärta.
– Det kändes så rätt, säger han. Och jag har inte ångrat mig en enda sekund. Det hade naturligtvis varit enklast att gå kvar i det gamla och hoppas på att känslorna skulle vakna till liv. Dessvärre fungerar det inte. Och inte är det rätt heller mot någon av parterna. Blir man träffad av kärleken, har man helt enkelt inget val.

Skilsmässan blev smärtsam. Speciellt som jul och nyår stod för dörren. När Christel fick veta, att hon skulle tjänstgöra på en flygning till Bangkok över millenniumskiftet, valde Anders att följa med. På så sätt kom de tillfälligt bort från all turbulens här hemma.

– Vi bokade bord hemifrån på lyxhotellet Shangri-La, där vi väntade in det nya millenniet. Det var sommarvarmt i den tropiska trädgården och väldigt romantiskt. 

Vi åt en fantastisk buffé med mat från hela världen. Det var fest överallt omkring oss och vi följde nyårsfirandet världen över på en stor TV-skärm. Det började i Söderhavet och fortsatte i Japan, innan det var vår tur. Tolvslaget firade vi med champagne och lyckönskningar medan fyrverkerierna sprakade runt omkring oss. Då var det ännu sju timmar kvar till tolvslaget hemma i Sverige.

Resan blev avgörande för Christel och Anders. Väl hemma igen flyttade han hem till henne, medan de sökte efter en ny, gemensam våning. Strax därpå var nyheten om deras kärlekssaga förstanyhet på löpsedlarna.
– Jag försökte vara så ärlig som möjligt. Det gick rätt bra. Vi kände oss aldrig särskilt misshandlade av tidningarna.

Några månader senare mötte de våren i Paris.
– Vi drog oss upp mot Montmartre en kväll efter en god middag, säger Christel. På en bar vid Place du Tertre ville Anders plötsligt beställa in champagne. Jag kunde inte begripa, varför vi skulle dricka en hel flaska champagne mitt i natten men Anders hade en plan. Plötsligt friade han och jag sa ja direkt. Jag vill vara gift. Ska jag leva och bo ihop med någon, är det ett sätt att visa omvärlden, att man äntligen har bestämt sig.
– Vi hade ju pratat lite om det innan, säger Anders som var rätt säker på vilket svar han skulle få. Vi bestämde oss för att vänta med bröllopet ett år av hänsyn till familjen. Av samma skäl fick Christel ett halsband av silver som förlovningspresent. Ringarna väntade vi med till dagen före bröllopet. 

De firade sin andra nyårsafton i ett vintrigt New York. Dagen innan, när planet skulle landa, var det emellertid snöstorm, så alla flygplatser stängda.
– Vi fick gå till Montreal i Canada för att vänta ut ovädret. Därför kom vi till New York först på nyårsaftonen. Kvällen firade vi hemma hos Renée Lundholm, som är chef för Svenska Handelskammaren i New York, i Greenwich, Connecticut. Vi hade fantastiskt trevligt tillsammans med ett stort antal svenskamerikaner, god mat, champagne och dans. Julgranen i deras hus var definitivt större än vi skulle ha haft hemma i Sverige.

Brudgum i gips

Så kom våren 2001 och det blev dags för bröllop. Christel och Anders valde att gifta sig på Färna Herrgård, med rötter i 1700-talets Skinnskatteberg, som ingen av dem har någon anknytning till. Anders skrev ingångsmarschen ”Bröllopet på Färna” med text av Thure Rangström som Jill Johansen sjöng.
– Jag hade tyvärr halkat i en regnvåt trappa i Tokyo några veckor tidigare och slitit av ledbandet i ena foten, säger han. Det var lite snöpligt att behöva halta med gipsat ben och kryckor längs altargången. Romantiken var det emellertid inget fel på. Vi bekräftade vår kärlek mot omvärlden.

