Hemmets Veckotidning
Nr 5, 2009
Svt:s Anna Hedenmo står ofta i händelserna centrum
Att få ihop karriär och familj är inget problem för mig
Redan som barn visste hon att det var journalist hon skulle bli. Och när Anna Hedenmo hade uppnått sin dröm kastades hon ut i hetluften nästan direkt när Estonia förliste.
Idag är hon ett väbekant ansikte i TV-rutan och leder både Agenda och Aktuellt.
Och när hon inte står i nyhetsstudion kopplar hon av med djur och natur...
– Mina föräldrar var väldigt engagerade såväl politiskt som i samhällsfrågor i övrigt, så det diskuterades mycket i mitt barndomshem. Mamma arbetade dessutom på ett bokförlag, så det låg nära till hands att både läsa och skriva.
Anna växte upp i ett trivsamt radhusområde i en stockholmsförort. Hennes barndomshjärta klappade för hästar. Som så många andra småflickor närmast bodde hon i stallet.
– Jag hängde på låset varje lördagsmorgon klockan sex för att komma först till älsklingshästen. De är ju så härliga dessa stora djur som alltid gör som man vill, om de är ordentligt skolade.
Intresset svalnade av i tonåren. Då var det ungdomsgänget som gällde.
– Jag gick väl inte direkt ut gymnasiet med några toppbetyg, erkänner hon. Så jag kom tyvärr inte in på Journalisthögskolan. I stället for jag i väg till Israel ett halvår för att jobba på Kibbutz. Det var många ungdomar som gjorde det då.
Israeliska kibbutzer var en slags jordbrukssamhällen som fungerade enligt principen gemensam egendom, kollektivt arbete och demokratiskt styre. Tanken var att allt arbete skulle vara ideellt och att ingen skulle få någon lön. Var och en skulle delta i arbetet efter sin förmåga och sedan få del av de gemensamma tillgångarna efter sitt behov.
– Det var väldigt intressant att få se, hur ett samhälle fungerar utan pengar, säger Anna. En kibbutz är ju nästan helt självförsörjande. Jag fick gå upp i svinottan och plocka frukt, plantera avokadoträd eller skala lök, så att tårarna rann. Det var tämligen enahanda men helt okej för en 18-åring från Sverige. Mina föräldrar tyckte, att det var toppen. Man fick mat och logi och en mycket liten fickpeng. Sedan fick man gå och hämta tandborste och tandkräm eller vad man nu behövde.
Väl hemma igen blev Anna lärarvikarie i grundskolan. Hon gick helt enkelt till sin gamla skola, erbjöd sina tjänster och fick börja undervisa i alla ämnen. Så kunde det gå till på den tiden.
– Det var kul, när ungarna inte var för stökiga, säger Anna som dessutom var vårdbiträde en tid. Till sist sökte hon sig till informationslinjen på högskolan i Karlstad. Hon hade nämligen hört, att hon även den vägen kunde ta sig in i journalistiken. Väl på plats gjorde hon sin praktik på Radio Värmland vilket efter avslutade studier innebar en direktbiljett till Radio Stockholm.
- Jag hade några jätteroliga år där tillsammans med Staffan Dopping, Hasse Aaro och Agneta Askelöf som nu faktiskt är medialärare åt min äldsta dotter.
Anna rekryterades först till Ekot och två år senare till Rapport morgon, när morgonsändningarna startade på Sveriges Television (SVT) 1993.
Sände flera timmar i sträck
– Jag minns att det blåste mycket den morgonen, när jag satte mig i taxin för att åka till jobbet. Chauffören sa, att en färja hade förlist och att många hade omkommit. Han trodde att det var på Östersjön, sa han. Det kan inte vara möjligt, tänkte jag. Det måste vara Victoriasjön i Centralfrika eller någon annanstans långt borta. Dessvärre visade det sig, att han hade rätt.
Anna påminner om, att det då ännu inte var så vanligt med nöjeskryssningar till Baltikum. Sovjetimperiet hade fallit så sent som 1991, varpå gränserna till Estland, Lettland och Litauen så sakteliga hade öppnats.
– Ju fler svenskar det berör, desto större nyhet är det i Sverige, konstaterar Anna. Vi satt på redaktionen och kunde först inte riktigt ta in omfattningen av olyckan. Speciellt som så många svenskar hade varit ombord. Hade det varit fråga om en Ålandsfärja, så hade vi fattat direkt.
Det föll på Annas lott att tidigare än planerat den morgonen rapportera om Estoniakatastrofen som skulle komma att ta 859 människors liv, innan allt var över.
– Jag var ganska orutinerad då och osäker på, om jag skulle klara av att rapportera en sådan sak på egen hand. Jag satt i sändning fyra, fem timmar i streck den morgonen. Så kändes det i alla fall. Rapporterna strömmade in efterhand och vi pumpade på med den ena gästen efter den andra i studion. Samtidigt slog tragedin ner bland kollegor, vänner och bekanta. Alla tycktes känna någon som förlorat en anförvant. Det var verkligen jättetungt att ta in det nationella trauma som sakta men säkert växte fram. Men jag lärde mig mycket journalistiskt. När katastrofen är ett faktum, jobbar man och håller ihop.
Anna träffade sin man Jan Hedenmo. När, var och hur behåller hon för sig själv. Han är musiklärare till vardags men även kontrabasist i jazzbandet Trio Fox, när det drar ihop sig till kalas i Stockholms norra förorter, där familjen bor.
– De spelar traditionell jazz, säger Anna som gärna följer med och diggar, när tillfälle ges. Döttrarna Nina, 19, och Fanny, 16, har måhända en något modernare musiksmak. Men medan Nina brås på Anna och satsar på journalistik, tycks det bli musik framöver för Fanny. I familjen finns dessutom den svarta labradoren Sasha, som namnet till trots är en tik, och halvblodet Silla.
– Flickorna började i ridskola, när de var fem och sju år gamla, säger Anna. De blev lika bitna i ridning som jag en gång var. Därför tog jag upp ridningen igen och för tre, fyra år sedan köpte vi vår häst.
Älskar att fiska abborre
Anna rider numera tre, fyra gånger i veckan. Hon rider i skogen men tar dessutom dressyrlektioner på låg nivå. En annan hobby är att plocka svamp, en tredje är att fiska.
– Jag åker gärna ut i skärgården och fiskar abborre, säger hon. Det är äckligt att sätta masken på kroken, men det går. Och att döda fiskarna är inget problem. Jag delade tidigt intresset för fiske med min farfar. Vi fiskade mycket tillsammans i min barndom, när familjen hyrde stuga på Åland. Vi var kompisar, farfar och jag. Det berodde kanske på, att vi var de enda i hela släkten som hade små händer. Jag är 160 cm lång och har små händer såväl som fötter. Det måste ju vara honom jag brås på.
Anna har varit programledare för Debatt från Göteborg, likaväl som hon har varit domare i Vi i femman. Annars har det mest varit Rapport för hennes del, innan hon för sju, åtta år sedan blev nyhetsankare för Aktuellt. Det är följaktligen inget tvivel om, att hon har lyckats bra i sitt jobb. Som ett bevis på det fick hon nyligen hedersutmärkelsen "Årets alumn" vid Karlstads universitet. "Hon vågar granska, genomskåda, tydliggöra och ge sig i kast med makten vare sig det gäller Burma, tsunami, partiledardebatter eller kärnkraft", hette det bland annat i motiveringen.
– Mitt tuffaste uppdrag var som debattledare i duellen mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt inför valet 2006, säger Anna som nu har handplockats till Agenda. Det innebär att hon delar programledarskapet med Karin Hübinette. När den ena gör Agenda, gör den andra Aktuellt och tvärtom.
– Agenda är ett fördjupande nyhetsmagasin för den som under den stressiga veckan kanske inte har hunnit sätta sig in i vad som har hänt. Vad är FRA? Vad hände egentligen i Georgien? Vad är bakgrunden? Hur hänger det ihop? Det vill vi ge svar på.
Anna påpekar att Agenda är det enda samhällsprogram som just nu växer publikt. Hon anar att det i dagens fragmenterade nyhetsvärld finns ett behov av fördjupning. Så småningom ska hon resa till Washington och bevaka det amerikanska valet. Det blir andra gången hon jobbar som korrespondent därifrån. För tre år sedan var hon där i flera månader, medan familjen klarade sig själva på hemma plan.
– Jan och jag har alltid delat på ansvaret för flickorna. Vi är lika bra på att laga mat och därför extremt utbytbara. Det är därför inget problem, om jag försvinner hemifrån en tid. För mig har det aldrig varit ett problem att få ihop karriären med familjen. Jag förstår inte ens diskussionen. Samtidigt inser jag, att jag är väldigt, väldigt lyckligt lottad.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar