Olga Lallerstedt

 Hemmets Veckotidning

Nr 24, 1994

Först lekte jag med prinsessan på Haga

- Sen fick jag gå ut och plocka rovor…

 
I Olga Lallerstedts barndomshem stod glädjen alltid högt i tak – trots flykten från familjeslottet i Litauen.
- Vi var helt utblottade men jag minns ingen bitterhet…
Den ljusa synen på livet har hon ärvt.
Hemmet på Mallorca står alltid öppet för den stora vänkretsen. Och dit hör fortfarande barndomsvännen från Haga…
 

Den lilla byn Calvia på Mallorca breder förnöjsamt ut sig i en salsänka bara några mil från bullret i storstaden Palma. Här går vardagen sin gilla gång och vad turisterna har för sig nere vid kusten är det just ingen som bryr sig om.

Olga Lallerstedts vackra villa ”Los Tres Corazones” (de tre hjärtana) är byggd på en sluttning i utkanten av byn. Hennes förre man, arkitekten Lars-Erik Lallerstedt, ritade det när de för 24 år sedan flyttade hit.

- Vi hade länge letat efter en lämplig tomt att bygga på, när vi mitt i vintern kom till Calvia av en slump. Det var ovanligt varmt och skönt i byn och vi gick omkring och pratade med folk. En farbror gav oss tips på en tomt som var till salu och vi slog till direkt. 

Efteråt ångrade vi oss. Tänk så dumt att flytta från Sverige till Medelhavet och bosätta sig uppe bland bergen! Men det var det rätta, visade det sig.
 
Den givna värdinnan
Olga är en av Mallorcas mest kända svenskor. Hon är den givna värdinnan när det drar ihop sig till fest. Representativ som få svänger hon lätt mellan sex olika språk vilket inte precis är någon nackdel för äkte maken Tumi Bestard som är amerikansk konsul på ön.
Los Tres Corazones står öppet för alla hennes vänner och de är många. Till och med Chullo, grannens katt, har flyttat in.

Olga Tyszkiewicz, som hon ursprungligen hette, föddes till en välbärgad tillvaro i Polen 1936. Då kunde ännu ingen ana att hela hennes värld skulle slås i spillror bara tre år senare.

- Min födelse blev en besvikelse för mamma och pappa som redan hade fyra döttrar. Sex timmar senare insjuknade min mor i häftiga smärtor och alla trodde att hon skulle dö. 

Då föddes min tvillingbror helt oväntat. Tänk, vilken lycka! Jag blev utkastad ur sängen och lades åt sidan för att ge plats åt den efterlängtade sonen, säger Olga och skrattar.

Humorn och livsglädjen fick hon nämligen med sig ut i livet redan med modersmjölken.
 
Olgas mamma är en rysk prinsessa med spännande släkthistoria. Hennes mor delade exempelvis rum med den prins som senare blev Rasputins baneman. Han gifte sig dessutom med tsar Alexander II:s dotter Katarina men skilde sig och flyttade till Amerika.
- Mamma var änka när hon träffade min far. Hennes förste man blev skjuten av banditer vid gränsen till Polen.
 
Storgodsägare
Olgas far var storgodsägare med eget slott utanför den då polska staden Vilnius som nu är huvudstad i Litauen. Han ägnade sig åt hästuppfödning och samlade då och då vänner omkring sig för en och annan spännande jakt. De vardagliga sysslorna togs omhand av tjänstefolk.
- Kriget kom en söndagskväll i oktober 1939. Mamma och pappa hörde på radion att ryssarna hörde på radion att ryssarna hade gått in över gränsen. Mamma som hade upplevt ryska revolutionen förstod genast att vi måste fly.

Familjen lämnade sitt slott i all hasat. Med ryssarna hack i häl for de med häst och vagn mot litauiska gränsen.
- Mamma kontaktade sin vän marskalk Gustaf Mannerheim i förhoppning om att han skulle kunna hjälpa oss vidare till Finland. Men han insåg att även Finland skulle dras med i kriget och gav oss rådet att fortsätta. Min farbror som var gift med en kusin till den svenske kungen, hjälpte oss med inresetillstånd till Sverige. Det var Gustaf V som personligen gav dem en fristad i Sverige.
 
Den kungahuset närstående familjen Wallenberg tog sedan över ansvaret och såg till att krigets första flyktingar fick tak över huvudet, först på ett hotell i Stockholm och sedan i ett hus utanför stan.
- Vi var helt utblottade. Ändå minns jag ingen bitterhet. I vårt hem stod glädjen alltid högt i tak.
 
Barnen skrevs in i Franska skolan på biskopens bekostnad och Olga blev klasskamrat med prinsessan Birgitta och en rad andra välsituerade barn. Med jämna mellanrum kom rektorn till klassrummet för att dela ut räkningen på skolavgiften i små kuvert.
- jag var lika rädd varje gång. Vad skulle jag göra om också jag fick ett? Vi hade ju inga pengar.
 
Olgas mamma gick på sykurs och öppnade därefter en ateljé i stan. Hon anställde några italienska sömmerskor och sydde kläder för brinnande livet – till döttrarna såväl som till Stockholms finaste damer.
- Mamma var fantastisk! När hon sov över i ateljén ville vi ungar vara med. Då blev det så trångt att mamma fick sova på sybänken. På dagarna trängde vi in oss i köket medan hon provade kläder på prinsessan Ingeborg och alla andra kunder.
 
Startade hönsfarm
- Pappa fann också på råd. Han startade en hönsfarm. Varje dag cyklade han in till stan för att sälja ägg vid ambassadernas köksavdelningar. Tack vare sin humor blev han snabbt god vän med alla kockar – och om kvällarna satt han i smoking hos ambassadörerna. På söndagarna kom de hem till oss. Den italienske ambassadören gjorde en risotto om inte spanjoren gjorde en paella och tvärtom. Vi hade roligt jämt! Folk sa att vårt hus var det enda hus man skrattade i under kriget.
 
Olga växte trots allt upp i en förhållandevis lycklig värld. Föräldrarna hade ett nära förhållande till varandra trots att fadern flirtade vilt med alla damer som k om i hans väg. Han kysste på handen och skickade blommor som det anstår en gentleman.
- Något sådant hade svenskorna aldrig varit med om, skrattar Olga. Gudskelov att mamma inte var svartsjuk!
 
Till vardags lekte hon och andra kamrater med prinsessan Birgitta på Haga slott. Det hindrade inte att hon fick plocka rovor om somrarna och jobba i affär på skolloven, om hon ville ha en slant.
- Det var den bästa uppfostran jag kunnat få. Jag lärde mig att man måste arbeta för att få något.
 
Efter en sekreterarkurs anställdes Olga hos en landsman som importerade de finaste franska parfymer. Vid bara 21 års ålder träffade hon arkitekten Lars-Erik Lallerstedt som var 25 år äldre än hon, änkling och pappa till fyra barn, bland dem den numera kände mästerkocken Erik Lallerstedt.
- Lars-Eriks dotter Ann och jag red på samma ridskola och han brukade följa med och titta på. Plötsligt en dag ringde Ann och bjöd hem mig på middag. Sen gick allt av bara farten.
 
Olga gifte sig med Lars-Erik, blev fostermor till hans fyra halvvuxna barn och for till Mallorca på bröllopsresa. Sedan stod det inte på förrän sonen Johan kom till världen. Han är numera gift med en söt Mallorca-flicka men bor i Sverige och är ingenjör på Ericsson.
 
Öppnade boutique
Lars-Erik var mannen bakom Hötorgsskraporna och när husen stod klara öppnade Olga boutiquen Romana i ett av dem. Under 12 års tid försåg hon Stockholms innefolk med vackra kläder av exakt det rätta snittet.
- Det var väldigt skojigt. Än i dag träffar jag folk som jag har dragit upp blixtlåset på, skrattar Olga.
 
Äktenskapet med Lars-Erik fungerade utmärkt trots den stora åldersskillnaden. Han var en konstnärssjäl och de gjorde många spännande resor tillsammans. Ständigt återvände de dock till Mallorca.
- Vi förälskade oss i ön redan på bröllopsresan och bestämde oss för att så småningom åldras här.
 
Flyttlasset gick när Lars-Erik blev pensionär 1969. De äldsta barnen var för länge sedan utflugna ur boet och Johan var 12 år gammal. Väl på ön började Olga studera till sjuksköterska medan maken tog en keramikkurs – för att det roade honom och för att lära sig spanska.
- En dag på tennisbanan föll Lars-Erik plötsligt död ner vid mina fötter. Det var fruktansvärt, säger Olga och glädjen i hennes ögon förbyts för ett ögonblick i smärta. Minnet gör ännu ont trots att 15 år har gått.
 
Olga och Johan bestämde sig för att stanna på Mallorca och hon började se sig om efter något att göra.  Mode hade hon fått nog av efter 12 års visningar i Paris och Rom där folk ständigt undrade om kjolen skulle läggas upp eller ner.
 
Som nyutbildad sjuksköterska kunde hon i stället göra nytta för turisterna, tänkte hon. Sakta men säkert arbetade hon sig så igenom sorgen.
 
Olga lade så småningom sjuksköterskekallet på hyllan till förmån för en regelrätt karriär som PR-kvinna på flygbolaget Air Europé. För tre år sedan bytte hon arbetsgivare och är numera marknadschef på golfklubben Santa Ponsa vars galjonsfigur är prinsessan Birgitta.
- Prinsessan kom hit till Mallorca på semester redan när barnen var små. Då återupptog vi kontakten från skolåren och har hållit den sedan dess. Numera har hon en våning i närheten av klubben och är en lika ivrig som duktig spelare. Prinsessan har till och med fått en årlig turnering uppkallad efter sig.
 
Skrattade åt samma saker
Det var på en fest hos borgmästaren i Calvia som Olga träffade Tumi Bestard. Han är amerikansk konsul på ön sedan 30 år. De upptäckte att de skrattade åt samma saker och hade väldigt trevligt tillsammans. Det stod därför inte på förrän han flyttade in i hennes hus, medan hans gård några mil norrut fick bli lantställe. Efter flera år som sambor gifte de sig 1988. Sedan dess har en stor del av Olgas tid gått åt till representation. Till hennes hem såväl som till golfbanan och konsulatet kommer celebra gäster i en till synes aldrig sinande ström. Hon har bland annat varit värdinna för de amerikanska presidenterna Carter och Bush. Fotoalbumet är fullt av världskändisar och just den här dagen bär Olga en scarf som hon fått i present av Barbara Bush.
 
I över 50 år var det omöjligt för familjen Tyszkiewicz att återvända till Polen. Gränserna öppnades när Sovjetunionen för några år sedan föll samman. Olgas tvillingbror, som numera bor i Amerika, for omedelbart hem till det gamla familjegodset som nu är ett kollektivjordbruk för 20 000 människor.
- Det finns vissa möjligheter att få tillbaka godset. Men vad ska man göra med det? Alla dessa människor behöver jobb för sin försörjning och slottet är omgjort till kontor för en mattfabrik.
 
För fyra år sedan reste även Olga till Polen. Flera av hennes spanska vänner följde med när hon promenerade i bandomens fotspår. Otroligt nog kände hon igen sig från faderns berättelser. På museer och slott fanns porträtt av släktingar och monument skänkta av hennes farföräldrar.
- Det var verkligen en otrolig återkomst! Vi gick och handlade i affärerna och jag var den enda som talade polska. Folk undrade hur det kom sig och när de fick veta att jag hade kommit hem efter 50 år blev de alla väldigt upprymda.
 
Jag blev positivt överraskad över att allt var så vackert i Polen. Nästa gång vill jag besöka vårt slott i Litauen – helst tillsammans med Johan. Även han har trots allt en del av sina rötter där, säger Olga.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
 
 
Bildtexter:
Olgas pappa Eugene Tyszkiewicz tvingades överge ett storgods – för att bli hönsfarmare som sålde ägg till de ambassader där han umgicks…
 
Hon var en rysk prinsessa, mamma Olga Tyszkiewicz, som inte drog sig för hårt arbete när hon hamnade i svensk landsflykt.
 
- Prinsessan Birgitta och jag kom i kontakt med varandra på nytt sedan vi flytt till Mallorca. Vi har ju en del gemensamma intressen.
 
Familjens slott i nuvarande Litauen. Vid flykten 1939 var området polskt och först nyligen kunde Olga återvända.
 
Olga var bara 21 år när hon träffade arkitekten Lars-Erik Lallerstedt. Med honom fick hon sonen Johan.
 
I en av de Högtorgs-skrapor som hennes man arkitekten ritade inrättade Olga i slutet av 50-talet sin boutique.

Towa Carson

Jag läser på nätet att Towa Carson fyller 85 år idag. Varmt Grattis Towa! Det är länge sedan vi sågs så tyvärr finns de här texterna inte i datorn. 

Hemmets Veckotidning

Serien: Mitt första hem

Nr 48, 1993

Hemmets Veckotidning

Nr 1, 1995

Ulrika Andersson gift Elvgren meteorolog på Tv4

Allas Veckotidning
Nr 25, 2011

Sju sorters blommor hjälper tv-meteorologen Ulrika Andersson att drömma

För första gången kan jag tänka mig barn

Senapssill, färskpotatis och - bara för att det hör till - en liten nubbe.
Ända sedan barnsben har Ulrika älskat midsommaren och dess traditioner. 
Då firades den på en fäbodvall i Älvdalen och vädret var nästan alltid vackert...

Om vädergudarna vill och Sverige ligger kvar i samma väderfas som i vintras så kan det hända att vi får en riktig högtryckssommar i år. 

Det säger meteorolog Ulrika Andersson, 32, när hon en av sommarens första riktigt varma dagar sitter i gröngräset och pratar om den stundande midsommaren. 

– Har vi tur så kommer solen att stråla från klarblå himmel medan små vita moln drar förbi i maklig takt. Juni är trots allt statistiskt sett årets soligaste månad.

Närmare sanningen än så kommer vi inte. Ulrika är proffs. Hon gör trovärdiga prognoser och tar inga chanser genom att spå vädret efter fläckarna på stjärnhimlen som hennes farfar gjorde. Han var bonde och kunde läsa naturen. Det var en kunskap i sig. Dessvärre tog han den med sig i graven och nu är den glömd.  
– Jag spår inte i väder i fiskrens och kaffesump heller, skrattar Ulrika. Men det lär visst nappa bäst efter regn. Och oddsen för fint midsommarväder är som sagt tämligen goda. Vi är mitt i ljusets och den skira grönskans tid. Och skulle det regna någon dag så är det inte mycket att göra åt det. Vi bor trots allt på en breddgrad med vandrande låg- och högtryck. Den som vill ha sol och 25 grader varmt för jämnan ska helt enkelt inte bo här.

En riktig bonnläppa

Ulrika är född och uppväxt i Älvdalen. Den röda stugan hade vita knutar och på gårdsplanen stod byns högsta flaggstång. Från den var tvättlinan spänd till en krok på husväggen. När åskan slog ner spred sig elden via linan till huset.

– Det fanns som tur var folk hemma som kunde släcka elden, säger Ulrika. Det var innan jag föddes men historien lever kvar och minner om människors litenhet mot naturkrafterna.

Ulrika talar flytande älvdalska som är en slags fornnordiska med rötter i isländskan.
– Det var det första språket jag lärde mig. Först i skolan blev vi tvingade att tala rikssvenska. I dag är det väldigt exotiskt med dialekter. Det finns till och med kurser i älvdalska för att språket ska bevaras.

På andra sidan landsvägen låg farföräldrarnas lantbruk som det mesta av livet kretsade kring. Alla måste hjälpa till på gården när det var dags att räfsa hö och sätta upp hässjor ute på åkrarna. Vi hade tre, fyra kor och en gris som slaktades till jul. Dessutom jagades älg och annat vilt. Jag har varit med i slaktladan och fått se både det ena och det andra som hör vardagen till i ett lanthushåll så man kan gott säga att jag är en riktig bonnläppa!

Redan som barn var Ulrika förtjust i blommor. Hon läste floraboken från pärm till pärm hemma hos mormor och morfar och lärde sig det mesta om prästkragar, styvmorsviol och midsommarblomster. Den cerisfärgade rödbläran är fortfarande hennes speciella favorit på sommarängen.
Ulrikas farmor mjölkade, kärnade smör och gjorde messmör som smakade vassle. Själv föredrar hon köpesmör men drar sig inte för långkok och lagar gärna exempelvis tjälknöl.
– Man stoppar in en frusen älgstek i en 75 grader varm ugn och låter den stå där tolv timmar tills innertemperaturen är 70 grader. Sedan får steken ligga i saltlag i kylen fyra, fem timmar tills den är klar. Men det är viktigt att man vänder den då och då. Det blir ett jättemört kött som man skär i tunna skivor och serverar till gratäng, sallad eller rostade grönsaker.

Farfars hemlighet

Livet går vidare och Älvdalen är inte längre vad det var för Ulrika. Farmor och farfar är borta nu och lantbruket gick ur släkten. Det var alldeles för litet för att ännu en familj skulle kunna leva på det. 
– Arbetet var väldigt tungt för farfar som hade svagt hjärta. Det är mycket som måste göras på en gård och det är tungt med hö och slåtter.

Men minnena finns kvar. Inte minst av hur farfar spådde väder.
– Han räknade svarta eller ljusa fläckar i Vintergatan för att få besked om hur det skulle bli med snötillgången om vintrarna. Han hade dessutom någon sorts väderpinnar med vilka han kunde bedöma lufttrycket och de närmaste dagarnas väder. Det är synd att vi inte vet hur han gjorde.

Fest på fäbodvallen

Men det finns tecken i naturen som även Ulrika ger akt på. Hon berättar till exempel att cirrusmoln med uppdragna spetsar i hörnen tyder på regn inom det närmaste dygnet.
- Men när himlen är klarblå som i dag händer inte så mycket. 

När Ulrika växte upp och det drog ihop sig till midsommar gick byborna man ur huse för att roa sig på fäbodvallen som av urgammal tradition är en festplats. Ulrika berättar att varje by har sin egen fäbodvall dit bönderna tar korna om somrarna för att spara gräset på ängarna till hö för vintern.
– Kyrkans folk åker runt i midsommartid och håller högmässa under bar himmel. Folk gifter sig och små barn blir döpta. Folkdräkterna är många och musikanterna spelar dragspel och fiol. Det är midsommarstång, tipspromenader, lotterier, matsäck och kaffe med dopp. Gamla och unga hoppar potatissäck, springer runt med ägg på sked och hoppar "små grodorna" kring midsommarstången.

Ulrika visste redan från början att hon en dag skulle lämna Älvdalen. Nitton år gammal flyttade hon hemifrån för att plugga till meteorolog vid Uppsala universitet.
– Jag gillar att ha koll på vädret, säger hon. Jag vill veta när det blir strandväder, när man kan tvätta bilen och hänga ut tvätten. 

Fyra år senare kunde Ulrika gratulera sig själv till såväl examen som en anställning hos SMHI vid Arlanda flygplats.
– Det är en arbetsplats som aldrig sover. Man bevakar södra Sveriges alla flygplatser och utfärdar prognoser om vädret till piloterna. Det är hur mycket data som helst om sikt och vindförhållanden, hur mycket moln det är på himlen och på vilken höjd.

Arg och kränkt

Ulrika njöt av sitt första jobb och hade kanhända blivit kvar på Arlanda om inte TV4 hade hört av sig.
– De behövde några meteorologer som kunde hoppa in och jobba extra. Jag såg en chans att tjäna lite extra pengar och var en av dem som ställde upp. Vi fick lära oss jobbet av de fasta meteorologerna och jag kände direkt att jag hade kommit till ett väldigt trevligt gäng.

Året var 2004 och tre år senare blev Ulrika fast anställd. Idag är hon en av fem fasta meteorologer på TV4. Hon tycker fortfarande att atmosfären är trevlig och att arbetskamraterna är toppen. Det enda som plågar henne något är kändisskapet.
– Jag firade midsommar tillsammans med vänner på Utö i Stockholms skärgård ett år. Vi mötte ett killgäng och ingen kunde undgå att höra vad en av dem sa. "Såg ni vem det var? Henne ska jag ha i natt." Jag började koka av ilska och vände mig om. "Vad var det du sa?". Han backade direkt. Ja, han skrev till och med och bad om ursäkt efteråt. Men det var faktiskt väldigt kränkande.

Som meteorolog på TV4 tjänstgör Ulrika efter ett schema. De morgnar hon medverkar i Nyhetsmorgon stiger hon upp klockan tre. 
– Jag råkade slå till min sambo i morse innan jag hittade klockan, skrattar hon. Ibland vaknar man lite abrupt. Jag ringde senare och fick veta att det hade gått bra. 

Ulrika åker taxi till jobbet tidiga morgnar. Det är det enda färdmedel som fungerar vid den tiden på dygnet. Väl framme är det telefonkonferens klockan fyra med meteorologerna på Arlanda, Sundsvall, Malmö, Norrköping, militära meteorologerna i Enköping samt TV-meteorologerna på Sveriges Television. Därefter gör Ulrika sin grafik. Hon lägger ut fronter och bedömer temperaturer samt gör en prognos för några radiokanaler. Därefter blir hon sminkad, får håret fixat och väljer dagens kläder ur sin personliga garderob på TV4.  
– Alla programledare har egna garderober. Stylisterna känner våra personligheter och har koll på vad vi har för smak. Jag har kanske sex, sju kavajer och 15-20 toppar i garderoben just nu som jag kan kombinera på olika sätt.

Kläder är viktigt, visar det sig. Tittarna reagerar direkt om något avviker från det vanliga.
– Jag hade jeans med hål i en dag. Men jag fick genast mail från en tittare som tyckte det var osmakligt med en yoghurtfläck på byxorna. Det gick tyvärr inte att maila tillbaka. Annars hade hon fått förklaringen att det var hål och ingen fläck utan högsta mode.

Drömmer om barn

Ulrika bor i Stockholm numera. Sambon Daniel, 35, är verksam inom sjukvården och har sina rötter i Norrbotten.
– Vi träffades på Gröna Lund och efter en tid kände jag att han var på väg in i mitt liv. I dag betyder han lycka för mig. För första gången i livet kan jag tänka mig att skaffa barn.

Ulrika och Daniel planerar ett liv tillsammans och letar just nu hus i någon av förorterna. En lättskött liten trädgård med blommande perenner, äppelträd och jordgubbsland står på önskelistan. Midsommar firar de med släkt och vänner på Gotland den här gången och hon har hela inköpslistan klar för sig. 
– När det är midsommar vill jag ha senapssill och färsk potatis, säger Ulrika. Jag är ingen fantast av nubbar men något ska man väl ha och då får det bli Hallands fläder. Men det magiska ljuset och prakten av vilda blommor som röd vallmo och blåklint innan bönderna slår sina åkrar är det viktigaste för mig. I år ska jag plocka sju sorters blomster att lägga under huvudkudden för att få drömma om min tillkommande. Sedan ska man förstås hoppa över sju gärdesgårdar också. Det gäller bara att hitta dem…
Monica Antonsson

Fakta:

Lena Ulrika Elvgren, född Andersson 19 januari 1979, är en svensk meteorolog på TV4. Ulrika Elvgren är uppväxt i Älvdalen och tog meteorologiexamen 2002 vid Uppsala universitet. Elvgren har arbetat på TV4 sedan 2004. Mellan 2002 och 2004 arbetade hon som flygmeteorolog på Arlanda.

Peter Johansson

Allas Veckotidning

Nr 23, 2008

Peter och Lydia tog god tid på sig...

Vi kysstes i tio månader innan det sa klick

Man skulle kunna utnämna honom till vår nästa stora musikalstjärna - om det inte vore för att han redan är det. 

Berättelsen om Peter Johanssons karriär är som en saga. För att inte tala om hur han mötte kärleken och att det tog nästan ett år för honom att fatta det!

Musikalartisten Peter Johansson, 30, spelar just nu huvudrollen i musikalen Footloose på Wallmans Intiman vid Odenplan i Stockholm tillsammans med Anna Sahlin och Måns Zelmerlöw. Det är fulla salonger och stående ovationer fem kvällar i veckan. 

Anna och Måns behöver ingen närmare presentation. Båda är väl kända och folkkära inte minst efter Let´s Dance. 

Peter är däremot tämligen okänd här hemma. Men det är bara en tidsfråga. 

I Londons West End är han desto större. Och om sanningen ska fram, skulle han kunna erövra världen redan nu. Peter har emellertid bestämt sig för att flytta hem till Sverige och först sätta sitt avtryck här, som han säger. Helst av allt vill han bli soloartist.

– Jag skriver låtar och skulle gärna sjunga in skivor. Allra helst vill jag åka på konsertturné med eget band, vara med i Allsång på Skansen och tävla i Melodifestivalen.

Peter har sina rötter på en gård på norra Finnö i Sankt Annas skärgård i Östergötland. Halva släkten bor på gården och familjen driver taxirörelse. Mamma Gunnel föder dessutom upp hästar, medan pappa Janne spelar dragspel och synthesizer, så snart det drar ihop sig till kalas. Så var han också dansbandsmusiker som ung.

Musik har alltid varit den stora gemensamma nämnaren i släkten. Instrument har också alltid funnits att tillgå i den så kallade musikboden, ett mindre hus dit Peter, hans syster Anki och alla kusinerna kunde dra sig tillbaka för att spela, närhelst de hade lust.

 
– Jag ville börja med tvärflöjt, men mamma tyckte, att det var bättre med trummor, säger Peter som fick ett riktigt trumset i födelsedagspresent på sin femårsdag.

- Anki och jag tävlade om vem som kunde slå de snabbaste trumvirvlarna.

På den tiden var Peter mest intresserad av sport. Det var tennis, bordtennis, skidor och fotboll för hela slanten. Han älskade att röra på sig och njöt av tävlingsmomenten.

– Jag drömde om att bli polis och brandman som alla andra killar. Det var inte förrän i 16-års åldern jag upptäckte glädjen med att sjunga, dansa och agera.

Då gick han i nian. En musiklärare gjorde honom till sångare och trummis i ett band som spelade på avslutningen. Det gav mersmak och ledde till att han, Anki och kusinerna startade ett eget band hemma på gården. Peter sjöng och spelade gitarr. Anki spelade trummor. Kusinerna Matilda, Magdalena och John spelade bas respektive rytminstrument och flöjt samt saxofon i nu nämnd ordning. I dag lyser även Matildas stjärna stark. Hon är musikalartist i Wien. Låt oss hoppas, att även hon bestämmer sig för att flytta hem.
– Kusinerna från Vikbolandet var också med, säger Peter. Josefin spelade synthesizer, Susanna kompgitarr och Oskar saxofon och rytminstrument. Tillsammans blev vi bandet Cousins, en svensk motsvarighet till Jackson Five.

Ju äldre de blev, desto tuffare blev repertoaren. När de var som bäst, spelade de låtar av Abba, Gyllene Tider och Creedence Clearwater Revival. Sånger som "Proud Mary" och "Did you ever see the rain" satte fart på vilken fest som helst.

– Det var drag och mycket stämsång, konstaterar Peter. Vi började uppträda, när vi hade tio låtar på repertoaren. Sedan skulle vi spela till dans och hålla på i tre timmar. Då kunde det hända, att vi fick börja om från början, när låtarna tog slut.

De fick vara med i Café Norrköping med Ragnar Dahlberg. Det är en merit så god som någon.

– Men vi var framför allt ett liveband som spelade på bröllop och födelsedagsfester. Det fungerade hur bra som helst. Vi var ju familj. Blev vi ovänner någon gång, så gick det snabbt över.

Föräldrarna ställde upp och sponsrade med ljudanläggning och släpkärra med logga på.
– I början var det bara Anki som körde. Vi andra var för unga. Sedan fick vi undan för undan turas om att köra.

Efter gymnasiet visste Peter, att han varken ville bli bonde eller taxichaufför. Han måste därmed rikta in sig på att lämna ön. Han tog sånglektioner och fick en obetydlig roll i Trollkarlen från Oz med Norrköpings Operettsällskap på Arbetsteatern i Norrköping. Det gav mersmak. Peter sökte sig därför till Bjärnums folkhögskola och musikteaterutbildningen där. Det ledde vidare till Balettakademins treåriga musikalartistutbildning i Göteborg. I juni 2001 utexaminerades Peter som professionell musikalartist. Redan då var han kontrakterad för Saturday Night Fever i Köln i Tyskland. Det var där han träffade den dansaren Lydia Hill från London.
– Det var något alldeles speciellt med Lydia redan från början, säger Peter. Vi kysstes på scenen varje kväll. Ändå tog det tio månader, innan det klickade till ordentligt mellan oss. Då var det bara två månader kvar på mitt kontrakt med Saturday Night Fever i Köln.

