Allas Veckotidning
Nr 28, 2004
Nr 28, 2004
Serien: Sommargästen
Sommargästen Martin Timell
Catarina står för idéerna och jag bygger dem
Martin Timell har naturligtvis byggt sin sommaridyll själv. Här i den underbara skärgården känner han sig stormrik.
Men det fanns en tid då familjen knappt hade mat för dagen.
Några minuter senare rusar vi fram över vattnet. Båten är så stark och sjövärdig, att han kallar den sin jeep på sjön. Snart skymtar Mjölkö och det silvergrå huset uppe på berget som är familjen Timells sommarnäste.
På bryggan möter hustru Catarina som ligger och solar och emellanåt tar sig ett dopp i det 22 grader varma vattnet. Sönerna Mathias, 16, och Fredrik, 15, försvinner iväg var och en till sitt.
Slog i 4000 spikar
Det är förstås Martin som har byggt badbryggan likaväl som den kombinerade sjöboden och bastun med tillhörande jacuzzi av cederträ. I det kan familjen bada utomhus, när det snöar, om de har lust. Det tar tre timmar från is till 40 graders värme, visar det sig. Och det är ingen tvekan om, att Martin har lagt ned mycken möda på jobbet. Grannarna på andra sidan fjärden pratar än om hammarslagen som liksom aldrig ville ta slut, när han drog i 4000 spik i bryggan.
– Jag älskar att snickra och har byggt allt här ute från soldäcket vid sjön till utedasset uppe på berget. Men det är Catarina som föder idéerna. Hon är väldigt vass på design.
I fem år, innan han blev TV-kändis, drev Martin byggfirma tillsammans med en kompis. Det gick bra, tills de blev lurade på en halv miljon kronor.
Slog i 4000 spikar
Det är förstås Martin som har byggt badbryggan likaväl som den kombinerade sjöboden och bastun med tillhörande jacuzzi av cederträ. I det kan familjen bada utomhus, när det snöar, om de har lust. Det tar tre timmar från is till 40 graders värme, visar det sig. Och det är ingen tvekan om, att Martin har lagt ned mycken möda på jobbet. Grannarna på andra sidan fjärden pratar än om hammarslagen som liksom aldrig ville ta slut, när han drog i 4000 spik i bryggan.
– Jag älskar att snickra och har byggt allt här ute från soldäcket vid sjön till utedasset uppe på berget. Men det är Catarina som föder idéerna. Hon är väldigt vass på design.
Kunden som vägrade betala valde att gå i konkurs, varpå Martin och kompanjonen stod där med en halv miljon i skulder. Inte mindre än fyra gånger stod han i tingsrätten på randen till personlig konkurs.
– Då gäller det att kunna prata, säger Martin som ägnade åren 1985 till 1991 åt att jobba ihop pengarna.
– Ibland var jag så nervös, att jag gick upp om nätterna och kräktes. Jag hade ju inga pengar till mat åt våra barn. Så jag vet, hur det är att sitta i skiten. Vi pratade om det härom kvällen, Catarina och jag, när vi satt här och tittade ut över vattnet efter ett nattligt bad. Rikare än så här kan man egentligen aldrig bli.
Nästan i höjd med huset viker vi av till höger. Där på en bergklack har Martin byggt en vindskyddad uteplats med staket runt omkring. Utsikten över fjärden och öarna runtomkring lämnar inget i övrigt att önska. Dessutom finns gasolvärmaren som gör det möjligt att sitta här även när sommaren är bister.
Familjen är nära
– Bortom fyren ligger Stockholm, säger Martin och pekar ut över vattnet. Och bakom den vita kåken där borta ligger Åkersberga. I de två röda husen på andra sidan fjärden bor min far och min bror och till vänster om segelbåten, hyr mina systrar ett sommarhus. Till vänster skymtar Saxarfjärden och åt andra hållet Furusundsleden.
Det är alltså här i skärgården som Martin har sina rötter, tack vare mormors bror som på tjugotalet köpte mark borta vid udden för tio öre kvadraten. Varenda sommar har han tillbringat här och allt fler familjemedlemmar har skaffat egna hus i trakten. Flaxenvik heter platsen som är en riktig familjeidyll.
– Det var där på gräsmattan som vi gifte oss sommaren 1990, säger Martin. Sedan satt vi där under bar himmel med våra hundra gäster och åt bröllopsmiddag.
Martin och Catarina träffades en kväll på Café Opera. Versionerna om vad han verkligen sa till henne där i baren går isär. ”Åh, vad du ser tråkig ut som bara står här och surar”, påstår hon att han sa. Själv minns han bara, att han bad henne se lite gladare ut. I vilket fall som helst så slog kärleken till och på den vägen är det.
Jag är en glad och inbiten exhibitionist
Sommarparadiset på Mjölkö hittade de för åtta, nio år sedan. Då hade de i flera år kört omkring med en motorbåt som sommarstuga och letat efter ett lämpligt hus. Plötsligt var stugan på berget till salu och eftersom priset var rimligt, slog de till direkt.
– Då gäller det att kunna prata, säger Martin som ägnade åren 1985 till 1991 åt att jobba ihop pengarna.
– Ibland var jag så nervös, att jag gick upp om nätterna och kräktes. Jag hade ju inga pengar till mat åt våra barn. Så jag vet, hur det är att sitta i skiten. Vi pratade om det härom kvällen, Catarina och jag, när vi satt här och tittade ut över vattnet efter ett nattligt bad. Rikare än så här kan man egentligen aldrig bli.
Nästan i höjd med huset viker vi av till höger. Där på en bergklack har Martin byggt en vindskyddad uteplats med staket runt omkring. Utsikten över fjärden och öarna runtomkring lämnar inget i övrigt att önska. Dessutom finns gasolvärmaren som gör det möjligt att sitta här även när sommaren är bister.
Familjen är nära
– Bortom fyren ligger Stockholm, säger Martin och pekar ut över vattnet. Och bakom den vita kåken där borta ligger Åkersberga. I de två röda husen på andra sidan fjärden bor min far och min bror och till vänster om segelbåten, hyr mina systrar ett sommarhus. Till vänster skymtar Saxarfjärden och åt andra hållet Furusundsleden.
Det är alltså här i skärgården som Martin har sina rötter, tack vare mormors bror som på tjugotalet köpte mark borta vid udden för tio öre kvadraten. Varenda sommar har han tillbringat här och allt fler familjemedlemmar har skaffat egna hus i trakten. Flaxenvik heter platsen som är en riktig familjeidyll.
– Det var där på gräsmattan som vi gifte oss sommaren 1990, säger Martin. Sedan satt vi där under bar himmel med våra hundra gäster och åt bröllopsmiddag.
Martin och Catarina träffades en kväll på Café Opera. Versionerna om vad han verkligen sa till henne där i baren går isär. ”Åh, vad du ser tråkig ut som bara står här och surar”, påstår hon att han sa. Själv minns han bara, att han bad henne se lite gladare ut. I vilket fall som helst så slog kärleken till och på den vägen är det.
Jag är en glad och inbiten exhibitionist
– Det finns totalt 156 tomter på ön men bara tre bofasta familjer. Jag flyttar ut när skolorna slutar, medan Catarina pendlar. Hon är delägare i en reklambyrå och måste åka in till jobbet. Jag brukar köra henne till stan med båten. Efter bara en halvtimmas resa släpper jag av henne vid Strandvägen.
Nästan varje morgon springer Martin ett varv runt ön före frukost. Därefter kastar han sig i sjön för ett svalkande dopp. Sedan är det dags för kaffe. Inget kan vara godare än just morgonfikat, säger han. Dagens vedermödor består av snickerier och trädgårdsarbete, innan det är kväll och dags att lägga ut nät. Hängmattan får oftast stå orörd.
– I morse fick jag två gösar, en sik, fyra braxen och en persienn, säger Martin. Folk kastar allt möjligt i sjön. Jag har försökt rensa här utanför men gav upp efter två cyklar, en symaskin, en sparkstötting och fyra tunnor med glassplitter.
Fiska får Martin med andra ord göra lite längre ut från land. Två gråtrutar följer intresserat hur han gör.
– De är så korkade, stönar han. Så fort jag börjar gå mot sjön med fiskrens i hinken, så skickar de en signal till kompisarna ute på skäret. Nu kommer han! Nu är det mat! Då flyger de förstås in och äter upp alltihop. Okey, säger våra gråtrutar. Ni har ätit. Vi fick ingenting.
Det är gös, sik och abborre som för det mesta fastnar i Martins nät men även vattenfallslax, som han kallar den, för att Vattenfall planterar ut den.
– Än så länge har jag bara fått en vattenfallslax i år, men den vägde hela sju kilo. Det är underbart att komma hem med en sådan lax att filea och grava. Jag är faktiskt rätt bra på husmanskost, om jag får säga det själv. Catarina lagar den där maten som det är mer finess på.
Midsommar firar familjen tillsammans med Marie och Thomas Ledin en halvtimma bort med båten. Och det har hänt att Martin har fiskat ihop midsommarmaten åt dem alla inklusive fyrtio gäster.
Bär och svamp finns det gott om på ön och Martin är en ivrig plockare. Dessutom har han ärvt ett kantarellställe vid Flaxenvik av sin mamma. När hon hade dött, hämtade han lite jord just där som han hade med sig till begravningen.
– Prästen hällde det på mamma kista, säger han. Jag ville att hon skulle få det med sig. Och precis så kan man göra.
Som ung hade Martin allvarliga funderingar på att bli präst. Anfadern på 1500-talet var präst och sedan dess har det funnits minst en präst i släkten var tredje generation, så Martin tänkte föra arvet vidare. Han blev församlingsassistent men ångrade småningom sitt yrkesval, sedan han hade byggt en scateboardbana åt församlingens ungdomar och fått på tafsen av kyrkorådet.
– Om jag bara sa upp mig själv, så skulle jag få världens bästa betyg, sa kyrkoherden. Då tänkte jag, att om jag ska kämpa för det goda och samtidigt bli motarbetad av kyrkans egna, då kan det lika gärna vara. Sedan dess är jag präst på sitt eget vis. Jag gör nytta genom att förmedla kunskap och det är inte det sämsta.
Populär person
Det var TV-producenten Monica André som såg till att Martin fick provfilma vilket ledde till, att han blev programledare för Bullen. Tanken var först att programmet skulle visas i ett år men det blev elva. Sedan dess har det blivit underhållningsprogram och reseprogram likaväl som de nu aktuella ”Äntligen hemma” och ”Time out” som är en slags sportens motsvarighet till Parlamentet. Martin är omåttligt populär oavsett vilket program han visar sig, för att han helt enkelt är sig själv och precis lika trevlig som han ser ut att vara.
– Jag är en glad och inbiten exhibitionist som älskar att uppträda, säger han. Jag har aldrig förstått mig på dem som visar upp sig offentligt och samtidigt påstår, att de inte vill synas. Det är patetiskt. För att inte tala om alla dem som har varit med två avsnitt av en såpa och sedan klagar över, att det är så jobbigt att bli igenkänd på stan. Det är bara att byta jobb. Ingen har bett dem vara med i TV.
Martin är en livsnjutare av stora mått. Han både snusar, svär och tar sig en whisky, vilket har givit upphov till ett och annat hatbrev.
– De kommer från en frireligiös familj i Småland, säger han. De älskar att ösa sin galla över mig och i slutet av varje brev sitter en klisterlapp med texten: Jesus älskar dig! Men inte er, brukar jag skriva och återsända breven. Även Jesus har gränser.
Så går vi runt den 7000 kvadratmeter stora tomten en stund och beskådar sommarens snickerier. Hittills i sommar har han byggt en altan runt huset, satt in två runda fönster i fasaden i stället för de gamla fyrkantiga och bytt panel på sjöboden och bastun. Och så har han snickrat ett vackert hörnskåp. Det är det som är Martins sommarnöje. Lata dagar på sommarnöjet är ingenting för honom.
Monica Antonsson
Martins magiska fiskmiddag
Rensa den nyfiskade fisken, vända den i ströbröd och steka den i smör.
Servera med kokt potatis och Catarinas gräddfil med tillsats av riven pepparrot som gör rätten närmast magiskt.
- Och så kan man ha en klick smör i, om man är på det humöret, säger Martin.
Världens bästa sommardrink
Blanda flädersaft, ramlösa och vodka, säger Martin. Godare sommardrink finns inte.
Nästan varje morgon springer Martin ett varv runt ön före frukost. Därefter kastar han sig i sjön för ett svalkande dopp. Sedan är det dags för kaffe. Inget kan vara godare än just morgonfikat, säger han. Dagens vedermödor består av snickerier och trädgårdsarbete, innan det är kväll och dags att lägga ut nät. Hängmattan får oftast stå orörd.
– I morse fick jag två gösar, en sik, fyra braxen och en persienn, säger Martin. Folk kastar allt möjligt i sjön. Jag har försökt rensa här utanför men gav upp efter två cyklar, en symaskin, en sparkstötting och fyra tunnor med glassplitter.
Fiska får Martin med andra ord göra lite längre ut från land. Två gråtrutar följer intresserat hur han gör.
– De är så korkade, stönar han. Så fort jag börjar gå mot sjön med fiskrens i hinken, så skickar de en signal till kompisarna ute på skäret. Nu kommer han! Nu är det mat! Då flyger de förstås in och äter upp alltihop. Okey, säger våra gråtrutar. Ni har ätit. Vi fick ingenting.
Det är gös, sik och abborre som för det mesta fastnar i Martins nät men även vattenfallslax, som han kallar den, för att Vattenfall planterar ut den.
– Än så länge har jag bara fått en vattenfallslax i år, men den vägde hela sju kilo. Det är underbart att komma hem med en sådan lax att filea och grava. Jag är faktiskt rätt bra på husmanskost, om jag får säga det själv. Catarina lagar den där maten som det är mer finess på.
Midsommar firar familjen tillsammans med Marie och Thomas Ledin en halvtimma bort med båten. Och det har hänt att Martin har fiskat ihop midsommarmaten åt dem alla inklusive fyrtio gäster.
Bär och svamp finns det gott om på ön och Martin är en ivrig plockare. Dessutom har han ärvt ett kantarellställe vid Flaxenvik av sin mamma. När hon hade dött, hämtade han lite jord just där som han hade med sig till begravningen.
– Prästen hällde det på mamma kista, säger han. Jag ville att hon skulle få det med sig. Och precis så kan man göra.
Som ung hade Martin allvarliga funderingar på att bli präst. Anfadern på 1500-talet var präst och sedan dess har det funnits minst en präst i släkten var tredje generation, så Martin tänkte föra arvet vidare. Han blev församlingsassistent men ångrade småningom sitt yrkesval, sedan han hade byggt en scateboardbana åt församlingens ungdomar och fått på tafsen av kyrkorådet.
– Om jag bara sa upp mig själv, så skulle jag få världens bästa betyg, sa kyrkoherden. Då tänkte jag, att om jag ska kämpa för det goda och samtidigt bli motarbetad av kyrkans egna, då kan det lika gärna vara. Sedan dess är jag präst på sitt eget vis. Jag gör nytta genom att förmedla kunskap och det är inte det sämsta.
Populär person
Det var TV-producenten Monica André som såg till att Martin fick provfilma vilket ledde till, att han blev programledare för Bullen. Tanken var först att programmet skulle visas i ett år men det blev elva. Sedan dess har det blivit underhållningsprogram och reseprogram likaväl som de nu aktuella ”Äntligen hemma” och ”Time out” som är en slags sportens motsvarighet till Parlamentet. Martin är omåttligt populär oavsett vilket program han visar sig, för att han helt enkelt är sig själv och precis lika trevlig som han ser ut att vara.
– Jag är en glad och inbiten exhibitionist som älskar att uppträda, säger han. Jag har aldrig förstått mig på dem som visar upp sig offentligt och samtidigt påstår, att de inte vill synas. Det är patetiskt. För att inte tala om alla dem som har varit med två avsnitt av en såpa och sedan klagar över, att det är så jobbigt att bli igenkänd på stan. Det är bara att byta jobb. Ingen har bett dem vara med i TV.
Martin är en livsnjutare av stora mått. Han både snusar, svär och tar sig en whisky, vilket har givit upphov till ett och annat hatbrev.
– De kommer från en frireligiös familj i Småland, säger han. De älskar att ösa sin galla över mig och i slutet av varje brev sitter en klisterlapp med texten: Jesus älskar dig! Men inte er, brukar jag skriva och återsända breven. Även Jesus har gränser.
Så går vi runt den 7000 kvadratmeter stora tomten en stund och beskådar sommarens snickerier. Hittills i sommar har han byggt en altan runt huset, satt in två runda fönster i fasaden i stället för de gamla fyrkantiga och bytt panel på sjöboden och bastun. Och så har han snickrat ett vackert hörnskåp. Det är det som är Martins sommarnöje. Lata dagar på sommarnöjet är ingenting för honom.
Monica Antonsson
Martins magiska fiskmiddag
Rensa den nyfiskade fisken, vända den i ströbröd och steka den i smör.
Servera med kokt potatis och Catarinas gräddfil med tillsats av riven pepparrot som gör rätten närmast magiskt.
- Och så kan man ha en klick smör i, om man är på det humöret, säger Martin.
Världens bästa sommardrink
Blanda flädersaft, ramlösa och vodka, säger Martin. Godare sommardrink finns inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar