Stina Berge

Allas Veckotidning
Nr 14, 2011
 

Allas korsordskonstruktör fick Stina att tro på kärleken igen

Jag gråter när jag tänker på smärtan jag burit på

Det var musik hela tiden och kända artister gick som barn i huset. 

En mer kreativ barndomsmiljö än Stinas är svår att tänka sig. 

Men snart rasade hennes värld och revolten som sedan följde ledde både till frihet och farliga frestelser...

Det gamla smedbostället i Skeppsta bruk i Sörmland ligger på en höjd inbäddad i skir vårgrönska. Alldeles vid stugknuten ringlar byvägen förbi och ett stenkast bort rinner Skeppstaån. Här fanns förr en stångjärnshammare och som järnbruk betraktat har byn sina rötter i 1500-talet. 

Men det är historia nu. Sedan drygt ett sekel präglas Skeppsta av sitt lantbruk. Herrgården finns kvar liksom hyttan där glasblåsaren numera blåser glas till turisternas förtjusning. Ljuden av hammarslag har tystnat och någon smed finns här inte längre. 

I den renoverade smedbostaden bor i stället sångerskan, låtskrivaren och författaren Stina Berge och hennes man korsordsmakaren Hans Christian Nygårdh.
– Vi träffades när vi båda trodde att vi hade gjort vårt i relationsbranschen, säger Stina och kryper upp i vardagsrummets stora fåtölj. HC, som hon kallar honom, sitter kvar vid arbetsbordet i rummet intill. Han har fullt upp med att få färdigt ännu ett korsord i serien Snillekrysset till Allas Veckotidning.

– Det var i juni 2009, fortsätter Stina. HC skulle lära mig att göra korsord. Det höll två lektioner. Sedan sa det pling i himlen. Vi kunde inte motstå varandra längre.  
Stina och HC gifte sig i maj förra året och firade sitt bröllop tillsammans med 160 gäster vid Skottvångs grufva. Så småningom blev det vardag igen. Stina och HC tog plats på varsin sida av arbetsbordet och numera kan även hon skriva korsordskonstruktör på visitkortet.

Musik och fester

Stina var bara några år gammal när flyttlasset gick från Aspudden i Stockholm till ett av husen på Hörrgård i Hälsingland. I ett annat hus bodde trubaduren Björn Ståbi med hans familj. Tillsammans byggde de om ladugården till ateljé lämplig för kursverksamhet och skapade de ett konstnärskollektiv.
- Musiken var ständigt närvarande, säger Stina som med systrarna Fatima och Misan njöt av det fria livet som var fattigt men präglat av sin kreativitet. 
– Artisterna kom och gick. Alla som uppträdde i Ljusdals folkets park kom till Hörrgård på efterfest.

Det var yrkestrubadurernas tidevarv i början av 60-talet och Stina kan berätta om profiler som Bengt Sändh, Skepparn Selin, Sid Jansson, Cornelis Vreeswijk och grabbarna i Hootenanny Singers.
– Trio mé Bumba var något slags husband på våra surströmmingsfester. En gång vaknade vi ungar av ett fasligt liv. Det var Monica Zetterlund som hade smugit sig ut runt knuten och hamnat bland brännässlorna. Och ibland, när vi skulle till skafferiet för att hämta frukost, fick vi kliva över en tjock trubadur som hade somnat på köksgolvet.
Stina ser tillbaka på barndomsåren som en oskuldsfull tid bland tämligen udda fåglar.
- Vi var så udda att nyfikna bybor åkte förbi gården i snigelfart för att se vad konstnärerna på Hörrgård hade för sig.

Stina var en melankolisk unge som helst ville vara ifred och läsa böcker. Så minns hon det åtminstone. Hon läste Wahlströms alla ungdomsböcker, först de röda som var för tjejer och sedan de gröna som var för killar.
– Man kan gott säga att jag levde mitt liv i den Gutenbergska galaxen.

Efterlyst rymling

Men säg den glädje som varar beständigt. När Stina var åtta, nio år splittrades familjen vilket var ett hårt slag för barnen. Stina och lillasyster Misan flyttade med pappan och hans nya fru till Ljusdal. Fatima blev kvar hos mamman.
– Min styvmor var mycket annorlunda, säger Stina. Jag som kom från en väldigt fri och egen värld skulle plötsligt inrätta mig efter hennes trånga ramar och kadaverdisciplin. Det var inte bra för mig. Jag blev väldigt olycklig.

Tolv år gammal rymde Stina till sin mamma. Hon hade fått nog och gjorde revolution.
– Jag hade gått ut sexan med fina betyg och sommarlovet var över. Första dagen i sjuan stack jag hemifrån fullt övertygad om att jag aldrig skulle bli lika "bäng" som de vuxna omkring mig.

Mamman gjorde allt för att svara upp mot dotterns förväntningar men det var lättare sagt än gjort. Stina kände sig djupt sviken och var arg på allt.
– Så jag rymde därifrån också. Jag rymde till och med från skolplikten och blev efterlyst.

Stina blev hippie. Hon levde på gatorna och sov i parker likaväl som hon var med om att ockupera hus i Stockholm som man gjorde på den tiden. Det hände till och med att hon liftade ner till det drogliberala Christiania i Danmark.
– När jag var fjorton gav myndigheterna upp och befriade mig från skolplikten, säger Stina som inser att hon for väldigt illa. 

Men det var en annan tid då. Det var inte lika farligt. 
- Det var peace-and-love-eran. Folk tog hand om varandra på ett annat sätt och vi var ett gäng som höll ihop. De flesta var äldre så jag är fortfarande minstingen i gänget. Av dem som har överlevt alltså. Alla gjorde ju inte det. När det blev för jäkligt åkte man hem till morsan och fick kläder och mat. Men jag stannade aldrig mer än en vecka.

Fast i missbruk

Stina kände sig hemma i hippiekulturen och var inställd på att pröva allt. I dag vet hon att hon har en beroendesjukdom som gör att hon omedelbart fastnar i missbruk vad det än gäller.
– Många kan pröva och gå vidare. Det kan inte jag. Jag har fastnat i allt från den första koppen kaffe, första blosset, första klunken och första drogen.

Det gick som det gick och Stina blev kvar vid sidan av samhället. Hon bodde i tillfälliga bostäder och hankade sig fram med ständigt nya jobb som hon aldrig fick behålla.
– Jag var ingen bra arbetare, säger hon. Jag var för vildvuxen och odisciplinerad.

Nitton år gammal blev Stina gravid. Därmed var det dags att slå sig till ro. 
– Jag tyckte att jag hade sett de sju världshaven och kunde dra mig tillbaka. Plötsligt blev jag uppfylld av något annat än det som dittills hade präglat mitt liv.

Sonen Mattias kom till världen med livsglädje i bagaget och Stina flyttade in hos sin syster i Midsommarkransen. Två år senare blev hon trummis i punkbandet Pink Champagne. Sjungit och spelat har hon nämligen alltid gjort.
– Jag hade jobbat som servitris på ställen där skickliga musiker briljerade. Att jag sjöng själv hemma i köket och spelade gitarr var snarast min hemlighet. Min musik platsade inte där. Sedan kom punken. Då handlade det inte längre om att vara skicklig. Alla dög och fick vara med. Inom punken handlade det om att kunna uttrycka sig och att ha attityd.

Mamma och ensam igen
Hårdsminkad och med kolsvart hår gjorde Stina kometkarriär som slamrande punkmusiker. Tjejbandet Pink Champagnes musik var en protest mot den elitistiska och korrupta musiken samtidigt som den var politiskt korrekt och städad.
– Jag jobbade efter mina egna naturliga förutsättningar och var bra på att hålla beatet. Men jag är ingen snitsare. Jag har helt enkelt inte motorik för att göra snygga fills och tjusiga virvlar.
Pink Champagne blev proffs och i fem, sex år turnerade Stina och bandet landet runt medan mamman och systrarna tog hand om sonen.
- Och nu kallas man punkikon, skrattar Stina.

Framgången tog slut på grund av drogerna. I totalt 30 år spelade Stina pingpong med sitt liv, som hon säger. Ibland var det rätt okej men ibland var hon långt under isen också. Kreativ som alltid spelade hon ändå med olika coverband, målade, skrev barnböcker och musik till tecknad film. Hon blev kär och gravid på nytt, fick sonen Isak - som kom till världen med en CP-skada - och blev övergiven av barnafadern. Stina sökte sig till en by i Norrland där Isak skulle få mer förståelse för sitt handikapp och där hon skulle kunna ta itu med sitt missbruk.
– I tio år bodde vi i olika pittoreska ruckel, säger Stina som faktiskt lyckades förändra sitt liv. Sedan 13 år är hon helt fri från droger.
– När jag blev ren började mina egna låtar tränga sig på, säger hon. Jag hade texter och en massa riff i huvudet och fick så småningom hjälp av låtskrivaren Karin Renberg att få ihop låtarna. Vi spelade in en demo i hennes kök och Isak hjälpte mig att göra en My Space-sida.

Skriver och gråter

Stina och Isak lämnade Norrland för Stockholm där hon fortsatte skriva låtar. Hon lånade ihop pengar och spelade in sin första platta som kom ut samma år som hon fyllde 50. Det är två år sedan nu. Recensionerna var finfina och hon blev gäst i varenda tv-soffa vilket gav såväl jobb som en trogen publik. Och nu är hon aktuell med sin andra platta som i dagarna tar henne på turné.
– När jag var 20 år hade jag mycket att säga. Och jag sa det också. Men det är först nu som jag har något att berätta. Jag har burit med mig så mycket smärta genom livet att jag ibland börjar gråta när jag skriver mina texter. Är man ramsned så är man och då är det svårt med känslor. Samtidigt är det utvecklande. Det är egentligen först nu på senare år jag har börjat försonas med den ledsna åttaåring jag hela tiden har burit inom mig. 
Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson