Anders Berglund

Hemmets Journal

Nr 51, 1992

Serie: I nöd och lust

Populäre schlagerdirigenten Anders Berglund träffade sin älskade Birgitta redan i tonåren.

Jag tjatade och tjatade och till slut blev hon min!

Han har kallats "Sveriges mest kända baksida" - dirigenten och arrangören Anders Berglund, välkänd från bland annat 11 schlagerfestivaler. 

Privat är han gift med Birgitta och har så varit i 22 år. 

Deras äktenskap har överlevt oräkneliga turnéer och sena konsertkvällar. 

Hur det har gått till berättar de för HJ:s Monica Antonsson. 

Allas Veckotidnin
Nr 52-1, 2002

Anders och Christel

Vi möttes bland molnen och har inte landat ännu!

Jag glömmer aldrig den 11 september då Christel var ombord på flyget mot New York...

Kärlek, champagne och resor till varma, exotiska länder går som en röd tråd genom Christel och Anders Berglunds liv tillsammans.

– Det är väldigt roligt att vara gift med Anders, säger Christel på klingande skånska. Vi busar och skrattar tillsammans varje dag. Man kan gott säga, att vi jobbar på att ha så roligt som möjligt.

Anders låter förstå att temperamentet är det heller inget fel på. De ryker ihop ibland - på ett positivt sätt - vilket visar att förhållandet är dynamiskt.
– Christel är dessutom otroligt duktig på att laga mat. 

De träffades ombord på SAS flygning till New York våren 1999. Christel är flygvärdinna, så de hade setts förr. Hon hälsade honom välkommen åter och han slog sig ner i business class. Under den 8,5 timmar långa flygningen hann de prata en hel del. Det är därför ingen överdrift att kärleken slog till på 10 000 meters höjd.
- Jag tog reda på var besättningen skulle övernatta och for till mitt hotell, säger Anders som ringde och bjöd Christel på middag. Hon blev inte särskilt förvånad.
– Jag kände på mig att han skulle höra av sig, säger hon.

De sågs på tu man hand och upptäckte gemensamma intressen som humor, matlagning och resor.
– Att resa är att leva för mig, säger Christel. Och Anders håller med. Det är samma sak för honom. Tillsammans vill de resa ofta och samla på sig upplevelser.
Anders var emellertid gift och hemma väntade familjen. Efter månader av grubblerier, då de bara hade sporadisk kontakt via e-post, tog han steget fullt ut och följde sitt hjärta.
– Det kändes så rätt, säger han. Och jag har inte ångrat mig en enda sekund. Det hade naturligtvis varit enklast att gå kvar i det gamla och hoppas på att känslorna skulle vakna till liv. Dessvärre fungerar det inte. Och inte är det rätt heller mot någon av parterna. Blir man träffad av kärleken, har man helt enkelt inget val.

Skilsmässan blev smärtsam. Speciellt som jul och nyår stod för dörren. När Christel fick veta, att hon skulle tjänstgöra på en flygning till Bangkok över millenniumskiftet, valde Anders att följa med. På så sätt kom de tillfälligt bort från all turbulens här hemma.

– Vi bokade bord hemifrån på lyxhotellet Shangri-La, där vi väntade in det nya millenniet. Det var sommarvarmt i den tropiska trädgården och väldigt romantiskt. 

Vi åt en fantastisk buffé med mat från hela världen. Det var fest överallt omkring oss och vi följde nyårsfirandet världen över på en stor TV-skärm. Det började i Söderhavet och fortsatte i Japan, innan det var vår tur. Tolvslaget firade vi med champagne och lyckönskningar medan fyrverkerierna sprakade runt omkring oss. Då var det ännu sju timmar kvar till tolvslaget hemma i Sverige.

Resan blev avgörande för Christel och Anders. Väl hemma igen flyttade han hem till henne, medan de sökte efter en ny, gemensam våning. Strax därpå var nyheten om deras kärlekssaga förstanyhet på löpsedlarna.
– Jag försökte vara så ärlig som möjligt. Det gick rätt bra. Vi kände oss aldrig särskilt misshandlade av tidningarna.

Några månader senare mötte de våren i Paris.
– Vi drog oss upp mot Montmartre en kväll efter en god middag, säger Christel. På en bar vid Place du Tertre ville Anders plötsligt beställa in champagne. Jag kunde inte begripa, varför vi skulle dricka en hel flaska champagne mitt i natten men Anders hade en plan. Plötsligt friade han och jag sa ja direkt. Jag vill vara gift. Ska jag leva och bo ihop med någon, är det ett sätt att visa omvärlden, att man äntligen har bestämt sig.
– Vi hade ju pratat lite om det innan, säger Anders som var rätt säker på vilket svar han skulle få. Vi bestämde oss för att vänta med bröllopet ett år av hänsyn till familjen. Av samma skäl fick Christel ett halsband av silver som förlovningspresent. Ringarna väntade vi med till dagen före bröllopet. 

De firade sin andra nyårsafton i ett vintrigt New York. Dagen innan, när planet skulle landa, var det emellertid snöstorm, så alla flygplatser stängda.
– Vi fick gå till Montreal i Canada för att vänta ut ovädret. Därför kom vi till New York först på nyårsaftonen. Kvällen firade vi hemma hos Renée Lundholm, som är chef för Svenska Handelskammaren i New York, i Greenwich, Connecticut. Vi hade fantastiskt trevligt tillsammans med ett stort antal svenskamerikaner, god mat, champagne och dans. Julgranen i deras hus var definitivt större än vi skulle ha haft hemma i Sverige.

Brudgum i gips

Så kom våren 2001 och det blev dags för bröllop. Christel och Anders valde att gifta sig på Färna Herrgård, med rötter i 1700-talets Skinnskatteberg, som ingen av dem har någon anknytning till. Anders skrev ingångsmarschen ”Bröllopet på Färna” med text av Thure Rangström som Jill Johansen sjöng.
– Jag hade tyvärr halkat i en regnvåt trappa i Tokyo några veckor tidigare och slitit av ledbandet i ena foten, säger han. Det var lite snöpligt att behöva halta med gipsat ben och kryckor längs altargången. Romantiken var det emellertid inget fel på. Vi bekräftade vår kärlek mot omvärlden.

När Christels Boing 767 lyfte mot New York den 11 september, kunde ännu ingen ana vad som var i görningen. Någon timma senare kraschade två kapade flygplan in i Word Trade Center i New York. Ett tredje flög rakt in i Pentagon, Washington, och ett fjärde störtade i Pennsylvania. Hemma i Stockholm följde en orolig Anders dramat på TV.
– Vi var försenade från Arlanda och hade bara hunnit till Grönland, när vi fick information om vad som hänt, säger Christel. Dessbättre hade vi tillräckligt med bränsle ombord för att kunna vända. Vi är tränade för nödläge, så vi koncentrerade oss på att få hem planet och passagerarna utan att avslöja hur allvarligt läget var. Vi fick veta, att terroristerna var araber och kunde snabbt konstatera, att vi inte tycktes ha några ombord. Anders blev uppringd och lugnad av SAS som har en bra organisation för sådant.

Händelsen förändrade Christels jobb. Besättningen har numera inga vassa föremål alls ombord och kan bara med svårighet skära upp en tårta. Cockpit har försetts med specialdörrar som hålls låsta under hela flygningen. Christel har inga betänkligheter för att fortsätta flyga.  
– Varför skulle det hända just mitt plan, säger hon. Det kan ju lika gärna hända något i tunnelbanan. Numera tjänstgör jag bara 75 procent av en heltid. Allt för att få vara mer tillsammans med Anders. Vi försöker vara hemma samtidigt så mycket som möjligt. Då lagar vi god mat och har roligt. Det är viktigt för oss att leva samma liv. Andra par lever ofta var sitt liv och så vill vi inte ha det.  
En månad senare blev de rånade på en resa i Frankrike. Anders stod och tankade bilen i Nice, när två rånare på motorcykel plötsligt slet upp passagerardörren, där Christel satt, och knyckte handväskan med kamera, mobiltelefon och plastkort.
– Det gick på två sekunder! Som tur var hade Anders våra kontanter. Pass och biljetter hade vi lämnat på hotellet.

Vit limousine och champagne

Förra nyårsaftonen firade Christel och Anders på legendariska Raffles Hotel i Singapore, ett lyxhotell med idel sviter i prisklassen 600-6000 dollar, enligt reklamen.
– Det var god mat och dans förstås, innan tolvslaget firades med champagne. Sedan reste vi jorden runt en månad. Singapore var bara första anhalten. 

När Christel någon månad senare fyllde 40, skrev Anders ett mail från sin dator till hennes.
– Jag ombads festklädd gå ner på gatan kl 18.15. Där väntade en vit limousine och i den satt min bror från Skanör med en flaska champagne. Limousinen tog oss till en restaurang, där ett 40-tal gäster väntade. Anders hade hittat mina gamla adressböcker, ring runt och bjudit in gamla kompisar. De kom hitresandes från Malmö, Göteborg och New York.  

Var Christel och Anders ska skåla in år 2003, vet de i skrivande stund inte ens själva. Hon ska jobba och det är upp till SAS var hon hamnar. Anders tänker emellertid hänga med. Några veckor senare bär det till ön Peque i Västindien, där goda vänner driver ett hotell.
– Då tar vi semester, säger Anders. Den årstiden händer det inte mycket i min bransch. Dessutom är det vinter och kallt här hemma. Då är det särskilt skönt att få åka bort.
Monica Antonsson

 __________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 29, 2004

Serie: Sommargästen

Anders och Christel älskar sitt flytande sommarparadis

Ute på havet är det bara vi och kärleken

När Anders och Christel första gången möttes var det på ett flygplan 10 000 meter över Atlanten. 

Numera föredrar de att färdas betydligt närmare vattenytan.

Ombord på motorseglaren "Desideria" njuter de två av sommaren och av varandra. 

Christel och Anders Berglund njuter av sommaren i Stockholms skärgård. Efter en vår och försommar fylld av jobb kopplar de av ombord på sin finskbyggda Nauticat 33 vid namn Desideria, en 33 fot lång och rymlig motorseglare utrustad med allt som behövs av bekvämligheter. De njuter av naturen och ägnar sig åt varandra men hälsar även på goda vänner som också tillbringar sommaren i skärgården.

– Jag har hållit på med båtar, sedan jag var liten, säger Anders. Mina föräldrar hade sommarställe först på Mjölkö vid Vaxholm och sedan på Värmdö. Vi mer eller mindre bodde i skärgården från det att skolan slutade om våren, tills den började igen på hösten.
Som vuxen har Anders haft ett antal båtar av olika storlekar och modeller. Drömmen har ändå alltid varit en båt som Desideria. 
– Vi hade ett band i skolan på 60-talet och när vi vid ett tillfälle skulle ha nya högtalare, var det en av grabbarna som kände radiohandlaren i Bagarmossen. Han skulle hjälpa oss med högtalarna, så vi åkte dit. Där upptäckte jag, att han konstruerade båtar också. Han hade redan då ritat grundskrovet till den här båten som i dag är en klassiker.

Båtfärd på land

För några år sedan började Anders söka efter en båt som Desideria. Han fann henne i Italien. Ägaren var en svensk som ville byta till en större modell, så Anders for ner för att titta på båten. Han blev förälskad, räknade på priset och slog till. Problemet var bara, hur han skulle få med sig båten från Adriatiska havet hem till Stockholm.
– Visst var det en stor investering, säger han. Men så fick jag också exakt, vad jag ville ha. Desideria är både stabil och sjösäker. Men jag hade inte tid att segla henne hem. Vi löste problemet med en tysk trailer. Mitt i vintern när det var snö och is, på självaste Luciadagen 1998, kom den inrullandes med båten till ett varv i Gustavsberg.

Desideria ligger numera i en hamn på Värmdö, där det finns pumpar som håller vattnet i rörelse. Där kan båtarna följaktligen ligga i sjön året om. Det betyder att säsongen till sjöss blir betydligt längre än om båten ska sjösättas och tas upp igen varje år.  

– Vi brukar ta vår första skärgårdstur vid påsk. Sedan sticker vi ut med jämna mellanrum hela året, tills isen har lagt sig. Sista turen förra året gjorde jag till Sandhamn strax före jul tillsammans med en kompis. Vi lade till i hamnen och lagade själva vår mat ombord.

Mycket att göra

Att Desideria är en motorseglare betyder att hon är både motorbåt och segelbåt på samma gång. Det har Christel och Anders haft glädje av vid åtminstone ett tillfälle, när motorn krånglade. Det var bara att hissa segel och fara hem.

Eftersom båten har glasfiberskrov, kräver den inte särskilt mycket underhåll. Men hon har gott om inredningsdetaljer av trä ovanför vattenytan, så det är mycket att göra ändå. Det är en trevlig sysselsättning, tycker Anders som dessutom gärna mekar med motorn.    
– Vi bor bara 20 minuters bilväg från båten. Därför kan vi dra iväg ut i skärgården hur lätt som helst, om vi känner för det. Ofta far vi iväg för att vädret är fint. Men man står inomhus och kör, så vi är inte särskilt väderberoende.

När Christel och Anders träffades på en SAS-flygning till New York våren 1999, hade hon ingen erfarenhet alls av båtar och skärgårdsliv. Som flygvärdinna med titeln steward ombord på SAS långlinjer till Amerika och Asien har hon mest hållit sig ovan molnen. Hon var emellertid inte sen att ta chansen att lära sig ett och annat om båtlivet och nu navigerar hon hur bra som helst mellan grynnorna. 
– Vi har sjökortet i vår bärbara dator och kopplar ihop den med så kallad GPS. Den hjälper oss att navigera och se var vi är, säger Anders. Det är särskilt kul för Christel som är från inlandet och aldrig har hållit på med båtar. Hon trivs och har verkligen anammat det här.
Christel instämmer. Av någon underlig anledning har hon alltid känt sig dragen till havet.

Mästare på mat

– Och ändå var Danmarksfärjan min enda erfarenhet av båtar, när jag träffade Anders. Han har varit en god läromästare, så nu klarar jag mig på egen hand, om jag måste. Men det är många sysslor ombord, speciellt när det är dåligt väder, som kräver att man är två. Numera är vi så samspelta, Anders och jag, att vi vet precis vad var och en ska göra. Dessutom har vi tränat livräddning, om olyckan skulle vara framme.

Christel och Anders lägger oftast ut från bryggan med kort varsel och styr båten dit näsan pekar. De lägger till i någon vik, tar en drink, lagar mat och njuter av livet. Alla bekvämligheter som varmvatten, spis, ugn och kylskåp finns ombord.
– Det är inte obekvämt, säger Anders. Det är bara lite mindre gott om plats än på land. Man måste hela tiden tänka på var man lägger saker och ting. Men det är ju Christel van vid från sitt jobb, så det fungerar hur bra som helst.

Anders berättar om ljuvliga gormetmiddagar på tu man hand ute till sjöss. Det finns ingen anledning att äta sämre mat ombord än hemma i stan, tycker de.
– Christel är en mästare i matlagning! Då och då bjuder vi till och med goda vänner på middag ombord. Vi hämtar dem vid en brygga någonstans och åker iväg till någon trevlig vik, där vi äter gott och har trevligt. Sedan kör vi tillbaka till bryggan och lämnar av dem igen. 
Desideria är som en sommarstuga fast mindre och med vatten runt omkring. Ombord finns kök med matplats, en generöst tilltagen styrhytt, förruff, akterruff och toalett. Det är möjligen duschmöjligheten som är något begränsad. Emellertid finns det oftast trevliga friluftsbad i närheten. 
– Från och med midsommar brukar det ju vara rätt varmt i vattnet också, säger Anders. Och efter ett kvällsdopp sover man jättegott.

For till Vietnam

Det händer att Christel och Anders styr sin båt ut till havsbandet och den åländska skärgården. Några långsemestrar till sjöss blir det emellertid inte. Längre ledigheter får anstå tills i januari. Då är det lugnt i musikbranschen, så då kan Anders följa sin Christel till fjärran avlägsna länder, där det är varmt och exotiskt. Senast besökte de Vietnam och sitt lilla fadderbarn Khanh Le från Ben Tre, söder om staden Ho Chi Minh City som under Vietnamkrigets dagar hette Saigon.
– Khanh Le är drygt fyra år gammal och bor i en av SOS barnbyar, säger Anders. Vi fick välja kön, ålder och land. Det är tre år sedan nu. Tack vare barnbyn och vår ringa insats på ett par hundralappar i månaden kommer Khanh Le att få ett drägligt liv.

Anders berättar att den lille pojken var blyg först. För en liten kille på fyra år är det inte så lätt att förstå det där med fadderföräldrar. 
– Det var fantastiskt att träffa honom, säger Anders. Han blev förtjust över leksaksplanet vi hade med oss. För att inte tala om ritblocket och färgpennorna. Han sjöng en vietnamesisk barnvisa för oss och jag sjöng ”Ekorren satt i granen” för honom. Vi fick till och med varsin kram. Dessutom fick vi se landet. Vietnam är fantastiskt fint. Dessutom var maten bra och det mesta billigt. Det var verkligen ett äventyr som vi rekommenderar.  

Christel och Anders har bestämt sig för att hålla kontakten med Khanh Le. De skriver brev till honom regelbundet och får brev tillbaka med rapporter, om hur han artar sig.
– Vi ska besöka honom igen och försöka stötta honom på hans väg mot vuxenlivet, säger Anders som själv har två vuxna barn här hemma samt barnbarnet Fabian.
– Vi har just varit en tur till Paris med honom. Han ville så gärna gå på Disneyworld.

En späckad höst

Sånt är trevligt att tänka på, när sommarsolen skiner och båten guppar i viken, där de har lagt till. Det är tid för vila, rekreation, lugn och ro för Anders som laddar upp inför en hektisk höst med konsertturnén Stjärnklart som är skräddarsydd för företag. I september fyller dessutom Putte Wickman 80 år, vilket ska firas med en konsert i Stockholms konserthus som Anders producerar.
– Det ska bli jätteroligt! Speciellt som publiktillströmningen är så god. Biljetterna sålde slut på tre timmar. Vi bestämde oss för att genomföra en extra konsert men på bara en timma var även de biljetterna slut. 
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Sommargott:
Stekta strömmingsfiléer med persilja emellan med potatismos och lingonsylt är en favorit i skärgården. Helst ska man fiska upp dem själv också. Annars kan man ofta köpa strömming av någon fiskare. En kall pilsner och en snaps till är heller inte fel. Mer kan man egentligen inte önska sig. 

 _________________________________________________________________________________

Svensk Damtidning
Nr 23, 2013

Anders Berglund och hans Christel laddar batterierna i Spanien

"Här är det underbart för både kropp och själ"

Först power walk - sedan frukost
 

Solkustens pärla, den lilla staden Nerja på Costa del Sol, är ingenting för latmaskar och folk som saknar bil. Hur vackert det än är så är mördarbackarna många, långa och branta. 

Från stränderna vid Medelhavet reser sig klipporna upp mot Almijarabergen och Sierra Nevada några mil bort. 

Urbanisationerna breder inte bara ut sig på avsatserna, de närmast klättar längs klippväggarna också.

Allra högst ligger San Juan de Capistrano, ett bostadsområde med vita hus, vajande palmer och ett stort poolområde. 

Här bor Christel och Anders Berglund på deltid sedan några år. Två hopbyggda radhus har gett dem en yta stor nog för både bostad och studio i vilken Anders arbetar lika bra som hemma.

– Som kompositör spelar det ju ingen roll var man befinner sig, säger Anders där han sitter i arbetsrummet bland instrument, datorer och stora bildskärmar. Det är här han skriver sina arrangemang för Sveriges Radios symfoniorkester - bland annat till en konsert med Carola i Berwaldhallen i september - men även ny musik till en än så länge hemlig musikal.

– Förr var det lite si och så med internet här nere. Nu har vi fått ett nytt system som är nästan lika bra som det vi har hemma. Därför åker vi ner så ofta vi kan och minst en gång i månaden.

Anders har just kommit ner från ett kallt och regnigt Stockholm. Christel har varit här några dagar. Som flygvärdinna på SAS med tjänstgöring på långlinjerna till New York och Chicago har hon ofta längre sammanhålla ledigheter. 

För hennes del blir det nio dagar i Nerja den här gången. Anders får nöja sig med fem.
– Vi lämnar bilen på långtidsparkeringen vid flygplatsen i Malaga när vi åker hem och hämtar den igen när vi kommer ner. Det är väldigt behändigt allting.

Det var på en flygning till New York 1999 som 

Christel och Anders träffades. Hon var i tjänst och hälsade honom välkommen ombord. Han tog reda på var hon skulle bo och bjöd på lunch nästa dag. Man kan gott säga att kärleken slog till på 10 000 meters höjd och på den vägen är det. De gifte sig, skaffade båt och spenderade sina somrar i Stockholms skärgård. I samband med en resa till Vietnamn tog de sig dessutom fadderbarnet Khanh Le.

– Han var bara fyra år då och hade turen att få bo i en av SOS barnbyar. Idag har vi tre. Vi fick ett samtal för några år sedan om att hans äldre tvillingsystrar My Trang Le och Huyen Le hade kommit till byn med sin mormor. Mamman kunde inte ta hand om dem heller. Vi ställde självklart upp så att de fick stanna i barnbyn.  

Fadderbarnen är tonåringar nu och måste snart stå på egna ben. Hur det ska gå till återstår att se men Christel och Anders håller kontakten och åker dit vartannat år.
– Till jul och nyår är det nog dags igen.

Lusten att resa har alltså inte mattats av sedan de köpte huset i Nerja. Kärlek, champagne och resor till varma exotiska länder har alltid gått som en röd tråd genom deras liv.
– Fast nu får vi kanske ta bort det där med champagnen, säger Christel. Mousserande vitt vin heter ju Cava här i Spanien. 
– Och båten är till salu, säger Anders. Det är en Nauticat 33 byggd i Finland, en motorbåt som går att segla med, som nu ligger ensam och övergiven på en marina i Stockholm. Det beror faktiskt på att vi köpte det här huset. Somrarna i Stockholms skärgård hade sin tid helt enkelt. Nu är det Nerja som gäller. 

Christel och Anders hade länge sökt efter ett andra boende utomlands när de hittade huset i San Juan.
– Vi hade åkt runt i Florida och letat. Vi hade sökt efter ett lämpligt hus i både Spanien, Italien och Frankrike utan att fastna för något. Våren 2010 flög vi ner till Alicante och hyrde bil för att göra ännu en rekognoseringsresa.
De körde söderut längs hela Costa Blanca och därefter västerut längs Costa del Sol tills de vände om i La Duquesa strax bortom Estepona.   
– Vi hade haft kontakt med Christina Schollin som tyckte att vi borde titta lite närmare på Nerja där hon och hennes man Hans Wahlgren har sin plats i solen. Så vi avsatte några dagar för Nerja som sista anhalt på resan. Vi tog in på ett hotell och åkte hem till Christina som ville bjuda oss på lunch. Som av en händelse hade hon även bjudit sin mäklare.

Mäklaren tog Christel och Anders på en rundtur i Nerja som de fann vara mer genuint spansk än till exempel Marbella och de andra turistorterna väster om Malaga.
– Vi fastnade för San Juan de Capistrano trots att det ligger så högt eller kanske just därför. Vi har ju bil, som sagt, och dessutom finns en lokalbuss som en gång i timman tar sig hit upp.
Christel och Anders lade bud på några hus och åkte hem. En tid senare for Anders ner igen för att titta närmare på ytterligare objekt.
– Det råkade bli så att jag i en paus mellan visningarna tog en promenad i området och råkade få syn på det här huset som var till salu. Det framgick av en skylt bakom järngrinden. Jag skrev upp telefonnumret, bad mäklaren kolla upp det hela och for hem igen. Några dagar senare fick jag ett mail med texten ”Kom ner, titta och köp” och det gjorde vi.

Anders berättar att huset som ägdes av engelsmän var övermöblerat, gammalmodigt och fullt med plastblommor.
– Men så kom vi ut på den 40 kvadratmeter stora terrassen som har en utsikt på 180 grader Medelhav. Därmed var saken klar. Det var ingen tvekan, sa vi till varandra. Det är här vi ska bo.
Sedan dess har det mesta av det gamla möblemanget och säckvis med plastblommor gått i soporna. Huset har målats om och nya möbler har införskaffats. Sakta men säkert har Christel och Anders gjort huset till sitt.
– Det har fortfarande spansk karaktär, säger Anders. Det är ju det vi gillar med att bo här i Nerja.
Christel och Anders tar varje morgon bilen till Playa Playazo för att ta en rejäl ”power walk” längs den kilometerlånga stranden.
– Sedan åker vi hem och äter frukost.

När Anders jobbar i studion har Christel fullt upp med sitt. Det är bland annat hon som sköter blommorna i krukorna på terrassen som tack vare en timer hemifrån får vatten även när huset står tomt.
– Solen och luften här i Nerja gör åtminstone mig väldigt gott, säger Christel. Och så är det så välgörande tyst här. Hit upp hörs inga bilar.
Anders påpekar att huset är andningshål i deras annars rätt stressiga tillvaro.
– Det är här vi laddar batterierna. Så fort man kommer hit så går man ner i varv och anpassar sig till det spanska sättet att leva. Här är det ingen som jagar tiden som vi gör hemma. Det är underbart för både kropp och själ. Man pysslar och donar lite som man vill. I dag har jag till exempel målat räckena på balkongen. De slits ju men med lite färg så blir det snart fräscht igen.
– Och så frekventerar vi Nerjas närmare 300 restauranger. Det kommer att ta ett tag att äta sig igenom dem. Men vi har några favoriter som vi ständigt återkommer till, som till exempel restaurang Sevillano nere i stan och Jose Cruz på Playa Burriana.

Ett och annat speltillfälle har till och med öppnat sig för Anders. Som när Robert Wells höll konsert i Mijas i våras. Christel och Anders satt i publiken men på scenen stod två keyboards och då blev det förstås som det blev.
– Robban och jag jammade loss i en låt, skrattar Anders. Det brukar bli lite bus när musiker möts. Det brukar vara kul för publiken också med lite överraskningar.  
För en tid sedan skulle sångerskan Monica Silverstrand underhålla Handelsbankens kunder på en fest i Marbella. Anders och gitarristen Lasse Jonsson, känd från bland annat Badrock, Stjärnklart och Rhapsody in Rock och som inspirerad av Christel och Anders numera har ett hus i byn Iznate några kilometer från Nerja, tyckte inte att hon skulle behöva sjunga till inspelade musikbakgrunder.
– Vi åkte helt enkelt dit och kompade Monica, säger Anders. Så nu har vi lagt grunden till ”Kustbandet del Sol”. Återstår att se om det blir något mer av det. Helt omöjligt är det ju inte...  
Monica Antonsson