Linda Bengtzing

Allas Veckotidning

Nr 8, 2006

Linda Bengtzing hoppa att nya kärleken ska vara

Jag vet hur ont det gör att skiljas

Från ljuv förälskelse till bittra tårar.

Linda Bengtzings sång i Melodifestivalen på lördag handlar om hur ont det gör när kärleken tar slut. 

Men hon kan själv intyga att inget läker såren av en smärtsam separation som att bli förälskad på nytt. 

Linda Bengtzing, 32, är en mycket trevlig tjej med enkla vanor och en stor portion humor. Hon har distans till karriären och är med andra ord inget vanligt popsnöre från Bert Karlssons schlagerfabrik. Det finns inte skymten av divalater hos Linda som, mitt i hetluften kring Melodifestivalen, tillstår att almanackan framöver är tämligen tom.

– Det ordnar sig, säger hon. Det gäller bara att ha is i magen. Så var det förra året också. Men om jag inte kan försörja mig på att sjunga, så tar jag ett jobb i blomsteraffär eller som barnflicka. Det har jag gjort förut. Jag är inte den som lägger mig ner och slöar.

Skivbolaget har sett till, att Linda ståndsmässigt möter upp i en av Stockholms bättre hotellfoajéer. En stund senare drar Linda den blå toppluvan över öronen och hoppar in i fotografens bil för en åktur hem till hennes blåa femtiotalsvilla i Enskede. Den har 54 kvadratmeter bostadsyta i två plan och en just nu tämligen frusen fruktträdgård.

Fick kärlekshjälp
Linda har varit bortrest några dagar och oroar sig först, om det är städat eller ej. Väl framme upptäcker hon att ytterlampan har slocknat och att värmefläkten har stannat. Hon skrider till verket direkt, kliver upp på en stol och byter den trasiga lampan. Sedan mekar hon en stund med kontrolldosan till värmefläkten som snällt går igång, varpå värmen sprider sig snabbt. Hon har inte tummen mitt i handen direkt. Och hon är van att klara sig själv. Det märks alldeles tydligt.
– Vi har just flyttat ihop, säger hon, när sambon, den blivande polisen Jimmy Engfors, en stund senare kommer hem för att strax försvinna ut igen för att fixa med bilen. Det var hans bror, dragshowartisten Rickard Engfors, som tussade ihop dem, visar det sig.

– Rickard hade länge försökt få mig intresserad av Jimmy, säger Linda och skrattar. Jag brydde mig inte om, vad han sa, förrän jag fick se dem tillsammans på Pridefestivalen i augusti. Wow, tänkte jag, och sände iväg ett SMS. Om det där är din bror, får du gärna lämna ut mitt nummer…”

Det slutade med en kopp te hemma hos Linda en kväll och på den vägen är det.

– Vi har väldigt roligt tillsammans. Diskussionerna går ofta heta. Sånt gillar jag. Samtidigt måste man ha respekt för varandra. Det är viktigt med hyfs, vett och etikett. Jag gillar folk som öppnar dörrar, äter med kniv och gaffel och ställer sig upp för äldre på tunnelbanan. Om jag glömmer bort mig och inte gör det, får jag så dåligt samvete, att jag inte kan sova den natten.

Linda är uppväxt i Gullspång, där familjen under några år på 80-talet drev en jordgubbsodling. Verksamheten sysselsatte såväl föräldrarna som Linda och hennes lillebror Martin.

– Min uppgift var att kontrollera lådorna, så att jordgubbarna var avknipsade på rätt sätt och att det inte låg några halvvita gubbar i botten.

Näsa för affärer
På fritiden red Linda på sin ponny och drömde om att bli ridande polis. Tillsammans med en kompis gjorde hon dessutom goda affärer, sedan de fått en femtiolapp genom att sjunga julsånger på ortens största företag.
– Vi gjorde tidningar som våra mammor tvingades köpa och startade en slags barnpassning. Föräldrarna fick betala för att lämna bort sina ungar till oss, fast vi var lika gamla.
Hästen Bionica var en inkomstkälla. Linda lät sina kompisar mocka i stallet mot betalning. Som tack fick de rida lite då och då.

Elva år gammal vann Linda en talangtävling på Skara Sommarland. Hon fick spela in en skiva men fick aldrig något kontrakt med Berth Karlsson. I stället gjorde hon inspelningar för ett konkurrerande bolag i Arboga som också engagerade henne att sjunga på fester och i folkparker, tills hon 13 år gammal drabbades av scenskräck. Plötsligt kändes kraven alldeles omöjliga att leva upp till, så Linda drog sig undan och lade av.
– I flera år rodnade jag, så fort någon tittade på mig, säger hon. Det var hemskt!

Linda var bara 15 år, när hon och en kompis flyttade till Mariestad för att gå gymnasiets ekonomiska linje.

– Vi var väldigt ordningsamma. Men det var förstås festernas tid. Det var alltid någon kompis som sov i soffan. Vi hade märkt ut balkongen, så om porten var låst, kunde de lätt som en plätt klättra in den vägen.

Linda berättar, att de fick maten hemifrån och 100 kronor var till mjölk, grönsaker och annat nödvändigt varje vecka.

– De pengarna sparade vi, så länge vi kunde. Sedan gick vi och åt kinamat. Tre små rätter kostade 89 kronor, minns jag. Dessutom skulle de ha 5 kronor för ett glas vatten. Det var vi väldigt irriterade på. Det var ju mycket pengar för oss. Så vi delade ofta på ett glas vatten till maten.

Skräcken borta
Med studentmössan i bagaget flyttade Linda så småningom till Stockholm, där hon blev barnflicka på Östermalm. Frun i huset var flygvärdinna och hennes man en mycket upptagen reklammakare. Lindas fick ta hand om de två små barnen och samtidigt sköta hushållet med allt vad det innebar av matlagning, tvätt och städning.
– Barnens mamma hade faktiskt väldigt höga krav. Allt bröd skulle vara nybakat och fiskbullarna skulle jag göra själv. Det jobbet var verkligen en väldigt bra skola, måste jag säga.

Ett år senare var Linda tillbaka på scenen. Jobbet som administratör på en festfixarfirma räckte nämligen inte till mer än halvtid. Resten av tiden fick hon därför sjunga i ägarens band. Och nu gick det bra. Scenskräcken var som bortblåst.
– Därifrån sökte jag mig till Wallmans Salonger men hamnade på Sunwing i först Alcudia på Mallorca och sedan i Playa Ingles på Gran Canaria. Det jobbet innebar, att jag var ledare i Bamseklubben om dagarna och artist på kvällen. Efter året som barnflicka var nog det, den bästa skola jag har gått i. Man fick helt enkelt slita arslet av sig!

Linda har fortfarande kontakt med några av barnen från den tiden. I dag står för övrigt Bamseklubbens skyddslingar och mimar till hennes skivor. Det har före detta chefen berättat.
– Det var på Gran Canaria jag träffade den stora kärleken, säger Linda om Richard Sjöberg som kom dit för att göra resereportage. Då hade hon ju ännu inte träffat Jimmy.
– För Rickards skull flyttade jag hem 1996, trots att jag just hade blivit erbjuden ett jobb som showleader på Rhodos. Vi bodde ihop i hans lägenhet ett drygt år. Jag jobbade som konferensvärdinna då och trivdes hur bra som helst. Dessvärre blev det inte vi. Vi var överens om, att det var omöjligt. Det hindrade inte, att förhållandet fick ett väldigt smärtsamt slut. Det gör som bekant ont, när knoppar brister…

Linda sökte sig tillbaka till Wallmans och fick jobb på Golden hits, en annan krog i nöjesimperiet. Två år senare såg nöjeskungen Hasse Wallman själv till, att Linda stod på scenen i Oslo, när Wallmans Salonger öppnade där. Ytterligare ett år senare gjorde hon äntligen entré på det åtråvärda Wallmans Salonger på Teatergatan i Stockholm och det fick hon fortsätta med – sex kvällar i veckan.
– Strax därpå blev jag programledare i Ordjakten på TV4 fem dagar i veckan, vilket innebar att jag jobbade från klockan nio på morgnarna till klockan två på nätterna. I dag förstår jag inte, hur jag överlevde. Att jobba på Wallmans är väldigt slitsamt och att ha ett heltidsarbete vid sidan av det är närmast omöjligt. Men det gav ju samtidigt så mycket inspiration.

Fick sin revansch

År 2002 var Linda tillbaka i Berth Karlssons stall. Motvilligt deltog hon i Fame Factory i syfte att få låten ”Alla flickor” som hon sedan tävlade med i Melodifestivalen. Hon gick vidare först till andra chansen och sedan till finalen, där hon hamnade på sista plats tillsammans med Nordman.
– Det var verkligen jättetråkigt! Jag blev både sur och tvär. Sanne Samuelsson försökte trösta mig, men jag ville vara i fred och sura färdigt. Mina låtskrivare – som även hade skrivit vinnarlåten ”Las Vegas” – sprang omkring och kramades och gav intervjuer. Själv satt jag ensam kvar inför alla kameror som svepte över oss. Det var verkligen tufft att i stundens hetta få sitta där ensam. I år har mina låtskrivare lovat stanna hos mig, även om jag kommer sist.

Linda fick revansch genom att låten ändå blev succé. Den har legat på listorna hela året.
– Berth Karlsson är nöjd, säger hon. Jättenöjd!

Nästa platta med Linda släpps därför på hennes födelsedag den 13 mars. Ett av spåren, ”Jag ljuger så bra”, är hennes bidrag till årets Melodifestival.
– Den handlar om hur ont det gör, när kärleken tar slut och man blir lämnad, säger Linda och låtsas snyfta till. Hon vet hur det känns. Vem gör inte det?
– Men utåt håller man masken och låtsas att allt är bra. Jag tror många kan identifiera sig med den texten. Den här gången är det inte lika livsviktigt att vinna. Plattan kan ju bli en framgång ändå. Det vet jag ju.
Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

__________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr 26, 2007

Linda Bentzing lägger sju midsommarblomster under kudden

Det finns en jag gärna drömmer om...

Det ska vara majstång, det ska vara dragspel och dans, och det ska vara fest för både vuxna och barn. 

Då är det midsommar på riktigt!

I år funderar Linda även på att lägga sju blommor under huvudkudden. 

Kanske dyker hennes nya kärlek upp i drömmen. 

Och absolut inte Magnus Hedman...

Midsommar är årets viktigaste helg för Linda Bengtzing, 33, som gärna binder vackra blomsterkransar så här års. Hon skulle nämligen lika gärna kunna vara florist. I sex års tid jobbade hon extra i en blomsteraffär och lärde sig jobbet från grunden.
– Jag kan göra arrangemang för både bröllop och begravning, säger hon. Det är något att falla tillbaka på så småningom. Min far är ju trädgårdsmästare, så jag har väldigt gröna fingrar.
Linda är uppväxt i Gullspång i nordöstra Västergötland, där föräldrarna Birgitta och Mats Bengtzing under några år drev en jordgubbsodling. 
- Min uppgift var att kontrollera lådorna, så att jordgubbarna var avknipsade på rätt sätt och att inga halvvita gubbar låg i botten.

Spelmän och lekar

Lindas barndom är som hämtat ur en sagobok. Hon hade egen häst och många kompisar som när midsommaren stod för dörren hjälptes åt att samla blommor till midsommarstången på festplatsen i Södra Råda.
– Det var svårt att få ihop tillräckligt med blommor, minns hon. De var nästan utblommade och sköra som glas, så de måste bäras med försiktighet från skogen.
Tillsammans klädde de och reste stången, medan folk strömmade till från alla håll. Det var folkdräkter, jeans och finklänningar om vartannat.
– Jag var alltid så ful, stönar Linda och beskriver sig själv som en pojkflicka i snickarbyxor och kortklippt hår. Mina kompisar Linda och Petra var mycket sötare. Båda hade ljusblont, lockigt hår och rosa klänningar. Men jag tror, att jag var gladast! Det ser så ut på alla bilder.
Midsommarfirandet tilltog när spelmännen stämde i med dragspel, nyckelharpa och fiol. Det blev en väldig fart på "Små grodorna", "Jungfru skär" och "Så går vi runt kring ett enebärssnår". Linda dansade och dansade men hann förstås också meta i fiskdammen och kasta pil på ballonger. 

Slocknade under bordet

Dagens festligheter följdes som regel av kalas för de vuxna. Och då midsommarnatten är tämligen ljus, var det fritt fram även för barnen att vara med. 
– Jag brukade slockna under bordet. Det gjorde alla ungar. Vi låg där i en stor hög och sov. Jag brukar tänka på det, när folk ska gå hem tidigt från fester, för att barnen ska få somna i sina egna sängar. Åh, så dumt! Det var jättehärligt att få vara med och somna mitt i alltihop.

För Linda är familjen, vännerna och traditionerna viktigast i midsommartid. Hon vägrar jobba och vill helst vara tillsammans med nära och kära. 
– Det är bara ett problem. Jag gillar inte sill! Fast jag försöker lära mig. Det går bättre och bättre. Förra sommaren tyckte jag till och med att senapssill var gott. Men mamma brukar se till, att jag får något grillat. Och så har vi Gullspångslaxen från Gullspångsälven som röks på rökeriet i Otterbäcken. Den äter vi varje midsommar med mammas goda vitlökssås till.

Linda stämmer plötsligt upp i en lustig snapsvisa på västgötska om ett "höl i vägga" och något som "dunka ut i skethusvägga". Det är svårt att förstå för en utsocknes men vi skrattar gott, när hon med distans och humor fortsätter berätta om hur kalas kan vara i Gullspång. 
– Rätt som det var fick man gå ett varv med pappa runt kvarteret. Då hade han kanske fått en snaps för mycket. Gå ett varv med pappa nu, sa mamma, och då gjorde man det. Det var mysigt, för vi är väldigt lika, pappa och jag. Vi tål ingenting. Om jag tar en snaps, så får han gå ett varv med mig. Mamma tål heller ingenting. Hon får utslag!

Bland kompisar kan Linda känna av ett visst grupptryck på grund av detta. När andra klarar tio snapsar klarar hon bara en.  
– Om jag känner, att jag behöver en paus, så går jag och lägger mig en säng. Där är det ingen som letar. Problemet är att det kan vara ostädat, så det händer att man kommer fram som en levande dammråtta. 
En midsommarkväll för några år sedan skulle Linda skjutsa pappa Mats och hans "förgasade kompisar" till goda vänner med båt.
– Jag lade till utan problem, men de druttade i sjön en efter en. Åh, vad jag skrattade! När vi skulle köra tillbaka, var de så stökiga, att jag ringde efter mamma. Hon kom och hämtade oss med bilen. Pappa och jag fick sitta i bagageluckan hela vägen hem.

Övervann skräcken

Det senaste året har varit tämligen hektiskt för Linda. Orsaken var hennes huvudroll i musikalen "Rent".
– Den rollen representerar ytterligare en rädsla som nu är övervunnen, säger Linda som under några år var så drabbad av scenskräck, att hon faktiskt inte sjöng alls. När hon nu fick göra en riktig roll, gick det så bra, att hon blev guldmaskennominerad. Men hon har haft fler framgångar än så under året. Tillsammans med Markolio har hon som bekant toppat listorna med tokroliga "Värsta Schlagern" som nog borde ha tävlat i Melodifestivalen trots allt.
- Det är lätt att vara efterklok, säger Linda som sjöng in duetten sedan flera andra sångerskor tackat nej med motiveringen att den var oseriös.
– Jag tycker den är jättekul, säger Linda. Jag tackade ja direkt!

I höst kommer nästa cd med Linda. Det har skivbolaget Warner lovat.
– Jag fick ta i med den hårda rösten för att få det löftet. Antingen det eller så får ni riva mitt kontrakt och låta mig byta skivbolag, sa jag. Jag brinner och vill jobba. Jag vill inte bara sitta sysslolös och glo. Nu hoppas jag få en producent som kan hjälpa mig att hitta ett eget sound. Får jag sedan en låt som är tillräckligt bra, ställer jag gärna upp i Melodifestivalen igen. Jag är verkligen jättetaggad!
Linda reser just nu land och rike runt och gör två shower per dag. På varje plats postar hon vykort med hälsningar till föräldrarna, mormor och morfar i Gullspång. Närmast väntar Diggiloturnén med Lasse Holm, Charlotte Perelli, Lotta Engberg, Lasse Berghagen och en lång rad andra stjärnor.

Dåligt samvete
– Det har för första gången slagit mig, att det kanske inte är så smart att ha ett eget hus. Jag är ju aldrig hemma, så jag har dåligt samvete för att jag inte hinner med. Under våren har jag visserligen renoverat köket men i alla fall. Det stora problemet är trädgården. Jag har inte en chans att hinna med.
Trädgården om 460 kvadratmeter med det lilla blå huset ligger i Enskede utanför Stockholm. 

Rabatterna har grott igen och rådjuren har ätit upp tulpanerna. Än finns hallon, björnbär, smultron, vinbär och rosor, men jordgubbsplantorna har hon slängt.
– Jag var så arg! Mitt ex trampade ner dem, när han skulle hjälpa mig klippa häcken. Men vad gör du, sa jag. Inte visste jag att det var jordgubbsplantor, sa han. Då var de redan förstörda.
Linda funderar en stund på problemet. Som alltid positiv finner hon snart på en lösning.
– En kollega från Wallmans har faktiskt öppnat en handelsträdgård. Hon vet inte om det än, men hon har ett jättejobb framför sig…

Det verkar onekligen som att Linda har otur i kärlek. I minnet bär hon exempelvis med sig en kärlekssaga med Rickard Sjöberg som fick ett tämligen smärtsamt slut. Att det sedan tog slut med den blivande polisen Jimmy Engfors, tar hon själv på sig skulden för. 
– Han tyckte att jag jobbade för mycket och prioriterade fel saker. Men som artist måste jag jobba när och där jobben finns. Hade han bara förstått det, så hade det nog hållit. Jag hade konstant dåligt samvete och så kan man inte leva. Nu är vi vänner. Det är bäst så.

Arg på Magnus

Vad som hände sedan är rikskänt. Linda träffade nyskilde fotbollsmålvakten Magnus Hedman och det slog gnistor om deras kärlek. Så såg det åtminstone ut. Han återvände emellertid till fru och barn och hon stod ensam kvar med sin kärlekssorg. Om det berättade hon i en intervju, varpå han strödde salt i hennes sår genom att kalla henne en wannabe som på hans bekostnad skaffat sig publicitet.
– Jag var bara en kula i ett flipperspel, säger Linda. Jag var en bricka i ett spel som gick ut på att han skulle förbättra sin relation till fru och barn. Först gjorde han henne svartsjuk genom att vara ihop med mig. Sedan gjorde han henne glad genom att trampa ner mig i skiten. En dag ska jag berätta hur det verkligen gick till. Då är det bäst, att han sticker och gömmer sig.

Magnus Hedman är historia nu. Linda är nämligen kär. Föremålet för hennes heta låga finns dessutom i samma bransch, så  han bör ha förståelse för hennes jobb.
– Det finns någon jag tänker väldigt mycket på, säger hon hemlighetsfullt. Och han tycker väldigt mycket om mig. Det vet jag. Så jag är lycklig. Jag får väl lägga sju blommor under huvudkudden på midsommarafton. Sedan får vi se, om det är han som dyker upp i mina drömmar…
Monica Antonsson 
Foto: Kurt Pettersson

_________________________________________________________________________________

Året Runt
Nr 10, 2008

TV-aktuella sångerskan Linda Bengtzing

Jag drömde om att bli ridande polis...

Två gånger har Linda gått till final i Melodifestivalen - och nu ställer hon upp för tredje gången. 

Vid sidan av sång och dans är ridning Lindas stora hobby. 

Hon är både hästägare och husägare, men den stora kärleken har hon ännu inte funnit. 

Linda Bengtzing, 34, är segerviss inför Melodifestivalen. Hon vet att hon har en vinnarlåt. Och skulle hon till äventyrs inte skulle vinna, så har hon åtminstone en försäljningssuccé.
– Så sa jag om både "Alla flickor" och "Jag ljuger så bra". Och jag fick rätt! Det finns ingen anledning att tro, att jag skulle ha fel den här gången.
Linda ler hemlighetsfullt och smuttar på sin mjölkchokladdrink i baren på Clarion hotell i Stockholm. Hon har en ny tuff frisyr och bär fjäderlätt chiffong över svarta pants, benvärmare och läderstövlar. Med humoristisk distans bjuder hon på sig själv som vilken annan tjej som helst från Gullspång. Divalater ligger inte för henne. "Hur svårt kan det va" heter låten hon ska tävla med i Melodifestivalen den här gången. 
– Den handlar om en tjej som försöker övertyga sin kille om, att hon är bäst för honom. Det är en typisk Linda Bengtzing-låt. Jag hoppas att folk ska gilla den och att den ska sprida sig som en epidemi över landet.   
Linda tänker inte satsa på snabba klädbyten den här gången. Det blev alldeles för många farliga moment sist. Hon blev störd och kom av sig. Ändå vann hon deltävlingen. Sedan kom Carola med "Evighet" och gjorde processen kort med konkurrenterna i finalen. 

"Jag ljuger så bra" blev ändå en guldplatta som idag pryder väggen därhemma bredvid "Värsta Schlagern" som Linda sjöng in med Markoolio och som sålde dubbel platina förra året. Den finns med även på Lindas nya CD tillsammans med bland andra "Älska mitt liv" som Linda 11 år gammal sjöng in hos Bert Karlsson. 
– Andra artister strävar efter att hitta sig själva. Det gör inte jag. Den här skivan spretar ordentligt. Den har något som passar alla. Det är min röst och min energi i sången som är den röda tråden.

Jag är i stallet 

så ofta jag kan

Linda försäkrar att ingen blir särskilt rik på skivförsäljning numera. Cd:n är att se som ett rykande färskt visitkort. När hon är ute och sjunger, får publiken helt enkelt en bit av henne med sig hem.
Linda har alltså sina rötter i Gullspång, där föräldrarna Mats och Birgitta, sedan jordgubbsodlingen lades ned, driver såväl bussbolag som begravningsbyrå. Pappa Mats spelar dessutom saxofon i ett dansband och det var där Linda tog sina första stapplande steg på scenen.

– Jag hade egen ponny och drömde om att bli ridande polis, säger Linda som för en tid sedan tog upp ridningen igen. I trettonhelgen kom hon tvåa efter Jessica Almenäs i "Stjärnornas hoppning" i tv-sända Stockholm Horse Show.
– Det var otroligt roligt! Men jag gjorde misstaget att vända mig om för att se, om jag hade rivit, i stället för att koncentrera mig på att välja rätt väg till nästa hinder. Det var oproffsigt. Sånt kostar. Ett galoppsteg är faktiskt en hel sekund.
Det hindrar inte att Linda har fått blodad tand. Hon till och med köpte hästen Alis Trace - Trasan kallad - som hon red på.
– Hon har stallplats med full service på Stora Väsby gård. Det innebär att jag kan komma och gå som jag vill. Det finns alltid folk som tar hand om Trasan, när jag är på turné. Men jag försöker åka dit tre, fyra gånger i veckan. Jag behöver det för att inte jobba ihjäl mig. Så snart jag öppnar dörren till stallet, känner jag mig som en ny människa.
Linda hoppas småningom kunna tävla i såväl banhoppning som terrängtävlan. Och visst är hon intresserad av "Stjärnornas hoppning" även nästa år.
– Men nu vill många vara med. Nästa gång måste vi kanske kvala in för att få vara med.

Mimi var en väldigt

annorlunda roll

Linda flyttade till Stockholm som nybakad student och blev barnflicka på Östermalm. Karriären har sedan präglats av åren på Wallmans Salonger som är en enastående plantskola för artister. Hon har showat för Sunwing på såväl Mallorca som Gran Canaria och hon blev efter Fame Factory en tämligen grann fjäder i Bert Karlssons hatt. I dag rullar Lindas karriär på för egen maskin. Härom året gjorde hon exempelvis succé i musikalen Rent som den knarkande strippan Mimi.
– Det var verkligen annorlunda. För mig är det den enklaste sak i världen att brista ut i sång av glädje. Men Mimi sjöng om sorg och förtvivlan. Det var nytt för mig. Jag gick så djupt in i rollen, att jag hade svårt att komma tillbaka till verkligheten. Det var knepigt, när vi hade två föreställningar samma dag. Det var svårt att ladda om på bara någon timma. 

Musikalen gick hårt åt Lindas självförtroende trots fina recensioner. Det berodde på att hon plockades in som "stjärna" i en redan sammansvetsad ensemble. Utanförskapet höll på att knäcka henne.
– Jag är van vid den glada positiva andan på Wallmans, där alla håller om varandra. Där finns varken vassa armbågar eller avundsjuka.
Linda kan mycket väl tänka sig att spela musikal igen, men helst då något glatt som bättre stämmer överens med hennes person. Hon anstränger sig däremot inte för att få en roll. Auditions är helt enkelt för otrevligt.
– Jag avskyr såpor och tycker att "Idol" är ett fruktansvärt program som inte borde sändas i tv. Bara tanken på att tvingas stå där och bli nergjord av folk som ofta inte ens vet vad de talar om är hemsk. Fast vi blir ju bedömda på alla möjliga sätt i Melodifestivalen också. Så det är väl också en form såpa. Man är väl lite knäpp som ställer upp.

Linda bor i ett blått litet hus om 54 kvadrat med källare i Enskede. Hon är händig och underhåller det mesta på egen hand.
– Det är värre med trädgården, suckar hon. Jag vet faktiskt inte, vad jag ska göra med den. Den lutar på fel ställen och gräsmattan har kala fläckar. Jag skulle helst vilja gräva upp den och börja om från början. Men jag vet inte hur man gör. Dessutom turnerar jag om somrarna.
Linda har dessutom köpt sig ett fritidshus vid sjön Skagerns strand i Gullspång helt nära föräldrarna.   
– Det är lite större. Hela 70 kvadrat plus ett gästhus på 30 kvadratmeter. Jag är ju ofta i Gullspång och behöver något eget där. Hur ska vi annars få plats? Min bror Martin och hans fru har ju tre små barn nu. En vacker dag har förhoppningsvis även jag familj. Då behövs det här huset.

I sommar åker jag

på Diggiloo-turné!

Linda renoverar Trolltorp, som fastigheten heter, tillsammans med pappa Mats. De har redan tilläggsisolerat, bytt fönster, spacklat, slipat, målat och tapetserat. 
– Jag är ett fynd, utbrister Linda stolt. Jag är liten men jag har lärt mig rätt mycket. Jag är ett fynd för vilken kille som helst.

Duktiga Linda har haft en del problem med kärleken. En stark kvinna kräver en stark man som kan möta sin kvinna på jämlik nivå. Förra sommarens hemliga förälskelse, som hon hoppades mycket på, är redan över.
– Det var lite pirr i magen då, erkänner hon. Men mina pojkvänner tycker alltid, att jag jobbar för mycket. Det blir slitningar och till slut finns inga känslor kvar.

Linda känner emellertid ingen panik inför framtiden. Det är mest journalister som frågar, när hon ska slå sig till ro med man och barn.

– Jag mår bra och har ett rikt liv som jag trivs med, så jag strävar inte efter någonting. Det skulle bli ett ganska desperat letande, tror jag. Någon drömprins har jag inte heller. Jag har inte så hårda krav. Eller så har jag kanske det. Jag vet inte.

När Linda inte sjunger, snickrar och tapetserar går hon gärna ut och roar sig med goda vänner.
– Jag tycker om att äta goda middagar, dricka gott, fnittra och skratta och glo på folk. I Stockholm är det inga problem. Jag får vara ifred. Det är annat i mindre städer och på landsbygden. Där kommer folk gärna fram för att prata och få en autograf. Det är kul. Det stör mig inte alls.
Just nu kretsar det mesta kring den nya skivan och Melodifestivalen. Till sommaren väntar ännu en turné med Diggelo. Som förra sommarens starkaste trumfkort i ensemblen kommer hon igen för att låta sin stjärna lysa ännu starkare.  
– Men först ska jag ha semester. Jag är ledig nästan hela juni. Då ska jag stoppa Trasan i en hästtransport och köra henne till Gullspång. Där ska hon få springa omkring på ängarna med mig på ryggen. Vi kommer att bli rusiga av lycka båda två.
Monica Antonsson