I september 2002 for Peter hem för att göra A Chorus Line på Göteborgsoperan. Lydia turnerade med Saturday Night Fever först i Sverige och sedan i England. I mars 2003 flyttade han till hennes föräldrar i Reigate i södra England. En månad senare fick han en anspråkslös ensembleroll i Queen-musikalen We will rock you i West End.
– Det var ju bra för försörjningens skull, men jag ville ju ha huvudrollen, säger Peter som med sin Lydia flyttade in i en takvåning i London. Hennes pappa var väl inte direkt förtjust men klok nog att se tiden an.
– Jag visste att jag skulle fria, säger Peter. I juni 2004 anhöll jag om hennes hand. Det var en pärs! Mest för att det kändes så fånigt. Men Lydias pappa tog min hand och sa, att han kände sig hedrad. Hon är hans tredje och yngsta dotter, så det var speciellt för honom. Han är ett av mina största fans, som tur är.

Peter köpte en mycket speciell antik diamantring från 1790 åt sitt hjärtas dam. En kväll på landet, när svärföräldrarna hade gått till sängs, föll han ned på knä och friade. Hon sa ja och redan nästa dag började bröllopsplanerna ta form. Lydia, hennes mamma och hennes systrar tog hand om den saken.

– Jag tog hand om musiken och de skötte resten. Det var skönt. Jag och hela min familj sjöng och spelade vid vigselceremonin i den lilla metodiskyrkan av trä i Reigate, där såväl hennes föräldrar som systrar hade gift sig.

Peter berättar, att han och Lydia inte fick ses före vigseln den 10 juli 2005. I stället skickade de blommor till varandra.
– Det var den varmaste dagen på hela året, säger Peter som före vigseln gick omkring och småpratade med gästerna i kyrkan. Han är van att stå i centrum och kände sig inte ens nervös.
– Men när Lydia kom in i kyrkan med sin far… Wow! Vilken känsla! Den synen kommer jag aldrig att glömma. Det var fantastiskt! Hon var så vacker. Sedan gick det fort. Hela dagen var perfekt. Släkten pratar om det än. Och våra kompisar pratar om min släkt!

När Peter slutade i We will rock you våren 2005, hade han jobbat upp sig genom rollistan till den näst bästa rollen och var ersättare för huvudrollsinnehavaren. Längre skulle han inte kunna komma, så det var dags att göra något annat.
– En vecka före vårt bröllop slutade oväntat huvudrollsinnehavaren. Han hade fått ett skivkontrakt i USA och stack helt enkelt dit. Då ringde de och bad mig komma tillbaka. I huvudrollen Galileo! Ett sånt erbjudande tackar man inte nej till. Det är något av det häftigaste man kan göra i West End. En vecka efter vårt bröllop var jag tillbaka på Dominion Theatre igen. Någon bröllopsresa hann vi därför inte med.

Peter och Lydia köpte ett hus i London, varpå han gjorde rollen som Galileo i två och ett halvt år, innan han slutade den 29 september 2007. Han blev avtackad som en kung. Sedan bar det av hem till Sverige och Rhapsody in Rock på Cirkus med Robert Wells. Men nu är det alltså musikalen Footloose som gäller. Den gjorde succé i Göteborg förra säsongen och går nu för fulla hus i Stockholm. Och det är redan klart, att det blir förlängning till hösten.

Peter och Lydia har därför köpt sig en lägenhet i centrala Stockholm. Den är de i full färd med att renovera, bygga om och möblera. Lydia pluggar samtidigt svenska för invandrare och går på auditions i hopp om arbetstillfälle som dansare.
– Vi har just kommit hem från en försenad bröllopsresa till Malaysia, avslöjar Peter. Så småningom hoppas vi förstås också på tillökning. Det är faktiskt bara en tidsfråga, om naturen är med oss och vi får vara så lyckliga.
Monica Antonsson

Fotnot
Kusinerna Matilda Hansson och Peter Johansson bjuder traditionellt varje år på sommarkonsert hemma i S:t Anna Kyrka. I år går de av stapeln den 18-20 juli.
Missa dem inte!

Bildinfo
Peter fick en gitarristens i Queen, Brian May, egenhändigt designade och specialbyggda gitarr som avskedspresent, när han slutade spela huvudrollen Galileo i Queen-musikalen "We will rock you" den 29 september 2007.
En annan avskedspresent var en plakett för lång och trogen tjänst – från maj 2002 till september 2007. Ingen annan artist har spelat med i musikalen "We will rock you" så länge som Peter.
Musikalen går på sitt sjätte år nu. Över sex miljoner människor har sett den.

2021

Missa inte OH WHAT A NIGHT – LIVE STREAM 16 april 20.00! Det blir en härlig mix av unika unplugged-versioner av artisternas favoritlåtar, livesänt från China Teatern, varvat med kul mellansnack och filmklipp från "Oh What a Night"-turnén. Förbered dig på en unik och maxad helkväll - hemma i TV-soffan. BILJETTER: https://showtic.se/owan-stream/

Stefan Åsberg

Allas Veckotidning

i maj 2010

Jag  hittar inte klippet men texten finns i datorn.

Därför vet jag inte vad artikeln fick för rubrik och ingresser. 

Utrikeskorrespondenten Stefan Åsberg, 42, är kanske den som med störst inlevelse och empati rapporterar om de stora världskatastroferna just nu.

Varhelst de inträffar är han snabbt på plats för Aktuellt och Rapport. Påläst och kunnigt ger han tittarna de stora perspektiven såväl som berättelser om den lilla människan. 

Som till exempel i kaosets Port-au-Prince i efter jordbävningskatastrofen i Haiti.

- Jag har aldrig tidigare varit på en så rörig plats, säger Stefan där han sitter hemma i vardagsrummet på Lidingö och berättar. Efter två långa reportageresor till Haiti under våren, en månad som kommentator vid OS i Vancouver och nu senast vid fotbolls-VM i Sydafrika – sport är som bekant en annan av hans specialiteter - är han tillbaka i vardagslunken med schemalagda jourpass. Hemma i sovrummet står emellertid väskan packad. Stefan är beredd att ge sig iväg med kort varsel om något skulle hända.

- Problemet med stora katastrofer är att man först måste försöka få en överblick över situationen. Det kan vara svårt. Särskilt om internet ligger nere. Man får prata med kollegor och försöka ringa Stockholm för att få basfakta. Hur illa är det och hur många har dödats?

I Haiti fastnade den församlade världspressen redan på flygplatsen som var avspärrad och därför förhållandevis säker.
- Vi fick mat och vatten från hjälparbetarna men utanför stängslet trängdes tusentals lidande människor som också ville komma in och få lite mat. Var tjugonde minut landade ett stort militärflygplan med förnödenheter som bara blev stående. Organisationen var urusel. Människor praktiskt taget dog i väntan på hjälpen som aldrig kom. Och i den villervallan skulle vi försöka rapportera direkt hem till Sverige.

Reportageteamen tvingades sova på flygplatsen de första nätterna. TV-bolag som BBC och CNN hade egen utrustning och fransmännen hade liggunderlag. De övriga fick ligga direkt på asfalten. Det blev dessutom snabbt stopp i avloppet så att toaletterna på flygplatsen svämmade över.
- Jag och kollegan Mikael Wineasky hittade en trätrall att dela på. Det var glest mellan brädorna och inte direkt skönt men vem klagar över komforten när 200 000 människor ligger döda på gatorna utanför. Det fanns varken kraft nog eller organisation att forsla bort dem. De blev liggande där de låg med allt vad det innebar. De överlevande hade fullt upp med hålla sig vid liv.

Stefan och kollegorna från SVT lyckades så småningom hyra ett litet hus av tegel där de sov som bäst en natt när de plötsligt väcktes av ett kraftigt efterskalv.
- De andra tog sig ut medan jag tog skydd i en dörrpost i kanske 30-40 sekunder tills det hela var över. Så här efteråt är jag lite stolt över att jag kom ihåg det vi fick lära oss på en kurs som SVT ordnade. Man är inte direkt kaxig när det verkligen inträffar.

Av alla gripande reportage från Haiti blev Stefan mest tagen av besöket på universitetssjukhuset. Av rädsla för nya efterskalv hade patienterna flyttats utomhus under bar himmel. Brutna ben spjälkades med trädgrenar och operationer utfördes utan bedövning.
- Vi följde en sjuårig flicka som just hade fått besked om att hennes ena ben måste amputeras. Läkarna förklarade situationen rakt på sak för föräldrarna som i sin tur förklarade för flickan. Det var ett tungt besked. Särskilt med tanke på bristen på bedövningsmedel. Dessutom visste vi att hennes framtid var förstörd. En flicka med amputerat ben blir en belastning för alla. Som åskådare känner man sig väldigt hjälplös. Man kliver rakt in i deras liv, tänder i värsta fall förhoppningar och åker därifrån. Det är det tråkigaste med all sådan rapportering. Man kan ingenting göra. Min roll är berättarens. Det är viktigt att ge en så ärlig och objektiv bild av situationen som möjligt men det hjälper dem inte.

Av säkerhetsskäl är boendet viktigt för reportageteamen. När Stefan och hans fotograf så småningom återvände till Port-au-Prince för uppföljande reportage hade resebyrån för säkerhets skull lyckats boka in dem på hotell El Rancho.
- Väl framme kunde vi bara konstatera att hotellet var utplånat. Allt som återstod var en skylt med hotellets namn som satt nedstucken i en grushög. Så småningom lyckades vi hitta ett rum på fjärde våningen på Plaza hotell intill den raserade regeringsbyggnaden. Men i en sådan byggnad är man rätt fundersam när man kryper till kojs. Om den rasar så har man inte en chans. Men situationen i landet hade i alla fall förbättrats. Det fanns åtminstone en tillstymmelse till hopp.

Stefan har sina rötter i Hagaström utanför Gävle. Efter en praktikplats på Radio Gävleborg på knöts han till kanalen som fast frilans. Om helgerna refererade han sport och om somrarna var han allmänreporter på nyhetsredaktionen. Samtidigt gick han först fyraårig teknisk linje på gymnasiet innan han sadlade om och pluggade till civilekonom på universitetet.
- Jag gick sista terminen av min ekonomutbildning i Sydney i Australien, säger Stefan. Ulrika och jag hade just blivit föräldrar så lille Philip var faktiskt med. Det var hans första resa.

Kärleken hade slagit till samma dag han tog studenten. Stefan och hans kompisar hade ordnat en fest och bland gästerna fanns den två år yngre Ulrika Swenneke som då gick på vårdgymnasiet och som nu är miljöekonom. Idag har sonen Philip fyllt 19 och dottern Fanny 14 år.
- När vi kom hem från Australien inföll den enorma bankkrisen. Det fanns inte ett ledigt ekonomjobb i hela Sverige. Så jag återvände till Radio Gävleborg där jag var fast anställd några år innan jag flyttade till Stockholm.

Stefans första uppdrag som allmänreporter på SVT var att referera från Palmerättegången.
- Det var svårt. Jag kom in så sent i händelsernas utveckling att jag egentligen aldrig hann läsa in mig på materialet. Sedan fick jag göra Malexanderrättegången från början till slut med Leif Silbersky som bisittare. Det var förstås väldigt intressant.

Stefan blev så småningom SVT:s korrespondent i Washington – ett drömjobb han gärna återvänder till. Under fyra år bevakade han allt från sport till politik inklusive två valrörelser. Han lyckades till och med få en kort men exklusiv intervju med Hillary Clinton.

- Vi såg henne komma gående på Capitol Hill med två säkerhetsmän i samband med att ett viktigt beslut skulle tas i kongressen. Vi blev lite chockade först men slog på kameran, rusade fram och ställde några frågor som hon svarade vänligt på. Amerikanska journalister skulle aldrig ha gjort så. De gör en formell förfrågan och inväntar en tid. Normalt skulle hon inte ens ha stannat men när hon hörde att vi kom från Sverige blev hon intresserad. Många amerikanska politiker tycker det är intressant att vi har ett samhälle som fungerar oavsett vilken politisk färg som sitter vid maken. Efteråt bad jag att få göra en längre intervju med henne. ”Javisst”, sa hon och gav mig sitt visitkort med numret till en pressekreterare. ”Det är bara att ringa.” Men någon tid fick jag förstås aldrig.

Bland reportage han minns berättar Stefan om en tre timmars resa på godståget ”Besten” tillsammans med illegala emigranter från Mexico som skulle försöka ta sig in i USA.
- Man måste hoppa på i farten. Tågen stannar ju inte. Vi försökte fyra gånger utan att lyckas. Femte gången lyckades vi ta oss ombord på en plats där tåget måste bromsa in. Det var livsfarligt och helt fruktansvärt men väldigt spännande.

Stefan berättar om de kriminella gängen som styr tågen och rånar de stackars emigranterna som måste klamra sig fast i vägglösa vagnar. Många blir trötta, trillar av och mister både armar och ben. De som ändå lyckas komma fram till gränsstäderna är helt utblottade. Sedan ska de gå en natt genom öknen också. Och där grips de ju. Gränskontrollen är stenhård.

Ett annat reportage om blev något utöver det vanliga var det om syrakvinnorna i Pakistan.
- Pakistan är ett vackert och fascinerande land med mycket fattigdom och så många ytterligheter inom religionen att det kan gå hur illa som helst. En kvinna som vill skiljas riskerar en syraattack som förstör hennes liv. Vi intervjuade en sådan kvinna som levde gömd i skyddat boende. Sedan konfronterade vi hennes familj med uppgifterna. De tyckte att vi vanärade dem och sa att de aldrig någonsin skulle kunna straffa sin syster och dotter på det viset. Samtidigt sa de att hon hade sänt skam över familjen genom att vilja skiljas från sin man som pappan hade utsett åt henne. De hade till och med försökt mörda henne sedan syraattacken inträffade.

Från resorna till världens alla hörn har Stefan ofta väskorna fulla med vackra textilier till hemmet. Som till exempel det vackra överkastet i röd sammet med guldbrodyr och kuddarna med paljetter från Pakistan. Han har dessutom ofta utsökt goda, gärna cubanska cigarrer med sig hem. Det är nämligen hans hobby trots att han inte är rökare och aldrig drar halsbloss. Cigarrerna förvaras i så kallade humedorer, en slags skrin av cederträ i vilka han med hjälp av destillerat vatten håller perfekt luftfuktighet för rökverken. Vid festliga tillfällen tas de fram och den som blir bjuden på en cigarr ska känna sig hedrad. Själv puffar han bara på en cigarr någon enstaka gång ute på balkongen.

- Det är okej för Ulrika så länge jag håller mig långt från dörrar och fönster. Och så måste jag duscha innan jag går och lägger mig.

Stefan bevakade stora katastrofer även från sin utkikspost i USA. I slutet av augusti 2005 rapporterade han från New Orleans sedan orkanen Katrina dragit in över staden och mer eller mindre dränkt den. Han rapporterade från Bagdad sedan Saddam Hussain störtats och från Pakistan sedan oppositionsledaren Benazir Bhutto mördats. Han var dessutom på plats i Thailand efter Tsunamikatastrofen.
- Det är det värsta jag någonsin har varit med om, säger han och blir märkbart berörd. Jag flög till Phuket från Washington via Frankfurt och Bankock. När jag väl kom fram efter minst 24 timmar låg flygplatsen tom och tyst. Bara väggarna, som var tapetserade med svartvita bilder på saknade barn, skvallrade om vad som hade hänt och gav en fingervisning om katastrofens omfattning.

Stefan berättar om polis, militär och räddningstjänst som gjorde ett fantastiskt arbete. Han berättar om samhällsfunktionerna som bröt samman och om svenska UD:s något bleka insats.
- Vi gav oss ut i katastrofområdet med bil och konfronterades med ett rent helvete. Det var förbannat jobbigt att se alla döda svenskar som låg uppradade vid de buddistiska templen. Många av dem var barn och alla hade kommit dit för att få fly den trista svenska vintern. De anhöriga tvingades bleka, nedbrutna och utmärglade gå där och leta efter sina anhöriga. Det var så ovärdigt! Vi gjorde vårt jobb och berättade historien om Khao Laks försvunna stränder.

Efteråt drömde jag mardrömmar. Det gick inte att sätta streck när man kom hem därifrån. Min fotograf och jag hade varandra att prata med och SVT var omtänksamma nog att skicka oss på krishantering.

Det mesta bleknar med tiden. Så också spåren efter tsunamin i Khao Lak. Det kunde Stefan till sin förvåning konstatera när han återvände i december förra året.
- Det kändes verkligen konstigt. Stränderna i Khao Lak där alla döda låg uppradade kantas åter igen av bastklädda bungalows och drinkbord. Spåren av katastrofen är utraderade sånär som på ett minnesmonument och polisbåten som ligger uppkastad i skogsbrynet några kilometer upp på land. Det är märkigt. Det är som att ingenting har hänt.
Monica Antonsson

Nyamko Sabuni

Allas Veckotidning

(8 sept 2008) Nr 2, 2009

 
Nyamko Sabuni är ministern som vill avskaffa hedersvåld

Flickor ska inte tvingas att gifta sig

- De som riskerar att drabbas av hedersvåld måste skyddas, säger Nyamko Sabuni som aldig har varit rädd för att sticka ut hakan. Intresset för politik har hon ärvt av sin bästa vän - pappa! 

Från och med fredag är du gift med en minister!

Så sa Nyamko Sabuni till sin man Allan Bergqvist strax efter valet 2006.

Alliansen hade vunnit och Fredrik Reinfeldt skulle bli statsminister. Själv hade hon fått frågan, om hon ville bli integrations- och jämställdhetsminister.

– Jag svarade ja direkt. Det är ju trots allt ett helhjärtat engagemang mitt politiska engagemang går ut på. Redan när jag gick med i folkpartiet, var jag redo för allt vad det innebär.

 För mig är politiken ingen fritidssyssla. Den är ett heltidsengagemang. Jag vill vara med och påverka, förändra och lagstifta.

Allan blev därför, som hon säger, informerad. 
– Han blev glad, säger Nyamko och skrattar gott. Det är ett dilemma för kvinnor, att de ofta måste be om lov. Får vi ihop det om jag…?

– Om man frågar, får man stå ut med svaret, säger Nyamko. Är det så att man verkligen vill någonting, ska man alltså inte ställa frågan. Man ska bara informera.

Nyamko är följaktligen rätt person på rätt plats. Förutom att hon är klok, skarpsynt, ödmjuk och kunnig så är jämställdhet ett av hennes ansvarsområden. Att hon är modemedveten och ärtigt klädd gör inte saken sämre. Inte heller att hon tänker sig noga för, så att hon inte använder samma klänning två kungamiddagar i rad. Speciellt om den har uppmärksammats i media. Det får gå åtminstone ett år mellan varven.
- Jag vet vad jag passar i och det köper jag, säger Nyamko som emellertid inte tycker om att shoppa.
– Jag har tre affärer jag handlar i. En där jag köper arbetskläder, en där jag köper festkläder och en där jag köper kläder som gör mig glad. 

Hon snålar inte heller. Det behöver hon inte. Som integrations- och jämställdhetsminister får hon 101 000 kronor i lönekuvertet varje månad. Och om hon är duktig på kläder, så är hon ännu mer intresserad av skor. Liten och nätt trippar hon målmedvetet fram på höga stilettklackar i de tämligen grå statsverkskorridorerna vid Rosenbad. Hon bär däremot inga smycken och torde vara världens enda minister med tandställning.

Stort ögonblick
– Jag har några gluggar som tenderar att bli större med åren. Därför vill jag reglera mina tänder och det finns inget annat sätt att göra det på. Jag får finna mig i att ha tandställning i ett och ett halvt år.

Nyamko har sina rötter i Bujumbura i det östafrikanska lilla landet Burundi. Där kom hon till världen som föräldrarnas tredje barn för snart 40 år sedan. Hennes hjärta klappar emellertid också för föräldrarnas hemland Kongo Kinshasa, där hennes far var motståndspolitiker. 
– Mina föräldrar bosatte sig under annat namn i Burundi för säkerhets skull. Hade vi bott i Kongo, kunde hans politiska aktiviteter lätt ha gått ut över familjen. Ingen visste vad regimen Mobutu kunde ta sig till. Fick de inte tag i motståndarna, försökte de ofta ta deras familjer i stället. Jag och mina syskon hette Asule då och kunde därför inte kopplas ihop med min far.

Nyamkos far, Maurice Sabuni, fängslades flera gånger men kunde hela tiden känna sig lugn för familjen. 
– Mamma fick många gånger lämna oss hos släktingar för att själv kunna åka till Kongo och förse min far med mat och hygienprodukter. Jag förstod ungefär vad han höll på med men kände mig aldrig rädd för egen del. Däremot saknade jag honom mycket. Jag var pappas flicka och har alltid sett honom som min bäste vän.

När pappa Maurice inte var politiskt aktiv eller satt i fängelse, arbetade han som administrativ chef för apoteket i Burundi. Tack vare det lyckades han försörja halva släkten. Någon ekonomisk nöd gick det följaktligen inte på familjen förrän han tvingades fly till Tanzania där han stannade några år.
– Vi blev kvar i Burundi där vi hade vårt hus och där vi barn gick i skola. Men utan lönen från apoteket blev det allt svårare för oss att få ihop till mat för dagen. Hemhjälpen fick vara kvar i det
längsta. Sista tiden fick han inte ens någon lön. Ändå ställde han upp för familjen. Men det var svårt. Då var vi direkt fattiga.

Maurice Sabuni blev småningom adopterad av Amnesty International. Det innebar att han fick flytta till Sverige som så kallad kvotflykting vilket automatiskt gav honom uppehållstillstånd. Efter en tid på flyktingförläggning tog han ett lån och köpte en lägenhet i Kungsängen. Därmed kunde hustrun och barnen komma efter.
– Det är, efter mina barns födelse, det största ögonblicket i mitt liv, säger Nyamko. Jag var tolv år och fick äntligen återse min pappa!

Nyamko berättar att han pluggade svenska och att han därefter ville avsluta sina i hemlandet påbörjade universitetsstudier. 
– Det fick han inte. Myndigheterna tyckte att han hade alldeles för många barn. Det var bara att börja jobba och försörja familjen. Men han hade tur. Han blev administratör på postgirot utland, ett jobb som motsvarade hans utbildning.

Nyamko minns första mötet med Sverige den 24 mars 1981. Ändå blev mötet mest en besvikelse. Det mesta var grått och smutsigt mellan enstaka isfläckar.
– Jag hade ju väntat mig att hela landet skulle vara täckt av en vit, fin matta av snö. 

Nyamko blev snabbt populär i skolan. Hon var så annorlunda att alla ville vara med just henne.
– Det tog många år, innan jag ens hörde talas om diskriminering och rasism.

Snabb karriär

Nyamkos pappa ville att hon skulle bli läkare. Det var det enda akademiska yrke som fattades i familjen, tyckte han. Själv var hon, inspirerad av advokaterna i åttiotalets tv-serier, mer intresserad av att debattera och argumentera.
– Åh, vilka härliga slutpläderingar de höll, suckar hon. Men det var ju bara på film. Det insåg jag ju sedan.

Nyamko pluggade juridik. Målet var att bli advokat. Åklagare ville hon inte bli. Hon ville hellre försvara än anklaga. Juridiken kompletterades med studier i migrationspolitik, information och
Mediekommunikation. Hon blev kommunikationsrådgivare på Geelmuyden Kiese, projektsekreterare på Folksam och till sist projektledare på Afrosvenskarnas riksförbund.
– Det var i den rollen jag började tycka, att jag kunde påverka för lite, säger Nyamko som därför 1996 började engagera sig politiskt. Sedan dess har hon gjort blixtkarriär inom folkpartiet. 2002 blev hon riksdagsledamot och nu är hon alltså integrations- och jämställdhetsminister. 

På hennes bord ligger dessutom ansvaret för demokratifrågor, folkrörelsefrågor, konsumentfrågor,
minoriteter och mänskliga rättigheter. Hon har föreslagit förbud för flickor att bära slöja före 15 års ålder likaväl som hon har föreslagit obligatoriska hälsoundersökningar utan kläder även för flickor i akt och mening att både avskräcka från och upptäcka fall av könsstympning.  

Det var på krogen som Nyamko träffade den 23 år äldre reseproducenten Allan Bergqvist. Hon var på dåligt humör och hade egentligen bara följt med en kompis ut för gammal vänskaps skull.
– Han kom fram och undrade varför jag satt där och tjurade, skrattar Nyamko. Jag sa åt honom att sticka men han lät sig inte avspisas. Han ifrågasatte mig och det gillade jag. Han är en sådan mjuk, ärlig och lyssnande person som kvinnor tycker om att anförtro sig åt.

Nyamko och Allan är numera gifta och lyckliga föräldrar till sjuåriga tvillingpojkarna Patrik och Christian som just har börjat skolan. Några fler barn lär det emellertid inte bli. Nyamko tyckte
helt enkelt inte om att vara gravid. I stället gläder hon sig åt att se sina pojkar växa upp och prioriterar föräldramöten och samtalskvartar, om hon bara blir kallad i god tid. 
- Christian är bra på att berätta och beskriva vad han varit med om. Patrik är mycket skicklig på att argumentera. Han vinner över pappa faktiskt. Men än vinner han inte över mamma!
 
Nyamkos föräldrar bor fortfarande i Sverige. När pappan började engagera sig politiskt för Kongo härifrån, sa hustrun ifrån. Vi bor här nu. Nu får du ägna dig åt familjen.
– Men när Kabila kom till makten och pappa blev efterfrågad var han nära att åka, säger Nyamko. Men mamma sa ifrån en gång till. Han blev rådgivare i exil. Det var hedersamt men för honom bara näst bäst. Sedan drabbades han av en stroke och kunde inte bidra så mycket.

I dag är Kongo ett tämligen fritt land i den bemärkelsen, att man har flerpartisystem. Oroligheter blossar emellertid upp. Rebeller stör i byarna och människor dödas. Mycket återstår, innan Kongo kan kalla sig en demokrati.
– Nu har pappa bestämt sig för att återvända. Han har köpt hus och börjat pendla. Mina föräldrar blir någon slags särbos. Det blir ofta så med pensionärer att de dras till det de känner igen från förr. Mamma är lugnare och tryggare här. Hon vill inte lämna barn och barnbarn.

Nyamko tror, att föräldrarna är lika stolta över henne som vilka andra föräldrar som helst vars barn det gått bra för. Varken mer eller mindre.
– I vår familj är det faktiskt inget märkvärdigt. Vi är alla högutbildade och uppfostrade i andemeningen att inget är vare sig omöjligt eller speciellt. Jag gick med i ett parti, gjorde mitt bästa och blev minister. Det är ju det, det går ut på, som sagt.
Monica Antonsson
 
 
 
Allas Veckotidning

November 2008

Inför det nya året bjuder integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) på en rad nya förslag. Hon har aldrig har varit rädd för att sticka ut hakan och den här gången ger hon sig i kast med problemet hedersförtryck som hon menar måste lyftas fram och åtgärdas.
– De som riskerar att drabbas av hedersvåld måste skyddas, säger hon. De mänskliga rättigheterna som deklarerades av världens ledare i FN redan för 60 år sedan gäller alla.

Det var i samband med att en 13-årig flicka i Somalia i höstas stenades till döds sedan hon haft fräckheten att anmäla en våldtäkt som Nyamko Sabuni gick ut med sitt budskap i en dagstidning. Bruket att skydda sin heder genom att utsätta flickor för våld måste bort! 
Men inte nog med det. 

Hälso- och sjukvården ska inte vare sig skriva oskuldsintyg eller genomföra mödomsopertioner. Tvångs- och barnäktenskap måste dessutom kriminaliseras och reglerna för arrangerade äktenskap skärpas.

Debatten lät inte vänta på sig. 

"Sabuni vet inget om hederskultur", skrev Nalin Pekgul, ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet, som tycket att ministern svängde sig med fagra ord. Nyamko blev henne inte svaret skylig. "Nalin Pekgul försvarar medeltida patriarkala traditioner", skrev hon. "Där hon anser att mödomshinneoperationer gör det möjligt för flickor att frigöra sig från sina fäders kontroll, ser jag snarare ett upprätthållande av hedersförtrycket." 

- Det är beklagligt att debatten om hedersvåld fastnat vid mord, säger hon när hon tar emot på departementet vid Rosenbad. Det är på tiden att någon tar tag i vardagsförtrycket som till exempel tvångsäktenskap och oskuldskontroller.

Nyamko Sabuni är oväntat liten, mycket vänlig och ger hon intryck av att vara både klok och skarpsynt. Det är väl känt att hon är modemedveten och gillar kläder. Stilettklackarna som smattrar mot golvet är exempel på det. Men hon bär inga smycken och förvånar genom att ha tandställning.
– Jag har några gluggar som tenderar att bli större med åren. Därför vill jag reglera mina tänder. Det finns inget annat sätt att göra det på. Jag får finna mig i att ha tandställning i ett och ett halvt år.

Nyamko har sina rötter i Bujumbura i det östafrikanska lilla landet Burundi. Där kom hon till världen för snart 40 år sedan som föräldrarnas tredje barn. Hennes hjärta klappar emellertid också för föräldrarnas hemland Kongo Kinshasa där pappan var motståndspolitiker. 
– Mina föräldrar bosatte sig för säkerhets skull under annat namn i Burundi, berättar hon. Hade vi bott i Kongo, kunde hans politiska aktiviteter lätt ha gått ut över familjen. Ingen visste vad regimen Mobutu kunde ta sig till. När de inte fick tag i motståndsmännen försökte de ta deras familjer i stället. Jag och mina syskon hette Asule och kunde därför inte kopplas ihop med min far.

Pappa Maurice Sabuni fängslades flera gånger men kunde hela tiden känna sig lugn för familjen. 
– Mamma fick många gånger lämna oss hos släktingar för att själv kunna åka till Kongo och förse honom med mat och hygienprodukter. Jag förstod ungefär vad han höll på med, men kände mig aldrig särskilt rädd. Men jag saknade honom mycket. Jag har alltid varit pappas flicka och har alltid varit min bäste vän.

När pappa Maurice inte var politiskt aktiv eller satt i fängelse, arbetade han som administrativ chef för apoteket i Burundi. Tack vare det lyckades han försörja halva släkten. Någon ekonomisk nöd gick det inte på familjen, förrän han tvingades fly till Tanzania. 

– Vi blev kvar i Burundi utan honom några år. Vi hade vårt hus där och där gick vi barn i skolan. Men utan lönen från apoteket, när far var i Tanzania, blev det allt svårare för oss att få ihop till mat för dagen. Hemhjälpen fick vara kvar i det längsta. Sista tiden fick han inte ens någon lön. Han ställde upp för familjen fast vi var direkt fattiga.

Maurice Sabuni blev småningom adopterad av Amnesty International. Det innebar att han fick flytta till Sverige som så kallad kvotflykting vilket automatiskt gav honom uppehållstillstånd. Efter en tid på flyktingförläggning tog han ett lån och köpte en lägenhet i Kungsängen. Därmed kunde hustrun och barnen komma efter.
– Det är, efter mina barns födelse, det största ögonblicket i mitt liv, säger Nyamko. Jag var tolv år och fick äntligen återse min pappa!

Nyamko berättar, att han pluggade svenska och att han därefter ville avsluta sina i hemlandet påbörjade universitetsstudier. 
– Det fick han inte. Myndigheterna tyckte, att han hade alldeles för många barn. Det var bara att börja jobba och försörja familjen. Men han hade tur. Han blev administratör på postgirot utland. Det var ett jobb som motsvarade hans utbildning.

Nyamko minns första mötet med Sverige den 24 mars 1981 som en besvikelse. Hon hade väntat sig att marken skulle vara täckt med en fin vit matta av snö. Men här fanns bara enstaka isfläckar. Det mesta var grått och smutsigt.
Nyamko blev snabbt populär i skolan. Hon var så annorlunda att alla ville vara med just henne.
– Det tog många år innan jag ens hörde talas om diskriminering och rasism.
Nyamkos pappa ville att hon skulle bli läkare. Själv var hon, inspirerad av advokaterna i åttiotalets tv-serier. 
– Åh, vilka härliga slutpläderingar de höll, suckar hon.

Nyamko pluggade juridik. Målet var att bli advokat. Åklagare ville hon inte bli. Hon ville hellre försvara än anklaga. Juridiken kompletterades med studier i migrationspolitik, information och
mediekommunikation. Hon blev kommunikationsrådgivare och så småningom projektledare på Afrosvenskarnas riksförbund.
– Det var i den rollen jag började känna ett behov av att kunna påverka, säger Nyamko som blev fritidspolitiker 1996. Sedan dess har hon gjort en blixtkarriär inom folkpartiet. På bara sex år blev hon riksdagsledamot och nu är hon alltså minister.

Nyamko träffade sin 23 år äldre man reseproducenten Allan Bergqvist på krogen. Hon var på dåligt humör den kvällen och var mest bara sällskapsdam åt sin kompis. 
– Allan kom fram och undrade varför jag satt där och tjurade. Stick, sa jag men han lät sig inte avspisas. Han ifrågasatte mig och det gillade jag.

I dag är de gifta och lyckliga föräldrar till sjuåriga tvillingpojkarna Patrik och Christian som går i första klass. Fler barn lär det inte bli. Nyamko tyckte helt enkelt inte om att vara gravid. I stället gläder hon sig åt att se sina pojkar växa upp och prioriterar föräldramöten och samtalskvartar om hon bara blir kallad i god tid. 

Nyamkos föräldrar bor fortfarande i Sverige. När pappan började engagera sig politiskt för Kongo härifrån, sa mamman ifrån. Vi bor här nu! Nu får du ägna dig åt familjen!
– När Kabila kom till makten blev pappa efterfrågad. Han var nära att åka då, säger Nyamko. Men mamma sa ifrån en gång till. Han blev rådgivare i exil. Det var hedersamt men för honom bara näst bäst. Sedan drabbades han av en stroke och kunde inte bidra så mycket. Nu har han bestämt sig för att återvända. Han har köpt hus och börjat pendla. Mina föräldrar blir någon slags särbos. Det är väl så med pensionärer att de dras till det som var förr och som de känner igen. Mamma är lugnare och tryggare här. Hon vill inte lämna barn och barnbarn.

Nyamko vet att föräldrarna är stolta över henne. Men de är inte stoltare än andra föräldrar vars barn det har gått bra för. 
– I vår familj är det faktiskt inget märkvärdigt. Vi är alla högutbildade och uppfostrade i andemeningen att inget är vare sig omöjligt eller speciellt. Jag gick med i ett parti, gjorde mitt bästa och blev minister. Det är ju det, det går ut på, inte sant?
 
Nyamko har alltid värnat minoriteter och mänskliga rättigheter. Hon har föreslagit förbud för flickor att bära slöja före 15 års ålder likaväl som hon har föreslagit obligatoriska hälsoundersökningar utan kläder även för flickor i akt och mening att både avskräcka från och upptäcka fall av könsstympning och sexuella övergrepp. Det är viktigt att flickor får veta att kroppen är som den ska, säger hon. Och nu är det alltså hederskulturen som ska avskaffas.
– För mig handlar politik om att åstadkomma förändring så att människor får bättre förutsättningar och möjligheter att leva och utvecklas som de vill. Samhället får inte svika de flickor som i praktiken tvingas till ett liv i fångenskap på grund av patriarkala traditioner. 

Monica Antonsson

Titti Sjöblom

Hemmets Journal

Nr 26, 1989

Serie: Mitt liv i bilder

Första gången vi hade träff kom Magnus med elva kompisar

Titti Sjöblom var 21 år och upp över öronen kär i en ung man som hette Magnus Breitholtz. 

På darrande ben gick hon till första träffen med sin stora förälskelse.

Han hade bjudit henne på en pizzeria. 

Och när hon kom dit satt han där och väntade - med elva kompisar!

Två år senare var de gifta...

Hemmets Veckotidning

Nr 22, 1998

Jag visste precis hur jag ville leva resten av mitt liv - tills jag mötte Ehrling

När Titti Sjöblom mötte Ehrling Eliasson bestämde hon sig genast. 

Den mannen ville hon sjunga med.

- Det fungerade jättebra, men sen upptäckte jag nya sidor hos honom...

I dag är det inte bara sången de har gemensamt!

Hemmets Veckotidning 

nr 52, 2003

Alice Babs och Titti återförenade på scen  - och skiva!

Jag blev lika förvånad som alla andra

när mamma plötsligt dök upp och började sjunga...

Redan som tvååring fick Titti lära sig stå i rampljuset. Och sin späda ålder till trots gillade minstingen att sjunga med sin berömda mamma och syskonen. 

- Titti var den som var mest road, berättar Alice när Hemmets Veckotidnings reporter träffar mor och dotter.

Det blir ett möte fyllt av glada skratt och minnen - inte minst när bilderna från en förfluten tid plockas fram. 

Sjung med oss Mamma. Så hette succéskivan med Alice Tegnér-visor som kom ut 1963 och som gav Alice Babs och Titti Sjöblom såväl guldskivor som andra utmärkelser. Titti var 13 år och hade, likt syskonen Lilleba och Lasse, sjungit med mamma Alice i hela sitt liv. Det var helt enkelt ett sätt att umgås.

– Titti var mest road, säger Alice, där hon sitter med Titti och Ehrling Eliasson ombord på X2000 på väg mot Stockholm. Tåget har just lämnat Göteborg, där de har medverkat i Bingolotto. De är glada och uppsluppna över att allt gick så bra.

– De flesta artister står i kö för att få vara med, säger Titti. Mor och jag var önskeartister, vilket innebär att, det var publiken som hade bett, att få se oss.  

Alice bär mörka solglasögon och en blå, fluffig keps, så det dröjer innan hon blir igenkänd. När hon väl blir det, väcker hon idel omtanke och välvilja hos medresenärerna. Folk vill, att hon ska ha det bra. Tågvärdinnan serverar en enklare måltid och Alice väljer ett glas spanskt vin till maten. Det är egentligen för starkt, säger hon. Hon är känslig för kryddor. Men framgången är väl värd att fira.

Det är svårt att så här på söndagseftermiddagen, när Alice sitter och njuter av det grönskande Sverige som svischar förbi, riktigt ta in fenomenet Alice Babs. Hon var 40-talets Carola fast större. Hon bröt ner ett massivt motstånd från belackare som rasade mot ”dansbaneeländet” och joddlade sig rakt in i det svenska folkhemmet med filmer som ”Swing it, magistern” och ”Vårat gäng”.

- Det blev 20 filmer allt som allt, säger Alice som dessutom i åratal turnerade landet runt med musikanter som Charlie Norman, Thore Swanerud och Bengt Hallberg. Hon hade dessutom stora internationella framgångar med Swe-Danes och Duke Ellington.

Titti sjöng av hjärtats lust hela barndomen med mamma för att i tonåren lägga sången på hyllan och i stället ägna sig åt dans. Hon fick övertalas att göra sin första egna LP 1971 och fick därefter vara med i Charlie Normans show. 

– Jag har aldrig strävat efter att bli kändis. Det var jag ju redan som barn. Hemma hos oss var vi vana vid att fira jul i september och midsommar till påsk. Allt för att veckopressen skulle ha fina bilder, när det blev så dags.

Varenda reporter med självaktning rände Saltsjöbaden runt på 50-talet för att få en skymt av familjen. De fotograferades runt pianot, på badstranden, vid trädgårdslandet, på promenad med barnvagnen, på semester i Skåne, framför TV:n och när de dansade kring granen.

– Det blev för mycket till sist, säger Alice. Jag stod inte ut med att ständigt klä upp barnen för fotografering. Journalisten Rangvi Gylder fick ensamrätt på att göra reportage om oss. På så vis skyddade vi barnen från den värsta uppmärksamheten.

Titti - eller Prinsessan Äppelkind som hon kallades - var bara två år gammal, när hon lärde sig ”Bä bä, vita lamm”. En radioman råkade få höra duetten mellan mor och dotter och såg till att den sändes i radio. Fem år senare fick Titti sjunga med mamma i TV-programmet ”Jag tar lådan” med Lennart Hyland. När hon och mamma Alice sjöng in ”Droppen Dripp och Droppen Drapp” 1959 - som också blev en storsäljare – var hon bara nio år.

– Då hade vi byggt vårt glashus, säger Alice. Det var ett otroligt vackert och praktiskt hus. 

Glashuset i Saltsjöbaden blev snabbt lika riksbekant som familjen Sjöblom. Det hade ytterväggar av treglas, innerväggar av tegel och marmorklädda golv med värmeslingor. 

– Vi hade utsikt åt två håll nästan överallt i huset. Det var som om man var nära både marken och himlen. Barnen hade varsitt rum med utgång direkt till inneträdgården. Tyvärr var vi tvungna att sälja huset efter 14 år. Då hade vi räknat ut, att vi på grund av skattereglerna inte skulle ha råd att bli gamla där.

Titti gifte sig 1973 och fick småningom sönerna Claes och Nils. Därmed påbörjade hon, som hon säger, världens långsammaste karriär. Det var viktigare, att vara mamma då. TV-serien ”Tralla och sjung med Titti” spelades emellertid in tillsammans med barnen och deras kompisar.

– Vi sjöng 90 barnvisor i den serien, säger Titti. Den har gått i repris tre gånger vid det här laget.

Alice fick Musikaliska Akademins medalj för tonkonstens främjande 1970 och utnämndes till hovsångerska av kung Gustaf VI Adolf 1972. Därmed ökade också kraven på, att hon skulle ställa upp i tid och otid och med briljans överträffa sig själv. Dessvärre fick hon problem med luftrören. Det svenska klimatet gjorde henne sjuk varenda gång hon var här. Det var nämligen just av det skälet som hon och maken Nils-Ivar börjat vistas allt mer i Spanien. 

På kronprinsessan Victorias dop 1977 sjöng Alice med lunginflammation och hög feber. Nils-Ivar har berättat, hur han efteråt kastade sig på planet till Stockholm och fann henne så svårt sjuk, att hon fick föras till sjukhus. En lång konsertturné fick därefter ställas in, vilket Alice aldrig riktigt kom över. Hon hade svikit sin publik, tyckte hon. En tid senare flyttade hon och Nils-Ivar till Spanien för gott och 1979 lade Alice sin fantastiska karriär på hyllan. Aldrig mer skulle hon sjunga på scenen, sa hon då.

– Mamma levde under en väldig press, säger Titti. Hon kunde inte ens pussa barnbarnen utan att vara rädd för att bli förkyld. Dessutom tyckte hon, att det var pappas tur att få göra karriär. Han hade trots allt skött marktjänsten hemma hos oss, när hon var ute och sjöng. 

Det var en stor förlust för svenskt musikliv. I 17 års tid var Svenska kyrkan i Marbella den enda möjliga platsen att – kanske - få höra Alice sjunga. 

Den spanska luften räddade luftrören

Då och då, i samband med högmässan, kunde hon ställa sig upp och låta tonerna stiga mot skyn i de mest kristallklara improvisationer utan text. Det var magiskt, men det var allt. För övrigt spenderade hon sina dagar på golfbanan och ägnade sig åt familjen. Äldsta dottern Lilleba bor kvar i Saltsjöbaden men har barn och barnbarn i både Sverige och Amerika. Sonen Lasse bor sedan 30 år i Kanada, där han har sin familj. Trots avstånden träffas de förhållandevis ofta. Titti är numera omgift med Ehrling Eliasson som hon delar såväl arbete och morgontidning med.

– Vi gifte oss under bar himmel hos mor och far i Spanien. Det är tre år sedan nu. Vi tog helt enkelt en picknickkorg och gick ut i Guds fria natur, där vi vigdes av Svenska kyrkans Bo Wallin som vi kallar Bosse Präst. Det blev precis så lyckat som vi hade drömt om.

När Titti och Ehrling träffades, hade hon en lägenhet på Söder i Stockholm, medan han hyrde ett hus i Ullånger på Höga kusten. De köpte huset – ett hundra år gammalt stockvirkeshus - och behöll lägenheten. Därför kan de utgå från båda platserna, när de jobbar. I dag är det nämligen de som likt Alice förr turnerar med hela Sverige som arbetsfält. 

Som många andra svenska artister spelar Titti och Ehrling in sina skivor på eget bolag. De säljs på internet och på platser där de framträder. Skivbolagen, som förr lät varenda sångare sjunga in en LP om året, satsar numera bara på unga artister som ska hårdlanseras. Skivor på egna bolag testas heller inte till Svensktoppen, vilket säger mer om listan än om musiken. Titti och Ehrling tar det med ro. De har massor av jobb och sångerna har framgång ändå.

– Min sång ”Det tänker jag ofta på” sjungs numera av barnkörer i hela landet, säger Titti. Den och tre andra sånger är dessutom publicerade i en sångbok för svensktalande barn i Finland. När mamma sjöng in den, såg SKAP (Svenska Kompositörer Av Populärmusik) till, att den fick en testplats till Svensktoppen. Den kom in och låg kvar på listan i tio veckor. 

Titti blev lika förvånad som alla andra, när Alice gjorde comeback i den direktsända Cancergalan 1991. Efter raden av artister steg Alice oanmäld ut på scenen bjöd på en textlös improvisation. TV-tittarna grät och publiken tackade med stående ovationer. Välkommen hem, skrev recensenterna nästa dag. Själv log hon bara lycklig över att rösten hade hållit.

– 1997 kom hon upp från Spanien för att vara med och fira Charlie Normans TV-sända 60-års jubileum som artist. Jag förstod, att folk skulle resa sig, så fort hon visade sig. Men när hon börja sjunga, blev även jag förvånad. För det är så med mamma, att hon blir minst 10 år yngre, varje gång hon går in på scenen och idag tycker jag, att hon är bättre än någonsin.

Operation övertalning tog vid och våren 1998 gjorde Alice sin första turné på 24 år. Sedan dess har hon pendlat mellan Spanien och Sverige och sjungit som förr med Nisse Lindberg och Charlie Norman. Dessutom samarbetar hon med Titti och Ehrling. För luftrören håller. Så frisk har hon blivit av den spanska luften, säger hon.

– Och Nils-Ivar hejar på! Han har tillhört fancluben från början.

Tåget rullar in på Stockholms central. Titti och Ehrling ska vidare mot Ullånger, medan Alice ska förenas med Nils-Ivar för vidare färd mot Spanien nästa dag. 

– Vi är snart tillbaka, lovar hon. Titti, Ehrling och jag har en rad konserter inbokade. Vi ska vara med på Musik i Glasriket och vi ska till Sollerö kyrka där Bosse Präst numera arbetar. Vi ska dessutom till Jazzens museum i Strömsholm.

Titti avslöjar att Alice är temat för året på Jazzens museum. Det är minst sagt hedrande. Hon jobbar dessutom med förberedelserna inför Ellingtonkonferensen på Nalen i maj nästa år. Ingen människa kan tro, att hon snart fyller 80 år.   

– Ehrling och jag har gjort en uppföljare till ”Sjung med oss Mamma”, säger Titti. Efter 40 år kommer volym II som är en CD med Alice Tegnér-sånger, egna visor och de bästa av sångerna ur Astrid Lindgrens sagor. Mamma blev eld och lågor, när jag frågade, om hon ville vara med.

Förutom Alice, Titti och Ehrling medverkar Tittis son Nils och barnbarnet Dennis som mest bara jollrar och kiknar av skratt på skivan. Tack vare sonen Claes har Titti nämligen blivit farmor!

– Vi hoppas att vi på det här sättet ska bidra till att svenska barn får med sig de här underbara sångerna i livets stora ryggsäck. Tids nog får MTV och annan popmusik ta över. Och vem vet? Om 30-40 år är det kanske Nils och hans barn som spelar in ”Sjung med oss Mamma” volym III.

Monica Antonsson

Fotograf: Leif Boström mfl