Titti Sjöblom

Hemmets Journal

Nr 26, 1989

Serie: Mitt liv i bilder

Första gången vi hade träff kom Magnus med elva kompisar

Titti Sjöblom var 21 år och upp över öronen kär i en ung man som hette Magnus Breitholtz. 

På darrande ben gick hon till första träffen med sin stora förälskelse.

Han hade bjudit henne på en pizzeria. 

Och när hon kom dit satt han där och väntade - med elva kompisar!

Två år senare var de gifta...

Hemmets Veckotidning

Nr 22, 1998

Jag visste precis hur jag ville leva resten av mitt liv - tills jag mötte Ehrling

När Titti Sjöblom mötte Ehrling Eliasson bestämde hon sig genast. 

Den mannen ville hon sjunga med.

- Det fungerade jättebra, men sen upptäckte jag nya sidor hos honom...

I dag är det inte bara sången de har gemensamt!

Hemmets Veckotidning 

nr 52, 2003

Alice Babs och Titti återförenade på scen  - och skiva!

Jag blev lika förvånad som alla andra

när mamma plötsligt dök upp och började sjunga...

Redan som tvååring fick Titti lära sig stå i rampljuset. Och sin späda ålder till trots gillade minstingen att sjunga med sin berömda mamma och syskonen. 

- Titti var den som var mest road, berättar Alice när Hemmets Veckotidnings reporter träffar mor och dotter.

Det blir ett möte fyllt av glada skratt och minnen - inte minst när bilderna från en förfluten tid plockas fram. 

Sjung med oss Mamma. Så hette succéskivan med Alice Tegnér-visor som kom ut 1963 och som gav Alice Babs och Titti Sjöblom såväl guldskivor som andra utmärkelser. Titti var 13 år och hade, likt syskonen Lilleba och Lasse, sjungit med mamma Alice i hela sitt liv. Det var helt enkelt ett sätt att umgås.

– Titti var mest road, säger Alice, där hon sitter med Titti och Ehrling Eliasson ombord på X2000 på väg mot Stockholm. Tåget har just lämnat Göteborg, där de har medverkat i Bingolotto. De är glada och uppsluppna över att allt gick så bra.

– De flesta artister står i kö för att få vara med, säger Titti. Mor och jag var önskeartister, vilket innebär att, det var publiken som hade bett, att få se oss.  

Alice bär mörka solglasögon och en blå, fluffig keps, så det dröjer innan hon blir igenkänd. När hon väl blir det, väcker hon idel omtanke och välvilja hos medresenärerna. Folk vill, att hon ska ha det bra. Tågvärdinnan serverar en enklare måltid och Alice väljer ett glas spanskt vin till maten. Det är egentligen för starkt, säger hon. Hon är känslig för kryddor. Men framgången är väl värd att fira.

Det är svårt att så här på söndagseftermiddagen, när Alice sitter och njuter av det grönskande Sverige som svischar förbi, riktigt ta in fenomenet Alice Babs. Hon var 40-talets Carola fast större. Hon bröt ner ett massivt motstånd från belackare som rasade mot ”dansbaneeländet” och joddlade sig rakt in i det svenska folkhemmet med filmer som ”Swing it, magistern” och ”Vårat gäng”.

- Det blev 20 filmer allt som allt, säger Alice som dessutom i åratal turnerade landet runt med musikanter som Charlie Norman, Thore Swanerud och Bengt Hallberg. Hon hade dessutom stora internationella framgångar med Swe-Danes och Duke Ellington.

Titti sjöng av hjärtats lust hela barndomen med mamma för att i tonåren lägga sången på hyllan och i stället ägna sig åt dans. Hon fick övertalas att göra sin första egna LP 1971 och fick därefter vara med i Charlie Normans show. 

– Jag har aldrig strävat efter att bli kändis. Det var jag ju redan som barn. Hemma hos oss var vi vana vid att fira jul i september och midsommar till påsk. Allt för att veckopressen skulle ha fina bilder, när det blev så dags.

Varenda reporter med självaktning rände Saltsjöbaden runt på 50-talet för att få en skymt av familjen. De fotograferades runt pianot, på badstranden, vid trädgårdslandet, på promenad med barnvagnen, på semester i Skåne, framför TV:n och när de dansade kring granen.

– Det blev för mycket till sist, säger Alice. Jag stod inte ut med att ständigt klä upp barnen för fotografering. Journalisten Rangvi Gylder fick ensamrätt på att göra reportage om oss. På så vis skyddade vi barnen från den värsta uppmärksamheten.

Titti - eller Prinsessan Äppelkind som hon kallades - var bara två år gammal, när hon lärde sig ”Bä bä, vita lamm”. En radioman råkade få höra duetten mellan mor och dotter och såg till att den sändes i radio. Fem år senare fick Titti sjunga med mamma i TV-programmet ”Jag tar lådan” med Lennart Hyland. När hon och mamma Alice sjöng in ”Droppen Dripp och Droppen Drapp” 1959 - som också blev en storsäljare – var hon bara nio år.

– Då hade vi byggt vårt glashus, säger Alice. Det var ett otroligt vackert och praktiskt hus. 

Glashuset i Saltsjöbaden blev snabbt lika riksbekant som familjen Sjöblom. Det hade ytterväggar av treglas, innerväggar av tegel och marmorklädda golv med värmeslingor. 

– Vi hade utsikt åt två håll nästan överallt i huset. Det var som om man var nära både marken och himlen. Barnen hade varsitt rum med utgång direkt till inneträdgården. Tyvärr var vi tvungna att sälja huset efter 14 år. Då hade vi räknat ut, att vi på grund av skattereglerna inte skulle ha råd att bli gamla där.

Titti gifte sig 1973 och fick småningom sönerna Claes och Nils. Därmed påbörjade hon, som hon säger, världens långsammaste karriär. Det var viktigare, att vara mamma då. TV-serien ”Tralla och sjung med Titti” spelades emellertid in tillsammans med barnen och deras kompisar.

– Vi sjöng 90 barnvisor i den serien, säger Titti. Den har gått i repris tre gånger vid det här laget.

Alice fick Musikaliska Akademins medalj för tonkonstens främjande 1970 och utnämndes till hovsångerska av kung Gustaf VI Adolf 1972. Därmed ökade också kraven på, att hon skulle ställa upp i tid och otid och med briljans överträffa sig själv. Dessvärre fick hon problem med luftrören. Det svenska klimatet gjorde henne sjuk varenda gång hon var här. Det var nämligen just av det skälet som hon och maken Nils-Ivar börjat vistas allt mer i Spanien. 

På kronprinsessan Victorias dop 1977 sjöng Alice med lunginflammation och hög feber. Nils-Ivar har berättat, hur han efteråt kastade sig på planet till Stockholm och fann henne så svårt sjuk, att hon fick föras till sjukhus. En lång konsertturné fick därefter ställas in, vilket Alice aldrig riktigt kom över. Hon hade svikit sin publik, tyckte hon. En tid senare flyttade hon och Nils-Ivar till Spanien för gott och 1979 lade Alice sin fantastiska karriär på hyllan. Aldrig mer skulle hon sjunga på scenen, sa hon då.

– Mamma levde under en väldig press, säger Titti. Hon kunde inte ens pussa barnbarnen utan att vara rädd för att bli förkyld. Dessutom tyckte hon, att det var pappas tur att få göra karriär. Han hade trots allt skött marktjänsten hemma hos oss, när hon var ute och sjöng. 

Det var en stor förlust för svenskt musikliv. I 17 års tid var Svenska kyrkan i Marbella den enda möjliga platsen att – kanske - få höra Alice sjunga. 

Den spanska luften räddade luftrören

Då och då, i samband med högmässan, kunde hon ställa sig upp och låta tonerna stiga mot skyn i de mest kristallklara improvisationer utan text. Det var magiskt, men det var allt. För övrigt spenderade hon sina dagar på golfbanan och ägnade sig åt familjen. Äldsta dottern Lilleba bor kvar i Saltsjöbaden men har barn och barnbarn i både Sverige och Amerika. Sonen Lasse bor sedan 30 år i Kanada, där han har sin familj. Trots avstånden träffas de förhållandevis ofta. Titti är numera omgift med Ehrling Eliasson som hon delar såväl arbete och morgontidning med.

– Vi gifte oss under bar himmel hos mor och far i Spanien. Det är tre år sedan nu. Vi tog helt enkelt en picknickkorg och gick ut i Guds fria natur, där vi vigdes av Svenska kyrkans Bo Wallin som vi kallar Bosse Präst. Det blev precis så lyckat som vi hade drömt om.

När Titti och Ehrling träffades, hade hon en lägenhet på Söder i Stockholm, medan han hyrde ett hus i Ullånger på Höga kusten. De köpte huset – ett hundra år gammalt stockvirkeshus - och behöll lägenheten. Därför kan de utgå från båda platserna, när de jobbar. I dag är det nämligen de som likt Alice förr turnerar med hela Sverige som arbetsfält. 

Som många andra svenska artister spelar Titti och Ehrling in sina skivor på eget bolag. De säljs på internet och på platser där de framträder. Skivbolagen, som förr lät varenda sångare sjunga in en LP om året, satsar numera bara på unga artister som ska hårdlanseras. Skivor på egna bolag testas heller inte till Svensktoppen, vilket säger mer om listan än om musiken. Titti och Ehrling tar det med ro. De har massor av jobb och sångerna har framgång ändå.

– Min sång ”Det tänker jag ofta på” sjungs numera av barnkörer i hela landet, säger Titti. Den och tre andra sånger är dessutom publicerade i en sångbok för svensktalande barn i Finland. När mamma sjöng in den, såg SKAP (Svenska Kompositörer Av Populärmusik) till, att den fick en testplats till Svensktoppen. Den kom in och låg kvar på listan i tio veckor. 

Titti blev lika förvånad som alla andra, när Alice gjorde comeback i den direktsända Cancergalan 1991. Efter raden av artister steg Alice oanmäld ut på scenen bjöd på en textlös improvisation. TV-tittarna grät och publiken tackade med stående ovationer. Välkommen hem, skrev recensenterna nästa dag. Själv log hon bara lycklig över att rösten hade hållit.

– 1997 kom hon upp från Spanien för att vara med och fira Charlie Normans TV-sända 60-års jubileum som artist. Jag förstod, att folk skulle resa sig, så fort hon visade sig. Men när hon börja sjunga, blev även jag förvånad. För det är så med mamma, att hon blir minst 10 år yngre, varje gång hon går in på scenen och idag tycker jag, att hon är bättre än någonsin.

Operation övertalning tog vid och våren 1998 gjorde Alice sin första turné på 24 år. Sedan dess har hon pendlat mellan Spanien och Sverige och sjungit som förr med Nisse Lindberg och Charlie Norman. Dessutom samarbetar hon med Titti och Ehrling. För luftrören håller. Så frisk har hon blivit av den spanska luften, säger hon.

– Och Nils-Ivar hejar på! Han har tillhört fancluben från början.

Tåget rullar in på Stockholms central. Titti och Ehrling ska vidare mot Ullånger, medan Alice ska förenas med Nils-Ivar för vidare färd mot Spanien nästa dag. 

– Vi är snart tillbaka, lovar hon. Titti, Ehrling och jag har en rad konserter inbokade. Vi ska vara med på Musik i Glasriket och vi ska till Sollerö kyrka där Bosse Präst numera arbetar. Vi ska dessutom till Jazzens museum i Strömsholm.

Titti avslöjar att Alice är temat för året på Jazzens museum. Det är minst sagt hedrande. Hon jobbar dessutom med förberedelserna inför Ellingtonkonferensen på Nalen i maj nästa år. Ingen människa kan tro, att hon snart fyller 80 år.   

– Ehrling och jag har gjort en uppföljare till ”Sjung med oss Mamma”, säger Titti. Efter 40 år kommer volym II som är en CD med Alice Tegnér-sånger, egna visor och de bästa av sångerna ur Astrid Lindgrens sagor. Mamma blev eld och lågor, när jag frågade, om hon ville vara med.

Förutom Alice, Titti och Ehrling medverkar Tittis son Nils och barnbarnet Dennis som mest bara jollrar och kiknar av skratt på skivan. Tack vare sonen Claes har Titti nämligen blivit farmor!

– Vi hoppas att vi på det här sättet ska bidra till att svenska barn får med sig de här underbara sångerna i livets stora ryggsäck. Tids nog får MTV och annan popmusik ta över. Och vem vet? Om 30-40 år är det kanske Nils och hans barn som spelar in ”Sjung med oss Mamma” volym III.

Monica Antonsson

Fotograf: Leif Boström mfl