Nr 43, 1998
Höstens stora passionsdrama
måndagskvällar i SVT1
Jag insåg att jag inte var ensam i rummet...
Spöket på Ängsö skrämde nästan vettet ur mig!
Inspelningen av "Längtans blå blomma" på Ängsö slott blev en minnesvärd upplevelse för skådespelerskan Eva Röse.
Hon fick träffa många framstående skådespelare - och spöken!
Serien visas just nu på måndagskvällarna i SVT 1.
Foto: Kurt Pettersson
________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 38, 2008
På Gotland
Eva Röses ultimatum inför nya tv-serien
Min son måste vara med på inspelningarna
Den 16 september startar TV4 en ny serie baserad på Anna Janssons roman "Främmande fågel". En historia om när fågelinfluensan drabbar Gotland. Serien går i fyra avsnitt och huvudrollen spelas av Eva Röse som haft ett hektiskt år. Just nu är hon mammaledig för att ta hand om sin drygt ettårige son.
Kriminalinspektör Maria Wern blixtinkallas för att ta hand om mordutredningen. Samtidigt isoleras Gotland från den övriga världen och frånvaron av en katastrofberedskap värd namnet blottar det sårbara svenska samhälle. Panik bryter ut.
Ungefär så börjar TV-serien "Främmande fågel" efter Anna Janssons roman med samma namn. I rollerna ses bland andra Eva Röse, Fares Fares, Allan Svensson och Mats Långbacka.
– Det är en bra story som handlar om vad som verkligen händer, när en fruktad epidemi plötsligt uppenbarar sig där man själv bor, säger Eva Röse, 34, i en inspelningspaus på en ödslig skogsväg i närheten av Bunge kyrka på norra Gotland. Det är oktober 2007 och hon är som vanligt påfallande vacker om än enkelt klädd i sliten jacka. Det blonda hårsvallet är hastigt ihopsamlat i nacken. Maria Wern är, som hon säger, ingen glassig Hollywoodsnut.
- Gotland är väl inte direkt New York heller, skrattar Eva. Men boken är bra, skådespelarna är bra och regissören är bra. Alltså bör även resultatet bli bra. Men så här i förväg kan man inte så noga veta.
Sonen var med
– Det är en bra story som handlar om vad som verkligen händer, när en fruktad epidemi plötsligt uppenbarar sig där man själv bor, säger Eva Röse, 34, i en inspelningspaus på en ödslig skogsväg i närheten av Bunge kyrka på norra Gotland. Det är oktober 2007 och hon är som vanligt påfallande vacker om än enkelt klädd i sliten jacka. Det blonda hårsvallet är hastigt ihopsamlat i nacken. Maria Wern är, som hon säger, ingen glassig Hollywoodsnut.
- Gotland är väl inte direkt New York heller, skrattar Eva. Men boken är bra, skådespelarna är bra och regissören är bra. Alltså bör även resultatet bli bra. Men så här i förväg kan man inte så noga veta.
Filmteamet kommunicerar i walkie talkies och förbereder en scen, där Eva ska köra Maria Werns skraltiga gamla bil runt en krök. Sedan är det dags för paus. Eva ska nämligen amma. På en parkeringsficka ett stycke bort väntar husvagnen med barnflickan och lille Finn Floyd som ännu behändigt nog mest bara äter och sover. Eva försvinner in i vagnen och kommer inte ut igen, förrän han är mätt och belåten och har somnat om. Då drar filmarbetet igång igen. Varken hon eller teamet ser stressade ut.
– Att Floyd skulle kunna vara med, var förutsättningen för att jag skulle ta jobbet. Annars hade jag tackat nej. Jag är ju mån om att göra tillvaron så bra som möjligt för mig och min familj.
Nästan ett år senare har Eva för länge sedan lämnat Maria Wern och arbetet med "Främmande fågel" bakom sig. Hon har dessutom hunnit spela in filmen "Rallybrudar" med Marie Robertsson och Janne "Loffe" Carlsson som går upp på biograferna i oktober. Hur i all världen har hon orkat?
- Dygnet har 24 timmar, skrattar Eva där hon sitter på ett kafé mitt i Stockholm och äntligen njuter av sin mammaledighet med lille Floyd som fyllde ett år i juni.
– Man får helt enkelt disponera sina timmar rätt. Det var mycket ett tag men jag var ju inte ensam. Floyd har en pappa och dessutom både farmor och mormor som gärna hjälper till. Båda produktionsteamen var väldigt förstående med att jag måste amma. Det gick hur bra som helst, så mammaledigheten fick vänta.
Eva har varit ledig på heltid sedan i februari. Det betyder emellertid inte, att hon har tagit det lugnt. Tvärtom. Hon har följt sambon och fästmannen, fotografen Jacob Felländer, 33, i jobbet och rest en hel del.
– Vi har varit i Florida, Miami och New York några varv, säger hon. Men vi har dessutom hunnit med både Spanien och Kanarieöarna.
Hur länge hon ska vara mammaledig, vet hon ännu inte. Inför hösten har hon minst tre tunga erbjudanden att ta ställning till.
– Det måste vara något väldigt roligt och intressant, om jag ska vara villig att kompromissa med min tid. Men det är inte så, att jag vältrar mig i manus som Joakim von Anka vältrar sig i pengar. Som frilans kan jag välja och vraka i viss mån, men det är först och främst Floyd som gäller.
Eva har nyligen utsetts till svensk ambassadör för FN:s barnfond UNICEF. Det innebär att hon tillsammans med kändisar som Nicole Kidman, David Beckham och Robbie Williams ska vara med och skapa medvetenhet kring många viktiga frågor som rör barn. Flickor ska exempelvis ha samma rätt till utbildning som pojkar. Handeln med barn måste dessutom stoppas och alla måste de ha rätt att räddas till livet genom vaccinationer.
– Det känns otroligt viktigt att få vara med och arbeta för barns rättigheter. Jag känner mig väldigt hedrad inför uppdraget.
Alltid skådespelat
Eva är född och uppväxt i ett radhus i Vårberg utanför Stockholm. Hon var yngst i syskonskaran om fyra flickor och liksom lägst på skalan. Det kunde bli lite väl mycket att leva upp till ibland.
- Jag hade bara pandabjörnen Bongo att dunka till, när jag någon gång behövde ta ut mina aggressioner.
Eva visste redan som sjuåring vilken väg i livet hon skulle välja. Vår Teater i Skärholmen, där så många barn fick leva ut sina teaterdrömmar, blev hennes andra hem. Hon byggde kulisser, bakade låtsastårtor, skrev pjäser och spelade teater.
– Jag var en plåga för mina klasskamrater på roliga timmen. Jag skrev och framförde pjäser som aldrig tog slut. Men jag spelade fotboll också och var bra på gymnastik.
Eva gick samhällsvetenskaplig linje med dramainriktning på gymnasiet och tog studenten 1992. Under några år var hon sedan programledare för Disneyklubben i TV tillsammans med Alice Bah. När hon väl bestämde sig för att söka till Teaterhögskolan, kom hon in på första försöket.
– Jag hade räknat med fem, skrattar Eva som inte ens hann avsluta sin utbildning 1998, förrän hon var knuten till Dramaten. Rollen som piga i "Putila" av Bertolt Brecht blev hennes praktiktjänstgöring. Redan samma år spelade hon huvudrollerna i såväl filmen om Ivar Kreuger som TV-serien "Längtans blå blomma" efter en roman av Alice Lyttkens. Sedan dess har succéerna avlöst varandra på teatern såväl som även inom filmen. Eller vad sägs om exempelvis "Kopps", "Storm", "Att göra en pudel" och "Göta Kanal 2"?
– Det har varit fantastiska år, säger Eva. Jag är stundtals fått nypa mig i armen av förvåning över att det blivit så bra.
Eva bor numera i en takvåning på Söder. Därifrån har hon svindlande utsikt över Stockholm. Någon har sagt, att hon lever utan handbroms och att hon cyklar ungefär på samma sätt. Dt går med andra ord undan, när hon tar sig runt i stan på två hjul. Från hemmet på Söder tar hon sig exempelvis till Dramaten på fyra minuter, när trafiken så tillåter.
– Det kan nog stämma, skrattar Eva. Det är ju nedförsbacke nästan hela vägen.
Hur hon träffade sambon Jacob Felländer 2005, behåller hon för sig själv. Men hon berättar, att han som fotograf plåtar allt från mode till reklam och konst och att han har gjort såväl fotoböcker som konstutställningar.
– Han friade i Central Park, avslöjar hon. Så vi förlovade oss i New York.
Hur det var att bli mamma vill hon inte heller berätta. Det har hon berättat om utförligt i tidningen Mama och det får räcka. Själva nyheten spräckte hon för Annika Lantz i direktsändning i radion. "För ett par dagar sedan kom jag hem med en liten son", sa hon till programledarens stora förtjusning.
Finn Floyd heter Finn efter Evas norska pappa. Varifrån han heter Floyd är en familjehemlighet. Hon har emellertid berättat, att sonen två månader gammal drabbades av kolik, vilket kan ha sina sidor inte minst för föräldrarna.
– Det gick över i och med att jag började jobba, säger hon.
Tiden i husvagn på Gotland gjorde med andra ord gott för lille Floyd. När arbetsdagarna var över bodde de förstås på hotell i ömsom i Visby och Fårösund.
– Det var trevligt som det alltid är på Gotland. Jag har ju varit där ofta och tycker mycket om ön. När jag var yngre, jobbade jag på en krog i Visby. Numera åker jag dit varje år bara för att koppla av.
Gärna mer Maria
Eva berättar att Anna Jansson dök upp en dag på inspelningsplatsen för att från första parkett få följa inspelningsarbetet. De träffades som hastigast och fann genast varandra.
– Det var roligt för mig som skådespelare att få träffa författaren. Det är ju inte alltid man får göra det. Men jag anar att det kändes konstigt för henne att plötsligt se sina karaktärer ta gestalt.
När nu serien snart ska börja sändas, har de träffats igen. Anna Jansson har sett alla avsnitt och är lyrisk över resultatet. Speciellt nöjd är hon med Evas insats. Själv hoppas Eva att serien ska bli en aha-upplevelse för tittarna. Vad händer egentligen i en katastrofsituation?
– Jag hoppas att jag även med risk för mitt liv skulle hjälpa andra, säger hon. Men man vet ju aldrig. Man kanske stänger sin dörr och värnar om sin familj.
Med lite tur kommer fler av Anna Janssons hittills tio kriminalromaner om Maria Wern att filmas. Hon har alla chanser att bli en polishjälte i stil med Beck och Wallander.
– Det vore fantastiskt kul att få fortsätta att utveckla rollen, säger Eva. Det finns kanske inte så mycket action i filmen men Maria är en engagerad och duktig polis som verkligen bryr sig. Och vid åtminstone ett tillfälle rullar hon runt i lera med draget vapen. Den inspelningen är nog bland det galnaste som har hänt på Gotland.
Av Monica Antonsson
– Att Floyd skulle kunna vara med, var förutsättningen för att jag skulle ta jobbet. Annars hade jag tackat nej. Jag är ju mån om att göra tillvaron så bra som möjligt för mig och min familj.
Nästan ett år senare har Eva för länge sedan lämnat Maria Wern och arbetet med "Främmande fågel" bakom sig. Hon har dessutom hunnit spela in filmen "Rallybrudar" med Marie Robertsson och Janne "Loffe" Carlsson som går upp på biograferna i oktober. Hur i all världen har hon orkat?
- Dygnet har 24 timmar, skrattar Eva där hon sitter på ett kafé mitt i Stockholm och äntligen njuter av sin mammaledighet med lille Floyd som fyllde ett år i juni.
– Man får helt enkelt disponera sina timmar rätt. Det var mycket ett tag men jag var ju inte ensam. Floyd har en pappa och dessutom både farmor och mormor som gärna hjälper till. Båda produktionsteamen var väldigt förstående med att jag måste amma. Det gick hur bra som helst, så mammaledigheten fick vänta.
Eva har varit ledig på heltid sedan i februari. Det betyder emellertid inte, att hon har tagit det lugnt. Tvärtom. Hon har följt sambon och fästmannen, fotografen Jacob Felländer, 33, i jobbet och rest en hel del.
– Vi har varit i Florida, Miami och New York några varv, säger hon. Men vi har dessutom hunnit med både Spanien och Kanarieöarna.
Hur länge hon ska vara mammaledig, vet hon ännu inte. Inför hösten har hon minst tre tunga erbjudanden att ta ställning till.
– Det måste vara något väldigt roligt och intressant, om jag ska vara villig att kompromissa med min tid. Men det är inte så, att jag vältrar mig i manus som Joakim von Anka vältrar sig i pengar. Som frilans kan jag välja och vraka i viss mån, men det är först och främst Floyd som gäller.
Eva har nyligen utsetts till svensk ambassadör för FN:s barnfond UNICEF. Det innebär att hon tillsammans med kändisar som Nicole Kidman, David Beckham och Robbie Williams ska vara med och skapa medvetenhet kring många viktiga frågor som rör barn. Flickor ska exempelvis ha samma rätt till utbildning som pojkar. Handeln med barn måste dessutom stoppas och alla måste de ha rätt att räddas till livet genom vaccinationer.
– Det känns otroligt viktigt att få vara med och arbeta för barns rättigheter. Jag känner mig väldigt hedrad inför uppdraget.
Alltid skådespelat
Eva är född och uppväxt i ett radhus i Vårberg utanför Stockholm. Hon var yngst i syskonskaran om fyra flickor och liksom lägst på skalan. Det kunde bli lite väl mycket att leva upp till ibland.
- Jag hade bara pandabjörnen Bongo att dunka till, när jag någon gång behövde ta ut mina aggressioner.
Eva visste redan som sjuåring vilken väg i livet hon skulle välja. Vår Teater i Skärholmen, där så många barn fick leva ut sina teaterdrömmar, blev hennes andra hem. Hon byggde kulisser, bakade låtsastårtor, skrev pjäser och spelade teater.
– Jag var en plåga för mina klasskamrater på roliga timmen. Jag skrev och framförde pjäser som aldrig tog slut. Men jag spelade fotboll också och var bra på gymnastik.
Eva gick samhällsvetenskaplig linje med dramainriktning på gymnasiet och tog studenten 1992. Under några år var hon sedan programledare för Disneyklubben i TV tillsammans med Alice Bah. När hon väl bestämde sig för att söka till Teaterhögskolan, kom hon in på första försöket.
– Jag hade räknat med fem, skrattar Eva som inte ens hann avsluta sin utbildning 1998, förrän hon var knuten till Dramaten. Rollen som piga i "Putila" av Bertolt Brecht blev hennes praktiktjänstgöring. Redan samma år spelade hon huvudrollerna i såväl filmen om Ivar Kreuger som TV-serien "Längtans blå blomma" efter en roman av Alice Lyttkens. Sedan dess har succéerna avlöst varandra på teatern såväl som även inom filmen. Eller vad sägs om exempelvis "Kopps", "Storm", "Att göra en pudel" och "Göta Kanal 2"?
– Det har varit fantastiska år, säger Eva. Jag är stundtals fått nypa mig i armen av förvåning över att det blivit så bra.
Eva bor numera i en takvåning på Söder. Därifrån har hon svindlande utsikt över Stockholm. Någon har sagt, att hon lever utan handbroms och att hon cyklar ungefär på samma sätt. Dt går med andra ord undan, när hon tar sig runt i stan på två hjul. Från hemmet på Söder tar hon sig exempelvis till Dramaten på fyra minuter, när trafiken så tillåter.
– Det kan nog stämma, skrattar Eva. Det är ju nedförsbacke nästan hela vägen.
Hur hon träffade sambon Jacob Felländer 2005, behåller hon för sig själv. Men hon berättar, att han som fotograf plåtar allt från mode till reklam och konst och att han har gjort såväl fotoböcker som konstutställningar.
– Han friade i Central Park, avslöjar hon. Så vi förlovade oss i New York.
Hur det var att bli mamma vill hon inte heller berätta. Det har hon berättat om utförligt i tidningen Mama och det får räcka. Själva nyheten spräckte hon för Annika Lantz i direktsändning i radion. "För ett par dagar sedan kom jag hem med en liten son", sa hon till programledarens stora förtjusning.
Finn Floyd heter Finn efter Evas norska pappa. Varifrån han heter Floyd är en familjehemlighet. Hon har emellertid berättat, att sonen två månader gammal drabbades av kolik, vilket kan ha sina sidor inte minst för föräldrarna.
– Det gick över i och med att jag började jobba, säger hon.
Tiden i husvagn på Gotland gjorde med andra ord gott för lille Floyd. När arbetsdagarna var över bodde de förstås på hotell i ömsom i Visby och Fårösund.
– Det var trevligt som det alltid är på Gotland. Jag har ju varit där ofta och tycker mycket om ön. När jag var yngre, jobbade jag på en krog i Visby. Numera åker jag dit varje år bara för att koppla av.
Gärna mer Maria
Eva berättar att Anna Jansson dök upp en dag på inspelningsplatsen för att från första parkett få följa inspelningsarbetet. De träffades som hastigast och fann genast varandra.
– Det var roligt för mig som skådespelare att få träffa författaren. Det är ju inte alltid man får göra det. Men jag anar att det kändes konstigt för henne att plötsligt se sina karaktärer ta gestalt.
När nu serien snart ska börja sändas, har de träffats igen. Anna Jansson har sett alla avsnitt och är lyrisk över resultatet. Speciellt nöjd är hon med Evas insats. Själv hoppas Eva att serien ska bli en aha-upplevelse för tittarna. Vad händer egentligen i en katastrofsituation?
– Jag hoppas att jag även med risk för mitt liv skulle hjälpa andra, säger hon. Men man vet ju aldrig. Man kanske stänger sin dörr och värnar om sin familj.
Med lite tur kommer fler av Anna Janssons hittills tio kriminalromaner om Maria Wern att filmas. Hon har alla chanser att bli en polishjälte i stil med Beck och Wallander.
– Det vore fantastiskt kul att få fortsätta att utveckla rollen, säger Eva. Det finns kanske inte så mycket action i filmen men Maria är en engagerad och duktig polis som verkligen bryr sig. Och vid åtminstone ett tillfälle rullar hon runt i lera med draget vapen. Den inspelningen är nog bland det galnaste som har hänt på Gotland.
Av Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar