Sarah Dawn Finer

Allas Veckotidning

Nr 27, 2007

Sarah Dawn Finer vet att framgången har ett pris

Det är hemskt att hela tiden bli bedömd

Om tio år, kanske spelar hon teater, kanske sjunger hon på en klubb i New York. Eller så jobbar hon i en skivbutik. Sarah är övertygad om att livet kommer att ta henne dit hon ska. 

Men efter succén i Melodifestivalen är frågan om det inte är de stora scenerna som väntar på henne.

Hon har en gudabenådad röst. Det har hon alltid haft. Den så kallade branschen har dessutom hela tiden vetat om det. 

Sarah Dawn Finer, 25, har märkligt nog ändå ofta fått finna sig i att sjunga kör bakom andra artister. För två år sedan gav hon till och med ut en EP på eget bolag i ett försök att kunna sprida sin musik. 

Så hade det kanske fortsatt, om hon inte hade bestämt sig för att tävla i Melodifestivalen. Plötsligt stod hon bara där och sjöng sin ballad "I remember love". Hela Sverige tystnade. Jublet som sedan bröt ut visste inga gränser. 

Det branschen dittills inte hade förstått, stod fullkomligt klart för tv-tittarna. Sarah håller internationell klass och är alldeles för bra för att inte släppas fram som solist. Så här efteråt vet hon knappt, hur hon ska kommentera allt beröm. Men det stärker hennes självkänsla. En människa är inte fri från komplex och dåligt självförtroende, bara för att hon utstrålar glädje och säkerhet i tv. 

– Jag har kämpat hårt i den här branschen och vet bara alltför väl hur den fungerar. Det finns faktiskt inte plats för alla artister och man ska hela tiden stå ut med att bli bedömd. Det är hemskt! Men jag är musiker och artist på mina egna premisser och har universums högsta prestationskrav på mig själv. För mig blev Melodifestivalen ett fantastiskt fönster mot världen. Jag är otroligt tacksam för möjligheten att få ut min musik.
Sarah vet vad hon vill och tänker gå sin egen väg. Framgången är icke desto mindre välförtjänt. När hon nu har släppt sin första cd "A Finer Dawn" på stort skivbolag är hon bara att gratulera!

Ligger i blodet

Sarah är, som hon säger, uppväxt i ett multikulturellt, typiskt 70-talskollektiv i en stor våning i Vasastan i Stockholm. Hennes pappa, som är medicinsk journalist, kom till Sverige med sina föräldrar från London som barn. Hans mor Dorothy Irving var professor i klassisk sång. 
– Min mamma är dansterapeut från Bronx i New York. Hon kom hit med sin förste man, bluessångaren Eric Bibb som också är en inspirerande "familjemedlem". Hon träffade min pappa för mer än 30 år sedan nu. Vi hade varken hus eller bil, så vi hade råd att resa till länder som Indien, Thailand, Marocko, England och Amerika, där vi hälsade på släkten. Minst en gång varje år gjorde vi en sådan långresa.
Sarah är yngst i syskonskaran. Storebror Rennie Mirro är numera mer känd som en av landets bäste dansare och musikalartister. Systern Zoie Finer är sångerska och musiklärare.

– Vi var omgivna av musik redan från början. I vårt hem spelades allt från Bob Dylan och Janis Joplin till världsmusik och klassiskt. 

Det var därför inte så konstigt, att jag redan från början visste vad jag ville bli. Rennie höll på med akrobatik och breakdance och började Svenska Balettskolan, när han var tio år. 

Zoie och jag var i samma ålder, när vi började i Adolf Fredriks Musikskola. Vi sjöng, spelade teater och medverkade i musikaler genom hela vår barndom. Senare gjorde vi olika val. 

Jag studerade en tid vid Stockholms Musikkonservatorium Rytmus men fortsatte framför allt att turnera och jobba professionellt. 

Zoie gick Musikhögskolan och blev lärare. Numera sjunger hon mest jazz. Vi är lika men olika och kompletterar varandra.  

Sarah var bara sex år gammal, när hon spelade Laila i Marianne Ahrnes självbiografiska barndomsskildring "Maskrosbarn" 1989. Hon lärde sig spela både gitarr och piano och började dessutom skriva egen musik. Tolv år gammal rekryterades hon till den så kallade kändiskören One Voice. Med det följde jobb och turnéer redan i tidiga tonåren.
– Jag har möjligen kompromissat bort min tonårstid. Det säger åtminstone mina föräldrar. Jag jobbade mycket och umgicks med mina arbetskamrater som oftast var vuxna. Men jag ser inget problem med det. Jag är väldigt social och utåtriktad. Jag har behållit alla mina vänner ända från skoltiden och fram till de musiker och artister jag samarbetar med i dag. De flesta är konstnärer med förståelse för yrken som har oregelbundna tider. Jag kan därför inte sörja en förlorad tonårstid. Jag har fått pröva på det mesta. Det har varit en väldigt bra skola.

På egna ben

Sarah ville tidigt stå på egna ben, så hon hoppade av gymnasiet och flyttade hemifrån bara 17 år gammal. Redan då var hon självförsörjande och så eftertraktad som körsångerska bakom artister som Eric Gadd och Agnetha Fältskog, att hon kunde skaffa en egen lägenhet på Kungsholmen. Numera bor hon sedan fem, sex år på Söder.
– Jag har alltid haft gott om jobb. Jag har gjort allt från att dubba film till att sjunga in sånger för olika låtskrivare. Samtidigt har jag hela tiden kämpat hårt för att få göra bra saker. Det jag har blivit erbjuden att göra har nämligen inte alltid varit samma sak.

Meritlistan talar sitt tydliga språk. Sarah har valt sina roller med omsorg. Hon spelade med i filmerna om Bert - Berts Dagbok och Bert, den siste oskulden - likaväl hon har spelat med i musikalen "Rent" på Göta Lejon, Göteborgsoperan och på riksteaterturné samt i musikalen "Godspell" på Stockholms stads- och Parkteater. Hon har gjort komedi med Jonas Gardell och showat med Mikael Tornving och Henrik Hjelt. Sarah har dessutom sjungit på de allra största galorna och medverkat i hur många TV-program som helst. Undra på att hon inte vill ses som en nykomling.

Som låtskrivare slår Sarah an livets känsligaste strängar. Hon bjuder på självutlämnande texter ofta präglade av melankoli och kärlekssorg. En del är självupplevt men inte allt. Det är inte meningen, att vi ska veta vad som är vad. Som i exempelvis hitlåten "I remember love" som skrevs direkt för Melodifestivalen.
– Jag väljer att inte diskutera mitt privatliv, säger Sarah och skrattar. Men så mycket kan jag säga, att än är jag inte gift…

Blev en nystart

Sarah, som är amerikansk medborgare, var bara 21 år gammal när hon efter fyra intensiva turnéer under en säsong kände att hon behövde en time out. Hon flög till New York för att hälsa på släkten och varva ner. Det är där på Manhattan hon känner sig hemma. Det är också där hon har sina musikaliska rötter.
– Jag var väldigt trött och känslomässigt utpumpad den gången. Jag hade jobbat med sång men kunde inte längre känna själslig lycka av att sjunga. Det var som att jag måste börja om från början.
Sarah beskriver sitt New York som en plats med ett ständigt flöde av olika sorters människor och kulturer. Allt som sker händer i ett oerhört högt tempo.
– Jag älskar det, säger hon. Det är fantastiskt!
Hon bilade genom USA med vänner och lät sig inspireras av musiker som var och en på sitt håll kämpar på med sitt projekt utan tanke på eller möjlighet till ekonomisk förtjänst.
– Efteråt kändes det viktigt för mig att åka hem igen till ett väldigt litet och ganska mediastyrt Sverige, säger hon. För mig är musiken viktigast, men för skivbolagen är det sälja som gäller. Det får man förstå. Annars är det liksom ingen vits. 
Sarah började boka sina egna jobb och sjöng för att, som hon säger, betala hyran. Pengar hon lyckades lägga spara, placerade hon i egna projekt som den där ep-skivan för två år sedan. Musikerna måste trots allt få betalt.   
– Jag är väldigt driftig och extremt företagsam, när det gäller. Samtidigt är jag nog lite lat. Jag tycker om när saker och ting är organiserade. Det blir inte så omständigt då.

Vill kunna beröra

Numera omger sig Sarah med ett så kallat management. Det innebär att hon har en hel stab av folk som sköter hennes bokningar, inspelningar och PR-kontakter. Allt för att hon ska kunna koncentrera sig på musiken.
– Annars hade jag gått in i väggen för länge sedan, konstaterar hon. Speciellt när man ska skriva musik också. Att diskutera kontrakt och förhandla om gage är helt enkelt inte mitt jobb. Jag vill vara kreativ och inte sitta och prata siffror och andra praktiska detaljer. Men jag är extremt engagerad och envis. Jag har åsikter om varje trumvirvelslag. Så jag vet vad jag vill men är samtidigt kompromissbar.  
Sarahs drivkraft är musik som gör henne lycklig. Därför skapar hon. Så länge hon själv berörs kan hon förhoppningsvis också beröra andra, resonerar hon.

– Jag har hela tiden trott, att man kan hitta sin nisch och sin publik, om man bara vill tillräckligt mycket. För att folk ska lyssna, måste man ha någon sorts framgångsläge att jobba från. Och nu har det hänt! Jag har fått göra ett eget album, som jag inte behöver betala själv och inom kort blir det turné med Robert Wells och Rhapsody in Rock. Det blir en fantastisk sommar. Men jag inbillar mig förstås inte, att jag på något vis är fullärd som artist. Tvärtom. Jag är ju bara 25 år, så det är nu det börjar. Om tio år sjunger jag kanske jazz i ett husband i New York, spelar teater någonstans eller jobbar i en skivbutik. Vi får se. Jag är övertygad om, att så länge jag lyssnar till mitt inre, kommer livet att ta mig dit jag ska.
Av: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson