Stefan Åsberg

Allas Veckotidning

i maj 2010

Jag  hittar inte klippet men texten finns i datorn.

Därför vet jag inte vad artikeln fick för rubrik och ingresser. 

Utrikeskorrespondenten Stefan Åsberg, 42, är kanske den som med störst inlevelse och empati rapporterar om de stora världskatastroferna just nu.

Varhelst de inträffar är han snabbt på plats för Aktuellt och Rapport. Påläst och kunnigt ger han tittarna de stora perspektiven såväl som berättelser om den lilla människan. 

Som till exempel i kaosets Port-au-Prince i efter jordbävningskatastrofen i Haiti.

- Jag har aldrig tidigare varit på en så rörig plats, säger Stefan där han sitter hemma i vardagsrummet på Lidingö och berättar. Efter två långa reportageresor till Haiti under våren, en månad som kommentator vid OS i Vancouver och nu senast vid fotbolls-VM i Sydafrika – sport är som bekant en annan av hans specialiteter - är han tillbaka i vardagslunken med schemalagda jourpass. Hemma i sovrummet står emellertid väskan packad. Stefan är beredd att ge sig iväg med kort varsel om något skulle hända.

- Problemet med stora katastrofer är att man först måste försöka få en överblick över situationen. Det kan vara svårt. Särskilt om internet ligger nere. Man får prata med kollegor och försöka ringa Stockholm för att få basfakta. Hur illa är det och hur många har dödats?

I Haiti fastnade den församlade världspressen redan på flygplatsen som var avspärrad och därför förhållandevis säker.
- Vi fick mat och vatten från hjälparbetarna men utanför stängslet trängdes tusentals lidande människor som också ville komma in och få lite mat. Var tjugonde minut landade ett stort militärflygplan med förnödenheter som bara blev stående. Organisationen var urusel. Människor praktiskt taget dog i väntan på hjälpen som aldrig kom. Och i den villervallan skulle vi försöka rapportera direkt hem till Sverige.

Reportageteamen tvingades sova på flygplatsen de första nätterna. TV-bolag som BBC och CNN hade egen utrustning och fransmännen hade liggunderlag. De övriga fick ligga direkt på asfalten. Det blev dessutom snabbt stopp i avloppet så att toaletterna på flygplatsen svämmade över.
- Jag och kollegan Mikael Wineasky hittade en trätrall att dela på. Det var glest mellan brädorna och inte direkt skönt men vem klagar över komforten när 200 000 människor ligger döda på gatorna utanför. Det fanns varken kraft nog eller organisation att forsla bort dem. De blev liggande där de låg med allt vad det innebar. De överlevande hade fullt upp med hålla sig vid liv.

Stefan och kollegorna från SVT lyckades så småningom hyra ett litet hus av tegel där de sov som bäst en natt när de plötsligt väcktes av ett kraftigt efterskalv.
- De andra tog sig ut medan jag tog skydd i en dörrpost i kanske 30-40 sekunder tills det hela var över. Så här efteråt är jag lite stolt över att jag kom ihåg det vi fick lära oss på en kurs som SVT ordnade. Man är inte direkt kaxig när det verkligen inträffar.

Av alla gripande reportage från Haiti blev Stefan mest tagen av besöket på universitetssjukhuset. Av rädsla för nya efterskalv hade patienterna flyttats utomhus under bar himmel. Brutna ben spjälkades med trädgrenar och operationer utfördes utan bedövning.
- Vi följde en sjuårig flicka som just hade fått besked om att hennes ena ben måste amputeras. Läkarna förklarade situationen rakt på sak för föräldrarna som i sin tur förklarade för flickan. Det var ett tungt besked. Särskilt med tanke på bristen på bedövningsmedel. Dessutom visste vi att hennes framtid var förstörd. En flicka med amputerat ben blir en belastning för alla. Som åskådare känner man sig väldigt hjälplös. Man kliver rakt in i deras liv, tänder i värsta fall förhoppningar och åker därifrån. Det är det tråkigaste med all sådan rapportering. Man kan ingenting göra. Min roll är berättarens. Det är viktigt att ge en så ärlig och objektiv bild av situationen som möjligt men det hjälper dem inte.

Av säkerhetsskäl är boendet viktigt för reportageteamen. När Stefan och hans fotograf så småningom återvände till Port-au-Prince för uppföljande reportage hade resebyrån för säkerhets skull lyckats boka in dem på hotell El Rancho.
- Väl framme kunde vi bara konstatera att hotellet var utplånat. Allt som återstod var en skylt med hotellets namn som satt nedstucken i en grushög. Så småningom lyckades vi hitta ett rum på fjärde våningen på Plaza hotell intill den raserade regeringsbyggnaden. Men i en sådan byggnad är man rätt fundersam när man kryper till kojs. Om den rasar så har man inte en chans. Men situationen i landet hade i alla fall förbättrats. Det fanns åtminstone en tillstymmelse till hopp.

Stefan har sina rötter i Hagaström utanför Gävle. Efter en praktikplats på Radio Gävleborg på knöts han till kanalen som fast frilans. Om helgerna refererade han sport och om somrarna var han allmänreporter på nyhetsredaktionen. Samtidigt gick han först fyraårig teknisk linje på gymnasiet innan han sadlade om och pluggade till civilekonom på universitetet.
- Jag gick sista terminen av min ekonomutbildning i Sydney i Australien, säger Stefan. Ulrika och jag hade just blivit föräldrar så lille Philip var faktiskt med. Det var hans första resa.

Kärleken hade slagit till samma dag han tog studenten. Stefan och hans kompisar hade ordnat en fest och bland gästerna fanns den två år yngre Ulrika Swenneke som då gick på vårdgymnasiet och som nu är miljöekonom. Idag har sonen Philip fyllt 19 och dottern Fanny 14 år.
- När vi kom hem från Australien inföll den enorma bankkrisen. Det fanns inte ett ledigt ekonomjobb i hela Sverige. Så jag återvände till Radio Gävleborg där jag var fast anställd några år innan jag flyttade till Stockholm.

Stefans första uppdrag som allmänreporter på SVT var att referera från Palmerättegången.
- Det var svårt. Jag kom in så sent i händelsernas utveckling att jag egentligen aldrig hann läsa in mig på materialet. Sedan fick jag göra Malexanderrättegången från början till slut med Leif Silbersky som bisittare. Det var förstås väldigt intressant.

Stefan blev så småningom SVT:s korrespondent i Washington – ett drömjobb han gärna återvänder till. Under fyra år bevakade han allt från sport till politik inklusive två valrörelser. Han lyckades till och med få en kort men exklusiv intervju med Hillary Clinton.

- Vi såg henne komma gående på Capitol Hill med två säkerhetsmän i samband med att ett viktigt beslut skulle tas i kongressen. Vi blev lite chockade först men slog på kameran, rusade fram och ställde några frågor som hon svarade vänligt på. Amerikanska journalister skulle aldrig ha gjort så. De gör en formell förfrågan och inväntar en tid. Normalt skulle hon inte ens ha stannat men när hon hörde att vi kom från Sverige blev hon intresserad. Många amerikanska politiker tycker det är intressant att vi har ett samhälle som fungerar oavsett vilken politisk färg som sitter vid maken. Efteråt bad jag att få göra en längre intervju med henne. ”Javisst”, sa hon och gav mig sitt visitkort med numret till en pressekreterare. ”Det är bara att ringa.” Men någon tid fick jag förstås aldrig.

Bland reportage han minns berättar Stefan om en tre timmars resa på godståget ”Besten” tillsammans med illegala emigranter från Mexico som skulle försöka ta sig in i USA.
- Man måste hoppa på i farten. Tågen stannar ju inte. Vi försökte fyra gånger utan att lyckas. Femte gången lyckades vi ta oss ombord på en plats där tåget måste bromsa in. Det var livsfarligt och helt fruktansvärt men väldigt spännande.

Stefan berättar om de kriminella gängen som styr tågen och rånar de stackars emigranterna som måste klamra sig fast i vägglösa vagnar. Många blir trötta, trillar av och mister både armar och ben. De som ändå lyckas komma fram till gränsstäderna är helt utblottade. Sedan ska de gå en natt genom öknen också. Och där grips de ju. Gränskontrollen är stenhård.

Ett annat reportage om blev något utöver det vanliga var det om syrakvinnorna i Pakistan.
- Pakistan är ett vackert och fascinerande land med mycket fattigdom och så många ytterligheter inom religionen att det kan gå hur illa som helst. En kvinna som vill skiljas riskerar en syraattack som förstör hennes liv. Vi intervjuade en sådan kvinna som levde gömd i skyddat boende. Sedan konfronterade vi hennes familj med uppgifterna. De tyckte att vi vanärade dem och sa att de aldrig någonsin skulle kunna straffa sin syster och dotter på det viset. Samtidigt sa de att hon hade sänt skam över familjen genom att vilja skiljas från sin man som pappan hade utsett åt henne. De hade till och med försökt mörda henne sedan syraattacken inträffade.

Från resorna till världens alla hörn har Stefan ofta väskorna fulla med vackra textilier till hemmet. Som till exempel det vackra överkastet i röd sammet med guldbrodyr och kuddarna med paljetter från Pakistan. Han har dessutom ofta utsökt goda, gärna cubanska cigarrer med sig hem. Det är nämligen hans hobby trots att han inte är rökare och aldrig drar halsbloss. Cigarrerna förvaras i så kallade humedorer, en slags skrin av cederträ i vilka han med hjälp av destillerat vatten håller perfekt luftfuktighet för rökverken. Vid festliga tillfällen tas de fram och den som blir bjuden på en cigarr ska känna sig hedrad. Själv puffar han bara på en cigarr någon enstaka gång ute på balkongen.

- Det är okej för Ulrika så länge jag håller mig långt från dörrar och fönster. Och så måste jag duscha innan jag går och lägger mig.

Stefan bevakade stora katastrofer även från sin utkikspost i USA. I slutet av augusti 2005 rapporterade han från New Orleans sedan orkanen Katrina dragit in över staden och mer eller mindre dränkt den. Han rapporterade från Bagdad sedan Saddam Hussain störtats och från Pakistan sedan oppositionsledaren Benazir Bhutto mördats. Han var dessutom på plats i Thailand efter Tsunamikatastrofen.
- Det är det värsta jag någonsin har varit med om, säger han och blir märkbart berörd. Jag flög till Phuket från Washington via Frankfurt och Bankock. När jag väl kom fram efter minst 24 timmar låg flygplatsen tom och tyst. Bara väggarna, som var tapetserade med svartvita bilder på saknade barn, skvallrade om vad som hade hänt och gav en fingervisning om katastrofens omfattning.

Stefan berättar om polis, militär och räddningstjänst som gjorde ett fantastiskt arbete. Han berättar om samhällsfunktionerna som bröt samman och om svenska UD:s något bleka insats.
- Vi gav oss ut i katastrofområdet med bil och konfronterades med ett rent helvete. Det var förbannat jobbigt att se alla döda svenskar som låg uppradade vid de buddistiska templen. Många av dem var barn och alla hade kommit dit för att få fly den trista svenska vintern. De anhöriga tvingades bleka, nedbrutna och utmärglade gå där och leta efter sina anhöriga. Det var så ovärdigt! Vi gjorde vårt jobb och berättade historien om Khao Laks försvunna stränder.

Efteråt drömde jag mardrömmar. Det gick inte att sätta streck när man kom hem därifrån. Min fotograf och jag hade varandra att prata med och SVT var omtänksamma nog att skicka oss på krishantering.

Det mesta bleknar med tiden. Så också spåren efter tsunamin i Khao Lak. Det kunde Stefan till sin förvåning konstatera när han återvände i december förra året.
- Det kändes verkligen konstigt. Stränderna i Khao Lak där alla döda låg uppradade kantas åter igen av bastklädda bungalows och drinkbord. Spåren av katastrofen är utraderade sånär som på ett minnesmonument och polisbåten som ligger uppkastad i skogsbrynet några kilometer upp på land. Det är märkigt. Det är som att ingenting har hänt.
Monica Antonsson