Hemmets Veckotidning
Nr 36, 2010
Världsreportern Staffan Heimerson har hittat sitt paradis i Provence
Det här är mitt första riktiga hem!
Han har bevakat 20 krig och varit utrikeskorrespondent i de flesta av världens hörn. Ofta med livskamraten Marianne vid sin sida. Men nu har de lämnat fronten för ett liv bland lavendelfält, solvarma berg och livliga grönsaksmarknader. Och äntligen har Staffan fått ett riktigt hem - något han saknat ända sedan han var barn...
Vägen letar sig hit genom genuint franska byar och längs fält av blommande blå lavendel. Väl framme är det fyra mil till Cannes, sex mil till Nice och drygt tre mil till Medelhavet.
Den svarta gallergrinden är försedd med en silverfärgad skylt på vilken det står Villa Dallas. Staffan hävdar nämligen att livet är som en enda stor tvålopera. Därav namnet.
Den stora villan i vacker natursten och med vitkalkade murar har generösa valv, spröjsade fönster och enkupigt tegel på taket. Mest iögonfallande är förstås den mosaikklädda poolen vars vatten värms upp av solen till behaglig badtemperatur. Här finns minst fyra trivsamma uteplatser där Marianne gärna dukar till fest. Vilken av dem hon väljer beror på årstid, tidpunkt och antalet gäster.
– Det här är mitt första riktiga hem, säger Staffan när de en varm sommardag bjuder på lunch. Det är lax på en bädd av ruccola och med stänk av husets egen olivolja. Det är chevréost med olika sorters tilltugg. Det är färska bär och goda viner.
- Vi köpte Villa Dallas hösten 2002, säger Staffan. Den var då en 25 år gammal, mycket modest men gediget byggd villa. Marianne började genast riva väggar och bygga om.
I dag är huset förstås tipptopp och året-runt-bostad. Dessutom finns fyra rejäla gästrum för barn, barnbarn, vänner och bekanta som kommer på besök.
Alla produkter odlas i byn
Marianne har gröna fingrar och odlar bland annat sin egen lavendel. Ogräset skrämmer hon bort genom att låta krypande rosmarin växa mellan raderna. Oliver, kryddor och kronärtskockor växer vilt i grannskapet. Det är bara att gå rakt ut i naturen och skörda efter behag.
– Jag åker till den lokala marknaden fyra dagar i veckan, säger Staffan. Den är inrymd i en gammal lada i vilken man säljer frukt och grönsaker direkt från lådor som står staplade på varandra. Det är hur oraffinerat som helst. I stort sett alla produkter odlas i byn. Kommer de längre bortifrån så saluförs de som exotiska.
De ständigt färska råvarorna har stor betydelse för den livskvalitet som fick Marianne och Staffan att slå sig ner i Provence. Ingen annanstans smakar solmogna tomater och nyskördade körsbär så gott.
– Vi har åtta bagerier inom en radie av två kilometer medan fisk och ostron kommer från närmaste strand. Det finns en väldig glädje i att betala dubbelt upp för fiskegubbens fisksoppa och samtidigt konversera madam på knagglig franska. "Så den här soppan har ni kokat själv, madam?" "Åh nej, det är min man som har kokat den", säger hon och jag blir lycklig. Odlingssäsongen avgör oftast vad man äter här. När majskolvarna är mogna äter vi majskolvar och när sparrisen har skördats äter vi sparris. Just nu går vi och längtar efter jordärtskockor.
Byn Montauroux, med rötter i 1200-talet, är emellertid ingen sovstad. Här finns 6000 bofasta men såväl fransmän som monegasker flyttar in för att etablera sig som hantverkare. Just nu byggs en högstadieskola för 600 elever.
– Men det är väl inte direkt särskilt charmigt att ta en kopp kaffe på trottoarserveringarna här. Sånt är roligare i Paris.
Trodde han skulle bli skjuten
Det var i Paris de träffades första gången 1960. Staffan var utsänd på sitt första uppdrag som utrikeskorrespondent och Marianne kom dit för att plugga konst och språk. Ljuv musik uppstod och under några intensiva månader erövrade de den franska huvudstaden tillsammans.
– Staffans tidning lades dessvärre ner, säger Marianne. Han for hem för att ta ett nytt jobb på Bildjournalen. Själv blev jag kvar i Paris.
Kontakten bröts och 1963 kom Staffan till Aftonbladet där han blev kvar i 26 år till 1989. De gifte sig och bildade familj på varsitt håll. När de som av en händelse stötte de ihop på nytt på en krog i Stockholm 27 år senare var båda fria och känslorna väcktes till liv. Marianne var PR-chef för Chinateatern och Nöjeskontoret då och Staffan var utrikeschef på Aftonbladet. När han två år senare stationerades i Hongkong för Sveriges Radio följde Marianne med och på den vägen är det.
Staffan har genom åren varit utrikeskorrespondent i många av världens alla hörn. Han har mött de mest berömda, bevakat de största evenemangen, besökt minst 150 länder och rapporterat från fler än 20 krig – sedan 1987 med Marianne vid sin sida. Han har dessutom skrivit 32 böcker.
Den stora villan i vacker natursten och med vitkalkade murar har generösa valv, spröjsade fönster och enkupigt tegel på taket. Mest iögonfallande är förstås den mosaikklädda poolen vars vatten värms upp av solen till behaglig badtemperatur. Här finns minst fyra trivsamma uteplatser där Marianne gärna dukar till fest. Vilken av dem hon väljer beror på årstid, tidpunkt och antalet gäster.
– Det här är mitt första riktiga hem, säger Staffan när de en varm sommardag bjuder på lunch. Det är lax på en bädd av ruccola och med stänk av husets egen olivolja. Det är chevréost med olika sorters tilltugg. Det är färska bär och goda viner.
- Vi köpte Villa Dallas hösten 2002, säger Staffan. Den var då en 25 år gammal, mycket modest men gediget byggd villa. Marianne började genast riva väggar och bygga om.
I dag är huset förstås tipptopp och året-runt-bostad. Dessutom finns fyra rejäla gästrum för barn, barnbarn, vänner och bekanta som kommer på besök.
Alla produkter odlas i byn
– Jag åker till den lokala marknaden fyra dagar i veckan, säger Staffan. Den är inrymd i en gammal lada i vilken man säljer frukt och grönsaker direkt från lådor som står staplade på varandra. Det är hur oraffinerat som helst. I stort sett alla produkter odlas i byn. Kommer de längre bortifrån så saluförs de som exotiska.
De ständigt färska råvarorna har stor betydelse för den livskvalitet som fick Marianne och Staffan att slå sig ner i Provence. Ingen annanstans smakar solmogna tomater och nyskördade körsbär så gott.
– Vi har åtta bagerier inom en radie av två kilometer medan fisk och ostron kommer från närmaste strand. Det finns en väldig glädje i att betala dubbelt upp för fiskegubbens fisksoppa och samtidigt konversera madam på knagglig franska. "Så den här soppan har ni kokat själv, madam?" "Åh nej, det är min man som har kokat den", säger hon och jag blir lycklig. Odlingssäsongen avgör oftast vad man äter här. När majskolvarna är mogna äter vi majskolvar och när sparrisen har skördats äter vi sparris. Just nu går vi och längtar efter jordärtskockor.
Byn Montauroux, med rötter i 1200-talet, är emellertid ingen sovstad. Här finns 6000 bofasta men såväl fransmän som monegasker flyttar in för att etablera sig som hantverkare. Just nu byggs en högstadieskola för 600 elever.
– Men det är väl inte direkt särskilt charmigt att ta en kopp kaffe på trottoarserveringarna här. Sånt är roligare i Paris.
Trodde han skulle bli skjuten
Det var i Paris de träffades första gången 1960. Staffan var utsänd på sitt första uppdrag som utrikeskorrespondent och Marianne kom dit för att plugga konst och språk. Ljuv musik uppstod och under några intensiva månader erövrade de den franska huvudstaden tillsammans.
– Staffans tidning lades dessvärre ner, säger Marianne. Han for hem för att ta ett nytt jobb på Bildjournalen. Själv blev jag kvar i Paris.
Staffan har genom åren varit utrikeskorrespondent i många av världens alla hörn. Han har mött de mest berömda, bevakat de största evenemangen, besökt minst 150 länder och rapporterat från fler än 20 krig – sedan 1987 med Marianne vid sin sida. Han har dessutom skrivit 32 böcker.
- Hon är tålig, säger han. Hon klagar inte fast det kan vara både si och så med komforten.
Staffan hävdar att han sällan varit rädd för egen del trots att han ofta har rapporterat direkt från frontlinjen. Men visst har det hänt att han någon enstaka gång råkat illa ut.
