Nyamko Sabuni

Allas Veckotidning

(8 sept 2008) Nr 2, 2009

 
Nyamko Sabuni är ministern som vill avskaffa hedersvåld

Flickor ska inte tvingas att gifta sig

- De som riskerar att drabbas av hedersvåld måste skyddas, säger Nyamko Sabuni som aldig har varit rädd för att sticka ut hakan. Intresset för politik har hon ärvt av sin bästa vän - pappa! 

Från och med fredag är du gift med en minister!

Så sa Nyamko Sabuni till sin man Allan Bergqvist strax efter valet 2006.

Alliansen hade vunnit och Fredrik Reinfeldt skulle bli statsminister. Själv hade hon fått frågan, om hon ville bli integrations- och jämställdhetsminister.

– Jag svarade ja direkt. Det är ju trots allt ett helhjärtat engagemang mitt politiska engagemang går ut på. Redan när jag gick med i folkpartiet, var jag redo för allt vad det innebär.

 För mig är politiken ingen fritidssyssla. Den är ett heltidsengagemang. Jag vill vara med och påverka, förändra och lagstifta.

Allan blev därför, som hon säger, informerad. 
– Han blev glad, säger Nyamko och skrattar gott. Det är ett dilemma för kvinnor, att de ofta måste be om lov. Får vi ihop det om jag…?

– Om man frågar, får man stå ut med svaret, säger Nyamko. Är det så att man verkligen vill någonting, ska man alltså inte ställa frågan. Man ska bara informera.

Nyamko är följaktligen rätt person på rätt plats. Förutom att hon är klok, skarpsynt, ödmjuk och kunnig så är jämställdhet ett av hennes ansvarsområden. Att hon är modemedveten och ärtigt klädd gör inte saken sämre. Inte heller att hon tänker sig noga för, så att hon inte använder samma klänning två kungamiddagar i rad. Speciellt om den har uppmärksammats i media. Det får gå åtminstone ett år mellan varven.
- Jag vet vad jag passar i och det köper jag, säger Nyamko som emellertid inte tycker om att shoppa.
– Jag har tre affärer jag handlar i. En där jag köper arbetskläder, en där jag köper festkläder och en där jag köper kläder som gör mig glad. 

Hon snålar inte heller. Det behöver hon inte. Som integrations- och jämställdhetsminister får hon 101 000 kronor i lönekuvertet varje månad. Och om hon är duktig på kläder, så är hon ännu mer intresserad av skor. Liten och nätt trippar hon målmedvetet fram på höga stilettklackar i de tämligen grå statsverkskorridorerna vid Rosenbad. Hon bär däremot inga smycken och torde vara världens enda minister med tandställning.

Stort ögonblick
– Jag har några gluggar som tenderar att bli större med åren. Därför vill jag reglera mina tänder och det finns inget annat sätt att göra det på. Jag får finna mig i att ha tandställning i ett och ett halvt år.

Nyamko har sina rötter i Bujumbura i det östafrikanska lilla landet Burundi. Där kom hon till världen som föräldrarnas tredje barn för snart 40 år sedan. Hennes hjärta klappar emellertid också för föräldrarnas hemland Kongo Kinshasa, där hennes far var motståndspolitiker. 
– Mina föräldrar bosatte sig under annat namn i Burundi för säkerhets skull. Hade vi bott i Kongo, kunde hans politiska aktiviteter lätt ha gått ut över familjen. Ingen visste vad regimen Mobutu kunde ta sig till. Fick de inte tag i motståndarna, försökte de ofta ta deras familjer i stället. Jag och mina syskon hette Asule då och kunde därför inte kopplas ihop med min far.

Nyamkos far, Maurice Sabuni, fängslades flera gånger men kunde hela tiden känna sig lugn för familjen. 
– Mamma fick många gånger lämna oss hos släktingar för att själv kunna åka till Kongo och förse min far med mat och hygienprodukter. Jag förstod ungefär vad han höll på med men kände mig aldrig rädd för egen del. Däremot saknade jag honom mycket. Jag var pappas flicka och har alltid sett honom som min bäste vän.

När pappa Maurice inte var politiskt aktiv eller satt i fängelse, arbetade han som administrativ chef för apoteket i Burundi. Tack vare det lyckades han försörja halva släkten. Någon ekonomisk nöd gick det följaktligen inte på familjen förrän han tvingades fly till Tanzania där han stannade några år.
– Vi blev kvar i Burundi där vi hade vårt hus och där vi barn gick i skola. Men utan lönen från apoteket blev det allt svårare för oss att få ihop till mat för dagen. Hemhjälpen fick vara kvar i det
längsta. Sista tiden fick han inte ens någon lön. Ändå ställde han upp för familjen. Men det var svårt. Då var vi direkt fattiga.

Maurice Sabuni blev småningom adopterad av Amnesty International. Det innebar att han fick flytta till Sverige som så kallad kvotflykting vilket automatiskt gav honom uppehållstillstånd. Efter en tid på flyktingförläggning tog han ett lån och köpte en lägenhet i Kungsängen. Därmed kunde hustrun och barnen komma efter.
– Det är, efter mina barns födelse, det största ögonblicket i mitt liv, säger Nyamko. Jag var tolv år och fick äntligen återse min pappa!

Nyamko berättar att han pluggade svenska och att han därefter ville avsluta sina i hemlandet påbörjade universitetsstudier. 
– Det fick han inte. Myndigheterna tyckte att han hade alldeles för många barn. Det var bara att börja jobba och försörja familjen. Men han hade tur. Han blev administratör på postgirot utland, ett jobb som motsvarade hans utbildning.

Nyamko minns första mötet med Sverige den 24 mars 1981. Ändå blev mötet mest en besvikelse. Det mesta var grått och smutsigt mellan enstaka isfläckar.
– Jag hade ju väntat mig att hela landet skulle vara täckt av en vit, fin matta av snö. 

Nyamko blev snabbt populär i skolan. Hon var så annorlunda att alla ville vara med just henne.
– Det tog många år, innan jag ens hörde talas om diskriminering och rasism.

Snabb karriär

Nyamkos pappa ville att hon skulle bli läkare. Det var det enda akademiska yrke som fattades i familjen, tyckte han. Själv var hon, inspirerad av advokaterna i åttiotalets tv-serier, mer intresserad av att debattera och argumentera.
– Åh, vilka härliga slutpläderingar de höll, suckar hon. Men det var ju bara på film. Det insåg jag ju sedan.

Nyamko pluggade juridik. Målet var att bli advokat. Åklagare ville hon inte bli. Hon ville hellre försvara än anklaga. Juridiken kompletterades med studier i migrationspolitik, information och
Mediekommunikation. Hon blev kommunikationsrådgivare på Geelmuyden Kiese, projektsekreterare på Folksam och till sist projektledare på Afrosvenskarnas riksförbund.
– Det var i den rollen jag började tycka, att jag kunde påverka för lite, säger Nyamko som därför 1996 började engagera sig politiskt. Sedan dess har hon gjort blixtkarriär inom folkpartiet. 2002 blev hon riksdagsledamot och nu är hon alltså integrations- och jämställdhetsminister. 

På hennes bord ligger dessutom ansvaret för demokratifrågor, folkrörelsefrågor, konsumentfrågor,
minoriteter och mänskliga rättigheter. Hon har föreslagit förbud för flickor att bära slöja före 15 års ålder likaväl som hon har föreslagit obligatoriska hälsoundersökningar utan kläder även för flickor i akt och mening att både avskräcka från och upptäcka fall av könsstympning.  

Det var på krogen som Nyamko träffade den 23 år äldre reseproducenten Allan Bergqvist. Hon var på dåligt humör och hade egentligen bara följt med en kompis ut för gammal vänskaps skull.
– Han kom fram och undrade varför jag satt där och tjurade, skrattar Nyamko. Jag sa åt honom att sticka men han lät sig inte avspisas. Han ifrågasatte mig och det gillade jag. Han är en sådan mjuk, ärlig och lyssnande person som kvinnor tycker om att anförtro sig åt.

Nyamko och Allan är numera gifta och lyckliga föräldrar till sjuåriga tvillingpojkarna Patrik och Christian som just har börjat skolan. Några fler barn lär det emellertid inte bli. Nyamko tyckte
helt enkelt inte om att vara gravid. I stället gläder hon sig åt att se sina pojkar växa upp och prioriterar föräldramöten och samtalskvartar, om hon bara blir kallad i god tid. 
- Christian är bra på att berätta och beskriva vad han varit med om. Patrik är mycket skicklig på att argumentera. Han vinner över pappa faktiskt. Men än vinner han inte över mamma!
 
Nyamkos föräldrar bor fortfarande i Sverige. När pappan började engagera sig politiskt för Kongo härifrån, sa hustrun ifrån. Vi bor här nu. Nu får du ägna dig åt familjen.
– Men när Kabila kom till makten och pappa blev efterfrågad var han nära att åka, säger Nyamko. Men mamma sa ifrån en gång till. Han blev rådgivare i exil. Det var hedersamt men för honom bara näst bäst. Sedan drabbades han av en stroke och kunde inte bidra så mycket.

I dag är Kongo ett tämligen fritt land i den bemärkelsen, att man har flerpartisystem. Oroligheter blossar emellertid upp. Rebeller stör i byarna och människor dödas. Mycket återstår, innan Kongo kan kalla sig en demokrati.
– Nu har pappa bestämt sig för att återvända. Han har köpt hus och börjat pendla. Mina föräldrar blir någon slags särbos. Det blir ofta så med pensionärer att de dras till det de känner igen från förr. Mamma är lugnare och tryggare här. Hon vill inte lämna barn och barnbarn.

Nyamko tror, att föräldrarna är lika stolta över henne som vilka andra föräldrar som helst vars barn det gått bra för. Varken mer eller mindre.
– I vår familj är det faktiskt inget märkvärdigt. Vi är alla högutbildade och uppfostrade i andemeningen att inget är vare sig omöjligt eller speciellt. Jag gick med i ett parti, gjorde mitt bästa och blev minister. Det är ju det, det går ut på, som sagt.
Monica Antonsson
 
 
 
Allas Veckotidning

November 2008

Inför det nya året bjuder integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) på en rad nya förslag. Hon har aldrig har varit rädd för att sticka ut hakan och den här gången ger hon sig i kast med problemet hedersförtryck som hon menar måste lyftas fram och åtgärdas.
– De som riskerar att drabbas av hedersvåld måste skyddas, säger hon. De mänskliga rättigheterna som deklarerades av världens ledare i FN redan för 60 år sedan gäller alla.

Det var i samband med att en 13-årig flicka i Somalia i höstas stenades till döds sedan hon haft fräckheten att anmäla en våldtäkt som Nyamko Sabuni gick ut med sitt budskap i en dagstidning. Bruket att skydda sin heder genom att utsätta flickor för våld måste bort! 
Men inte nog med det. 

Hälso- och sjukvården ska inte vare sig skriva oskuldsintyg eller genomföra mödomsopertioner. Tvångs- och barnäktenskap måste dessutom kriminaliseras och reglerna för arrangerade äktenskap skärpas.

Debatten lät inte vänta på sig. 

"Sabuni vet inget om hederskultur", skrev Nalin Pekgul, ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet, som tycket att ministern svängde sig med fagra ord. Nyamko blev henne inte svaret skylig. "Nalin Pekgul försvarar medeltida patriarkala traditioner", skrev hon. "Där hon anser att mödomshinneoperationer gör det möjligt för flickor att frigöra sig från sina fäders kontroll, ser jag snarare ett upprätthållande av hedersförtrycket." 

- Det är beklagligt att debatten om hedersvåld fastnat vid mord, säger hon när hon tar emot på departementet vid Rosenbad. Det är på tiden att någon tar tag i vardagsförtrycket som till exempel tvångsäktenskap och oskuldskontroller.

Nyamko Sabuni är oväntat liten, mycket vänlig och ger hon intryck av att vara både klok och skarpsynt. Det är väl känt att hon är modemedveten och gillar kläder. Stilettklackarna som smattrar mot golvet är exempel på det. Men hon bär inga smycken och förvånar genom att ha tandställning.
– Jag har några gluggar som tenderar att bli större med åren. Därför vill jag reglera mina tänder. Det finns inget annat sätt att göra det på. Jag får finna mig i att ha tandställning i ett och ett halvt år.

Nyamko har sina rötter i Bujumbura i det östafrikanska lilla landet Burundi. Där kom hon till världen för snart 40 år sedan som föräldrarnas tredje barn. Hennes hjärta klappar emellertid också för föräldrarnas hemland Kongo Kinshasa där pappan var motståndspolitiker. 
– Mina föräldrar bosatte sig för säkerhets skull under annat namn i Burundi, berättar hon. Hade vi bott i Kongo, kunde hans politiska aktiviteter lätt ha gått ut över familjen. Ingen visste vad regimen Mobutu kunde ta sig till. När de inte fick tag i motståndsmännen försökte de ta deras familjer i stället. Jag och mina syskon hette Asule och kunde därför inte kopplas ihop med min far.

Pappa Maurice Sabuni fängslades flera gånger men kunde hela tiden känna sig lugn för familjen. 
– Mamma fick många gånger lämna oss hos släktingar för att själv kunna åka till Kongo och förse honom med mat och hygienprodukter. Jag förstod ungefär vad han höll på med, men kände mig aldrig särskilt rädd. Men jag saknade honom mycket. Jag har alltid varit pappas flicka och har alltid varit min bäste vän.

När pappa Maurice inte var politiskt aktiv eller satt i fängelse, arbetade han som administrativ chef för apoteket i Burundi. Tack vare det lyckades han försörja halva släkten. Någon ekonomisk nöd gick det inte på familjen, förrän han tvingades fly till Tanzania. 

– Vi blev kvar i Burundi utan honom några år. Vi hade vårt hus där och där gick vi barn i skolan. Men utan lönen från apoteket, när far var i Tanzania, blev det allt svårare för oss att få ihop till mat för dagen. Hemhjälpen fick vara kvar i det längsta. Sista tiden fick han inte ens någon lön. Han ställde upp för familjen fast vi var direkt fattiga.

Maurice Sabuni blev småningom adopterad av Amnesty International. Det innebar att han fick flytta till Sverige som så kallad kvotflykting vilket automatiskt gav honom uppehållstillstånd. Efter en tid på flyktingförläggning tog han ett lån och köpte en lägenhet i Kungsängen. Därmed kunde hustrun och barnen komma efter.
– Det är, efter mina barns födelse, det största ögonblicket i mitt liv, säger Nyamko. Jag var tolv år och fick äntligen återse min pappa!

Nyamko berättar, att han pluggade svenska och att han därefter ville avsluta sina i hemlandet påbörjade universitetsstudier. 
– Det fick han inte. Myndigheterna tyckte, att han hade alldeles för många barn. Det var bara att börja jobba och försörja familjen. Men han hade tur. Han blev administratör på postgirot utland. Det var ett jobb som motsvarade hans utbildning.

Nyamko minns första mötet med Sverige den 24 mars 1981 som en besvikelse. Hon hade väntat sig att marken skulle vara täckt med en fin vit matta av snö. Men här fanns bara enstaka isfläckar. Det mesta var grått och smutsigt.
Nyamko blev snabbt populär i skolan. Hon var så annorlunda att alla ville vara med just henne.
– Det tog många år innan jag ens hörde talas om diskriminering och rasism.
Nyamkos pappa ville att hon skulle bli läkare. Själv var hon, inspirerad av advokaterna i åttiotalets tv-serier. 
– Åh, vilka härliga slutpläderingar de höll, suckar hon.

Nyamko pluggade juridik. Målet var att bli advokat. Åklagare ville hon inte bli. Hon ville hellre försvara än anklaga. Juridiken kompletterades med studier i migrationspolitik, information och
mediekommunikation. Hon blev kommunikationsrådgivare och så småningom projektledare på Afrosvenskarnas riksförbund.
– Det var i den rollen jag började känna ett behov av att kunna påverka, säger Nyamko som blev fritidspolitiker 1996. Sedan dess har hon gjort en blixtkarriär inom folkpartiet. På bara sex år blev hon riksdagsledamot och nu är hon alltså minister.

Nyamko träffade sin 23 år äldre man reseproducenten Allan Bergqvist på krogen. Hon var på dåligt humör den kvällen och var mest bara sällskapsdam åt sin kompis. 
– Allan kom fram och undrade varför jag satt där och tjurade. Stick, sa jag men han lät sig inte avspisas. Han ifrågasatte mig och det gillade jag.

I dag är de gifta och lyckliga föräldrar till sjuåriga tvillingpojkarna Patrik och Christian som går i första klass. Fler barn lär det inte bli. Nyamko tyckte helt enkelt inte om att vara gravid. I stället gläder hon sig åt att se sina pojkar växa upp och prioriterar föräldramöten och samtalskvartar om hon bara blir kallad i god tid. 

Nyamkos föräldrar bor fortfarande i Sverige. När pappan började engagera sig politiskt för Kongo härifrån, sa mamman ifrån. Vi bor här nu! Nu får du ägna dig åt familjen!
– När Kabila kom till makten blev pappa efterfrågad. Han var nära att åka då, säger Nyamko. Men mamma sa ifrån en gång till. Han blev rådgivare i exil. Det var hedersamt men för honom bara näst bäst. Sedan drabbades han av en stroke och kunde inte bidra så mycket. Nu har han bestämt sig för att återvända. Han har köpt hus och börjat pendla. Mina föräldrar blir någon slags särbos. Det är väl så med pensionärer att de dras till det som var förr och som de känner igen. Mamma är lugnare och tryggare här. Hon vill inte lämna barn och barnbarn.

Nyamko vet att föräldrarna är stolta över henne. Men de är inte stoltare än andra föräldrar vars barn det har gått bra för. 
– I vår familj är det faktiskt inget märkvärdigt. Vi är alla högutbildade och uppfostrade i andemeningen att inget är vare sig omöjligt eller speciellt. Jag gick med i ett parti, gjorde mitt bästa och blev minister. Det är ju det, det går ut på, inte sant?
 
Nyamko har alltid värnat minoriteter och mänskliga rättigheter. Hon har föreslagit förbud för flickor att bära slöja före 15 års ålder likaväl som hon har föreslagit obligatoriska hälsoundersökningar utan kläder även för flickor i akt och mening att både avskräcka från och upptäcka fall av könsstympning och sexuella övergrepp. Det är viktigt att flickor får veta att kroppen är som den ska, säger hon. Och nu är det alltså hederskulturen som ska avskaffas.
– För mig handlar politik om att åstadkomma förändring så att människor får bättre förutsättningar och möjligheter att leva och utvecklas som de vill. Samhället får inte svika de flickor som i praktiken tvingas till ett liv i fångenskap på grund av patriarkala traditioner. 

Monica Antonsson