Hemmets Journal
Nr 25, 1990
Hemmets Journal har hälsat på Kikki Danielsson
och hennes familj i spanska byn Hidalga dit hon flyr varje ledig stund.
Här är vårt härliga, hemliga smultronställe!
Populära Kikki Danielsson har aldrig riktigt vant sig vid att vara "allmän egendom". Hon tycker inte om att vara ständigt påpassad och bli fotograferad i smyg. Därför njuter hon av att vara en vanlig, okänd turist i familjens eget hus på Solkusten. Och dessutom försvinner ju ledvärken redan efter ett par timmar i den spanska solen!
________________________________________________________________________________
Svensk Damtidning
Nr 24, 1990
Kikki Danielsson bjuder Lotta Engberg med familj på glad grillkväll
Här kan vi koppla av på ett naturligt sätt!
Svensktoppsfavoriterna Kikki Danielsson och Lotta Engberg har hittat sitt perfekta fritidsparadis.
I den spanska byn Hidalga kopplar de av med sina familjer och njuter av livet och anonymiteten.
I den spanska byn Hidalga kopplar de av med sina familjer och njuter av livet och anonymiteten.
________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 31, 1990
Ska jag verkligen behöva skilja mig från min älskade Kikki för att rädda henne från alla påhopp?
När Kikki Danielsson var liten mobbades hon, sjukligt blyg och "fel" klädd som hon var.
Nu bor hon med musikern Kjell Roos och dottern Emma i deras eget paradis i Hälsingland. Men idyllen har sprickor. Kikki har hamnat i blåsväder igen - utan att hon egentligen kan förstå varför...
______________________________________________________________________________
Hemmets Journal
Nr 37, 1993
Efter mer än 20 år som turnerande artist
vill Kikki Danielsson trappa ner
Nu ser jag fram emot det nya som väntar mig!
För Kikki Danielsson har framgångarna haft ett pris. År ut och år in har hon tvingats vinka adjö till familjen och ge sig ut på ännu en slitsam turné genom Sverige. Idag har hon och maken Kjell Roos trappat ner på resandet för att få mer tid för varandra och barnen Emma och Victor. Och kanske finns möjligheten att Kikki snart inleder en ny karriär...
Se & Hör
1998
De svenska kändisarna flytte paradiset!
1998
De svenska kändisarna flytte paradiset!
Inbrotten knäckte oss!
Den lilla byn Cortijos de la Hidalga mellan Torremolinos och Fuengirola på spanska Solkusten var tills helt nyligen något av en svensk kändisby. Kikki Danielsson och Kjell Roos bodde där liksom Lotta och Anders Engberg och Lasse Holm med familj.
- Det är härligt att jobba igen, säger Kikki som höll sig borta från strålkastarljuset i ett och ett halv år, innan hon kom igen i början av juni.
- Jag har aldrig känt så mycket värme strömma emot mig som nu, säger hon.
Man kan ju undra hur hon är skapt människan.
Allas Veckotidning
Kikki Danielsson, 51, Elisabeth Andreasson, 45, och Lotta Engberg, 40, har dragit fulla hus på Rondo i Göteborg såväl som på Cirkus i Stockholm det senaste året.
– Det är därför jag uppskattar att någon gång få vara ensam med min man, säger Lotta. Sådana stunder ger mig verkligen livslust. Och nu är barnen så stora, att de tycker det är riktigt skönt, om vi försvinner en dag eller två.
Lotta medger att hon är dålig på att stanna upp. Ofta bränner hon sitt ljus i båda ändarna samtidigt.
– Det alltid är väldigt mycket Lotta, säger Patrik. När jag är ledsen, så är jag fruktansvärt ledsen och när jag är glad, så är jag väldigt glad. Och städar jag, så gör jag det väldigt intensivt. Jag tycker det är tråkigt annars.
Om Christer Sjögren som efter ett halvårs prasslande slutligen kollapsade och avslöjade allt om deras förhållande för både hustrun och resten av världen, säger Lotta ingenting. Det har hon satt en ära i. Möjligen upprepar hon det hon sa som sommarpratare: Den enda bok jag inte kan rekommendera är Christer Sjögrens memoarer. I den har i alla fall jag svårt att skilja på dikt och verklighet.
– Då blev det löpsedlar, skrattar Bettan. Det stod till och med i norska tidningar! ”Lotta i storbråk med sin älskare!” Jag höll på att skratta ihjäl mig.
Framgång och kärlek
Bettan är den som har lyckats klara sig undan de stora svarta rubrikerna. På sistone har hon mest blivit omskriven för, att hon bantade bort 8 kilo före premiären genom att avstå från kolhydrater. Annars är det bara idyll och framgång för hela slanten. Hon flyttade till Oslo 1990 för att hennes norska karriär helt enkelt var framgångsrikare än den svenska. Dessutom träffade hon Tor Andreassen som hon sedan dess delar morgontidningen med. Några år senare kom Anna, 8, och Nora, 6, till världen. Våningen i det vackra sekelskifteshuset vid Karl Johann byttes mot ett hus, där de har gott om plats och en vacker trädgård för barnen att tumla runt i. Det är Tor som sköter marktjänsten därhemma, då hon har den mest lukrativa karriären.
– Vi har det hur bra som helst, Tor och jag. Kärleken är jorden i blomsterpottan, som vi säger i Norge. Vi njuter av varandra och vårt hem, trots att saker egentligen inte betyder någonting. Det gäller att leva i nuet och att sluta sträva efter mer. Varje ny dag är som en gåva.
Bettan är lika populär som programledare i norsk TV som Lotta är i svensk. För en tid sedan fick även Kikki möjligheten att bli en ny Oprah Winfrey.
– Programmen skulle spelas in i Sverige för en dansk TV-kanal. Jag tog aldrig så allvarligt på det. Jag har ingen längtan till den världen än. Först vill jag komma till ro i mitt nya hem.
Inför premiären på Rondo hade Lotta kvalificerat sig till Melodifestivalen. Hon jobbade med Söndagsöppet och satt i sminket, när hon bad producenten, att Kikki och Bettan skulle få vara med. Han gick ut men kom tillbaka efter fem minuter. Jag har talat med Bert Karlsson, sa han. Så nu är det klart.
– Vänta, skrek jag efter honom. Säg åt Karlsson att han måste ringa och fråga tjejerna först. De kanske inte vill.
Lotta fick tag i Kikki samma kväll. Hon lyssnade på låten och sa ja direkt. Bettan svarade inte och nästa morgon lyste krigsrubrikerna från Sveriges alla löpsedlar.
– Till slut fick jag tag i henne i Oslo. Har du läst svenska tidningar idag? Nej, sa hon. Då är det bäst, att du sätter dig ner, sa jag. Hon lyssnade på låten och konstaterade, att det var en vinnarlåt. Vi vinner, sa hon. Vi vinner!
De fick nöja sig med en hedrande tredjeplats men premiären på showen blev en total succé. Och inte blev det sämre av, att den flyttades till Stockholm. Kikki har emellertid haft lite otur. På en semester i Thailand föll hon så illa, att hon fick en spricka i foten. Showen kördes vidare med Kikki i rullstol. Nu har hon armen i band, sedan hon halkat hemma i badrummet och brutit armen på två ställen. Mitellan är emellertid svart och försedd med gnistrande glaspärlor. Kikki är inte den som ger sig.
Akut till sjukhus
– Det viktigaste är att få vara frisk, säger Lotta som verkar piggare än någonsin. Det är förunderligt med tanke på, att hon för en tid sedan fördes akut till sjukhus och fick diagnosen ulcerös colit som är en kronisk inflammation i tarmen.
– Kort kan man säga, att jag var min egen läkare för länge. Nu är jag på benen tack vare medicin. Jag har haft tur. Så är det inte för alla. Många mår väldigt dåligt av den här sjukdomen.
Både Lotta och Bettan är i högform. Det märks inte minst i showen. Bettan hade säkert blivit av med sina kilon även utan bantning. Kikki tar det lite lugnare. Hon har som bekant sin reumatism att tänka på.
Kämpar varje dag
– Hon är starkast av oss alla, säger Bettan och Lotta håller med. Kikki kämpar hårt varje dag och har en otroligt stark livskraft. Jämfört med henne är det som om vi ligger och simmar i gräddfilen. Hon har det tufft ibland. Ändå brinner lågan så starkt, att allt annat rinner av. Då går hon in på scenen och bara lyser.
Tor och flickorna är på plats i Stockholm den här helgen. Tillsammans med Bettan har de handlat kläder, varit på Skansen och Junibacken. Även Patrik är på plats. Han har valt att jobba med Lotta och showen i stället för att spela dansmusik.
– Vi har promenerat flera timmar på Djurgården idag, säger Lotta. På lördagarna, då vi har två föreställningar, brukar Bettan och jag bada bastu, medan Kikki vilar och tar en bit mat. Nästa helg kommer Kjell och barnen från Bollnäs. Det ska verkligen bli jättekul!
Vad som händer efter nyår är ännu en väl förborgad hemlighet. Kikki, Bettan och Lotta har helt enkelt inte bestämt sig än. De prioriterar samarbetet men arrangörerna rycker och drar i dem alla tre. Kanske flyttar de showen till Malmö eller Oslo. Annars kanske den tas på turné genom landet. Den som lever får se.
– Vi brukar sitta och skriva autografer efter showen, säger Lotta. Häromdagen kom en tjej fram och sa, att det hade varit den bästa kvällen i hennes liv. Hon hade dittills mått dåligt av att vara 56 år. Hädan efter skulle hon vara stolt över det, sa hon. Det var häftigt. Tänk att vi kunde förmedla, att det finns en livskraft även i livets middagshöjd och att man kan göra saker, fast man är kvinna och äldre oavsett inom vilket område man är verksam. Det gäller bara att våga!
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Trots alla påhopp bjuder Kikki fortfarande på sig själv
Succén med Bert gav Kikki en tankeställare
____________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Kikki Danielsson, 57, har ofta berättat om sin ensamhet. Främsta orsaken till det är att hon inte längre bor i Skåne. Bollnäs är ex-makens hemtrakter och Kikki bor kvar för barnens skull. Dottern Emma har emellertid flyttat till Gävle nu och sonen Victor går på fotbollsgymnasiet i Örnsköldsvik.
– Om jag är hemma en fredagskväll så är det oftast bara jag, hunden och katten, säger hon när fotografen Kurt Pettersson och jag träffar henne på ett hotell i Stockholm. Allt för att Allas Veckotidning vill överräcka en släkttavla och ge henne lite rötter.
- Och alla de här är alltså mina, utbrister Kikki när hon för första gången får stifta bekantskap med 145 gamla anor som alla behövdes för att hon skulle bli till.
Kikki är skånetös rakt igenom. Om det råder ingen tvekan. Enda undantaget farfars farfar (ff ff) Jöns Arvidsson vars far var soldat och hette Stursk och som 16 år gammal kom från Småland till Visseltofta i Skåne. Annars är de skåningar allihop. Jöns Arvidsson blev dräng hos rusthållaren Nils Nilsson 1795. Nils dog emellertid 45 år gammal av stenpassion (njur- eller gallsten) och lämnade hustrun Karna Kierstinsdotter (ff fm) ensam med fem små barn. Jöns gifte sig med änkan och fick rusthållet på köpet som brukligt var förr.
Frös inomhus
Kikkis föräldrar var Elsa och Gunnar Andersson i Visseltofta. De gifte sig 1952. Hon var 18 år och han nästan 20 år äldre. Ett halvår senare kom Kikki till världen. Året därpå föddes Kjell och drygt två år senare Ros-Marie.
Kikki fick bara fyra år med sin familj innan hennes värld slogs i spillror. Hon har därför inga minnen av sina föräldrar som par. Däremot vet hon att stugan de bodde i saknade såväl el som vatten och att där kryllade av möss. Och hur mycket Elsa än eldade i vedspisen så måste barnen gå fullt påklädda inomhus.
– Det enda jag minns är att jag grät förtvivlat varje gång pappa hoppade över diket och gick iväg med ryggsäcken på ryggen och yxan över axeln. Då visste jag att han inte skulle komma hem igen på flera veckor.
Kikkis pappa jobbade i skogen om vintrarna och plockade sockerbetor om somrarna. När han kom hem var det fest och lilla Kikki rapporterade vad som hänt. "Loj-Nisse var här. Han sov i din säng och han hade inga bysser på sig!" Sa hon en gång.
– Jag trodde länge att alltihop var mitt fel. Hade jag inte sagt det där så hade det kanske aldrig blivit skilsmässa. Då kanske Ros-Marie och jag inte hade adopterats bort.
Mamma Elsa hade förälskat sig i en annan man och ville skiljas. Därmed satte byskvallret fart och barnavårdsnämnden kopplades in. Huset dömdes ut och döttrarna adopterades bort. Kjell fick stanna hos Elsa som gifte om sig med sin nya man och fick fem barn till.
– De lurade henne att skriva under adoptionspapperna, säger Kikki. Hon var ledsen och djupt ångerfull för det i hela sitt liv. Ros-Marie var bara åtta månader gammal. Hon togs väl direkt från dopet i bara dopklänningen.
Trauma som lever
Kikki satt på sin pappas arm när den svarta bilen kom för att hämta henne.
– Jag skrek hysteriskt och klamrade sig fast vid pappa men de bröt mig loss och tryckte in mig i bilen. Jag sparkade vilt omkring mig, gapade och skrek och bankade med mina små nävar på bakrutan medan jag såg pappa försvinna i fjärran. Sedan är det svart. Sedan minns jag inget mer.
Det trauma som drabbade fyraåringen bär den vuxna Kikki med sig med oförminskad stryka. Det går liksom inte över. Än idag ryser hon av obehag när hon - oftast i maffiafilmer - ser stora svarta bilar.
Kikki adopterades av Abela och Ture Danielsson i Hylte som hade gård och skog men inga egna barn. För dem kom hon som en ljuslockig ängel. Men det fanns andra som inte var lika glada, släktingar som hade räknat med att ärva både gården och skogen.
– De tålde mig inte, säger Kikki. De kallade mig gökungen. Och ungdjäveln.
Pappa Gunnar hälsade på Kikki när hon fyllde år eller det var storhelg. Han var alltid propert klädd i kostym och slips och hade tjusarlock i pannan. Han ser ut som Lasse Lönndahl, sa Kikki till sina kamrater.
Mamma Elsa kom också på besök men hon hade alltid bilen full av ungar.
– Jag drog mig oftast undan hos Abela i köket, säger Kikki. Jag ville träffa min mamma ensam. Jag hade ju ingenting gemensamt med de där bråkiga ungarna. När de hade åkt undrade jag alltid varför de fick vara hos min mamma men inte jag.
Kikki fick en bra uppväxt hos makarna Danielsson men känslan av utanförskap bar hon med sig ut i livet. Det var som en klump i magen.
– När min riktiga farmor Amanda dog blev jag presenterad för några barn som skulle vara mina kusiner. Jag blev överlycklig. Tänk att jag hade egna kusiner! De jag hade hos Abela och Ture var ju bara till låns.
Tillbaka till 1675
Kikki har egna kusiner. Men släkttavlan sträcker sig bara bakåt i tiden. Den kortaste grenen bryts av efter tre generationer för att (ff mf) helt enkelt står som "okänd" när (ff m) Nilla föds 1850 i Visseltofta. Den längsta grenen är nio generationer lång och leder till bonden Kirsten Andersson (ff mm mm ff f) och hans hustru Troen Åkesdotter (ff mm mm ff m) i Norra Åkarp som båda föddes omkring 1675. Kirsten var alltså ett mansnamn i Skåne på den tiden.
Det finns gott om militärer i Kikkis släkt. Som till exempel dragonen Johannes Paulsson Gran (mf mf), Ola Djärf (mf mf mf) i Högseröd som var både corpral och torpare och ryttaren Jonas Råbock (ff mm ff f) i Drakeberga ryttaretorp.
Jonas och hustrun Elin Persdotter (ff mm ff m) fick minst fyra barn varav sonen Jon Jonasson Rehn (ff mm ff) gifte sig med Bengta Jeppasdotter (ff mm fm) den 24 mars 1772 och tog över ryttartorpet i Drakeberga. Rent allmänt kan man undra om de på sin bröllopsdag kände till skotten på Operamaskeraden i Stockholm åtta dagar tidigare och att kung Gustav III just då kämpade för sitt liv på Stockholms slott där han dog fem dagar senare den 29 mars.
Minst fyra av Kikkis förfäder var rusthållare vilket innebar att de mot skattebefrielse ställde en ryttare med häst med tillhörande utrustning till arméns förfogande. För övrigt är det mest torpare, hemmansägare och bönder i släkten men även en "linwäfvare" nämligen (fm mm ff) Bengt Linbom i Gumlösa.
Kikki kan glädja sig åt minst en amerikafarare nämligen Ola Håkansson som var son till (mm fm f) rusthållaren Håkan Anderssons i Pärup. Ola gifte sig med Inga Larsdotter 1880 och tog ut flyttbevis till Amerika den 17/3 1881. I april for han iväg över Atlanten med något av Wilsonlinjens ångfartyg och hamnade i svenskstaden Chicago. Det var troligen tänkt att hustrun skulle komma efter men hon dog den 7/1 1883 bara 23 år gammal. Varför är okänt. Ola kom småningom hem igen och tog över fädernegården. Han gifte om sig med Karna Persdotter från Hörby som "kom hitflyttad från Amerika 18/10 1885" står det i husförhörslängden.
Kikkis mamma Elsa är trots allt den intressantaste personen i släkttavlan. Särskilt med tanke på vad som hände i Kikkis barndom. Vem var hon och vad bar hon på i livets ryggsäck?
Elsa föddes 1933 i Hörby. Fader okänd står det i födelseboken. Arkivföreståndare Bengt Andersson på Hörby kommun lyckades emellertid hitta Elsas akt i barnavårdsnämndens arkiv. Av den framgår att hennes mamma, hemmadottern Anna, pekade ut en 20-årig dräng vid namn Tage som barnafader. Han frikändes emellertid från faderskapet efter blodprovstagning vilket i praktiken innebar att Elsa aldrig fick någon far.
Sex med pigan
– Det är ju faktiskt ett ännu värre trauma, säger Kikki förskräckt. Jag har åtminstone alltid vetat vilka mina föräldrar är.
Den lilla byn på spanska Solkusten var paradiset för svenska kändisar.
Nu har alla sålt sina villor och flyttat - bortskrämda av tjuvar.
- Inbrotten knäckte mig, säger Kikki Danielsson. Jag kände mig aldrig riktigt trygg i Hidalga
I dag bor ingen av dem kvar. Lasse Holm har byggt en fristående villa uppe i bergen vid Benalmadena Costa och Anders Engberg gör detsamma. Kikki och Kjell har gjort sig av med sitt bekymmer och sålt.
- Inbrotten som knäckte mig, säger Kikki. Jag kände mig aldrig riktigt trygg i Hidalga.
Den lilla byn, som byggdes i mitten av 80-talet, ligger gnistrande vit med sina 30-40 hus i en dalsänka bara ett stenkast från Medelhavet. Kikki och Kjell kom hit 1986 och gjorde huset till sitt andra hem. Men tjuvarna lät inte vänta på sig.
- Vi hade besökt goda vänner i Nerja, en stad tio mil österut, och blivit kvar över natten. Vi fick skjuts tillbaka och redan i Torremolinos kände jag på mig att något var galet.
Kikki fick rätt. Tjuvar hade tagit sig in i deras hus medan de var borta. En granne som hört oväsen hade överraskat dem och kört dem på porten.
- De hade burit ut TV:n, lagt beslag på kläder, freestyle och kameror, säger Kikki. Vi fick sitta på polisstationen i flera timmar. Först skulle skrivmaskinen bli ledig och sedan skulle polismannen komma på vad de engelska orden hette på spanska. Sakta, sakta knackade han in vår anmälan med pekfingrarna.
På väggen hos Guardia Civil hängde en ensam, gulnad bild på kung Juan Carlos. Kikki tyckte att hon hamnat rakt i en gammal Clint Eastwood-film. Det visade sig så småningom att tjuvar från Marocko hade varit i farten. En liga sprängdes i Torremolinos och polisen hittade mängder av stöldgods i en lägenhet.
- En annan gång tog Kjell tjuven på bar gärning, säger Kikki. Vi hade packat och skulle just åka hem. Kjell städade på bottenvåningen medan jag blåste håret en trappa upp. Ytterdörren stod öppen, för Victor satt på trappan och lekte med bilar. Plötsligt fick Kjell se en skugga. Han vände sig om och såg ryggtavlan på en människa som var på väg ut ur huset med våra portföljer. I den ena låg videokameran och i den andra låg våra pass, pengar och biljetter.
Kjell satte fart efter tjuven med sopkvasten i högsta hugg och i bara kalsongerna. Tjuven blev så rädd att han släppte greppet om portföljerna och flydde för livet.
- Kjell kastade sig i bilen och plockade upp en kompis - en kroppsbyggare från Stockholm - som stod och ringde vid affären. De gensköt tjuven nere på motorvägen och drog honom med upp till området igen. Sedan gick Kjell från dörr till dörr och visade upp tjuven, så att grannarna skulle känna igen honom, om han kom tillbaka. Först därefter fick han gå.
Tjuvar hör till vardagen på Solkusten och i byar som Hidalga. Speciellt utsatta är hus som likt Kikkis inte har några galler.
- Vi hade inget där som var värt att stjäla. Jag bar med mig allt, om vi så bara skulle ner till poolen.
Kikki kunde inte koppla av. Satt de och fikade på altanen med ytterdörren olåst, för att barnen skulle kunna ta sig in och ut, kunde det plötsligt stå en vilt främmande karl i huset.
Men inte nog med det. Även vädrets makter slog till, när ett av seklets värsta skyfall, som drog med sig både hus och vägar ner i havet, inträffade för några år sedan.
- Vattnet kom från bergen ovanför, rann in under tröskeln och forsade genom huset. Vi for ner med en värmefläkt och lyckades så småningom få huset torrt. Möglet hände i klasar längs väggarna, så det var bara att måla om.
Allt har nu inte varit bekymmer i Hidalga. Tvärtom! Här har solats vid poolkanten, grillats och festats i den blommande trädgården. Dessutom kom lille Victor till här för drygt 7 år sedan, när Kikki och Kjell nästan hade givit upp hoppet om att kunna ge Emma, 13, ett syskon.
- Hidalga är egentligen en underbar plats, men till sist kände vi oss tvungna att åka dit varje semester. Nu kan vi åka vart vi vill. Kjell tar in på hotell, när han och hans kompisar far ner för att spela golf.
Närmast på programmet står turnéer i såväl Sverige som Norge och Finland. I slutet av juli bär det av på en kryssning till Biscayabukten. Kikki och bandet jobbar ombord men barnen får följa med, så det blir trivsamheter också.
- Vi tar semester i september, säger Kikki. Då far vi till Florida. Victor och Emma vill ha minst en vecka på Disney World i Orlando och det ska de få.
Monica Antonsson
______________________________________________________________________________
- Inbrotten som knäckte mig, säger Kikki. Jag kände mig aldrig riktigt trygg i Hidalga.
Den lilla byn, som byggdes i mitten av 80-talet, ligger gnistrande vit med sina 30-40 hus i en dalsänka bara ett stenkast från Medelhavet. Kikki och Kjell kom hit 1986 och gjorde huset till sitt andra hem. Men tjuvarna lät inte vänta på sig.
- Vi hade besökt goda vänner i Nerja, en stad tio mil österut, och blivit kvar över natten. Vi fick skjuts tillbaka och redan i Torremolinos kände jag på mig att något var galet.
Kikki fick rätt. Tjuvar hade tagit sig in i deras hus medan de var borta. En granne som hört oväsen hade överraskat dem och kört dem på porten.
- De hade burit ut TV:n, lagt beslag på kläder, freestyle och kameror, säger Kikki. Vi fick sitta på polisstationen i flera timmar. Först skulle skrivmaskinen bli ledig och sedan skulle polismannen komma på vad de engelska orden hette på spanska. Sakta, sakta knackade han in vår anmälan med pekfingrarna.
På väggen hos Guardia Civil hängde en ensam, gulnad bild på kung Juan Carlos. Kikki tyckte att hon hamnat rakt i en gammal Clint Eastwood-film. Det visade sig så småningom att tjuvar från Marocko hade varit i farten. En liga sprängdes i Torremolinos och polisen hittade mängder av stöldgods i en lägenhet.
- En annan gång tog Kjell tjuven på bar gärning, säger Kikki. Vi hade packat och skulle just åka hem. Kjell städade på bottenvåningen medan jag blåste håret en trappa upp. Ytterdörren stod öppen, för Victor satt på trappan och lekte med bilar. Plötsligt fick Kjell se en skugga. Han vände sig om och såg ryggtavlan på en människa som var på väg ut ur huset med våra portföljer. I den ena låg videokameran och i den andra låg våra pass, pengar och biljetter.
Kjell satte fart efter tjuven med sopkvasten i högsta hugg och i bara kalsongerna. Tjuven blev så rädd att han släppte greppet om portföljerna och flydde för livet.
- Kjell kastade sig i bilen och plockade upp en kompis - en kroppsbyggare från Stockholm - som stod och ringde vid affären. De gensköt tjuven nere på motorvägen och drog honom med upp till området igen. Sedan gick Kjell från dörr till dörr och visade upp tjuven, så att grannarna skulle känna igen honom, om han kom tillbaka. Först därefter fick han gå.
Tjuvar hör till vardagen på Solkusten och i byar som Hidalga. Speciellt utsatta är hus som likt Kikkis inte har några galler.
- Vi hade inget där som var värt att stjäla. Jag bar med mig allt, om vi så bara skulle ner till poolen.
Kikki kunde inte koppla av. Satt de och fikade på altanen med ytterdörren olåst, för att barnen skulle kunna ta sig in och ut, kunde det plötsligt stå en vilt främmande karl i huset.
Men inte nog med det. Även vädrets makter slog till, när ett av seklets värsta skyfall, som drog med sig både hus och vägar ner i havet, inträffade för några år sedan.
- Vattnet kom från bergen ovanför, rann in under tröskeln och forsade genom huset. Vi for ner med en värmefläkt och lyckades så småningom få huset torrt. Möglet hände i klasar längs väggarna, så det var bara att måla om.
Allt har nu inte varit bekymmer i Hidalga. Tvärtom! Här har solats vid poolkanten, grillats och festats i den blommande trädgården. Dessutom kom lille Victor till här för drygt 7 år sedan, när Kikki och Kjell nästan hade givit upp hoppet om att kunna ge Emma, 13, ett syskon.
- Hidalga är egentligen en underbar plats, men till sist kände vi oss tvungna att åka dit varje semester. Nu kan vi åka vart vi vill. Kjell tar in på hotell, när han och hans kompisar far ner för att spela golf.
Närmast på programmet står turnéer i såväl Sverige som Norge och Finland. I slutet av juli bär det av på en kryssning till Biscayabukten. Kikki och bandet jobbar ombord men barnen får följa med, så det blir trivsamheter också.
- Vi tar semester i september, säger Kikki. Då far vi till Florida. Victor och Emma vill ha minst en vecka på Disney World i Orlando och det ska de få.
Monica Antonsson
______________________________________________________________________________
Högdalens Centrumtidning
2001
Höstfesten i Högdalen toppas av Kikki Danielsson.
Bättre kan det knappast bli.
- Det är härligt att jobba igen, säger Kikki som höll sig borta från strålkastarljuset i ett och ett halv år, innan hon kom igen i början av juni.
- Jag har aldrig känt så mycket värme strömma emot mig som nu, säger hon.
Skilja sig så där inför öppen ridå och med alla pikanta detaljer i skvallerpressen.
”Karlar tänker med pitten!”, sa hon till och med.
Och så rattfyllan!
Vem kunde ana att hon satt i tvättstugan och krökade?
Svaret är, att Kikki Danielsson är en ovanligt reko tjej. En alldeles vanligt människa. Lite mer generös och öppen kanske men vanlig. Hon har inte ett uns av den självgodhet som av och till utmärker många artister. Att prata med Kikki är som att prata med vilken kompis som helst. Ett besök i hennes hem, är som att hälsa på hos grannen.
Socialt beroende
- Jag valde att gå ut och berätta om rattfyllan. Annars hade det bara blivit spekulationer, säger Kikki. Jag hade nått en punkt, då jag behövde ta hand om mig själv och lösa mina problem. Rattfyllan blev en spark i häcken. Det kunde helt enkelt inte bli värre. Så jag tog itu med mitt liv. I dag tycker jag, att rattfyllan blev min räddning.
Kikki tog sitt straff – indraget körkort, samhällstjänst och 14 månaders terapi tre gånger i veckan. Inför hela svenska folket. Det säger sig självt, att det har varit tufft.
- Jag drack för att jag mådde dåligt och ville fly. Det kallas ett socialt beroende. Det finns bara ett sätt att komma till rätta med det. Man måste ändra sitt sätt att leva. Så jag gjorde det. Jag vill inte känna mig trampad på längre. Jag ville inte jämt och ständigt vara alla till lags.
Kemiskt beroende
När Kikki sa i en intervju, att hon mycket väl kan ta ett glas vin till maten nu, lyste krigsrubrikerna från löpsedlarna på nytt.
- Det är skillnad på socialt och kemiskt beroende. En kemiskt beroende person kan aldrig ta bara en öl. Han tar hela backen. Själv känner jag inget beroende nu, när jag löst mina problem. Fast jag har aldrig någon alkohol hemma. Den frestelsen utsätter jag mig inte för. För övrigt har jag lämnat allt det där bakom mig nu och gått vidare.
Kikki gav sig själv tid att förändra livet och lyckades. I dag står hon starkare än någonsin. Hon till och med jobbar med ex-maken Kjell Roos då och då.
- Vi har gjort några jobb i Norge. Det har inte skrivits så mycket om skilsmässan där. Och vi har faktiskt roligare ihop nu, än när vi var gifta. Han respekterar mig på ett annat sätt. Vi till och med skrattar skratta ihop.
Skvallerpressen
Alla mår bra av det. Särskilt barnen Emma, 15, och Victor, 10. Och skvallerpressen skriver.
- De har ingen respekt för vare sig mig eller mina barn. Chefredaktör Tua Lundström på Se & Hör skickade hit ett reporterteam, när det blåste som mest. Plötsligt stod de bara utanför och hängde. Kjell och jag hade grälat, så jag blev jättearg. ”Nu får du kalla hem dina hejdukar”, skrek jag i telefonen. ”Är du arg”, frågade hon silkeslent. ”Ja, det är jag”, sa jag och hon antecknade allt. Veckan därpå stod alltihop i tidningen. Det var då de skrev det där om att karlar bara tänker med pitten.
Frågan är hur hon står ut.
- Det är inte alltid jag gör det, erkänner hon. Jag har väldiga svackor. Så jag bestämde mig för att bojkotta Se & Hör och Hänt Extra. ”Ni har alltid varit välkomna i mitt hem”, skrev jag i ett brev. ”Men det är ni inte längre.”
Svaret är, att Kikki Danielsson är en ovanligt reko tjej. En alldeles vanligt människa. Lite mer generös och öppen kanske men vanlig. Hon har inte ett uns av den självgodhet som av och till utmärker många artister. Att prata med Kikki är som att prata med vilken kompis som helst. Ett besök i hennes hem, är som att hälsa på hos grannen.
Socialt beroende
- Jag valde att gå ut och berätta om rattfyllan. Annars hade det bara blivit spekulationer, säger Kikki. Jag hade nått en punkt, då jag behövde ta hand om mig själv och lösa mina problem. Rattfyllan blev en spark i häcken. Det kunde helt enkelt inte bli värre. Så jag tog itu med mitt liv. I dag tycker jag, att rattfyllan blev min räddning.
Kikki tog sitt straff – indraget körkort, samhällstjänst och 14 månaders terapi tre gånger i veckan. Inför hela svenska folket. Det säger sig självt, att det har varit tufft.
- Jag drack för att jag mådde dåligt och ville fly. Det kallas ett socialt beroende. Det finns bara ett sätt att komma till rätta med det. Man måste ändra sitt sätt att leva. Så jag gjorde det. Jag vill inte känna mig trampad på längre. Jag ville inte jämt och ständigt vara alla till lags.
Kemiskt beroende
När Kikki sa i en intervju, att hon mycket väl kan ta ett glas vin till maten nu, lyste krigsrubrikerna från löpsedlarna på nytt.
- Det är skillnad på socialt och kemiskt beroende. En kemiskt beroende person kan aldrig ta bara en öl. Han tar hela backen. Själv känner jag inget beroende nu, när jag löst mina problem. Fast jag har aldrig någon alkohol hemma. Den frestelsen utsätter jag mig inte för. För övrigt har jag lämnat allt det där bakom mig nu och gått vidare.
Kikki gav sig själv tid att förändra livet och lyckades. I dag står hon starkare än någonsin. Hon till och med jobbar med ex-maken Kjell Roos då och då.
- Vi har gjort några jobb i Norge. Det har inte skrivits så mycket om skilsmässan där. Och vi har faktiskt roligare ihop nu, än när vi var gifta. Han respekterar mig på ett annat sätt. Vi till och med skrattar skratta ihop.
Skvallerpressen
Alla mår bra av det. Särskilt barnen Emma, 15, och Victor, 10. Och skvallerpressen skriver.
- De har ingen respekt för vare sig mig eller mina barn. Chefredaktör Tua Lundström på Se & Hör skickade hit ett reporterteam, när det blåste som mest. Plötsligt stod de bara utanför och hängde. Kjell och jag hade grälat, så jag blev jättearg. ”Nu får du kalla hem dina hejdukar”, skrek jag i telefonen. ”Är du arg”, frågade hon silkeslent. ”Ja, det är jag”, sa jag och hon antecknade allt. Veckan därpå stod alltihop i tidningen. Det var då de skrev det där om att karlar bara tänker med pitten.
Frågan är hur hon står ut.
- Det är inte alltid jag gör det, erkänner hon. Jag har väldiga svackor. Så jag bestämde mig för att bojkotta Se & Hör och Hänt Extra. ”Ni har alltid varit välkomna i mitt hem”, skrev jag i ett brev. ”Men det är ni inte längre.”
Genom att byta sina telefonnummer gick Kikki under jorden.
- De skriver i alla fall! Så fort en journalist jag har förtroende för skriver någonting, är de där och knycker. Det kommer de att göra den här gången också. Jag känner mig misshandlad och våldtagen. De tar ett nytt citat varje vecka, tycker jag. En av deras journalister lyckades få tag i Emma på Kjells telefon. ”Mamma ställer inte upp”, sa hon. ”Ni skriver ju aldrig som hon säger.”
Folkets jubel
Kikki har fått nog. Det blir inga intervjuer i skvallerpressen på åtminstone ett halvår. Hon sjunger sina hits i stället och njuter av den allt varmare kontakten med publiken. Kikki går hem i alla läger. På pride-festivalen nyligen utnämndes för övrigt till gay-ikon.
- Där stod 6 500 människor och bara skrek! Det var helt fantastiskt. Det kändes som en arbetsseger efter alla år längs vägarna.
Kikki och klappar om sin lilla valp Eddie, en 12 veckor gammal terrier som helst jagar kattor och ännu inte är rumsren. ”Det är kiss och bajs över allt.”
- När jag växte upp hade vi alltid hund, säger Kikki. Jag har saknat det så länge.
På lördag kommer Kikki till Högdalen för att vara gäst hos Christer Björkman och Richard Herrey. Hon kommer självklart att sjunga sina största melodifestivalhits: ”Dag efter dag”, ”Miss Decibel” och ”Bra vibrationer”.
- Det blir förmodligen ett medly tillsammans med Christer och Rickard också, säger hon.
- De skriver i alla fall! Så fort en journalist jag har förtroende för skriver någonting, är de där och knycker. Det kommer de att göra den här gången också. Jag känner mig misshandlad och våldtagen. De tar ett nytt citat varje vecka, tycker jag. En av deras journalister lyckades få tag i Emma på Kjells telefon. ”Mamma ställer inte upp”, sa hon. ”Ni skriver ju aldrig som hon säger.”
Folkets jubel
Kikki har fått nog. Det blir inga intervjuer i skvallerpressen på åtminstone ett halvår. Hon sjunger sina hits i stället och njuter av den allt varmare kontakten med publiken. Kikki går hem i alla läger. På pride-festivalen nyligen utnämndes för övrigt till gay-ikon.
- Där stod 6 500 människor och bara skrek! Det var helt fantastiskt. Det kändes som en arbetsseger efter alla år längs vägarna.
Kikki och klappar om sin lilla valp Eddie, en 12 veckor gammal terrier som helst jagar kattor och ännu inte är rumsren. ”Det är kiss och bajs över allt.”
- När jag växte upp hade vi alltid hund, säger Kikki. Jag har saknat det så länge.
På lördag kommer Kikki till Högdalen för att vara gäst hos Christer Björkman och Richard Herrey. Hon kommer självklart att sjunga sina största melodifestivalhits: ”Dag efter dag”, ”Miss Decibel” och ”Bra vibrationer”.
- Det blir förmodligen ett medly tillsammans med Christer och Rickard också, säger hon.
- Det ska bli riktigt kul.
Monica Antonsson
Monica Antonsson
_________________________________________________________________________________
Nr 45, 2001
Kikki skriver hemlig dagbok om sig själv
För säkerhets skull låser jag in den i ett kassaskåp
En oktobernatt för två år sedan förändrades allting för den populära sångerksan Kikki Danielsson. Ensam, onykter och mörbultad fann polisen henne i en voltad bil.
Men medan rattfyllan lyste från löpsedlarna gjorde Kikki upp med sitt gamla liv...
Vi sågs första gången i hennes hus utanför Torremolinos på spanska Solkusten. Kikki var Sveriges hetaste countrystjärna och värmen gjorde hennes värkande leder gott. Hon shoppade i lockig Dolly Parton-peruk på marknaden medan maken Kjell Roos spelade golf. Lilla Emma var fem och Kikki drömde om ännu ett barn.
- Victor blev till där nere, säger hon nu, elva år senare, och studerar lunchmenyn på restaurang Orientexpressen. Hon har kommit med tåget till Stockholms central och ska vidare till en TV-inspelning. En okänd man tar mod till sig och tackar för alla härliga sånger genom åren. Kikki blir rörd och glad. Hon behöver all uppmuntran hon kan få.
Aldrig skilsmässa
I Spanien den gången berättade Kikki om sin syn på kärlek och föräldraskap.
- Vi kommer aldrig att skiljas, Kjell och jag. Har man barn, ska man hålla ihop.
Kikki var noga med det. Hennes barn skulle minsann aldrig kallas gökungar. Bakom orden låg en djup, obearbetad smärta. Som fyraåring blev hon bortlämnad, när föräldrarna skildes. Minnet av hur hon gråtande klamrade sig fast vid sin pappa, när barnavårdsnämnden kom, går aldrig ur. En tid senare ångrade sig adoptivfamiljen. De ville inte ha henne. Lantbrukarparet Abela och Thure Danielsson i småländska Hylte blev hennes räddning. Men hon grät inombords. Och gjorde allt för att vara till lags.
- Tyck om mig! Älska mig! Det var det enda jag tänkte på. Jag vågade inte ha en egen åsikt förrän jag var närmare 35. Tänk om folk omkring mig skulle tycka något annat.
Förlorade år
Kikki var äldst av syskonen. Den nyfödda systern hamnade hos en annan familj, medan brodern blev kvar hos mamman som senare fick ytterligare fem barn.
- Victor blev till där nere, säger hon nu, elva år senare, och studerar lunchmenyn på restaurang Orientexpressen. Hon har kommit med tåget till Stockholms central och ska vidare till en TV-inspelning. En okänd man tar mod till sig och tackar för alla härliga sånger genom åren. Kikki blir rörd och glad. Hon behöver all uppmuntran hon kan få.
Aldrig skilsmässa
I Spanien den gången berättade Kikki om sin syn på kärlek och föräldraskap.
- Vi kommer aldrig att skiljas, Kjell och jag. Har man barn, ska man hålla ihop.
Kikki var noga med det. Hennes barn skulle minsann aldrig kallas gökungar. Bakom orden låg en djup, obearbetad smärta. Som fyraåring blev hon bortlämnad, när föräldrarna skildes. Minnet av hur hon gråtande klamrade sig fast vid sin pappa, när barnavårdsnämnden kom, går aldrig ur. En tid senare ångrade sig adoptivfamiljen. De ville inte ha henne. Lantbrukarparet Abela och Thure Danielsson i småländska Hylte blev hennes räddning. Men hon grät inombords. Och gjorde allt för att vara till lags.
- Tyck om mig! Älska mig! Det var det enda jag tänkte på. Jag vågade inte ha en egen åsikt förrän jag var närmare 35. Tänk om folk omkring mig skulle tycka något annat.
Kikki var äldst av syskonen. Den nyfödda systern hamnade hos en annan familj, medan brodern blev kvar hos mamman som senare fick ytterligare fem barn.
- Jag kände mig gruvligt snuvad på, att jag inte fick växa upp med och lära känna mina syskon.
En gång, när min biologiska farmor hade dött, fick jag träffa två kusiner. Jag hade aldrig känt mig så rik. De var mina egna och inte fuskkusiner som de på adoptivföräldrarnas sida.
Idag har Kikki kontakt med sina syskon men förlorade år är svåra att ta igen.
- Vi överraskade pappa, när han fyllde 80. Han blev väldigt förvånad. Min syster hade han överhuvudtaget inte sett, sedan hon lämnades bort.
Själv minns hon spänningen, när han kom på sin moped för att hälsa på i adoptivhemmet. Han hade alltid de roligaste presenterna.
- Av adoptivföräldrarna fick man mest mjuka paket men av honom kunde man få en docka.
Drack i tvättstugan
Idag har Kikki kontakt med sina syskon men förlorade år är svåra att ta igen.
- Vi överraskade pappa, när han fyllde 80. Han blev väldigt förvånad. Min syster hade han överhuvudtaget inte sett, sedan hon lämnades bort.
Själv minns hon spänningen, när han kom på sin moped för att hälsa på i adoptivhemmet. Han hade alltid de roligaste presenterna.
- Av adoptivföräldrarna fick man mest mjuka paket men av honom kunde man få en docka.
Drack i tvättstugan
Kikki vet fortfarande inte varför hon och systern lämnades bort. Hon pratade om det i Spanien och hon pratar om det nu. Det är viktiga bitar som fattas i hennes livspussel.
- Jag har hört mammas version men inte pappas. Hon vill att vi ska träffas allihop och reda ut det. Tyvärr har det inte blivit av. Förr trodde jag inte att det var så viktigt, men ju äldre jag blir, desto fler blir frågorna. Jag är inte bitter. Jag vill bara förstå.
Så föddes Victor och Kikki njöt av att bara vara mamma. Ett helt år skulle hon vara hemma med barnen, sa hon då.
- Familjen inte hade råd med det, säger hon bittert. Kjell sa att jag var tvungen att jobba. Han hade ju sitt band men verksamheten var uppbyggd på mig. Det var en fruktansvärd besvikelse. Jag kände mig lurad och mjölken försvann. Där började mina problem. Det vet jag.
Kroppen reagerade med ett kraftigt skov av den reumatism som bröt ut när Emma föddes.
- Redan då förlorade jag självförtroendet, när jag inte kunde byta blöjor på henne. Jag fick inte ens upp henne på skötbordet själv utan var tvungen att lägga henne på golvet.
Kikki sjöng vidare för en publik som visserligen uppskattade henne men mest var intresserad av att bugga och jaga partners. Det är en bra skola, det medger hon, men hon ville mer. Dansjobben sög musten ur henne.
- I dag väljer jag själv mina jobb. Det har jag längtat efter i hela mitt liv.
Den uteblivna mammaledigheten blev början till slutet på kärleken trots att hon, sin vana trogen, försökte hon vara till lags.
- Det kändes som ett brott, att mina känslor för Kjell var slut. Jag ville skiljas men tänkte på barnen. Jag försökte ett tag till och ett tag till. På så vis offrade jag mig själv och lurade Kjell vilket gör bördan dubbel.
Lite rödvin i smyg var lättaste sättet att fly. Kikki dämpade sin ångest i tvättstugan. Cellgifterna mot reumatismen, som gör henne trött och yr, gjorde inte saken bättre. Hon sov och sov.
- Mitt alkoholberoende var en källa till många gräl. Till sist sa jag som det var. ”Jag orkar inte bo ihop med dig en dag till.”
Rattfylleri
Kjell flyttade till en lägenhet i grannbyn, varpå grannarna ringde skvallerpressen. En riktigt hett kändistips kan inbringa upp till 10 000 kronor.
- Vi orkade inte med en massa skriverier just då, så vi dementerade. Men tidningarna är fräcka. En dag när vi hade grälat, stod Se & Hör på trappan. Jag ringde chefredaktör Tua Lundström och skrek att hon skulle kalla hem sina hejdukar. ”Är du arg”, sa hon silkeslent. Veckan därpå stod alltihop i tidningen. Det var då de skrev det där, om att karlar bara tänker med pitten.
Alla vet hur det gick. Kikki körde rattfull en oktobernatt för två år sedan, krockade med en stolpe och voltade flera varv, innan bilen stannade i diket. Kikki satt där hon satt och kunde inte komma ut. En securitasvakt larmade polis och ambulans. Tankarna snurrade runt, runt i Kikkis huvud.
- Jag insåg att jag hade haft änglavakt och tänkte, att detta är början till något nytt. Värre kunde det ju knappast bli, säger Kikki som fick lämna blodprov och ta taxi hem.
- Det var så förnedrande!
Värst för barnen
Tidningarna började ringa och Kikki bestämde sig för att med sin version erkänna allt.
- Annars hade jag blivit slaktad. Men det var värst för barnen. Barn ska inte behöva skämmas för sina föräldrar, men det fick de göra nu. Butikerna i Vallsta var bussiga och lät bli att sätta upp löpsedlarna den dagen. Men på macken lyste de lång väg.
Kikki dömdes till frivård, 14 månaders terapi tre kvällar i veckan, och 40 timmars samhällstjänst. Två timmar om dagen i 20 dagar sjöng och läste hon för pensionärerna på ålderdomshemmet.
- Varje gång jag åker förbi olycksplatsen, tänker jag, att här kunde jag ha dött. Hur skulle mina barn ha känt det? De måste passera platsen varje dag för att komma till skolan?
Kikki är numera expert på sitt alkoholberoende som hon påpekar inte ska förväxlas med ett kemiskt beroende som hos alkoholister. Hon drack för att döva sin ångest och nu, när ångesten är borta, finns beroendet inte längre kvar. Men hon tar inga risker. Tar hon ett glas vin till maten, så gör hon det av glädje i glada vänners lag, när det är fest. Hon har aldrig vin hemma och dricker aldrig när hon är ledsen.
- Jag har lämnat det där bakom sig nu och önskar att alla andra ska göra det också. Jag har lärt av misstaget och tänker inte göra om det.
Jobbar med Kjell igen
Kikki och Kjell har hittat tillbaka till varandra som vänner. De till och med jobbar ihop ibland men bara i Norge.
- Han är inne på sin andra kärlek, säger hon och påpekar att flickvännen är 19 år yngre. Norskan han for utomlands med försvann som en avlöning. Det blev ett himla liv, när han blev tagen med byxorna nere på Arlanda. Ingen visste att vi hade separerat, så folk trodde att jag satt hemma och grät. Då bestämde jag mig för att gå vidare med skilsmässan. När han kom hem, hade han varken fru eller jobb. Det har jag aldrig ångrat.
- I dag respekterar han mig som människa och kvinna på ett helt nytt sätt. Det uppskattar jag. Jag skulle till och med kunna åka på semester med hela familjen igen. Det är ungarnas högsta dröm.
Kikki skulle helst vilja lämna Vallsta. Hon känner hur folk pratar bakom ryggen och ”vännerna” kommer inte längre in och fikar för att prata bort en stund.
- Det här är Kjells hembygd, så jag är ofta väldigt ensam.
Ambassadör
Men Kikki blir kvar. För barnens skull. Samtidigt rustar hon föräldrahemmet i Osby vars ambassadör hon just utnämnts till. Även det en källa till glädje. Hon har hur mycket jobb som helst och klarar sig bra på egen hand. En ny CD kommer före jul och i Södertälje har hon hittat nya bandet Hjältarna.
- Jag ska ta det lugnt i höst, vara mamma, laga mat och baka bullar. Hade jag inte haft så ont, skulle jag plocka bär och svamp, sylta och safta. Jag har svårt att säga nej och fyller på i almanackan tills den är full. Nu måste jag försöka hitta någon slags balans. Helst skulle jag vilja spela revy eller vara med i en grupp som Lorry.
Kikki skriver och bearbetar sina trauman i en dagbok som hon, för säkerhets skull, förvarar i kassaskåp.
- Jag skulle säkert svimma, om en karl kom i närheten, skrattar hon. Och rör han mig, får jag väl hjärnblödning. Jag kan inte tänka mig att släppa en karl över tröskeln att dela min vardag och mitt bankkonto. Men när jag går med i PRO och ska till Amsterdam för att titta på tulpaner, kan det kanske kännas bra att ha någon i bussen att hålla i hand.
Så visst längtar hon. Hon har bara glömt, hur det är att vara kär. Dessutom är hon rädd för känslor numera.
- Kanske kan jag träffa någon i Spanien som inte har mer att utgå från, än det han ser, säger hon. Vi har börjat se oss om efter en våning där, barnen och jag. Huset är sålt sedan länge på grund av ständiga inbrott och skyfall som fick floder av vatten att flyta genom huset. Den här gången ska vi ha en lägenhet i ett bevakat område. När man sätter nyckeln i låset, ska det vara semester.
Monica Antonsson
- Jag har hört mammas version men inte pappas. Hon vill att vi ska träffas allihop och reda ut det. Tyvärr har det inte blivit av. Förr trodde jag inte att det var så viktigt, men ju äldre jag blir, desto fler blir frågorna. Jag är inte bitter. Jag vill bara förstå.
Så föddes Victor och Kikki njöt av att bara vara mamma. Ett helt år skulle hon vara hemma med barnen, sa hon då.
- Familjen inte hade råd med det, säger hon bittert. Kjell sa att jag var tvungen att jobba. Han hade ju sitt band men verksamheten var uppbyggd på mig. Det var en fruktansvärd besvikelse. Jag kände mig lurad och mjölken försvann. Där började mina problem. Det vet jag.
Kroppen reagerade med ett kraftigt skov av den reumatism som bröt ut när Emma föddes.
- Redan då förlorade jag självförtroendet, när jag inte kunde byta blöjor på henne. Jag fick inte ens upp henne på skötbordet själv utan var tvungen att lägga henne på golvet.
Kikki sjöng vidare för en publik som visserligen uppskattade henne men mest var intresserad av att bugga och jaga partners. Det är en bra skola, det medger hon, men hon ville mer. Dansjobben sög musten ur henne.
- I dag väljer jag själv mina jobb. Det har jag längtat efter i hela mitt liv.
Den uteblivna mammaledigheten blev början till slutet på kärleken trots att hon, sin vana trogen, försökte hon vara till lags.
- Det kändes som ett brott, att mina känslor för Kjell var slut. Jag ville skiljas men tänkte på barnen. Jag försökte ett tag till och ett tag till. På så vis offrade jag mig själv och lurade Kjell vilket gör bördan dubbel.
Lite rödvin i smyg var lättaste sättet att fly. Kikki dämpade sin ångest i tvättstugan. Cellgifterna mot reumatismen, som gör henne trött och yr, gjorde inte saken bättre. Hon sov och sov.
- Mitt alkoholberoende var en källa till många gräl. Till sist sa jag som det var. ”Jag orkar inte bo ihop med dig en dag till.”
Rattfylleri
Kjell flyttade till en lägenhet i grannbyn, varpå grannarna ringde skvallerpressen. En riktigt hett kändistips kan inbringa upp till 10 000 kronor.
- Vi orkade inte med en massa skriverier just då, så vi dementerade. Men tidningarna är fräcka. En dag när vi hade grälat, stod Se & Hör på trappan. Jag ringde chefredaktör Tua Lundström och skrek att hon skulle kalla hem sina hejdukar. ”Är du arg”, sa hon silkeslent. Veckan därpå stod alltihop i tidningen. Det var då de skrev det där, om att karlar bara tänker med pitten.
Alla vet hur det gick. Kikki körde rattfull en oktobernatt för två år sedan, krockade med en stolpe och voltade flera varv, innan bilen stannade i diket. Kikki satt där hon satt och kunde inte komma ut. En securitasvakt larmade polis och ambulans. Tankarna snurrade runt, runt i Kikkis huvud.
- Jag insåg att jag hade haft änglavakt och tänkte, att detta är början till något nytt. Värre kunde det ju knappast bli, säger Kikki som fick lämna blodprov och ta taxi hem.
- Det var så förnedrande!
Värst för barnen
Tidningarna började ringa och Kikki bestämde sig för att med sin version erkänna allt.
- Annars hade jag blivit slaktad. Men det var värst för barnen. Barn ska inte behöva skämmas för sina föräldrar, men det fick de göra nu. Butikerna i Vallsta var bussiga och lät bli att sätta upp löpsedlarna den dagen. Men på macken lyste de lång väg.
Kikki dömdes till frivård, 14 månaders terapi tre kvällar i veckan, och 40 timmars samhällstjänst. Två timmar om dagen i 20 dagar sjöng och läste hon för pensionärerna på ålderdomshemmet.
- Varje gång jag åker förbi olycksplatsen, tänker jag, att här kunde jag ha dött. Hur skulle mina barn ha känt det? De måste passera platsen varje dag för att komma till skolan?
Kikki är numera expert på sitt alkoholberoende som hon påpekar inte ska förväxlas med ett kemiskt beroende som hos alkoholister. Hon drack för att döva sin ångest och nu, när ångesten är borta, finns beroendet inte längre kvar. Men hon tar inga risker. Tar hon ett glas vin till maten, så gör hon det av glädje i glada vänners lag, när det är fest. Hon har aldrig vin hemma och dricker aldrig när hon är ledsen.
- Jag har lämnat det där bakom sig nu och önskar att alla andra ska göra det också. Jag har lärt av misstaget och tänker inte göra om det.
Jobbar med Kjell igen
Kikki och Kjell har hittat tillbaka till varandra som vänner. De till och med jobbar ihop ibland men bara i Norge.
- Han är inne på sin andra kärlek, säger hon och påpekar att flickvännen är 19 år yngre. Norskan han for utomlands med försvann som en avlöning. Det blev ett himla liv, när han blev tagen med byxorna nere på Arlanda. Ingen visste att vi hade separerat, så folk trodde att jag satt hemma och grät. Då bestämde jag mig för att gå vidare med skilsmässan. När han kom hem, hade han varken fru eller jobb. Det har jag aldrig ångrat.
- I dag respekterar han mig som människa och kvinna på ett helt nytt sätt. Det uppskattar jag. Jag skulle till och med kunna åka på semester med hela familjen igen. Det är ungarnas högsta dröm.
Kikki skulle helst vilja lämna Vallsta. Hon känner hur folk pratar bakom ryggen och ”vännerna” kommer inte längre in och fikar för att prata bort en stund.
- Det här är Kjells hembygd, så jag är ofta väldigt ensam.
Ambassadör
Men Kikki blir kvar. För barnens skull. Samtidigt rustar hon föräldrahemmet i Osby vars ambassadör hon just utnämnts till. Även det en källa till glädje. Hon har hur mycket jobb som helst och klarar sig bra på egen hand. En ny CD kommer före jul och i Södertälje har hon hittat nya bandet Hjältarna.
- Jag ska ta det lugnt i höst, vara mamma, laga mat och baka bullar. Hade jag inte haft så ont, skulle jag plocka bär och svamp, sylta och safta. Jag har svårt att säga nej och fyller på i almanackan tills den är full. Nu måste jag försöka hitta någon slags balans. Helst skulle jag vilja spela revy eller vara med i en grupp som Lorry.
Kikki skriver och bearbetar sina trauman i en dagbok som hon, för säkerhets skull, förvarar i kassaskåp.
- Jag skulle säkert svimma, om en karl kom i närheten, skrattar hon. Och rör han mig, får jag väl hjärnblödning. Jag kan inte tänka mig att släppa en karl över tröskeln att dela min vardag och mitt bankkonto. Men när jag går med i PRO och ska till Amsterdam för att titta på tulpaner, kan det kanske kännas bra att ha någon i bussen att hålla i hand.
Så visst längtar hon. Hon har bara glömt, hur det är att vara kär. Dessutom är hon rädd för känslor numera.
- Kanske kan jag träffa någon i Spanien som inte har mer att utgå från, än det han ser, säger hon. Vi har börjat se oss om efter en våning där, barnen och jag. Huset är sålt sedan länge på grund av ständiga inbrott och skyfall som fick floder av vatten att flyta genom huset. Den här gången ska vi ha en lägenhet i ett bevakat område. När man sätter nyckeln i låset, ska det vara semester.
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
___________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
___________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 52, 2003
Kikki, Bettan och Lotta firar succén med nyårstårta
Kikki, Bettan och Lotta firar succén med nyårstårta
Tillsammans är vi rena dynamiten!
Vissa blommar en gång, är ack så vackra men försvinner sedan.
Det gäller inte de tre trallande perennerna Kikki, Bettan och Lotta.
När de folkkära sångerskona i år beslöt att uppträda tillsammans kunde resultatet bara bli succé
Trots att en i trion fick uppträda i rullstol...
På toppen av sina karriärer, var och en med egen lyskraft, har de lagt in en överväxel och överträffat sig själva. Och det är svenskt så det förslår med en liten gnutta norskt. Bettan bor ju i Oslo numera.
– Vi sa redan från början att vi skulle bli tre schlagerflickor i lyxförpackning, säger Lotta. Och så har det blivit. Vi river inte bara av våra gamla hits rätt upp och ner. Vi blommar ut som artister.
Alltihop började med att Kikki, Bettan och Lotta sjöng kör bakom Magnus Carlsson på Världens Barn-galan för tre år sedan.
– Efteråt gick vi på restaurang, pratade om gamla tider och skrattade, så att vi fick ont i magen, säger Bettan som var den som kastade ur sig idén om en krogshow.
– Något mer tillfälligt som har blivit så kul har jag aldrig varit med om. Tillsammans är vi rena dynamiten!
– Eller tre trallande perenner, säger Kikki. För så sjunger de i öppningsnumret som likt showen i övrigt präglas av humor och självironi. Det är med andra ord en rätt uppsluppen trio som samlas runt tårtan på hotellet, där Kikki och Lotta bor på halvtid, medan Bettan lånar en lägenhet. Tvärs över gatan ligger Cirkus som sedan under höstas har varit deras arena.
Samma ursprung
De känner varandra väl. Kikki och Bettan sjöng utgjorde gruppen Chips i början av 80-talet, då de tävlade i Melodifestivalen och turnerade landet runt med country- and westernmusik.
– Vi sa redan från början att vi skulle bli tre schlagerflickor i lyxförpackning, säger Lotta. Och så har det blivit. Vi river inte bara av våra gamla hits rätt upp och ner. Vi blommar ut som artister.
Alltihop började med att Kikki, Bettan och Lotta sjöng kör bakom Magnus Carlsson på Världens Barn-galan för tre år sedan.
– Efteråt gick vi på restaurang, pratade om gamla tider och skrattade, så att vi fick ont i magen, säger Bettan som var den som kastade ur sig idén om en krogshow.
– Något mer tillfälligt som har blivit så kul har jag aldrig varit med om. Tillsammans är vi rena dynamiten!
– Eller tre trallande perenner, säger Kikki. För så sjunger de i öppningsnumret som likt showen i övrigt präglas av humor och självironi. Det är med andra ord en rätt uppsluppen trio som samlas runt tårtan på hotellet, där Kikki och Lotta bor på halvtid, medan Bettan lånar en lägenhet. Tvärs över gatan ligger Cirkus som sedan under höstas har varit deras arena.
De känner varandra väl. Kikki och Bettan sjöng utgjorde gruppen Chips i början av 80-talet, då de tävlade i Melodifestivalen och turnerade landet runt med country- and westernmusik.
– Jag, som dittills hade varit fast rotad i den bohuslänska skärgården, flyttade till Stockholm, säger Bettan.
– Hon är fiskardotter, säger Kikki. Vi är av samma enkla ursprung. Jag är en småländsk bondjänta och Lotta är dotter till en jägmästare i Pajala. Det binder oss samman.
Efter Chips blev det revy hos Bosse Parnevik för Bettans del. Där i ensemblen träffade hon Lotta. Kikki mötte kärleken i dansbandsmusikern Kjell Roos och flyttade till Bollnäs. Avstånd har ingen betydelse i en bransch där de flesta ständigt är på resande fot.
– Jag har körat bakom både Kikki och Bettan, säger Lotta. Kikki sjöng ”Bra vibrationer” i Melodifestivalen och Bettan vann med ”La det svinge” tillsammans med Hanne Krog i Bobbysocks. Vi for till och med på Rysslandsturné tillsammans.
Kikki och Lotta har dessutom varit grannar i Spanien. Kikki var gift med Kjell och dottern Emma, 18, var liten. Viktor, 12, föddes senare och hann inte njuta så mycket av den spanska solen. Lotta var redan då mamma till Malin, 16, och Amanda, 15. Hon var dessutom gift med deras pappa Anders Engberg. Bådas skilsmässor hör till Skandinaviens mest omskrivna. Ändå är de vänner allihop. Kikki och Kjell jobbar till och med i samma band.
– Jag har sålt villan och hyrt ett Pippi Långstrumpshus vid vattnet, säger Kikki. Vi har gångavstånd in till Bollnäs nu.
Hon har jobbat så mycket på sistone, att hon ännu inte riktigt har hunnit bo in sig, säger hon. Allt oftare efterlyser små ensamma stunder.
– Jag brukar tända ljus och sätta på musik. Sånt ger mig energi.
Förbjuden kärlek
Kärlekens irrvägar ledde småningom Lotta – via den omskrivna romansen med Christer Sjögren – till Patrik Ehlersson. Kärleken var förbjuden först och de kämpade emot i det längsta. I dag delar de vått och torrt i schlagervärldens vackraste hus vid en fridfull vik av sjön Mjörn utanför Alingsås. Lotta odlar sina grönsaker och plockar sin svamp, när hon inte lagar mat till barnen och deras kompisar.
– Jag beundrar henne verkligen, säger Bettan. Hon har ett stort hus, en stor tomt och massor av tonåringar. Patrik hade ju tre barn med sig i boet. Det är full fart för jämnan.
Efter Chips blev det revy hos Bosse Parnevik för Bettans del. Där i ensemblen träffade hon Lotta. Kikki mötte kärleken i dansbandsmusikern Kjell Roos och flyttade till Bollnäs. Avstånd har ingen betydelse i en bransch där de flesta ständigt är på resande fot.
– Jag har körat bakom både Kikki och Bettan, säger Lotta. Kikki sjöng ”Bra vibrationer” i Melodifestivalen och Bettan vann med ”La det svinge” tillsammans med Hanne Krog i Bobbysocks. Vi for till och med på Rysslandsturné tillsammans.
Kikki och Lotta har dessutom varit grannar i Spanien. Kikki var gift med Kjell och dottern Emma, 18, var liten. Viktor, 12, föddes senare och hann inte njuta så mycket av den spanska solen. Lotta var redan då mamma till Malin, 16, och Amanda, 15. Hon var dessutom gift med deras pappa Anders Engberg. Bådas skilsmässor hör till Skandinaviens mest omskrivna. Ändå är de vänner allihop. Kikki och Kjell jobbar till och med i samma band.
– Jag har sålt villan och hyrt ett Pippi Långstrumpshus vid vattnet, säger Kikki. Vi har gångavstånd in till Bollnäs nu.
Hon har jobbat så mycket på sistone, att hon ännu inte riktigt har hunnit bo in sig, säger hon. Allt oftare efterlyser små ensamma stunder.
– Jag brukar tända ljus och sätta på musik. Sånt ger mig energi.
Förbjuden kärlek
Kärlekens irrvägar ledde småningom Lotta – via den omskrivna romansen med Christer Sjögren – till Patrik Ehlersson. Kärleken var förbjuden först och de kämpade emot i det längsta. I dag delar de vått och torrt i schlagervärldens vackraste hus vid en fridfull vik av sjön Mjörn utanför Alingsås. Lotta odlar sina grönsaker och plockar sin svamp, när hon inte lagar mat till barnen och deras kompisar.
– Jag beundrar henne verkligen, säger Bettan. Hon har ett stort hus, en stor tomt och massor av tonåringar. Patrik hade ju tre barn med sig i boet. Det är full fart för jämnan.
Lotta medger att hon är dålig på att stanna upp. Ofta bränner hon sitt ljus i båda ändarna samtidigt.
– Det alltid är väldigt mycket Lotta, säger Patrik. När jag är ledsen, så är jag fruktansvärt ledsen och när jag är glad, så är jag väldigt glad. Och städar jag, så gör jag det väldigt intensivt. Jag tycker det är tråkigt annars.
Om Christer Sjögren som efter ett halvårs prasslande slutligen kollapsade och avslöjade allt om deras förhållande för både hustrun och resten av världen, säger Lotta ingenting. Det har hon satt en ära i. Möjligen upprepar hon det hon sa som sommarpratare: Den enda bok jag inte kan rekommendera är Christer Sjögrens memoarer. I den har i alla fall jag svårt att skilja på dikt och verklighet.
– Då blev det löpsedlar, skrattar Bettan. Det stod till och med i norska tidningar! ”Lotta i storbråk med sin älskare!” Jag höll på att skratta ihjäl mig.
Framgång och kärlek
Bettan är den som har lyckats klara sig undan de stora svarta rubrikerna. På sistone har hon mest blivit omskriven för, att hon bantade bort 8 kilo före premiären genom att avstå från kolhydrater. Annars är det bara idyll och framgång för hela slanten. Hon flyttade till Oslo 1990 för att hennes norska karriär helt enkelt var framgångsrikare än den svenska. Dessutom träffade hon Tor Andreassen som hon sedan dess delar morgontidningen med. Några år senare kom Anna, 8, och Nora, 6, till världen. Våningen i det vackra sekelskifteshuset vid Karl Johann byttes mot ett hus, där de har gott om plats och en vacker trädgård för barnen att tumla runt i. Det är Tor som sköter marktjänsten därhemma, då hon har den mest lukrativa karriären.
– Vi har det hur bra som helst, Tor och jag. Kärleken är jorden i blomsterpottan, som vi säger i Norge. Vi njuter av varandra och vårt hem, trots att saker egentligen inte betyder någonting. Det gäller att leva i nuet och att sluta sträva efter mer. Varje ny dag är som en gåva.
Bettan är lika populär som programledare i norsk TV som Lotta är i svensk. För en tid sedan fick även Kikki möjligheten att bli en ny Oprah Winfrey.
– Programmen skulle spelas in i Sverige för en dansk TV-kanal. Jag tog aldrig så allvarligt på det. Jag har ingen längtan till den världen än. Först vill jag komma till ro i mitt nya hem.
Inför premiären på Rondo hade Lotta kvalificerat sig till Melodifestivalen. Hon jobbade med Söndagsöppet och satt i sminket, när hon bad producenten, att Kikki och Bettan skulle få vara med. Han gick ut men kom tillbaka efter fem minuter. Jag har talat med Bert Karlsson, sa han. Så nu är det klart.
– Vänta, skrek jag efter honom. Säg åt Karlsson att han måste ringa och fråga tjejerna först. De kanske inte vill.
Lotta fick tag i Kikki samma kväll. Hon lyssnade på låten och sa ja direkt. Bettan svarade inte och nästa morgon lyste krigsrubrikerna från Sveriges alla löpsedlar.
– Till slut fick jag tag i henne i Oslo. Har du läst svenska tidningar idag? Nej, sa hon. Då är det bäst, att du sätter dig ner, sa jag. Hon lyssnade på låten och konstaterade, att det var en vinnarlåt. Vi vinner, sa hon. Vi vinner!
De fick nöja sig med en hedrande tredjeplats men premiären på showen blev en total succé. Och inte blev det sämre av, att den flyttades till Stockholm. Kikki har emellertid haft lite otur. På en semester i Thailand föll hon så illa, att hon fick en spricka i foten. Showen kördes vidare med Kikki i rullstol. Nu har hon armen i band, sedan hon halkat hemma i badrummet och brutit armen på två ställen. Mitellan är emellertid svart och försedd med gnistrande glaspärlor. Kikki är inte den som ger sig.
Akut till sjukhus
– Det viktigaste är att få vara frisk, säger Lotta som verkar piggare än någonsin. Det är förunderligt med tanke på, att hon för en tid sedan fördes akut till sjukhus och fick diagnosen ulcerös colit som är en kronisk inflammation i tarmen.
– Kort kan man säga, att jag var min egen läkare för länge. Nu är jag på benen tack vare medicin. Jag har haft tur. Så är det inte för alla. Många mår väldigt dåligt av den här sjukdomen.
Både Lotta och Bettan är i högform. Det märks inte minst i showen. Bettan hade säkert blivit av med sina kilon även utan bantning. Kikki tar det lite lugnare. Hon har som bekant sin reumatism att tänka på.
Kämpar varje dag
– Hon är starkast av oss alla, säger Bettan och Lotta håller med. Kikki kämpar hårt varje dag och har en otroligt stark livskraft. Jämfört med henne är det som om vi ligger och simmar i gräddfilen. Hon har det tufft ibland. Ändå brinner lågan så starkt, att allt annat rinner av. Då går hon in på scenen och bara lyser.
Tor och flickorna är på plats i Stockholm den här helgen. Tillsammans med Bettan har de handlat kläder, varit på Skansen och Junibacken. Även Patrik är på plats. Han har valt att jobba med Lotta och showen i stället för att spela dansmusik.
– Vi har promenerat flera timmar på Djurgården idag, säger Lotta. På lördagarna, då vi har två föreställningar, brukar Bettan och jag bada bastu, medan Kikki vilar och tar en bit mat. Nästa helg kommer Kjell och barnen från Bollnäs. Det ska verkligen bli jättekul!
Vad som händer efter nyår är ännu en väl förborgad hemlighet. Kikki, Bettan och Lotta har helt enkelt inte bestämt sig än. De prioriterar samarbetet men arrangörerna rycker och drar i dem alla tre. Kanske flyttar de showen till Malmö eller Oslo. Annars kanske den tas på turné genom landet. Den som lever får se.
– Vi brukar sitta och skriva autografer efter showen, säger Lotta. Häromdagen kom en tjej fram och sa, att det hade varit den bästa kvällen i hennes liv. Hon hade dittills mått dåligt av att vara 56 år. Hädan efter skulle hon vara stolt över det, sa hon. Det var häftigt. Tänk att vi kunde förmedla, att det finns en livskraft även i livets middagshöjd och att man kan göra saker, fast man är kvinna och äldre oavsett inom vilket område man är verksam. Det gäller bara att våga!
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 9, 2006
Serien: Uppdraget
Trots alla påhopp bjuder Kikki fortfarande på sig själv
Baka kan jag men någon annan får äta kakan
En gång blev det stora rubriker när hon åt en korv. Kikki vet inte om hon ska skratta eller gråta när hon berättar om allt som har skrivits om henne.
Ändå ställer Kikki upp när Allas reporter vill ha hjälp att göra en riktigt smarrig kladdkaka.
Men själv tänker hon inte ens smaka på den...
– Då ses vi på torsdag. Jag brygger kaffet och du fixar kladdkakan, sa grannen och försvann ut genom dörren utan att vänta på svar. Kladdkaka?! Hur i all världen gör man en sådan? Kikki Danielsson kanske vet. Hon är åtminstone väldigt duktig på att baka.
- Kladdkakan är lätt att ta till, när det kommer gäster, säger Kikki några dagar senare, när vi med en blomsterkvast knackar på hemma i radhuset i Bollnäs. Ingredienserna kan hon utantill. Det står klart redan i hallen, där hunden Eddie hälsar förtjust och katten Sigge smiter ut genom dörren.
- Vi har bott här i drygt ett år nu, säger Kikki och går ut i köket för att leta efter en vas. Jag stortrivs! Mina grannar är hur trevliga som helst. Förut bodde vi i ett hus med många trappor. Det fungerade inte med mina knän. Då hittade Emma det här huset åt oss på internet.
Dottern Emma, 20, jobbar som receptionist men siktar på att bli fastighetsmäklare. Sonen Victor, 14, ägnar sig mest åt fotboll. De har just kommit hem från Benidorm, där Kikki har jobbat med ex:et Kjell Roos och bandet Roosarna.
- Hans flickvän sedan fyra år var också med. De träffades efter skilsmässan, så vi har inga problem med det.
Kikki är just nu skivaktuell med ”Vad livet har att ge” som först gavs ut i Norge, där den seglade rakt upp på Danstoppens första plats. Kikki och Roosarna har nämligen en stor publik även i grannlandet, där de ofta spelar på countryfestivaler och cityfester.
- Kladdkakan är lätt att ta till, när det kommer gäster, säger Kikki några dagar senare, när vi med en blomsterkvast knackar på hemma i radhuset i Bollnäs. Ingredienserna kan hon utantill. Det står klart redan i hallen, där hunden Eddie hälsar förtjust och katten Sigge smiter ut genom dörren.
- Vi har bott här i drygt ett år nu, säger Kikki och går ut i köket för att leta efter en vas. Jag stortrivs! Mina grannar är hur trevliga som helst. Förut bodde vi i ett hus med många trappor. Det fungerade inte med mina knän. Då hittade Emma det här huset åt oss på internet.
Dottern Emma, 20, jobbar som receptionist men siktar på att bli fastighetsmäklare. Sonen Victor, 14, ägnar sig mest åt fotboll. De har just kommit hem från Benidorm, där Kikki har jobbat med ex:et Kjell Roos och bandet Roosarna.
- Hans flickvän sedan fyra år var också med. De träffades efter skilsmässan, så vi har inga problem med det.
- Den norska publiken är mer uppsluppen och glad än den svenska. Här bjuder man upp och dansar två låtar, innan man tackar för sig och bjuder upp en annan. Där dansar de lite hur som helst, tjoar och har kul. I Norge möts vi faktiskt av en helt annan hjärtlighet.
Om Kikki gör sin show och Roosarna dessutom spelar dans i flera timmar, så blir det många timmars korsord bakom scenen.
- Om jag inte kör hem förstås. Är det sommar, kan jag köra 60 mil mitt i natten. Då är det mycket radio och prat med Eddie som inte svarar. Men då och då måste vi stanna, så att han får kissa.
Kikki jobbar gärna med de allt populärare allsångskvällarna. Oftast är det ljust ute och publiken är nykter.
- Då har jag dem i min hand, säger hon. Då trivs jag bäst. Jag har sällan känt så mycket värme strömma emot mig som just på allsångskvällarna i somras. Nu drömmer jag om att få göra en egen krogshow med orkester och dansare. Den ska handla om mitt liv. Sedan får jag hoppas, att jag har vett att lägga av medan tid är.
Vill inte bli uttittad
Kikki sätter blommorna i vatten och går in i vardagsrummet som domineras av en vacker skinngrupp och en jättelik widescreen TV. Här tillbringar hon mycket av sin lediga tid numera. De senaste årens löpsedlar, som mest bara har handlat om alkohol, fetma och korv, har gjort att hon gärna isolerar sig.
- Är det mycket folk på en vägkrog, avstår jag ofta från att gå in. Jag vet ju, att jag blir uttittad under hela måltiden. Då köper jag hellre en korv på macken och äter den i bilen.
Det var en sådan händelse som ledde till rubriken ”Kikki smygåt korv på Statoil”. En gång råkade hon dessutom nämna, att hon mycket väl kan ta en korvbit i kylskåpet, om hon skulle bli hungrig. Det ledde till rubriken: ”Kikki tröstar sig med falukorv”.
Om Kikki gör sin show och Roosarna dessutom spelar dans i flera timmar, så blir det många timmars korsord bakom scenen.
- Om jag inte kör hem förstås. Är det sommar, kan jag köra 60 mil mitt i natten. Då är det mycket radio och prat med Eddie som inte svarar. Men då och då måste vi stanna, så att han får kissa.
Kikki jobbar gärna med de allt populärare allsångskvällarna. Oftast är det ljust ute och publiken är nykter.
- Då har jag dem i min hand, säger hon. Då trivs jag bäst. Jag har sällan känt så mycket värme strömma emot mig som just på allsångskvällarna i somras. Nu drömmer jag om att få göra en egen krogshow med orkester och dansare. Den ska handla om mitt liv. Sedan får jag hoppas, att jag har vett att lägga av medan tid är.
Vill inte bli uttittad
Kikki sätter blommorna i vatten och går in i vardagsrummet som domineras av en vacker skinngrupp och en jättelik widescreen TV. Här tillbringar hon mycket av sin lediga tid numera. De senaste årens löpsedlar, som mest bara har handlat om alkohol, fetma och korv, har gjort att hon gärna isolerar sig.
- Är det mycket folk på en vägkrog, avstår jag ofta från att gå in. Jag vet ju, att jag blir uttittad under hela måltiden. Då köper jag hellre en korv på macken och äter den i bilen.
När hon i keps och solglasögon härförleden köpte en flaska vin på systemet, fick hon läsa att hon varit förklädd.
- Först blev jag ledsen och förbannad. Jag har samma rätt som alla andra att handla på systemet. Sedan började jag bara skratta åt alltihop. Den som ringer till tidningarna och berättar sånt, måste må mycket sämre än jag gör.
När Kjell och jag separerade, fick skvallerpressen inte mindre än 40 samtal från våra grannar. Folk tjänar pengar på sånt.
- Jag har vant mig. Man vet aldrig vad det kommer för rubriker. Nästa vecka är jag väl lesbisk!
Kikki gapskrattar men påpekar också, att om grannen hade åker fast för rattfylleri, så är det en tragedi för familjen. Men det stannar vid det.
- Jag har vant mig. Man vet aldrig vad det kommer för rubriker. Nästa vecka är jag väl lesbisk!
Kikki gapskrattar men påpekar också, att om grannen hade åker fast för rattfylleri, så är det en tragedi för familjen. Men det stannar vid det.
- När jag åkte fast för andra gången, var jag säker på, att jag var ren. En timma senare hade det inte blivit något utslag alls, sa läkaren. Nu blev det krigsrubriker. Jag var aktuell samtidigt som Knutbypastorn. Hans ansikte var överskuggat. Det var inte mitt. Jag hängdes ut naken till allmän beskådan i hela landet. Då trodde jag nästan, att jag skulle bli tvungen att byta land. Barnen var väldigt ledsna på mig. Det är hemskt, när barn tvingas skämmas för sina föräldrar. Sedan blev de mitt stora stöd. Man kan gott säga, att jag har varit nere i det svarta hålet och vänt. Det är tomt och väldigt ensamt där nere. Stundtals kändes det som att djuren var mina enda vänner. När jag kom hem från alkoholistmötena, satt de här och väntade på mig. De var nöjda och glada, bara de fick mat.
Behöver bli hel
Kikki läser böcker som ”Duktig flicka” och ”Kvinnors vrede” och isolerar sig i hemmet i en slags självvald ensamhet som ger utrymme för eftertänksamhet.
- Jag går inte ens ut och plockar bär längre. Emma tycker inte om det. Hon tycker att jag ska skaffa mig en hobby. Jag gick en kurs i meditation och det var roligt. Nu måste jag gå igenom den här perioden och bygga upp mig själv för att bli hel.
Kikki blir ofta bjuden till kändisfester i Stockholm. Men det är tre timmar dit och tre timmar hem. Dessutom har hon sällan någon att gå med, säger hon.
- Förra nyårshelgen satt jag ensam hemma och grät över tsunamikatastrofens offer. Jag orkade inte gå på någon fest. Det är ingen höjdare att sitta där med sin ramlösa, medan folk blir fullare och fullare. Vid tolvslaget sa jag ”Gott Nytt År” åt mig själv och tittade gratis på raketerna utanför. Sigge låg och tryckte under sängen hela dagen. Så skotträdd var han. Eddie följde mig överallt. När jag gick på toaletten klämde han till och med in sig mellan toalettstolen och duschen för att få vara nära.
Kikki återvänder till köket och kladdkakans ingredienser. Hon knäcker ägg som hon rör ihop med socker, smält smör, mjöl, kakao och vaniljsocker, varpå hon häller smeten i en smord form.
- Skjuts in i ugnen med kakan, säger Kikki. Om 35 minuter kommer den att vara lagom kladdig.
Kikki vet, att hon har stöd från alla håll. Kända och okända skickar brev och blommor och på stan får hon vänliga klappar på axeln. Vi håller på dig, Kikki, säger folk.
- När det blev klart, att jag ska vara med i Melodifestivalen kom en granne och gav mig några vackert snidade smörknivar. Jag blev så rörd, att jag nästan började gråta. Jag gråter överhuvudtaget ganska ofta numera.
Kikki resonerar med sig själv, samlar på visdomsord och skriver ner klokskap hon kommer på och läser det om och om igen. På så vis har hon kommit sig själv närmare och upptäckt sidor hon inte visste fanns. Tankarna kretsar ofta kring ensamhet – den välgörande såväl som den som gör ont. Kikki har emellertid en stor portion humor som har burit henne genom livet.
- När Melodifestivalen fyllde 50 år, gick jag dit med en kille som är gay. Vi är gamla skolkamrater, sa jag till fotograferna, trots att han är minst 25 år yngre än jag. Rubrikerna lät inte vänta på sig. Han pekades ut som den nye mannen i mitt liv, säger Kikki och gapskrattar. I Malmö försökte jag få med min bror på invigningen av ett kasino. Vi skulle komma hand i hand och förklara, att vi bara var vänner. Men han vågade inte. Synd! Jag skulle gärna lura skvallerpressen riktigt ordentligt. Tänk så mycket skit de har skrivit om mig genom åren. Jag är nästan värd en guldklocka vid det här laget!
Någon ny romans tycks inte vara på gång just nu. Det är tre år sedan sist och Kikki har helt enkelt inte tid.
- Jag har gjort en kursändring i livet och försöker förändra mitt sätt att tänka. Hittills har jag byggt murar i stället för broar på grund av min misstänksamhet. Det måste bli ändring på det, men kärleken får vänta. Det får väl bli på hemmet. Jag kanske träffar någon på PRO som jag kan åka till Amsterdam med och titta på tulpaner.
I våras var Kikki fyra veckor på Teneriffa för att få ordning på kroppen. Några av fingrarna har börjat krokna och hon har ont i knäna på grund av sin reumatism. Just nu mår hon förhållandevis bra med hjälp av cellgifter och sprutor vars innehåll hon helst inte vill ha någon information om.
- Jag mötte många fantastiska människor som var sjuka men aldrig klagade. Somliga kunde knappt röra sig. Ändå njöt de av värmen och tyckte att livet var underbart. Det gav mig en tankeställare. Jag har varit reumatiker sedan 1986 men är egentligen väldigt lindrigt skadad. Jag kan spela dragspel men undviker att sticka och virka. Det sliter alldeles för hårt på lederna. Nu gäller det att äta rätt och röra mig mer. Det är det enda.
Kladdkakan är klar, så Kikki skär upp några bitar och låtsas ta en tugga framför kameran. I verkligheten avstår hon och låter kakan vara. Hon har bara visat hur man gör en kaloribomb. Uppdraget är slutfört.
- Om inte ni vill ha den, så slänger jag in den i frysen, säger hon. Allt för att slippa se den!
Kikki skyller inte ifrån sig. Dåliga matvanor ligger till grund för hennes viktökning. Nu har hon läst om GI-metoden och ska pröva på att avstå från kolhydrater i syfte att tappa vikt.
– Man får inte äta vare sig potatis, pasta, ris eller vitt bröd. Men vad är kalops utan potatis?
Samtidigt ska man röra på sig. Det är svårt för mig som är lat och bra på att skjuta upp saker till morgondagen. Men jag ska smyga igång det här, så gott jag kan. Med lite tur blir jag av med några kilon till Melodifestivalen.
Det är låtskrivaren Thomas G:son som har skrivit Kikkis låt. Den är så typiskt Kikki att det aldrig var någon tvekan om, vem som skulle sjunga den.
– Frågan är, vad jag ska ha på mig, säger Kikki. Jag har bett Christer Lindarv om hjälp. Han är bra på stilrent och tufft utan att det blir för mycket. Kan han sy till Lasse Flinkman som är både rund och fyrkantig, så kan han väl sy till mig!
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Kikkis Kladdkaka
2 ägg
3 dl socker
1 ¼ dl smält smör
1,5 dl mjöl
4 msk kakao
1,5 msk vaniljsocker
Vispa ägg och socker. Blanda i smöret och tillsätt mjöl, kakao och vaniljsocker. Rör om till en smidig smet. Häll smeten i en smord och bröad form och grädda kakan i 150 graders värme i 35 minuter. Stjälp upp kakan, sikta med florsocker och låt den kallna. Skär kakan i lämpliga bitar. Servera gärna med glass och färska jordgubbar.
________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Behöver bli hel
Kikki läser böcker som ”Duktig flicka” och ”Kvinnors vrede” och isolerar sig i hemmet i en slags självvald ensamhet som ger utrymme för eftertänksamhet.
- Jag går inte ens ut och plockar bär längre. Emma tycker inte om det. Hon tycker att jag ska skaffa mig en hobby. Jag gick en kurs i meditation och det var roligt. Nu måste jag gå igenom den här perioden och bygga upp mig själv för att bli hel.
Kikki blir ofta bjuden till kändisfester i Stockholm. Men det är tre timmar dit och tre timmar hem. Dessutom har hon sällan någon att gå med, säger hon.
- Förra nyårshelgen satt jag ensam hemma och grät över tsunamikatastrofens offer. Jag orkade inte gå på någon fest. Det är ingen höjdare att sitta där med sin ramlösa, medan folk blir fullare och fullare. Vid tolvslaget sa jag ”Gott Nytt År” åt mig själv och tittade gratis på raketerna utanför. Sigge låg och tryckte under sängen hela dagen. Så skotträdd var han. Eddie följde mig överallt. När jag gick på toaletten klämde han till och med in sig mellan toalettstolen och duschen för att få vara nära.
Kikki återvänder till köket och kladdkakans ingredienser. Hon knäcker ägg som hon rör ihop med socker, smält smör, mjöl, kakao och vaniljsocker, varpå hon häller smeten i en smord form.
- Skjuts in i ugnen med kakan, säger Kikki. Om 35 minuter kommer den att vara lagom kladdig.
Kikki vet, att hon har stöd från alla håll. Kända och okända skickar brev och blommor och på stan får hon vänliga klappar på axeln. Vi håller på dig, Kikki, säger folk.
- När det blev klart, att jag ska vara med i Melodifestivalen kom en granne och gav mig några vackert snidade smörknivar. Jag blev så rörd, att jag nästan började gråta. Jag gråter överhuvudtaget ganska ofta numera.
Kikki resonerar med sig själv, samlar på visdomsord och skriver ner klokskap hon kommer på och läser det om och om igen. På så vis har hon kommit sig själv närmare och upptäckt sidor hon inte visste fanns. Tankarna kretsar ofta kring ensamhet – den välgörande såväl som den som gör ont. Kikki har emellertid en stor portion humor som har burit henne genom livet.
- När Melodifestivalen fyllde 50 år, gick jag dit med en kille som är gay. Vi är gamla skolkamrater, sa jag till fotograferna, trots att han är minst 25 år yngre än jag. Rubrikerna lät inte vänta på sig. Han pekades ut som den nye mannen i mitt liv, säger Kikki och gapskrattar. I Malmö försökte jag få med min bror på invigningen av ett kasino. Vi skulle komma hand i hand och förklara, att vi bara var vänner. Men han vågade inte. Synd! Jag skulle gärna lura skvallerpressen riktigt ordentligt. Tänk så mycket skit de har skrivit om mig genom åren. Jag är nästan värd en guldklocka vid det här laget!
Någon ny romans tycks inte vara på gång just nu. Det är tre år sedan sist och Kikki har helt enkelt inte tid.
- Jag har gjort en kursändring i livet och försöker förändra mitt sätt att tänka. Hittills har jag byggt murar i stället för broar på grund av min misstänksamhet. Det måste bli ändring på det, men kärleken får vänta. Det får väl bli på hemmet. Jag kanske träffar någon på PRO som jag kan åka till Amsterdam med och titta på tulpaner.
I våras var Kikki fyra veckor på Teneriffa för att få ordning på kroppen. Några av fingrarna har börjat krokna och hon har ont i knäna på grund av sin reumatism. Just nu mår hon förhållandevis bra med hjälp av cellgifter och sprutor vars innehåll hon helst inte vill ha någon information om.
- Jag mötte många fantastiska människor som var sjuka men aldrig klagade. Somliga kunde knappt röra sig. Ändå njöt de av värmen och tyckte att livet var underbart. Det gav mig en tankeställare. Jag har varit reumatiker sedan 1986 men är egentligen väldigt lindrigt skadad. Jag kan spela dragspel men undviker att sticka och virka. Det sliter alldeles för hårt på lederna. Nu gäller det att äta rätt och röra mig mer. Det är det enda.
Kladdkakan är klar, så Kikki skär upp några bitar och låtsas ta en tugga framför kameran. I verkligheten avstår hon och låter kakan vara. Hon har bara visat hur man gör en kaloribomb. Uppdraget är slutfört.
- Om inte ni vill ha den, så slänger jag in den i frysen, säger hon. Allt för att slippa se den!
Kikki skyller inte ifrån sig. Dåliga matvanor ligger till grund för hennes viktökning. Nu har hon läst om GI-metoden och ska pröva på att avstå från kolhydrater i syfte att tappa vikt.
– Man får inte äta vare sig potatis, pasta, ris eller vitt bröd. Men vad är kalops utan potatis?
Samtidigt ska man röra på sig. Det är svårt för mig som är lat och bra på att skjuta upp saker till morgondagen. Men jag ska smyga igång det här, så gott jag kan. Med lite tur blir jag av med några kilon till Melodifestivalen.
Det är låtskrivaren Thomas G:son som har skrivit Kikkis låt. Den är så typiskt Kikki att det aldrig var någon tvekan om, vem som skulle sjunga den.
– Frågan är, vad jag ska ha på mig, säger Kikki. Jag har bett Christer Lindarv om hjälp. Han är bra på stilrent och tufft utan att det blir för mycket. Kan han sy till Lasse Flinkman som är både rund och fyrkantig, så kan han väl sy till mig!
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Kikkis Kladdkaka
2 ägg
3 dl socker
1 ¼ dl smält smör
1,5 dl mjöl
4 msk kakao
1,5 msk vaniljsocker
Vispa ägg och socker. Blanda i smöret och tillsätt mjöl, kakao och vaniljsocker. Rör om till en smidig smet. Häll smeten i en smord och bröad form och grädda kakan i 150 graders värme i 35 minuter. Stjälp upp kakan, sikta med florsocker och låt den kallna. Skär kakan i lämpliga bitar. Servera gärna med glass och färska jordgubbar.
________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 34, 2008
Succén med Bert gav Kikki en tankeställare
Jag gör kanske fel som gömmer mig
I helgen drar den igång, Malmöfestivalen, sedan mitten av 80-talet en av sommarens absoluta höjdpunkter.
Allas kommer att vara där. Plus massor av artister från när och fjärran.
Bland dem den kanske folkkäraste av alla...
Tala om succé!
I skuggan av turnésällskap som Diggilo och Rhapsody gör Kikki Danielsson sitt segertåg genom Sverige. Hennes kalender är absolut fulltecknad. Det är festivaler och allsångskvällar om vartannat tillsammans med ex-maken Kjell Roos och bandet Roosarna. Kikki är populär vart hon kommer. Hon är en enkel och vänlig och har såväl humor som distans till sitt kändisskap.
I skuggan av turnésällskap som Diggilo och Rhapsody gör Kikki Danielsson sitt segertåg genom Sverige. Hennes kalender är absolut fulltecknad. Det är festivaler och allsångskvällar om vartannat tillsammans med ex-maken Kjell Roos och bandet Roosarna. Kikki är populär vart hon kommer. Hon är en enkel och vänlig och har såväl humor som distans till sitt kändisskap.
Ändå har hon vid det här laget har sålt 3,5 miljoner skivor och fått hur många utmärkelser som helst. Att hennes liv ibland varit lika mycket ner som upp, är det just ingen som tänker på.
Åtminstone inte av dem hon möter. Hon har aldrig blivit illa bemött trots alla elaka löpsedlar genom åren. Envist har hon rest sig igen varje gång om än lite tilltufsad och kantstött. Sånt gillar folk. Undra på att hon tas emot med öppna armar överallt längs turnén.
– Det är jättekul, säger Kikki entusiastiskt. Jag gör schlagers, country och ballader och försöker vara så bred som möjligt. Vi bjuder dessutom alltid på mina gamla hits, så att ingen ska behöva känna sig besviken. Och så joddellåten förstås. Den kör vi alltid. Man hinner en hel del på 50 minuter. Sedan får man se, hur mycket drag det är på varje plats och hur många extranummer det blir. På fredag spelar vi exempel på en countryfestival, så i morgon måste vi repetera och fylla på repertoaren med fler countrylåtar.
Rädd att falla
Kikki försöker alltid skräddarsy sina program. Längre fram i sommar ska hon exempelvis till Visseltofta i Osby, där hon har sina rötter.
– Jag trodde att jag skulle köra fem, sex låtar på en årlig fest i hembygdsparken. För en stund sedan ringde arrangören och sa, att de hade bokat in mig en hel timma i kyrkan. Oj, sa jag. Så många passande låtar har jag nog inte. Och det ska vara lite halvreligiöst också, sa arrangören. Men det ska nog ordna sig. Jag har ju jobbat i kyrkor förr. Där tar man det lite lugnare. Men man kan faktiskt blanda upp de lugna låtarna med något svängigt också.
Sedan några år är Kikki dessutom allsångsledare.
– Det var Kjell som kom med idén, säger hon. Han är en riktig idéspruta ibland. Varför ska all allsång vara koncentrerad till Skansen, sa han. Varför ska folk vallfärda dit med bussar från både Norrland och Skåne? Är det inte bättre att vi kommer till dem och gör samma sak? Sedan tryckte vi upp allsångshäften och satte igång. Det är jättelyckat. Folk älskar att sjunga och låtar finns det ju hur många som helst. Somliga artikulerar väl och sjunger i för full hals. Andra mumlar och ser livrädda ut, så fort jag närmar mig. Kom inte hit, kom inte hit! Andra sträcker på sig. Här är jag och jag kan sjunga! I Eskilstuna hade arrangören glömt att bygga en trappa. De fixade en provisorisk trappa, så att jag skulle kunna ta mig ner till publiken. Dessvärre stod den lös, så jag med mina dåliga knän fick be om hjälp med att komma ner. Om jag ramlar nu, så vet ni alla vad det står på löpsedlarna i morgon, sa jag. Det är självdistans, tycker jag. Men det är en slags terapi också.
Förra året var Kikki själv allsångsgäst hos Lotta Engberg på Liseberg. Det var suveränt, säger hon, med stor orkester med gamla goda pojkar som hon kände igen. Frågan är när Kikki blir gäst i Allsång på Skansen?
– Det vore intressant att få veta, skrattar hon. Jag får väl sätta mig i TV och gråta en skvätt för att få vara med. Det lyckades ju för Arja.
Går hellre hungrig
Vid sidan av musiken har Kikki i sommar gjort strandhugg i Sommar-Sverige tillsammans med Bert Karlsson. Med ett filmteam i hasorna och mikrofoner på kropparna som registrerade allt från glad jargong till Berts fräckisar, gjorde de en handfull uppsluppna program i TV4:s Nyhetsmorgon.
– Jag lärde mig faktiskt en sak av Bert, säger Kikki tankfullt. Jag brukar privat smyga undan, när jag stöter på folk. Hur hungrig jag än är, så äter jag inte på vägkrogar längre. Folk stirrar och jag kan inte låta bli att undra, vem som ska ringa skvallerpressen och berätta vad jag åt och hur mycket. Bert gjorde precis tvärtom. Han gick rakt på, hälsade, pratade och skrattade. Ska ni inte ta en bild på oss, kunde han säga. Det fungerade. Alla var glada och han behöll initiativet. Jag fick en tankeställare av det faktiskt.
Den här dagen är Kikki egentligen bara hemma och vänder. Kläder ska fixa sina kläder, lära sig nya texter och dessutom skriva mellansnack till allsångskvällarna, så att hon som värdinna kan presentera sina gäster ordentligt. I morgon bär det av igen. Så här års lämnar hon tämligen ofta sitt hus i grannarnas vård. Eller i barnens om de är hemma.
– Emma är just nu i Tunisien med sin kille och Victor är på fotbollsläger. Det känns tomt utan dem, måste jag säga. Men så är det ju. De har sina liv. Jag har försökt förbereda mig på det, men det känns tomt i alla fall.
Trygg med Kjell
Att Kikki och Kjell jobbar ihop är emellertid inget nytt.
– De första åren efter skilsmässan var det väl lite svalt mellan oss, men idag kan vi prata och skratta ihop som folk. Vi har ju barn tillsammans och ses dessutom jämt på fotbollen. Båda barnen spelar ju.
När vi efter några år började jobba ihop igen, var det som att gå upp på scenen med vilket band som helst. Jag hade fått tillbaka min självkänsla och självsäkerhet och Kjell hade en annan respekt för mig, än när vi var gifta. Det kändes tryggt och bra. Roosarna är dessutom ett väldigt dugligt band. Jag är trygg med dem. De är alltid bra. Tillsammans har vi en bred repertoar och kan vara väldigt flexibla, om någon exempelvis skulle önska sig en låt. Vi kan lägga om programmet hur lätt som helst. Det går ju inte med ett annat band, som man har repeterat in tio låtar med och där jag bara dyker upp två timmar före spelningen.
En annan fördel med Roosarna är att Kikki inte behöver förklara sig, när reumatismen slår till och hon mår sämre än vanligt. De kan hennes sjukdom och vet hur ont hon ibland kan ha.
– Det är ju väldigt bekvämt för mig. Speciellt när jag har dåliga dagar och kanske knappt kan gå. De kommer till min dörr, ringer på och bär ut väskan till bilen. Det enda jag behöver göra är att ta mig ut till bussen. Resten fixar Kjell och grabbarna. Det kan vara ett enda elände ibland, när jag ska iväg på egen hand.
Tjatar om en bok
Till hösten trappar Kikki ner på tempot en smula. Allt för att för en gångs skull vara snäll mot kroppen. Då får hon kanske tid att skriva boken om sitt liv och som Bert Karlsson vill ge ut.
– Han ringer varje vecka och tjatar, skrattar Kikki. Men det tar ju sådan tid!
En ny platta ska det emellertid bli. Warner Music har försökt få till ett möte i flera veckor nu.
– De vill komma upp med två unga låtskrivare och skriva material direkt för mig, säger Kikki. Vi får se om det blir en countryplatta eller vad det blir. Men det har också varit tal om, att jag skulle göra en andlig skiva. Varför inte? Man behöver ju faktiskt inte vara djupt troende för att få sjunga alla de vackra sångerna.
Monica Antonsson
________________________________________________________________________________
Året Runt
Nr 40, 2008
Sångerskan Kikki Danielsson:
– Det är jättekul, säger Kikki entusiastiskt. Jag gör schlagers, country och ballader och försöker vara så bred som möjligt. Vi bjuder dessutom alltid på mina gamla hits, så att ingen ska behöva känna sig besviken. Och så joddellåten förstås. Den kör vi alltid. Man hinner en hel del på 50 minuter. Sedan får man se, hur mycket drag det är på varje plats och hur många extranummer det blir. På fredag spelar vi exempel på en countryfestival, så i morgon måste vi repetera och fylla på repertoaren med fler countrylåtar.
Rädd att falla
Kikki försöker alltid skräddarsy sina program. Längre fram i sommar ska hon exempelvis till Visseltofta i Osby, där hon har sina rötter.
Sedan några år är Kikki dessutom allsångsledare.
– Det var Kjell som kom med idén, säger hon. Han är en riktig idéspruta ibland. Varför ska all allsång vara koncentrerad till Skansen, sa han. Varför ska folk vallfärda dit med bussar från både Norrland och Skåne? Är det inte bättre att vi kommer till dem och gör samma sak? Sedan tryckte vi upp allsångshäften och satte igång. Det är jättelyckat. Folk älskar att sjunga och låtar finns det ju hur många som helst. Somliga artikulerar väl och sjunger i för full hals. Andra mumlar och ser livrädda ut, så fort jag närmar mig. Kom inte hit, kom inte hit! Andra sträcker på sig. Här är jag och jag kan sjunga! I Eskilstuna hade arrangören glömt att bygga en trappa. De fixade en provisorisk trappa, så att jag skulle kunna ta mig ner till publiken. Dessvärre stod den lös, så jag med mina dåliga knän fick be om hjälp med att komma ner. Om jag ramlar nu, så vet ni alla vad det står på löpsedlarna i morgon, sa jag. Det är självdistans, tycker jag. Men det är en slags terapi också.
Förra året var Kikki själv allsångsgäst hos Lotta Engberg på Liseberg. Det var suveränt, säger hon, med stor orkester med gamla goda pojkar som hon kände igen. Frågan är när Kikki blir gäst i Allsång på Skansen?
– Det vore intressant att få veta, skrattar hon. Jag får väl sätta mig i TV och gråta en skvätt för att få vara med. Det lyckades ju för Arja.
Går hellre hungrig
Vid sidan av musiken har Kikki i sommar gjort strandhugg i Sommar-Sverige tillsammans med Bert Karlsson. Med ett filmteam i hasorna och mikrofoner på kropparna som registrerade allt från glad jargong till Berts fräckisar, gjorde de en handfull uppsluppna program i TV4:s Nyhetsmorgon.
– Jag lärde mig faktiskt en sak av Bert, säger Kikki tankfullt. Jag brukar privat smyga undan, när jag stöter på folk. Hur hungrig jag än är, så äter jag inte på vägkrogar längre. Folk stirrar och jag kan inte låta bli att undra, vem som ska ringa skvallerpressen och berätta vad jag åt och hur mycket. Bert gjorde precis tvärtom. Han gick rakt på, hälsade, pratade och skrattade. Ska ni inte ta en bild på oss, kunde han säga. Det fungerade. Alla var glada och han behöll initiativet. Jag fick en tankeställare av det faktiskt.
Den här dagen är Kikki egentligen bara hemma och vänder. Kläder ska fixa sina kläder, lära sig nya texter och dessutom skriva mellansnack till allsångskvällarna, så att hon som värdinna kan presentera sina gäster ordentligt. I morgon bär det av igen. Så här års lämnar hon tämligen ofta sitt hus i grannarnas vård. Eller i barnens om de är hemma.
– Emma är just nu i Tunisien med sin kille och Victor är på fotbollsläger. Det känns tomt utan dem, måste jag säga. Men så är det ju. De har sina liv. Jag har försökt förbereda mig på det, men det känns tomt i alla fall.
Trygg med Kjell
Att Kikki och Kjell jobbar ihop är emellertid inget nytt.
– De första åren efter skilsmässan var det väl lite svalt mellan oss, men idag kan vi prata och skratta ihop som folk. Vi har ju barn tillsammans och ses dessutom jämt på fotbollen. Båda barnen spelar ju.
När vi efter några år började jobba ihop igen, var det som att gå upp på scenen med vilket band som helst. Jag hade fått tillbaka min självkänsla och självsäkerhet och Kjell hade en annan respekt för mig, än när vi var gifta. Det kändes tryggt och bra. Roosarna är dessutom ett väldigt dugligt band. Jag är trygg med dem. De är alltid bra. Tillsammans har vi en bred repertoar och kan vara väldigt flexibla, om någon exempelvis skulle önska sig en låt. Vi kan lägga om programmet hur lätt som helst. Det går ju inte med ett annat band, som man har repeterat in tio låtar med och där jag bara dyker upp två timmar före spelningen.
En annan fördel med Roosarna är att Kikki inte behöver förklara sig, när reumatismen slår till och hon mår sämre än vanligt. De kan hennes sjukdom och vet hur ont hon ibland kan ha.
– Det är ju väldigt bekvämt för mig. Speciellt när jag har dåliga dagar och kanske knappt kan gå. De kommer till min dörr, ringer på och bär ut väskan till bilen. Det enda jag behöver göra är att ta mig ut till bussen. Resten fixar Kjell och grabbarna. Det kan vara ett enda elände ibland, när jag ska iväg på egen hand.
Tjatar om en bok
Till hösten trappar Kikki ner på tempot en smula. Allt för att för en gångs skull vara snäll mot kroppen. Då får hon kanske tid att skriva boken om sitt liv och som Bert Karlsson vill ge ut.
– Han ringer varje vecka och tjatar, skrattar Kikki. Men det tar ju sådan tid!
En ny platta ska det emellertid bli. Warner Music har försökt få till ett möte i flera veckor nu.
– De vill komma upp med två unga låtskrivare och skriva material direkt för mig, säger Kikki. Vi får se om det blir en countryplatta eller vad det blir. Men det har också varit tal om, att jag skulle göra en andlig skiva. Varför inte? Man behöver ju faktiskt inte vara djupt troende för att få sjunga alla de vackra sångerna.
Monica Antonsson
________________________________________________________________________________
Året Runt
Nr 40, 2008
Sångerskan Kikki Danielsson:
Alla snälla beundrarbrev hjälper mig att orka
I många år har Kikki, 56, kämpat mot sjukdomar och illvilliga rykten. Men som sångerska är hon lika efterfrågad i dag som tidigare.
Och det är tack vare fanses kärlek som Kikki har orkat gå vidare med sin karriär trots alla svåra stunder och mörka tankar...
Kikki Danielsson, 56, tar igen sig hemma i Bollnäs efter en riktigt intensiv sommar. Hon har kuskat land och rike kring, sjungit allsång med publiken, gjort shower med bandet Roosarna och framträtt i tv med och utan Bert Karlsson. Undra på att hon blev hes och till sist tappade rösten. Populära Kikki plågas nämligen inte bara reumatism. Sedan tre år har hon dessutom astma.
– Så nu vårdas jag för ännu en sjukdom, skrattar hon och kopplar med värkbrutna fingrar halsbandet på hunden Eddie för dagens promenad. Hon vinkar åt grannen Janne som brukar hjälpa henne klippa gräs och skotta snö och noterar att katten Sigge följer med en bit på vägen, innan han skuttar iväg åt annat håll.
- Jag har haft problem med rösten de fyra senaste åren. Jag vet liksom aldrig om jag är förkyld eller om det är astman som jäklas. Då är det praktiskt med allsång. När publiken sjunger, kan jag passa på att vila.
Kikki har astmaspray att ta till men glömmer ofta bort att använda den. Hon är så innerligt trött på mediciner.
- Jag har prövat cellgift mot reumatismen. Det funkade ett par år. Sedan sa kroppen ifrån. Jag testade sulfa, men efter ett år gick inte det heller. Sedan snart fem år ger jag sig själv två sprutor i veckan med en ny medicin. Det är lika otäckt varje gång. Jag brukar sticka runt magen, där det finns mest fett och gör minst ont. Men huden börjar bli så läderartad, att jag knappt kommer igenom längre. Jag vet inte hur det ska sluta.
Jag hämtades av socialtjänsten
- Jag har haft problem med rösten de fyra senaste åren. Jag vet liksom aldrig om jag är förkyld eller om det är astman som jäklas. Då är det praktiskt med allsång. När publiken sjunger, kan jag passa på att vila.
Kikki har astmaspray att ta till men glömmer ofta bort att använda den. Hon är så innerligt trött på mediciner.
- Jag har prövat cellgift mot reumatismen. Det funkade ett par år. Sedan sa kroppen ifrån. Jag testade sulfa, men efter ett år gick inte det heller. Sedan snart fem år ger jag sig själv två sprutor i veckan med en ny medicin. Det är lika otäckt varje gång. Jag brukar sticka runt magen, där det finns mest fett och gör minst ont. Men huden börjar bli så läderartad, att jag knappt kommer igenom längre. Jag vet inte hur det ska sluta.
Kikki har prövat allt. På sistone har hon till och med testat spågummor, seanser, homeopati och healing.
– Jag har försatt i trans rest i mitt inre och mött mig själv som liten flicka. Jag bröt ihop och grät, när hon sa, att det luktade bullar och berättade om en kvinna med förkläde och en gul hund som sprang omkring. Jag kände igen min döda hund och min mamma som alltid gick klädd i förkläde. Jag blev helt såld på övernaturligt och ser allt sånt på tv. Terry Evans kommer till Bollnäs i september. Jag har köpt biljett.
Kikki och Kjell är alltså återförenade. Men bara på scenen. Det är en trygghet för henne att jobba med Roosarna som ju leds av exmaken Kjell Roos. Han kan hennes krämpor och stöttar så gott det går. Bandet kommer och hämtar henne och bär hennes väska. Själv behöver hon bara gå ut till orkesterbussen.
När Kikki och Kjell gifte sig, var hon övertygad om, att de aldrig skulle skiljas åt. Deras barn skulle minsann aldrig behöva bli kallade gökungar. Bakom de orden låg en djup och obearbetad smärta. Själv blev hon och hennes då nyfödda syster hämtad av socialtjänsten hemma i Visseltofta, när hon var fyra år och föräldrarna skulle skiljas. Minnet av hur hon gråtande klamrade sig fast vid sin pappa går aldrig ur. Systern hamnade i en familj och hon i en annan. Lillebror blev kvar hos mamman som senare gifte om sig och fick fem barn till.
Kikkis hade otur. Henne fosterföräldrar ångrade sig. De ville inte ha henne. Lantbrukarparet Abela och Thure Danielsson i småländska Hylte tog sig an den ledsna lilla tösen. Hos dem växte hon upp och hos dem fick hon det bra. Inom sig kände hon sig snuvad på sin familj. I alla år har hon längtat efter föräldrarna och syskonen.
- Jag gjorde allt för att vara till lags, medan tårarna brände inombords. Tyck om mig! Älska mig! Det var det enda jag kunde tänka på. Jag vågade knappt ha en egen åsikt om någonting, förrän jag var närmare 35 år gammal. Tänk om någon i min närhet skulle tycka något annat!
Ibland kom pappa med presenter
Kikki minns spänningen, när hennes riktiga pappa då och då kom på sin moped för att hälsa på. Han hade alltid så roliga presenter med sig.
– Jag har försatt i trans rest i mitt inre och mött mig själv som liten flicka. Jag bröt ihop och grät, när hon sa, att det luktade bullar och berättade om en kvinna med förkläde och en gul hund som sprang omkring. Jag kände igen min döda hund och min mamma som alltid gick klädd i förkläde. Jag blev helt såld på övernaturligt och ser allt sånt på tv. Terry Evans kommer till Bollnäs i september. Jag har köpt biljett.
Kikki och Kjell är alltså återförenade. Men bara på scenen. Det är en trygghet för henne att jobba med Roosarna som ju leds av exmaken Kjell Roos. Han kan hennes krämpor och stöttar så gott det går. Bandet kommer och hämtar henne och bär hennes väska. Själv behöver hon bara gå ut till orkesterbussen.
När Kikki och Kjell gifte sig, var hon övertygad om, att de aldrig skulle skiljas åt. Deras barn skulle minsann aldrig behöva bli kallade gökungar. Bakom de orden låg en djup och obearbetad smärta. Själv blev hon och hennes då nyfödda syster hämtad av socialtjänsten hemma i Visseltofta, när hon var fyra år och föräldrarna skulle skiljas. Minnet av hur hon gråtande klamrade sig fast vid sin pappa går aldrig ur. Systern hamnade i en familj och hon i en annan. Lillebror blev kvar hos mamman som senare gifte om sig och fick fem barn till.
- Jag gjorde allt för att vara till lags, medan tårarna brände inombords. Tyck om mig! Älska mig! Det var det enda jag kunde tänka på. Jag vågade knappt ha en egen åsikt om någonting, förrän jag var närmare 35 år gammal. Tänk om någon i min närhet skulle tycka något annat!
Ibland kom pappa med presenter
Kikki minns spänningen, när hennes riktiga pappa då och då kom på sin moped för att hälsa på. Han hade alltid så roliga presenter med sig.
– Av adoptivföräldrarna fick man oftast mjuka paket, men av pappa kunde man få en docka.
I dag har Kikki kontakt med såväl föräldrar som syskon. Men förlorade år är svåra att ta igen. Speciellt när de är så är många.
– Vi syskon överraskade pappa med att hälsa på, när han fyllde 80 år. Han blev väldigt förvånad. Det är tio år sedan nu. I dag har han fyllt 90 år.
Det var Kikkis barndomsvän Agnhild G Elversson som i somras såg till att hon fick återvända till hembygden.
- Jag blev tillfrågad, om jag ville komma till Visseltofta och sjunga, säger Kikki. Jag trodde att det gällde fem, sex låtar på någon årlig fest i en hembygdspark. Senare visade det sig, att jag skulle sjunga en hel timma i kyrkan.
Kikki var rejält nervös inför mötet med Visseltofta. Först visste hon inte ens, hur hon skulle kunna ta sig dit, eftersom Roosarna inte var med.
– Mamma ligger på sjukhus omgiven av slangar och är för dålig för att kunna komma, berättade hon, innan hon åkte. Om pappa kommer, blir jag så rörd, att jag börjar gråta…
Tårarna rann, när jag såg mamma
Den 10 augusti stod Kikki mitt i sin barndoms kyrka och sjöng alla sina finaste sånger så gott hon kunde trots astma och överansträngda stämband. I en bänkrad märkt "reserverat" satt mot alla odds mamma Elsa Hedlund, som hade tagit sig ut från sjukhuset och till kyrkan för att få se och höra sin dotter. Vid hennes sida satt bröderna. Kikki var rörd. Tårarna rann. Speciellt som hon senare även fick träffa sin pappa. Hon hade kommit hem och slutit sina cirklar.
Nu är sommaren över och rösten bär igen. Kikki har ändå semester. Nu ska kroppen få bestämma tempot en tid. Det innebär emellertid inte, att hon ligger på latsidan. Bert Karlsson har övertalat henne att skriva en bok om sitt liv. Hon har sagt ja och gör, med läsglasögonen på nästippen, allt oftare djupdykningar i lådan med dagböcker.
- Jag har tre par glasögon i varje rum, skrattar Kikki. Sedan sätter jag mig på dem, så de går sönder. Men det gör inte så mycket. Jag har bara billiga glasögon. På Rusta säljer de till och med trepack för 30 kronor.
Kikki har skrivit dagbok i hela sitt vuxna liv. De är bra att ha nu, när hon i livets middagshöjd ska sammanställa alltihop och berätta sanningen bakom löpsedelsrubrikerna.
- Jag har gjort en pärm med register. Det har en flik för barndomen, en flik för skoltiden och en flik för äktenskapet. Jag plöjer igenom dagböckerna och hittar hur mycket som helst som jag hade glömt. Precis så sa han, den jäveln, kan jag tänka ibland. Då blir jag så förbannad, att jag inte kan somna.
Någon pajkastning ska det emellertid inte bli i Kikkis bok. Hon vill inte att det ska sluta med rättegång och ny, sekretesskyddad identitet.
- Journalisten Bosse Schön ska hjälpa mig hålla balansen. Speciellt när det gäller skilsmässan. Den känns svårast att berätta om. Man kan inte säga för mycket men inte heller för lite. Då blir det inget roligt. Det måste ju vara lite spänning också.
Väl hemma igen efter promenaden, tar Kikki itu med sina nytvättade scenkläder. De är många och vackra. Ändå är det snarast bristen på scenkläder som bekymrar henne. Hon har haft samma kläder två år i rad och sånt funkar egentligen inte.
- Jag åkte till Thailand förra hösten för att bland annat köpa thaisiden och låta sy upp nya scenkläder. Butikerna var fantastiska. Där fanns allt av vackra tyger, paljetter och pärlor. Problemet var, att jag inte fick var i fred. Jag blev så less på alla svenskar som ryckte och slet i mig, att jag flera gånger bara tog taxi hem till hotellet.
Bert är en riktig charmknutte
Kikki har med åren blivit lite folkskygg och isolerar sig lätt i radhuset. Det är en direkt följd av, att hon varit så påpassad och ständigt har fått finna sig i att hängas ut på löpsedlarna. Köper hon snus åt grabbarna i bussen, riskerar hon att få läsa, att hon börjat snusa. Beställer hon in ett glas vatten på en restaurang, ringer folk till tidningarna och säger, att hon dricker gin och tonic.
– Jag kunde ju inte börja fräsa åt folk där i Thailand, att de skulle lämna mig ifred. Då hade tidningarna genast skrivit, att Kikki var otrevlig mot turist. Två små tyglappar var därför det enda jag fick med mig hem.
Kikki tar numera ofta med sig mat som hon förvarar i turnébussens kylskåp. Allt för att slippa gå sitta på vägkrogar och bli uttittad, när hon äter.
- Jag skulle kunna betala för att få vara osynlig en dag i veckan, säger hon.
Men Kikki vet förstås, att de hon möter i de allra flesta fall är vänligt sinnade beundrare. Hon får många bevis för det. Speciellt i alla de brev som kommer.
- Tack för dina sånger, skriver de. De hjälpte mig överleva. Många skriver, att de tycker om mig, att jag ska stå på mig och att jag ska fortsätta sjunga, så länge jag orkar. Tack vare dig, orkar jag med min sjukdom, kan det stå. Då gråter jag faktiskt. Då blir jag rörd. Jag får så mycket kärlek så.
När Kikki och Bert i somras gjorde "Sommarpärlan" tillsammans i TV4, blev hon förundrad över hans sätt att tackla den uppmärksamhet som han utsätts för. I stället för att som hon försöka gömma sig, kliver han rakt på, skrattar, pratar och tar kommandot över situationen.
– Han är en riktig charmknutte, konstaterar hon. Jag har mycket att lära av Bert. Vi är ju kompisar sedan mitten av 70-talet. Det var han som upptäckte mig. Att åka omkring med honom i husbil några dagar, gav mig mycket. Jag var framför allt mycket gladare, när jag kom hem, än innan jag åkte.
Dottern Emma, 22, har sedan länge flyttat hemifrån. Hon är sambo med sin pojkvän, jobbar på en bank och spelar fotboll på fritiden. Sonen Victor, 16, går på fotbollsgymnasiet i Östersund och kommer därför bara hem ibland.
– Jag försökte förbereda mig på, att ungarna skulle flytta. Det fungerade inte riktigt. Det var värre än jag någonsin kunnat tro. Jag satt hela förra hösten halvdeppad i soffan och bara glodde på tv. Det var så tomt och tyst. Jag försökte verkligen intala mig själv, att det är livets gång. Det hjälpte inte. Jag blev ledsen ändå. Och i våras, när Emma och hennes kille satt och planerade sin semesterresa till Tunisien, kände jag faktiskt ett stygn av avundsjuka. Det var ju så länge sedan.
Kikki konstaterar att hon lever ensam, men att hon har valt det själv.
- Samtidigt vill jag ju inte ha en karl på halsen som ständigt ska fråga om jag verkligen måste jobba som jag gör kväll efter kväll.
I november åker Kikki tillbaka till Thailand. Mest för att luftfuktigheten gör henne gott. Efter bara fem sekunder kan hon jogga fram längs stranden. Hon ska även ge tygbutikerna och skräddarna en ny chans och försöka öppna sina sinnen mot folk som i all vänskaplighet kommer fram och pratar.
I dag har Kikki kontakt med såväl föräldrar som syskon. Men förlorade år är svåra att ta igen. Speciellt när de är så är många.
– Vi syskon överraskade pappa med att hälsa på, när han fyllde 80 år. Han blev väldigt förvånad. Det är tio år sedan nu. I dag har han fyllt 90 år.
Det var Kikkis barndomsvän Agnhild G Elversson som i somras såg till att hon fick återvända till hembygden.
- Jag blev tillfrågad, om jag ville komma till Visseltofta och sjunga, säger Kikki. Jag trodde att det gällde fem, sex låtar på någon årlig fest i en hembygdspark. Senare visade det sig, att jag skulle sjunga en hel timma i kyrkan.
Kikki var rejält nervös inför mötet med Visseltofta. Först visste hon inte ens, hur hon skulle kunna ta sig dit, eftersom Roosarna inte var med.
– Mamma ligger på sjukhus omgiven av slangar och är för dålig för att kunna komma, berättade hon, innan hon åkte. Om pappa kommer, blir jag så rörd, att jag börjar gråta…
Tårarna rann, när jag såg mamma
Den 10 augusti stod Kikki mitt i sin barndoms kyrka och sjöng alla sina finaste sånger så gott hon kunde trots astma och överansträngda stämband. I en bänkrad märkt "reserverat" satt mot alla odds mamma Elsa Hedlund, som hade tagit sig ut från sjukhuset och till kyrkan för att få se och höra sin dotter. Vid hennes sida satt bröderna. Kikki var rörd. Tårarna rann. Speciellt som hon senare även fick träffa sin pappa. Hon hade kommit hem och slutit sina cirklar.
Nu är sommaren över och rösten bär igen. Kikki har ändå semester. Nu ska kroppen få bestämma tempot en tid. Det innebär emellertid inte, att hon ligger på latsidan. Bert Karlsson har övertalat henne att skriva en bok om sitt liv. Hon har sagt ja och gör, med läsglasögonen på nästippen, allt oftare djupdykningar i lådan med dagböcker.
- Jag har tre par glasögon i varje rum, skrattar Kikki. Sedan sätter jag mig på dem, så de går sönder. Men det gör inte så mycket. Jag har bara billiga glasögon. På Rusta säljer de till och med trepack för 30 kronor.
Kikki har skrivit dagbok i hela sitt vuxna liv. De är bra att ha nu, när hon i livets middagshöjd ska sammanställa alltihop och berätta sanningen bakom löpsedelsrubrikerna.
- Jag har gjort en pärm med register. Det har en flik för barndomen, en flik för skoltiden och en flik för äktenskapet. Jag plöjer igenom dagböckerna och hittar hur mycket som helst som jag hade glömt. Precis så sa han, den jäveln, kan jag tänka ibland. Då blir jag så förbannad, att jag inte kan somna.
Någon pajkastning ska det emellertid inte bli i Kikkis bok. Hon vill inte att det ska sluta med rättegång och ny, sekretesskyddad identitet.
- Journalisten Bosse Schön ska hjälpa mig hålla balansen. Speciellt när det gäller skilsmässan. Den känns svårast att berätta om. Man kan inte säga för mycket men inte heller för lite. Då blir det inget roligt. Det måste ju vara lite spänning också.
Väl hemma igen efter promenaden, tar Kikki itu med sina nytvättade scenkläder. De är många och vackra. Ändå är det snarast bristen på scenkläder som bekymrar henne. Hon har haft samma kläder två år i rad och sånt funkar egentligen inte.
- Jag åkte till Thailand förra hösten för att bland annat köpa thaisiden och låta sy upp nya scenkläder. Butikerna var fantastiska. Där fanns allt av vackra tyger, paljetter och pärlor. Problemet var, att jag inte fick var i fred. Jag blev så less på alla svenskar som ryckte och slet i mig, att jag flera gånger bara tog taxi hem till hotellet.
Bert är en riktig charmknutte
Kikki har med åren blivit lite folkskygg och isolerar sig lätt i radhuset. Det är en direkt följd av, att hon varit så påpassad och ständigt har fått finna sig i att hängas ut på löpsedlarna. Köper hon snus åt grabbarna i bussen, riskerar hon att få läsa, att hon börjat snusa. Beställer hon in ett glas vatten på en restaurang, ringer folk till tidningarna och säger, att hon dricker gin och tonic.
– Jag kunde ju inte börja fräsa åt folk där i Thailand, att de skulle lämna mig ifred. Då hade tidningarna genast skrivit, att Kikki var otrevlig mot turist. Två små tyglappar var därför det enda jag fick med mig hem.
Kikki tar numera ofta med sig mat som hon förvarar i turnébussens kylskåp. Allt för att slippa gå sitta på vägkrogar och bli uttittad, när hon äter.
- Jag skulle kunna betala för att få vara osynlig en dag i veckan, säger hon.
Men Kikki vet förstås, att de hon möter i de allra flesta fall är vänligt sinnade beundrare. Hon får många bevis för det. Speciellt i alla de brev som kommer.
- Tack för dina sånger, skriver de. De hjälpte mig överleva. Många skriver, att de tycker om mig, att jag ska stå på mig och att jag ska fortsätta sjunga, så länge jag orkar. Tack vare dig, orkar jag med min sjukdom, kan det stå. Då gråter jag faktiskt. Då blir jag rörd. Jag får så mycket kärlek så.
När Kikki och Bert i somras gjorde "Sommarpärlan" tillsammans i TV4, blev hon förundrad över hans sätt att tackla den uppmärksamhet som han utsätts för. I stället för att som hon försöka gömma sig, kliver han rakt på, skrattar, pratar och tar kommandot över situationen.
– Han är en riktig charmknutte, konstaterar hon. Jag har mycket att lära av Bert. Vi är ju kompisar sedan mitten av 70-talet. Det var han som upptäckte mig. Att åka omkring med honom i husbil några dagar, gav mig mycket. Jag var framför allt mycket gladare, när jag kom hem, än innan jag åkte.
Dottern Emma, 22, har sedan länge flyttat hemifrån. Hon är sambo med sin pojkvän, jobbar på en bank och spelar fotboll på fritiden. Sonen Victor, 16, går på fotbollsgymnasiet i Östersund och kommer därför bara hem ibland.
– Jag försökte förbereda mig på, att ungarna skulle flytta. Det fungerade inte riktigt. Det var värre än jag någonsin kunnat tro. Jag satt hela förra hösten halvdeppad i soffan och bara glodde på tv. Det var så tomt och tyst. Jag försökte verkligen intala mig själv, att det är livets gång. Det hjälpte inte. Jag blev ledsen ändå. Och i våras, när Emma och hennes kille satt och planerade sin semesterresa till Tunisien, kände jag faktiskt ett stygn av avundsjuka. Det var ju så länge sedan.
Kikki konstaterar att hon lever ensam, men att hon har valt det själv.
- Samtidigt vill jag ju inte ha en karl på halsen som ständigt ska fråga om jag verkligen måste jobba som jag gör kväll efter kväll.
I november åker Kikki tillbaka till Thailand. Mest för att luftfuktigheten gör henne gott. Efter bara fem sekunder kan hon jogga fram längs stranden. Hon ska även ge tygbutikerna och skräddarna en ny chans och försöka öppna sina sinnen mot folk som i all vänskaplighet kommer fram och pratar.
Sedan Bert Karlsson sålde Mariann Grammofon till Warner Music, är det de som värvar låtskrivare för en storsatsning på Kikki. Hon är trots allt en svensk kassasuccé som sålt otroliga 3,5 miljoner skivor.
– Vi får se vad nästa platta blir, säger hon och avslöjar att hon länge funderat på att sjunga in en andlig skiva.
- Jag har en hel önskelista med låtar på kylskåpsdörren. Några av dem sjöng jag förresten i Visseltofta. Man behöver ju inte vara djupt troende för att sjunga vackra låtar. Gud är ett stort begrepp. Jag vet inte vad det är, jag har för egen del mycket lite att säga till om. Men jag vet, att det finns en väg, en utstakad stig och minst en gåva för oss alla. Det gäller bara att hitta den. Jag hittade min väldigt snabbt. På gott och ont.
Kikki hoppas på att få göra en egen tv-show med dansare och stor orkester framöver. Hon vill blanda allvar med humor och den låtskatt hon själv varit med om att lansera.
- Kan Christer Sjögren, så kan väl jag, säger hon.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
– Vi får se vad nästa platta blir, säger hon och avslöjar att hon länge funderat på att sjunga in en andlig skiva.
- Jag har en hel önskelista med låtar på kylskåpsdörren. Några av dem sjöng jag förresten i Visseltofta. Man behöver ju inte vara djupt troende för att sjunga vackra låtar. Gud är ett stort begrepp. Jag vet inte vad det är, jag har för egen del mycket lite att säga till om. Men jag vet, att det finns en väg, en utstakad stig och minst en gåva för oss alla. Det gäller bara att hitta den. Jag hittade min väldigt snabbt. På gott och ont.
Kikki hoppas på att få göra en egen tv-show med dansare och stor orkester framöver. Hon vill blanda allvar med humor och den låtskatt hon själv varit med om att lansera.
- Kan Christer Sjögren, så kan väl jag, säger hon.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
____________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 20, 2010
Min egen släktsaga
Min egen släktsaga
Var det därför Kikki hamnade i fosterhem...
En annan man låg i pappas säng
och jag berättade det
Att bli övergiven som liten har förföljt henne hela livet men Kikki har alltid vetat vilka som var hennes föräldrar.
Men Monica Antonsson, som sammanställt Kikkis släkttavla, har andra överraskningar.
Och nu vet Kikki att hennes eget liv inte är släktens stormigaste
– Om jag är hemma en fredagskväll så är det oftast bara jag, hunden och katten, säger hon när fotografen Kurt Pettersson och jag träffar henne på ett hotell i Stockholm. Allt för att Allas Veckotidning vill överräcka en släkttavla och ge henne lite rötter.
- Och alla de här är alltså mina, utbrister Kikki när hon för första gången får stifta bekantskap med 145 gamla anor som alla behövdes för att hon skulle bli till.
Kikki är skånetös rakt igenom. Om det råder ingen tvekan. Enda undantaget farfars farfar (ff ff) Jöns Arvidsson vars far var soldat och hette Stursk och som 16 år gammal kom från Småland till Visseltofta i Skåne. Annars är de skåningar allihop. Jöns Arvidsson blev dräng hos rusthållaren Nils Nilsson 1795. Nils dog emellertid 45 år gammal av stenpassion (njur- eller gallsten) och lämnade hustrun Karna Kierstinsdotter (ff fm) ensam med fem små barn. Jöns gifte sig med änkan och fick rusthållet på köpet som brukligt var förr.
Frös inomhus
Kikkis föräldrar var Elsa och Gunnar Andersson i Visseltofta. De gifte sig 1952. Hon var 18 år och han nästan 20 år äldre. Ett halvår senare kom Kikki till världen. Året därpå föddes Kjell och drygt två år senare Ros-Marie.
– Det enda jag minns är att jag grät förtvivlat varje gång pappa hoppade över diket och gick iväg med ryggsäcken på ryggen och yxan över axeln. Då visste jag att han inte skulle komma hem igen på flera veckor.
Kikkis pappa jobbade i skogen om vintrarna och plockade sockerbetor om somrarna. När han kom hem var det fest och lilla Kikki rapporterade vad som hänt. "Loj-Nisse var här. Han sov i din säng och han hade inga bysser på sig!" Sa hon en gång.
– Jag trodde länge att alltihop var mitt fel. Hade jag inte sagt det där så hade det kanske aldrig blivit skilsmässa. Då kanske Ros-Marie och jag inte hade adopterats bort.
Mamma Elsa hade förälskat sig i en annan man och ville skiljas. Därmed satte byskvallret fart och barnavårdsnämnden kopplades in. Huset dömdes ut och döttrarna adopterades bort. Kjell fick stanna hos Elsa som gifte om sig med sin nya man och fick fem barn till.
– De lurade henne att skriva under adoptionspapperna, säger Kikki. Hon var ledsen och djupt ångerfull för det i hela sitt liv. Ros-Marie var bara åtta månader gammal. Hon togs väl direkt från dopet i bara dopklänningen.
Kikki satt på sin pappas arm när den svarta bilen kom för att hämta henne.
– Jag skrek hysteriskt och klamrade sig fast vid pappa men de bröt mig loss och tryckte in mig i bilen. Jag sparkade vilt omkring mig, gapade och skrek och bankade med mina små nävar på bakrutan medan jag såg pappa försvinna i fjärran. Sedan är det svart. Sedan minns jag inget mer.
Det trauma som drabbade fyraåringen bär den vuxna Kikki med sig med oförminskad stryka. Det går liksom inte över. Än idag ryser hon av obehag när hon - oftast i maffiafilmer - ser stora svarta bilar.
Kikki adopterades av Abela och Ture Danielsson i Hylte som hade gård och skog men inga egna barn. För dem kom hon som en ljuslockig ängel. Men det fanns andra som inte var lika glada, släktingar som hade räknat med att ärva både gården och skogen.
– De tålde mig inte, säger Kikki. De kallade mig gökungen. Och ungdjäveln.
Pappa Gunnar hälsade på Kikki när hon fyllde år eller det var storhelg. Han var alltid propert klädd i kostym och slips och hade tjusarlock i pannan. Han ser ut som Lasse Lönndahl, sa Kikki till sina kamrater.
Mamma Elsa kom också på besök men hon hade alltid bilen full av ungar.
– Jag drog mig oftast undan hos Abela i köket, säger Kikki. Jag ville träffa min mamma ensam. Jag hade ju ingenting gemensamt med de där bråkiga ungarna. När de hade åkt undrade jag alltid varför de fick vara hos min mamma men inte jag.
Kikki fick en bra uppväxt hos makarna Danielsson men känslan av utanförskap bar hon med sig ut i livet. Det var som en klump i magen.
– När min riktiga farmor Amanda dog blev jag presenterad för några barn som skulle vara mina kusiner. Jag blev överlycklig. Tänk att jag hade egna kusiner! De jag hade hos Abela och Ture var ju bara till låns.
Tillbaka till 1675
Kikki har egna kusiner. Men släkttavlan sträcker sig bara bakåt i tiden. Den kortaste grenen bryts av efter tre generationer för att (ff mf) helt enkelt står som "okänd" när (ff m) Nilla föds 1850 i Visseltofta. Den längsta grenen är nio generationer lång och leder till bonden Kirsten Andersson (ff mm mm ff f) och hans hustru Troen Åkesdotter (ff mm mm ff m) i Norra Åkarp som båda föddes omkring 1675. Kirsten var alltså ett mansnamn i Skåne på den tiden.
Det finns gott om militärer i Kikkis släkt. Som till exempel dragonen Johannes Paulsson Gran (mf mf), Ola Djärf (mf mf mf) i Högseröd som var både corpral och torpare och ryttaren Jonas Råbock (ff mm ff f) i Drakeberga ryttaretorp.
Jonas och hustrun Elin Persdotter (ff mm ff m) fick minst fyra barn varav sonen Jon Jonasson Rehn (ff mm ff) gifte sig med Bengta Jeppasdotter (ff mm fm) den 24 mars 1772 och tog över ryttartorpet i Drakeberga. Rent allmänt kan man undra om de på sin bröllopsdag kände till skotten på Operamaskeraden i Stockholm åtta dagar tidigare och att kung Gustav III just då kämpade för sitt liv på Stockholms slott där han dog fem dagar senare den 29 mars.
Minst fyra av Kikkis förfäder var rusthållare vilket innebar att de mot skattebefrielse ställde en ryttare med häst med tillhörande utrustning till arméns förfogande. För övrigt är det mest torpare, hemmansägare och bönder i släkten men även en "linwäfvare" nämligen (fm mm ff) Bengt Linbom i Gumlösa.
Kikki kan glädja sig åt minst en amerikafarare nämligen Ola Håkansson som var son till (mm fm f) rusthållaren Håkan Anderssons i Pärup. Ola gifte sig med Inga Larsdotter 1880 och tog ut flyttbevis till Amerika den 17/3 1881. I april for han iväg över Atlanten med något av Wilsonlinjens ångfartyg och hamnade i svenskstaden Chicago. Det var troligen tänkt att hustrun skulle komma efter men hon dog den 7/1 1883 bara 23 år gammal. Varför är okänt. Ola kom småningom hem igen och tog över fädernegården. Han gifte om sig med Karna Persdotter från Hörby som "kom hitflyttad från Amerika 18/10 1885" står det i husförhörslängden.
Kikkis mamma Elsa är trots allt den intressantaste personen i släkttavlan. Särskilt med tanke på vad som hände i Kikkis barndom. Vem var hon och vad bar hon på i livets ryggsäck?
Elsa föddes 1933 i Hörby. Fader okänd står det i födelseboken. Arkivföreståndare Bengt Andersson på Hörby kommun lyckades emellertid hitta Elsas akt i barnavårdsnämndens arkiv. Av den framgår att hennes mamma, hemmadottern Anna, pekade ut en 20-årig dräng vid namn Tage som barnafader. Han frikändes emellertid från faderskapet efter blodprovstagning vilket i praktiken innebar att Elsa aldrig fick någon far.
Sex med pigan
– Det är ju faktiskt ett ännu värre trauma, säger Kikki förskräckt. Jag har åtminstone alltid vetat vilka mina föräldrar är.
Elsa bar genom hela livet med sig vetskapen om att drängen Tage var hennes pappa. Och då blodprov som faderskapsbestämning på den tiden var tämligen osäkra får han stå som far i Kikkis släkttavla om än "osäker".
Tage var också en så kallad oäkting. Hans mor var en fattig piga och Bengt Andersson lyckades hitta även hans akt i barnavårdsnämndens arkiv. Av den framgår att Tage var åtta år gammal när hans mamma äntligen lyckades dra barnafadern inför rätta. Det visade sig att han var en gift sexbarnsfar som inte alls hade lust att betala underhåll till Tage. Kanske hade hon tjänat piga i hans hus och blivit utnyttjad som flickorna ofta blev på den tiden.
Kikkis mormor Anna gifte sig så småningom med en man som inte tålde dottern Elsa. Han misshandlade dem båda och förgrep sig på Elsa som rymde och sedan fick växa upp på barnhem. Så tidigt som möjligt fick hon själv tjäna sitt uppehälle som piga och om hon nödvändigtvis måste besöka sin mor någon gång så fick hon göra det i smyg. Det är lätt att förstå varför hon sökte tryggheten hos en 20 år äldre man men inte klarade av rollen som trebarnsmor i den katastrofalt miserabla stugan.
Är inte bitter
– Tänk vad hon gick igenom, säger Kikki. Av åtta barn förlorade hon fyra. Två adopterades bort. Sedan begick en av mina halvbröder självmord. Han sköt sig 17 år gammal utan att lämna någon förklaring efter sig. Och den 28 mars 2008 blev en annan halvbror misshandlad till döds på öppen gata. På dagen ett år senare dog mamma efter en tids sjukdom. Och så sitter man här och tycker att man har ont i knäet av sin reumatism. Mamma hade både reumatism och astma precis som jag.
Kikki vet att hennes mamma ville be om ursäkt för att hon adopterade bort sina flickor.
– Men när vi sågs hade jag alltid så bråttom, säger Kikki. Vi fick aldrig tillfälle att sitta ned och prata för oss själva. Och nu är det för sent. Nu är hon borta.
Kikki sjöng på sin mammas begravning. Kyrkan var full av människor hon tidigare aldrig hade sett och som grät vid Elsas kista.
– Tänk att hon var så populär, säger Kikki som trots allt aldrig har känt sig bitter mot föräldrarna. De gjorde så gott de kunde. Och både hon och Ros-Marie fick bra liv.
Så vad betyder det då att Kikki nu fått en helt egen släkt att lära känna och intressera sig för om än i efterhand.
– Det betyder att jag har fått en egen identitet. Äntligen kan jag kanske skriva boken om mitt liv. Jag är inte längre ensam. Även jag har en familj.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Tage var också en så kallad oäkting. Hans mor var en fattig piga och Bengt Andersson lyckades hitta även hans akt i barnavårdsnämndens arkiv. Av den framgår att Tage var åtta år gammal när hans mamma äntligen lyckades dra barnafadern inför rätta. Det visade sig att han var en gift sexbarnsfar som inte alls hade lust att betala underhåll till Tage. Kanske hade hon tjänat piga i hans hus och blivit utnyttjad som flickorna ofta blev på den tiden.
Kikkis mormor Anna gifte sig så småningom med en man som inte tålde dottern Elsa. Han misshandlade dem båda och förgrep sig på Elsa som rymde och sedan fick växa upp på barnhem. Så tidigt som möjligt fick hon själv tjäna sitt uppehälle som piga och om hon nödvändigtvis måste besöka sin mor någon gång så fick hon göra det i smyg. Det är lätt att förstå varför hon sökte tryggheten hos en 20 år äldre man men inte klarade av rollen som trebarnsmor i den katastrofalt miserabla stugan.
Är inte bitter
– Tänk vad hon gick igenom, säger Kikki. Av åtta barn förlorade hon fyra. Två adopterades bort. Sedan begick en av mina halvbröder självmord. Han sköt sig 17 år gammal utan att lämna någon förklaring efter sig. Och den 28 mars 2008 blev en annan halvbror misshandlad till döds på öppen gata. På dagen ett år senare dog mamma efter en tids sjukdom. Och så sitter man här och tycker att man har ont i knäet av sin reumatism. Mamma hade både reumatism och astma precis som jag.
Kikki vet att hennes mamma ville be om ursäkt för att hon adopterade bort sina flickor.
– Men när vi sågs hade jag alltid så bråttom, säger Kikki. Vi fick aldrig tillfälle att sitta ned och prata för oss själva. Och nu är det för sent. Nu är hon borta.
Kikki sjöng på sin mammas begravning. Kyrkan var full av människor hon tidigare aldrig hade sett och som grät vid Elsas kista.
– Tänk att hon var så populär, säger Kikki som trots allt aldrig har känt sig bitter mot föräldrarna. De gjorde så gott de kunde. Och både hon och Ros-Marie fick bra liv.
Så vad betyder det då att Kikki nu fått en helt egen släkt att lära känna och intressera sig för om än i efterhand.
– Det betyder att jag har fått en egen identitet. Äntligen kan jag kanske skriva boken om mitt liv. Jag är inte längre ensam. Även jag har en familj.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Tack för alla härliga intervjuer Kikki!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar