Anna Jansson mamma till Maria Wern...

Allas Veckotidning

Nr 40, 2008

Gotland

Succéförfattaren Anna Jansson

har funnit kärleken igen efter makens tragiska död

När han klev in i bilen sa det klick direkt

Anna Janssons roman "Främmande fågen" går just nu som serie i TV4.

I böckernas värld styr hon över andras liv och öden. Men sitt eget öde kunde hon inte styra. 

Den författande sjuksköterskans känslor har verkligen åkt upp och ner i livets hiss den senaste tiden. 

- Sorgen är kärlekens pris.
Så säger deckardrottningen Anna Jansson, 50, som i april förra året förlorade maken Sören efter en hjärtoperation och 25 lyckliga år tillsammans. Några månader senare flyttade de tre barnen åt olika håll på grund av respektive studier. Och då maken hade varit en samlare av stora mått, fick Anna hur mycket som helst att röja upp.

– Min man hade två stora lador fulla av veteranbilar, båtar, maskiner och all sköns bra-ha-grejor, sådant som han kunde hantera men som saknade värde för mig.

Jag fick många nya erfarenheter. När någon dör, förfaller exempelvis alla försäkringar. Jag blev därför tvungen att gå med i såväl Jaguarklubben som Motorcykelhistoriska klubben för att kunna försäkra alla fordon, innan de gick till försäljning. 

Anna köpte sig en röd pick-up och körde 68 lass till tippen, innan allt var klart. Ändå hann hon under året ge ut inte mindre än åtta barnböcker, en etikhandbok och en kriminalroman. Efter många års planering fick hon också uppleva filmatiseringen av romanen "Främmande fågel" med Eva Röse i huvudrollen som kriminalinspektör Maria Wern. Hennes snälle bror Roland ställde dessutom upp och lärde henne allt sånt som maken tidigare hade gjort från att fylla olja i bilen till att åtgärda stopp i avloppet i tvättstugan.

Ny kärlek
– Någon gång på hösten blev jag bjuden på ett 50-årskalas, säger Anna. Jag hade verkligen ingen lust att träffa folk men bestämde mig ändå för att gå. Dessutom lovade jag plocka upp en kille längs vägen. När han klev in i bilen, sa det klick direkt. Han såg jättetrevlig ut med bruna, varma ögon och ett underbart skratt.

Mannen visade sig vara Erik Ström, 43, psykolog vid beroendecentrum i Örebro och ensamstående pappa med tre barn varav två på gymnasiet och ett på elva år. Efteråt skjutsade hon hem honom igen. De bytte mailadresser och kom överens om att brevväxla.  

- Efter en tid dristade vi oss till att plocka svamp tillsammans, säger Anna som ganska snart insåg, att hon nog borde informera sin svärmor.

– Jag var oerhört nervös för vad hon skulle säga. Som mamma till Sören hade hon trots allt varit min svärmor i 25 år. Hon överraskade mig med att bli glad. "Åh, så underbart! När får jag träffa honom?" Jag blev så lättad, att jag började gråta. Det var så stort och generöst av henne. I den stunden kom vi varandra så nära. Hon vill mig verkligen bara väl.

Anna och Erik blev ett par. De bestämde sig för att inte kliva in i varandras gamla liv utan starta på nytt tillsammans.
– Vi köpte ett radhus med rosenträdgård i Björkhaga i Örebro, säger Anna. Vi valde dessutom att skaffa nytt bohag och köpte alltihop på blocket för bara 25 000 kronor. Vi har kört kors och tvärs över hela Örebro och hämtat saker. 

Anna har behållit sitt gamla hus i Vintrosa. Där bor hon med barnen, när de någon gång är hemma. Hon åker dessutom dit varje dag för att få skrivarro. Visst saknar hon Sören ibland och det liv de hade tillsammans. Det hindrar inte, att hon samtidigt är förälskad och mycket lycklig med Erik. Hon vågar älska, säger hon, just för att hon var så lycklig även med Sören och inte på något sätt är sårad och sargad.
– Det är ingen självklarhet att våga, konstaterar hon. Att våga älska är samtidigt att riskera en förlust. Men man måste ju. Annars är man förlorad redan från början. Kärleken är trots allt livets mening. Sören finns i Vitrosa i allt han har gjort och sagt. Inte minst i barnen. Han skulle ha unnat mig det här som jag skulle ha unnat honom detsamma. Jag känner mig faktiskt värd att få bli älskad. 

Det lyser om Anna, när hon berättar om Erik, kärleken och familjen som nu plötsligt består av sex barn som alla gillar varandra. Att kriminalromanen "Inte ens det förflutna" just har kommit ut och att ännu en kriminalroman just nu redigeras gör inte saken sämre. Likt "Främmande fågel" och en rad tidigare titlar handlar de alla om kriminalinspektör Maria Wern på Gotland. Det är ju där Anna har sina rötter. De är dessutom så djupa, att de kan spåras tillbaka till en strandridare som levde här på 1700-talet. På promenad genom Visby berättar hon frikostigt både sin historia och berättelsen om gubben Gottberg på Gotska Sandön som lurade in sjöfolk till stranden, där han högg ihjäl dem med yxa. Hon berättar dessutom en hel del om fängelsetornet Kajsarn, där till och med kungamördaren Anckarström satt inspärrad en gång. Hon kan sin ö och kommer aldrig att lämna den. Så har hon också en lägenhet i Visby. Föräldrarna bor fortfarande kvar i Klintehamn.

Solen på Gotland
– De träffades på 50-talet. Pappa hade TBC och var patient på Follingbo sanatorium. Mamma var sjuksköterska. De fick förstås inte umgås på det sättet, men sedan kom jag… 
Det var framför allt pappas mormor som tog hand om Anna de första åren.
– Från det att hon var 90 tills hon var 93, umgicks vi hela dagarna. Gammelmormor var dagsverkskärring och så stolt över sitt arbete, att hon skulle ha storknat över dagens pigdebatt. Att städa hos folk är ju skamligt nuförtiden. Men att vara rörmokare och rafsa runt i folks bajs är minsann inte skamligt. Om inte jag hade hållit lorten av herrskapet, så hade de inte klarat sig, brukade hon säga. Hon var stolt över att kunna hålla rent. Om man hade betalat städerskor som man betalar rörmokare, så hade vi haft ett annat Sverige i dag. Båda är trots allt hantverkare och inget annat.

Gammelmormor gick ur tiden, när Anna var åtta år. Det var ledsamt, men Anna visste, att det var, vad hon ville. Hon hade längtat länge efter maken, barnen och barnbarnen som dog av TBC. "Nu ska jag gå och lägga mig att sova middag", kunde hon säga. "Om jag inte vaknar, så är jag död."
– Hon var min sol, säger Anna. Hon älskade mig. Jag fick växa upp i hennes absoluta välvilja. Mycket av min syn på döden hänger ihop med henne och ibland finns hennes repliker med i mina böcker.

Anna tog sånglektioner, fick stipendier och funderade på att bli operasångerska. Den karriären kom emellertid av sig, när Anna började på sjuksköterskeskolan i Örebro.
– Det visade sig snart, att jag inte tålde att se blod. Jag svimmade så fort vi skulle vara med om en operation. Det var bara att krypa ut ur operationssalen, tvätta sig och sätta på nya, sterila kläder. Läkaren opererade åderbråck, minns jag. Det sprutade blod från små fontäner längs hela benet på patienten. Jag försökte att inte svimma. Det hjälpte inte. Jag tuppade av igen, fick kravla mig ut och börja om på nytt.

Misshandlad av sonen
Anna hamnade småningom på lungkliniken, där hon blivit kvar och fortfarande tjänstgör då och då. Hon har sett många människor dö men har oftast sluppit blod.  
– I den mån det förekommer blod på lungkliniken, så förekommer det i provrör, konstaterar hon. 

Anna träffade Sören 1983. De gifte sig, köpte hus och fick barnen Josefin, Johanna och Jonas som i dag är 23, 21 och 19 år gamla. Hon skrev sin första bok, när de hade vuxit upp, sedan hon träffat en 80-årig dam som hade blivit misshandlad av sin son
– Sonen hade schitsofreni. Det var mitt i psykädelreformen, då man bestämde sig för att stänga mentalsjukhusen och i stället skicka ut folk i eget boende. Kommunerna fick pengar av staten för att klara detta, men de gick oftast rakt in i det stora svarta hålet som brukar kallas underskott. Patienterna fick inget stöd. Det blev mödrar, systrar och makor som fick stötta sina barn, bröder och män. 

Patienterna var ofta utsvultna och smutsiga och levde i absolut misär. En tredjedel av dem tog sina liv.
Den 80-åriga kvinnan berättade om sitt liv och Anna kände, att hon måste göra något. Bättre än så kan vi i vårt samhälle, tänkte hon och skrev kriminalromanen "Stum sitter guden". Det var julen 1998 och hon var fyllda fyrtio år, när hon småningom debuterade. "Du får nog ta och begränsa din hobby", sa maken. "Det är hemskt dyrt med papper".
– Det fick han äta upp många gånger, skrattar Anna som i dag tillhör Anna den lyckliga lilla skara av kvinnliga deckarförfattare som det går så där omåttligt bra för. Förutom den nu aktuella kriminalromanen är hon aktuell med kortromanen "Klassåterträffen" som hon har skrivit direkt för Allas Veckotidning.
– Jag var faktiskt med om en sådan träff för något år sedan, säger hon. Det var fantastiskt. Det hade gått 30 år sedan vi sågs och somliga kände jag inte ens igen.

Hela ön i karantän

I mitten av september börjar dessutom serien "Främmande fågel" sändas i TV4. 
– Jag fick idén, när de första fallen av fågelinfluensan registrerades i Asien. Hur skulle det gå, om smittan drabbade Gotland? Jag spånade om det tillsammans med en kompis som är infektionsläkare. Tänk om viruset muterade, så att människor började smitta varandra! Vi kom fram till att det i bästa fall skulle bli en dödlighet på 4 procent. Vad har vi för beredskap för sånt? Skulle vårdpersonalen överhuvudtaget gå till jobbet?

Anna låter i romanen fågelinfluensan drabba Gotland i samband med Almedalsveckan, när såväl regeringen som oppositionens alla ledare finns på plats. Hela ön sätts i karantän, flyg- och båttrafik ställs in och kustbevakningen hindrar folk från att ta sig till fastlandet.
– Då uppstår förstås frågan, om regeringen ska få lämna ön. Detsamma gäller en liten sjuk pojke som bara kan botas, om han får komma till fastlandet. Ska man rädda honom och samtidigt riskera tiotusentals andra barns liv? Och vad gör man av 700-800 döda inom loppet av några veckor. Det var många praktiska frågor som plötsligt måste få svar. 

Det mesta tyder på att kriminalinspektör Maria Wern kommer att lösa problemet. Säkert kommer hon också att lösa bokens mordgåta. För en sådan finns naturligtvis med.
– Glöm inte kärleken, säger Anna. Det är precis som i verkliga livet. Ingen deckare utan kärlek. Maria Wern har faktiskt en liten fling med infektionsläkaren…
Monica Antonsson
 

 _________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 27, 2009

Författaren Anna Jansosn njuter inte bara av sommaren

Kärleken växer och mognar 

och det är underbart

I våras var det två år sedan Annas värld rasade samman. Hon och Sören hade fått 25 lyckliga år när han oväntat avled. 

Anna skriver fortfarande sina böcker i deras gamla hus. Men när Allas besöker henne där har hon en ny bostad och en ny man. Och hon älskar båda...

Det slutna rummets drama. Så beskriver Anna Jansson, 50, sin kortroman Klassåterträffen som Allas Veckotidning bjuder läsarna på nästa vecka. Med det menar hon att handlingen utspelar sig på en tämligen begränsad yta vilket är ett smart grepp i en spänningsroman.

– Väljer man en ö som Gotland kan man få problem, säger Anna där hon sitter bland blommorna i sitt inglasade uterum i villan i Vintrosa.

– På Gotland finns trots allt 65 000 bofasta invånare. Det är inte så avgränsat. Men det fungerade bra i "Främmande fågel" som handlade om att ön blivit drabbad av fågelinfluensa. Därmed fanns en möjlighet att hålla smittan borta från fastlandet.

Det är behändigare med en mindre ö som till exempel Gotska Sandön där det bara bor några tillsynsmän och där fjolårets roman "Inte ens det förflutna" utspelar sig.
– Dit kommer ständigt folk på besök. En del är ornitologer. Jag skickade dit ett gäng kvinnor från Försäkringskassan som skulle rehabiliteras. Det slutade med att någon tog livet av psykologen! En väl avgränsad plats är alltså att föredra. Annars måste det nog snöa, så att man kan se fotspår i snön som leder bort från brottsplatsen.

Inspiration till mord

Anna tycker om att lägga pussel och knåpa ihop intriger. Det märks. Hon gör noggrann research inför varje ny roman och har tre poliser till sin hjälp för att få såväl mord som utredning att verka trovärdig. Som sjuksköterska kan hon själv en hel del om medicin och har oftare än de flesta mött döden.
– Jag har skrivit flera böcker om etik, påpekar hon. Det är kanske inte precis morden som intresserar mig mest utan snarare de etiska frågorna kring det som händer.
Handlingen i Klassåterträffen utspelar sig på Tofta skjutfält på Gotland. Några före detta barndomsvänner har bjudit in till klassåterträff i en hyrd stuga samtidigt som militären genomför en övning och spärrar av hela området.

– Då sker ett mord, säger Anna. Och eftersom ingen kommer vare sig in eller ut förstår alla att mördaren finns mitt ibland dem.
Mer än så avslöjar inte Anna som lät sig inspireras av en egen klassåterträff för några år sedan.

– Det var fantastiskt! Det hade gått 30 år sedan vi sågs och somliga kände jag inte ens igen.

Anna visar runt i sin skrivarlya som tills för bara några år sedan var hennes hem. Här levde hon med maken Sören och de tre barnen i 25 lyckliga år tills han oväntat gick bort i samband med en hjärtoperation våren 2007. 

Anna ställdes inför en gigantisk uppgift när hon mitt i all sorg tvingades ägna sig åt att göra sig av med hans efterlämnade samlingar av allt från bra-ha-saker till allehanda maskiner och veteranbilar i två stora lador.

– Jag köpte en röd pick-up och körde 68 lass till tippen innan allt var klart. Men bilen har kommit väl till pass senare också. Det är alltid något av barnen som ska flytta. De pluggar på olika ställen, byter utbildningar och köper på sig möbler. Sedan hyr de möblerat någonstans och då blir möblerna stående här. 

Barnen är dubbelt så många numera. Efter bara något år mötte Anna kärleken på nytt i psykologen och trebarnspappan Erik Ström, 43. De slog sig så småningom ihop och köpte ett hus tillsammans i Björkhaga någon mil bort. Där lever de lyckliga nu medan barnen som kommer och går.
– Kärleken växer och mognar, konstaterar Anna. Det känns väldigt underbart faktiskt. 

Intresse som bär frukt

Hon bestämde sig för att behålla huset i Vintrosa. Dels för att barnen Josefin, Johanna och Jonas har sina rum här och dels för att hon behöver sin skrivarlya med lugn och ro. Här har hon också sin trädgård med stora, knotiga äppleträd. Här odlar hon både grönsaker som läkeväxter i pallkragar fyllda med ogräsfri jord.
– Jag är nog lite häxa, säger hon försiktigt. Och jag är väldigt intresserad av gammal folktro och hur de tänkte och gjorde förr.

Kryddor och örter växer dessutom så det knakar i en båtliknande stensättning med "mast" kring vilken en vit klematis slingrar sig. Sören anlade den för några år sedan inspirerad av de gotländska skeppssättningarna. Flodgrus fungerar som hav och brädor att gå på ligger som spångar över vattnet. 

Undra på att inspirationen flödar. Allra vackrast är det stora inglasade rummet där Anna trivs bäst omgiven av citron– och olivträd. I taket slingrar en vinranka vid namn "Bergslagens blå" vars druvor om somrarna hänger i klasar över rummet. Sorten är härdig så hon har även en utomhusodling.
– Vi får två skördar varje år och brukar göra vårt eget vin, säger Anna. De blå druvorna blir ett rött vin med smak av enbär. Det passar bäst till sangria. Äpplevinet blir bäst. Vi bjöd på det när Jonas tog studenten. Det fungerade alldeles utmärkt. Nu har jag fått en ny vinstock vars frukt mera liknar köpedruvor. Jag funderar på att leda in även den i glasrummet.

Skriver om historien

Annas skrivarflöde är det sannerligen inget fel på. Som regel ger hon ut minst ett par böcker
per år. 

I juni kommer romanen "Först när givaren är död" som utspelar sig på Roma Kungsgård och är den tionde i raden av romaner om polischefen Maria Wern i Visby.

– Vid Roma Kungsgård låg för länge sedan Alltinget, säger Anna. Man valde sin kung vilket innebär att Gotland var en demokrati långt före alla andra. 

På ön Birka i Mälaren fanns 700 personer på vikingatiden men på Gotland fanns 20 000. Här har man ittat minst 14 000 mynt och på ön i Mälaren mindre än 1000. Jag tror helt enkelt att historikerna underskattat Gotlands betydelse. Det är inte alls säkert att Birka låg i Mälaren. Birka kanske i själva verket var - Gotland!

I nya boken skriver Anna alltså om historien. Den är en kärleksroman, avslöjar hon, och handlar om två kvinnor som älskar samme man. Han dör och lämnar efter sig papper som tyder på att Birka låg i Roma. Och det är ett mysterium som en av kvinnorna bara måste lösa. 

En hemlighet

Anna avslöjar att även en elfte bok om Maria Wern ligger klar för utgivning på förlaget. Dess titel och handling är ännu en väl bevarad hemlighet.  
– Jag kommer att skriva om Maria Wern så länge hon talar till mig och så länge det ploppar upp historier om henne, säger Anna. 
Vinterns TV-serie "Främmande fågel" med Eva Röse i huvudrollen blev en stor framgång för Anna. Innan året är slut filmas nu hennes två första böcker och det finns ingen anledning att tro att det slutar med det. Hon har dessutom börjat skriva deckare för barn. Tre är redan inlämnade till förlaget för tryckning. 

Anna gör emellertid mer än så. När hon inte skriver far hon land och rike kring och håller föredrag om allt från åldringsvården och etikfrågor till sitt författarskap. Det är mixen som tilltalar henne. Hon bestämmer över sin arbetsdag och skräddarsyr sina föredrag för den grupp hon har framför sig.
– Jag lever det liv jag vill leva, konstaterar Anna. Jag har en underbar familj, de bästa vänner och ett fantastiskt jobb. Med tanke på att bara fyra procent av Sveriges författare kan leva på sitt skrivande kan det helt enkelt inte vara bättre. 

Bäst efter semestern

Sommar är detsamma som Gotland för Anna och i år har hon minst tre vistelser hos föräldrarna i Klintehamn inplanerade.  
– Vi får bo i deras båthus som är så stort att det räcker åt alla. Bästa tiden är augusti till september när de flesta turister har åkt hem. Då är Gotland som allra underbarast. Det är varmt i vattnet och det finns stränder med sand finkornig som sockerkakssmet.

Anna missar aldrig Romateatern som varje år spelar Shakespeare i Roma Kungsgård där det också finns en spännande örtagård med växter förknippade med Mariakulten. Ljugarn och Folhammars raukområde missar hon heller inte.
– Där är sanslöst underbart helt enkelt, säger Anna som också brukar signera böcker och se till att hon får sitt lystmäte av kultur. Hon gör utflykter med familjen, lyssnar till musik och ser den teater som erbjuds.

– Medeltidsveckan är ett måste! Då tar vi allihop på oss våra medeltidsdräkter och ger oss ut i vimlet. Vi har sytt och samlat på oss så många dräkter genom åren att vi kan låna ut till andra som inga har. Josefin har sytt en underbart vacker grön linneklänning åt sig. När Jonas var liten ville han helst vara pestråtta. Nu får han nöja sig med att vara munk eller spetälsk. Det är ett enda stort lajvande som slutar med att man går på tornerspel med eldshow. Det är verkligen magnifikt och bland det festligaste man kan vara med om.
Av Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson