Malin Persson-Giolito

Allas Veckotidning
Nr 49, 2008

Malin Persson-Giolito
 
Leif GW Perssons dotter Malin väckte rabalder i fina Djursholm

Jag sa att min pappa var kriminell

Malin och hennes lillasyster låg i baksätet och sov medan pappa och mamma körde Malmskillnadsgatan fram och tillbaka för att räkna horor.

Är man barn till Leif GW Persson så...

När juristen Malin Persson-Giolito, 38, väntade sitt tredje barn, insåg hon att hon, i arbetsgivarens ögon, inte längre var någon att räkna med. Tio år tidigare, när hon var ny på drömjobbet, spåddes hon en lysande karriär. Samtidigt satsade hon på sin familj. Det var emellertid ett streck i räkningen för advokatbyrån Mannheimer & Svartling. 

När hon nu för tredje gången var gravid i sjunde månaden, kunde hon bara konstatera att hon, efter mammaledigheten, inte skulle ha något jobb att komma tillbaka till.
– Då var det inte direkt läge att söka nytt jobb, konstaterar hon. Själva vitsen med att söka jobb är ju, att rätt snart ska kunna vara tillgänglig. Jag skulle ju inte kunna börja jobba förrän om ett och ett halvt år.

Ville bli författare

Det var då hon började fundera på att förverkliga sin författardröm, en dröm som hon burit med sig ända från barndomen, när hon var bäst i klassen på uppsatsskrivning.
– Jag hade varje nyårsafton lovat mig själv att skriva en roman. Sedan räckte tiden inte till. Nyårsafton 2006 talade jag därför allvar med mig själv. "Om du inte skriver nu, så får du släppa drömmen", sa jag. "Lyckas det inte, så har du i alla fall försökt." Det var nu eller aldrig, hur teatraliskt det än kan låta. Men jag hade en historia att berätta och dessutom tid att göra det på. Det var bara att sätta igång.

Resultatet blev romanen "Dubbla slag" om livet på en advokatbyrå, en verklighet hon känner väldigt väl.
– Jag har tagit in mina personliga erfarenheter och den frustration som uppstod genom att jag blev så illa behandlad på slutet. Men huvudpersonen Hanna är inte jag. Jag har hittat på ett skeende som är en fiktiv historia. Det finns ingen anledning att hänga ut enskilda personer.

När Malin var åtta år flyttade hon och hennes familj in i ett tvåfamiljshus i fashionabla Djursholm. Mamma Birgitta var sjukskörterska och vänsterradikal. Pappa Leif GW Persson var arbetargrabben som efter en hisnande klassresa alltså lyckats ta sin familj till de allra finaste kvarteren.
– Han var i ärlighetens namn ett ganska udda inslag i Djursholm, säger Malin. Han passade liksom inte riktigt in och kommer väl aldrig att göra det. Nog skulle han kunna köpa sig en stor djursholmsvilla, men det hjälper liksom inte. Han hör ändå inte hemma där. Det är charmen med honom också. Men mamma passade nog inte heller in. Vänsterradikal skulle man vara på 70-talet men kanske inte i Djursholm. Jag som har vuxit upp där, rör mig obehindrat genom alla sociala läger. Jag fick lära mig koderna. Men riktigt "fin" blir jag aldrig. Framför allt är jag inte tillräckligt rik.
Malin var, som hon säger, lojal mot föräldrarna. Med det menar hon exempelvis, att hon en period gick omkring med ett anti-kärnkrafts-märke på jackan.

– Då blev man kallad kommunistfitta. Det var tufft! Ibland kunde man, med andra ord, känna sig lite utanför. Jag hade ju inga speciellt tjusiga kläder heller, som en del av mina klasskompisar hade. Mamma gick i taket med jämna mellanrum. Speciellt när det var fester och man förväntades köpa dyra utklädningskläder. Men det fanns faktiskt vanliga människor med normala inkomster även i Djursholm. Min bästa kompis mamma var ju dagisfröken till exempel. I dag går det väl inte. Somliga hus är helt absurda. Min man säger alltid, att Djursholm ser ut som låtsasstaden i The Truman Show med Jim Carrey. För mig som växte upp där, var det tryggt och bra. Skolan hade stora resurser, lärarna var bra och alla elever gjorde sina läxor.

Fantastisk relation

Tre år tidigare, i början av oktober 1974, hade Malin fått en lillasyster. Familjen hade väntat och väntat på den då tre månader gamla Sree som kom med flygplan från Thailand och här fick namnet Hedda.
– Min högsta önskan gick i uppfyllelse den gången, säger Malin. Hon var världens sötaste bebis och jag var Sveriges stoltaste storasyster. När vi växte upp, var jag väldigt mammig med henne. I dag är det hon som läxar upp mig. Jag kunde inte ha fått en bättre syster!

Malin började andra klass i Vasaskolan och läraren frågade, vad hennes pappa sysslade med. Det var viktigt då i Djursholm. 
– Jag sa, att han var kriminell och sysslade med prostitution, säger Malin. Min gamla lärare påminner mig alltid om det, när jag är på besök hos mamma och vi stöter ihop i livsmedelsaffären. Men det tog några år, innan hon vågade berätta vad jag sagt för mina föräldrar.

Leif GW Persson arbetade på Brottsförebyggande rådet med Prostitutionsutredningen på den tiden, men det kunde inte Malin förklara, trots att hon var högst delaktig i projektet.
- Pappas forskningsprojekt hade ju små ekonomiska resurser, så mamma och pappa stuvade in Hedda och mig med varsin kudde och filt i baksätet på sin Volvo. Där låg vi skavfötters och sov, medan de åkte Malmskillnadsgatan upp och ned och räknade prostituerade. Sedan bar de väl in oss när vi kom hem, antar jag.

Föräldrarna gick skilda vägar, när Malin var elva år. Pappa Leif flyttade till Göteborg och fick rätt snart en ny familj. Malin och Hedda blev kvar hos mamma i Djursholm. Det var bara för dem att börja pendla.
– Men jag blev ganska snart tonåring och då hade man ju inte längre någon lust att flytta på sig. Då ville man vara i stallet med kompisarna. Jag har fortfarande kontakt med mina tjejkompisar från skolåren. Vi är ett gäng på tio tjejer ungefär som står varandra nära och håller kontakten. De nytillkomna dök upp, när vi var tio, elva år. De känns fortfarande som nya kompisar.

Umgänget med pappa Leif var sporadiskt några år. Malin saknade honom förstås men tror, att hans skuldkänslor är större än hennes eventuella besvikelse.
- Vi hittade tillbaka till varandra och har i dag en närmaste fantastisk relation. Vi talas vid ofta. Inte varje dag kanske – speciellt inte i älgjaktstider! – men ofta. 

När Malin gick ut gymnasiet, tyckte pappa Leif, att hon skulle bli advokat. Då bestämde hon sig för att inte bli det. Han tyckte dessutom, att det var urtöntigt med studenter som reste iväg för att upptäcka världen. Därför bestämde hon sig för att göra just det. 
– Till det bidrog han inte med en enda krona, skrattar hon. Jag fick jobba på dagis ett halvår för att kunna resa iväg. Men det var förstås jätteroligt!

Möttes på jobbet

Malin pluggade franska i Frankrike ett halvår. Äventyrligare än så var hon inte. Väl hemma igen skrev hon in sig på Stockholms universitet och läste till jurist. Hon har en bred och gedigen utbildning från fyra universitet och toppbetyg i allt.
- Då hade jag till sist blivit fascinerad av advokatyrket och såg framför mig, hur jag som advokat skulle stå och vifta med händerna i en rättssal som i "Lagens Änglar" eller "Ally McBeal".

Malin tog sin examen 1994 och lyckades få en praktikplats i EG-domstolen i Luxemburg. Det var där hon träffade sin man juristen Christoph Giolito med rötter i Bretagne och en uppväxt i Paris.
– Han var den singelkille som jobbade närmast mitt kontor, skrattar Malin. Jag har varit lat i nästan hela mitt liv! Men visst klappade hjärtat i snabbare takt för honom. 

De gifte sig så småningom och döttrarna Elsa, 8, Nora, 6 och Béatrice, 2 år kom till världen. Därmed slutade hon också på advokatbyrån Mannheimer & Svartling för vilken hon i tio års tid varit stationerad i såväl Bryssel som Stockholm. I dag är hon jurist på Europeiska kommissionen, en enkel soldat i Europas tjänst, som hon säger.

Familjen har numera lämnat Stockholm för ett charmigt men mycket smalt hus om tio rum och kök och pytteliten trädgård mitt i Bryssel.
– Det ser ut ungefär som i Greenwich Village på Manhattan i New York, säger hon. Båda mamma och pappa klagar på alla trappor, när de är här.

En stolt äkta man

Det är alltså i det vackra huset som författardrömmen äntligen har blivit sann. Romanen "Dubbla slag", i vilken Malin med härligt språk berättar om en gravid hårt arbetande advokat och hennes kamp för att få rollerna att gå ihop, ligger nu på bokdiskarna.
– Javisst ja, du jobbar ju bara deltid! Jag vet inte hur många gånger jag fick höra det, när jag efter arbetsdagens slut gick hem för att hämta barn på dagis. Jag hade inbillat mig, att jag skulle kunna bilda familj och ändå få meningsfulla arbetsuppgifter på jobbet, men det gick alltså inte. När det blev tal om, vilka jurister som skulle få bli delägare i byrån, var jag inte längre aktuell. Det var bara att börja packa.

 Det har varit mycket ståhej kring Malin och hennes bok, sedan den kom ut. Under tiden har Christoph tagit hand om barnen och markservicen.
– Det var inte mer än rätt och riktigt, skrattar Malin som annars oftast har haft den rollen.
- Han är fantastisk och muttrar inte det minsta över det. Så fort någon frågar, säger han, att han är väldigt stolt över mig.
Monica Antonsson

Anna Book

 Året Runt
Nr 43, 1988

Hemmets Journal

Nr 24, 1990

Hemmets Veckotidning
Nr 33, 1992

Enkät: Min bästa tid är nu!

Är det svårt att känna sig vilsen när man är i början av vuxenlivet? Måste man hamna i en kris bara för att man fyller 40? Är det svårt att närma sig de 60?

Här svarar några välkända kvinnor på frågan om hur de upplever sin ålder!

Hemmets Journal

Nr 14, 1993

Hemmets Veckotidning

Nr 15, 1999

_______________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Jul hos Anna 

Nr 51, 2003

Sjukdomen och fula påhopp har inte knäckt Anna

Nu vill jag glömma allt det svåra och fira en riktig familjejul

Snart bultar han på porten, 3-årige Antonio undrar kanske vem den rödklädde mannen är, 12-åriga Felicia går inte att lura längre och 1-åriga Vanessa är för liten för att förstå.

Det är jul hemma hos Anna Book och hennes Roberto och efter ett jobbigt år får glädjen äntligen ta över. 

Anna Book, 33, pyntar sitt hem till advent. Så gjorde hennes mamma, när hon var barn, och så gör hon för de sina. Från köket i den vackra femrummaren i Frösunda strax norr om Stockholm sprider sig ljuvliga dofter av glögg och nybakat lussebröd. Anna och hennes man Roberto Tuledo, 34, bor här med barnen sedan ett drygt halvår. De har varit med från början och därför själva fått välja såväl ekparkett som tapeter.

– Det är varmt och mysigt med levande ljus, konstaterar Anna, när mörkret faller utanför. Så här års kan jag klara mig nästan helt utan elektriska lampor.

Som en saga

Julen är en stor högtid för Anna som traditionsenligt samlar sina nära och kära omkring sig. Hon lägger in olika sorters sill och ser till att julbordet ska digna av läckerheter. Bland lutfisk, Janssons frestelse och griljerad julskinka placerar hon köttbullar, rödbetssallad, prinskorvar, kalv- och pressylta. Framför allt kokar hon risgrynsgröt spetsad med vanilj, sötmandlar och kanelstänger i sin stora tolvliters gryta.

– Barndomens jular var som en saga, säger hon. Mamma såg till att ingenting fattades. Vi fick alltid nya, fina klänningar, koftor, strumpor och lackskor. Ändå var hon ensam om ansvaret för oss barn. Ibland hade hon svårt att hinna med och det hände, att man undrade, om det verkligen skulle kunna bli någon jul. Men det slog aldrig fel. På julaftons morgon hängde girlangerna där de skulle och tomtenissarna hade lagt presenter i våra julstrumpor. Då hade mamma jobbat hela natten.

Firade med Papa Noel
Mamma Maritha var änka med barnen Pia och Susanne, när hon träffade Annas pappa. Han var polischef på Mallorca. Hon valde att bli kvar i Sverige, så Anna fick pendla. En och annan jul har Anna därför firat hos farmor och farfar i Palma. Det var ungefär där som här, säger hon. Fast granen var en en med glitter, kulor och belysning och klapparna kom med papa Noel.

– Mammas kärlek till pappa var väldigt speciell. De bodde i olika länder. Ändå fanns det ingen annan man för henne förrän långt efter hans död. Nu har hon äntligen gift om sig. Det började med att vi hade en vattenskada i vår gamla lägenhet för tre år sedan. Snickaren Bengt Jansson kom för att bygga om vårt kök. Mamma var barnvakt åt Antonio och på den vägen är det.

I Annas barndomshem samlades släkt och vänner på julafton. De fick glögg och äggtoddy före Kalle Anka och julmiddag efter. Den goda julmaten fick sedan stå kvar på bordet hela kvällen för den som ville ha påfyllning.
– Sedan kom tomten som jag trodde på, tills jag var minst tolv år. Då hade han fått en grogg för mycket. Skägget satt på sned och han glömde förställa rösten. Jag såg direkt, att det var vår granne Kalle. Men det var roligt ändå. Hos oss var jularna fyllda av sång, dans och lekar.

I år är det med viss möda som Anna har tagit sig an julstöket. Efter tre kejsarsnitt har hon drabbats av ett bukväggsbråck som hon tvingats operera flera gånger. Periodvis har hon haft svåra smärtor och hon får definitivt inte lyfta, vilket småttingarna Antonio, 3, och Vanessa, 1, har svårt att förstå. Vilken tur att Annas dotter Felicia, 12, och Roberto finns till hands. Han är livvakt till professionen och något av en romantisk svärmorsdröm. Hans kärlek till Anna är inte att ta miste på. Korset av vitt guld med 50 diamanter som hon bär kring sin hals är hans senaste kärleksgåva.
– Det första han sa, när vi träffades 1998, var att jag såg ut som en riktig kvinna. Eller rättare sagt, han sa att jag såg frisk, stark, sund och befruktningsbar ut. Vilken gangster! Men så log han och jag tappade andan. Det finns ingen som ler som Roberto.

Romantiskt frieri
Roberto är född och uppväxt i Stockholm. Det hindrar inte att han spanskt blod flyter i hans ådror och att kvinnoidealet är typiskt spanskt. På frågan om vad han såg hos Anna, när de först möttes, svarar han kort och gott:
– Allt!

Roberto lierade sig med Felicia, när han förberedde sitt frieri. När hon och Anna klädde sig fina för att träffa Roberto på Anna-dagen den 9 december 1999, visste Felicia precis vad som skulle ske.

– Han hämtade oss i sin tjusiga bil och körde till spanska ambassaden, där han arbetade då. Via köksingången gick vi in i stora salongen och uppför en liten trappa till en liten dörr som leder till en smal spiraltrappa upp till ett litet torn med fantastisk utsikt över Stockholm. Roberto tog mina händer och sa, att han aldrig hade träffat någon som jag och att han ville dela sitt liv med mig. Felicia stod bredvid i sin lilla päls och var överlycklig. Så frågade han, om jag ville bli hans fru. Jag sa ja förstås och så kramades vi alla tre. Vi skålade i champagne och beundrade Stockholm som låg där under oss i den stjärnklara vinternatten. En stund senare for vi vidare till en spansk restaurang, där en stor bukett röda rosor stod och väntade på bordet. Nu fattas det bara, att jag är gravid också, sa jag. Fyra dagar senare fick vi veta, att Antonio var på väg. Jag vet att det är en pojke, sa jag. Jag känner det på mig. Vår lycka visste inga gränser.

Lyckan total
Den 30 juni 2001 ringde bröllopsklockorna för Anna och Roberto i Gustav Adolfs kyrka på Östermalm i Stockholm. Bröllopsfesten hölls på Djurgårdsbrunns värdshus, innan de två for iväg till femrumsvåningen i Benalmadena strax väster om Malaga på spanska Solkusten.
– Vi fick 17 dagar för oss själva där nere, säger Anna. Vi inredde vår lägenhet, åkte båt på Medelhavet med delfiner i kölvattnet och gjorde flera andra mysiga utflykter tillsammans.

Som kronan på verket föddes lilla Vanessa ett år efter bröllopet. Anna och Roberto är mer än nöjda. De har den familj de har önskat sig, ett vackert hem i Sverige och ett lika vackert hem i Spanien. Enda molnet på deras himmel är Annas mage som krånglat så. Hon har ofta haft ont det senaste året och han har varit förtvivlad för hennes skull. När vännerna i samband med senaste operationen undrade hur de skulle kunna hjälpa till, bad han dem åka till Anna på sjukhuset. När de kom dit, tyckte Anna att de i stället borde ge Roberto ett handtag med barnen. Sådan är deras omsorg om varandra. En något förvånad narkosläkare gick dessutom med på att ge Roberto en kopia av Annas EKG.
– Jag hade länge funderat på en tatuering, säger han. När Anna blev sjuk och mådde så dåligt, ville jag välja en bild med anknytning till henne. Jag har därför låtit tatuera hennes hjärtfrekvens på min arm.

Skulle tvingas banta
Det har gått många år sedan Anna hade stora skivframgångar. Sedan dess har mer eller mindre oseriöst branschfolk försökt manipulera henne gång på gång. Skivorna har inte blivit lanserade och framför allt har de försökt tvinga henne att banta. Som om det hade något med rösten och utstrålningen att göra. Anna har emellertid ingen brist på jobb. Hon sjunger, är konferencier, dubbar film och övar sång med skolbarn. Självklart drömmer hon om ett seriöst skivkontrakt men branschen är liksom inte längre sådan.
– Det är för mycket tits, as och silikon, säger hon.
– And no brain, säger Roberto som stadigt står på Annas sida. Hon blir orättvist behandlad, tycker han, för att hon är hemma med sina barn i stället för att ställa till med skandaler. Då är hennes runda former ett ypperligt slagträ att trakassera henne med.

Nya skivframgångar känns emellertid inte lika viktigt för Anna som förr. I dag sätter hon familjen i främsta rummet. Publiken uppskattar henne och att hon har fullt stöd av Roberto.
– Hon får en otroligt stark respons, så snart hon kliver upp på scenen, säger han. Jag blir lika förundrad varje gång. Hon sprider en otrolig glädje omkring sig.