När Christels Boing 767 lyfte mot New York den 11 september, kunde ännu ingen ana vad som var i görningen. Någon timma senare kraschade två kapade flygplan in i Word Trade Center i New York. Ett tredje flög rakt in i Pentagon, Washington, och ett fjärde störtade i Pennsylvania. Hemma i Stockholm följde en orolig Anders dramat på TV.
– Vi var försenade från Arlanda och hade bara hunnit till Grönland, när vi fick information om vad som hänt, säger Christel. Dessbättre hade vi tillräckligt med bränsle ombord för att kunna vända. Vi är tränade för nödläge, så vi koncentrerade oss på att få hem planet och passagerarna utan att avslöja hur allvarligt läget var. Vi fick veta, att terroristerna var araber och kunde snabbt konstatera, att vi inte tycktes ha några ombord. Anders blev uppringd och lugnad av SAS som har en bra organisation för sådant.

Händelsen förändrade Christels jobb. Besättningen har numera inga vassa föremål alls ombord och kan bara med svårighet skära upp en tårta. Cockpit har försetts med specialdörrar som hålls låsta under hela flygningen. Christel har inga betänkligheter för att fortsätta flyga.  
– Varför skulle det hända just mitt plan, säger hon. Det kan ju lika gärna hända något i tunnelbanan. Numera tjänstgör jag bara 75 procent av en heltid. Allt för att få vara mer tillsammans med Anders. Vi försöker vara hemma samtidigt så mycket som möjligt. Då lagar vi god mat och har roligt. Det är viktigt för oss att leva samma liv. Andra par lever ofta var sitt liv och så vill vi inte ha det.  
En månad senare blev de rånade på en resa i Frankrike. Anders stod och tankade bilen i Nice, när två rånare på motorcykel plötsligt slet upp passagerardörren, där Christel satt, och knyckte handväskan med kamera, mobiltelefon och plastkort.
– Det gick på två sekunder! Som tur var hade Anders våra kontanter. Pass och biljetter hade vi lämnat på hotellet.

Vit limousine och champagne

Förra nyårsaftonen firade Christel och Anders på legendariska Raffles Hotel i Singapore, ett lyxhotell med idel sviter i prisklassen 600-6000 dollar, enligt reklamen.
– Det var god mat och dans förstås, innan tolvslaget firades med champagne. Sedan reste vi jorden runt en månad. Singapore var bara första anhalten. 

När Christel någon månad senare fyllde 40, skrev Anders ett mail från sin dator till hennes.
– Jag ombads festklädd gå ner på gatan kl 18.15. Där väntade en vit limousine och i den satt min bror från Skanör med en flaska champagne. Limousinen tog oss till en restaurang, där ett 40-tal gäster väntade. Anders hade hittat mina gamla adressböcker, ring runt och bjudit in gamla kompisar. De kom hitresandes från Malmö, Göteborg och New York.  

Var Christel och Anders ska skåla in år 2003, vet de i skrivande stund inte ens själva. Hon ska jobba och det är upp till SAS var hon hamnar. Anders tänker emellertid hänga med. Några veckor senare bär det till ön Peque i Västindien, där goda vänner driver ett hotell.
– Då tar vi semester, säger Anders. Den årstiden händer det inte mycket i min bransch. Dessutom är det vinter och kallt här hemma. Då är det särskilt skönt att få åka bort.
Monica Antonsson

 __________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 29, 2004

Serie: Sommargästen

Anders och Christel älskar sitt flytande sommarparadis

Ute på havet är det bara vi och kärleken

När Anders och Christel första gången möttes var det på ett flygplan 10 000 meter över Atlanten. 

Numera föredrar de att färdas betydligt närmare vattenytan.

Ombord på motorseglaren "Desideria" njuter de två av sommaren och av varandra. 

Christel och Anders Berglund njuter av sommaren i Stockholms skärgård. Efter en vår och försommar fylld av jobb kopplar de av ombord på sin finskbyggda Nauticat 33 vid namn Desideria, en 33 fot lång och rymlig motorseglare utrustad med allt som behövs av bekvämligheter. De njuter av naturen och ägnar sig åt varandra men hälsar även på goda vänner som också tillbringar sommaren i skärgården.

– Jag har hållit på med båtar, sedan jag var liten, säger Anders. Mina föräldrar hade sommarställe först på Mjölkö vid Vaxholm och sedan på Värmdö. Vi mer eller mindre bodde i skärgården från det att skolan slutade om våren, tills den började igen på hösten.
Som vuxen har Anders haft ett antal båtar av olika storlekar och modeller. Drömmen har ändå alltid varit en båt som Desideria. 
– Vi hade ett band i skolan på 60-talet och när vi vid ett tillfälle skulle ha nya högtalare, var det en av grabbarna som kände radiohandlaren i Bagarmossen. Han skulle hjälpa oss med högtalarna, så vi åkte dit. Där upptäckte jag, att han konstruerade båtar också. Han hade redan då ritat grundskrovet till den här båten som i dag är en klassiker.

Båtfärd på land

För några år sedan började Anders söka efter en båt som Desideria. Han fann henne i Italien. Ägaren var en svensk som ville byta till en större modell, så Anders for ner för att titta på båten. Han blev förälskad, räknade på priset och slog till. Problemet var bara, hur han skulle få med sig båten från Adriatiska havet hem till Stockholm.
– Visst var det en stor investering, säger han. Men så fick jag också exakt, vad jag ville ha. Desideria är både stabil och sjösäker. Men jag hade inte tid att segla henne hem. Vi löste problemet med en tysk trailer. Mitt i vintern när det var snö och is, på självaste Luciadagen 1998, kom den inrullandes med båten till ett varv i Gustavsberg.

Desideria ligger numera i en hamn på Värmdö, där det finns pumpar som håller vattnet i rörelse. Där kan båtarna följaktligen ligga i sjön året om. Det betyder att säsongen till sjöss blir betydligt längre än om båten ska sjösättas och tas upp igen varje år.  

– Vi brukar ta vår första skärgårdstur vid påsk. Sedan sticker vi ut med jämna mellanrum hela året, tills isen har lagt sig. Sista turen förra året gjorde jag till Sandhamn strax före jul tillsammans med en kompis. Vi lade till i hamnen och lagade själva vår mat ombord.

Mycket att göra

Att Desideria är en motorseglare betyder att hon är både motorbåt och segelbåt på samma gång. Det har Christel och Anders haft glädje av vid åtminstone ett tillfälle, när motorn krånglade. Det var bara att hissa segel och fara hem.

Eftersom båten har glasfiberskrov, kräver den inte särskilt mycket underhåll. Men hon har gott om inredningsdetaljer av trä ovanför vattenytan, så det är mycket att göra ändå. Det är en trevlig sysselsättning, tycker Anders som dessutom gärna mekar med motorn.    
– Vi bor bara 20 minuters bilväg från båten. Därför kan vi dra iväg ut i skärgården hur lätt som helst, om vi känner för det. Ofta far vi iväg för att vädret är fint. Men man står inomhus och kör, så vi är inte särskilt väderberoende.

När Christel och Anders träffades på en SAS-flygning till New York våren 1999, hade hon ingen erfarenhet alls av båtar och skärgårdsliv. Som flygvärdinna med titeln steward ombord på SAS långlinjer till Amerika och Asien har hon mest hållit sig ovan molnen. Hon var emellertid inte sen att ta chansen att lära sig ett och annat om båtlivet och nu navigerar hon hur bra som helst mellan grynnorna. 
– Vi har sjökortet i vår bärbara dator och kopplar ihop den med så kallad GPS. Den hjälper oss att navigera och se var vi är, säger Anders. Det är särskilt kul för Christel som är från inlandet och aldrig har hållit på med båtar. Hon trivs och har verkligen anammat det här.
Christel instämmer. Av någon underlig anledning har hon alltid känt sig dragen till havet.

Mästare på mat

– Och ändå var Danmarksfärjan min enda erfarenhet av båtar, när jag träffade Anders. Han har varit en god läromästare, så nu klarar jag mig på egen hand, om jag måste. Men det är många sysslor ombord, speciellt när det är dåligt väder, som kräver att man är två. Numera är vi så samspelta, Anders och jag, att vi vet precis vad var och en ska göra. Dessutom har vi tränat livräddning, om olyckan skulle vara framme.

Christel och Anders lägger oftast ut från bryggan med kort varsel och styr båten dit näsan pekar. De lägger till i någon vik, tar en drink, lagar mat och njuter av livet. Alla bekvämligheter som varmvatten, spis, ugn och kylskåp finns ombord.
– Det är inte obekvämt, säger Anders. Det är bara lite mindre gott om plats än på land. Man måste hela tiden tänka på var man lägger saker och ting. Men det är ju Christel van vid från sitt jobb, så det fungerar hur bra som helst.

Anders berättar om ljuvliga gormetmiddagar på tu man hand ute till sjöss. Det finns ingen anledning att äta sämre mat ombord än hemma i stan, tycker de.
– Christel är en mästare i matlagning! Då och då bjuder vi till och med goda vänner på middag ombord. Vi hämtar dem vid en brygga någonstans och åker iväg till någon trevlig vik, där vi äter gott och har trevligt. Sedan kör vi tillbaka till bryggan och lämnar av dem igen. 
Desideria är som en sommarstuga fast mindre och med vatten runt omkring. Ombord finns kök med matplats, en generöst tilltagen styrhytt, förruff, akterruff och toalett. Det är möjligen duschmöjligheten som är något begränsad. Emellertid finns det oftast trevliga friluftsbad i närheten. 
– Från och med midsommar brukar det ju vara rätt varmt i vattnet också, säger Anders. Och efter ett kvällsdopp sover man jättegott.

For till Vietnam

Det händer att Christel och Anders styr sin båt ut till havsbandet och den åländska skärgården. Några långsemestrar till sjöss blir det emellertid inte. Längre ledigheter får anstå tills i januari. Då är det lugnt i musikbranschen, så då kan Anders följa sin Christel till fjärran avlägsna länder, där det är varmt och exotiskt. Senast besökte de Vietnam och sitt lilla fadderbarn Khanh Le från Ben Tre, söder om staden Ho Chi Minh City som under Vietnamkrigets dagar hette Saigon.
– Khanh Le är drygt fyra år gammal och bor i en av SOS barnbyar, säger Anders. Vi fick välja kön, ålder och land. Det är tre år sedan nu. Tack vare barnbyn och vår ringa insats på ett par hundralappar i månaden kommer Khanh Le att få ett drägligt liv.

Anders berättar att den lille pojken var blyg först. För en liten kille på fyra år är det inte så lätt att förstå det där med fadderföräldrar. 
– Det var fantastiskt att träffa honom, säger Anders. Han blev förtjust över leksaksplanet vi hade med oss. För att inte tala om ritblocket och färgpennorna. Han sjöng en vietnamesisk barnvisa för oss och jag sjöng ”Ekorren satt i granen” för honom. Vi fick till och med varsin kram. Dessutom fick vi se landet. Vietnam är fantastiskt fint. Dessutom var maten bra och det mesta billigt. Det var verkligen ett äventyr som vi rekommenderar.  

Christel och Anders har bestämt sig för att hålla kontakten med Khanh Le. De skriver brev till honom regelbundet och får brev tillbaka med rapporter, om hur han artar sig.
– Vi ska besöka honom igen och försöka stötta honom på hans väg mot vuxenlivet, säger Anders som själv har två vuxna barn här hemma samt barnbarnet Fabian.
– Vi har just varit en tur till Paris med honom. Han ville så gärna gå på Disneyworld.

En späckad höst

Sånt är trevligt att tänka på, när sommarsolen skiner och båten guppar i viken, där de har lagt till. Det är tid för vila, rekreation, lugn och ro för Anders som laddar upp inför en hektisk höst med konsertturnén Stjärnklart som är skräddarsydd för företag. I september fyller dessutom Putte Wickman 80 år, vilket ska firas med en konsert i Stockholms konserthus som Anders producerar.
– Det ska bli jätteroligt! Speciellt som publiktillströmningen är så god. Biljetterna sålde slut på tre timmar. Vi bestämde oss för att genomföra en extra konsert men på bara en timma var även de biljetterna slut. 
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Sommargott:
Stekta strömmingsfiléer med persilja emellan med potatismos och lingonsylt är en favorit i skärgården. Helst ska man fiska upp dem själv också. Annars kan man ofta köpa strömming av någon fiskare. En kall pilsner och en snaps till är heller inte fel. Mer kan man egentligen inte önska sig. 

 _________________________________________________________________________________

Svensk Damtidning
Nr 23, 2013

Anders Berglund och hans Christel laddar batterierna i Spanien

"Här är det underbart för både kropp och själ"

Först power walk - sedan frukost
 

Solkustens pärla, den lilla staden Nerja på Costa del Sol, är ingenting för latmaskar och folk som saknar bil. Hur vackert det än är så är mördarbackarna många, långa och branta. 

Från stränderna vid Medelhavet reser sig klipporna upp mot Almijarabergen och Sierra Nevada några mil bort. 

Urbanisationerna breder inte bara ut sig på avsatserna, de närmast klättar längs klippväggarna också.

Allra högst ligger San Juan de Capistrano, ett bostadsområde med vita hus, vajande palmer och ett stort poolområde. 

Här bor Christel och Anders Berglund på deltid sedan några år. Två hopbyggda radhus har gett dem en yta stor nog för både bostad och studio i vilken Anders arbetar lika bra som hemma.

– Som kompositör spelar det ju ingen roll var man befinner sig, säger Anders där han sitter i arbetsrummet bland instrument, datorer och stora bildskärmar. Det är här han skriver sina arrangemang för Sveriges Radios symfoniorkester - bland annat till en konsert med Carola i Berwaldhallen i september - men även ny musik till en än så länge hemlig musikal.

– Förr var det lite si och så med internet här nere. Nu har vi fått ett nytt system som är nästan lika bra som det vi har hemma. Därför åker vi ner så ofta vi kan och minst en gång i månaden.

Anders har just kommit ner från ett kallt och regnigt Stockholm. Christel har varit här några dagar. Som flygvärdinna på SAS med tjänstgöring på långlinjerna till New York och Chicago har hon ofta längre sammanhålla ledigheter. 

För hennes del blir det nio dagar i Nerja den här gången. Anders får nöja sig med fem.
– Vi lämnar bilen på långtidsparkeringen vid flygplatsen i Malaga när vi åker hem och hämtar den igen när vi kommer ner. Det är väldigt behändigt allting.

Det var på en flygning till New York 1999 som 

Christel och Anders träffades. Hon var i tjänst och hälsade honom välkommen ombord. Han tog reda på var hon skulle bo och bjöd på lunch nästa dag. Man kan gott säga att kärleken slog till på 10 000 meters höjd och på den vägen är det. De gifte sig, skaffade båt och spenderade sina somrar i Stockholms skärgård. I samband med en resa till Vietnamn tog de sig dessutom fadderbarnet Khanh Le.

– Han var bara fyra år då och hade turen att få bo i en av SOS barnbyar. Idag har vi tre. Vi fick ett samtal för några år sedan om att hans äldre tvillingsystrar My Trang Le och Huyen Le hade kommit till byn med sin mormor. Mamman kunde inte ta hand om dem heller. Vi ställde självklart upp så att de fick stanna i barnbyn.  

Fadderbarnen är tonåringar nu och måste snart stå på egna ben. Hur det ska gå till återstår att se men Christel och Anders håller kontakten och åker dit vartannat år.
– Till jul och nyår är det nog dags igen.

Lusten att resa har alltså inte mattats av sedan de köpte huset i Nerja. Kärlek, champagne och resor till varma exotiska länder har alltid gått som en röd tråd genom deras liv.
– Fast nu får vi kanske ta bort det där med champagnen, säger Christel. Mousserande vitt vin heter ju Cava här i Spanien. 
– Och båten är till salu, säger Anders. Det är en Nauticat 33 byggd i Finland, en motorbåt som går att segla med, som nu ligger ensam och övergiven på en marina i Stockholm. Det beror faktiskt på att vi köpte det här huset. Somrarna i Stockholms skärgård hade sin tid helt enkelt. Nu är det Nerja som gäller. 

Christel och Anders hade länge sökt efter ett andra boende utomlands när de hittade huset i San Juan.
– Vi hade åkt runt i Florida och letat. Vi hade sökt efter ett lämpligt hus i både Spanien, Italien och Frankrike utan att fastna för något. Våren 2010 flög vi ner till Alicante och hyrde bil för att göra ännu en rekognoseringsresa.
De körde söderut längs hela Costa Blanca och därefter västerut längs Costa del Sol tills de vände om i La Duquesa strax bortom Estepona.   
– Vi hade haft kontakt med Christina Schollin som tyckte att vi borde titta lite närmare på Nerja där hon och hennes man Hans Wahlgren har sin plats i solen. Så vi avsatte några dagar för Nerja som sista anhalt på resan. Vi tog in på ett hotell och åkte hem till Christina som ville bjuda oss på lunch. Som av en händelse hade hon även bjudit sin mäklare.

Mäklaren tog Christel och Anders på en rundtur i Nerja som de fann vara mer genuint spansk än till exempel Marbella och de andra turistorterna väster om Malaga.
– Vi fastnade för San Juan de Capistrano trots att det ligger så högt eller kanske just därför. Vi har ju bil, som sagt, och dessutom finns en lokalbuss som en gång i timman tar sig hit upp.
Christel och Anders lade bud på några hus och åkte hem. En tid senare for Anders ner igen för att titta närmare på ytterligare objekt.
– Det råkade bli så att jag i en paus mellan visningarna tog en promenad i området och råkade få syn på det här huset som var till salu. Det framgick av en skylt bakom järngrinden. Jag skrev upp telefonnumret, bad mäklaren kolla upp det hela och for hem igen. Några dagar senare fick jag ett mail med texten ”Kom ner, titta och köp” och det gjorde vi.

Anders berättar att huset som ägdes av engelsmän var övermöblerat, gammalmodigt och fullt med plastblommor.
– Men så kom vi ut på den 40 kvadratmeter stora terrassen som har en utsikt på 180 grader Medelhav. Därmed var saken klar. Det var ingen tvekan, sa vi till varandra. Det är här vi ska bo.
Sedan dess har det mesta av det gamla möblemanget och säckvis med plastblommor gått i soporna. Huset har målats om och nya möbler har införskaffats. Sakta men säkert har Christel och Anders gjort huset till sitt.
– Det har fortfarande spansk karaktär, säger Anders. Det är ju det vi gillar med att bo här i Nerja.
Christel och Anders tar varje morgon bilen till Playa Playazo för att ta en rejäl ”power walk” längs den kilometerlånga stranden.
– Sedan åker vi hem och äter frukost.

När Anders jobbar i studion har Christel fullt upp med sitt. Det är bland annat hon som sköter blommorna i krukorna på terrassen som tack vare en timer hemifrån får vatten även när huset står tomt.
– Solen och luften här i Nerja gör åtminstone mig väldigt gott, säger Christel. Och så är det så välgörande tyst här. Hit upp hörs inga bilar.
Anders påpekar att huset är andningshål i deras annars rätt stressiga tillvaro.
– Det är här vi laddar batterierna. Så fort man kommer hit så går man ner i varv och anpassar sig till det spanska sättet att leva. Här är det ingen som jagar tiden som vi gör hemma. Det är underbart för både kropp och själ. Man pysslar och donar lite som man vill. I dag har jag till exempel målat räckena på balkongen. De slits ju men med lite färg så blir det snart fräscht igen.
– Och så frekventerar vi Nerjas närmare 300 restauranger. Det kommer att ta ett tag att äta sig igenom dem. Men vi har några favoriter som vi ständigt återkommer till, som till exempel restaurang Sevillano nere i stan och Jose Cruz på Playa Burriana.

Ett och annat speltillfälle har till och med öppnat sig för Anders. Som när Robert Wells höll konsert i Mijas i våras. Christel och Anders satt i publiken men på scenen stod två keyboards och då blev det förstås som det blev.
– Robban och jag jammade loss i en låt, skrattar Anders. Det brukar bli lite bus när musiker möts. Det brukar vara kul för publiken också med lite överraskningar.  
För en tid sedan skulle sångerskan Monica Silverstrand underhålla Handelsbankens kunder på en fest i Marbella. Anders och gitarristen Lasse Jonsson, känd från bland annat Badrock, Stjärnklart och Rhapsody in Rock och som inspirerad av Christel och Anders numera har ett hus i byn Iznate några kilometer från Nerja, tyckte inte att hon skulle behöva sjunga till inspelade musikbakgrunder.
– Vi åkte helt enkelt dit och kompade Monica, säger Anders. Så nu har vi lagt grunden till ”Kustbandet del Sol”. Återstår att se om det blir något mer av det. Helt omöjligt är det ju inte...  
Monica Antonsson