Petra Mede

Allas Veckotidning
2008
Jag hittar tyvärr inte klippet.

Jag hittar bara ett mail daterat 18 januari 2008 med förfrågan om intervju.
Texten finns kvar i datorn.

Men jag minns varken rubrik, ingress eller mellanrubriker (som alltid sätts av redaktionen)

Jag hoppas att jag hittar klippet så småningom...

Rubrik:
Petra Mede

Byline:
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson 

(Bild i inlägget: Wikipedia)

Brödtext: 

Karriären går spikrakt uppåt för Petra Mede, 37.
Som ett tämligen nytt tillskott i den svenska komikereliten ses hon just nu i såväl "Parlamentet" som "Dubbat" och "Morgonsoffan", en nyhetsshow i humorns tecken som sänds om onsdagskvällarna.

Tillsammans med en panel bestående av komiker som Anna Granath, Johan Glans och Björn Gustafsson intervjuar hon och David Batra såväl experter som kulturkoftor, sportnördar och djur. Det hela är en parodi på morgonprogrammen som friskt brukar blanda nyheter och dramatik med underhållning, matlagning och trisslottsskrap.
– Äntligen vågar tv ta in invandrare och äldre kvinnor som programledare, raljerar Petra som i detta sammanhang kallas stjärnskott. Och det är nog så sant. Hade hon inte råkat halka på rätt bananskal vid rätt tillfälle, så hade hon rent av guidat turister i Stockholm nu i stället för att vara stjärnskott.

– Min kompis Madeleine Grimhusen, som jag lärde känna på Qi gong-träningen, hade hört talas om en amatörtävling i stand-up-comedy. Vi anmälde oss båda två, skrev ner några stolpar och klev utan vidare upp på scenen. Det fick gå som det ville, säger Petra som först gick till delfinal och sedan vann hela tävlingen. Priset var att få uppträda på Tivoli, där Stockholms Comedy Club håller till, och på den vägen är det.

Från början hade Petra helt andra drömmar. Hon växte upp i Partille utanför Göteborg och beskriver barndomsåren som en idyll värdig vilken bullerbysaga som helst. På den tiden var de flesta mammor hemma om dagarna. De kokade saft och bakade bullar i sina hemtrevliga kök där dörrarna stod på glänt för traktens alla ungar. Sådana idyller finns inte mer, konstaterar hon.
– Jag är egentligen född på Söder i Stockholm. Vi flyttade därifrån, när jag var tre, fyra år för att pappa hade blivit vd för Volvo Finans.

Petra var såväl hund- som hästtjej. Dessutom sjöng hon och spelade teater i skolan med sådan energi att hon fick pröva på allt från monologer till sketcher. Minst tre av skolans revyföreställningar sattes upp på Liseberg.
– Jag har liksom ingen självcensur, suckar hon. Jag ger mig på vad som helst bara det är kul. Jag tycker faktiskt att jag sjunger bra. Det kan visserligen bli lite falskt ibland men det kan man väl rätta till efteråt eller…?

Det allt överskuggande intresset var emellertid dans. Det var därför aldrig någon tvekan om vad hon ville bli.
– Jag började dansa klassisk balett redan som barn och gick småningom Balettakademins yrkeslinje i stället för att gå gymnasiet. Det innebar att jag tränade hårt och målmedvetet sex dagar i veckan redan som tolvåring. Så man kan gott säga, att dansen var mitt liv. 

- Sedan blev jag för lång för klassisk balett. Mina manliga danspartners försvann lätt ur sikte bakom mig. Balettvärlden har ju aldrig accepterat den kurviga kvinnokroppen. Man ska närmast vara asketisk för att passa. Om sanningen ska fram, så förväntas man svälta sig, pressa kroppen till det yttersta och dansa tills fötterna blöder. Det kan jag ha dubbla känslor för så här efteråt. Dansens villkor är både bra och dåliga.

Petra kom att ägna sig åt dansteater och modern balett av det slag som Cullbergbaletten står för. Arton år gammal utexaminerades hon från Balettakademin som färdig dansare. Därefter följde några år av professionellt arbete i olika dansteaterkompanier. Hon dansade bland annat på Stora teatern i Göteborg och tillsammans med koreografen Ivo Cramér.
– Han gjorde en sakral kyrkodans kring Skapelseberättelsen i vilken jag var både fisk och träd, säger Petra och ger ett imponerande prov på hur en fisk kan se ut i dansens värld. Det var humor och seriositet om vartannat.

Plötsligt en dag under en repetition knäckte det till i Petras korsrygg. Hon hade med muskelkraft pressat ryggen bakåt så mycket att två kotor skadades för alltid. En olidlig smärta strålade ut i båda benen och Petra förstod att det var allvarligt. Det dröjde emellertid innan hon kom under behandling. Som dansare var hon så van vid att ha ont, att hon helt enkelt förträngde skadan i det längsta.
– Man biter ihop och försöker dansa vidare så länge det går. Det är priset för att få de bästa rollerna. Jag var 21 år och ville inte inse att karriären var över. När jag väl gjorde det, var det som att mitt liv tog slut. Än i dag blir jag ledsen bara jag tänker på det.

Åren som följde blev tämligen tunga. Med kronisk värk och svårt att gå fick Petra ofta ta till starka värktabletter bara för att stå ut. I dag försöker hon avstå från mediciner för att i stället få smärtlindring genom olika behandlingar. Allt hon gör för länge gör ont. Det spelar just ingen roll om hon sitter, står eller går.
– Jag har blivit erbjuden steloperation men tackat nej. Det är inte säkert att det blir bättre av det, säger Petra som ägnar åtminstone hälften av sin vakna tid åt sjukgymnastik, massage, träning på gym, simning, mental träning och Qi gong. Petra är dessutom engagerad i Neurologiskt Handikappades Riksförbund, NHR. Hon försöker också hjälpa andra genom att föreläsa om hur man lär sig leva med smärta.
– Jag har som tur är ett ganska gott sinnelag, konstaterar hon.

Petra sörjde sin förlorade danskarriär. Med den försvann en del av hennes identitet, tyckte hon. Det tog nästan tio år innan hon mentalt orkade gå vidare. Då hade hon flyttat tillbaka till Stockholm och sällat sig till familjen i Bromma. De hade återvänt redan när hon på allvar bestämde sig för att satsa på dansen och blev elev på yrkeslinjen.
– Att flytta upp var det positiva, säger hon i dag. När jag var liten, bodde i Göteborg och blev kallad stockholmare kände jag att jag har mina rötter här. Jag känner mig otroligt hemma i Stockholm. Jag får till och med ångest när jag ska resa bort på semester.

Petra läste in gymnasiet på Kom Vux och studerade därefter såväl franska som historia, spanska och språkvetenskap vid Stockholms universitet. Det gav henne en fil kand i humaniora. Hon lät sig dessutom fascineras av Stockholms historia.
– Jag tycker om att prata inför människor så jag utbildade mig till auktoriserad Stockholmsguide. Äntligen hade jag hittat ett yrke som verkade roligt och ganska fritt, tyckte jag.

Så kom då den där tävlingen i stand-up-comedy och vände uppochned på alltihop. Petra fick användning av sin svarta galghumor som mer eller mindre var sprungen ur sorgen och smärtan.
– Jag har av någon anledning ett ganska starkt självförtroende som inte alltid korresponderar med verkligheten, säger Petra. Men vad kan hända mer än att man misslyckas? Den här gången höll det hela vägen. Det var helt otippat att jag skulle vinna! Det är snart tre år sedan nu. Jag trevar mig fortfarande fram och testar lite här och lite där för att så småningom hitta en humor jag kan känna mig trygg i.

Det var en audition som för några år sedan tog Petra till Sveriges populäraste tv-program "Parlamentet". Därmed blev hon proffs och kunde kalla sig komiker. Och nu är hon alltså programledare också. Även det är en milstolpe i karriären. Hon bär emellertid också på en längtan till teatern och hoppas så småningom på både tal- och sångroller. Den formella skådespelarutbildningen hoppar hon över. Scenskolan är inget för 37-åringar, tror hon.
– Jag sjunger gärna både jazz och musikal. Och jag är väldigt svag för paljetter och svandun. Jag skulle nog passa bra i vilken 20-talskabaré som helst. Kommer chansen så tvekar jag inte en sekund. Då är det bara att åka! Jag vet ju bara alltför väl att allt plötsligt kan ta slut en dag.
Monica Antonsson