I väntan på tomten
Roberto serverar dagens andra kopp kaffe med vispad mjölk mitt i julstöket, medan barnen tumlar runt på golvet. Julklapparna ligger vackert inslagna i en säck som han på julafton ska ställa ut till tomten utanför dörren.
– Det första som hörs är klangen från tomtens kobjällra, säger Anna. Då rusar barnen till fönstret och trycker näsorna mot glaset. Vi ser honom komma på långt håll. Det första som syns är lyktan. En stund senare bankar han på dörren och frågar om här finns några snälla barn.

Annas inhyrda tomte har fina, röda sammetskläder. Han har imma på glasögonen och ett brett läderbälte med nycklar som skramlar. Han busar och skojar med barnen och skrattar så att hela magen hoppar, när de kittlar honom under fötterna.
– När julklapparna är öppnade, sjunger vi och dansar kring granen. Sedan kommer julgröten, knäckebrödet och julskinkan fram på bordet igen. När barnen har somnat, sprider sig julfriden i vårt hus. Då umgås vi vuxna, spelar spel och knäcker nötter. Då är det julaftons kväll, säger Anna. Då är julen som bäst.
Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

___________________________________________________________________________________


Allas Veckotidning

Nr 26, 2006

Efter all smärta gråter Anna Book äntligen av glädje

Midsommarnatten är bara min och Robertos

Vilken revansch!

Anna Book, som fått uppleva så många svåra motgångar och som ingen längre räknade med kom med i "Let´s Dance" som given förlorade, slutade som tvåa men var den verkliga vinnaren!

Och vinnar i kärlek var hon redan innan...

Anna Book, 35, är vacker som en midsommarbrud, där hon kommer gående över ängen i den skira försommargrönskan med sin käraste Roberto Tuledo, 37. Efter åtta år tillsammans håller de varandra i handen och ser nyförälskade ut. Roberto står stadigt vid Annas sida i den nu berusande framgången. Det har han emellertid även gjort genom år av sjukdom, sorg och bekymmer. Tatueringen på hans överarm av hennes hjärtfrekvens - från en tid på sjukhuset, när han trodde att hon skulle dö - är ett onekligen ett vackert kärleksbevis.

– Jag älskar Roberto mer än någonsin, säger Anna. Åh, vilken tur jag har haft! Han har inte bara ett hjärta av guld, han är mjuk och kärleksfull också. Och av alla kvinnor på jorden så älskar han mig! Det kan ibland vara svårt att förstå med tanke på alla vackra kvinnor som finns där ute. Han älskar mig för den jag är och tycker att jag är vacker. Och jag vet, att han menare det. Utan min kropp hade vi inte haft våra barn, som han brukar säga. Roberto är dessutom fantastisk med barnen, sina föräldrar och med hela min familj. Och så ser han förbaskat bra ut också!

Snurrade för fort
Anna skrattar lyckligt och berättar vidare, hur den oväntade framgången med Let´s Dance har vänt upp och ned på deras tillvaro. Roberto är klippan som tar hand om markservice, medan hon smått euforisk har tagit sig karriären an. Tanken är att den ska bestå den här gången. När hon nu äntligen har lyckats ta sig tillbaka, ska hon göra allt för att framgången inte som en dagslända ska blåsa över på ett halvår.

– Ibland snurrar det faktiskt på lite väl fort för mig, erkänner hon. Då säger Roberto stopp. Kom hit en stund, kan han säga. Jag vill kramas. Jag saknar dig. Jag vill prata. Då inser jag, att jag saknar honom också. På så sätt får vi igång ett samtal. Vi har alltid varit på samma våglängd, han och jag. Vi pratar mycket om allt och värnar om varandra.

Roberto, som är livvakt till professionen har alltid tyckt, att Anna har blivit orättvist behandlad. Speciellt det faktum att hennes runda former har setts som ett legitimt slagträ att trakassera henne med. Redan som 18-åring satte hon klackarna i backen och förklarade, att hon var stolt över sin kropp och inte tänkte byta stil. Det föll emellertid inte i god jord. Hon hade redan hunnit vara tonårsstjärna då några år och åkt ut i kylan på grund av sin vikt. Efter det blev hon ett offer för mer eller mindre seriöst branschfolk som alla försökte ändra på henne. För bara åtta år sedan grät vi tillsammans över just det hemma hos Anna i trerummaren i Enskede, där hon bodde då. Anna var klädd i svart och satt uppflugen i en stor fåtölj, medan tårarna trillade. I bakgrunden snurrade plattan hon spelade in hos Dr Alban 1995 som kanske är den bästa hittills. Privat hade hon just lyckats bryta sig loss ur ett knepigt förhållande och säkert var hon både liten och rädd i rollen som ensam mamma till den då 7-åriga Felicia. 

Upprörande krav

På toppen av allt hade ännu en skivbolagsdirektör krävt, att hon skulle banta. Det var villkoret, om hon ville spela in fler skivor. Anna konstaterade uppgivet den gången, att hon redan hade bantat, gympat, plastikopererat magen och opererat bort två kilo bröst. Hon hade dessutom tränat, byggt muskler och lagt om kosten i en direktsänd TV-serie utan andra resultat än högst tillfälliga.
– Jag förstår mig inte på den där ytligheten, säger Anna i dag. Hon är närmast rasande över trångsyntheten i branschen.
– Vad är det för fel på människor som bara ser till ytan?! Jag förstår, att inte alla kan tycka att jag är vacker, fantastisk och sjunger bra. Men respektera mig åtminstone som människa. Vad spelar det egentligen för roll, om jag är bred över arslet och väger för mycket. Passar det inte, så titta åt ett annat håll!

Vi grät en skvätt den gången, som sagt, men Anna är en fighter, så vi torkade tårarna och gick till fritids för att hämta Felicia. Skivbolagsdirektören – som hon för övrigt kallar en riktig tjockis – fick skylla sig själv, resonerade hon.

Några månader senare kom Roberto in i hennes liv. Likt henne är han svensk med spanska rötter. Just då arbetade han på den spanska ambassaden och det var där – i ett litet tornrum med utsikt över Stockholm - som han med Felicias hjälp friade till sitt hjärtas dam. Sedan dess har de gift sig och fått barnen Antonio, 6, och Vanessa, 4.

Kämpat för sitt liv
Anna har, vid alla sina förlossningar, förlösts med kejsarsnitt. Det var mer än hennes bukhinna klarade. Det blev bråckbildning och ärret sprack sönder. Som om det inte var nog visade det sig, att Anna dessutom lider av en ärftlig hormonrubbning. Totalt har hon bukopererats åtta gånger de senaste åren och med svåra smärtor legat med slangar på sjukhus och kämpat för sitt liv. För bara ett år sedan kunde hon knappt klä sig själv och än mindre sätta på sig sina skor.
– Det var mycket som var snett då, säger Anna och gråter. Förra våren var den sista operationen gjord, så vi åkte till Spanien och stannade där hela sommaren. Jag vågar inte ens spekulera i hur det skulle ha gått om inte… Det är inte lätt att vara så sjuk. Jag har förlorat så mycket av tiden tillsammans med barnen. I vintras kunde jag för första gången åka pulka med Vanessa. Det gör ont att tänka på. Sedan är det ofattbart, att det kan vända så fort.

Anna har fortfarande problem med sammanväxningar som stramar och drar i magen. Men dem lär hon få leva med, säger hon. Och visst är hon rädd att bukhinnan ska spricka på nytt.
– Den stora vändningen kom, när jag i september slutade med mina värktabletter, säger Anna som då sedan flera år varje dag tog starka, smärtstillande mediciner och morfinpreparat.
– Jag började fundera på, om det verkligen var så klokt att äta allt det där. Speciellt som jag kom i kontakt med akupunktur. Med hjälp av det kunde jag sedan trappa ner och sluta med tabletterna.

En total succé
Vid ungefär samma tid ringde TV4 och undrade, om Anna ville vara med i Let´s Dance. Hon tackade ja medveten om, att hon faktiskt hade börjat skönja ljuset i sin tunnel. Samtidigt förstod hon, att dansandet skulle bli fysiskt krävande. Hon kunde emellertid inte drömma om den succé som väntade henne. Hon var lägst rankad av alla deltagare, när tävlingen började sändas. Efter bara några veckor hade hon 59 procent av rösterna i sin hand.

I dag är det inte många som minns, att det faktiskt var charmige Måns Zelmerlöv som vann. Anna knep åt sig vinstlotten med sin andraplacering, när hon inför miljoner TV-tittare kastade slängkyssar och grät glädjetårar i direktsändning. Succén var total. Sångerskan, som var för kraftig för att få sjunga, kunde dansa som en älva, visade det sig. I armarna på David Whatson var Annas kropp inget hinder. På kuppen blev hon av med 12 kilo, valdes till Årets kvinna och Månadens Stockholmare. Och inte nog med det! Bert Karlsson hörde av sig och plötsligt var Anna Book hetare än någon annan svensk artist just då.
– Jag har alltid haft bra kontakt med Bert Karlsson, säger Anna. Han har alltid varit schysst och vi har hållit kontakten i alla år.

Några veckor senare låg dansplattan Andalucia på hitlistorna och nu är en ny, mer genomarbetad CD på gång. Skivbolaget satsar stenhårt på Melodifestivalen nästa år för Anna.
– Jag är enormt tacksam! Mest för att jag känner mig frisk igen och mår bra. Min framgång är förstås fantastisk, men jag har varit här förut, så jag vet, hur fort det kan vända. Jag älskar mitt jobb och vill fortsätta sjunga, men karriären betyder inte allt. Det gör däremot min familj. Ingenting är viktigare för mig än Felicia, Antonio, Vanessa och Roberto.
Anna är oändligt tacksam över, att Roberto har orkat dra det tyngsta lasset de senaste tre åren.
– Han har verkligen fått kämpa, säger hon. För det har han min fulla respekt och all min kärlek.

Binder blomsterkransar
I sommar far Anna på turné med äkta dansparet Malin och David Whatson. Roberto tar pappaledigt för att under tiden kunna ta hand om hem och barn. I framtiden hoppas de, att han ska kunna sadla om och i stället jobba med Anna och hennes karriär. Det skulle lösa många praktiska problem.

Nu står emellertid midsommar för dörren. Det är en stor familjehögtid för Anna som varje år samlar de sina runt sig i stan, i skärgården, på landet eller rent av i Spanien. Det är lekar med barnen och dans kring midsommarstången, medan matbordet dignar av sill och potatis, gräddfil och gräslök, köttbullar, lax och spanska tapas.
– Jag brukar binda blomsterkransar till hela familjen, säger Anna. I år blir vi kanhända kvar i stan. I så fall åker jag i väg och gör en show, sedan småbarnen har somnat. Men jag är bara borta en timma. Sedan är det Roberto och jag som gäller. Midsommarnatten är nämligen vår…
Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson      

Tomas Bolme

Täby Centrum Tidning
Nr 15, 1992

Visst blir det ”kunglig” invigning av Täby Centrum

- Tack Tomas Bolme för de´

På självaste Gustav Adolf-dagen återuppstår den gamle svenske krigarkungen från 1600-talet.
Då kommer nämligen Gustav II Adolf att högtidligen nyinviga Täby Centrum.

Detta tack vare skådespelaren Tomas Bolme som ska gestalta den kunglige potentaten.
- Det ska bli kul! Jag ska nog hitta lämpliga kläder i TV:s eller Dramatens klädförråd, säger han.

Det är inte första gången som Tomas Bolme spelar mäktig kung. Tidigare har han gjort Gustav Vasa med den äran. Gustav II Adolf har han aldrig kommit närmare än att han gjorde rollen som Johannes Rudbeckius i samband med Västerås 1000-års jubileum förra året. Rudbeckius var en kyrkans man som följde sin konung i fält i trettioåriga krigets Tyskland. Han steg i graderna och blev småningom biskop.
- Jag har inga djupare historiska kunskaper men Gustav II Adolf var inte precis någon mild gestalt. Trettioåriga kriget var nog det jävligaste krig som någonsin utspelats. Det tog Tyskland 200 år att återhämta sig.

Kämpar för rättvisan
Tomas är egentligen mer förtjust i folk som genom historiens gång gjort allt för att sabotera för maktens figurer. Själv kämpar han därför hårt för facket och rättvisan. Han är Teaterförbundets ordförande sedan många år och numera president i Internationella Skådespelarfederationen.
- Vi har ett stort antal fackförbund under oss med över 100 000 medlemmar. Vi ska försöka slå vakt om jämställdheten, upphovsrätten och en lång rad andra policyfrågor.

Världspresident
Att just Tomas blev vald till oavlönad president för världens skådespelare beror på att han ovanligt länge haft förtroendet i svenska teaterförbundet, tror han. Det har dessutom gott rykte ute i världen.
- Vi ska försöka sprida kunskap om fackligt arbete i länder där sådant är mer eller mindre okänt, hela Afrika till exempel. Där finns många duktiga författare och kompositörer. Engelska producenter stjäl dem och tjänar miljoner utan att ett öre kommer upphovsmannen tillgodo.

Tomas vet ännu inte hur mycket av hans tid det fackliga arbetet kommer att ta framöver.
- Vår generalsekreterare i London – som har betalt – får nog ta ansvar för en stor del av jobbet, säger han. Förmodligen kommer jag att ägna xxx del av jobbet, säger han. Förmodligen kommer jag att ägna mig mer åt facket än jag från början tänkt. Det brukar jag göra.

Debut som Jesus-barn
Familjen Bolmes hem var fyllt av teater när Tomas var barn. Storasyster Agneta ordnade regelbundet ”hemmasalong” för släkt och vänner, dansade och spelade teater av hjärtats lust. Tomas fick därför debutera som inlindat Jesusbarn redan som ettåring vare sig han ville eller inte.

Storebror Per debuterade i Barnens brevlåda och gjorde sådan succé att han till och med fick vikariera för farbror Sven en gång. Därmed var det småsyskonens tur att höras i etern. Efter brevlådan knöts Tomas till Riksradions barnteater och gjorde som fyraåring stor succé i lördagsserien ”Vi flyger med Kid”.

 

I Arne Sucksdorffs film ”Pojken i trädet” fick Tomas 1959 sitt stora genombrott. Han var 15 år och hade redan filmen ”Mälarpirater” bakom sig. Han blev radiopratare med eget önskeprogram och var konferencier när Beatles höll konsert i Stockholm 1963.
- Det var ett kul jobb. Efteråt var vi ute på stan tillsammans hela natten.

Två år senare blev det scenskolan för hela slanten och ett par år på Dramaten. Därefter bröt han sig loss och var med om att bilda Fria Proteatern som han också blev trogen tills den gick i konkurs för två år sedan. Då blev han greken Zorba i musikalen med samma namn.

”Alldeles för snäll”
Privat bor Tomas i Midsommarkransen tillsammans med skådespelande hustrun Elisabeth Nordkvist. I vida kretsar är han känd som en av skådespelarvärldens bussigaste grabbar. Många tycker till och med att han är alldeles för snäll.

Tomas är nöjd med sin karriär hittills och laddar just nu upp för rollen som pappa Eframin i Dramatens uppsättning av Pippi Långstrump som sätts upp till jul. Därefter blir det Virginia Volf på Lundateatern i Lund.
- Jag har haft oerhört roligt i det här yrket i alla år. Men kanske har det blivit för lite klassisk dramatik. Grekiska draman, Strindberg och Shakespeare skulle inte sitta i vägen framöver.

Monica Antonsson

Text

Kurt Pettersson

Foto

Berith Bohm

Hemmets Veckotidning
Nr 33, 1992

Enkät: Min bästa tid är nu!

Är det svårt att känna sig vilsen när man är i början av vuxenlivet? Måste man hamna i en kris bara för att man fyller 40? Är det svårt att närma sig de 60?

Här svarar några välkända kvinnor på frågan om hur de upplever sin ålder!

Hemmets Journal

Nr 25-26, 1992

Hemmets Veckotidning

Nr 25, 1993

Anders Björk

 Veckotidning
ca 1990

Företagsspegeln

Nr 1, 1990

Tilde Björfors och Cirkus Cirkör

Allas Veckotidning
Nr 37, 2003

Bråkstaken Tilde förverkigade sin dröm och blev cirkusdirektör

Sveket i min barndom gör fortfarande ont

Ett stökigt och sviket barn fullt av otyglad energi. 

Tilde Björfors startade eget gymnasium vid 16, egen cirkus vid 25. 

Succén var ett faktum. 

Men den bistra sanninen hann i kapp henne. 

Mitt i framgången hade Tilde tappat bort det allra viktigaste...

Tilde Björfors, 32, är Sveriges yngsta och definitivt enda kvinnliga cirkusdirektör. Hon är dessutom den enda som satsar på nycirkus, en cirkusform som uppstår i mötet mellan traditionell cirkus och andra konstformer. Cirkus Cirkör ägnar sig åt att göra det omöjliga. Framträdandet på Nobelfesten gav exempel på det. 

Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Cirkus Cirkör, som Tilde startade 1995 med två absolut tomma händer, omsätter numera 20 miljoner kronor och har 200 personer på lönelistan. Tilde har kompanier på världsturné, ett cirkusgymnasium, barn- och ungdomscirkus samt eventverksamhet i vilken hon skräddarsyr föreställningar efter önskemål. Hon är cirkusens konstnärliga ledare. VD-jobb och ekonomiskt ansvar har hon överlåtit åt andra. Det är bra för både henne och företaget.

Starkt civilkurage

Sagan om Tilde börjar i Lund, där hon växte upp. Hon beskriver sig själv som en orolig ande i en otrygg och något kaotisk värld, där livet var ett gungfly. I bilden finns skilsmässa, alkohol och svek som fortfarande gör ont, trots att det mesta i sinom tid har ordnat sig till det bästa.
– Jag hade en enorm instinkt för vad som var sant, osant, rätt och fel, säger Tilde som tidigt gav prov på ett starkt civilkurage. Hon sa ifrån. Kosta vad det kosta ville. Att hon var bråkig i skolan var kanhända i själva verket ett rop på hjälp.  
– Jag hade svårt att sitta stilla, för mycket egen vilja och för mycket energi. Det hände att jag helt enkelt glömde bort att sova. Det var först i 20-årsåldern jag insåg, att man måste äta och sova för att orka med.

Redan då samlade hon upplevelser att dela med sig av. Sedan hon sett filmen ”Sound of Music” tillsammans med farmor, for hon raka vägen hem och satte upp den med kompisarna. Själv spelade hon huvudrollen förstås.

Tilde hade skådespelardrömmar. Kanske mest för att hon aldrig blev sedd. Det går som en röd tråd genom hela hennes berättelse. Vuxenvärlden hade annat än Tilde att tänka på. Det var också därför, hon ville vara bäst på allt. Det är helt enkelt ett sätt att få uppmärksamhet.

Stökigt barn

– Jag var dålig på engelska och stavning. Annars var jag bäst i allt från matte till löpning och armbrytning. Och jag blev otröstlig, om någon gjorde bort sig i skolpjäsen. Ansvaret var mitt i alla lägen. Jag var jobbig både för mig själv och för min omgivning.
Tilde var en typisk ledare. Hon såg vad som borde göras och såg till att det blev gjort. Långt senare i livet insåg hon, att hon inte kunde ställa samma krav på andra som på sig själv.
– Det tog tid att förstå, värdet i olikheter och att det inte var min sak att värdera andra. Den som kommer för sent och är slafsig kan faktiskt ha andra, helt fantastiska kvaliteter. 

Tildes lärarinna, Christina Wränghede, var oftast den som fick ta stötarna. 
– Vi kunde bråka så det slog gnistor men Christina såg mig. Dessutom trodde hon på mig. Stenhårt! Hade jag inte haft henne, vet jag inte hur det hade gått. Hon blev ett stöd för mamma också som ofta var väldigt orolig för mig.

Tilde skräder inte orden, när det gäller skolans syn på aktiva barn. Överskottsenergi behöver sannerligen inte alltid vara negativt. 
– Stökiga barn har ofta fantastiska egenskaper och en energi som kan försätta berg, om den bara riktas åt rätt håll. Alla orkar inte sitta stilla och räcka upp handen. Många av våra absolut bästa cirkusartister har varit så kallade värstingar. Det måste finnas utrymme i skolan även för dem. Jag hade till exempel mått bra av att få gå i cirkusskola.

Startade skola

Tilde gick ut grundskolan för att förändra världen. Och det måste ske, innan hon blev 20. Ungefär då skulle väl allt vara slut, tänkte hon och flyttade hemifrån som 16-åring. Tillsammans med ett 20-tal andra ungdomar skulle hon nämligen starta eget gymnasium. De ville själva bestämma vad de skulle lära sig, av vilka lärare och på vilken plats.  
– Vi hade haft en gästlärare på högstadiet som fick oss att tänka själva och visade att våra åsikter betydde något. Det satte djupa spår hos oss, så vi övertalade honom att bli vår överlärare. Första uppgiften - att göra upp en läroplan - blev en övning i samarbete och demokrati. Ett halvår senare blev vi godkända som friskola - fem år före friskolereformen.

Tilde tog studenten i vit mössa och prövade en lång rad yrken, innan hon blev skådespelare hos regissör Peter Oskarsson på Träteatern i Järvsö och Orioteatern i Stockholm. Hon hade sett en av hans stora föreställningar och fått en upplevelse hon ville förmedla.
– Jag gick in för jobbet med allt vad det innebar av röstövningar, sunt leverne och regelbunden vila, säger Tilde som bland annat spelade Cordelia i Kung Lear mot Keve Hjälm. Hon blev emellertid besviken över, att hon inte kunde förmedla några omvälvande upplevelser.
– Så jag tröttnade på att vara egocentrisk skådespelare och lämnade scenen åt andra. 

Tilde for till Frankrike för att studera Pekingopera. Av en slump kom hon att bo tillsammans med cirkusartister som lät henne följa med till ett gigantiskt vintercirkustält med trapetser i taket och där alla tränade cirkus.
– Jag föll handlöst för nycirkusen som i Frankrike är vild, otyglad och utan gränser. Den visas på öppna scener i nedlagda biografer och fabrikslokaler. Det var som att hitta hem. I nycirkus fanns allt jag ville ge med teater.

Svår kris

Tilde övertalade en grupp nordiska cirkusartister att följa med hem till Sverige, där hon med lust som enda drivfjäder, startade Cirkus Cirkör ur absolut ingenting. Skolans ”bråkigaste” unge hade växt upp till en av landets mest kreativaste företagare. Det visar utmärkelser som Årets Stockholmska 2000, 

Årets uppstickare 2001 och Framtidens ledare 2003 på kontorsväggen. Tilde höll emellertid på att tappa bort sig själv. Med framgångarna ökade också pressen på henne som person. Hon tvingades jobba mer utåt mot politiker och sponsorer än inåt med cirkusen. Hon blev så intimt förknippad med Cirkör, att hon till sist inte kunde skilja på vad som var cirkus och vad som var hon. Och framför allt, vem var hon utan cirkusen?
– Jag märkte det i en förälskelse. Han ställde frågor om mig och jag kunde bara prata om cirkusen. Det blev en rejäl kris. Ansvaret för cirkusen hade blivit så tungt, att jag nästan gick under. Jag var den som i alla lägen löste alla problem. Frågan var om det var nödvändigt.

Hon kontaktade sin gamla skolfröken som numera är verksam som rosenterapeut. Och Christina fanns där till hjälp och stöd precis som förr.
– Jag började söka mig bakåt. Var hade jag egentligen fått all lust och energi ifrån? Vad var det som bara jag kunde göra för cirkusen? Vad kunde jag delegera bort?
Det var då hon gjorde sig av med det ekonomiska och administrativa ansvaret. I dag koncentrerar hon sig på det konstnärliga. Ändå jobbar hon nästan jämt. 
– Mitt mål är inte att trappa ner, så att det ska bli lugnt. Jag måste trappa ner, så att jag inte kör över mig själv. Det gäller att hålla balansen, vara glad och inspirerande. Det är min viktigaste uppgift som ledare.
Cirkusskolan har 30 elever på gymnasienivå. Dubbelt så många går på den tvååriga påbyggnadsutbildningen cirkuspiloterna. De första 15 eleverna gick ut i våras och världen skriker efter dem. Några har bildat konkurrerande kompanier. Tilde stöttar och låter dem öva gratis i Cirkörs lokaler.

Kärleken ger kraft

– Mitt nästa mål är en fast scen, säger hon. Det kommer vi att förverkliga här.
Närmast ska Cirkus Cirkör sätta upp en föreställning i samarbete med Karolinska Institutet. Det är ett resultat av framträdandet vid Nobelfesten. Med hjälp av ett antal vetenskapsmän ska Tilde och sju artister visualisera kroppens universum.
– Det är abstrakta saker som att kroppen, när vi får feber, rustar till krig och går till attack. 

Föreställningen får premiär i Düsseldorf och ska sedan ut på världsturné i minst tre år.
Tilde hoppas att hennes satsning i Las Vegas också ska komma till skott. Cirkus Cirkör var där efter inbjudan i tre månader, innan projektet lades på is. Men Tilde ger inte upp. Det gör hon nämligen aldrig.
– Jag ska till Las Vegas, innan jag dör, säger hon. Helst ska vi ha en egen scen där också.

Det är numera få som tvivlar på Tilde. Hon är nämligen ovanligt bra på att förverkliga drömmar. Det är egentligen bara kärleken som hittills fått stå tillbaka. Det är svek i barndomen som gör, att hon inte riktigt vågar ge sig hän. Sedan tre år är hon emellertid särbo med cirkusartisten Fredrik Deijfen. Det har varit ömsom vin och ömsom vatten i förhållandet och ibland har de gjort slut.  
– Han är mitt andrum och vattenhål, säger Tilde. Jag mår bra när vi är tillsammans. Det är han som ger mig kraft och energi. Som de flesta andra drömmer hon förstås också om barn. Ett eller två räcker gott.

– Om jag får en vildhjärna till dotter, blir allt ganska enkelt, säger hon. Det blir värre om jag får ett barn som gillar schack och datorer...
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson 
 
Artisterna på bild heter: 

Ilona Jäntti och Thomas Karlsson. De är båda cirkuspiloter.

Lasse Berghagen

Hemmets Journal

Nr 23, 1993

- Jag har just skrivit en låt om Stockholm. Kan ni inte följa med ut i studion och lyssna få får jag höra vad ni tycker. 

Sa Lasse och spelade "Stockholm i mitt hjärta" för fotografen Kurt Pettersson och mig.

Jag vill minnas att han skrivit den på uppdrag av Ulf Adelsohn som var landshövding i Stockholm då.  

Året var 1993 och vi gjorde det här reportaget för Hemmets Journal...

Lasses visa om teddybjörnen vann stort när barnen röstade.

För mig känns det som att vinna Nobelpriset

Jag blev så glad att jag grät, säger Lasse Berghagen. 

När barnen själva fick välja blev hans visa Teddybjörnen Fredriksson överlägsen favorit. 

- Tänk att till och med slå ut Den blomstertid nu kommer...

Täby Centrum Tidning

Nr 15 hösten 1992

Lars Berghagen gick ur tiden den 19 oktober 2023.

Nyheten slog ut allt annat på sociala medier den dagen. 

Kriget i Ukraina, kriget i Gaza, svenskmorden in Bryssel, gangsterbrottsligheten

i Sverige, Turkiska Räven i Turkiet och de just gripna storspionerna.

ALLT!

Det var något väldigt sunt i det... 

Linda Bengtzing

Allas Veckotidning

Nr 8, 2006

Linda Bengtzing hoppa att nya kärleken ska vara

Jag vet hur ont det gör att skiljas

Från ljuv förälskelse till bittra tårar.

Linda Bengtzings sång i Melodifestivalen på lördag handlar om hur ont det gör när kärleken tar slut. 

Men hon kan själv intyga att inget läker såren av en smärtsam separation som att bli förälskad på nytt. 

Linda Bengtzing, 32, är en mycket trevlig tjej med enkla vanor och en stor portion humor. Hon har distans till karriären och är med andra ord inget vanligt popsnöre från Bert Karlssons schlagerfabrik. Det finns inte skymten av divalater hos Linda som, mitt i hetluften kring Melodifestivalen, tillstår att almanackan framöver är tämligen tom.

– Det ordnar sig, säger hon. Det gäller bara att ha is i magen. Så var det förra året också. Men om jag inte kan försörja mig på att sjunga, så tar jag ett jobb i blomsteraffär eller som barnflicka. Det har jag gjort förut. Jag är inte den som lägger mig ner och slöar.

Skivbolaget har sett till, att Linda ståndsmässigt möter upp i en av Stockholms bättre hotellfoajéer. En stund senare drar Linda den blå toppluvan över öronen och hoppar in i fotografens bil för en åktur hem till hennes blåa femtiotalsvilla i Enskede. Den har 54 kvadratmeter bostadsyta i två plan och en just nu tämligen frusen fruktträdgård.

Fick kärlekshjälp
Linda har varit bortrest några dagar och oroar sig först, om det är städat eller ej. Väl framme upptäcker hon att ytterlampan har slocknat och att värmefläkten har stannat. Hon skrider till verket direkt, kliver upp på en stol och byter den trasiga lampan. Sedan mekar hon en stund med kontrolldosan till värmefläkten som snällt går igång, varpå värmen sprider sig snabbt. Hon har inte tummen mitt i handen direkt. Och hon är van att klara sig själv. Det märks alldeles tydligt.
– Vi har just flyttat ihop, säger hon, när sambon, den blivande polisen Jimmy Engfors, en stund senare kommer hem för att strax försvinna ut igen för att fixa med bilen. Det var hans bror, dragshowartisten Rickard Engfors, som tussade ihop dem, visar det sig.

– Rickard hade länge försökt få mig intresserad av Jimmy, säger Linda och skrattar. Jag brydde mig inte om, vad han sa, förrän jag fick se dem tillsammans på Pridefestivalen i augusti. Wow, tänkte jag, och sände iväg ett SMS. Om det där är din bror, får du gärna lämna ut mitt nummer…”

Det slutade med en kopp te hemma hos Linda en kväll och på den vägen är det.

– Vi har väldigt roligt tillsammans. Diskussionerna går ofta heta. Sånt gillar jag. Samtidigt måste man ha respekt för varandra. Det är viktigt med hyfs, vett och etikett. Jag gillar folk som öppnar dörrar, äter med kniv och gaffel och ställer sig upp för äldre på tunnelbanan. Om jag glömmer bort mig och inte gör det, får jag så dåligt samvete, att jag inte kan sova den natten.

Linda är uppväxt i Gullspång, där familjen under några år på 80-talet drev en jordgubbsodling. Verksamheten sysselsatte såväl föräldrarna som Linda och hennes lillebror Martin.

– Min uppgift var att kontrollera lådorna, så att jordgubbarna var avknipsade på rätt sätt och att det inte låg några halvvita gubbar i botten.

Näsa för affärer
På fritiden red Linda på sin ponny och drömde om att bli ridande polis. Tillsammans med en kompis gjorde hon dessutom goda affärer, sedan de fått en femtiolapp genom att sjunga julsånger på ortens största företag.
– Vi gjorde tidningar som våra mammor tvingades köpa och startade en slags barnpassning. Föräldrarna fick betala för att lämna bort sina ungar till oss, fast vi var lika gamla.
Hästen Bionica var en inkomstkälla. Linda lät sina kompisar mocka i stallet mot betalning. Som tack fick de rida lite då och då.

Elva år gammal vann Linda en talangtävling på Skara Sommarland. Hon fick spela in en skiva men fick aldrig något kontrakt med Berth Karlsson. I stället gjorde hon inspelningar för ett konkurrerande bolag i Arboga som också engagerade henne att sjunga på fester och i folkparker, tills hon 13 år gammal drabbades av scenskräck. Plötsligt kändes kraven alldeles omöjliga att leva upp till, så Linda drog sig undan och lade av.
– I flera år rodnade jag, så fort någon tittade på mig, säger hon. Det var hemskt!

Linda var bara 15 år, när hon och en kompis flyttade till Mariestad för att gå gymnasiets ekonomiska linje.

– Vi var väldigt ordningsamma. Men det var förstås festernas tid. Det var alltid någon kompis som sov i soffan. Vi hade märkt ut balkongen, så om porten var låst, kunde de lätt som en plätt klättra in den vägen.

Linda berättar, att de fick maten hemifrån och 100 kronor var till mjölk, grönsaker och annat nödvändigt varje vecka.

– De pengarna sparade vi, så länge vi kunde. Sedan gick vi och åt kinamat. Tre små rätter kostade 89 kronor, minns jag. Dessutom skulle de ha 5 kronor för ett glas vatten. Det var vi väldigt irriterade på. Det var ju mycket pengar för oss. Så vi delade ofta på ett glas vatten till maten.

Skräcken borta
Med studentmössan i bagaget flyttade Linda så småningom till Stockholm, där hon blev barnflicka på Östermalm. Frun i huset var flygvärdinna och hennes man en mycket upptagen reklammakare. Lindas fick ta hand om de två små barnen och samtidigt sköta hushållet med allt vad det innebar av matlagning, tvätt och städning.
– Barnens mamma hade faktiskt väldigt höga krav. Allt bröd skulle vara nybakat och fiskbullarna skulle jag göra själv. Det jobbet var verkligen en väldigt bra skola, måste jag säga.

Ett år senare var Linda tillbaka på scenen. Jobbet som administratör på en festfixarfirma räckte nämligen inte till mer än halvtid. Resten av tiden fick hon därför sjunga i ägarens band. Och nu gick det bra. Scenskräcken var som bortblåst.
– Därifrån sökte jag mig till Wallmans Salonger men hamnade på Sunwing i först Alcudia på Mallorca och sedan i Playa Ingles på Gran Canaria. Det jobbet innebar, att jag var ledare i Bamseklubben om dagarna och artist på kvällen. Efter året som barnflicka var nog det, den bästa skola jag har gått i. Man fick helt enkelt slita arslet av sig!

Linda har fortfarande kontakt med några av barnen från den tiden. I dag står för övrigt Bamseklubbens skyddslingar och mimar till hennes skivor. Det har före detta chefen berättat.
– Det var på Gran Canaria jag träffade den stora kärleken, säger Linda om Richard Sjöberg som kom dit för att göra resereportage. Då hade hon ju ännu inte träffat Jimmy.
– För Rickards skull flyttade jag hem 1996, trots att jag just hade blivit erbjuden ett jobb som showleader på Rhodos. Vi bodde ihop i hans lägenhet ett drygt år. Jag jobbade som konferensvärdinna då och trivdes hur bra som helst. Dessvärre blev det inte vi. Vi var överens om, att det var omöjligt. Det hindrade inte, att förhållandet fick ett väldigt smärtsamt slut. Det gör som bekant ont, när knoppar brister…

Linda sökte sig tillbaka till Wallmans och fick jobb på Golden hits, en annan krog i nöjesimperiet. Två år senare såg nöjeskungen Hasse Wallman själv till, att Linda stod på scenen i Oslo, när Wallmans Salonger öppnade där. Ytterligare ett år senare gjorde hon äntligen entré på det åtråvärda Wallmans Salonger på Teatergatan i Stockholm och det fick hon fortsätta med – sex kvällar i veckan.
– Strax därpå blev jag programledare i Ordjakten på TV4 fem dagar i veckan, vilket innebar att jag jobbade från klockan nio på morgnarna till klockan två på nätterna. I dag förstår jag inte, hur jag överlevde. Att jobba på Wallmans är väldigt slitsamt och att ha ett heltidsarbete vid sidan av det är närmast omöjligt. Men det gav ju samtidigt så mycket inspiration.

Fick sin revansch

År 2002 var Linda tillbaka i Berth Karlssons stall. Motvilligt deltog hon i Fame Factory i syfte att få låten ”Alla flickor” som hon sedan tävlade med i Melodifestivalen. Hon gick vidare först till andra chansen och sedan till finalen, där hon hamnade på sista plats tillsammans med Nordman.
– Det var verkligen jättetråkigt! Jag blev både sur och tvär. Sanne Samuelsson försökte trösta mig, men jag ville vara i fred och sura färdigt. Mina låtskrivare – som även hade skrivit vinnarlåten ”Las Vegas” – sprang omkring och kramades och gav intervjuer. Själv satt jag ensam kvar inför alla kameror som svepte över oss. Det var verkligen tufft att i stundens hetta få sitta där ensam. I år har mina låtskrivare lovat stanna hos mig, även om jag kommer sist.

Linda fick revansch genom att låten ändå blev succé. Den har legat på listorna hela året.
– Berth Karlsson är nöjd, säger hon. Jättenöjd!

Nästa platta med Linda släpps därför på hennes födelsedag den 13 mars. Ett av spåren, ”Jag ljuger så bra”, är hennes bidrag till årets Melodifestival.
– Den handlar om hur ont det gör, när kärleken tar slut och man blir lämnad, säger Linda och låtsas snyfta till. Hon vet hur det känns. Vem gör inte det?
– Men utåt håller man masken och låtsas att allt är bra. Jag tror många kan identifiera sig med den texten. Den här gången är det inte lika livsviktigt att vinna. Plattan kan ju bli en framgång ändå. Det vet jag ju.
Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

__________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr 26, 2007

Linda Bentzing lägger sju midsommarblomster under kudden

Det finns en jag gärna drömmer om...

Det ska vara majstång, det ska vara dragspel och dans, och det ska vara fest för både vuxna och barn. 

Då är det midsommar på riktigt!

I år funderar Linda även på att lägga sju blommor under huvudkudden. 

Kanske dyker hennes nya kärlek upp i drömmen. 

Och absolut inte Magnus Hedman...

Midsommar är årets viktigaste helg för Linda Bengtzing, 33, som gärna binder vackra blomsterkransar så här års. Hon skulle nämligen lika gärna kunna vara florist. I sex års tid jobbade hon extra i en blomsteraffär och lärde sig jobbet från grunden.
– Jag kan göra arrangemang för både bröllop och begravning, säger hon. Det är något att falla tillbaka på så småningom. Min far är ju trädgårdsmästare, så jag har väldigt gröna fingrar.
Linda är uppväxt i Gullspång i nordöstra Västergötland, där föräldrarna Birgitta och Mats Bengtzing under några år drev en jordgubbsodling. 
- Min uppgift var att kontrollera lådorna, så att jordgubbarna var avknipsade på rätt sätt och att inga halvvita gubbar låg i botten.

Spelmän och lekar

Lindas barndom är som hämtat ur en sagobok. Hon hade egen häst och många kompisar som när midsommaren stod för dörren hjälptes åt att samla blommor till midsommarstången på festplatsen i Södra Råda.
– Det var svårt att få ihop tillräckligt med blommor, minns hon. De var nästan utblommade och sköra som glas, så de måste bäras med försiktighet från skogen.
Tillsammans klädde de och reste stången, medan folk strömmade till från alla håll. Det var folkdräkter, jeans och finklänningar om vartannat.
– Jag var alltid så ful, stönar Linda och beskriver sig själv som en pojkflicka i snickarbyxor och kortklippt hår. Mina kompisar Linda och Petra var mycket sötare. Båda hade ljusblont, lockigt hår och rosa klänningar. Men jag tror, att jag var gladast! Det ser så ut på alla bilder.
Midsommarfirandet tilltog när spelmännen stämde i med dragspel, nyckelharpa och fiol. Det blev en väldig fart på "Små grodorna", "Jungfru skär" och "Så går vi runt kring ett enebärssnår". Linda dansade och dansade men hann förstås också meta i fiskdammen och kasta pil på ballonger. 

Slocknade under bordet

Dagens festligheter följdes som regel av kalas för de vuxna. Och då midsommarnatten är tämligen ljus, var det fritt fram även för barnen att vara med. 
– Jag brukade slockna under bordet. Det gjorde alla ungar. Vi låg där i en stor hög och sov. Jag brukar tänka på det, när folk ska gå hem tidigt från fester, för att barnen ska få somna i sina egna sängar. Åh, så dumt! Det var jättehärligt att få vara med och somna mitt i alltihop.

För Linda är familjen, vännerna och traditionerna viktigast i midsommartid. Hon vägrar jobba och vill helst vara tillsammans med nära och kära. 
– Det är bara ett problem. Jag gillar inte sill! Fast jag försöker lära mig. Det går bättre och bättre. Förra sommaren tyckte jag till och med att senapssill var gott. Men mamma brukar se till, att jag får något grillat. Och så har vi Gullspångslaxen från Gullspångsälven som röks på rökeriet i Otterbäcken. Den äter vi varje midsommar med mammas goda vitlökssås till.

Linda stämmer plötsligt upp i en lustig snapsvisa på västgötska om ett "höl i vägga" och något som "dunka ut i skethusvägga". Det är svårt att förstå för en utsocknes men vi skrattar gott, när hon med distans och humor fortsätter berätta om hur kalas kan vara i Gullspång. 
– Rätt som det var fick man gå ett varv med pappa runt kvarteret. Då hade han kanske fått en snaps för mycket. Gå ett varv med pappa nu, sa mamma, och då gjorde man det. Det var mysigt, för vi är väldigt lika, pappa och jag. Vi tål ingenting. Om jag tar en snaps, så får han gå ett varv med mig. Mamma tål heller ingenting. Hon får utslag!

Bland kompisar kan Linda känna av ett visst grupptryck på grund av detta. När andra klarar tio snapsar klarar hon bara en.  
– Om jag känner, att jag behöver en paus, så går jag och lägger mig en säng. Där är det ingen som letar. Problemet är att det kan vara ostädat, så det händer att man kommer fram som en levande dammråtta. 
En midsommarkväll för några år sedan skulle Linda skjutsa pappa Mats och hans "förgasade kompisar" till goda vänner med båt.
– Jag lade till utan problem, men de druttade i sjön en efter en. Åh, vad jag skrattade! När vi skulle köra tillbaka, var de så stökiga, att jag ringde efter mamma. Hon kom och hämtade oss med bilen. Pappa och jag fick sitta i bagageluckan hela vägen hem.

Övervann skräcken

Det senaste året har varit tämligen hektiskt för Linda. Orsaken var hennes huvudroll i musikalen "Rent".
– Den rollen representerar ytterligare en rädsla som nu är övervunnen, säger Linda som under några år var så drabbad av scenskräck, att hon faktiskt inte sjöng alls. När hon nu fick göra en riktig roll, gick det så bra, att hon blev guldmaskennominerad. Men hon har haft fler framgångar än så under året. Tillsammans med Markolio har hon som bekant toppat listorna med tokroliga "Värsta Schlagern" som nog borde ha tävlat i Melodifestivalen trots allt.
- Det är lätt att vara efterklok, säger Linda som sjöng in duetten sedan flera andra sångerskor tackat nej med motiveringen att den var oseriös.
– Jag tycker den är jättekul, säger Linda. Jag tackade ja direkt!

I höst kommer nästa cd med Linda. Det har skivbolaget Warner lovat.
– Jag fick ta i med den hårda rösten för att få det löftet. Antingen det eller så får ni riva mitt kontrakt och låta mig byta skivbolag, sa jag. Jag brinner och vill jobba. Jag vill inte bara sitta sysslolös och glo. Nu hoppas jag få en producent som kan hjälpa mig att hitta ett eget sound. Får jag sedan en låt som är tillräckligt bra, ställer jag gärna upp i Melodifestivalen igen. Jag är verkligen jättetaggad!
Linda reser just nu land och rike runt och gör två shower per dag. På varje plats postar hon vykort med hälsningar till föräldrarna, mormor och morfar i Gullspång. Närmast väntar Diggiloturnén med Lasse Holm, Charlotte Perelli, Lotta Engberg, Lasse Berghagen och en lång rad andra stjärnor.

Dåligt samvete
– Det har för första gången slagit mig, att det kanske inte är så smart att ha ett eget hus. Jag är ju aldrig hemma, så jag har dåligt samvete för att jag inte hinner med. Under våren har jag visserligen renoverat köket men i alla fall. Det stora problemet är trädgården. Jag har inte en chans att hinna med.
Trädgården om 460 kvadratmeter med det lilla blå huset ligger i Enskede utanför Stockholm. 

Rabatterna har grott igen och rådjuren har ätit upp tulpanerna. Än finns hallon, björnbär, smultron, vinbär och rosor, men jordgubbsplantorna har hon slängt.
– Jag var så arg! Mitt ex trampade ner dem, när han skulle hjälpa mig klippa häcken. Men vad gör du, sa jag. Inte visste jag att det var jordgubbsplantor, sa han. Då var de redan förstörda.
Linda funderar en stund på problemet. Som alltid positiv finner hon snart på en lösning.
– En kollega från Wallmans har faktiskt öppnat en handelsträdgård. Hon vet inte om det än, men hon har ett jättejobb framför sig…

Det verkar onekligen som att Linda har otur i kärlek. I minnet bär hon exempelvis med sig en kärlekssaga med Rickard Sjöberg som fick ett tämligen smärtsamt slut. Att det sedan tog slut med den blivande polisen Jimmy Engfors, tar hon själv på sig skulden för. 
– Han tyckte att jag jobbade för mycket och prioriterade fel saker. Men som artist måste jag jobba när och där jobben finns. Hade han bara förstått det, så hade det nog hållit. Jag hade konstant dåligt samvete och så kan man inte leva. Nu är vi vänner. Det är bäst så.

Arg på Magnus

Vad som hände sedan är rikskänt. Linda träffade nyskilde fotbollsmålvakten Magnus Hedman och det slog gnistor om deras kärlek. Så såg det åtminstone ut. Han återvände emellertid till fru och barn och hon stod ensam kvar med sin kärlekssorg. Om det berättade hon i en intervju, varpå han strödde salt i hennes sår genom att kalla henne en wannabe som på hans bekostnad skaffat sig publicitet.
– Jag var bara en kula i ett flipperspel, säger Linda. Jag var en bricka i ett spel som gick ut på att han skulle förbättra sin relation till fru och barn. Först gjorde han henne svartsjuk genom att vara ihop med mig. Sedan gjorde han henne glad genom att trampa ner mig i skiten. En dag ska jag berätta hur det verkligen gick till. Då är det bäst, att han sticker och gömmer sig.

Magnus Hedman är historia nu. Linda är nämligen kär. Föremålet för hennes heta låga finns dessutom i samma bransch, så  han bör ha förståelse för hennes jobb.
– Det finns någon jag tänker väldigt mycket på, säger hon hemlighetsfullt. Och han tycker väldigt mycket om mig. Det vet jag. Så jag är lycklig. Jag får väl lägga sju blommor under huvudkudden på midsommarafton. Sedan får vi se, om det är han som dyker upp i mina drömmar…
Monica Antonsson 
Foto: Kurt Pettersson

_________________________________________________________________________________

Året Runt
Nr 10, 2008

TV-aktuella sångerskan Linda Bengtzing

Jag drömde om att bli ridande polis...

Två gånger har Linda gått till final i Melodifestivalen - och nu ställer hon upp för tredje gången. 

Vid sidan av sång och dans är ridning Lindas stora hobby. 

Hon är både hästägare och husägare, men den stora kärleken har hon ännu inte funnit. 

Linda Bengtzing, 34, är segerviss inför Melodifestivalen. Hon vet att hon har en vinnarlåt. Och skulle hon till äventyrs inte skulle vinna, så har hon åtminstone en försäljningssuccé.
– Så sa jag om både "Alla flickor" och "Jag ljuger så bra". Och jag fick rätt! Det finns ingen anledning att tro, att jag skulle ha fel den här gången.
Linda ler hemlighetsfullt och smuttar på sin mjölkchokladdrink i baren på Clarion hotell i Stockholm. Hon har en ny tuff frisyr och bär fjäderlätt chiffong över svarta pants, benvärmare och läderstövlar. Med humoristisk distans bjuder hon på sig själv som vilken annan tjej som helst från Gullspång. Divalater ligger inte för henne. "Hur svårt kan det va" heter låten hon ska tävla med i Melodifestivalen den här gången. 
– Den handlar om en tjej som försöker övertyga sin kille om, att hon är bäst för honom. Det är en typisk Linda Bengtzing-låt. Jag hoppas att folk ska gilla den och att den ska sprida sig som en epidemi över landet.   
Linda tänker inte satsa på snabba klädbyten den här gången. Det blev alldeles för många farliga moment sist. Hon blev störd och kom av sig. Ändå vann hon deltävlingen. Sedan kom Carola med "Evighet" och gjorde processen kort med konkurrenterna i finalen. 

"Jag ljuger så bra" blev ändå en guldplatta som idag pryder väggen därhemma bredvid "Värsta Schlagern" som Linda sjöng in med Markoolio och som sålde dubbel platina förra året. Den finns med även på Lindas nya CD tillsammans med bland andra "Älska mitt liv" som Linda 11 år gammal sjöng in hos Bert Karlsson. 
– Andra artister strävar efter att hitta sig själva. Det gör inte jag. Den här skivan spretar ordentligt. Den har något som passar alla. Det är min röst och min energi i sången som är den röda tråden.

Jag är i stallet 

så ofta jag kan

Linda försäkrar att ingen blir särskilt rik på skivförsäljning numera. Cd:n är att se som ett rykande färskt visitkort. När hon är ute och sjunger, får publiken helt enkelt en bit av henne med sig hem.
Linda har alltså sina rötter i Gullspång, där föräldrarna Mats och Birgitta, sedan jordgubbsodlingen lades ned, driver såväl bussbolag som begravningsbyrå. Pappa Mats spelar dessutom saxofon i ett dansband och det var där Linda tog sina första stapplande steg på scenen.

– Jag hade egen ponny och drömde om att bli ridande polis, säger Linda som för en tid sedan tog upp ridningen igen. I trettonhelgen kom hon tvåa efter Jessica Almenäs i "Stjärnornas hoppning" i tv-sända Stockholm Horse Show.
– Det var otroligt roligt! Men jag gjorde misstaget att vända mig om för att se, om jag hade rivit, i stället för att koncentrera mig på att välja rätt väg till nästa hinder. Det var oproffsigt. Sånt kostar. Ett galoppsteg är faktiskt en hel sekund.
Det hindrar inte att Linda har fått blodad tand. Hon till och med köpte hästen Alis Trace - Trasan kallad - som hon red på.
– Hon har stallplats med full service på Stora Väsby gård. Det innebär att jag kan komma och gå som jag vill. Det finns alltid folk som tar hand om Trasan, när jag är på turné. Men jag försöker åka dit tre, fyra gånger i veckan. Jag behöver det för att inte jobba ihjäl mig. Så snart jag öppnar dörren till stallet, känner jag mig som en ny människa.
Linda hoppas småningom kunna tävla i såväl banhoppning som terrängtävlan. Och visst är hon intresserad av "Stjärnornas hoppning" även nästa år.
– Men nu vill många vara med. Nästa gång måste vi kanske kvala in för att få vara med.

Mimi var en väldigt

annorlunda roll

Linda flyttade till Stockholm som nybakad student och blev barnflicka på Östermalm. Karriären har sedan präglats av åren på Wallmans Salonger som är en enastående plantskola för artister. Hon har showat för Sunwing på såväl Mallorca som Gran Canaria och hon blev efter Fame Factory en tämligen grann fjäder i Bert Karlssons hatt. I dag rullar Lindas karriär på för egen maskin. Härom året gjorde hon exempelvis succé i musikalen Rent som den knarkande strippan Mimi.
– Det var verkligen annorlunda. För mig är det den enklaste sak i världen att brista ut i sång av glädje. Men Mimi sjöng om sorg och förtvivlan. Det var nytt för mig. Jag gick så djupt in i rollen, att jag hade svårt att komma tillbaka till verkligheten. Det var knepigt, när vi hade två föreställningar samma dag. Det var svårt att ladda om på bara någon timma. 

Musikalen gick hårt åt Lindas självförtroende trots fina recensioner. Det berodde på att hon plockades in som "stjärna" i en redan sammansvetsad ensemble. Utanförskapet höll på att knäcka henne.
– Jag är van vid den glada positiva andan på Wallmans, där alla håller om varandra. Där finns varken vassa armbågar eller avundsjuka.
Linda kan mycket väl tänka sig att spela musikal igen, men helst då något glatt som bättre stämmer överens med hennes person. Hon anstränger sig däremot inte för att få en roll. Auditions är helt enkelt för otrevligt.
– Jag avskyr såpor och tycker att "Idol" är ett fruktansvärt program som inte borde sändas i tv. Bara tanken på att tvingas stå där och bli nergjord av folk som ofta inte ens vet vad de talar om är hemsk. Fast vi blir ju bedömda på alla möjliga sätt i Melodifestivalen också. Så det är väl också en form såpa. Man är väl lite knäpp som ställer upp.

Linda bor i ett blått litet hus om 54 kvadrat med källare i Enskede. Hon är händig och underhåller det mesta på egen hand.
– Det är värre med trädgården, suckar hon. Jag vet faktiskt inte, vad jag ska göra med den. Den lutar på fel ställen och gräsmattan har kala fläckar. Jag skulle helst vilja gräva upp den och börja om från början. Men jag vet inte hur man gör. Dessutom turnerar jag om somrarna.
Linda har dessutom köpt sig ett fritidshus vid sjön Skagerns strand i Gullspång helt nära föräldrarna.   
– Det är lite större. Hela 70 kvadrat plus ett gästhus på 30 kvadratmeter. Jag är ju ofta i Gullspång och behöver något eget där. Hur ska vi annars få plats? Min bror Martin och hans fru har ju tre små barn nu. En vacker dag har förhoppningsvis även jag familj. Då behövs det här huset.

I sommar åker jag

på Diggiloo-turné!

Linda renoverar Trolltorp, som fastigheten heter, tillsammans med pappa Mats. De har redan tilläggsisolerat, bytt fönster, spacklat, slipat, målat och tapetserat. 
– Jag är ett fynd, utbrister Linda stolt. Jag är liten men jag har lärt mig rätt mycket. Jag är ett fynd för vilken kille som helst.

Duktiga Linda har haft en del problem med kärleken. En stark kvinna kräver en stark man som kan möta sin kvinna på jämlik nivå. Förra sommarens hemliga förälskelse, som hon hoppades mycket på, är redan över.
– Det var lite pirr i magen då, erkänner hon. Men mina pojkvänner tycker alltid, att jag jobbar för mycket. Det blir slitningar och till slut finns inga känslor kvar.

Linda känner emellertid ingen panik inför framtiden. Det är mest journalister som frågar, när hon ska slå sig till ro med man och barn.

– Jag mår bra och har ett rikt liv som jag trivs med, så jag strävar inte efter någonting. Det skulle bli ett ganska desperat letande, tror jag. Någon drömprins har jag inte heller. Jag har inte så hårda krav. Eller så har jag kanske det. Jag vet inte.

När Linda inte sjunger, snickrar och tapetserar går hon gärna ut och roar sig med goda vänner.
– Jag tycker om att äta goda middagar, dricka gott, fnittra och skratta och glo på folk. I Stockholm är det inga problem. Jag får vara ifred. Det är annat i mindre städer och på landsbygden. Där kommer folk gärna fram för att prata och få en autograf. Det är kul. Det stör mig inte alls.
Just nu kretsar det mesta kring den nya skivan och Melodifestivalen. Till sommaren väntar ännu en turné med Diggelo. Som förra sommarens starkaste trumfkort i ensemblen kommer hon igen för att låta sin stjärna lysa ännu starkare.  
– Men först ska jag ha semester. Jag är ledig nästan hela juni. Då ska jag stoppa Trasan i en hästtransport och köra henne till Gullspång. Där ska hon få springa omkring på ängarna med mig på ryggen. Vi kommer att bli rusiga av lycka båda två.
Monica Antonsson