 |
| Anna-Greta Leijon |
- Jag vet ju vad jag gjort för fel, säger hon. Jag skrev det där brevet. Det har jag också erkänt och tagit konsekvenserna av. Allt annat som pådyvlas mig är jag oskyldig till. Den vetskapen ger mig kraft. Jag har dessutom ett inre lugn förvärvat av livets törnar som hjälper mig.
Visst känns det fruktansvärt påfrestande ibland men jag vet inte vad som skulle hända om jag inte satsade allt på att komma igenom det här. Hade jag varit skyldig till allt jag beskylls för, så hade jag varit en blöt fläck vid det här laget.
Tio år tidigare, närmare bestämt 1977, hade hon själv så när fallit offer för terrorister.
- Det hände aldrig något men det påverkade självklart min syn på terrorister. Hade det stoppat mig i den där lådan så hade jag inte överlevt särskilt länge. Man får jobba oerhört hårt med sig själv efter att ha varit utsatt för ett sådant hot. Man måste bestämma sig för om livet över huvud taget ska kunna fortsätta eller om man ska ge efter för terrorister.
- Det är min innerliga förhoppning att mördare grips. Men då måste alla klutar sättas till och man får sluta upp med att vara osams och tjafsa om än det ena än det andra.
För Anna-Greta ledde Ebbe-Carlsson-affären till att hon fick jobbet som justitieminister. Hon är inte ens längre medlem av regeringen. Hon har fått två ordförandeposter att trösta sig med och leder nu såväl Riksdagens finansutskott som Socialdemokraternas nittiotalsgrupp. Det är Anna-Greta som ska föra partiet in i framtiden.
Det sägs att många strök hennes namn från vallistorna i höstens val. Samtidigt spekuleras det om att valsegern kanske trots allt kan ha varit Anna-Gretas förtjänst. Ebbe-Carlsson-affären har nämligen även gett Anna-Greta sympatisörer. I Sifos omröstning om vem som är Sveriges populäraste kvinna knep hon nyligen fjärdeplatsen jämfört med förra året så hon hamnade på 74:e plats.
- Jag känner att många litar på mig och att jag har starkt stöd från olika håll. Annars bryr jag mig inte särskilt mycket om sådana där topplistor.
- Jag har ännu inte hunnit fatta det, säger Anna-Greta. Han är en söt lite kille som roat studerar sina fingrar. Han ler och skrattar som solen så fort någon talar till honom. Men jag har ännu inte hunnit bli så där larvig som folk säger att mormödrar alltid blir.
Anna-Greta vill emellertid inte låta sig fotograferas med barnbarnet.
- Det är så många tidningar som skulle vilja ha just en sådan bild. Därför har jag bestämt mig för att säga nej till alla.
Anna-Greta har genom hela sin politiska karriär skött sina egna barn med samma höga ambition som hon skött sina uppdrag. Hon delar erfarenheten med alla andra dubbelarbetande föräldrar och vet vad det handlar om att pussla ihop tiden mellan jobbet, dagis, skola, fritids och mormor.
- Ibland har det varit lite knepigt men det har i alla fall gått vägen. Det har alltid funnits någon till hands som barnen tyckt om som har kunnat rycka in. Jag har aldrig behövt vara orolig för hur barnen har haft det, trots att jag varit borta mycket.
Just den här dagen oroar hon sig lite för Kalle som har hög feber och ligger nedbäddad hemma i sängen tillsammans med katten. Hon ringer hem och frågar hur han mår, om han har tagit sin medicin och om han orkat äta någon mat.
Anna-Greta berättar att Kalle just nu längtar till årets vintersemester då han riktigt mycket ska få rå om sin mamma. När marken ligger bländvit av snö ska de spänna på sig skidorna och sätta iväg tillsammans utför backarna.
- Jag började åka slalom för tre år sedan, säger Anna-Greta. Det är verkligen roligt! Jag är visserligen både feg och dålig - i vintras kom hon hem med benet i paket! - men när det blir sportlov ska vi ändå fara iväg och åka skidor. Man kan lära sig att åka slalom vid vilken ålder som helst bara man håller sin egen takt. Det är en underbar känsla att stå på de snöklädda fjällvidderna och kasta sig utför backarna om än i långsamt tempo. Jag ångrar djupt att jag inte prövade på slalom när de två äldsta barnen var små.
Britta och Svante är, som sagt, vuxna nu. Hon har sysslat mycket med amatörteater men även varit aktiv som politiker.
- Nu har hon fullt upp med Pelle och är tills vidare mamma på heltid. Svante tillbringar sin tid under motorhuven på bilar både på arbetstid och fritid. Det är hans stora intresse. Han har dessutom köpt sig en fiskebåt som han håller på att renovera. Den ska han bo i, säger han. Jag förstår att det är spännande. Hade jag varit 22 år så hade säkert jag också tyckt, att det varit toppen att bo i en båt.
- Visst kan det vara jobbigt att pendla när det är trångt och man får stå. Men jag är oerhört rädd om mina 23 minuter på tåget varje morgon. Man får oftast sitta och det är då jag kopplar av med att läsa romaner. Det hinner jag aldrig annars.
Det visar sig att Anna-Greta är förtjust i svampplockning och gärna lufsar omkring i skogen.
- Man lär sig några nya sorter varje år, säger Anna-Greta som torkar sin svamp i pannrummet där det är varmt. Höstens skörd räcker ofta tills det är dags för ny svampsäsong.
- Jag lagar väldigt gärna svampsoppa på en stomme av grädde och buljong. Lite lök, kryddor, beroende på vilken svamp jag har, och en skvätt rödvin eller sherry har jag också i. Sedan vispar jag upp soppan med några äggulor och lite gräddfil innan jag serverar. Det är jättegott och nästan det bästa jag vet. Ibland, när jag har gäster, serverar jag svampsoppa som förrätt till exempelvis lammfilé.
De senaste årens turbulens kring Anna-Greta har naturligtvis även påverkat familjen. Hur mycket och på vilket vis vet hon inte ens själv. Hon är fortfarande kvar i Ebbe-Carlsson-affären.
- Jag hoppas och tror att jag bara är en vanlig morsa för barnen och deras kompisar, säger hon. Det är det viktigaste.
Anna-Greta koncentrerar sig på att göra ett bra jobb i de uppdrag hon nu har tilldelats. Men visst sörjer hon sin ministerpost.
- Det är klart att jag är ledsen. Det var roligt att vara en del av regeringen. Men man får ta verkligheten som den är. Och nittiotalsgruppen känns väldigt spännande. Vi har stora förväntningar på oss. Det gäller att ta itu med framtidens stora frågor vilka de nu blir, säger Anna-Greta som tror att mycket framöver kommer att handla om ekonomi och arbetsmiljö.
- Om man ser på arbetsmiljön ur ett kvinnoperspektiv så finns många förbättringar att göra. Arbetslivet är ju utformat efter män. Handredskap och maskiner är anpassade efter deras stora händer. Det innebär att när kvinnor – som har 70% av mäns fysiska styrka – ska göra samma arbete, så måste de relativt sett anstränga sig mycket mer. Därför är också risken för förslitningsskador stor, säger Anna-Greta som redan är djupt engagerad i sitt nya uppdrag.
Monica Antonsson
Nr 35, 2012
Nu är hon pensionär men dramatiken i hennes liv har fortsatt. Förra året dog hennes nya kärlek hastigt ifrån henne och i början av det här året var hon själv illa ute.
Som tur är har hon sin egen metod att bearbeta det svåra.
Som om det inte vore nog är Anna-Greta ledamot av
ägarstiftelsen till Universeum i Göteborg, ett ”science center” med akvarium,
vilda djur och djungel. Hon sitter dessutom i juryn för Stockholms
Byggmästareföreningens Rotpris som årligen delas ut till dem som på bästa sätt
renoverat, byggt om eller till en äldre byggnad.
– Priset är en tegelsten och en blomkvast, skrattar Anna-Greta
där hon sitter i sin trevliga vindsvåning under takåsarna i ett hus på Söder.
– Äran är förstås det viktigaste. Förra året vann Stora
Tullhuset med Fotografiska museet. Ombyggarna där har verkligen tillvaratagit husets
speciella särdrag.
Anna-Greta är sig lik. Med samma värme och skärpa som förr
präglade hennes intervjuer som högt uppsatt minister berättar hon nu om barn
och barnbarn. Dottern Brita Lejon, som var handplockat statsråd i regeringen
Persson, är numera förbundsordförande för fackförbundet ST. Hennes båda vuxna
barn, Sara och Pelle, studerar. Äldste sonen Svante är pappa till pojkarna Nils,
8, och Aaron, 5, som hon brukar hämta på dagis och fritids och ta med på allehanda
aktiviteter.
– De brukar vara hos mig några dagar på landet också så att
föräldrarna ska få göra annat, säger Anna-Greta. Hon har just fått en bok med vackra
bilder från Lago Di Como i norra Italien. Han rustar till bröllop där till
hösten och vill förstås att hon kommer.
– Se så vackert, säger Anna-Greta och visar bilder ur boken.
Jag ser verkligen fram mot att få åka dit.
Hon berättar också om årliga fotvandringar tillsammans med
vännerna och inte minst om det sköna, avkopplande skapandet i färg och form vid
staffliet. I september ska hon ha sin första separatutställning hos
Konstfrämjandet i Eskilstuna.
– Jag tackade ja i ett svagt ögonblick. Nu börjar jag undra
vad jag har gett mig in på. Det är visserligen en rätt liten lokal men jag måste
ju ändå måla några nya tavlor som är bättre än dem jag redan har, tycker jag.
Anna-Greta började måla som ren terapi i samband med Ebbe Carlsson-affären
1988. Hon var justitieminister då och hade i sin iver att avslöja Olof Palmes
mördare skrivit ett hemligt rekommendationsbrev till bokförläggaren Ebbe
Carlsson som skulle forska om PKK-spåret i Storbritannien.
Anna-Greta hade varit med om terroristhandlingar förr, bland
annat i samband med ockupationen av Västtyska ambassaden 1975. ”Kommando Holger
Meins” kallades den del av den väpnade vänsterextremistiska Röda
armé-fraktionen som tog tolv personer som gisslan, krävde att Västtyskland
skulle frige ett antal terrorister och till sist sprängde ambassaden. Fyra
personer varav två ambassadtjänstemän dog i dramat. En terrorist lyckades
spränga sig själv i luften och en annan, Siegfrid Hausner, fördes till
Karolinska sjukhuset med svåra brännskador.
– Terroristerna avrättade de två ambassadtjänstemännen direkt
och flera skadades i explosionen, säger Anna-Greta som då var invandrarminister
med ansvar för terroristlagstiftningen och den som efter regeringsbeslut måste
verkställa utvisningarna.
– De var skadade allihop men vi ville inte ha dem i landet
och de hade ingen anknytning till Sverige så de utvisades efter klartecken från
läkare redan natten efter ambassaddramat. Siegfried Hausner blev kvar på
sjukhuset men efter en vecka sa läkarna att han kunde resa. Det var visserligen
oklart om han skulle överleva men hans hälsotillstånd skulle inte påverkas av transporten.
Några dagar senare avled Siegfried Hausner i tyskt fängelse.
Dramat var emellertid inte över för det. Ett år senare avslöjade Säpo hämndaktionen
”Operation Leo” som gick ut på att Anna-Greta skulle kidnappas i en
specialbyggd trälåda varpå ”Kommando Siegfried Hausner” skulle tvinga den
västtyska regeringen att släppa de fängslade ambassadockupanterna.
– Hade de lyckats med det så hade jag inte överlevt,
konstaterar Anna-Greta. Ingen överlever i en sådan låda. Så visst var det en
fruktansvärd upplevelse. Särskilt som barnen var små. Men man måste försöka leva
så normalt som möjligt. Annars gör man det bara väldigt svårt för sig själv.
Med de västtyska terrordåden i minnet är det inte svårt att förstå varför Anna-Greta grep varje halmstrå till lösning av mordet på Olof Palme.
– Jag gjorde ett formellt fel när jag skrev det där brevet,
säger hon. Men jag blev grundlurad av Ebbe Carlsson. Jag hade ingen aning om
att de skulle försöka smuggla in olaglig avlyssningsutrustning.
Det mediala drevet blev enormt och slutade med att Anna-Greta
under väldig turbulens tvingades avgå som justitieminister.
– Det var en svår tid. Jag tog väldigt mycket stryk. Till
sist var det som att orden inte räckte till längre. Jag kände ett stort behov
av att få uttrycka mig på något sätt och det kunde jag göra genom att måla. I
skolan var jag aldrig särskilt duktig på att rita men jag har alltid tyckt om
konst. Senare har jag gått många kortare målarkurser och man lär sig
naturligtvis.
Anna-Greta målar i olja och är medlem av Mariamålarna som
har en stor ateljé i den stadsdel där hon bor. Det senaste halvåret har hon emellertid
har inte varit där så ofta. Gästrummet har i stället fått tjänstgöra som ateljé.
– Ibland målar jag av mig problem och tankar. Det kan man nog
se på en del tavlor, säger Anna-Greta och visar målningar med motiv från Rwanda
där sonen Kalle arbetade för Sida ett par år. Hon hälsade på och lät sig påverkas
dels av de överlevande efter folkmorden 1994 och dels av ett försoningsprojekt i
en by som drivs av just Sida, norska kyrkan och en rad andra organisationer.
– Folk trodde att de skulle vara säkra i kyrkorna och sökte
sig dit. Men det var de ju inte. Tusentalas människor blev mördade. Det finns
förfärliga bilder från minnesplatserna. Den här kvinnan förlorade tretton av
sina fjorton barn under folkmorden. Och här ses ett bymöte. Någon berättar om
vad som händer i byn och människor sitter tysta och lyssnar.
Anna-Greta visar andra målningar med motiv från Öland men även
Grekland, Italien och Turkiet där hon har varit på målarkurs.
– I höst är det kurs i Spanien men jag hinner inte vara med.
Jag ska ju ha vernissage i Eskilstuna den 29 september. Det känns väldigt
nervöst. Jag var där vid ett tillfälle och pratade om att måla av sig sina
bekymmer när man är i kris. Därför frågade de mig. Jag tackade nej flera gånger
men till slut känner man sig ju smickrad också.
Anna-Greta berättar plötsligt att hon inte mår så bra. Det
senaste halvåret har varit minst sagt dramatiskt sedan hennes särbo Sören
Thunell drabbades av cancer.
– Han var sjuk i två månader och levde bara tre veckor efter
att läkarna hade lyckats ställa diagnos. Det var förfärligt att se honom lida.
Cancer är en hemsk sjukdom. Nu känns det sorgligt och tomt att han inte finns
mer.
De hade känt varandra sedan ungdomsåren i Uppsala. Han var ombudsman för socialdemokraterna och hon studerade vid universitetet. När hon senare gjorde politiskt karriär arbetade han för Olof Palme.
– Sörens hustru gick bort för drygt fyra år sedan. Det tog honom väldigt hårt. Sedan träffades vi i valrörelsen 2010 när vi i samband med partikongressen vi bildade seniornätverket (S)töttepelarna tillsammans med gamla kända socialdemokrater som Ingvar Carlsson, Gertrud Sigurdsen, Thage G Pettersson, Lena Hjelm Wallén, Anita Gradin och Stig Malm. Vi var ute var och en och pratade på gator och torg efter förmåga. Det var väldigt trevligt och gruppen upplöstes efter valet.
Varken Anna-Greta eller Sören hade räknat med att möta
kärleken på nytt. De hade båda ställt in sig på att leva ensamma resten av livet.
– Men så blev det vi i alla fall. Vi träffades ofta, pratade
mycket och hoppades få åtminstone några år tillsammans.
Anna-Greta och Sören skulle så sent som i höstas åka till
Mallorca för att vandra tillsammans med vänner. Han hade ont i en höft och var
i dålig kondition så de tränade och gick med stavar hela sommaren för att komma
i form.
– När hösten närmade sig var han piggare än på flera år men en
vecka innan vi skulle åka började han få ont i ryggen och nacken. Han hade varit
ute och fiskat när det var kallt så han trodde att det var orsaken.
Sören togs in på sjukhus och läkarna gissade på allt från borrelia till hjärnhinneinflammation. Någon resa till Mallorca kunde det inte bli tal om så Anna-Greta fick åka själv.
– Jag var inte särskilt orolig när jag åkte. Det var bara väldigt tråkigt att han inte kunde följa med. Två månader senare var han död. En liten tumör i lungan hade skickat ut massor av metastaser i ryggen så att armar och händer blev helt utslagna. Men huvudet hade han med sig till sista dagen i slutet av november.
Några månader senare, i mitten av februari, drabbades
Anna-Greta av något som ännu inte har fått sin förklaring. På en middag hos en
väninna svimmade hon plötsligt.
– Min väninnas man är läkare. Han var på övervåningen men rusade
till och konstaterade att jag inte hade någon puls. Mitt hjärta hade alltså
stannat. Jag vet inte vad han gjorde men på något vis fick han igång mig igen. Vad
som hade hänt om jag inte varit hemma hos en läkare törs jag inte ens tänka på.
– Jag fick en liten bandspelare, stor som ett USB-minne, inopererad i bröstet. Den registrerar allt som händer. Än har inget hänt så jag börjar känna mig lugnare. Nu ska jag få en apparat med vilken jag ska kunna koppla upp mig mot sjukhuset via telefon för regelbundna kontroller. De har fantastiska grejor nu för tiden.
Riksdagsledamot 1974-1990
Biträdande arbetsmarknadsminister 1973-1976
Arbetsmarknadsminister 1982-1987
Justitieminister 1987-1988
Finansutskottets ordförande 1988-1990
Chef för Arbetsmiljöinstitutet 1992-1994
Styrelseordförande för Sveriges Television 1994-2000
Chef för Skansen 1995-2005
Styrelseordförande för Moderna museet 1999-2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar