Kristin Kaspersen

Hemmets Veckotidning

Nr 41, 2000

Jag är så mörkrädd

- Men det finns en plats där jag till och med vågar gå in på kyrkogården ensam...

Som dotter till bygdens dotter är det naturligt att Kristin Kaspersen älskar Järvsö. Här finns tryggheten i form av familj och många vänner. Men det finns ett annat ställe som fångat Kristins hjärta. Hit åker hon gärna när hon vill finna lugn och ro i själen. 

Lill-Stina kallar hon sig själv av och till, Kristin Kaspersen, 30. Det är när hon berättar om familjen som hon säger sig ha så svårt att klippa navelsträngen till.

- Måste man sluta umgås, bara för att man är vuxen och lever sitt eget liv? Folk pratar om vår ovanliga sammanhållning men jag vet inte om något annat. Det är ju så med pappas familj i Norge likaväl som med mammas familj här.

Pappa heter Kjell Kaspersen och var gift med Barbro Lillbabs Svensson tills Kristin var två. Efter skilsmässan flyttade Barbro hem till Sverige med sina flickor. 

Kjell träffade så småningom en ny kärlek, varpå Kristin fick bröderna Kristoffer, 17, och Joakim, 13. Hon har ofta varit där, hon till och med bodde i Norge några år. Numera är det ofta de som kommer hit i stället. Det är viktigt för bestefar Kjell att få se sitt barnbarn i rätt miljö, säger Kristin. Och han är väldigt imponerad av lille Filips golfsving.
- Ser du slaget! Han går igennom hele slaget, härmar hon på perfekt norska. Pappa är överlycklig. Äntligen en familjemedlem med golftalang!

I motsats till sin far är Kristin en typisk vintersportmänniska som gillar att åka utför och gå på tur. Förr var hennes pass rött och norskt i stället för svart och svenskt.

 
- Som barn blev jag retad för det, säger hon. När jag blev 12 år fick jag välja. Man får inte vara både svensk och norsk. Jag bestämde mig för att fortsätta vara norsk. Numera, särskilt i idrottssammanhang, är jag väldigt stolt över det. Heja Norge!

I Sverige är mamma Barbro, 62, den givna medelpunkten men kanske ännu mer mormor Brita, 83. Det var ju därifrån hon kom, den sjungande jäntan som togs till Stockholm av Simon Brehm 1954 och som drabbade oss med landsplågan ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” 1960. Lillbabs är sannerligen bygdens dotter. Ingen kan passera Järvsö utan att lägga märke till det. Uppe på Öjeberget ligger Lillbabs krog som dottern Monica, 45, driver – ofta med hjälp av dottern Malin, 33.
- Järvsö är tryggheten, säger Kristin omedveten om att hon plötsligt talar hälsingemål. Där är så sagolikt vackert och det är roligt, att så många flyttar hem nu. Halva släkten bor kring mormor. Det är Malin och Tommy och deras barn, det är moster Birgitta, som har bott utomlands i många år, och det är hennes son Stefan med familj. Morbror Lasse har också ett hus där, fast han bor i Stockholm. Monica och hennes familj bor nere i byn.

Monica, som Kristin egentligen bara bodde ihop med de fem första åren av sitt liv, står henne lika nära som Malin. I höstas for de på semester till Åre tillsammans. Dit kom Kristin första gången som programledare för TV-programmet ”Station Åre” och dit återvänder hon ständigt. Hennes hjärta klappar extra hårt för den lilla byn med sin charmiga träkyrka från 1100-talet.
- Jag är egentligen väldigt mörkrädd, men i Åre törs jag gå in på kyrkogården när som helst. Det är bara att ta nyckeln, som hänger vid sidan av porten, och gå in. Jag kan sitta där en halvtimma, trekvart utan att tänka på någonting särskilt. Det är som att sitta i knät på en trygg, gammal vän. Man riktigt känner hur folk har gått där genom århundraderna.

Kristin blir närmast lyrisk, när hon talar om Åre. Hit har hon hittat själv och här har hon funnit ro.
- Man tar liften upp på Åreskutan, ser ut över Renfjället och andas den friska luften. Min själ mår så gott där. I augusti var det så vackert att jag blev tårögd. Solen var på väg ner, det var dimma och lila himmel. Kan jag trivas så bra, när inte ens är snö, tänkte jag. Då är det nåt speciellt.

Kristin berättar hur hon och Monica åkte från Åre till en liten by vid namn Huså för att köpa knäckebröd och getost.
- Vi hittade den avfolkade byn och letade oss fram till gården. Ingen var hemma men det var öppet ändå. På disken låg en lapp ”Köp vad ni behöver. Det finns växel i kassan.” Det var så charmigt att jag måste videofilma det.

Hon hade säkert blivit artist som mamma, om inte programledarjobben i TV hade kommit emellan. Som barn fick hon ofta vara med bakom scenen och det hände mer än en gång, att hon och Malin somnade i mammas loge. De fick lära sig respekt och att vara tysta, när de vuxna sa ifrån. Sedan blev det bus och det ordentligt.
- Det var på helger och när vi hade skollov, påpekar hon. När det var vardag och skola, sov vi förstås hemma som alla andra barn.

Mammas kändisskap har en baksida. Det upptäckte Kristin när hon var 13 år. Då ringde hon nämligen upp en tidning och sa ett sanningens ord.
- Mamma kan inte äta middag med sin advokat, utan att skvallerpressen är där och får till det. Värst är att folk ringer in och blåljuger för redaktionerna i syfte att tjäna pengar.

Kristin beundrar sin mamma och det smärtar henne, att hon inte alltid får den respekt hon är värd.
- Mamma är så glad i sin publik, att hon gärna vill bjuda hem dem alla, säger hon. Det är naturligtvis omöjligt, så hon har valt att göra det genom tidningarna. Jag kan inte förstå att det ska behöva missbrukas. En sådan person ska behandlas med respekt.

Kristin var duktig i skolan och gick ut med 4,0 i snitt, trots att hon bara var måttligt road av läxläsning. Hon dansade hos Lasse Kühlers redan som sexåring och gick vidare till Balettakademin. Dessutom spelade hon teater, Astrid Lindgrens bästa sagor, på stans teatrar. Gymnasiets sociala linje gick hon i Ljusdal.
- Karin Falk, som skulle sätta upp en show med mamma i Oslo, hade sett mig dansa på en video. Hon ville absolut att jag skulle vara med, trots att jag inte hade dansat på tre år. Jag var på väg till Amerika och där tog jag dansklasser varje dag i tre veckor för att kunna dansa i baletten bakom sin mamma. Dessutom hade vi ett nummer tillsammans, vilket var jätteroligt!

Kristin blev både flygvärdinna och bartender, innan hon blev assistent hos Aschberg. Det ledde vidare till jobbet som väderpresentatör på TV3 i London. Sedan var steget inte långt till Uppdraget i Stora Famnen följt av Söndagsöppet som gjort henne nästan lika folkkär som mamma. För säkerhets skull har hon utbildat sig till journalist också.

Det största som hänt henne är ändå sonen Filip, en charmig treåring som går på dagis och har en bästis som heter Emil. I vinter har han fått sina första skidor. Han står alldeles stilla och Kristin skjuter på.
- Att få barn är det absolut största man kan vara med om, säger Kristin. Känslan går helt enkelt inte att beskriva. Men så är det väl för alla.

Filips pappa heter Martin Lamprecht och är fastighetsmäklare. Han är elitidrottsman också med ett förflutet som landslagsman i modern femkamp.
- Vi har känt varandra länge, säger Kristin. Men det är privat, så det vill jag inte prata om.

De bor i en villa strax norr om Stockholm. Kristin var höggravid, när de fick tips om den och kände sig inte särskilt tilltalad av att göra husaffärer.
- Vi tyckte den var fin och slog till, säger hon. Två veckor senare föddes Filip. Nu är det bara kombin som fattas, tänkte jag. Jag ringde Renée Nyberg, som redan hade allt det där och frågade om det var ett ålderstecken. Hon försäkrade mig om att det är jätteskönt att kunna köra in sin kombi på sin en egen tomt, där man inte stör någon. I dag är jag glad åt såväl huset som kombin.

Kristin och Martin vill gärna ha fler barn men tycker inte att det brådskar. De vill ägna sig åt Filip nu och lika mycket åt ett eventuellt syskon senare.
- Jag är fascinerad av att se hur Filip utvecklas, säger Kristin som tycker det är underbart och jättekul att ha barn.
- Han är mitt stora intresse. Det är inte alls tungt och jobbigt utan ett otroligt sällskap. Vi sitter och pratar och jag läser sagor. Han klappar mig på kinden och säger: Jag älskar dig, mamma. Bättre än så kan det knappast bli.

Förr hade hon svårt att förstå Malin som i alla väder valde att vara tillsammans med sina barn, när kompisarna för en gångs skull kom ner från Järvsö för att roa sig.
- Jag förstår den känslan nu, säger Kristin. Den kom automatisk, när Filip föddes.

Kristin är nöjd med sitt liv hittills. Hur det kommer att utveckla sig och vad hon ska göra framöver varken kan eller vill hon spekulera i. Till hösten ska hon ta itu med den nya TV-serien ”Uppåt Väggarna”. Sedan ligger världen öppen. Vad som helst kan hända.
- Jag hoppas på ett långt liv, säger hon. Jag har så väldigt mycket kvar att lära.

Av: Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson mfl  


Monica Antonsson