Hemmets Veckotidning
Nr 48, 2011
Camilla Kvartoft från Veckans brott
Efter krisen fick jag mitt drömjobb...
Efter 17 år som radiojournalist tog Camilla Kvartoft steget över till TV och blev programledare för Veckans brott tillsammans med den välkände Leif GW Persson.
Nu har duon gjort succé och belönats med fint pris.
– Det var ingen rolig tanke, säger Camilla när vi ses för en pratstund i Sveriges Radios foajé.
Hon har cyklat hela vägen från hemmet i Hägersten, drygt en mil genom stan i den intensiva trafiken, med hjälmen nedtryckt över de blonda lockarna.
– Det är bra motion, säger hon. Jag cyklar varje dag utom när det är halt, snö och is.
Camilla är en välkänd radioröst. Hon har gjort nyhetsprogram som P1-Morgon och populära magasinsprogram som Efter tre och Studio Ett. Bäst minns hon de dramatiska sändningarna som morgonen efter Estonias förlisning 1994 när ingen visste riktigt vad som hade hänt.
– Vi hade reportrar i hamnen och på Karolinska sjukhuset. Jag satt i studion, bollade mellan reportrarna och intervjuade gäster. När det är skarpt läge och man befinner sig i händelsernas mitt vill man ju jobba. Man går in i någon sorts extremläge, krisrapporterar och känner att man gör nytta.
Sak samma efter diskoteksbranden i Göteborg 1998 och kanske framför allt i samband med terrordåden mot World Trade Center i New York den 11 september 2001.
– Först trodde vi att det var något av turistplanen som hade råkat ramma skyskrapan. Sedan såg vi ju på CNN vad som hände samtidigt som vi försökte få tag i våra korrespondenter. Telefonledningarna brakade ju samman i början. Första halvtimman kunde jag bara referera vad jag såg på tv.
– Det var inte så att jag längtade bort härifrån, försäkrar hon. Jag hade bara varit här så länge.
– Jag gick vidare till andra omgången och fick träffa Leif GW Persson. Då bestämde jag mig för att jag ville ha det här jobbet. Samtidigt var jag förvånad. Jag är ju trots allt ingen kriminalreporter.
Camilla fick jobbet. Men Veckans Brott görs av ett fristående produktionsbolag så uppdraget gällde en säsong med eventuell fortsättning. Varken mer eller mindre. Och Sveriges Radio sa nej till tjänstledighet.
– Därmed höll drömmen på att gå i kras. Man säger inte upp en fast anställning för ett tillfälligt knäck när man har barn och amorteringar på ett hus att betala. Jag var i varje fall inte beredd att göra det.
Sveriges Television löste problemet genom att helt enkelt anställa henne.
– Det var nästan för bra för att vara sant, säger Camilla. Plötsligt kunde jag säga upp mig från radion och ta tag i Veckans Brott.
Camilla är född och uppväxt med mamma Inger, pappa Beiron och lillasyster Ulrika i Sätra utanför Stockholm, en typisk 60-talsförort byggd runt ett centrum med tunnelbana och världens bästa plats att växa upp på.
– Närmast centrum reste sig tiovåningshusen och bakom dem fyravåningshusen. Sedan kom bostadsrätterna och radhusen och sist villorna. Man sa då att Sätra var som ett Sverige i miniatyr. Där fanns alla sorters människor ur alla samhällsklasser och ingen var bättre än en annan. Alla var lika mycket värda.
Camilla har gjort en radiodokumentär om det, visar det sig. Eller rättare sagt om hela stadsdelen Skärholmen.
– Mamma och pappa var där med mig i barnvagn när prins Bertil klippte bandet vid första invigningen. Fyrtio år senare var jag där med mina barn i vagn och såg kungen återinviga Skärholmen.
Rena rama idyllen
Skärholmen fick redan i ett tidigt skede dåligt ett rykte som envist har hållit i sig. Det är oförtjänt, säger Camilla och räknar upp förortens vackra 1700-talsgård, Mälarens blå vatten, båtklubben och skogen med bär och svamp som exempel på motsatsen. Uppväxtåren i Sätra var rena rama idyllen.
– Vi bodde i radhusområdet och alla mina kompisar bodde i exakt likadana hus. Vi barn sprang in och ut hos varandra, spelade burken i parken och byggde kojor i skogen. Vi hade cykelbanor och viadukter som skilde oss från biltrafiken. Jag behövde egentligen inte korsa en enda väg förrän jag gått ut gymnasiet.
Camilla var då som nu förtjust i hästar. Som liten flicka mockade hon i stallet varenda lördagsmorgon och red minst en gång i veckan. Hon spelade piano, dansade balett och var barnskådis på Vår Teater i Skärholmen.
– Det var där jag träffade Annika Lantz och Peter Settman. Vi hade en fantastisk ledare i eldsjälen Maud Bark. När vi gick på gymnasiet fick vi till och med turnera landet runt två somrar i rad. Det har jag haft stor nytta av inte minst i mitt nya jobb. TV är ungefär som en teaterföreställning. När man går runt och repeterar med alla duktiga proffs på kamera, ljud, ljus och grafik så tänker man att snart börjar sändningen. Det är samma känsla som när man står bakom ridån och väntar på att den ska dras upp. Och det där med direktsändning har jag ju i kroppen efter alla mina år på Sveriges Radio.
Camilla ville bli skådespelare. Hon sökte till scenskolorna i både Stockholm och Malmö men åkte ut redan i första omgången. Så hon bestämde sig för att bli journalist i stället.
– Jag hade 4,5 i betygsgenomsnitt. Det räckte inte till Journalisthögskolan så jag valde att läsa idéhistoria, media och kommunikation på kulturvetarlinjen vid Stockholms universitet. Tämligen omgående knöts jag till studentradion som finns vid alla högskolor. Vi samarbetade med radiostationerna vid på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) och Handelshögskolan där Kristian Luuk var verksam då. Det var en bra plantskola. Jag och flera av mina radiokollegor tog våra första trevande steg som programledare där.
Det var under tiden på studentradion som Camilla träffade den två år äldre Anders som var discjockey på radion vid KTH. Ljuv musik uppstod och nu har de varit ett par sedan 1992.
– Vi gifte oss 1999 och har två döttrar som är sex och nio år gamla. Mer än så får vi inte veta om familjen. De bor i villa i Hägersten och delar en sommarstuga vid havet i Västervik med Camillas syster och hennes familj.
– Vår farfar byggde stugan som har både utedass och utedusch. Det finns el men ingen tv. Vi tittar hellre på solnedgången. Datorn slår vi bara på när det regnar. I somras hyrde jag och min äldsta dotter varsin häst som fick gå i en hage i närheten och beta. Det var en av sommarens bästa veckor. Det låter klyschigt men det är där vi laddar batterierna.
Camilla fick sitt första radiojobb på Radio Västmanland.
- Jag var nyhetsreporter, flygande reporter på fältet och läste upp gratulationshälsningar. Det var en lärorik sommar som också gav mig chansen att få praktik på P1 och programmet Kanalen som i dag heter Studio Ett.
Efter en höst på P3 rekryterades hon till Radio Stockholm innan oh så småningom kom tillbaka till P1 som programledare för ett ungdomsprogram.
– Det är 17 år sedan, konstaterar Camilla som vad gäller radio är mest stolt över att hon har varit med och startat och utvecklat P1-Morgon som aktualitetsprogram. Konceptet var nytt och omdiskuterat men resultatet blev bra.
– Det sätter dagordningen för väldigt många människor runt om i landet.
Minst lika stolt är hon för Veckans Brott som i höstas belönades med tv-priset Kristallen i kategorin bästa faktaprogram.
– Jag har aldrig varit med om så stor respons på ett program. Huvudmålet är inte att lösa brott även om vi får massor av tips och teorier som Leif och hans assistent tar hand om. Några fall har kommit närmare sin lösning också. Det hoppas jag att vi ska kunna berätta mer om i höst. Jag gör dessutom Agenda varannan vecka och hoppar ibland in på Aktuellt. En drömintervju vore förstås Olof Palmes mördare. Han skulle kunna få erkänna i direktsändning…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar