Martina Haag

Allas Veckotidning
Nr 29, 2006

Succéförfattaren Martina Haag om sin stökiga ungdom

Någon borde ha slagit näven i bordet och stoppat mig

Bråkig, uppkäftig och strulig. Sådan var hon, Martina, skolans värsting. 

- Det svåra var att mamma blev ledsen, säger hon ångerfull i dag. 

Med usla betyg bestämde sig Martina för att ändå ta sig fram genom livet på något sätt.

Och det gick rätt bra till slut. 

Martina Haag ringer på morgonen för att skjuta upp vår träff en halvtimme. Hon har blivit bjuden på en överraskningslunch för en kompis som fyller 40 och vill gärna gå. Vi skjuter upp den ett par timmar, föreslår jag, men hon håller benhårt på den där halvtimmen. 

Senare ringer hon på mobilen. Du är väl inte där än, frågar hon. Vi har inte ens har hunnit till kaffet. 

Det är lugnt! Jag väntar, säger jag och tar hissen upp till bokförlaget, där en vänlig receptionist bjuder på kaffe latte. Vän av ordning hade kanske surnat till, men född i samma supertrevliga stjärntecken som Martina blir jag bara fascinerad. 

En stund senare störtar hon in genom dörren, säger hej och visar vägen till ett sammanträdesrum, där vi ska prata om hennes liv, det stundande genombrottet som skådespelerska och den tredje boken som kommer i september. 

Fort, fort, talar hon, hit och dit om möjligt och omöjligt och är precis lika charmig som på TV. När Martina med viss regelbundenhet kliver in i morgon-TV-rutan, brukar hon ha en stor trave böcker att recensera under armen. Hur i all världen hinner hon läsa dem alla?
– Jag läser nästan allt utom vetenskapliga avhandlingar om diskmaskiner och råa skildringar från andra världskriget, säger hon. Och jag läser verkligen jättefort. Det har jag alltid gjort. Däremot skriver jag långsamt. En krönika tar två veckor. Jag kommer sällan ens upp i en timpenning på mer än 50 öre. Men det är kul att folk tycker om det jag skriver. Någonstans på Lidingö sitter säkert en förvånad svenskafröken och undrar hur det gick till. Vänta nu, tänker hon. Martina hade ju streck i precis allting!

Flydde över sjön

Martina – då med efternamnet Uusma – växte alltså upp i rikemansidyllen Lidingö. Dock inte i någon grosshandlarvilla, påpekar hon. Hon växte upp i Larsberg som var en stadsdel för mindre bemedlade.
– När jag säger att jag är från Lidingö brukar jag genast lägga till att vi var panka. Vi hade varken segelbåt eller grosshandlarvilla. Mamma var kartriterska på halvtid och pappa var flykting från Estland. Han kom hit som barn med sin familj i en öppen båt över Östersjön på flykt undan ryssen. De placerades på Lidingö och fick bo i ett av hälsovårdsnämnden utdömt hus. De hade slagit en vajer runt kåken så att den inte skulle rasa ihop. Farmor var keramiker och farfar brukade simma ut och lägga sina nät vid Lidingöbron om kvällarna. Han var tvungen. De hade ingen båt. 

- När jag var liten skulle alla se ut som Agneta Fältskog eller dö. Och det var just inte så fränt att vara est. Jag ljög och sa, att jag egentligen hette Nadia och kom från Ryssland. Det lät liksom mer prinsesslikt, tyckte jag.

Martina gjorde bra ifrån sig i småskolan men kände av klasskillnaden mellan rika och fattiga elever. Hon fick efterhand allt svårare att hävda sig och i högstadiet var Martinas familj den enda i hela skolan som inte hade färg-TV. "Stackars dig", sa kompisarna. "Har ni ingen färg-tv?! Ni borde åtminstone ha en. Vi har flera stycken."

– Då kände man att fan, vilket skit att vi inte har någon färg-TV! Pengar var det enda som räknades. Därför mer eller mindre föddes jag avundsjuk! 

Vi måste verkligen skaffa oss en färg-TV, sa jag till mamma, trots att de hade ansträngt sig för att kunna skrapa ihop pengar till den svartvita. Vi har inte råd, sa mamma. Men säg att vi har färg-TV. Svart, vitt och grått är ju också färger. Hon försökte lösa mitt problem, men det hjälpte ju inte, när de där jävla aporna i klassen började retas. 

Bråkigast av alla

Martina började skolka. I stället för att gå på lektionerna satt hon i uppehållsrummet och spelade kort. Hon blev bråkig, nonchalant och uppkäftig. Kunde hon inte bli nummer ett bland rikingarna så fick hon i stället bli nummer ett bland bråkingarna.
– Struliga barn är så utelämnade, om skolan inte orkar ta tag i dem, säger Martina som personligen är väldigt förtjust i gränser.
- Jag hade nog gärna sett att någon rutit i åt mig. Någon borde ha slagit näven i bordet och sagt att: Hörru du! Du kan ju inte engelska! Kom hit och sätt dig! Nu får du ta privatlektioner tills du är ikapp. Vi hade en väldigt sträng lärare i historia som inte tolererade dåligt uppförande. Jag kom alltid i tid till hans lektioner. Jag vågade inget annat. Han brann för sitt ämne och undervisade så att allt blev spännande som en deckare.

Martina gick ut nian med ett betygsgenomsnitt på 0,7. Hon gick om och lyckades höja till 1,7 men inte mer. Från den plattformen skulle hon ge sig ut i livet.
– Det svåra var, att mamma blev ledsen, säger Martina. Det var väntat men ingen vill göra sin mamma ledsen. Man vill ju att hon ska vara glad! Hon gjorde ett hästjobb med mig. Hon gav aldrig upp.
Efter skolan sa Martina att hon skulle åka till Indien eller Israel, jobba på någon kibbutz och plocka apelsiner. Det var en protest mot borgerligheten på Lidingö.
– Med mina usla betyg kunde jag ju varken hoppas på en karriär eller egen segelbåt.

Hamnade i rullstol

En bilolycka satte stopp för apelsinplockarplanerna. En kväll när en kille skjutsade henne på styret till hennes egenhändigt målade, rosa cykel blev hon påkörd. Svårt skadad fick hon tillbringa åtta månader i rullstol. Under tiden knöts hon till ett ungdomscentrum för vinddrivna ungdomar i kommunens regi och fick gå barn- och ungdomslinjen med teater.  
– Jag har alltid känt en dragning till teater, säger hon. Äntligen kunde jag kanalisera min överskottsenergi. Jag kände direkt att jag hade hittat hem,

Martina blev dramapedagog vid Sagateatern på Lidingö. Hon gick vidare till teaterstudier vid Kulturama och Calle Flygares teaterskola och rätt som det var hade hon tackat ja till ett engagemang vid Västerbottensteatern. Fyra gånger sökte hon till Teaterhögskolan utan att lyckas komma in vilket i och för sig inte är så ovanligt. Samtidigt jobbade hon i garderoben på Dramaten.
– Vi var några teaterintresserade ungdomar där som en dag bestämde oss för att sätta upp en egen pjäs. Ett studieförbund gav oss tillgång till en lokal och om nätterna knyckte vi virke till kulisser på olika byggarbetsplatser. 

Så föddes Teaterhuset Luntan som så småningom begick en bejublad och mycket omskriven premiär. På den tiden bevakades alla fria teatergrupper av media.
– Recensionerna var överväldigande, säger Martina. En tidning skrev att skådespelarna på Dramaten borde gå och titta på oss för att lära sig lite. Varje kväll, när vi lämnade ut kläder i garderoben, stack vi till folk en hopvikt lapp med den recensionen. På så sätt snodde vi Dramatens publik och kunde spela vår pjäs jättelänge.

Mötte kärleken

Lidingö var ett minne blott. Martina bodde i en liten tvåa på söder som hon generöst delade med tre arbetslösa kamrater. 
– Vi pratade om olika projekt på nätterna och blev mästare i att dela asiatiska nudlar med buljong på fyra. Jag har verkligen gjort mina hundår som skådis. Vid fyllda 42 kan jag se, att det trots allt fanns en mening med det. Vem hade velat läsa mina grejor, om jag hade varit en av dem som fick en egen ponny på 12-årsdagen? Det ena har liksom varit en förutsättning för det andra.

Programledaren Erik Haag kom in i Martinas liv som bror till en av tjejerna i Dramatens garderob. Hon föll pladask för honom och tycker än att han är otroligt snygg. På fingret blänker en guldring modell större med gnistrande stenar och hans namn i stora bokstäver. Den fick hon för nio år sedan när sonen Jackson kom till världen. Sedan dess har familjen utökats med dottern Lucia, 7, och sonen Dino, 2,5.
– I vår familj finns även fyraåriga katten Törnrosa och vachtelvalpen Hjortfot, säger Martina. Han är jättejobbig!

Det var först när Martina var mammaledig med Jackson som hon började skriva. Systern Bea – som för övrigt är gift med Henrik Schyffert – hade kontakt med några andra småbarnsmammor på en privat chatt och bjöd Martina att vara med.
– Vi skrev om våra vardagsbekymmer och stöttade varandra. Efter en tid hörde ett bokförlag av sig och ville samla våra berättelser i en bok. Jag kan inte skriva, sa jag. Jodå, sa Linda Skugge som var en av de andra mammorna. Skriv om hur det var under graviditeten, när du gick upp så mycket i vikt. 

Resultatet blev ett kapitel i boken med titeln "Uppdrag mamma". En tid senare blev Martina ombedd av kompisen och chefredaktören Jonna Berg att skriva en krönika i modetidningen Cosmopolitan. Jag kan inte, sa Martina igen. Jodå, sa Jonna Berg. Du klagar ju så ofta på din brist på allmänbildning och att du känner dig dum. Skriv om det.

Prisad i ovarall

Martina skrev och hennes texter blev så varmt mottagna, att hon en dag tog mod till sig och knackade på hos tidningen Elle. De gillade vad de såg och vips var hon bokrecensent. En tid senare fick hon en egen återkommande spalt i mammatidningen Mama. 
– Plötsligt en dag ringde telefonen. Jag var nominerad till priset som Årets Krönikör. Det var ju helt fantastiskt. Dino var bara 3 månader gammal då, så där stod jag framför garderoben och fick inte på mig någonting. Det slutade med att jag åkte till prisutdelningen i min mans gröna träningsoverall. Det var det enda jag kom i.  

Priset som Årets Krönikör ledde vidare till en egen spalt i Aftonbladet. Sedan stod det inte länge på förrän Martinas krönikor samlades i försäljningssuccén "Hemma hos Martina". Förra året kom "Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också bra)" som nu ska bli film i händerna på Måns Herngren och Hannes Holm. Den handlar om en skådespelare som har svårt att få jobb, ett ämne som Martina är expert på. Smart som hon är, behöll hon filmrätten för sig själv, tills hon fick löfte om att själv få spela huvudrollen.  
– Det här är ju min chans, säger hon lyckligt. Jag vore en idiot, om jag inte tog den!
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

PS
Är det någon som fortfarande undrar vilket stjärntecken Martina är född i? 

Hon är tvilling förstås. Vad annars? DS

Det jag minns mest från den här intervjun är hur kär hon var i sin man...
- Du kanske får syn på honom här utanför, sa hon. Han är snyggast av alla.

Så gick det som det gick och hon blev som det känns väldigt illa behandlad...