– Som i december 2001 när amerikanarna bombade Tora Bora-bergen i Afghanistan. Jag befann mig i södra Pakistan och åkte snabbt upp till Islamabad. Marianne skjutsade mig till Peshawar där jag mutade till mig de papper jag måste ha för att komma in i Afghanistan. Jag reste dumt nog ensam och blev plötsligt kidnappad av fyra killar som sa att de mot tusen dollar skulle skydda mig. "Ni ska så fan heller", sa jag, men de tvingade in mig i en bil med våld. "Ni tror väl inte att en fattig tidning i Sverige betalar tusen dollar till rövare i Pakistan", protesterade jag. "Hur mycket pengar har du då", frågade de. "Hundra dollar men att jag kan kanske fixa det dubbla."
Plötsligt stannade bilen och jag släpptes ut på ett fält. Nu blir jag skjuten, tänkte jag och undrade om jag någonsin skulle bli hittad. "Vi ska bara pissa", sa rövarna och ställde sig på rad. Plötsligt small det till något alldeles hemskt. Men det var inte mig de hade skjutit, de hade skjutit rakt upp i luften. "Du är en väldigt rädd man", skrattade de. "Vi är mycket starkare än du." Jag kunde bara hålla med. Det skapade en sorts samförstånd mellan oss. Väl framme i Jalalabad fick de sina 200 dollar och jag kunde lättad konstatera att det var ungefär vad taxin ändå skulle ha kostat.
Förlorade sin pappa som 4-åring
Det var när Stellan avgick med pension som han och Marianne började se sig om efter ett hus i Provence.
– Vi ville inte bo på Rivieran. Kusten är närmast avfolkad under vinterhalvåret. Det är väldigt många stängda fönsterluckor där då. Vi ville bo i en livlig liten by någonstans på bondvischan för det goda klimatets och, som sagt, den goda matens skull.
Att Staffan kallar Villa Dallas sitt livs första riktiga hem har att göra med att han redan som fyraåring förlorade sin pappa. Fadern hade varit en skicklig jurist och stadsombudsman i Karlstad innan han blev vikarierande borgmästare i Ängelholm. Så skicklig var han att han skrev stadsfullmäktiges protokoll på blandvers. Så sägs det åtminstone i eftermälet. Eftersom änkan satte en ära i att betala hans studieskulder skingrades de tre barnen och Staffan kom att växa upp hos sin mormor.
- Min mor cyklade runt på Bjärehalvön och tog tillfälliga vikariat som folkskollärare eftersom manliga lärare då var inkallade till beredskapstjänst med uppgift att skydda landets gränser. Hon rekryterades senare till Röda Korset för att hjälpa Folke Bernadotte med de vita bussarna som fraktade folk från Lübeck och Travemünde över Östersjön till läger i Sverige. På så sätt kom hon in i hjälpsvängen. Senare befordrades hon till soppkökskokare och lastbilschaufför i det sönderbombade Hamburg. Där fick jag hälsa på henne och se allt elände när det var skollov. Tänk att min mor var chaufför och körde lastbil med osynkad växellåda! Det måste jag berätta för barnbarnen.
Staffan växte alltså upp som ett tämligen ensamt barn innan han 16 år gammal flyttade hemifrån och kunde påbörja sin journalistiska karriär. Fortfarande driven av nyfikenhet och sitt journalistiska väderkorn jobbar han för fullt vid fyllda 74 på en ny och minst sagt framgångsrik frilanskarriär. Han förser regelbundet flera svenska tidningar med krönikor likaväl som han med jämna mellanrum ger sig ut på äventyrliga reportageresor med Marianne vid ratten.
– Att resa med någon som man tycker om och som kompletterar en är det i särklass roligaste man kan göra i livet, säger Staffan som tror att nästa resa möjligen går till Canada, Klippiga bergen, Yukonfloden, Klondike och Alaska.
- Vi har talat om att bo en månad på Kuba innan Castro dör men vi har också planer på att bila Medelhavet runt. Tänker man efter så finns det flera goda resor än jag har år kvar att leva. Och överallt finns mycket att se och rapportera om. Som krigsreporter var jag alltid hundra meter längre fram än mina konkurrenter. Jag är däremot inte särskilt intresserad av fakta och är därför ingen grävande reporter. Min styrka är att jag tycker om gåtspråk och försöker skriva så vackert som möjligt. Det kan stundtals bli rena orgier i allitteration. Inga soluppgångar är vackrare än mina.
Monica Antonsson
Staffan hävdar att han sällan varit rädd för egen del trots att han ofta har rapporterat direkt från frontlinjen. Men visst har det hänt att han någon enstaka gång råkat illa ut.
– Som i december 2001 när amerikanarna bombade Tora Bora-bergen i Afghanistan. Jag befann mig i södra Pakistan och åkte snabbt upp till Islamabad. Marianne skjutsade mig till Peshawar där jag mutade till mig de papper jag måste ha för att komma in i Afghanistan. Jag reste dumt nog ensam och blev plötsligt kidnappad av fyra killar som sa att de mot tusen dollar skulle skydda mig. "Ni ska så fan heller", sa jag, men de tvingade in mig i en bil med våld. "Ni tror väl inte att en fattig tidning i Sverige betalar tusen dollar till rövare i Pakistan", protesterade jag. "Hur mycket pengar har du då", frågade de. "Hundra dollar men att jag kan kanske fixa det dubbla."
Plötsligt stannade bilen och jag släpptes ut på ett fält. Nu blir jag skjuten, tänkte jag och undrade om jag någonsin skulle bli hittad. "Vi ska bara pissa", sa rövarna och ställde sig på rad. Plötsligt small det till något alldeles hemskt. Men det var inte mig de hade skjutit, de hade skjutit rakt upp i luften. "Du är en väldigt rädd man", skrattade de. "Vi är mycket starkare än du." Jag kunde bara hålla med. Det skapade en sorts samförstånd mellan oss. Väl framme i Jalalabad fick de sina 200 dollar och jag kunde lättad konstatera att det var ungefär vad taxin ändå skulle ha kostat.
Förlorade sin pappa som 4-åring
Det var när Stellan avgick med pension som han och Marianne började se sig om efter ett hus i Provence.
– Vi ville inte bo på Rivieran. Kusten är närmast avfolkad under vinterhalvåret. Det är väldigt många stängda fönsterluckor där då. Vi ville bo i en livlig liten by någonstans på bondvischan för det goda klimatets och, som sagt, den goda matens skull.
Att Staffan kallar Villa Dallas sitt livs första riktiga hem har att göra med att han redan som fyraåring förlorade sin pappa. Fadern hade varit en skicklig jurist och stadsombudsman i Karlstad innan han blev vikarierande borgmästare i Ängelholm. Så skicklig var han att han skrev stadsfullmäktiges protokoll på blandvers. Så sägs det åtminstone i eftermälet. Eftersom änkan satte en ära i att betala hans studieskulder skingrades de tre barnen och Staffan kom att växa upp hos sin mormor.
- Min mor cyklade runt på Bjärehalvön och tog tillfälliga vikariat som folkskollärare eftersom manliga lärare då var inkallade till beredskapstjänst med uppgift att skydda landets gränser. Hon rekryterades senare till Röda Korset för att hjälpa Folke Bernadotte med de vita bussarna som fraktade folk från Lübeck och Travemünde över Östersjön till läger i Sverige. På så sätt kom hon in i hjälpsvängen. Senare befordrades hon till soppkökskokare och lastbilschaufför i det sönderbombade Hamburg. Där fick jag hälsa på henne och se allt elände när det var skollov. Tänk att min mor var chaufför och körde lastbil med osynkad växellåda! Det måste jag berätta för barnbarnen.
Staffan växte alltså upp som ett tämligen ensamt barn innan han 16 år gammal flyttade hemifrån och kunde påbörja sin journalistiska karriär. Fortfarande driven av nyfikenhet och sitt journalistiska väderkorn jobbar han för fullt vid fyllda 74 på en ny och minst sagt framgångsrik frilanskarriär. Han förser regelbundet flera svenska tidningar med krönikor likaväl som han med jämna mellanrum ger sig ut på äventyrliga reportageresor med Marianne vid ratten.
– Att resa med någon som man tycker om och som kompletterar en är det i särklass roligaste man kan göra i livet, säger Staffan som tror att nästa resa möjligen går till Canada, Klippiga bergen, Yukonfloden, Klondike och Alaska.
- Vi har talat om att bo en månad på Kuba innan Castro dör men vi har också planer på att bila Medelhavet runt. Tänker man efter så finns det flera goda resor än jag har år kvar att leva. Och överallt finns mycket att se och rapportera om. Som krigsreporter var jag alltid hundra meter längre fram än mina konkurrenter. Jag är däremot inte särskilt intresserad av fakta och är därför ingen grävande reporter. Min styrka är att jag tycker om gåtspråk och försöker skriva så vackert som möjligt. Det kan stundtals bli rena orgier i allitteration. Inga soluppgångar är vackrare än mina.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar